Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - 12 oktober 2016 20:59

 


Regi: Nick Gillespie

Manus: Nick Gillespie

Medverkande: Rupert Evans, Steve Garry, Deirdre Mullins mfl.

Produktionsbolag: Belstone Pictures

År: 2015

Längd: 87 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4475992/

 

En grupp soldater jagas av något genom de brittiska skogarna. Med sig i släptåg har de två fångar. Utan chans att nå säkerhet innan natten tar de skydd i en gammal sliten tank, men när märkliga saker börjar hända såväl innanför som utanför deras nya metallboning får de skäl att undra om det var så klokt att stanna just där...

 

Tank 432 är slöseri. Det är den bästa beskrivningen av den här filmen. En premiss som hade kunnat bli något (klaustrofobisk miljö, okänd fiende, gruppslitningar) blir 87 minuter av tittande på klockan. Nej, nu är jag lite orättvis. Den har snyggt foto och okej skådespelarinsatser, men manuset glömde de ta med till inspelningen. Nick Gillespie har både regisserat och glömt manus och jag har inte alltför mycket positivt att berätta av hans avsaknad av berättarstruktur och teknik. Vad Gillespie verkar ha missat är att det är en stor skillnad mellan att vara mysterisk för att förhöja stämningen och vara mysterisk för sakens skull. En bra manusförfattare vet att det måste komma någon form av vettig pay off för mysterierna. Här får vi mest en halvdan "förklaring" i filmens slutscen som känns mer än lovligt krystad och typisk.

 

Jag önskar att jag hade mer att säga om Tank 432, men det är en väldigt tom film utan något som utmärker den... annat än tristess.

 

Betyg: 1 tankhotell av 5 möjliga

 

Tank 432 visas på FFF 2016, måndag 24/10, klockan 21:00 på Kino 1

ANNONS
Av Ulf - 25 september 2016 17:00


Everything Trek del 15: The Original Series 3.2 - 3.5

 

 

3.2. The Enterprise Incident

 

Sändes: 27/9 1968

Stardate: 5027.3

Manus: D.C Fontana

Regi: John Meredyth Lucas

Platser: The Neutral Zone (demilitariserad gränszon mellan Federationen och det Romulanska imperiet)

Betyg: 5/5

 

Kapten Kirk uppträder märkligt och snarstucket. Mer än vanligt det vill säga. Till råga på detta ger han order som inte bara är ologiska utan direkt farliga. Besättningen, i tron om att Kirk lyder order från Federationen, styr Enterprise genom den neutrala zonen mellan Federationen och det Romulanska imperiet. Så fort de kommer över gränsen till imperiet omringas de av tre romulanska skepp, till synes utrustade med cloakingteknik...

 

Det är nästan en regel att när man blandar in The Neutral Zone i ett avsnitt så kommer det bli spektakulärt och bra. The Enterprise Incident är inget undantag från regeln. Mycket välskrivet av D.C Fontana och med tajt regi av Meredyth Lucas är det här ett avsnitt i bästa matinéstil som skickligt manövererar genom politiska förtecken om kapprustning. Spocks annorlunda roll i avsnittet gör också sitt till samtidigt som det ligger helt i hans natur som karaktär. Med en spännande story, god regi och förhållandevis fint skådespel (okej, inte Shatner) från merparten av de inblandade är The Enterprise Incident ett av mina favoritavsnitt i tredje säsongen. Bör inte missas!

 

 

  Är det där spetsiga romulanska öron eller är du bara glad att se mig?

 

 


3.3 The Paradise Syndrome

 

Sändes: 4/10 1968

Stardate: 4842.6

Manus: Margaret Armen

Regi: Jud Taylor

Platser: Amerind (en planet med mycket jordlika egenskaper, hem för en mix av amerikanska urinnevånare)

Betyg: 2-/5

 

Enterprise besöker planeten Amerind för att avstyra ett potentiellt katastrofalt asteroidnedslag. Väl där förvånas de över hur jordlik planeten är, inte minst att den befolkas av människor med väldigt mycket gemensamt med en rad stammar av amerikanska urfolk. När Kirk undersöker en mystisk obelisk på planeten tappar han minnet och när besättningen inte kan hitta honom tvingas de fokusera på asteroiden. När Kirk vaknar upp ser urinnevånarna honom som en gud...

