Regi: John Moore

Manus: David Seltzer

Medverkande: Liev Schriber, Julia Stiles, Seamus Davey-Fitzpatrick mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 2006

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0466909/

Robert Thorn bor tillsammans med sin fru Katherine i Rom där han verkar som USA:s ambassadör. Men när Katherine förlorar parets barn i barnsäng ställs Robert inför ett svårt val - adoptera ett väldigt liknande barn och bespara sin fru sorgen eller berätta sanningen för Katherine. Robert väljer det förstnämnda och en tid senare flyttar familjen till England. Fem år och en ny ambassadörspost senare börjar oförklarliga saker hända kring familjen och deras son, Damien...

Den uppmärksamme kanske lägger märke till att ovanstående stycke är klippt och klistrat från min recension av originalversionen av den här filmen. Varför inte? tänkte jag. Kan 20th Century Fox återanvända gammal skåpmat kan väl jag också? Skillnaden är att jag inte gör det med en budget på cirka 25 miljoner dollar. The Omen anno 2006 är i mångt om mycket exakt samma film som The Omen anno 1976. Jag menar inte enbart handlingsmässigt utan dialog, kameravinklar, musik - allt är återanvänt! Den enda remake jag sett återanvända mer från originalet är den annars talangfulle Gus Van Sants version av Psycho (1998).

Jag har väldigt svårt att komma på något att säga om den här filmen som jag inte redan sa i min recension av originalet. Tempot är för långsamt, manuset på sina ställen riktigt uselt och... ja, inte konstigt att filmen är likadan, det är samma nolla till manusförfattare! Det man kan säga till remakens försvar är att den är mer välspelad än originalet. Regissören John Moore lyckas locka fram en del bra skådespel, inte minst från Julia Stiles. Det är också kul att se Mia Farrow i en biroll som Damiens nanny. Stackars Farrow - först föda antikrist i Rosemary's Baby (1968) och nu vara hans nanny. Det går åt rätt håll i alla fall!

Remaken på The Omen är en onödig film om jag någonsin sett en. Den är inte urdålig, bara lite sämre än det redan ganska träiga originalet.

Betyg: 2- imorgon blir det franchisesammanfattning av 5 möjliga

Regi: Jorge Montesi & Dominique Othenin-Girard

Manus: Brian Taggert

Medverkande: Faye Grant, Michael Woods, Asia Vieira mfl.

Produktionsbolag: Harvey Bernhard Productions & Mace Neufeld Productions

År: 1991

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0102585/

Karen och Gene York adopterar en liten flicka, Delia, då de av oförklarlig anledning inte kan få egna barn. Redan från början verkar Delia dock inte vara som andra barn. Mysteriet tätnar när familjens barnflicka dör genom att kasta sig ut genom ett fönster. Kan profetian om djävulens avkomma vara på väg att besannas en gång till?

Det är för filmer som den här som Skitfinkultur skapades. Det här är en fruktansvärt dålig film, det vill jag inte sticka under stol med, men underhållningsvärdet är skyhögt. Brian Taggerts manus är i princip en guide till hur man inte ska skriva ett manus om man vill bli tagen seriöst. Filmen försöker i princip berätta historien från del ett och halva del två på mindre tid än vad någon av de enskilda filmerna hade. Det blir en rejäl soppa med new age-mässor, klippning som är minst sagt förvirrande och ett fasligt överspel av samtliga skådespelare. Jag tycker mest synd om Faye Grant, mest känd för sin roll i science fiction-klassikern V (1983 - 1985). Hon försöker så gott hon kan, men Montesi och Othenin-Girards regi verkar gå i Ed Woods skola - så många tagningar som möjligt på så kort tid som möjligt. Det är dessutom bisarrt att se en skådespelare av Don S. Davis kaliber i den här rullen.

Något som verkligen också stack ut var det mycket märkliga användandet av musik. Återanvändandet av Jerry Goldsmiths Oscarsbelönade musik från tidigare delar i serien är logiskt, men flera gånger under filmens gång var jag tvungen att kolla om min mobil ringde. Det är så pass glättig och opassande musik i många av skräckscenerna att de snarare fick mig att skratta än att känna obehag. Priset  Den taskiga klippningen kan i viss mån förklaras med att filmen först gjordes för tv och först senare fick biografdistrubition i några länder runt om i världen. Vad som däremot inte kan förklaras är de extremt stora logiska luckorna i manuset. Försvann några scener eller var det verkligen så här dåligt? En annan sak är det eviga användandet av inverterade kors. Trodde manusförfattarna att detta var någon stark och mäktig symbolik som behövde vara med i varenda scen?

