Dokumentärkategorin på Oscarsgalan brukar alltid ha ett gäng filmer som är svåra att få tag i. På grund av pandemin har det i år varit enklare än vanligt att hitta dem på streamingtjänster, inte minst eftersom många av dem är medproducerade av tjänsterna i fråga. Efter att ha sett den troliga vinnaren i kategorin, Collective(2019), gav jag mig i kast med två extremt väsenskilda dokumentärer igår med det amerikanska rättssystemdramat Time och den sydafrikanska naturdokumentären My Octopus Teacher.

Time

Regi: Garrett Bradley

Manus: N/A

Medverkande: Rob Rich II, Fox Rich, Freedom Rich mfl.

Produktionsbolag: Concordia Studio/Good Gravy Films

År: 2020

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11416746/

Fox Rich kämpar för att hennes man Rob ska släppas ut från fängelset i förtid med vad hon anser vara ett på tok för hårt straff. Genom Richs filmade material får vi följa processen mot ett frisläppande.

Det finns inte mycket jag gillar med Time. Faktum är att jag mest blir arg bara jag tänker på den och det är av flera anledningar, men däribland finns troligtvis inte vad filmen ämnade. Det är klart att Rich har en agenda här. Hon vill få hem sin make och gott så, men jag har sällan sett en så pass vinklad dokumentär som den här!

Tidigt i filmen får vi reda på att Rich dömts till 60 års fängelse för ett bankrån. Riktigt hårt, så jag började göra research för att kolla vad som låg bakom domen. Förutom att han hade tidigare fängelsestraff för allvarliga brott sa han nej till en uppgörelse som skulle gett honom max tolv år bakom galler. Återfallsförbrytare, får chans att klara sig undan ett livstidsstraff och sumpar den och erkänner villigt att han utförde brottet. Om man är dum i huvudet får hela kroppen lida, känner jag mest. Det är inte synd om Rich och jag känner inte större sympati för Fox heller. Hon visas upp som en "god kristen kvinna" men när hon inte är i kyrkan och pratar om hur mycket hon älskar Jesus visar hon upp allt annat än en kristlig sida. Det är så mycket spel för gallerierna.

Det vinklade berättandet till trots hade jag kanske kunnat ge den här filmen något för produktionsvärdena... om där fanns några. Filmad i svartvitt utan poäng och med ett ljudspår som hela tiden ligger som en surrande nål i örat är Time en riktigt jobbig film att titta på. Det kanske värsta är att den fråntar fokus på det reella problemet med galna straff och helt bisarr överrepresentation i de amerikanska fängelserna om du är av en mörkare nyans. Den här filmen gör både sitt eget ämne och ämnet i en bredare kontext en otjänst. Undvik.

Betyg: 1 friserad historia av 5 möjliga

My Octopus Teacher

Regi: Pippa Ehrlich & James Reed

Manus: Pippa Ehrlich & James Reed

Medverkande: Craig Foster, Tom Foster

Produktionsbolag: Netflix/Off The Fence/The Sea Change Project

År: 2020

Längd: 85 min

Land: Sydafrika

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt12888462/

Dokumentärfilmaren Craig Foster håller på att gå in i väggen efter att ha arbetat i princip dag och natt i flera år. Hans räddning blir att återvända till de vatten utanför Godahoppsudden för att återuppta sin barndomspassion för fridykning. En dag får Craig se något fantastiskt - hur en bläckfisk använder snäckskal för att bygga kamoflage. Fascinerad börjar han observera bläckfisken och en märklig vänskap uppstår.

Vem spillde Disneymagin utanför Sydafrikas kust? Den här historien är så osannolik att jag inte hade trott på den om jag inte sett den själv. Craig Fosters vänskap med bläckfisken, som uppenbarligen känner igen honom och gärna kommer fram och vill ligga i hans famn, är en mäktig upplevelse. Att bläckfiskar var intelligenta visste jag sedan innan (faktum är att de testar lika högt som primater i vissa avseenden), men att veta att de kan lösa ett pussel är väldigt annorlunda från att se den i princip uppträda som en knähund.

Fosters passion för att skildra undervattensmiljön som den är slits också mellan att låta naturen ha sin gång och om han ska hjälpa sin vän när hon då och då råkar illa ut. Han försöker hålla sig så neutral till projektet i sig som möjligt, men det är uppenbart att han är rörd över den tillgivenhet som bläckfisken visar honom. Sedan tidigare har Foster arbetat som fotograf till en del större dokumentärproduktioner och hans kunnande när det gäller undervattensfotografering (notoriskt svårt även för dem som kan) är verkligen i världsklass. Det är en förunderlig värld Foster visar oss. De böljande kelpskogarna är fulla av liv från de minimala, millimeterstora räkorna till stora bestar till hajar. Jag önskar att jag hade kunnat se den på duk. Det är säkert en upplevelse! Kanske något för Den Blå Planet att satsa på?

My Octopus Teacher är en historia som träffar mig rakt i hjärtat. Den som känner mig vet att jag är en stor djurmänniska som ofta trivs bättre än deras sällskap än med mina artfränder. Det enda lilla jag hade önskat är att filmen varit lite längre och att vi hade fått reda på lite mer om Foster själv. Om du gillar naturdokumentärer vågar jag dock lova att du kommer gilla det här!

Betyg: 4+ bläckfisktentakler av 5 möjliga