När Gustaf är borta smyger Matti in en film om gravida män, Ulf får mardrömmar av en CG-animerad Arnold Schwarzenegger-bebis och Linda konstaterar att nej, män kan inte få barn.

Regi: Lars Damoiseaux

Manus: Lars Damoiseaux & Eveline Hagenbeek

Medverkande: Maaike Neuville, Bart Hollanders, Benjamin Ramon mfl.

Produktionsbolag: 10.80 Films/A Team Productions/Everstory Productions

År: 2019

Längd: 88 min

Land: Belgien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11054164/

Alison är trött på alla blickar och uppmärksamhet hon får för sina rätt rejäla bröst och vill genomgå en bröstreduktion. Därför åker hon tillsammans med sin mor och pojkvän till ett sjukhus som specialiserar sig på plastikoperationer. Väl där blir det uppenbart att allt inte riktigt står rätt till och när pojkvännen, Michael, i all välmening råkar släppa lös en bältad patient blir sjukhuset snart till ett blodbad.

Det är svårt att som skräckdiggare motstå taglinen "Facelifts, boob jobs and... zombies". Den här belgiska splatterrullen lovar vad den håller och levererar en minst sagt rödfärgad upplevelse, om än väldigt ojämn. Det är ett beställningsjobb av amerikanska skräckstreamingtjänsten Shudder och som så märks den låga budgeten fort. De praktiska effekterna fungerar oftast bra, men CG:n är riktigt amatörmässig. Det gör dock inte så mycket i och med att det här uppenbart är en film som är lika delar svart komedi som det är skräck.

Skådespelarmässigt är det väl inget att skriva hem om direkt, men manuset bjuder på en del riktigt roliga scener och fick både ett och två gapflapp. Vad det däremot missar är att driva mer med skönhetsindustrin. Visst finns här några roliga gags om det, men det känns som man tappade bollen lite med att inte driva det till sin spets. Likaså är regin något amatörmässig, vilket är svårare att förlåta än halvdan CG. Här finns flertalet fel i kontinuitetsklippning exempelvis som verkligen är film school 1a att bemästra.

Yummy kommer knappast gå till historien som en av giganterna i genren, men den duger för vad den är. Splatterfansen får sitt lystmäte och den är som sagt lite småkul här och där. Det kan också vara den första belgiska skräckfilm jag sett, så det är lite plus för originalitet.

Betyg: 2+ love in my tummy av 5 möjliga

Regi: Brannon Braga

Manus: Adam Simon & Brannon Braga (delvis baserat på Clive Barkers novell The Book Of Blood)

Medverkande: Britt Robertson, Rafi Gavron, Anna Friel mfl.

Produktionsbolag: Fuzzy Door Productions

År: 2020

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11242218/

Tre till synes orelaterade historier som alla har att göra med död och förlust kopplas samman av ett narrativ där två indrivare letar efter en värdefull och exklusiv bok.

Om det hade funnits ett Mount Rushmore över moderna skräcklitteraturgiganter hade Clive Barker haft en given plats där. Hans novellsamlingar, The Books Of Blood (1984 - 1985), fungerade både som bästsäljande skräcklitteratur som inspiration för otaliga efterbildare. Barker blev också en go to-författare när det gällde att adaptera kortare skräckfiktion med många av novellerna i de sex samlingarna redan filmatiserade, med kanske filmatiseringen av The Forbidden som den mest namnkunniga med titeln Candyman (1992). Mest känd för den breda massan är han ändå troligen för The Hellbound Heart som låg till grund för hela Hellraiser-franchisen (1987). Om ni inte märkt det gillar jag Barker skarpt.

Det är dock väldigt synd att istället för att gå tillbaka och filmatisera några av de riktiga höjdarnovellerna som inte producerats på film så väljer Adam Simon & Brannon Braga att skriva två egna historier i samma stuk och basera ramberättelsen väldigt löst på Barkers dito. Simon & Braga är inte Clive Barker. Ni ser vart det här barkar...

Allt är dock inte dåligt. De båda lyckas hitta tonen rätt bra i antologins andra segment, Miles, där en självutnämnd "speaker for the dead" tycks ha förmågan att få kontakt med en erkänd collegeprofessors son som nyligen gått bort i cancer. Kombinationen med förlust, sexuellt spel, sorg och blodig moral är en klassisk Barker-cocktail. Då är det synd att filmen redan spenderat alldeles för lång tid på det första segmentet, Jenna, där en ung kvinna med extrema obehagskänslor för höga ljud flyr hemifrån när hon hotas med att än en gång läggas in på mentalsjukhus för sina åkommor. Filmen cirklar sen tillbaka till ramberättelsen om de två skurkarna och jakten på boken för att mer eller mindre knyta samman de tre narrativen.

Är det bra? Mja, sådär. Här finns idéer och skådespelarinsatser som är klart över medel, men med Barkers roll som enbart producent saknas lite den klassiska Barker-udden. Det här var också tänkt som en tv-serie till en början, men upphovspersonerna valde att klippa om sitt filmade material till den här tv-filmen. Det märks. Hade troligen varit bättre som serie och jag får snällt fortsätta vänta på filmatiseringen av den mäktiga In The Hills, The Cities.

