Regi: Leigh Whannell

Manus: Leigh Whannell (baserat på H.G Wells roman)

Skådespelare: Elizabeth Moss, Oliver Jackson-Cohen, Harriet Dyer mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Dark Universe/Universal Pictures mfl.

År: 2020

Längd: 124 min

Land: USA/Kanada/Storbritannien/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1051906/

Cecilia Kass flyr hals över huvud från sin våldsamme och kontrollerande make, Adrian. Trots att hon kommit undan är hon övertygad om att han kommer hitta henne. Hon kan dock andas ut när det en tid senare kommer fram att Adrian tagit sitt eget liv. Cecilia börjar pussla ihop sitt liv igen, men märkliga saker börjar hända i huset där hon bor...

Av Universal Pictures klassiska monsterfilmer är The Invisible Man (1933) min favorit. Det finns något väldigt tillfredsställande i att kunna göra sig osynlig, men samtidigt är galenskapen som kommer med processen alltför påtaglig för att det ska vara ett alternativ. Den står också lite vid sidan av de andra filmerna som brukar räknas in i sviten. Huvudpersonen är inget övernaturligt monster utan helt enkelt en extremt begåvad människa vars ambition och kunskapstörst har förblindat honom. 

I Leigh Whanells nyinspelning av filmen skiftar fokus från den osynlige till Cecilia, hans offer. Komiken som utmärkte originalet finns inte heller här, men vad den ersatts med är ett fullgått substitut - ren och skär jävla terror! Whanells behandling av manuset gör att historien blir mer av en thriller än den klassiska skräckfilmsstilen och det är något som passar väldigt bra. I kölvattnet av metoo-rörelsen är dessutom storyn aktuell samtidigt som den tragiskt nog är tidsmässigt allmängiltig - kontrollerande rövhål har alltid funnits och i mångt om mycket har detta alltid handlat om våldskapital mot det ofta fysiskt svagare könet.

Om Whanell hade gått den vägen hade The Invisible Man blivit en ganska trist film. Istället är det det psykologiska spelet mellan Cecilia och Adrian som är filmens fokus och där, trots Adrians talanger och tricks, blir de mer jämnbördiga motståndare. Det är en filmtrop vi ofta ser med "the final girl" - den som överlever är inte den starkaste rent fysiskt utan den smartaste. The Invisible Man anno 2020 har i många recensioner jämförts med 1944 års fantastiska Gaslight, där en ung kvinna blir manipulerad av sin man att tro att hon är galen. Elizabeth Moss är kanske ingen Ingrid Bergman (än i alla fall), men hon spelar den här rollen helt fantastiskt. Allt ifrån kroppsspråk till röstläge sitter helt perfekt.

Det som till sist gör The Invisible Man till en så pass lyckad nyinspelning är inte bara Moss utan också Whanells sinne för detaljer. Långa sekvenser utan dialog där kameran sveper genom ödsliga (eller?) rum där små detaljer låter varningsklockorna ringa utan att behöva förlita sig på chockeffekter. När chockeffekterna väl kommer blir de då extremt effektiva. Vissa kritiker har beklagat sig över att filmen inte använder sig av så många andra sinnen än synen - att det är en snygg film men inte så mycket utöver det. Har vi sett samma film? Whanells användande av framförallt ljud (och avsaknaden därav) är mästerligt.

I en alternativ verklighet började Universal Pictures sitt Dark Universe med den här filmen. Nu kommer den troligen inte rädda den ambitiösa satsningen, som ärligt talat varit miss på miss tidigare, men som fristående film har de verkligen en hit här. Ska ses på duk för detaljernas skull. Good show indeed.

Betyg: 4+ ljudlöst fallande knivar av 5 möjliga