Inlägg publicerade under kategorin Franchise Hell

Av Ulf - 29 juli 2012 23:38

 


Regi: Sandor Stern

Manus: Sandor Stern (baserat på John G. James bok Amityville: The Evil Escapes)

Medverkande: Patty Duke, Jane Wyatt, Fredric Lehne mfl.

Produktionsbolag: Steve White Productions

År: 1989

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0096808/


Nancy flyttar med sina tre barn hem till sin mor igen efter hennes makes tragiska död. Men mormodern har fått en present av sin syster i Amityville - en groteskt ful lampa som visar sig vara besatt. Jisses...


Jag upprepar - en besatt lampa. Det här är något av det dummaste jag sett, men det är ganska underhållande för stunden. Nummer fyra (den här gången blev det rätt!) i franchisen gjordes som en tv-film och det märks verkligen i produktionsbudgeten, eller bristen därav. En av specialeffekterna fick mig att skratta högt då jag vet exakt hur den gjordes. Det var på precis samma vis som jag själv filmade en "splatterscen" när jag gick i högstadiet. Kanske missade jag mitt kall om det är okej nog att gå på tv?


Hur som helst, att den här filmen är baserad på en bok är helt otroligt. Kan något så här osammanhängande ha tryckts eller är det adaptionen som är så pass usel att man till exempel glömmer ett lik under huset! Ja, när filmen tar slut finns det fortfarande en olycklig stackare död under huset. Happy ending? Skådespelarna är i en skola för sig. Det krävs talang för att både spela över och under i en och samma scen. Patty Duke må inte vara en skådespelare de flesta känner till, men tanten vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll 1962. Det är ett väldigt långt kliv från det till den här rullen.


Trots alla klagomål så är Amityville 4 en ganska rolig rulle. Den är så överdriven på alla sätt den kan att det är en studie i hur man inte ska göra film. Jag kommer säkert tvinga någon annan att se den. Håll lampan brinnande!


Betyg: 2 lampskärmar av 5 möjliga

Av Ulf - 19 juli 2012 22:55

Regi: John Murlowski

Manus: Christopher DeFaria & Antonio Toro

Medverkande: Ross Partridge, Julia Nickson, Lala Sloatman mfl.

Produktionsbolag: A. Ninety-Three Productions

År: 1993

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0106262/


Obs! Av någon anledning listades den här filmen som nummer fyra i serien i min dvd-box. Först nu när jag ska recensera den upptäcker jag att så inte är fallet. Detta är nummer sju. Skit samma, nummer fyra kommer i nästa Franchise Hell. Det är inte precis att den här franchisen har cliffhangers att ta till vara på...

 


Keyes bor tillsammans med sin flickvän och sina närmsta vänner i ett konstnärskollektiv. En dag träffar Keyes på en märklig, hemlös man som envist vill pracka på honom en spegel. Sagt och gjort, spegeln följer med hem. Men snart börjar mystiska saker hända i konstnärskretsarna...


Det är sällan jag blir riktigt förbannad på hur usel en film är. Vanligtvis kan jag hitta något som är åtminstone ofrivilligt underhållande i vilken skräprulle som helst. Med Amityville 7 kan jag inte ens dra på smilbanden. Det här är en av de sämsta filmer jag sett, alla kategorier.


Var börjar jag? Karaktärerna är förkastade idéer från Melrose Place (1992 - 1999). Alla klyschor som vi kommer ihåg från 90-talets "alternativa" scen är med här och jag vill mest strypa idioterna och deras tredagarsstubb, snickarbyxor och fula hattar. De är så illa skrivna att jag knappt kunde skilja dem åt. Mitt i allt det här finns en gammal kultskådis som Richard Roundtree med. Varför, Richard? Filmen hade bara en budget på 1,5 miljoner - de kan inte ha betalat dig särskilt väl! Värd att hålla ögonen på är också Terry Quinn, mest känd från Millennium (1996 - 1999) och Lost (2004 - 2010), som den enda av skådespelarna som inte spelar över å det grövsta.


