Kan man vara otrogen mot sin flickvän med ett spöke? Vad heter egentligen Ishavet med ett annat namn? Varför är Gabriel Byrne nästan alltid med i filmer som han är för bra för att spela i? Dessa och andra frågor avhandlas i veckans avsnitt av Film till fikat där Matti är i sällsynt god form!

Listan väljer en japansk gangsterfilm med Takeshi Kitano, vilket Team Gustaf och Ulf (Gusulf) inte har några problem med, men Linda är kronologiskt förvirrad och Matti letar efter en film som inte finns.

FFF 2020 Dag 5: Japanska fotografer och italienska karantändraman

Sista dagen på den märkligaste upplagan av FFF jag varit med om bjöd på två filmer för min del, den japanska Woman Of The Photographs (2020) och det italienska Darkness(2019). Tyvärr missade jag den av tradition knäppa avslutningsfilmen, det här året den kanadensiska Psycho Goreman (2020). Den verkar dock helskön, så det blir att hålla ögonen öppna på streamingtjänsterna. 

Avslutningen såg också slutet på Maritte Sørensens tid som festivalgeneral. Maritte tog över facklan efter Johan Barrander och har fortsatt festivalen i samma fina anda. Förändringsarbetet med att få större kvinnlig representation bland filmskaparna på festivalen fortsatte i Sørensens regi och framförallt tycker jag att kortfilmsavdelningen av festivalen fått en uppsträckning. Sørensen är sjukt trevlig att ha att göra med och har en viss typ av humor som jag uppskattar väldigt mycket. Inte minst förra årets twisttävling på Mejeriet kommer jag komma ihåg länge, med Sørensen i komplett Mia Wallace-klädsel. Awesome! Jag både hoppas och tror att den nye festivalgeneralen kommer göra ett lika bra jobb, men det är stora skor att fylla!

Vinnarna av Méliès d’argent-priset för Lund presenterades också under gårdagen. I kortfilmsklassen fick Hungry Joe (2020) ta emot priset med motivationen: "Powerful claustrophobia delivered with sharp cinematography and incisive sound design.  Explores the shame of not loving your own child – while managing to  be both genuinely disgusting and a nightmarish vision delivered almost like a greek tragedy. Amazing interpretation of both the horrors of parenthood, post partum depression and consumer society."

Dessutom fick Migrants (2020) motta ett specialomnämnande. I långfilmsklassen gick specialomnämnandet till Marygoround (2020), men priset i sig gick välförtjänt till den franska varulvsfilmen Teddy (2020) med motiveringen: "Playful interpretation on the well loved werewolf genre, this brings charming  quirkiness to tell a coming of age story in a precise and compelling way.  We honor this special kind of weirdness that addresses the dilemma of ‘not belonging’ in a film that represents the arrival of an  inventive and talented filmmaker."

Jag håller med juryn om långfilmskategorin, men när det gäller kortfilmsditon fanns det mycket bättre val. Men, som jag var inne på tidigare, så har kortfilmskategorin verkligen fått en uppsträckning under Sørensen så det fanns ingen nominerad som var totalt värdelös. På det hela taget ganska bra alltså.

Streamingdagen inleddes med den japanska Woman Of The Photographs. En man som driver sin fars gamla fotografstudio spenderar mestadels sina dagar med att göra retuscheringar för folk som vill se bättre ut på sina profilbilder till dejtingsajter. Hans liv förändras dock markant då han en dag träffar på en vacker ung kvinna ute i skogen. Kvinnan har fallit ner från ett träd när hon skulle ta en bild till sina Instagramföljare och mannen lyckas inte bli av med henne. Hon nästlar sig in i hans liv för att han ska hjälpa henne med hennes bilder.

Uj... ja, var börjar man? En film som är under 90 minuter lång men som känns som en evighet är inte ett recept för ett lyckat berättande. Woman Of The Photographs är en film som försöker berätta genom subtilitet, blickar och mycket sparsmakad dialog, men lyckas mest bli långtråkig. Huvudrollerna, som inte ens får namn, är helt okej, men det krävs så mycket mer än så här för att få mig intresserad. Fotot är, av förklarliga skäl, filmens starkaste sida. Det är minimalism när den är gjord på rätt sätt. Men vad gör det när manuset är förbaskat tråkigt och premissen mest handlar om hur fotografimediet förändrats från att dokumentera minnen till att skildra oss själva. Det är en övertydlig och klumpig metafor som inte går hem. Betyg: 1 needs more body horror av 5 möjliga.

Då fungerade subtiliteten i den italienska Darkness mycket bättre. Tre systrar bor tillsammans med sin strängt religiösa far i en totalt igenbommad villa utanför stan. Efter en apokalyptisk händelse är världen nedanför bergen radioaktiv och solljuset har blivit dödligt, framförallt för kvinnor. Flickorna lämnas ensamma långa stunder åt gången då fadern ger sig ut för att leta mat i det post-apokalyptiska landskapet. Snart börjar dock den äldsta systern ifrågasätta historierna han berättar om världen utanför. Kan den verkligen vara så farlig?

Emanuela Rossis regidebut lovar mycket gott inför kommande produktioner. Berättelsen om de tre systrarnas väl och ve är engagerande och de unga skådespelarna gör jättefina roller. Religionens betydande roll i framförallt pappans liv är också bra skildrad, även om vi ganska fort märker att inte allt står rätt till med honom i den (och andra) aspekter. Det jag vänder mig lite mot är att Rossi "visar sin hand" lite för fort. Manuset hade blivit mycket mer intressant om det hade varit mer tvetydigt och vi kan ganska fort räkna ut hur saker och ting faktiskt ligger till. Här finns också mer eller mindre logiska luckor med vad flickorna kommer ihåg om världen innan apokalypsen. Trots detta är Darkness en film som pekar mot större saker i Rossis framtid. Bra start, så att säga! Betyg: 3 knäppgökar till farsor av 5 möjliga.

