Saxat från recensionen av samma film postad 2009-12-13

Regi: Rob Zombie

Manus: Rob Zombie

Medverkande: Malcolm McDowell, Scout Taylor-Compton, Tyler Mane mfl.

Produktionsbolag: Dimension Films/Trancas International Films/Spectacle Entertainment Group

År: 2009

Längd: 105 min (Unrated version: 119 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1311067/

Samma natt som Michael Myers har gått bärsärkargång i Haddonfield tas en väldigt chockad Laurie Strode in på sjukhus efter sin strid med mördaren. Michael, som tros vara död, rymmer från sin transport till bårhuset. Två år senare lider Laurie fortfarande av sviterna efter sitt möte med Michael. Hon har gått in i en djup depression med tillhörande vanföreställningar, något som inte blir bättre av att Dr. Loomis, Michaels psykolog, ger ut en bok om morden. Samtidigt börjar området kring Haddonfield än en gång ge upphov till oförklarliga mord...

Titeln till trots är detta ingen remake av Halloween II från 1981. Båda filmerna börjar liknande, men efter ungefär en halvtimme tar Rob Zombies version en helt ny riktning som både känns fräsch och som ett mycket bättre val än Rick Rosenthals 28 år gamla uppföljare. Framförallt fortsätter Zombie göra vad han påbörjade i förra filmen - ett försök att göra Michael Myers mer mänsklig. Det här har delat fansen i två läger där hälften avskyr den nya riktningen och den andra hälften applåderar nytänkandet. Jag tillhör det andra lägret.

Tyvärr gör detta också Zombies filmer ganska splittrade. Fansen (och producenterna) förväntar sig att det ska finnas ett stort mått av slasherdödande i en film med titeln Halloween, men jag är inte helt säker på att det var det som Zombie ville göra. Han verkar som mest inspirerad i scenerna där han får fritt spelrum med symbolik och att bygga Michaels karaktär och motivation. De renodlade slasherscenerna har vissa meriter, men faller ofta tillbaka på gamla trötta klyschor. Resultatet blir, precis som i Zombies förra film i franchisen, att halva filmen är rent ut sagt skitbra, medan andra halvan är en ordinär slasher modell 1A.

Skådespelarna är helt okej. Scout Taylor-Compton spelar Laurie Strode och har mycket mer att spela med här än i förra filmen. Det finns egentligen bara ett störningsmoment med hennes skådespel och det är att hon mer låter som att hon har sex än är livrädd när hon blir jagad. Det blir lite skrattretande ibland. Malcolm McDowell återvänder som Dr. Sam Loomis och gör en bra roll även om hans bihistoria inte riktigt tar fart förrän mot slutet. Slutligen måste jag nämna Tyler Mane i rollen som Micahel Myers. Han har något som många slashermördare inte har - en skrämmande fysik. Hans scener, speciellt de där han inte bär den ikoniska masken, är ibland riktigt skrämmande. Just det, den gamla Superman-skådespelerskan Margot Kidder är också med på ett hörn. Kul att se henne igen.

Sammanfattningsvis är det här en helt okej slasherrulle. Scenerna där Zombie får fritt spelrum med vad han vill göra är ibland helt magiska och slutet är riktigt starkt. Om det inte vore för de något oinspirerade slasherscenerna skulle betyget blivit ännu högre.

Betyg: 3+ klassiska Roy Orbison-hits av 5 möjliga

Regi: Rob Zombie

Manus: Rob Zombie (baserat på John Carpenters och Debra Hills manus från 1978)

Medverkande: Malcolm McDowell, Scout Taylor-Compton, Tyler Mane mfl.

Produktionsbolag: Nightfall Productions/Trancas International Films/The Weinstein Company mfl.