Manuset är lika illa som karaktärerna. En besatt spegel från det förbannade huset? Kom igen! Var det det enda ni kunde komma på som kunde koppla den här filmen till de övriga? Regin är... ja... nej... det räcker så. Jag orkar inte ödsla mer tid på den här skiten och vill helst glömma att jag har den i filmsamlingen. Så det här var alltså nummer sju? Och den ses som en av de bättre (även om det inte rör sig om någon större skillnad) uppföljarna? Kommer den här serien någonsin ta slut?!


Betyg: 1 dvd att använda som frisbee av 5 möjliga


Av Ulf - 15 juli 2012 23:07


Regi: Richard Fleischer

Manus: William Wales

Medverkande: Tony Roberts, Tess Harper, Robert Joy mfl.

Produktionsbolag: De Laurentiis Entertainment Group (DEG)

År: 1983

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0085159/


Man kan ju undra vem som är pantad nog att flytta in i det hemsökta huset i Amityville efter vad som hänt med tidigare husägare? Möt John Baxter, journalist som livnär sig på att avslöja bluffmakare som försöker tjäna pengar på "paranormala" tricks. John, skeptiker av naturen, bestämmer sig för att köpa huset för en spottstyver efter att ha gjort ett reportage om händelserna där - en artikel han kallar för The Amityville Hoax. Men snart efter att John flyttat in börjar märkliga saker hända...


Tredje gången gillt för det hemsökta huset och trots 3D-gimmicken (det såg inte bättre ut 1983 än idag...) är det här den klart bästa filmen i serien än så länge. William Wales har skrivit ett manus som på sina ställen faktiskt är riktigt krypande och suggestivt. Skådespelarna håller även dem mycket högre klass än i franchisens tidigare delar, med undantag för en ständigt överspelande Tess Harper. Meg Ryan och Lori Loughlin medverkar i biroller i vad som är en av deras tidigaste filmer i karriären. Tony Roberts är helt okej i huvudrollen, men jag kunde inte komma över det faktum att han kunde vara bror till en ung George W. Bush. De var förbaskat lika en gång i tiden!


Richard Fleischer står för regin och gör det bra. Jag har uppskattat Flesicher sedan jag såg Soylent Green (1973) för första gången. Att en väletablerad regissör hoppade på att göra en skräckuppföljare (uppföljare nummer två dessutom) under tidigt 80-tal tillhörde inte vanligheterna, men Flesicher gör sitt arbete med bravur. Dessvärre måste han tampas med diverse riktigt dryga 3D-effekter som bara "måste" vara med för att man skulle kunna sälja in filmen.


Wales manus innehåller som sagt en del riktigt bra scener och framförallt dialog, men slutet lyckas han inte riktigt få ihop. Jag ska inte avslöja vad som händer (naturligtvis) men jag lyfte från stolen av garv. Det var nog inte det som Wales menade skulle hända. Manusbristerna till trots är Amityville 3-D den första filmen i franchisen som är värd att se. En solid spökhushistoria som håller än idag... tills slutet.


Betyg: 3 vad i helvete var det där i brunnen? av 5 möjliga


Av Ulf - 7 juli 2012 22:55

 

Regi: Damiano Damiani

Manus: Tommy Lee Wallace (baserad på Hans Holzers bok Murder In Amityville)

Medverkande: James Olson, Burt Young, Jack Magner mfl.

Produktionsbolag: Dino De Laurentiis Company & Media Transactions

År: 1982

Längd: 100 min

Land: USA/Mexico

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0083550/


Innan familjen Lutz bodde i det charmiga (men jävligt hemsökta) huset i Amityville var det bostad åt familjen Montelli. Pappa Anthony styr familjen med järnhand och drar sig inte för att puckla på vare sig frugan eller äldste sonen, Sonny. En kväll får Sonny nog och hämtar ett av sin fars gevär. Även om han inte skjuter honom börjar han snart höra en röst som undrar varför han inte tryckte på avtryckaren?