 

Vissa avsnitt av originalserien har inte åldrats väl och The Paradise Syndrome är ett väldigt tydligt exempel på detta. De amerikanska urinnevånarna porträtteras som "nobla vildar" som inte utvecklats nämnvärt på de hundratals år som de spenderat på Amerind. Kirk å andra sidan, trots tappat minne, visar sig vara ett tekniskt geni som på några månader gör livet mycket drägligare för stammarna. Han är ju vit man... och gud. Ja... ni hör hur sunkigt det här låter. När man inte ens kan hitta riktiga amerikanska urinnevånare att spela alla rollerna så använder man sig dessutom av vad jag bara kan beskriva som "red face". Det är riktigt illa.

 

Avsnittets andra halva, den om asteroiden, räddar avsnittet från ett sämre betyg. Den expanderar på "Space Seed-teorin" och har några intressanta idéer. Det gör dock inte avsnittet särskilt sevärt. Speciellt inte med en Shatner som inte ens försöker längre.

 

 

 

  En av Shatners mer subtila scener

 

 

 

3.4 And The Children Shall Lead

 

Sändes: 11/10 1968

Stardate: 5029.5

Manus: Edward J. Lakso

Regi: Marvin Chomsky

Platser: Epsilon Indi I (huvudplaneten i sitt solsystem, lokaliserad cirka 20 ljusår från Sol. Tidigare hem för en avancerad ras, nu Federationskoloni), Marcos XII (tolfte planeten i Marcos-systemet med en population på flertalet miljoner), Triacus (Tidigare hem för ett legendariskt piratband, nu under Federationskontroll), Starbase 4 (omämnd).

Betyg: 1/5

 

Ett nödanrop för Enterprise till Triacus, där de finner alla vuxna kolonisatörer döda. Märkligt nog tycks barnen varken sörja sina föräldrar eller ens kännas vid att de dött. Efter att plockat ombord dem på skeppet börjar snart konstiga saker hända. Barnen står under kontroll av något, eller någon, som tillåter dem styra folks handlingar genom suggestion...

 

Uj... det här är en riktig soppa. För att tropen med elaka barn ska fungera så måste barnskådespelarna hålla måttet. Det gör de inte. Å andra sidan kanske man inte ska klanka ner på deras insatser när man jämför dem med Shatner. Alltså, det här är nog det avsnitt av originalserien som Shatner kör sina mest imiterade gester - alla efter varandra. Det är en studie i uselt skådespel! Som sådant är det ganska fascinerande, men när manuset spretar åt elva håll samtidigt har regissör Chomsky inte något vidare att arbeta med. And The Children Shall Lead räknas ofta till ett av de sämsta avsnitten i serien. Den här gången håller jag med. Skippa.

 

  Never, ever, ever trust a ginger - you will always regret it

 


 

3.5 Is There In Truth No Beauty?


Sändes: 18/10 1968

Stardate: 5630.7

Manus: Jean Lisette Aroeste

Regi: Ralph Senensky

Platser: Den galaxtiska barriären (starkt energifält som avgränsar Vintergatan), Medusa (omnämnd), Vulcan (omnämnd)

Betyg: 2/5

 

Enterprise ska transportera Medusas ambassadör tillbaka till dess hemvärld. Medusianerna, varelser av ren energi, driver de utan stark mental disciplin galna om de skulle se på dem. När amabassadörens assistent, Dr. Miranda Jones, blir föremål för en oönskad uppvaktning av sin medarbetare gör han misstaget att se på ambassadören...

 

Is There In Truth No Beauty? har en del riktigt intressanta idéer, men lyckas tyvärr inte utveckla dem. Historien om en varelse så annorlunda (besättningen använder ordet "ful", men det är svårt att se hur ett energimönster skulle vara fult) att den driver människor galna låter som något från H.P Lovecraft och borde nog också skrivits så. Istället får vi en ganska långsam betraktelse över skönhetens natur och ett manus som egentligen inte har särskilt mycket att säga. Stort plus blir det dock för Diana Muldaur i rollen som Dr. Jones. Ett proffs ut i fingerspetsarna som kallades in med kort varsel då den ursprungliga skådespelerskan fick förhinder. Att hon stjäl varenda scen hon är med i är därför också imponerande. På det hela taget är Is There No Beauty In Truth? ett dussinavsnitt som varken engagerar eller förargar.