År: 2007

Längd: 109 min (recenserad kopia, Unrated version: 121 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0373883/

Michael växer upp med sin suput till styvfar, storasyster som ignorerar honom, en mor som ständigt måste arbeta som strippa för att försörja familjen och sin året gamla lillasyster. I skolan är det inte bättre, inte minst på grund av att hans äldre skolkamrater vet vad hans mor arbetar med. Dessutom kallas en barnpsykolog, Dr. Samuel Loomis, in för att tala med Michael om hans makabra samling döda djur. Resultatet blir att  Michael får stanna ute i frihet några dagar till innan han ska skjutas till en ungdomsvårdsanstalt. Under dessa dagar hinner han ha ihjäl sin styvfar, sin storasyster och hennes pojkvän. Sjutton år senare rymmer han från den rättspsykiatriska anstalt där Loomis försökt vårda honom. Nu är han på väg hem för att avsluta sitt verk...

Jag gillar verkligen Rob Zombies sätt att göra film på. Det är mycket upp och ner, men vad Zombie aldrig gör är att fega. Han kör sin version av vad han än gör och så även med remaken på Halloween. Det var minst sagt ett våghalsigt drag att göra en slasher där den första timmen utforskar Michael Myers barndom och vad som gjorde honom till den han blev. Jag gillar också att Zombie inte bara försöker förklara Myers karaktär med att "han är ond!". Istället beskriver Loomis Myers som "den perfekta stormen av inre och yttre faktorer". Hans psykopati och fascination för död fanns redan där, men i och med miljön han växte upp i fanns det ingen hjälp att få för att hålla honom borta från att verkligen begå brotten han funderade på att begå. Det är riktigt snyggt och skickligt gjort och ger Myers en mycket mer drabbande karaktär än han varit i de tidigare filmerna. 

Dessvärre blir filmen en rakare remake efter att Michael rymmer från kliniken. Det är också här filmen dalar. Scout Taylor-Compton spelar rollen som Laurie Strode med ungefär en tiondel av den närvaro som Jamie Lee Curtis hade. Framförallt har Zombie ändrat på Strodes karaktär. Hon är, i brist på bättre ord, irriterande. Då är Malcolm McDowell bättre i rollen som Dr. Loomis. Han spelar rollen lite mer nedtonat än vad Donald Pleasence gjorde, men lyckas ändå ha en bra intensitet. Tyler Mane som Myers är en annan höjdpunkt. Killen är stor. Jag har inga problem med att tro att han kan bryta mig i mitt itu. Slutligen finns här en ganska intressant samling birollsinnehavare med alla från Danny Trejo och Brad Dourif till Halloween-bekanta Danielle Harris. Harris återvänder för sin tredje film i franchisen, nu betydligt äldre än sist vi såg henne (1989). Det är lite bisarrt att se hela den här serien i sträck när jag såg Harris ha barnroller i två filmer för en vecka sedan eller nåt och nu toplesscener.

Zombies manus dalar som sagt betänkligt efter hälften av speltiden. Det är ändå en kompetent slasher, men originalet gjorde samtliga av dessa scener bättre. Vad originalet inte hade var Zombies första timme. Här kan Zombie också göra något eget. Carpenter kan han inte slå på fingrarna när det gäller smarta vinklar och användande av skuggor i nattscenerna, men överlag måste jag säga att Rob Zombies Halloween är en väldigt underskattad remake. Om du vill se något som inte är som alla andra slashers men ändå få formeln uppfylld mot slutet rekommenderas den här rullen.

Betyg: 3+ jag skiter i vad folk säger: det här är det bästa användandet av en Nazareth-låt i film ever av 5 möjliga

Regi: Rick Rosenthal

Manus: Larry Brand & Sean Hood

Medverkande: Jamie Lee Curtis, Busta Rhymes, Brad Loree mfl.

Produktionsbolag: Dimension Films/Nightfall Productions/Trancas International Films

År: 2002

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0220506/

Sex collegestudenter blir antagna till en realityserie som går ut på att leta efter ledtrådar i Michael Myers gamla hus för att besvara frågan vad som gjorde honom till den han är. Tre år tidigare har Laurie Strode kapat av huvudet på sin bror (H20, 1998) men vad ingen till en början visste var att Myers bytt kläder med en av ambulanssjukvårdarna. Laurie finns nu bakom lås och bom på en rättspsykiatrisk klinik. Men Michael uppskattar varken lösa trådar eller att folk ränner omkring i hans hus...