Första filmen i franchisen om det taskiga huset var väldigt långsam, dryg och långtråkig. Det tog man tydligen till sig innan man gjorde uppföljaren. Även om det finns långsamma scener även i den här rullen är tempot oftast uppskruvat till elva. Alla, och jag menar verkligen alla, skräckfilmsklyschor kommer staplade på varandra. Det är knarrande dörrar, blod i kranen, fönster som smäller igen oförklarligt och en väldig massa "vem där?". Jag kan knappast ta den första halvtimmen seriöst, men underhållande är det emellanåt. Burt Young, mest känd för sin roll i Rocky-franchisen (1976 - 2006), spelar samma roll här som där. I de tidigare nämnda filmerna var han precis på gränsen till parodi på den stereotype våldsamme amerikan-italienaren, men i The Amityville Horror II löper han linan ut. Jag börjar tro att Young faktiskt är så här på riktigt och man bara ställt en kamera framför honom.


Manuset är som en blandning mellan den första filmens spökerier och en urvattnad variant av The Exorcist (1973). Tempot, uppskruvat som det är, är helt uppåt väggarna. Det är dock inte det som kommer vara mitt bestående minne av filmen. Istället är det vad som händer cirka 40 minuter in. Jag tyckte att det fanns en incestuös vibb mellan Sonny och hans äldsta syster, men jisses vad filmen slår det i ansiktet på en vid 40-minutersstrecket! Det är inte det skumma heller. Det finns många filmer med den här typen av inslag. Det skumma är reaktionen systern har. Hon är helt okej med vad som hände, men oroar sig för att nu har hon minsann syndat mot Gud. Det är nog inte ditt mest omedelbara problem, tjejen...


The Amityville Horror II är en väldigt spretig film som har vissa intressanta infallsvinklar och som fungerar för stunden. Inget du blir skrämd av, men vill du se en riktigt kitschig spökrulle kan den här duga i brist på annat.


Betyg: 2 love begins in the family av 5 möjliga


Av Ulf - 27 juni 2012 15:12


 

Regi: Stuart Rosenberg

Manus: Sandor Stern (baserad på Jay Ansons bok The Amityville Horror: A True Story)

Medverkande: James Brolin, Margot Kidder, Rod Steiger mfl.

Produktionsbolag: AIP/Cinema 77/Professional Films

År: 1979

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0078767/


George och Kathy Lutz flyttar in i sitt drömhus tillsammans med sina fyra barn. Huset, i idylliska Amityville, visar sig dock vara hemsökt av både det ena och det andra - inte minst från morden som skedde där ett år innan familjen flyttade in. När George dessutom börjar uppträda alltmer märkligt börjar familjen inse att huset kanske var billigt av en anledning...


The Amityville Horror är en av de där franchiserna som egentligen inte borde finnas. Baserad på Jay Ansons "verkliga" historia finns här egentligen bara material till en film. En snabb koll på Wikipedia visar dock att det finns tio filmer i serien. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig igenom hela högen om alla är lika usla som originalet. Det här är nämligen en av de sämsta förstafilmerna i en franchise jag sett.


James Brolin och Margot Kidder är båda helt okej skådisar när de får rätt roller. I The Amityville Horror bjuds vi på ett fruktansvärt och konstant överspel från båda parter. Faktum är att alla skådespelare spela över något å det grövsta i den här filmen. Jag vet inte vad regissör Rosenberg höll på med, men det här verkar nästan som ett stilgrepp snarare än dålig regi. Vad som däremot inte kan ses som ett stilgrepp är den urusla klippningen. Det är sällan jag sett en så dåligt klippt film. All suspens i scenerna går förlorad och enkla saker som kontinuitetsklippningen är under all kritik.


Historien bakom The Amityville Horror är en historia för sig (haha). Ansons bok är givetvis ren bullshit. Det är ingen större sak, filmer har baserats på falska historier förr (host, Braveheart (1995), host), men skillnaden är att Anson i princip förstörde en del människors yrkesliv med sin bok. Efter stämningar och annat groll tog Anson tillbaka att hans berättelse skulle vara sann och kallade den istället för "i princip sann". Classy... Hur som helst är det inte konstigt att en så här pass förvirrad historia blir till ett förvirrat manus. Det här är mest en seg, tråkig och långdragen historia som bör undvikas. Okej, bara nio filmer kvar i serien...


