Regi: Adam Marcus

Manus: Adam Marcus & Jay Huguely

Medverkande: Steven Williams, Kane Hodder, Kari Keegan mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema & Sean S. Cunningham

År: 1993

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0107254/

Jason Vorhees har haft en massa jobbiga dagar sedan han tog upp seriemördargiget, men frågan är om han har haft en värre dag än när han bokstavligen sprängs i bitar av en FBI-styrka. Väl på bårhuset visar det sig att Jasons hjärta är i allra högsta grad fortfarande levande och... en kille äter det... och blir Jason? WTF?!

Ja, man kan ju kasta åtta filmers skakiga kontinuitet ut genom fönstret men det är kanske inte att rekommendera. Helt plötsligt ska tittaren acceptera flera hål i historien än Jason har orsakat människor. Visst, man ser inte en film i den här franchisen för att få en bra historia precis, men när en enkel slasherserie börjar handla om onda andar, besatthet, gudar, demoner och profetior på den maratonlånga speltiden av 86 minuter är det något som inte riktigt står rätt till. Det här är tillsammans med del sju den sämsta filmen i serien. En märklig sörja som egentligen bara har två förmildrande omständigheter - Steven Williams som den totalt bindgalne prisjägaren Craighton Duke och den sista scenen i filmen. Nämnda scen leder nämligen in till Freddy vs. Jason (2003) - en film som kommer recenseras senare i Franchise Hell.

Jag kan inte med gott samvete ge den här filmen något annat än lägsta betyg. Värdelösa skådespelare, förvirrad mytologi och ingen suspens överhuvudtaget. Undvik.

Betyg: 1 hockeymålis som till sist fick vila... ett tag av 5 möjliga

Regi: Robb Hedden

Manus: Robb Hedden

Medverkande: Jensen Daggett, Kane Hodder, Peter Mark Richman mfl.

Produktionsbolag: Horror Inc.

År: 1989

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0097388/

Jason tycker efterlivet på botten av Crystal Lake inte är särskilt skoj. När en elkabel lyckas få liv i honom igen finner han sig snart på ett kryssningsfartyg på väg till New York... hur det nu gick till med tanke på att Crystal Lake är en... sjö. Nåja, ombord på fartyget finns en handfull high school-elever som firar sin examen, däribland den hydrofobiska Rennie. När elevskaran tunnas ut börjar Rennie se saker som inte borde vara där. Så går det när man som vattenfobiker går på ett kryssningsfartyg.

Den här installationen i den eviga franchisen gick med seriens mått mätt väldigt dåligt på bio och det skulle dröja fyra år tills del nio såg dagens ljus. Intressant nog är den inte så förbaskat dålig. Missförstå mig inte, det är en förbaskat dålig film men underhållningsvärdet är stort. Flitige tv-skådisen Peter Mark Richman gör vad som kan vara franchisens mest ofrivilligt roliga karaktär som den extremt prudentlige och surmulne läraren Charles. Varenda scen han är med i är guld värd! I övrigt är skådespelarna som de alltid tycks vara i den här serien - ganska lättförglömliga, med undantag för Jensen Daggett i den kvinnliga huvudrollen. Hon har något som jag inte kan sätta fingret på, men oavsett vad det är så funkar det.

Robb Hedden, manus och regi, gör ett adekvat jobb. Han har några idéer som funkar och kör med dem in absurdum. Fast det är nog här som seriens mytologi till sist verkligen kollapsar och slutar vara logisk överhuvudtaget. Hur som helst kan jag inte kritisera en manusförfattare som dödar en karaktär med en Flying-V alltför mycket... även om det där med att take Manhattan mest visar sig vara en plojgrej. 

Del åtta i Friday The 13th-franchisen är en rätt kul installation som lyckas vara otroligt löjlig och ändå bibehålla en viss charm. Inte den bästa i serien, inte den sämsta, men rätt så kul.

Betyg: 2+ New York-punkare med attitydproblem av 5 möjliga

Regi: John Carl Buechler

Manus: Daryl Haney & Manuel Fiddelo

Medverkande: Lar Park-Lincoln, Kane Hodder, Terry Kiser mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures & Friday Four Films Inc.

År: 1988

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0095179/

Jason är kvar på botten av Crystal Lake, fastkedjad av Tommy Jarvis i slutet av del sex. Cirka tio år senare återvänder den psykiskt labila Tina till Crystal Lake tillsammans med sin mor och psykolog. Crystal Lake var platsen där Tina av misstag dränkte sin far med sina telekinetiska krafter (herregud, jag kan knappt ta mig igenom synopsis utan att himla med ögonen). Nu finns det någon annan där på sjöbotten som väntar på att få the sweet ol' telekinesis treatment.