Okej, hur börjar jag? Halloween Resurrections första kvart är riktigt bra. Det är Laurie mot Michael i en suspensfull strid. Om ni inte vill bli spoilade så sluta läs nu. Det är nämligen omöjligt att skriva om HR utan att kommentera på öppningen. Jamie Lee Curtis ansåg sig färdig med rollen som Laurie Strode. Gott så, men att döda en av skräckhistoriens mest klassiska leading ladies efter en kvart i en film är bara så fel det kan bli. Den första kvarten har sen absolut ingenting med resten av storyn att göra. Det är som en kortfilm för att skriva ut Curtis karaktär och sen börjar filmen om på ny kula. Av vad jag har förstått hade filmteamet tillgång till Curtis under hela filmningen. Det enda krav hon hade var att Strode skulle dö... men då har man inte ihjäl franchisens huvudhjältinna efter en jävla kvart!

Om Larry Brand och Sean Hood hade förlagt hela handlingen till den rättspsykiatriska kliniken hade det här kunnat bli en helt okej svanesång för Laurie Strode. Istället får vi tidigare nämnda realityshow som dessutom leds av, I shit you not, Tyra Banks och Busta Rhymes. Sen är det det vanliga gänget fårskallar som blir slashade av Myers, med skillnaden att jag troligen aldrig sett så dumma karaktärer i en slasher - och det säger inte lite! Ni är i en stad, ni har mobiltelefoner. Jag vet inte... RING POLISEN?! Oj, ytterdörren är låst. Jag vet inte... PRÖVA ETT FÖNSTER ELLER DEN JÄVLA BAKVÄGEN?! Karaktärerna i HR har inte ens vett att fly. Istället för att ringa polisen kommunicerar huvudkaraktären via sms med sin nätpojkvän... ja...

HR blev spiken i kistan för Halloweenfilmernas andra tidslinje. Som jag berättat tidigare finns det två tidslinjer till de första åtta filmerna: en där film 1 - 6 hänger ihop och sen denna där film 1 - 2 och 7 -8 hänger ihop. Det skulle bli en nionde film, men intäkterna för HR var så usla att man satsade på en remake av den första filmen istället. Den ska vi kolla närmre på härnäst.

Betyg: 1 karaktär som är för dum för att överleva av 5 möjliga

Regi: Steve Miner

Manus: Robert Zappia & Mark Greenberg

Medverkande: Jamie Lee Curtis, Josh Hartnett, Adam Arkin mfl.

Produktionsbolag: Dimension Films & Nightfall Productions

År: 1998

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0120694/

Det har gått 20 år sedan natten Michael Myers kom hem till Haddonfield. Laurie Strode är förmodad död i en bilolycka, men har istället skapat sig en ny identitet som rektor för en privatskola i norra Kalifornien. Men Myers dog inte i branden som avslutade deras första strid. Istället har han spenderat de senaste 20 åren med att leta efter Laurie - och nu har han hittat henne.

I ett försök att ställa tillbaka klockan bestämde sig manusförfattarna Zappia och Greenberg för att ignorera del 4 - 6 i franchisen. Det visade sig vara ett bra val. H20 är den klart bästa filmen i serien tillsammans med originalet. Mycket är Jamie Lee Curtis förtjänst. Hon återvänder till karaktären som gjorde henne känd och utvecklar den vidare. Laurie är inte en av de där överlevande tjejerna från en slasher som fortsätter med sitt liv som inget hänt. Istället plågas hon fortfarande, 20 år efter händelserna, av mardrömmar och traumat har lett henne till alkoholism. Det är uppfriskande att se en karaktär i en skräckuppföljare som inte agerar som deras livs värsta händelse inte var värre än att slå smalbenet i bordet.