The Omen IV: The Awakening är något av det sämsta jag sett, alla kategorier. Men den tågolycka till film som den är är fruktansvärt underhållande att titta på. Om du gillar kitsch, b-film eller rent skräp är det här en guldgruva.

Betyg: 2 inverterade kors av 5 möjliga

Regi: Graham Baker

Manus: Andrew Birkin

Medverkande: Sam Neill, Lisa Harrow, Barnaby Holm mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1981

Längd: 108 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0082377/

Damien Thorne, nu mäktig industrimagnat, lyckas nästla sig in i politikens finrum då han utses till USA:s ambassadör i Storbritannien. Men Damien är inte bara i England för att käka scones och dricka te. Nej, en profetia säger att hans fiende, den återfödde Kristus, ska födas i England. Damien tar inspiration från Herodes när han beslutar sig för att döda alla gossebarn i landet födda på en speciell dag...

The Omen III: The Final Conflict skulle bli, som titeln antyder, den avslutande delen i historien om Damien Thorne. Nu blev det inte så, men det märks att manusförfattaren Andrew Birkin gör sitt bästa för att knyta ihop lösa trådar från de tidigare filmerna. Tyvärr offras till viss del den inom-fiktiva logiken på grund av detta och det är sällan jag sett en så här splittrad film. Här finns scener som är riktigt jäkla bra och störande - på rätt sätt! Dessvärre finns här också scener som jag antingen skulle vilja klippa ner eller bort helt. Bland annat finns det en rävjaktsscen som verkar pågå halva filmen. Birkins manus kämpar också med dialogen. I sina bästa stunder är det riktigt bra och påminner inte så lite om ett teatermässigt berättarsätt med långa monologer från Damien. I sina sämsta stunder blir det äckligt pretentiöst och pekpinnemässigt. Speciellt slutet, komplett med bibelcitat, känns påklistrat. 

Sam Neill, kanske mest känd för sin huvudroll i Jurassic Park (1993), levererar ett lika pendlande framträdande som manuset. Vissa scener, exempelvis när Damien talar inför sina lärjungar, är så överspelade att de snuddar på det parodiska. Som allra bäst fungerar han i sina monologer och i scenerna tillsammans med Lisa Harrow, filmens love interest. Graham Baker har inte haft en speciellt framträdande karriär som regissör och det är tydligt att han här brister i skådespelarregin ganska rejält då och då.

The Omen III: The Final Conflict är absolut inte lika dålig som sitt rykte. Den skulle behöva tajtas till ordentligt, men här finns tillräckligt många bra scener och infallsvinklar för att göra den intressant nog för en titt.

Betyg: 3 om Damien kan manipulera människor genom att titta på dem, varför har han inte vunnit redan där? av 5 möjliga

Regi: Don Taylor & Mike Hodges

Manus: Stanley Mann & Mike Hodges

Medverkande: William Holden, Lee Grant, Jonathan Scott-Taylor mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1978

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0077394/

Sju år efter händelserna i första filmen har Damien Thorn hunnit bli 13 år gammal och bor med sin farbror utanför Chicago. En till synes njutbar tillvaro blir snart allt mörkare när Damien börjar inse vem han egentligen är och vad han ska komma att göra. Det hjälper inte heller att det finns folk omkring honom som till varje pris vill se honom uppfylla sitt öde...

Nu snackar vi! Jag sa i min recension igår att jag börjar skippa ettan och hoppa direkt på den här filmen. Nu kommer jag ihåg varför. Damien: Omen II har även den sina problem med tempot, men dessa vägs till mångt om mycket upp av de bättre skådespelarinsatserna och ett bra mycket bättre manus överlag. Idén att förlägga mycket av handlingen till Damiens militärskoletillvaro är ett genidrag eftersom det ger Jonathan Scott-Taylor (Damien) chans att lysa i sin uniform. Goldsmith återvänder till dirigentdiket och levererar ännu ett bra, om än inte lika bra, soundtrack som i princip är en vidareutveckling av hans gamla teman. William Holden gör Gregory Pecks "roll" från första filmen som den oroade fadern. Skillnaden är att Holden, liksom Peck tidigare Oscarsvinnare, inte spelar över så förbaskat mycket! Lee Grant gör en mycket starkare kvinnohuvudroll än i förra filmen och ja, även hon är Oscarsbelönad sedan tidigare. Hur tusan lyckades en skräckfilmsserie landa så många Oscarsvinnande skådisar? En kul detalj är att Lance Henriksen, pre-whiskeyröst, har en större biroll.

