Alla inlägg den 6 april 2020

Av Ulf - Måndag 6 april 21:15

 


Regi: Cathy Yan

Manus: Christina Hodson

Skådespelare: Margot Robbie, Rosie Perez, Mary Elizabeth Winstead mfl.

Produktionsbolag: DC Entertainment/Clubhouse Pictures/Kroll & Co. Entertainment mfl.

År: 2020

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7713068/

 

Det är inte lätt att vara Harley Quinn. Efter att ha gjort slut med den långtida pojkvännen Jokern (för gott den här gången... yeah right) börjar alla som hon gjort förbannade inse att hon inte längre har beskydd av den galne clownen. Det dröjer inte länge förrän hon är jagat villebråd i Gotham och ser bara en utväg - hon måste jobba för maffiabossen Black Mask och hitta en diamant han är ute efter.

 

Strike two! När Margot Robbie återvänder till rollen som var den enda räddande faktorn med Suicide Squad (2016) var min förhoppning att de skulle hitta en kompetent manusförfattare också. Christina Hodsons manus visar sig tyvärr vara väldigt svagt. Det är inte på långa vägar lika illa som David Ayers dito till Suicide Squad, men i grund och botten känns det som Hodson gjort en urvattnad version av Deadpool (2016). Det är ett konstant brytande av fjärde väggen, ett mix mellan extremt våldsam action och slå-sig-för-pannan-aktiga försök till humor, vilket inte låter helt fel. Det funkade för Deadpool, så varför inte för Harley Quinn? Svaret är timing och identitet.

 

För en gångs skull är det något så pass ovanligt som dålig komisk timing i manuset och inte från skådespelarinsatserna. Robbie och gänget gör vad de kan med materialet och lyckas rädda en del skämt, men vissa faller så platt de bara kan på grund av dåligt manusarbete. Robbie är lika lyckad i rollen som Quinn här och har god hjälp av Ewan McGregor som Black Mask. McGregor är alltid sevärd och så även här. Bland de övriga är min favorit helt klart Mary Elizabeth Winstead som The Huntress. Winsteads mix mellan gravallvarlighet och försök till att passa in i gruppen är ofta riktigt roliga.

 

Det andra problemet med Birds Of Prey är bristen på egen identitet. Jag har redan skrivit om likheterna med Deadpool, men det stora kruxet är att det är för mycket av allt. Det är lite Suicide Squad-light med en film som aldrig, aldrig är tyst och som kastar allt den kan tänka på i ansiktet på tittaren och hoppas att något fastnar. Skillnaden mellan den här filmen och Självmordspatrullen är att här landar åtminstone hälften av försöken rätt. Men, kom igen, även när det gäller superhjältefilm måste man veta när man ska ta bort foten från gaspedalen och låta både film och tittare andas en minut.

 

Birds Of Prey är trots min kritik ett fall framåt för Harley Quinn, men det är fortfarande inte den fullträff som karaktären förtjänar. Den lär dock lyckas sälja femtiotusen maskeradkostymer till i oktober. Harley Quinn är jäkligt underhållande i all sin galenskap och ibland är även Birds Of Prey det.

 

Betyg: 2+ third time's the charm? av 5 möjliga

 

 

ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se