Curtis är inte den enda bra skådespelerskan i ensemblen. Vi har bland andra Curtis mor Janet Leigh i en liten biroll (vi får till och med en nick till Psycho ,1960) och en ung Michelle Williams. Vidare har vi en ung Jason Gordon-Levitt i en biroll liksom Adam Arkin! En minst sagt imponerande samling skådisar för en skräckuppföljare. Allt det här hade dock varit förgäves om man inte hade haft ett bra manus utöver karaktärsutvecklingen för Laurie. Zappia och Greenberg drar paralleller till Frankenstein (1818) och beslutet att möta "sitt eget monster" och ta kontroll över sitt liv igen. Faktum är att de lyckas överraskande bra, vilket inte minst visas i slutstriden mellan Laurie och Michael.

Vad jag har att invända mot H20 är i viss mån Steve Miners regi och filmens längd. Den hade gärna kunnat få vara en kvart längre för att ta tillvara på den goda uppbyggnaden. Samtidigt skulle jag vilja att Miner hade skippat det där seminariet om hur man gör "coola musikvideos". Ibland blir det lite för "coolt" för sitt eget bästa (fladdrande gardiner i regnet? Snälla...) och det fråntar filmens annars ganska råa och sköna färgsättning och kameraarbete. Och varför castade man LL Cool J? Alla rappare blir inte bra skådespelare...

H20 är dock en klar förbättring mot alla andra uppföljare i serien. Man borde stannat här. Det gjorde man tyvärr inte...

Betyg: 4- tantsnuskskrivande rappare av 5 möjliga

Regi: Joe Chappelle

Manus: Daniel Farrands

Medverkande: Donald Pleasence, Paul Rudd, Marianne Hagan

Produktionsbolag: Miramax Films/Nightfall/Halloween VI Productions

År: 1995

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0113253/

Sex år efter att både Michael Myers och Jamie Lloyd försvann från en polisstation hittar polisen Jamies kropp. Efter att ha fastslagit att Jamie nyligen fött ett barn kallas Dr. Loomis in som expert. Samtidigt, i Haddonfield, har Myers gamla hus sålts till förre ägarens bror. Rakt över gatan håller Tommy Doyle, överlevande från första filmen, uppsikt över huset när han en kväll får höra en panikslagen kvinnoröst över radion. Det som alla andra ser som ett dåligt skämt är övertygar Tommy att Myers är tillbaka...

När Miramax köpte rättigheterna till Halloween försökte de göra något lite annorlunda med sin nyvunna franchise. Det är hedersvärt att man inte bara pumpade ut ännu en uppföljare, men problemet med Halloween VI är att det är en trasig film. Långtgående konflikter mellan Donald Pleasence och regissören Joe Chappelle ledde till att det existerar två versioner av den här filmen - dels denna och dels original-cuten. Det skiljer ganska mycket mellan de två versionerna då ovan nämnda konflikt gör att många av Pleasences scener helt sonika klipptes bort. Den så kallade "Producer's Cut" är knappa kvarten längre och faktiskt ett snäpp upp på betygsskalan. Många dialogtunga scener försvann eller kortades ner markant, vilket gör att den officiella versionen ibland går lite väl fort fram med vissa saker.

Skådespelarmässigt duger filmen och på något sätt är det passande att det var Pleasences sista film med en större roll. Pleasence är Halloween till en så stor grad att även de lite långsamma delarna är sevärda bara för honom. De andra skådisarna i filmen är helt okej men har samtliga några riktigt märkliga scener som jag bara kan tillskriva den brutala omklippningen filmen fick. Storymässigt försöker man efterkonstruera en förklaring till Myers ondska och den känns inte så lite krystad. Den fungerade bättre i den förlängda versionen, men ändå? Det tog sex filmer innan ni bestämde er för att ge en back story annat än att Myers är en ond jävel? Framförallt målade Miramax in sig själva i ett hörn till den milda grad att man fick ignorera del fyra till sex när man skulle göra en ny Halloween. Mer om det i nästa del av Franchise Hell.