Skådespelarinsatserna till trots är det som sagt manuset som förbättrats mest. Stanley Mann och Mike Hodges har gjort Damien till en komplex karaktär som påminner mer om Miltons djävul än något annat. Han känner tvivel och samvetskval men också en berusande maktkänsla. Det gör honom också bra mycket mer skrämmande än i första filmen. De teologiska aspekterna av filmen är också mycket mer intressanta än de väldigt grunda sådana i del ett. De enda anledningarna till att den här filmen inte drar hem full pott är det som tidigare nämnda lite för slöa tempot och att det behövs en uppstramning av regin. Men, det ska sägas, Damien: Omen II rekommenderas varmt... helvetesvarmt (ja, jag kunde inte låta bli).

Betyg: 4 förbaskade korpar av 5 möjliga

Regi: Richard Donner

Manus: David Seltzer

Medverkande: Gregory Peck, Lee Remick, David Warner mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1976

Längd: 111 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0075005/

Robert Thorn bor tillsammans med sin fru Katherine i Rom där han verkar som USA:s ambassadör. Men när Katerhine förlorar parets barn i barnsäng ställs Robert inför ett svårt val - adoptera ett väldigt liknande barn och bespara sin fru sorgen eller berätta sanningen för Katherine. Robert väljer det förstnämnda och en tid senare flyttar familjen till England. Fem år och en ny ambassadörspost senare börjar oförklarliga saker hända kring familjen och deras son, Damien...

Den nya serien i Franchise Hell blev alltså The Omen-serien (1976 - 2006) - något som förhoppningsvis kommer gå betydligt snabbare att ta sig igenom än föregående franchise. Inte minst eftersom det inte ens är hälften så många filmer det rör sig om. Hur som helst såg jag om första delen nu ikväll och tja, den var inte lika illa som jag kom ihåg den.

Jag brukar säga att jag hoppar över den här filmen och ger mig på uppföljaren, Damien: Omen II (1978), direkt istället. Första delens problem är de samma som jag kom ihåg dem: för långsam uppbyggnad, överspel så det står härliga till av bland annat den annars så duktige Gregory Peck och en del sjunkhålsstora luckor i manuset. Vad jag inte kom ihåg var den fantastiska scenografin, den Oscarsbelönade musiken (Jerry Goldsmith), den goda regin samt det vackra fotot.

Som ni förstår är det här en blandning som heter duga. I sina bästa stunder lyckas The Omen med riktigt kusliga och suggestiva scener, men i sina värsta blir den nästan en parodi på sig själv. De teologiska aspekterna av manuset känns väldigt daterade. Det var de säkert inte 1976 men för en generation som vuxit upp med diverse teologiskt kryddade skräckrullar blir det mest upprepning av gammal skåpmat. Intressant nog gäller inte samma sak för The Exorcist (1973) som fortfarande är förvånansvärt fräsch. Förvisso har alltså tiden sprungit ifrån The Omen, men filmer med liknande tematik från samma tidsperiod håller än. Det bör säga något om filmen i sig.

Den stora boven i dramat är David Seltzers manus. Det är långrandigt och skulle behöva skäras ner ordentligt. Men när Seltzers egen inställning är att "I did it strictly for the money" är det inte så konstigt att det är ett hafsverk. Richard Donner gör vad han kan i registolen och lyckas som sagt ganska bra. Men på det hela taget är The Omen inte en särskilt bra film. Här finns tekniska detaljer och grepp som är vida överlägsen filmen i sig. Med andra ord kommer jag nog fortsätta hoppa över den.

Betyg: 2 förvånansvärt svaga antikrists av 5 möjliga

Franchise Hell: Friday The 13th - Sammanfattning

När jag nu nått slutet på Franchise Hells första anhalt är det dags för en sammanfattning. Notera att jag inte recenserat Freddy vs. Jason (2003) – helt enkelt eftersom den rör sig över två franchises. Jag har några fler sådana filmer i mitt projekt så dessa kommer samlas i en enskild sektion och betygen kommer räknas om efter att denna, den sista, sektion är klar. Hur som helst, nu tar vi oss en närmre titt på både Friday The 13th som franchise och dess huvudkaraktär, Jason Vorhees.

