Regi: Kevin Greutert

Manus: Patrick Melton & Marcus Dunstan

Medverkande: Costas Mandylor, Betsy Russell, Sean Patrick Flanery mfl.

Produktionsbolag: A Bigger Boat & Serendipity Productions

År: 2010

Längd: 90 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1477076/

Poliskommisarie Matt Gibson är på jakt efter Jigsaws efterträdare, Hoffman. Han får oväntad hjälp av Jigsaws änka, Jill, som sitter på bevis för att Hoffman är skyldig. Samtidigt försöker en överlevare från en av Jigsaws fällor slå sig på en karriär som motivationstalare - något han kommer få ångra.

Sista filmen (?) i serien och tack och lov för det! Filmerna i den här franchisen gjorde ett inte så graciöst svanhopp redan efter del två och till sist kom den här dynghögen och kloggade igen röret en gång för alla. Manusförfattarna Melton och Dunstan visar återigen att de inte har någon aning om vad som gjorde de första två filmerna så bra - ett utforskande av hur långt man kan pusha sig själv för att överleva. Under seriens lopp har den här tematiken blivit svagare och svagare för att i Saw VII ha något mumbo-jumbo om att man inte ska vara en hycklare för då hamnar man i en fälla... eller nåt.

Tobin Bell, seriens ende skådespelare som gjort bra ifrån sig, har en scen på ungefär en minut. Resten är mer eller mindre talanglösa nollor, med Costas Mandylor som skämskuddeaktigt dålig. Att filmen dessutom gjordes i 3D (jag såg den tack och lov på dvd utan plastglasögon) gör mig bara så trött. Lite saker flyger mot skärmen, jippie... det känns som jag verkligen är mitt i filmen! Jag blir också imponerad av att solen går upp varje morgon och att man kan köpa mjölk i affären...

Det här var en riktig brunnot att sluta en serie på. Undvik, snälla, undvik.

Betyg: 1 såga mig baklänges av 5 möjliga

Regi: Kevin Greutert

Manus: Patrick Melton & Marcus Dunstan

Medverkande: Tobin Bell, Costas Mandylor, Mark Rolston mfl.

Produktionsbolag: A Bigger Boat & Saw VI Productions

År: 2009

Längd: 90 min

Land: USA/Kanada/Storbritannien/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1233227/

Även för den här installationen i franchisen hade jag en tidigare recension. Jag såg om filmen igår och min åsikt har inte förändrats nämnvärt. Just den här recensionen är en repost från 24/11/2009. Något redigerad precis som min repost av recensionen till Saw V (2008). Nästa del, den sista i franchisen, blir dock en ny recension. Jag har inte vågat se den än med tanke på att den är i 3D... bara det faktumet är mer skrämmande än det mesta.

Hoffman står ensam som Jigsaws lärljunge efter händelserna i förra filmen. Han har dock inte räknat med att varken polisen eller FBI är idioter så Hoffman riskerar att åka dit en gång för alla. Samtidigt sätter han igång ännu ett spel designat av sin läromästare.

Den som läste min recension av föregående film vet att jag inte gillade Costas Mandylor nämnvärt i rollen som Hoffman. Om jag inte minns helt fel så klagade jag över att han inte ens var trovärdig som människa. Mandylor fortsätter sitt slaktande av skådespelaryrket här men Tobin Bell återvänder tack och lov i en rad flashbacks och ger filmens skådespel åtminstone lite klass emellanåt. I övrigt är det samma gamla trötta skådespelare som i förra filmen. Inget riktigt uselt men inte något bra heller.

Manuset är dock en rejäl förbättring från föregående film. Här finns åtminstone en symbolik bakom "spelet" och fällorna som saknades nästan helt i femman. Det känns också som att spelets syfte faktiskt har bäring på något annat än huvudpersonens ego och är särskilt intressant i våra tider av ekonomisk kris. Samtidigt så är premissen väldigt amerikansk och bygger i stort på det amerikanska sjukvårdssystemets ruttenhet.