 

  Fast strandmodet på 2200-talet rockar

 


 

ANNONS
Av Ulf - 21 september 2016 20:00

 


Regi:  Jaume Collet-Serra

Manus: Anthony Jaswinski

Medverkande: Blake Lively, Óscar Jaenada, Angelo Josue Lozano Corzo mfl.

Produktionsbolag: Columbia Pictures/Ombra Films/Weimaraner Republic Pictures

År: 2016

Längd:  86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4052882/


Nancy åker mot bättre vetande ensam till en strand i Mexico dit hennes mor brukade resa för att surfa. Efter en dag bland vågorna blir Nancy attackerad av en haj. Efter att ha klättrat upp på en korallklippa tvingas hon fundera ut ett sätt att ta sig i land utan att bli attackerad, samtidigt som elementen inte är hennes vänner.


För några år sedan gjorde en av mina favoritrecensenter på nätet, James Rolfe, en video som hetter Top 40 Shitty Shark Movies där han går igenom den uppsjö av hajfilmer som kom efter Jaws (1975). I fin tradition hade The Shallows kvalat in på den listan gott och väl. I mitt stilla sinne trodde jag att en av de fåtal filmer av det här slaget som går upp på bio i Sverige skulle åtminstone vara underhållande. Det här är dock en av årets sämsta filmer, alla kategorier. Uselt spelad, ett manus som går på tomgång från bildruta ett och en protagonist så puckad att man hejar på hajen.


Blake Lively... ja, vad säger man? Hon har två lägen i The Shallows - över- och underspel, men till allra största del det senare. Oftast agerar hon som att vad som händer är havsmotsvarigheten att skrubba knäet efter att ha snavat. Sen kommer scenerna där hon ska spela desperat... Det blir ett vrålande i flertalet minuter. Lively har tyvärr också den i princip enda rollen av betydelse i filmen. Hon kan knappast bära den.


Å andra sidan har hon manuset att kämpa mot också. Idiotbeslut tas på idiotbeslut och när en haj är smartare än vad du är kanske du inte borde lämna huset, än mindre åka till en avlägsen strand på egen hand. För att knyta ihop säcken med skit är regin från Jaume Collet-Serra inget att hurra för. Collet-Serra har en väldig fascination för Livelys kroppsliga attribut, vilket gör att han missar dramaturgisk uppbyggnad i en rad scener för att istället fokusera blicken på hennes bröst.


The Shallows är en riktigt shitty shark movie, men inte på ett underhållande sätt. Undvik.


Betyg: 1 missad nolla för fint undervattensfoto av 5 möjliga

Av Ulf - 11 september 2016 19:00


Everything Trek del 13: The Original Series 2.20 - 2.23

 

 

2.20 Return To Tomorrow

 

Sändes: 9/2 1968

Stardate: 4768.3

Manus: John Kingsbridge

Regi: Ralph Senensky

Platser: Alpha Centauri (omnämnd som koloni)

Mars (omnämnd som koloni)

Betyg: 2+/5

 

Under en kartläggningsexpedition av ett tidigare outforskat system stöter Enterprise på den mystiske Sargon - ett medvetande som varit fången i en dator i över en halv miljon år. Sargon och hans två vänner är de sista överlevande från en avancerad civilisation som lyckades förgöra sig själva. Innan dess hade de dock etablerat kolonier runt om i universum. Sargon tror nu att mänskligheten är en avlägsen släkting till hans ras och kan fungera som tillfälliga värdar tills de överlevande konstruerat konstgjorda kroppar till sina medvetanden.

 

Premissen bakom Return To Tomorrow är inte dum alls och det är det första omnämnandet av den återkommande "space seed-teorin" - det vill säga att anledningen till att många utomjordiska raser i serierna liknar varandra är att de kommer från en och samma urras. Det är ett intressant tankeexperiment som återkommer i senare serier men som egentligen aldrig utforskas fullt ut. I Return To Tomorrow får denna kittlande tanke ta en baksätesposition till kärlekshistorien mellan Sargon och hans hustru, som fantastiskt nog även hon överlevt den långa dvalan. Intressanta infallsvinklar sopas under mattan och med Shatner i ovanlig överspelsform även för att vara honom blir Return To Tomorrow aldrig något avsnitt som lyfter. Synd.