Halloween VI duger gott och väl som tidsfördriv. Producentklippningen har aldrig släppts i officiell utgåva och går i princip bara att hitta online eller piratkopierad så det är inte lönt att ni letar efter den i en box eller dylikt. Införskaffa den istället för versionen som visades på bio! I och med att filmerna skiljer sig så pass mycket åt  blir det ett sambetyg idag.

Betyg, bioversionen: 2

Betyg, producentklippningen: 3

Sammanlagt: 2+ lite för ivriga saxar i klipprummet av 5 möjliga

Regi: Dominique Othenin-Girard

Manus: Dominique Othenin-Girard/Michael Jacobs/Shem Bitterman

Medverkande: Donald Pleasence, Danielle Harris, Ellie Cornell mfl.

Produktionsbolag: Magnum Pictures Inc./The Return of Myers/Trancas International Films

År: 1989

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0097474/

Ett år efter händelserna i förra filmen vårdas Jamie fortfarande på en barnklinik för traumat hon ådrog sig i mötet med sin morbror. Händelserna har gjort Jamie stum, men en långsam förbättring kan skönjas. Under dagarna som leder upp till Halloween börjar Jamie dock få hemska visioner om hur Michael Myers inte alls är död utan bara gömt sig och slickat såren sen förra året...

Halloween V filmades parallellt med Halloween IV (1988) och är ett lysande exempel på hur mycket regiarbetet för en film betyder. Dwight H. Littles regi till den sistnämnda kanske inte var något att skriva hem om, men han var åtminstone kompetent. Othenin-Girard har vi redan stiftat bekantskap med under Franchise Hell som en av medregissörerna till The Omen IV: The Awakening (1991). För att citera mig själv så gäller samma omdöme nu som då: "Othenin-Girards regi verkar gå i Ed Woods skola - så många tagningar som möjligt på så kort tid som möjligt." Donald Pleasence har gått från att vara en plågad och härjad man till att vara spritt språngande galen! Det är ett överspel som inte är av denna värld! Othenin-Girard har helt låtit karaktären gå överstyr både i regi och det samförfattade manuset. Idé till en dryckeslek är att ta en sup varje gång Pleasence överskrider sina befogenheter eller i princip misshandlar sina patienter psykiskt. Det överdramatiska skådespelet funkar för Danielle Harris. Hennes karaktär ska vara konstant livrädd och knappt veta var hon är. Imponerande för en barnskådespelare att kunna förmedla känslor så bra med bara mimik under stora delar av filmen.

Halloween V:s stora problem är dock att den inte vet vad den riktigt vill vara. Här finns några av franchisens bästa suspensscener samtidigt som man, helt ärligt, lagt till två Kling & Klang-poliser. Det ger ett minst sagt splittrat intryck. Hade jag kul? Jo, men kanske inte av rätt anledningar. Om du gillar slashers och b-film kan den dock vara värd en titt.

Betyg: 2 cirkusmusik till klantiga poliser? Really? av 5 möjliga

Regi: Dwight H. Little

Manus: Alan B. McElroy

Medverkande: Donald Pleasence, Ellie Cornell, Danielle Harris mfl.

Produktionsbolag: Trancas International Films

År: 1988

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0095271/

Efter händelserna i Halloween II har Michael Myers legat i koma i tio år. När han ska förflyttas till en annan anstalt (seriöst, kan de inte bara låta honom vara på ett ställe?!) vaknar Myers plötsligt och ger sig ut på en mordturné på väg mot Haddonfield. Den här gången är hans huvudsakliga mål Lauries dotter, Jamie, som efter sina föräldrars död bor hos en fosterfamilj. Dr. Loomis får reda på att Myers har flytt och sätter av efter honom ännu en gång.

Efter att förra filmen i serien floppade på biograferna tog det sex år innan någon satte tänderna i franchisen igen. Till en början skulle John Carpenter återvända till sin skapelse och skrev ett manus om hur morden hade påverkat Haddonfield. Personligen tycker jag det lät riktigt intressant, men producenterna höll inte med honom. Carpenter försvann från serien och ett nytt, mer formelaktigt, manus togs fram. Det är förvisso tråkigt att vi inte fick se Carpenters film, men faktum är att det här blev ändå inte alls så illa.