Nu har vi nått franchisens bottenskrap på riktigt. Det här är 88 minuter plågor, och inte på det bra sättet. Manuset är svagt, riktigt svagt, och att helt plötsligt blanda in mystiska krafter alá Carrie (1976) i en serie där bara antagonisten tidigare haft något liknande är så dumt att jag storknar. Lar Park-Lincoln kan dessutom vara den absolut sämsta protagonisten i hela serien. Jag antar att man castade henne för att hon har en viss typ av utseende och att det var meningen att hon skulle se "sårbar" ut. När Park-Lincoln inte kan skådespela mer än de lokala förmågorna i valfri byhålas amatörteaterförening (och jag vet, jag har varit med i en del sådana) blir hon dock bara fruktansvärt irriterande och jobbig. Å andra sidan har hon inte mycket till hjälp. Alla skådespelare i den här filmen är riktigt usla, med ett undantag i Kane Hodder. Hodder, den ende skådespelare som spelat Jason mer än en gång, lyckas ge den förbannade hockeymålvakten lite personlighet.

Även om Hodder är bra och specialeffekterna ett klart steg uppåt från tidigare delar är det här bara riktigt jävla dåligt. Uselt regisserad, uselt skriven, sönderklippt av censuren - undvik!

Betyg: 1 partytuta i ögat av 5 möjliga

Regi: Tom McLoughlin

Manus: Thom McLoughlin

Medverkande: Tom Mathews, Jennifer Cooke, David Kagen mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Terror Films Inc.

År: 1986

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0091080/

Tommy Jarvis kan inte bli av med de mardrömmar och hallucinationer han haft sedan han blev Jasons baneman redan som barn. Som ett sätt att till slut lägga händelserna bakom sig åker Tommy och en vän till kyrkogården där Jason ligger begraven för att helt sonika kremera kroppen. Att det inte går något vidare är århundradets underdrift och den här gången får Tommy fightas med... ZOMBIE-JASON!

Så ja... det här är officiellt filmen som kastade ut den sista skärvan av logik från den här serien. Men, det behöver inte vara en dålig sak för en slasher och det är verkligen inte det när det gäller den här franchisen. Efter ett ganska sömnigt försök att göra något annorlunda med del fem är det tillbaka till business as usual med del sex - men med mer än en tvist. Zombie-Jason är mycket mer underhållande än "levande-men-jäkligt-tålig-Jason" och humorn är så dålig att den blir bra. Favoriten är ungen som somnar med Satres Huis Clos på magen. Del sex är annars mest känd för att ha en hel del Alice Cooper-låtar i sig, bland annat titelspåret He's Back (The Man Behind The Mask) som är så 80-tals-lökigt som det kan bli.

Skådespelarna är helt okej för en del i den här franchisen, regin är adekvat och manuset helt ologiskt men ganska kul. Inte på något sätt något mästerverk, inte lika bra som del fyra, men helt okej underhållning.

Betyg: 3 varför envisas de med att skicka ungar på läger just där? av 5 möjliga

Regi: Danny Steinmann

Manus: Danny Steinmann/Martin Kitrosser/David Cohen

Medverkande: John Shepherd, Juliette Cummins, Richard Young mfl.

Produktionsbolag: Georgetown Productions Inc./Paramount Pictures/Terror Inc.

År: 1985

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0089173/

Tre år efter händelserna i del fyra har överlevande Tommy inte kunnat repa sig från de traumatiska upplevelserna. I ett sista försök att få honom på rätt spår skickas han till ett rehabiliteringshem. Efter en av de boende där får en knäpp och mördar en av de andra på hemmet börjar mystiska saker ske. Är Jason verkligen död?

Den här filmen brukar bli den i särklass mest utskällda i franchisen av fansen, men ärligt talat förstår jag inte varför. Ja, den är något annorlunda från både föregångarna och efterföljarna, men det behövdes en nystart - något som filmens undertitel vill poängtera. Dessvärre kunde man inte få Corey Feldman till att reprisera sin roll som Tommy annat än i en kort cameo i början av filmen. Eftersom manuset skrevs utifrån del fyras ganska öppna slut gjorde det att manuset fick skrivas om på rekordtid och filmen lider märkbart av det beslutet. Speciellt slutet skulle ha fungerat mycket bättre med Feldman i huvudrollen, men nåja, skådespelarna är i regel inte lika usla som de var i de tidigaste delarna i franchisen.

Då är antalet klipp desto mer sorgligt. Släppt mitt under den stora våldsfilmsdebatten i USA fick filmen klippas ner ordentligt för att lyckas gå igenom en MPAA:s granskning. Det märks en hel del - inte minst eftersom några av franchisens bästa scener blandas med riktiga bottennapp. Slutprodukten blir tyvärr väldigt splittrad. Det var ett gott försök att göra något nytt som av diverse anledningar inte fungerade. Det är dock inte på något sätt franchisens sämsta film. Se den om ni vill ha en liten annorlunda take på Friday The 13th.

Betyg: 2 chokladbitar värda att dö för av 5 möjliga

Regi: Jospeh Zito

Manus: Barney Cohen

Medverkande: Corey Feldman, Kimberly Beck, Crispin Glover mfl.

Produktionsbolag: Georgetown Productions Inc.

År: 1984

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0087298/

Det här med att vara död är inte något som Jason är särskilt bra på. Direkt efter händelserna i förra delen körs Jasons till synes livlösa kropp till ett närbeläget bårhus. Snart vaknar hockeyentusiasten till liv igen och återvänder till Crystal Lake för att fortsätta sin mordturné.