 

 

 

 IKEA-möblerna fick slutligen medvetande


 

  

2.21 Patterns Of Force


Sändes: 16/2 1968

Stardate: N/A

Manus: John Meredyth Lucas

Regi: Vincent McEveety

Platser: Ekos (hem för en pre-warp-civilisation med teknik på ungefärlig tidig 1900-tals-nivå med Jordens mått mätt)

Zeon (planet i samma system som Ekos. Hem för en pre-warp-civilisation med högre teknologisk utveckling än sin granne)

Betyg: 4/5

 

Den ledande historieantropologen John Gill har slutat skicka in rapporter från sitt observationsuppdrag på planeten Ekos. Enterprise skickas för att återuppta kontakten men möts av något de aldrig kunde förutspått - Ekos har genomgått en teknologisk revolution och styrs av nazister, komplett med samma uniformer och symboler. Och John Gill har utropat sig till führer...

 

Patterns Of Force är en riktigt bra allegori över andra världskriget i stort och totalitära stater i allmänhet. John Meredyth Lucas skrev manuset i och med sitt stora intresse av hur regimer av detta slag kunde bibehålla makten och även om analysen är något grund (det här är trots allt en tv-serie från 60-talet) lyckas han berätta en spännande och engagerande historia. Innevånarna från systerplaneten Zeon (läs: Sion) får stå som den front som nazisterna på Ekos vänder sig mot. Det är här som mina invändningar mot avsnittet finns. Begrepp som "den slutgiltiga lösningen" och "förintelse" används lite väl lättvindligt. Avsnittet fick ta emot skarp kritik i Tyskland där det inte visades på tv förrän 2011. Trots denna invändning är Patterns Of Force ett spännande och bra avsnitt som visar på seriens styrka att använda samtida (eller närliggande) historiska allegorier i science fiction-miljö.

 

 

 

Tagen ur kontext måste detta vara en av de märkligare bilderna från serien



 

  

2.22.  By Any Other Name


Sändes: 23/2 1968

Stardate: 4657.5

Manus: D.C Fontana & Jerome Bixby

Regi: Jerome Bixby

Platser: Andromedagalaxen (omnämnd som för det tekniskt avancerade kelvaniska imperiet), Eminiar VII (omnämnd), Ganymede (Jupitermåne omnämnd för sin spritproduktion), Kelvanska imperiet (enormt imperium i Andromedagalaxen).

Betyg: 3+/5

 

När Enterprise svarar på ett nödanrop på en tidigare outforskad värld hamnar skeppets besättning i klorna på representanter från det kelvanska imperiet. Kelvanerna, hemmahörande i Andromedagalaxen, har med sina generationsskepp scoutat Vintergatan för erövring. Nu är de redo att återvända hem och de tänker göra färden med Enterprise...

 

En stor skillnad mellan originalserien och senare versioner är avstånden. Om man jämför med exempelvis Star Trek: Voyager skulle en färd från galaxens ena hörn och hem ta åtskilliga decennier, även om man inte stannade på vägen. I orginalserien åker man till galaxens kant på några timmar. Visserligen med modifierad teknik, men ändå. Vintergatan verkar helt enkelt inte särskilt stor. Nåja, By Any Other Name är ett bra avsnitt som visar på den klassiska science fiction-tropen att hur avancerade vi än blir som släkte så finns det en distinkt fara i att glömma bort vårt känsloliv. Det hade kunnat bli riktigt lökigt, men D.C Fontanas mansu räddar premissen så att den spelar mer åt humor än seriöst muserande. Inget klassiskt avsnitt på något sätt, men god underhållning.

 

 

 

 

Om du vill få en tekniskt överlägsen varelse inte särskilt överlägsen längre - få Scotty att supa honom under bordet 

 

 

     

 2.23 The Omega Glory

 

Sändes: 1/3 1968

Stardate: N/A

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Vincent McEveety

Platser: Omega IV (bebodd planet i Omega-systemet där utvecklingen snarare gått bakåt än framåt efter ett förödande krig),

Betyg: 1/5

 

Enterprise systerskepp, U.S.S Exeter, hittas i omloppsbana kring Omega IV, men ingen är där för att förklara varför de skickat ut ett nödanrop. På planetens yta hittar de Exeters kapten, Tracey, som förklarar att besättningen drabbades av en fruktansvärd sjukdom och han är den enda överlevande. I strid med Federationens huvuddirektiv har Tracey lagt sig i befolkningens tekniska utveckling. Skälet kommer visa sig vara något värt att slåss för... och något tämligen korkat.

