Regi: Simon Stone

Manus: Moira Buffini (baserat på John Prestons roman)

Medverkande: Carey Mulligan, Ralph Fiennes, Archie Barnes mfl.

Produktionsbolag: Magnolia Mae Films/Clerkenwell Films

År: 2021

Längd: 112 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3661210/

Änkan Edith Pretty anställer grävaren och amatörarkeologen Basil Brown för att gräva ut ett antal högar på hennes ägor i Sutton Hoo, England. Med andra världskriget i antågande försöker landets arkeologer slutföra allt arbete de kan innan de måste dra ut till landets försvar. Vad Brown hittar i en av högarna blir dock ett av de mest betydelsefulla fynden i Englands historia och får stor uppmärksamhet. Samtidigt kämpar Edith mot sin sviktande hälsa och ensamhet efter makens död.

Fynden i Sutton Hoo utgör några av de mest spektakulära i England och fyllde i en mängd viktiga luckor i landets historia samtidigt som de givetvis väckte ännu fler frågor. Att de gjordes mot en backdrop av andra världskrigets början ökade egentligen bara det dramatiska i berättelsen. Simon Stones film efter Moira Buffinis manus fångar bitvis det fantastiska skeendet, men kommer då och då av sig med onödiga och distraherande interpersonella utsvävningar.

The Dig är helt klart en mycket välspelad film, men jag hade inte förväntat mig mindre av Ralph Fiennes och Carey Mulligan. De är alltid åtminstone sevärda och aldrig sämre än "bra". Både Fiennes och Mulligan har känslomässigt komplexa roller i den här filmen och de klarar av sina tolkningar med bravur. Kanske hade jag uppskattat det ännu lite mer om man hade försökt behålla deras riktiga åldrar i filmen (där Mrs. Pretty var betydligt äldre än Mr. Brown), men det är inget som stör nämnvärt. Även Archie Barnes förtjänar att omnämnas i rollen som Ediths son Robert. Jag upphör aldrig att förvånas över Storbritanniens och USAs förmåga att få fram duktiga barnskådespelare!

Den brittiska landsbygden är också sagolikt vackert skildrad med ett foto som verkligen tar tillvara på naturligt ljus. Sen är det tyvärr det där med de förhållanden karaktärer emellan som inte funkar särskilt bra. Allra tydligast är detta i det beskrivna äktenskapet mellan Peggy (Lily James) och Stuart Piggott (Ben Chaplin) där vi från första scen inser att Stuart är gay och har ingått i ett skenäktenskap. Berättelsen makarna Piggott emellan är inte dålig som så, men den tillför endast en ytterst liten del med att driva hem filmens underliggande tes - vi är vad vi lämnar efter oss i såväl tanke som materiella ting. Hela bihandlingen känns relativt malplacerad.

Jag är djupt fascinerad av arkeologi och har varit så sedan jag såg en SVT-special om Birka som sjuåring. Därför är arkeologiscenerna ren jämrans porr för min del. Jag är inte helt bekant med 30-talets olika metoder, men kan ändå avgöra att man faktiskt har bemödat sig med att få det att åtminstone se korrekt ut. Berättelsen om Sutton Hoo-fynden och vänskapen mellan Brown och Pretty hade kunnat berättas bättre, men jag är glad över att någon parvel någonstans kanske får samma aha-upplevelse som jag fick av Birka-specialen av den här filmen. Gott så.

Betyg: 3+ gravhögar av 5 möjliga

Holy curved bullets, Batman! Det pangar friskt i veckans film där vi får följa en mans resa mot ett hat gentemot tyg. Det fanns någon om lönnmördare och Morgan Freeman där också någonstans. Gustafs hat mot allt ifrån Angelina Jolies skådespelartalanger till Skywalker-sagans avslutning ligger som en arg, våt filt över mikrofonen. Matti ifrågasätter det kloka i att springa rakt fram i en korridor medan folk skjuter på dig, även om ditt hjärta slår 400 slag i minuten. Linda har dock en hälsosam respekt för "the human condition". Det märks i hennes nya ledmotiv, Murder Train.