Regi: Regina King

Manus: Kemp Powers (baserat på hans pjäs med samma namn)

Medverkande: Kingsley Ben-Adir, Eli Goree, Leslie Odom Jr. mfl.

Produktionsbolag: ABKCO Films & Snoot Entertainment

År: 2020

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10612922/

Sent i februari 1964 sammanstrålade Cassius Clay (den blivande Muhammad Ali), Malcolm X, Sam Cooke och fotbollsstjärnan Jim Brown på ett motell i Miami. Clay, precis krönt världsmästare efter att ha besegrat Sonny Liston, förutsätter att kvällen ska spenderas med firande av episka proportioner, men hans andlige vägledare Malcolm X har andra planer för de fyra.

Återigen en pjäs som filmatiseras. Jag börjar bli småtrött på det nu. Det går att göra bra adaptioner av scenshower, men när det gäller intima, dialogtunga, dramaberättelser bör de oftast stanna på scen. Film och teater är två olika medier som inte alltid går hand i hand. Trots min något surmulna början på den här recensionen måste jag säga att förra årets val av pjäser att filmatisera inte har varit helt dumma.

Berättelsen om fyra giganter som råkade vara goda vänner och ha varandras ryggar är märkligt rörande. Vi har den ständigt militant argumenterande Malcolm X, den unge showmannen i Clay, den slipade affärsmannen i Cooke och Jim Brown som en slags everyman (vilket han definitivt inte var, men det är svårt att hävda sig i sällskapet så att säga). Skådespelarna gör väldigt fina roller allihop, men den klarast lysande stjärnan, och den som knep Oscarsnomineringen, är Leslie Odom Jr. som Sam Cooke. Odom Jr. har helt uppenbart gjort sin hemläxa när det gäller Cooke, i min mening en av de kanske fem bästa sångarna genom tiderna. Hans intensitet kontrasterat mot hans väldigt mjuka sångröst är perfekt fångat.

Den genomgående berättelsen, om hur Clay ska konvertera till islam, fungerar gott och väl, men jag skulle kortat den här filmen till cirka 90 minuter. Den extra halvtimmen bjuder på ganska mycket padding och så, så mycket dialog. Ofta är vad som sägs intressant (tack och lov för det), men ibland känns det mer som man tittar på en föreläsning snarare än en film.

One Night In Miami... är en slice-of-life om en natt som råkade samla fyra väldigt betydande nutidshistoriska personer på ett och samma ställe. Intressant, ibland rörande, men det lyfter tyvärr inte förrän mot slutet. Då har tyvärr nerven redan i viss mån hunnit gå ur berättelsen. Som ett helt slutet kammarspel hade det kanske funkat hela vägen ut. Alla filmer med musik av Sam Cooke är dock sevärda bara för den sakens skull.

Betyg: 3- snacksaliga legender av 5 möjliga