 

Gene Roddenberry var en idéernas man och brukade ha ganska mycket backning när han skrev de manus som han skrev. Så är inte fallet med The Omega Glory och jisses vad det märks. Roddenberry föreslog detta som seriens pilotavsnitt, men tv-bolaget ansåg att manuset var för svagt. Skrivet som en allegori över vad som skulle kunna inträffa om USA och Sovjetunionen hade börjat med biologisk krigsföring mot varandra är det ett avsnitt som verkligen åldrats dåligt. Manuset är som sagt svagt och de goda intentioner som premissen bygger upp faller pladask i en sista akt där bara den mest förhärdade blåblodiga amerikanska patriot skulle kunna behålla intresset. Tack och lov fick det här avsnittet stå tillbaka för en sen plats i säsong 2. Annars hade serien troligen aldrig fått fotfäste. Skippa.

 

 

 

 Inte jazzbacillen direkt

Av Ulf - 3 september 2016 17:30

 


Regi: Dave Green

Manus: Josh Appelbaum & André Nemec

Medverkande: Megan Fox, Will Arnett, Stephen Amell mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Platinum Dunes/Nickelodeon Movies mfl.

År: 2016

Längd:  112 min

Land: USA/Hong Kong/Kina/Kanada

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3949660/


Ett år efter händelserna i första filmen lever ninjasköldpaddorna fortfarande i kloakerna. Allmänheten känner inte till att de har dem att tacka för att Shredder kunde gripas. Istället har Vernon fått ta rollen som staden hjälte. När Shredder lyckas fly under en fångtransport måste dock sköldpaddorna än en gång slå tillbaka. Den här gången blir det dock inte lika rättfram. En viss skurk från Dimension X vill ha ett finger med i spelet...


Jag tror jag tillhörde de få i min bekantskapskrets som faktiskt tyckte den första filmen i rebooten av allas våra ninjaamfibier var rätt kul. Det var inte på något vis en mästerlig film, men det var nostalgisk popcornunderhållning som gjorde en del rätt och en del fel. Gott så. Dessvärre följer Out Of The Shadows den sedvanliga nedåtgående spiralen av Michael Bay-producerade franchises.

 

Där den första delen hade ett manus som fungerade trots att det inte bjöd på några riktiga överraskningar är manuset till del två en produkt av för mycket koffein och ADD. Jag vet inte riktigt hur annars jag ska förklara den totalt utflippade uppbyggnaden och avsaknaden av någon som helst karaktärsutveckling. Istället har man försökt kompensera för detta genom att kasta in en mängd karaktärer från serien. I en och samma film presenteras Baxter Stockman, Krang, Rocksteady, Bebop och Casey Jones.

 

Designen på Krang, en sak som gjort karaktären i princip en omöjlighet att ha med i filmer innan rebooten, är förvånansvärt bra. Det samma kan jag inte säga om Rocksteady och Bebop som ser ut som kasserad CG från slutet av 90-talet. Tyler Perry är den som lite förvånande stjäl showen som Baxter Stockman. Casey Jones, en av mina favoriter från den gamla serien, är en tämligen anonym bekantskap signerad Stephen Amell. Och Megan Fox ligger fortfarande som en blöt papperspåse över hela produktionen med sitt "skådespel".

 

Att klaga på trovärdighet och dåligt historieberättande är lite för enkelt för en film i den här serien. Skillnaden ligger i att trots alla skavanker tyckte jag den första filmen var ganska underhållande. Samma team ska göra Beverly Hills Cop 4 framöver. Jag bävar redan...

 

Betyg: 1 sköldpaddssoppa av 5 möjliga

Av Ulf - 1 juli 2016 23:06

 


Regi: Zack Snyder

Manus: Chris Terrio & David S. Goyer

Medverkande: Ben Affleck, Henry Cavill, Amy Adams mfl.

Produktionsbolag: Atlas Entertainment/Cruel & Unusual Films/DC Comics mfl.

År: 2016

Längd: 151 min (recenserad kopia, director's cut, 183 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2975590/


Efter händelserna i Man Of Steel (2013) vill myndigheterna ställa Superman till svars för den enorma skadegörelse som hans strid med General Zod orsakade. Superman är inte alltför pigg på idén, men har gjort sig mäktiga fiender både i Bruce Wayne, hans alter ego och i Lex Luthor. Konflikten stegras och till sist finns det bara en lösning - Superman måste oskadliggöras.