Det här är ingen superb film på något sätt. Den är ganska dum och förutsägbar, men den har den där speciella Saw-känslan som saknades i förra filmen. Det gör den åtminstone intressant för stunden och lagom hjärndöd en tråkig eftermiddag eller kväll.

Betyg: 2 hämndlystna cancerpatienter from beyond the grave av 5 möjliga

Regi: David Hackl

Manus: Patrick Melton & Marcus Dunstan

Medverkande: Tobin Bell, Costas Mandylor, Scott Patterson mfl.

Produktionsbolag: Twisted Pictures

År: 2008

Längd: 92 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1132626/

Som jag skrev i gårdagens recension har jag redan recenserat den här filmen på bloggen. Efter att ha sett om den ikväll finner jag ingen anledning att skriva en ny recension då min åsikt inte har ändrats. Detta är alltså en repost från 19/11/2009, något redigerad för Franchise Hells syften.

Efter händelserna i föregående film  är Jigsaw till slut död.  Men Jigsaw har ännu en lärljunge i polisen Hoffman. FBI-agenten Strahm överlever sin fälla från föregående film och börjar misstänka att Hoffman kanske har någonting med saken att göra.

Okej, jag erkänner - jag hade tråkigt och hade sparat Saw V till just en sådan tråkkväll. Filmerna i franchisen må inte vara mästerverk (förutom den första som fortfarande är infernaliskt bra) men de brukar åtminstone vara tillräckligt smart konstruerade för att hålla mitt intresse uppe. Saw V skulle tyvärr visa sig vara ett undantag.

Costas Mandylor är riktigt usel i huvudrollen som Hoffman och har ingen av Tobin Bells (Jigsaw) undertryckta vrede i sitt spel. Faktum är att jag först och främst tänkte på Robert Patrick från Terminator II: Judgement Day (1991) när han ska imitera en människa. Så illa är det. Mandylor är inte riktigt övertygande som människa. Den andra större rollen innehas av Scott Patterson, mest känd som Luke i Gilmore Girls (2000 - 2007). Han är väl inte heller någon demonskådespelare, men gör åtminstone sitt jobb ganska klanderfritt. En kul biroll är Julie Benz som fortsätter sin karriär med att nästla sig in i en annan kultserie. Kolla in hennes IMDB-sida så fattar ni vad jag pratar om.

Bra skådespel har dock aldrig varit huvudsaken med att se en Saw-film. Manuset och framförallt fällorna har alltid spelat de riktiga huvudrollerna i filmerna. Tyvärr är båda dessa saker ytterst oinspirerade i seriens femte del. Det är dumt, förutsägbart och går på tomgång. Man kan klaga över hur de övriga filmerna i serien red på originalets smarta storytelling och bara försökte utöka den, men de tidigare uppföljarna fungerade åtminstone som tillägg till en redan komplex mythos. I Saw V är den största överraskningen att vi faktiskt får reda på hur Jigsaw, svårt cancersjuk som han var, kunde övermanna sina offer i den första filmen. Jippi?!

Inte ens specialeffekterna är något att hurra för och som vi alla vet brukar Saw-filmerna inte direkt spara på den röda färgen. Här ser till och med blodet ut som dålig majssirap. Man hade önskat att detta var sista spiken i kistan...

Betyg: 1+ blodfattiga uppföljare av 5 möjliga

Regi: Darren Lynn Bousman

Manus: Patrick Melton & Marcus Dunstan

Medverkande: Tobin Bell, Lyriq Bent, Scott Patterson mfl.

Produktionsbolag: Twisted Pictures

År: 2007

Längd: 93 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0890870/

Att Jigsaw både är död och obducerad innebär inte att han inte kan fortsätta jävlas. Det blir SWAT-teamledaren Riggs medveten om när någon kidnappar honom på typiskt Jigsaw-manér. Riggs, besatt av att hitta den fortfarande saknade Eric Matthews, får 90 minuter på sig att rädda både sig själv och Matthews, samtidigt som han jagas av FBI som misstänkt för medhjälp i Jigsaws mord. Förvirrad än? Det blir värre.