Med en filmserie om elva (12 om vi räknar tidigare nämnda Freddy vs. Jason) filmer är Friday the 13th den mest ekonomiskt framgångsrika skräckfilmsfranchisen i filmhistorien sett till biljettförsäljning på bio. Det är inte illa med tanke på att manusförfattaren till den första filmen, Victor Miller, öppet har erkänt att filmen i princip var ett försök att hoppa på slashertrenden som startats av John Carpenters Halloween (1978). Redan i seriens första del lades grunden till den legend som alla följande delar skulle baseras på:

Den förståndshandikappade Jason Vorhees drunknar på Crystal Lakes sommarläger år 1957. Jasons mor, Pamela, skyller drunkningsolyckan på lägerledarna som vid tidpunkten för dödsfallet var upptagna med att studera varandras kroppar snarare än att hålla ett öga på sjön. Nästa år mördas två lägerledare av en okänd gärningsman och lägret slår igen. Först 21 år efter morden på lägerledarna öppnar Camp Crystal Lake igen. Pamela Vorhees återvänder till lägret och mördar alla lägerledare hon stöter på tills hon till slut möter sitt eget öde, halshuggen av den sista överlevande lägerledaren. Lättnaden av att ha överlevt blir dock inte långvarig då kvinnan bara några månader efteråt mördas i sitt hem av en inte alls särskilt död Jason. Efter detta återvänder Jason till skogarna runt Crystal Lake där han fram tills 1995 (filmernas tidslinje) har ihjäl en aldrig sinande ström av puckade tonåringar som inte riktigt har fattat att stället kallas Camp Blood av en anledning.

Min egen historia med franchisen tog sin början en regnig eftermiddag i tredje klass. En klasskompis berättade att han hade spelat in en häftig film som han ville visa mig. Det visade sig vara Friday The 13th Part III som inte bara blev min introduktion till Jason Vorhees utan även till slashergenren överhuvudtaget. Trots detta, som kanske framgått av mina recensioner, är inte Jason en större favorit för mig. Anledningen är väldigt enkel – Jason Vorhees är i regel en väldigt trist karaktär som inte visar särskilt mycket uppfinningsrikedom när det gäller sitt ”kall”. De få gånger i serien som de försöker ge honom lite mer personlighet misslyckas det helt och därför är han och förblir en stereotypisk stoisk mördare. En annan anledning är att franchisen kan ha en av de värsta kontinuiteterna bland 80-talets slashersagor. Om man försöker få någon ordning på tidslinjen i filmerna blir man oftast mer än lovligt förvirrad. Det finns ingen riktig ursäkt för det eftersom historien är så pass enkel som den kan bli. Men, om ni är uttråkade en regnig kväll finns det ändå en viss katharsis i att se Jason göra det enda han är duktig på att göra – ha ihjäl väldigt klyschigt skrivna tonåringar. Att ha sett åtminstone en av dessa filmer skulle jag dessutom säga ingår i en filmisk allmänbildning. Ni kan hoppa in precis var som helst i serien, men personligen rekommenderar jag de två av de elva filmerna som fått en fyra i betyg. Nästa slasherserie i Franchise Hell slumpar jag fram imorgon! Keep your eyes peeled or have your eyes peeled!

Recenserande filmer i serien:

Friday The 13^th  (1980) - 2+ giftekseksem av 5 möjliga

Friday The 13^th Part II (1981) - 2+ mordiska skogsmullar av 5 möjliga

Friday The 13^th Part III (1982) - 3 jävligt förbannade campare i hockeymask av 5 möjliga

Friday The 13^th Part IV: The Final Chapter (1984) - 4- lågbudgetporrfilmer från 20-talet av 5 möjliga

Friday The 13^th Part V: A New Beginning (1985) - 2 chokladbitar värda att dö för av 5 möjliga

Friday The 13^th Part VI: Jason Lives (1986) - 3 varför envisas de med att skicka ungar på läger just där? av 5 möjliga

Friday The 13^th Part VII: The New Blood (1988) - 1 partytuta i ögat av 5 möjliga

Friday The 13^th Part VIII: Jason Takes Manhattan (1989) - 2+ New York-punkare med attitydproblem av 5 möjliga

Jason Goes To Hell: The Final Friday (1993) - 1 hockeymålis som till sist fick vila... ett tag av 5 möjliga

Jason X (2001) - 4- metalliska bröstvårtor av 5 möjliga

Friday The 13^th (2009) - 1 silikonbröst av 5 möjliga 

Snittbetyg (plus och minus borträknade): 2,27 avrundat till 2

Regi: Marcus Nispel

Manus: Damien Shannon & Mark Swift

Medverkande: Jared Padalecki, Danielle Panabaker, Derek Mears mfl.

Produktionsbolag: Crystal Lake Entertainment & Platinum Dunes

År: 2009

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0758746/

 
Ett gäng ungdomar försvinner spårlöst i skogarna runt Crystal Lake. Ett halvår senare försöker en av de försvunna tonåringarnas bror fortfarande hitta sin syster. Snart inser han dock att det finns betydligt farligare saker i skogen än giftek.

