“...what is the mother of carelessness if not assumption?”

Författare: Stephen King

År: 2019 (svensk utgåva 2019)

Sidor: 664

Förlag: Scribner (svensk förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-0-018472-8

Luke Ellis vet att han alltid varit ganska mycket smartare än de flesta. När han vid tolv års ålder gör antagningsprov till några av USA:s främsta universitet spås han en lysande framtid. Det som istället händer är att Lukes föräldrar mördas och Luke blir kidnappad. Han vaknar på det så kallade "Institutet" - en plats där han och andra barn utsätts för experiment för att förstärka deras psykiska talanger, som har allt annat än med intelligens att göra. Luke vet bara en sak - han måste rymma.

Om läsning hade gett ljud ifrån sig skulle The Institute låtit "slurp" för mig. Jag formligen slukade den här boken och det tillhör inte vanligheterna att jag läser dryga 650 sidor på lite över ett dygn. Så bra är den. The Institute pekar tillbaks på en del av Kings tidigare verk, inte minst Firestarter (1980), och mycket av tematiken är välbekant, men King visar hur han behärskar karaktärsbyggande som få andra författare. Det gäller framförallt hans protagonister, barnen.

King har ofta haft barn som huvudkaraktärer i sina böcker och på något vis lyckas han alltid fånga en slags naivitet blandat med att han aldrig någonsin underskattar dem på grund av deras ålder. Luke Ellis hade i en sämre författares händer kunnat bli en riktigt jobbig typ med sin extrema intelligens, men King ger honom också ett stort mått av emotionell intelligens vilket gör honom till en väldigt bra protagonist. Han lyckades även lura mig fullständigt med en av sina andra karaktärers motivation, vilket sällan brukar vara fallet. Lysande!

Även skurkgalleriet är bra, med den känslokalla chefen för institutet, Mrs. Sigsby, som främsta höjdpunkt. Hon är väldigt, väldigt lätt att hata och den katarsis som uppstår av hennes slutgiltiga öde är som balsam för såren hon orsakat. För The Institute berättar en fruktansvärd historia om tortyr och oetiska experiment och Mrs. Sigsby är den byråkratiska hondjävul som möjliggör dessa.

Strukturellt bjuder The Institute på en intressant uppbyggnad. Den börjar med en berättelse på omkring 50 sidor som inte verkar ha något med resterande handling att göra innan den knyter an till huvudhandlingen nästan 500 sidor senare. Eftersom King med detta egendomliga grepp redan planterat karaktärerna i den inledande berättelsen hos oss kan tempot i bokens avslutande tredjedel hela tiden bibehållas utan att behöva saktas ner för nya introduktioner. Även avslutningen ställer intressanta frågor om fatalism kontra fri vilja och jag kommer läsa vidare om några av påståendena som görs i de avslutande kapitlen. Så pass noga som King är med sin research har jag dock en känsla av att de stämmer.

The Institute sällar sig till Kings absoluta toppböcker och att han fortfarande kan leverera historier av den här kalibern är imponerande. Rekommenderas varmt. Om den inte blir en tv-serie eller film inom några år är det dags att käka hatt igen.

Betyg: 5 djupa skogar i Maine av 5 möjliga