Efter tre väldigt inkomstbringande filmer ville Paramount Pictures ta död på sin kassako. Varför vet jag inte eftersom slashervågen fortfarande gick på högvarv. Hur som helst är det här en mycket bättre film än sina föregångare i franchisen. Den mörkare tonen, ett minimum av irriterande/löjliga karaktärer (det finns några, men vad kan man förvänta sig av en lågbudgetslasher?) och framförallt Corey Feldman gör det här till en guldklimp inom genren. En annan förklaring är också att eftersom alla inblandade verkligen trodde att detta var den sista filmen i serien beslutade de sig för att ta med alla effekter och coola saker som de annars kanske hade sparat till en uppföljare. Specialeffektsmakaren Tom Savini är i högform och levererar här några av genrens främsta mask- och dockeffekter.

Skådespelarna håller generellt högre klass än i tidigare filmer, speciellt Corey Feldman som Tommy Jarvis - det närmsta som Jason någonsin kommit till en nemesis. Det finns ett lysande undantag till de bättre skådespelarinsatserna - Crispin Glover. Glover, som tillsammans med Feldman är den ende skådespelaren som hade en karriär efter den här filmen, medverkar i en scen som kan vara på topp-tio-listan över pinsamma scener i filmhistorien. Gör en sökning på Crispin Glover Dance på YouTube och ni kommer se vad jag menar.

Betyget blir en svag fyra - något som inte kommer vara något jag strör omkring mig gällande den här franchisen.

Betyg: 4- lågbudgetporrfilmer från 20-talet av 5 möjliga

Regi: Steve Miner

Manus: Martin Kitrosser & Carol Watson

Medverkande: Dana Kimmell, Paul Kratka, Jeffrey Rogers mfl.

Produktionsbolag: Georgetown Productions Inc./Jason Productions

År: 1982

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0083972/

Dagen efter händelserna i förra delen (borde det tekniskt sett inte göra det till lördagen den 14:e?) hittar Jason en nyanländ grupp ungdomar att terrorisera. Bland dem finns Chris, en tjej som återvänder till Crystal Lake efter att ha blivit attackerad av en mystisk man där för två år sedan...

Nu börjar det hända saker med den här franchisen! Det här kan nämligen vara den film i serien som är den mest formelbildande. Därmed inte sagt att den är bra, långt, långt ifrån, men den lyckas vara fruktansvärt underhållande av absolut fel orsaker. För det första är filmen i "gammel-3D" - dvs en film som använde sig av de gamla röd-gröna plastglasögonen. Till släppet på video konverterades filmen till 2D med riktigt skrattretande resultat. Allt ska vara i 3D, vilket ger en hel del - låt oss säga innovativa - kameravinklar. Bland annat får vi svaret på den odödliga frågan om hur världen ser ut utifrån en popcorngrytas perspektiv.

Steve Miner fick forsatt förtroende i regissörsstolen och frågan är varför. Det finns knappt någon suspens, skådespelarna är på en all-time low (vissa repliker är helt obetalbart roliga) och agerar som om att bli jagad av en galen seriemördare främst är lite jobbigt.

De usla 3D-effekterna, de lika usla skådespelarna och det skrattretande manuset och regin till trots kan jag inte låta bli att tycka att den här filmen är förbaskat charmig. Det är inte skrämmande, inte stor filmkonst, men vill ni se en underhållande kalkonslasher är detta ett bra val.

Betyg: 3 jävligt förbannade campare i hockeymask av 5 möjliga

Regi: Steve Miner

Manus: Ron Kurz

Medverkande: Adrienne King, John Furey, Warrington Gillette mfl.

Produktionsbolag: Georgetown Productions Inc.

År: 1981

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0082418/

Fem år efter händelserna i första filmen har Camp Crystal Lake varit avspärrat. Ställets historia hindrar dock inte att ett träningsläger för sommarlägerledare hålls på andra sidan sjön. Men även om Mrs. Vorhees är tämligen död är det någon som smyger runt i skogarna.

Det var ingen överraskning att det blev en snabb uppföljare till den mycket finansiellt framgångsrika Friday the 13th (1980). Dessvärre hade man lite för bråttom. Det här kan vara det värsta hafsverken i serien samtidigt som här finns ögonblick som är riktigt innovativa och bra. Det verkar främst ha varit i post-production som det funnits rejäl tidspress för klippningen är riktigt, riktigt usel. Jag brukar inte lägga märke till dålig klippning om den inte totalt tar mig ur historien, och den här filmen lyckades med det flera gånger.

Men, det ska sägas, det här är trots sina tekniska skavanker en bättre film än sin föregångare. Skådespelarna, om än inte särskilt bra, är ett klart fall framåt och Adrienne King har en väldigt charmig girl next door-charm som hjältinnan. Steve Miner har även dragit ner på point of view-sekvenserna som saktade ner ettan något fruktansvärt.

Tyvärr blir det aldrig riktigt intressant. Det är fortfarande för långsamt, för omständigt och har inte stått pall för tidens tand.

Betyg: 2+ mordiska skogsmullar av 5 möjliga