Betyg: 2+ barking up the wrong tree av 5 möjliga

Regi: Darren Lynn Bousman

Manus: Ari Margolis & James Morley III

Medverkande: Maggie Q, Luke Hemsworth, Alex Essoe mfl.

Produktionsbolag: Dobre Films/Envision Media Arts/Media FInance Capital mfl.

År: 2020

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1830643/

Resereportern Neil och hans fru Christine försover sig när de ska ta sig hem från en liten ö utanför Thailand. Fruktansvärt bakfulla och utan någon aning om vad som hände natten innan försöker de pussla ihop vad de gjorde. Neil hittar till sist lite bilder på sin telefon och ett väldigt långt videoklipp... där han dödar sin fru och begraver henne i turistortens trädgård. Men... hur kan då Christine sitta bredvid honom nu?

Death Of Me följer i en tradition av filmer om turister som kommer till ett ställe där de inte alls hör hemma och lyckas hamna i trubbel på grund av just det. Det kommer ett gäng sådana här filmer per år, men de flesta brukar vara ganska stereotypa i sin skildring av vilken kultur de nu vill visa. Death Of Me tar dock ett ganska balanserat begrepp om sydostasiatisk mysticism och även om det är saker som kanske kan tolkas som övernaturligheter tar det aldrig överhanden helt. Det mesta kan ha alternativa, mer jordnära, förklaringar, vilket gör att jag också uppskattar filmen desto mer. Okej, det funkar inte till hundra procent med den där förklaringsmodellen alla gånger, men manusförfattarna gör ett ärligt försök.

Luke Hemsworth, brorsa till Liam och Chris, utgör tillsammans med alltid sevärda Maggie Q det äkta paret i Darren Lynn Bousmans senaste skräckfilm. Maggie Q är som sagt alltid bra och gör sitt jobb även här, men Hemsworth måste ha fått sin talang beslagtagen i tullen för helsike vad han stinker ner många av sina scener! Vi som sett Hemsworth i exempelvis Westworld (2016) vet att han kan betydligt bättre än så här. Exakt vad som hände med honom i Death Of Me förblir ett av filmens större mysterier.

Filmens stora behållning är istället den stämning den lyckas bygga upp. Det är tämligen ovanligt med skräckfilmer som främst utspelar sig dagtid eftersom det effektivt plockar bort lat regi av att gömma skådespelare i skuggor och mörker för att skapa spänning. Darren Lynn Bousman använder den undersköna thailändska naturen till filmens fördel och öns samhälle, i mångt om mycket presenterat som en excentrisk avkrok av Thailand, känns levande och trovärdigt till största del.

Min kritik riktar sig framförallt mot Hemsworth och att manuset ibland tar några vändningar för mycket och inte vet när det ska sluta med alternativa tolkningar och plot twists. Trots det är Death Of Me tillräckligt annorlunda för att genrefansen ska bli nöjda och är definitivt smartare än genomsnittet av filmer i subgenren.

Betyg: 3+ don't drink the Kool-Aid av 5 möjliga

Regi: Brea Grant

Manus: Brea Grant

Medverkande: Angela Bettis, Chloe Farnworth, David Arquette mfl.

Produktionsbolag: HCT Media

År: 2020

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10309552/

Mandy jobbar som sjuksköterska på ett mindre sjukhus där vardagen mest består av att kunna smita undan för att sniffa väl valda preparat ur lagret. Eller ja, det skulle vara så pass trist om Mandy och hennes närmsta chef inte hade försökt sälja organ från avlidna patienter. När en leverans går så fel den kan göra, tack vare Mandys "kusin" Regina, måste de försöka få tag på en njure inom en timme.

Svart komedi, löften om äckligheter och Mick Foley i en liten roll borde vara något som jag absolut hade älskat. Brea Grants film är tyvärr inget att skriva hem om. Grant, mest känd för sina skådespelarinsatser i diverse tv-serier, har en kul idé men klarar inte riktigt av att ro den i hamn. Framförallt måste hon ta ut svängarna mer. Det här är en helt galen historia, låt då karaktärerna också vara sjukt over-the-top och/eller handlingen vara riktigt screwball. Nu blir det tyvärr lite mittemellan.

Angela Bettis gör en bra huvudroll, men den som äger sina scener helt är Chloe Farnworth som den extremt blåsta Regina. Regina känns som den enda riktigt passande karaktären i och med hennes nästan ofattbara dumhet. Farnworth kan helt enkelt spela riktigt korkad väldigt bra! Lägg därtill totalt jäkla psykotisk och hon blir en typ av Harley Quinn utan doktorsgrad men med samma moraliska kompass.

12 Hour Shift har potential men slösar tyvärr bort den genom att vara halvhjärtad. Här behövs mer av allt för att det ska bli riktigt lyckat. Mer blod, mer gore, mer sjuk humor och ett tajtare manus. Synd.

Betyg: 2+ njurar på vift av 5 möjliga