Jag tillhörde de få i min bekantskapskrets som gillade Man Of Steel, inte så mycket för filmen i sig utan för de möjligheter den öppnade upp med en mer moraliskt ambivalent Superman. Chris Terrio och David S. Goyer verkar dock ha missförstått det där med hur man skapar moraliskt kluvna karaktärer och "regissör" (ja, situationstecknen är fullt medvetna...) Snyder rör sig med sin sedvanliga noshörningskänslighet med regin. Allt, och jag menar verkligen allt, är bombastiskt på gränsen till löjeväckande. Samtidigt finns här ingen konsekvens av någonting överhuvudtaget. Batman v Superman är inte så mycket en film som det är ett spektakel på full volym och så snabb klippning att ingen scen får tid att utvecklas. Jämför med Nolans Batman-filmer där en plågad Christian Bale får gott om ångesttid framför kameran.


Många som inte gillat den här filmen har trots allt varit positiva gällande Affleck som Batman. Jag kan inte se det. Istället för Bales balansgång på rätt sida galenskapen får vi tämligen surmulen och trött tolkning av The Dark Knight. Alla skådespelare som spelat Batman har tagit något med sig till bordet och gjort rollen till sin egen. Ibland har det funkat jättebra, som i fallen Keaton och Bale, och ibland har det fallit platt (största syndare: Clooney), men Afflecks Batman är bara så förbannat tråkig. Var är den underliggande vreden? Var är galenskapen som lurar precis under ytan? Det räcker inte med att karaktären gör saker som ska vara mörka och knäppa, han måste mena dem också. Det är något Affleck verkligen inte lyckas förmedla.


Afflecks ensemblepartner, Cavill, hade säkert kunnat göra mer med rollen som Superman om han inte var så förbaskat tråkigt skriven. Istället för att fokusera på de moraliska aspekterna av vad som hände under striden med Zod verkar han helt enkelt inte bry sig. Ja, Superman ska vara frånkopplad från mänskligheten, men det som gör honom en hjälte som, trots sina superkrafter, ibland felar är att han trots allt bryr sig om folk. I Batman v Superman agerar han på typiskt Snyder-sätt: "Det är synd om mig för att jag är missförstådd".


Den enda av superhjältarna som kommer undan med hedern i behåll (och som står för filmens enda "fuck yeah!-ögonblick") är Gal Gadot som Wonder Woman. När Wonder Woman ger sig in i striden kunde jag inte hjälpa det - jag fist-pumpade, so help me God. Givetvis är Gadot också den som får minst tid i manuset. Istället får de båda manliga trähästarna på tok för mycket tid att hamra på varandra ivrigt påhejade av den sämsta tolkningen av Lex Luthor jag någonsin sett. Jesse Eisenberg är en duktig skådis, men här har han tvingats spela sin skurkroll som en ADHD-diagnosticerad tonåring som glömt sina mediciner. Om han kunde studsa från väggarna hade han gjort det.


Liksom den här recensionen är Batman v Superman också på tok för jäkla lång! Förvisso var det den förlängda versionen jag fick hem i dropboxen, men när bioversionen är över två och en halv timme ändå tror jag inte det gör någon större skillnad. Jag vet ärligt talat inte vad det här är. Underhållningsvärdet är i botten, dialogen och det mesta av skådespelandet skrattretande och inte ens actionscenerna håller måttet. Det enda som räddar filmen från en nolla är Gadots Wonder Woman. Så länge DC håller fast vid det här teamet kommer de för alltid spela andrafiol till Marvel när det gäller superhjältefilm.


Betyg: 1 episk kör av 5 möjliga

Av Ulf - 20 maj 2016 11:37

 


FFF 2016: Dag 1: Cell

 


En sak är säker - det är bra mycket mer behagligt att cykla hem genom staden under Fantastisk Filmfestivals nyligen införda vårupplaga än det är under den mer traditionella höstditon. Dessvärre bjöd gårdagen på en ganska stor besvikelse. Jag hade hoppats på att filmatiseringen av Stephen Kings George Romero-hyllning, Cell (2016) skulle fungera bättre än boken, som trots sin potential är bland det sämre jag läst av King från 2000-talet. Filmmediet hade kunnat fungera ypperligt för att illustrera många av bokens scener och göra dem rejält obehagliga. Rent visuellt har också Cell sina poänger, men vad hjälper det när man plockar bort det som boken gjorde bra?

