Alla inlägg den 20 februari 2021
Regi: George C. Wolfe
Manus: Ruben Santiago-Hudson (baserat på August Wilsons pjäs)
Medverkande: Viola Davis, Chadwick Boseman, Colman Domingo mfl.
Produktionsbolag: Netflix
År: 2020
Längd: 94 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11
IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10514222/
Chicago, 1927. Under en stekhet sommardag uppstår konflikter mellan bluesdrottningen Ma Rainey och hennes band under en inspelningssession. Främst är det spänt mellan Rainey och den relativt färske trumpetspelaren Levee som har sina egna idéer om gruppens inspelning. Levee får dock snart lära sig något de andra i bandet vetat sedan länge - man tar sig inte ton mot Ma Rainey...
Ma Rainey tillhör de största bluesartisterna genom tiderna och för någon som uppskattar just blues såg jag fram emot den här filmen. Raineys larger-than-life-persona och skandalomsusade leverne är perfekta ingredienser att göra film av. Sen fick jag reda på att filmen baseras på en pjäs av August Wilson.
Wilsons pjäser gör sig bra på scen, det kan jag inte säga något om, men det verkar som att alla som filmatiserar hans material är så jäkla rädda för att gå in och göra en ordentlig adaption. Ma Rainey's Black Bottom är inte riktigt lika dåligt adapterad som förra stora Wilson-filmen, Fences (2016), men den är fortfarande full av scener som tar mig helt ur illusionen av att titta på film och istället får mig att känna att jag tittar på en filmad scen istället. Jag älskar film, jag älskar teater, jag avskyr teaterfilm. Det är två snar- men samtidigt väldigt olika konstarter som tyvärr oftast gifter sig väldigt dåligt när det kommer till framförallt drama.
Berättelsen i sig är det inget fel på som sådan, annat än att fokus ligger lite för mycket på Levee och lite för lite på Ma Rainey. Det är dock skådespelet som ändå gör den här filmen sevärd. Viola Davis tornar upp som en jätte, både bokstavligen och bildligt, och hennes prestation som Ma Rainey är enastående. Hennes samspel med den alltför tidigt bortgågne Chadwick Boseman (Levee), här i sin sista roll, är filmens stora höjdpunkt. Även det rent tekniska är snyggt med ett 1920-tals-Chicago som tycks stå still i hettan och även om filmen till stor del utspelar sig i två rum är de få utomhusscenerna något som förhöjer.
Ma Rainey's Black Bottom hade behövt lite jobb på flera områden, men tack vare Davis och Boseman är den fortfarande väldigt sevärd. Den hade kunnat bli en musikbiografisk klassiker, men nu blir den mest okej.
Betyg: 3- nödvändiga manusrevideringar av 5 möjliga
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 | 4 |
5 |
6 |
7 |
|||
8 | 9 |
10 | 11 |
12 |
13 | 14 |
|||
15 | 16 | 17 |
18 |
19 |
20 | 21 |
|||
22 | 23 |
24 |
25 |
26 |
27 | 28 |
|||
|