24 minuter är ganska lång tid i en film. Det är ett helt avsnitt av en halvtimmeskomedi med reklamen borträknad. 24 minuter är också så lång tid det tar för Friday The 13th att "avsluta" historien om den första gruppen ungdomar och för titelskärmen att dyka upp. Det är ett lika vansinnigt som uselt grepp i en slasherfilm och redan här var mitt intresse kört i botten. Den nya gruppen ungdomar är lika irriterande som den förra, men medan tidigare filmer i franchisen åtminstone har spenderat lite tid med att bygga upp personliga karaktärsdrag hos sin ensemble finns här en massa ansiktslösa skådisar som jag inte kommer komma ihåg imorgon. Undantaget är Jared Padalecki i den manliga huvudrollen. Padalecki har varit med i en del kända produktioner sedan tidigare och visar här skillnaden mellan en skådespelare och en amatör. Han är inte på något vis en lysande rolltolkare men jämfört med de andra i filmen syns det klart och tydligt att han sysslat med det här ett tag.

Manuset är, speciellt med sin 24 minuter långa "prolog", en riktig röra. I ett patetiskt försök att ge Jason Vorhees mer psykologiskt djup visar manusförfattarna en skrämmande dålig förståelse för karaktären. Jason är inte smart, han har inget djup - han är en ostoppbar mördarmaskin och det är det som gör honom så effektiv. Regin är inte mycket bättre den och det märks verkligen att allas vår Michael Bay har haft ett finger med i produktionen. Efter gårdagens recensionsobjekt, Jason X (2001), känns det här bara så jäkla dumt! Det är en slasher där filmskaparna missförstått hela konceptet och försökt göra en "seriös" skräckfilm av det hela. Och fallet är mycket, mycket hårt.

Betyg: 1 silikonbröst av 5 möjliga 

Regi: James Isaac

Manus: Todd Farmer

Medverkande: Lexa Doig, Lisa Ryder, Kane Hodder mfl.

Produktionsbolag: Crystal Lake Entertainment & Friday X Productions

År: 2001

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0211443/

Jorden, 2455: En grupp studenter ombord på utbildningsskeppet Grendel hittar en nedfrusen Jason Vorhees tillsammans med en lika frusen kvinna i ett övergivet laboratorium. Väl ombord på sitt rymdskepp inser studenternas professor att den nedfrusna kvinnan fortfarande går att rädda tillbaka till livet. Dessvärre tycker även Jason att skeppet är varmt och mysigt...

Det tog åtta år från det att Jason tog en envägstripp till helvetet i del nio tills Paramount Pictures bestämde sig för att tiden var mogen för en comeback. I en märklig konstant inom skräckfilmsvärlden förlades handlingen till rymden. Detta grepp har bland annat tagits i både Hellraiser- och Leprechaun-franchiserna. Det låter som att Jason X enkelt kunde bli en kalkon som inte hade något existensberättigande. Det märkliga är att det fungerar förvånansvärt bra! Manuset är roligt skrivet med flera klockrena one-liners och regin är förvånansvärt bra. Framförallt har man fört in ännu en dimension - något som jag vill kalla för Spielberg-dimensionen. Steven Spielberg är expert på att skapa spänning i sina filmer genom att inte låta en källa till fara vara allt som våra hjältar måste kämpa mot. Istället är det två, tre eller rentav fyra olika faror på en och samma gång. I Jason X nöjer man sig oftast med två källor, men det ger filmen en helt annan spänning jämfört med många av de tidigare delarna i franchisen.

Skådespelarna är för genren oftast riktigt bra. Lexa Doig och Lisa Ryder, kollegor i sci-fi-serien Andromeda (2000 - 2005), spelar de två mest tongivande rollerna och i en rolig twist för genrefans gör de motsatta roller från tidigare nämnda serie. Kane Hodder som Jason ser mer skräckinjagande ut än tidigare och antingen har de pumpat honom full med kuddar och vadd eller har Hodder legat i hårdträning - killen är en enda stor biff!

Även om manuset är roligt finns det några rejäla logiska luckor i det. Filmens stora svaghet är också att det helt enkelt är ännu en film i franchisen - även om man försöker bryta upp gamla mönster. Efter tio filmer i samma serie börjar jag bli mer än lovligt trött på formelslasher 1-A med Jason Vorhees. Men, det måste erkännas, för genrefansen och för någon som inte sett en film i serien på ett tag är detta faktiskt riktigt bra.

Betyg: 4- metalliska bröstvårtor av 5 möjliga