Visserligen har jag feber när jag skriver det här, men det här måste vara ett av de mest förvirrade och splittrade manus jag sett inom skräckgenren. Element från alla de tidigare delarna blandas med nya karaktärer och en brist på logik som nästan är imponerande i sig själv. Det finns få saker som stör mig så mycket som en film som desperat försöker vara smart men misslyckas totalt. Saw IV är en sådan film. Här finns idéer som är riktigt äckliga och bra men sammanlagt är det här en total kraschlandning.

Vid det här laget verkar även regissören Darren Lynn Bousman ha gett upp. Kan man klandra honom? Hans partner från tidigare delar i serien, Leigh Whannell, var inte inblandad i produktionen längre och med Whannell försvann också den logiska karaktärsutvecklingen för Jigsaw. Det bör förresten nämnas; även om Jigsaw är död i början av den här filmen spelar Tobin Bells alter ego en stor roll i tillbakablickar under filmens gång. Nu verkar han mest som en rädd gammal man istället för ett diaboliskt geni. Snyggt sätt att devalvera franchisens huvudskurk på...

Som ni märker tycker jag riktigt illa om den här filmen. Om jag minns rätt har jag recenserat nästa del någonstans i bloggen. Jag får se om jag ändrar uppfattning om den efter jag sett om den. Annars repostar jag nog bara samma recension. Nåja, godnatt och goda feberdrömmar till mig.

Betyg: 1+ oj, får vi reda på historien bakom grismasken?! så... onödigt... av 5 möjliga

Regi: Darren Lynn Bousman

Manus: Leigh Whannell

Medverkande: Tobin Bell, Shawnee Smith, Bahar Soomekh mfl.

Produktionsbolag: Evolution Entertainment & Saw 2 Productions

År: 2006

Längd: 121 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0489270/

Jigsaw låter kidnappa en kirurg för att bokstavligen kunna lätta på trycket till sin cancersjuka hjärna. Samtidigt får Jeff, en man besatt av hämnd på det rättssystem som bara gav mannen som dödade hans son sex månaders fängelse, chansen att släppa taget om hämndtankar och kanske till och med rädda sig själv i processen.

Nu börjar det fria fallet för den här franchisen. Efter den överraskande bra del två faller allt som ett korthus. De tidigare delarnas fokus på överlevande till varje pris går nästan helt förlorat och ersätts med vad diverse recensenter kallat för "tortyrporr". Det finns faktiskt en viss sanning i det ordet. De tidigare delarna visade på vad jag i gårdagens recension kallade för "pervers logik". Denna logik gjorde nästan Jigsaw till en slags antihjälte - ingen helt oskyldig människa kom till skada även om tolkningsföreträdet ibland sträcktes till bristningsgränsen. I Saw III har detta tolkningsföreträde helt tappat balansen och ligger mest och sprattlar på golvet. En domare som dömer en kille till sex månader för att en unge sprang ut framför honom och blev påkörd? Jo, han förtjänar samma behandling som en förhärdad brottsling... 

Det enda som räddar den här filmen från totalt magplask är just hämndmotivet - att hämnd aldrig lönar sig eftersom du bara skadar dig själv i förlängningen. Visserligen undergräver det till viss mån handlingen i första filmen men på något sätt fungerar det ändå inom filmseriens kontext. Nåväl, en bra film är det i alla fall inte, men tyvärr nödvändig att se om du ska hänga med i svängarna i senare delar. Gör dock inte som mig och se den förlängda versionen. Det är den inte värd.

Betyg: 2- förvirrande regelsystem av 5 möjliga

Regi: Darren Lynn Bousman

Manus: Leigh Whannell & Darren Lynn Bousman

Medverkande: Donnie Wahlberg, Tobin Bell, Erik Knudsen

Produktionsbolag: Twisted Pictures/Lion's Gate Pictures/Evolution Entertainment mfl.

År: 2005

Längd: 93 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0432348/

Polisinspektör Eric Matthews har problem med det mesta i livet. Hans fru har lämnat honom, hans son har kleptomaniska tendenser och hans partner är hans före detta älskarinna. När Matthews kallas till en brottplats anar han föga att hans problem bara ska bli värre. Han har nämligen fastnat på Jigsaws radar...