 

Som bok försökte Cell åtminstone ta ställning till en "leva-och-låt-leva-vinkel" som sällan syns i apokalyptisk litteratur av det här slaget. Det fungerade inte fullt ut, inte minst med tanke på bokens korta längd, men försöket fanns där. I filmatiseringen har man ersatt mycket av detta med hjärndöd "zombieslakt". Inget ont om zombieslakt, men Cell utmärkte sig i källmaterialet genom att försöka göra de drabbade mer av egna varelser och inte bara en metafor för konsumtionssamhälle och gamkultur. Filmatiseringen berör detta på bara den mest ytliga av nivåer - kritiken mot överanvändande av teknik i allmänhet och mobiltelefoner i synnerhet. Inte heller den mest intressanta karaktären i boken, ledarna för "mobilarna", får spelutrymme här. Han presenteras i filmens sista fjärdedel och vi får ingen motivation till varför han är ute efter just huvudkaraktären Clayton.

 

Enligt uppgift har Cell varit klar sedan 2013 och sedan letat efter distributör. Det förvånar mig inte. Jag är, som bekant, ett mycket stort fan av Stephen King, och även om jag villigt medger att många av filmatiseringarna av hans historier minst sagt är bristfälliga kan jag ändå underhållas av dem. Det beror mycket på fan service och in-jokes blandat med kitsch. Sen kommer det en riktigt bra filmatisering då och då. Cell tillhör inte dessa. Jag har en känsla av att både John Cusack och Samuel L. Jackson helst vill glömma att de är med i den här rullen. Fast vad kan man vänta sig av regissören till Paranormal Activity 2 (2010)?

 

Betyg: 1 anti-Apple-rulle av 5 möjliga

 

Ikväll försöker jag komma iväg till ett samtal om kvinnor och genrefilm... med öl. Om jag inte hinner med det blir det franska skumheter i Èvolution (2015) och tät thriller i The Invitation (2015). 19:00 respektive 21:00 på Spegeln, Malmö. Kom igen nu! Lite bättre publiktryck, tack!

Av Ulf - 30 april 2016 21:20

 



Regi:  Miguel Iglesias

Manus: Paul Naschy

Medverkande: Paul Naschy, Mercedes Molina, Silvia Solar mfl.

Produktionsbolag: Profilmes

År: 1975

Längd: 94 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0073338/

 

Waldemar, en känd äventyrare, slår följe med en expedition till Himalaya för att leta efter en levande Yeti. Snart blir han dock tillfångatagen av en grupp kvinnor med övernaturliga krafter som förvandlar honom till en varulv. Va?! Det blir dock ännu märkligare när delar av expeditionen kidnappas av en lokal krigsherre med Djingis Khan-komplex och endast Waldemar kan rädda sina vänner... eller äta upp dem.

 

Nu skrapar vi så långt ner i tunnan att vi träffat sten. The Werewolf & The Yeti är en av de mer obskyra filmerna på Video Nasties-listan och mig veterligen har den bara getts ut på dvd i hemlandet Spanien. Paul Naschy var spansk skräckfilms gudfader under en herrans massa år, men handen på hjärtat var de spanska genrefilmerna ingen höjdare förrän en bit in på 90-talet. The Werewolf & The Yeti begår dock kardinalsynden för b-filmer - den är tråkig. Jag kan se vilket skräp som helst bara det är underhållande. Ovanstående handling låter som det skulle kunna vara en kitschfest, men med väldigt förvirrad storytelling blir det bara oengagerande.

 

Samtidigt undrar jag hur långsamma dagar de hade på den brittiska censuren, för jag kan för mitt liv inte förstå varför den här filmen blev förbjuden. Det våld som porträtteras är så uselt gjort att ingen kan ta det på allvar och utan nerv att tala om är det inte heller någon slags psykologisk skräck som utspelas på skärmen. Det enda jag möjligtvis kan tänka mig retade de brittiska censorerna (och det just för att det är Storbritannien vi talar om) är förekomsten av x antal nakna kvinnobröst.

 

The Werewolf & The Yeti klarar sig förbi nollan i betyg enbart på den riktigt knäppa premissen som trots allt gjorde att jag ville se hur det slutade. Om ni prompt vill äga obskyra skräckfilmer kan ni dock få köpa min kopia...

 

Betyg: 1 det var en yeti, en varulv och... av 5 möjliga

 

 

Chockerande idag?:  Se ovan

 

Förbjuden i:  Spanien, Storbritannien


Fortfarande förbjuden i: Storbritannien

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se