Med det stänger jag bevakningen av FFF 2020. Det blev inte som vi hade tänkt oss, men det blev åtminstone något. En stor eloge till alla som arbetar med den här festivalen för att ge oss åtminstone lite kultur och underhållning under 2020. Jag är väldigt, väldigt tacksam och tacksam för att ha fått bevaka den här festivalen som press de senaste åtta åren. Vi ses år nio!

FFF 2020 Dag 4: Klimakteriekatoliker och indonesiska spökligheter

Det kanske må vara lite orättvist, men i princip alla polska filmer jag sett behandlar ett av två ämnen - kyrkan och/eller andra världskriget. Jag hade inte fel den här gången heller om den här festivalens polska bidrag, Marygoround (2020).

Maria lever ett tämligen ensamt liv där hon arbetar i den lokala matvarubutiken och sen går hem till sin samling Jungfru Maria-statyetter. Faktum är att hon är så pass hängiven katolik att hon brukar bära en av dem med sig vart hon än går. Hennes lägenhet får dock lite liv i sig tack vare sin inneboende systerdotter Helena. Helena är motsatsen till sin moster - utåtriktad och ständigt ute på fester och tillställningar. Marias sociala liv för däremot en tynande tillvaro och när hon nu är på väg in i klimakteriet funderar hon över om hon missat en fundamental del av livet - hon är fortfarande oskuld vid 50 års ålder.

Japp... alltså, kyrka och sexualitet den här gången då. Nej, nu är jag lite orättvis. Daria Woszeks långfilmsdebut som regissör har definitivt potential, inte minst när den kommer från det konservativa Polen, men lyckas inte hålla mitt intresse uppe berättelsen igenom. Mycket av problemet ligger i stämningen. Det är så förbaskat grått och trist och scenografin liknar en minimalists våta dröm. Grazyna Misiorowska gör en bra roll som Maria och har några ganska kul scener gällande sitt sentida sexuella uppvaknande. Men det är något med Marygoround som gör att den aldrig riktigt lyfter. Passande nog känns filmen som att den, precis som Maria, går och väntar på något. När detta "något" väl kommer är det i ett stilbrott som tyvärr inte funkar alls. 

Trots min kritik ovan har filmen sina stunder. Fotot (här viktigt att särskilja från scenografin) är snyggt och slutpoängen som filmen gör är värd att vänta på. Det finns dock mycket borttappad potential på vägen. Synd... ja, inte "synd" men... äh, ni fattar. Betyg: 2+ svårflörtade damer av 5 möjliga

Jag skippade att se om Ginger Snaps (2000) för jag inte vet vilken gång i ordningen. Se den om du inte sett den dock. Det är en modern kultklassiker av en anledning. Nej, istället blev Halloween-kvällens andra film för mig den indonesiska spökhistorien The Queen Of Black Magic (2019).

Hanif återvänder till det barnhem på den indonesiska landsbygden där han växte upp. Han och familjen ska träffa Hanifs barndomsvänner där eftersom föreståndaren blivit allvarligt sjuk. Snart börjar dock märkliga saker hända i det ensligt belägna huset. Någon eller något vill inte att de ska ta sig därifrån och ser till att de alltid hamnar på samma ställe igen om de försöker fly. Någon eller något vill ha hämnd...

Indonesisk folklore tillhör någon av världens mest originella. Jag har tidigare stött på den i andra skräckfilmer och där de flesta kulturer har tämligen liknande väsen och spöken sticker den indonesiska verkligen ut. För diggare av spökhistorier som vill ha något som ligger lite utanför det vi i väst är vana vid rekommenderar jag den indonesiska berättartraditionen. Kimo Stamboels nyinspelning av den här (tydligen) klassiska indonesiska skräckfilmen tar lite tid på sig för att komma igång, men sen är det plattan i mattan med insektsinvasioner i kroppar, do-it-yourself-plastikkirurgi och så, så många döda barn.

The Queen Of Black Magic lägger inga fingrar emellan och specialeffekterna är ofta både äckliga och välgjorda. Den aspekten av filmen är på topp. Manuset är tyvärr sisådär. Hämndaktionen mot familjerna känns ganska långsökt då den i mångt om mycket bygger på ett missförstånd eller brist på information. Dessutom gör filmens långsamma upptakt att dess andra halva känns något stressad. Det blir ett slags tonskifte som inte riktigt funkar.

Mest av allt påminner mig den här filmen om en blodigare variant av alla skräckfilmer om övernaturligheter som kom från USA på 90-talet. Inget fel med det dock. Det här är, om inte smart, klassisk skräck 1a och ibland är det det enda som behövs. Betyg: 3 förbaskade drottningar av 5 möjliga.

Idag avslutar jag festivalen med att se den japanska Woman Of The Photographs (2020) och den italienska Darkness (2020). Tyvärr missar jag avslutningsfilmen på Kino, men för er som kan gå rekommenderar jag att ni ser den kanadensiska PG: Psycho Goreman (2000) och tackar av festivalgeneral Maritte efter tre framgångsrika år som festivalens starka kvinna. Det är hon väl värd!