Betyg: 1 dålig fastighetsaffär av 5 möjliga


Av Ulf - 25 juni 2012 13:07


Scream (1996) definierade den senare halvan av 1990-talet. Jag var redan inne på detta i min recension av nämnda film, men nu när jag sett de fyra filmerna igen är jag helt bombsäker - det finns ingen annan film som summerar åren 1996 - 2000 på samma sätt som Scream. Det är ett faktum på ont och gott, men jag förstår hur den första filmen kunde bli en så pass stor succé som den blev. Dessvärre har filmernas extrema 90-talscentrering (även om två av filmerna kom på 2000-talet) också daterat de delar som inte är direkt relaterade till historien på ett sätt som 80-talets slasherrullar inte lider av.


Hjältinnan i franchisen, Sidney Prescott, går fyra ronder mot maskerade mördare samtidigt som hon och hennes omgivning gör filmreferenser till höger och vänster. Igenkänningsfaktorn i referenserna är hög och Williamson ska ha beröm för att inte alltid välja de mest uppenbara beröringspunkterna. Problemet är att det som kändes smart och fräscht i första filmen blir gammalt och utslitet per definition i de senare delarna. Hela poängen med Scream var att leka med genrekonventioner och det var något som första filmen gjorde jäkligt bra! När de största genrekonventionerna är avklarade blir filmerna dock alltmer standardiserade och formelmässiga - något som alla ironiska ordvitsar i världen inte kan råda bot på.


Som ren underhållning är franchisen ofta ganska bra, men som ni märker har jag problem med att den hela tiden ska se sig själv som smartare än sitt källmaterial. Neve Campbell må ha huvudrollen i serien men för mig har det alltid varit David Arquettes klantige polis med ett hjärta av guld som varit höjdpunkten bland karaktärerna. Likaså är filmerna sprängfyllda med roliga cameos och bra musik. Exempelvis vet jag inte om jag hört så här mycket Nick Cave i en filmserie tidigare. Problemet med franchisen är att dess delar är bättre än dess helhet; mer så än någon annan serie jag recenserat hitintills. Det ger ett intressant dilemma som kvantifierbara betyg inte kan svara på. Ta därför seriens plats i listan med en nypa salt. Nåväl, nästa franchise: The Amityville Horror


Recenserande filmer i serien:


Scream (1996) - 4 Republicalåtar jag hade glömt av 5 möjliga

Scream 2 (1997) - 3 riktigt löjliga slut av 5 möjliga

Scream 3 (2000) - 2- mest ett gnyende och inte ett skrik av 5 möjliga

Scream 4 (2011) - 2 spökmasker som borde få vila i frid nu av 5 möjliga


Snittbetyg (plus och minus borträknade): 2,75 (avrundat till 2,8)

 

Klara franchises:

 

1. The Exorcist - 3,0 (fler plus än nummer 2)

2. The Texas Chainsaw Massacre - 3,0

3. Scream - 2,8

4. The Omen - 2,6

5. Friday The 13th - 2,3

6. Saw - 2,1

Av Ulf - 24 juni 2012 23:17


Regi: Wes Craven

Manus: Kevin Williamson

Medverkande: Neve Campbell, Courtney Cox, David Arquette

Produktionsbolag: Corvus Corax Productions/Outerbanks Entertainment/The Weinstein Company

År: 2011

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1262416/


Tio år efter händelserna i Scream 3 återvänder Sidney till Woodsboro för att promota sin självbiografi. Dewey, nu sheriff i staden, kallas till platsen för Sidneys boksignering när ett hot riktas mot henne. Det verkar som någon väntat på att Sidney ska komma hem...


I en tid av reboots, remakes och annat re, re, re var det kanske inte så konstigt att Wes Craven och Kevin Williamson valde att återvända till Scream. Mycket riktigt dröjer det inte heller länge innan vi får de nya "skräckreglerna" som gäller vid en reboot presenterade för oss. Så långt allt väl, men vad Craven och Williamson gjorde med den första filmen i serien var att analysera ett fenomen som var på väg att dö ut - den renodlade slasherfilmen. I Scream 4 är vi fortfarande uppe i vågen av remakes som varit lata manusförfattares bröd och vatten de senaste åren. Därför är det också svårt för Williamson att komma med roliga och intressanta observationer om trenden i fråga då det helt enkelt inte finns någon distans att tala om. Vad vi istället får är ännu en film i Scream-franchisen och inte så mycket mer än det. Här finns inte originalets stilbildande manus utan snarare mer av det vanliga.