Det finns en anledning till att Saw II fungerar så bra som den gör. När jag gjorde lite research för den här recensionen läste jag att regissören och medförfattaren till manuset, Darren Lynn Bousman, hade försökt pitcha det här manuset under ett annat namn i flera år innan han lyckades sälja det som uppföljaren till Saw (2004). Visserligen ändrades delar av manuset men kontentan av det hela är att det redan fanns 90 % till ett manus redan innan Saw hade haft premiär. Det gör också att Bousman och Whannell hade tid att bearbeta det trots den korta tiden mellan del ett och två i franchisen.

Precis som i del ett är alltså manuset det som sticker ut i Saw II. Skådespelarna är sisådär, förutom en riktigt bra Tobin Bell som den dödssjuke Jigsaw. Bell är riktigt jäkla obehaglig i sina scener, inte minst för att det han gör har en pervers logik. Det är enkelt att förstå motivationen bakom hans handlingar även om man aldrig skulle tänka sig att göra dem själv. Så skapas en bra bad guy. Erik Knudsen, skådespelaren som kunde vara tvillingbror till både Michael Cera och Jessie Eisenberg, gör också en ganska bra roll.

Liksom första delen skulle dock Saw II behöva haft dubbla inspelningstiden. Tre och en halv vecka är helt enkelt inte tillräckligt med tid för att göra en tekniskt komplicerad film rättvisa samtidigt som skådespelarregin ska sitta. Dessutom, även om jag berömt manuset, finns här några större logiska luckor som irriterar. Det som till syvende och sist gör filmen sämre än sin föregångare är att det inte alls blir samma täta samspel mellan de fångade karaktärerna när det rör sig om en grupp och inte bara ett par. Men, i motsats till många skräckuppföljare, är Saw II ändå sevärd - och då inte bara för genrefans.

Betyg: 3+ Tobin Bell har aldrig sett tröttare ut av 5 möjliga

Regi: James Wan

Manus: Leigh Whannell

Medverkande: Leigh Whannell, Cary Elwes, Danny Glover mfl.

Produktionsbolag: Evolution Entertainment/Saw Productions Inc./Twisted Pictures

År: 2004

Längd: 103 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0387564/

Adam vaknar upp i ett badkar i ett övergivet badrum. Nåja, helt övergivet är det inte. På andra sidan rummet sitter Dr. Lawrence Gordon fastkedjad vid ett järnrör - något Adam också upptäcker att han är. Det visar sig snart att Adam och Lawrence är de senaste offren för en bestialisk "seriemördare", Jigsaw. För att komma ut från rummet och rädda sin familj får Lawrence reda på att han måste döda Adam innan klockan 18 samma kväll. Om han misslyckas kommer både han själv, Adam och hans familj dö. Spelet kan börja.

Det finns vissa filmer som knockar en första gången man ser dem, men har svårt att upprepa samma effekt vid en andra titt. Jag har sett den första filmen i Saw-franchisen (2004 - 2010) en massa gånger vid det här laget men slutscenen får mig ändå att rysa. Det är ett tecken på en bra film. Leigh Whannell har skrivit ett jäkligt tajt manus, späckat med blinkningar till framförallt Dario Argento, baserat på sin och James Wans egen kortfilm (2003) med samma namn. Det är lika delar skräck och thriller som kriminalhistoria och den säregna blandningen fungerar väldigt bra. Framförallt är Jigsaws roll i manuset, som den inte så subtila dockmakaren med sin egen moraluppfattning, väldigt intressant. Det är därför som jag satte ordet "seriemördare" inom citattecken. Jigsaw dödar nämligen aldrig någon - det valet överlåter han till sina offer. Parallellt med historien om Lawrence och Adam löper en polishistoria med den till synes nästan besatte detektiv Tapp, som gör allt i sin makt för att fånga Jigsaw. Det hade lätt kunnat bli rörigt, men berättarstilen ger oss en bra bakgrund och fakta om Adam och Lawrence utan att det känns påklistrat.