Många av filmens förtjänster är Donald Pleasence verk. Pleasence karaktär, Dr. Loomis, har alltid varit franchisens själ för min del. Jamie Lee Curtis i all ära, men Pleasence karaktärsutveckling är något som är få slasherfilmskaraktärer förunnade. Från att ha varit den väldigt starke och bufflige karaktären han var i de två första filmerna utvecklas Loomis till en förvisso bestämd gammal man men samtidigt väldigt trött och sliten. Han blir mer och mer en kapten Ahab ju längre serien går och det är här det verkligen börjar märkas. De övriga skådespelarna är ganska lättförglömliga även om Danielle Harris har några bra scener som Jamie.

Halloween IV plågades av flertalet produktionsproblem och det är jäkligt synd. Efter att ha läst om de scener som ströks ur manuset på grund av tid och budget kan jag inte låta bli att tänka på hur bra filmen hade kunnat bli. Det är fortfarande en bra slasher men med lite mer tid och pengar hade det kunnat bli något större. Om ni gillar slashers kan jag dock rekommendera filmen för lite höstmys.

Betyg: 3+ rednecks som... lyssnar på folk? va? av 5 möjliga

Regi: Tommy Lee Wallace

Manus: Tommy Lee Wallace & Nigel Kneale

Medverkande: Tom Atkins, Stacey Nelkin, Dan O'Herely mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures & Dino De Laurentiis Company

År: 1982

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0085636/

När Dr. Daniel Challis blir vittne till hur en patient mördas på sjukhuset och mördaren sedan spränger sig själv i luften kan han av naturliga skäl inte släppa händelsen. När offrets dotter söker upp honom bestämmer sig de två för att ta reda på vad som egentligen hände. Spåren leder den till en liten stad där allt genomsyras av storindustrin Silver Shamrock - världens största tillverkare av Halloween-masker.

Jag vågar nog lova att det här är, tillsammans med Friday the 13th V: A New Beginning (1985), den mest utskällda film jag kommer recensera i Franchise Hell. Båda filmerna skälldes ut av samma anledning - seriernas huvudskurkar lyser med sin frånvaro. Fast medan Friday the 13th V i mångt om mycket är samma film som de tidigare i serien, fast utan Jason, är Halloween III ett försök att göra något annorlunda. Som jag skrev i min recension av förra filmen i serien ville John Carpenter göra franchisen till fristående skräckfilmer med Halloween-tema. Michael Myers skulle aldrig komma tillbaka utan ansågs som ett avslutat kapitel. Men när Halloween III floppade på biograferna gick Carpenters idé om olika tema för varje film i stöpet. Det är synd. Här finns nämligen en ganska kuslig historia, några usla specialeffekter till trots som verkligen är daterade, som grabbar tag i tittaren. Den lilla staden med den kusliga befolkningen är en perfekt skådeplats för manuset och Carpenters (som alltid) fantastiska minimalistiska synthmusik sätter ett perfekt soundtrack.

Även om manuset försöker göra något annorlunda är det både filmens styrka och dess svaghet. Här finns uppbyggnaden, helt okej skådespelare till att utföra den samma och ett förvånansvärt mörkt slut. Mittpartiet dras dock ner av för långsamt tempo och vissa delar av manuset borde man utelämnat helt då det ibland nästan slår över till parodi i vissa scener. Tyvärr är Halloween III en film som inte åldrats särskilt väl. De tidiga datoreffekterna är uppriktigt sagt några av de värsta jag sett. De är inte ens gjorda med charm utan ser bara för jävliga ut. Tack och lov balanseras detta upp något av de mycket välgjorda effekterna av klassiskt snitt.

Jag rekommenderar den här filmen inte för att det är världens bästa slasher genom tiderna (det är väl egentligen inte ens en slasher) utan för att den knappast förtjänar det usla rykte den fått genom åren. Se den och avgör själva!

Betyg: 3 more days to Halloween, Halloween, Halloween av 5 möjliga