De återvändande skådespelarna verkar åtminstone ha kul, även om Neve Campbell inte har åldrats med stil. Det märks att hon främst gjort skräp de senaste tio åren och att hennes skådespelartalang har blivit lidande för det. Framförallt levererar hon sina repliker med antingen över- eller underspel. Lika illa är det inte med Courtney Cox och David Arquette, även om de inte heller verkar har så god kemi längre (kanske inte så konstigt då paret låg i skilsmässa under inspelningen).


Scream 4 är en film som försöker vara smartare än vad den är, men som inte har något nytt att komma med. Jag vet att Williamson kan skriva spännande och smarta manus. Försöket att väva in modern teknik i storyn är bra, inte minst med tanke på att originalfilmen byggde på mobiltelefonens ständigt ökande popularitet och spridning under mitten på 1990-talet. Jag önskar att Williamson hade fokuserat mer på den här aspekten i sitt manus. Som det är nu är både Williamsons berättande och filmen i stort väldigt avslagen utan att för den sakens skull vara usel. Funkar för stunden, inget speciellt.


Betyg: 2 spökmasker som borde få vila i frid nu av 5 möjliga

Av Ulf - 16 maj 2012 22:19



Regi: Wes Craven

Manus: Ehren Kruger

Medverkande: Neve Campbell, Courtney Cox, David Arquette

Produktionsbolag: Konrad Pictures

År: 2000

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0134084/


"Stab" ska få en tredje film i serien och ett antal yngre skådespelare på uppgång samlas i en inspelningsstudio. Samtidigt, långt därifrån, lever Sidney Prescott ett stilla liv i en avlägsen skogsidyll, långt ifrån Hollywood, galna mördare och reportrar. När folk på inspelningen av tidigare nämnda film börjar dö i den ordning de skulle dött i filmen inser Sidney dock att det är dags att återvända till civilisationen för en sista (?) holmgång mot mördaren med spökmasken.


Oj, vilken trött film! "Trött" är den bästa beskrivningen av Scream 3 jag kan komma på. Samma element som i de tidigare filmerna (metafilmshumor, slasher, komedi) är närvarande även här men är så illa sammansatta att filmen mest liknar genren den försöker parodiera/hylla. Kevin Williamson har befriats från manusansvaret och även om jag klagade på hans insats i seriens förra del inser jag att teamet Williamson/Craven fungerade riktigt bra. Teamet Kruger/Craven (valfritt Freddy-skämt här) fungerar inte alls lika väl och det är främst den förstnämndes fel. Williamsons manus till de tidigare filmerna må ha varit ojämna men han gav Craven något att jobba med, något att göra skrämmande och/eller spännande. Kruger har, utöver öppningsscenen, helt missat det här med suspens i manuset. Framförallt innehåller det så många logiska luckor och "Hollywoodmagi" att jag bara blir matt. Favoriten är hur en skottsäker väst tydligen skyddar mot skott i halsen nu också. Enligt uppgift ska Kruger fortfarande ha skrivit på manuset när inspelningen började. Det märks.


Trion som varit med från början, Campbell, Cox och Arquette, återvänder en tredje gång och även de verkar mest trött och vilja gå hem. Här finns en del roliga cameos och biroller (bland annat en obetalbar cameo av Carrie Fisher) men på det hela taget känns det hela ganska oinspirerat. Jag skulle inte sagt så mycket om filmen hade klockat in på 90 minuter, men när den är närmre 20 minuter längre än så blir det långsamt och trist. Det är så illa att den knappt får godkänt, men några bra scener räddar den trots allt undan ettan i betyg. Bra är den dock inte.


Betyg: 2- mest ett gnyende och inte ett skrik av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards