Regi: Lee Isaac Chung

Manus: Lee Isaac Chung

Medverkande: Steven Yeun, Yeri Han, Youn Yuh-jung mfl.

Produktionsbolag: Plan B Entertainment

År: 2020

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10633456/

Jacob och Monica flyttar med sina två barn för att prova lyckan som bönder i Arkansas. Monica är redan från början tveksam över flytten och det blir inte bättre när hon inser att de ska bo i en trailer medan Jacob försöker få fart på odlingarna. För att hjälpa henne med barnen ber de Monicas mor, Soonja, flytta in. Speciellt sonen, David, utvecklar snart en speciell vänskap med Soonja - trots att hon inte är någon riktig farmor i hans ögon.

Alltså, 2020 fortsätter att hemsöka oss från filmvärlden. Först hade vi den halvt deprimerande Nomadland (2020) och nu har vi ytterligare en slags deprimerande take på den amerikanska drömmen i Minari. Är det något jag inte behöver nu är det mer socialrealism, men jag måste medge att Minari funkar lite bättre än Nomadland av flera olika anledningar.

Framförallt är det det vackra fotots förtjänst. Färgerna från den amerikanska landsbygden formligen hoppar av skärmen och kameraarbetet är utsökt. Det faktum att filmen är gjord på koreanska och skildrar en koreansk nybyggarfamilj (som vi i ärlighetens namn får kalla dem) ger också en extra dimension. Det är en lågmäld krock mellan det koreanska och det amerikanska, utan invandringskildringars ofta ganska svartvita vi-mot-dem-tematik.

Alla skådespelare i filmen är bra, men den som är helt klart bäst är Youn Yuh-jung som den väldigt frispråkiga farmodern Soonja. Stort plus blir det även för Will Patton i en fin biroll. Även regin är bra, men sen var det det där med manuset. Lee Isaac Chungs manus är uppriktigt sagt tämligen tråkigt. Minari är en film som har alla beståndsdelar som en bra film ska ha, men manuset drar ut i det oändliga utan någon sann riktning.

Ja, det här ska vara karaktärsdrivet, men det är väldigt sällan som saker och ting i berättelsen faktiskt får konsekvenser. De konsekvenser de dock får är främst deprimerande sådana och trots det hopp som slutet skildrar kände jag mest att jag inte var upplagd för mer misär. Om jag ser om den om några år kanske jag tycker bättre om den än vad jag nu gjorde, men Minari är en film som märkligt nog lyckas vara mindre än sina mycket fina beståndsdelar.

Betyg: 3 still needs more Bruce Springsteen av 5 möjliga

Mänskligheten är as. Det visste vi. De är ännu större as när de vill när de omges av stora räkor. What?! Ja, det är District 9 det handlar om. Det blir mörkt med aborter, apartheid och säkert något annat på "A". Det är ändå okej, eftersom Matti kan vara en Pokemon. 

Regi: Chloé Zhao

Manus: Chloé Zhao (baserat på Jessica Bruders bok)

Medverkande: Frances McDormand, Gay DeForest, Patricia Grier mfl.

Produktionsbolag: Cor Cordium Productions/Hear/Say Productions/Highwayman Films

År: 2020

Längd: 108 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9770150/

Efter finanskrisen 2008 drar Fern runt på USA:s vägar och tar de ströjobb hon kan få. Tillsammans med andra i samma situation bildas en slags gemenskap och familjekänsla i de husbilsparker som uppstår där jobb finns. Vi får följa Fern under ett antal år på hennes färder genom ett land långt ifrån de rika förorterna och storstäderna.

Jag vet inte. Nomadland har hyllats av allt och alla för sitt karaktärsporträtt av Fern, och ja,Frances McDormand är som vanligt lysande, men det här är inte en lysande film. McDormand bär det bristfälliga narrativet på sina axlar i 108 minuter och skådespelarregin är väldigt bra av Chloé Zhao. Vad Zhao däremot inte lyckats med är manuset.

Manuset till Nomadland är baserat på en reportagebok med samma namn och det märks att förlagan är dokumentär. Livet är inte så dramatiskt som det är på film (oftast), men för att få en intressant och lyckad karaktärsresa måste du ha någon form av mål, mening eller förklaring till varför de agerar som de gör. Zhao ger Fern en motivation till sina handlingar, men väntar med denna tills det bara är cirka tio minuter kvar. Om denna scen hade lagts i början, eller till och med mitten, av filmen hade den blivit sju resor bättre. Det hade gett Ferns agerande kontext som vi nu mest får försöka gissa oss till.

Det mesta andra i filmen är dock bra, från McDormands magiska skådespel till det finstämda ljudspåret och vackra foto över det amerikanska hjärtlandet. Med manusets felsteg blir det dock aldrig mer än "bra". Zhaos vilja att skildra nomadlivet som en slags lite mer positiv take på Vredens druvor är beundransvärd, men behöver mycket mer kontext och motivation för att fungera fullt ut. Synd på en enastående prestation av McDormand som mycket väl kan vinna henne sin tredje Oscar.

Betyg: 3 needs more Bruce Springsteen av 5 möjliga