Manuset är det som bär den här filmen. Skådespelarna varierar sina prestationer från väldigt bra till ganska usla från scen till scen verkar det som. Det har troligen att göra med att filmen spelades in på mindre än tre veckor. Det känns som att man åtminstone skulle behövt dubbla tiden för att polera skådespelarregin. Mest märks det på Cary Elwes (Lawrence) som ibland hittar precis rätt tonläge och intensitet för att i nästa sekund spela över å det grövsta.

Jag är beredd att förlåta det ojämna skådespelet på grund av en enkel sak: fortfarande, efter ett tiotal genomtittar, ger den här filmen mig gåshud. Om du mot förmodan inte har sett den måste du se den. Försök att tänka dig in i en värld där resterande filmer i serien och dess konsekvent försämrade rykte för varje del inte finns. Då är det här fortfarande en av de mest spännande sakerna jag sett från 2000 -talet.

Betyg: 5 oh, I'm a lumberjack... fast med mer blod av 5 möjliga

Franchise Hell: The Omen - Sammanfattning

De fem filmerna i The Omen-franchisen innehar tillsammans plats tio på listan över de mest inkomstbringande skräckfilmsserierna genom tiderna. Det är intressant för flera anledningar, inte minst för att en av dessa filmer, del fyra, bara fick biografdistribution i världens engelsktalande länder. Serien är också noterbar för de väldigt långa hoppen i kvalitet mellan delarna samt för att ha en av de svagaste första delarna av någon av franchiserna på min lista.

De tre första filmerna i franchisen följer Damien Thorne, antikrist personifierad, under hans uppväxt hos sina adoptivföräldrar och sedermera vuxna liv som affärsmagnat. Det är också de tre första filmerna i serien som är någonting att vilja ha överhuvudtaget. Damien utvecklas till en intressant tolkning av antikrist som uppvisar många fler mänskliga sidor än vad man kan förvänta sig av djävulens son. Faktum är att han till och med är ganska svag i sina krafter och måste ha hjälp från sina följeslagare vid ett flertal tillfällen. Detta går tillbaka till något som Richard Donner, regissör till del ett, ville förmedla med sin film i serien. Enligt Donner ska han ha försökt regissera en film där det inte stod klart att Damien faktiskt var antikrist utan att händelserna i första filmen lika gärna kunde vara sammanträffande kombinerat med ett psykotiskt sammanbrott från båda Damiens adoptivföräldrar. En intressant tanke och en mycket mer intressant historia än vad som till sist presenterades på vita duken.

De två sista filmerna i serien är en historia för sig (eller två historier om vi nu ska vara petiga). Tidigare nämnda del fyra bygger förvisso vidare på händelserna i föregående film men gör det på ett så märkligt sätt att den borde stått för sig själv. Det försöker remaken från 2006 att göra men faller, som jag påpekade i gårdagens recension, väldigt platt.

The Omen-franchisen är ingen personlig favorit men till skillnad från många andra skräckfilmsserier försöker den åtminstone ge tittaren något nytt med varje ny installation, remaken borträknad. För det bör den premieras. Nästa franchise: Saw.

Recenserade filmer i serien:

The Omen (1976) - 2 förvånansvärt svaga antikrists av 5 möjliga

Damien: Omen II (1978) - 4 förbaskade korpar av 5 möjliga

The Omen III: The Final Conflict (1981) - 3 om Damien kan manipulera människor genom att titta på dem, varför har han inte vunnit redan där? av 5 möjliga

The Omen IV: The Awakening (1991) - 2 inverterade kors av 5 möjliga

The Omen (2006) - 2- imorgon blir det franchisesammanfattning av 5 möjliga

Snittbetyg (plus och minus borträknade): 2,6

Notering: Eftersom en betygsskala 1 - 5 ger ganska dålig koll på jämförelser över en lång rad filmer har jag beslutat min för att avrunda till närmsta tiondel istället för närmsta heltal. Därför har betyget för Friday The 13th som helhet höjts från 2 till 2,3.