Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - 20 maj 2016 11:37

 


FFF 2016: Dag 1: Cell

 


En sak är säker - det är bra mycket mer behagligt att cykla hem genom staden under Fantastisk Filmfestivals nyligen införda vårupplaga än det är under den mer traditionella höstditon. Dessvärre bjöd gårdagen på en ganska stor besvikelse. Jag hade hoppats på att filmatiseringen av Stephen Kings George Romero-hyllning, Cell (2016) skulle fungera bättre än boken, som trots sin potential är bland det sämre jag läst av King från 2000-talet. Filmmediet hade kunnat fungera ypperligt för att illustrera många av bokens scener och göra dem rejält obehagliga. Rent visuellt har också Cell sina poänger, men vad hjälper det när man plockar bort det som boken gjorde bra?

 

Som bok försökte Cell åtminstone ta ställning till en "leva-och-låt-leva-vinkel" som sällan syns i apokalyptisk litteratur av det här slaget. Det fungerade inte fullt ut, inte minst med tanke på bokens korta längd, men försöket fanns där. I filmatiseringen har man ersatt mycket av detta med hjärndöd "zombieslakt". Inget ont om zombieslakt, men Cell utmärkte sig i källmaterialet genom att försöka göra de drabbade mer av egna varelser och inte bara en metafor för konsumtionssamhälle och gamkultur. Filmatiseringen berör detta på bara den mest ytliga av nivåer - kritiken mot överanvändande av teknik i allmänhet och mobiltelefoner i synnerhet. Inte heller den mest intressanta karaktären i boken, ledarna för "mobilarna", får spelutrymme här. Han presenteras i filmens sista fjärdedel och vi får ingen motivation till varför han är ute efter just huvudkaraktären Clayton.

 

Enligt uppgift har Cell varit klar sedan 2013 och sedan letat efter distributör. Det förvånar mig inte. Jag är, som bekant, ett mycket stort fan av Stephen King, och även om jag villigt medger att många av filmatiseringarna av hans historier minst sagt är bristfälliga kan jag ändå underhållas av dem. Det beror mycket på fan service och in-jokes blandat med kitsch. Sen kommer det en riktigt bra filmatisering då och då. Cell tillhör inte dessa. Jag har en känsla av att både John Cusack och Samuel L. Jackson helst vill glömma att de är med i den här rullen. Fast vad kan man vänta sig av regissören till Paranormal Activity 2 (2010)?

 

Betyg: 1 anti-Apple-rulle av 5 möjliga

 

Ikväll försöker jag komma iväg till ett samtal om kvinnor och genrefilm... med öl. Om jag inte hinner med det blir det franska skumheter i Èvolution (2015) och tät thriller i The Invitation (2015). 19:00 respektive 21:00 på Spegeln, Malmö. Kom igen nu! Lite bättre publiktryck, tack!

ANNONS
Av Ulf - 30 april 2016 21:20

 



Regi:  Miguel Iglesias

Manus: Paul Naschy

Medverkande: Paul Naschy, Mercedes Molina, Silvia Solar mfl.

Produktionsbolag: Profilmes

År: 1975

Längd: 94 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0073338/

 

Waldemar, en känd äventyrare, slår följe med en expedition till Himalaya för att leta efter en levande Yeti. Snart blir han dock tillfångatagen av en grupp kvinnor med övernaturliga krafter som förvandlar honom till en varulv. Va?! Det blir dock ännu märkligare när delar av expeditionen kidnappas av en lokal krigsherre med Djingis Khan-komplex och endast Waldemar kan rädda sina vänner... eller äta upp dem.

 

Nu skrapar vi så långt ner i tunnan att vi träffat sten. The Werewolf & The Yeti är en av de mer obskyra filmerna på Video Nasties-listan och mig veterligen har den bara getts ut på dvd i hemlandet Spanien. Paul Naschy var spansk skräckfilms gudfader under en herrans massa år, men handen på hjärtat var de spanska genrefilmerna ingen höjdare förrän en bit in på 90-talet. The Werewolf & The Yeti begår dock kardinalsynden för b-filmer - den är tråkig. Jag kan se vilket skräp som helst bara det är underhållande. Ovanstående handling låter som det skulle kunna vara en kitschfest, men med väldigt förvirrad storytelling blir det bara oengagerande.

 

Samtidigt undrar jag hur långsamma dagar de hade på den brittiska censuren, för jag kan för mitt liv inte förstå varför den här filmen blev förbjuden. Det våld som porträtteras är så uselt gjort att ingen kan ta det på allvar och utan nerv att tala om är det inte heller någon slags psykologisk skräck som utspelas på skärmen. Det enda jag möjligtvis kan tänka mig retade de brittiska censorerna (och det just för att det är Storbritannien vi talar om) är förekomsten av x antal nakna kvinnobröst.

 

The Werewolf & The Yeti klarar sig förbi nollan i betyg enbart på den riktigt knäppa premissen som trots allt gjorde att jag ville se hur det slutade. Om ni prompt vill äga obskyra skräckfilmer kan ni dock få köpa min kopia...

 

Betyg: 1 det var en yeti, en varulv och... av 5 möjliga

 

 

Chockerande idag?:  Se ovan

 

Förbjuden i:  Spanien, Storbritannien


Fortfarande förbjuden i: Storbritannien

ANNONS
Av Ulf - 28 april 2016 23:00


    


Regi:  Michael Hurst

Manus: Michael Hurst

Medverkande: Zoë Bell, Malik Yoba, Adam Huss mfl.

Produktionsbolag: Benattar/Thomas Productions/Parkside Pictures/Tadross Media Group mfl.

År: 2016

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd,

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4540434/

 

En grupp vetenskapsmän som verkar i lagens utkanter håller på att göra ett betydande genombrott - möjligheten att resa i tiden. Under det första testet med en mänsklig försöksperson går dock allt fel. Ett test en timme in i framtiden visar hur samtliga i labbet är döda. Efter att snabbt återvänt en timme tillbaka måste teamet lista ut vad som kommer hända inom den närmsta timmen.

 

Tidsparadoxer är som bröd och vatten för mig. Om man sedan slänger med ett rymdskepp i leken spinner jag som en katt som blir kliad på magen. Paradox innehåller tyvärr inga rymdskepp. Dessvärre innehåller det inte heller bra skådespel, kompetent regissör eller ett sammanhängande manus.

 

Michael Hurst har främst gjort sig ett namn som dussinförfattare till dumaction eller skräck. I Paradox får han verkligen kliva upp några steg på författarstegen, men trillar pladask på arslet. Paradox innehåller mängder av rena dumheter från ett rent vetenskapligt perspektiv och för en film som ska handla om just paradoxernas regler bryter den dessa regler närhelst det passar handlingen. Ingenting får någon konsekvens och Hurst klarar inte av att berätta den här historien.

 

Inte heller skådespelarna är något att jubla över. Den kanske mest namnkunniga i skaran är Zoë Bell, legendarisk stuntkvinna till några av Hollywoods största kvinnliga actionstjärnor. Hon borde hålla sig till sitt stuntarbete... Bell ser ut som hon har rejält med gas på tvären genom hela filmen och överspelar något så förbannat att det nästan blir komiskt. Hon är dock i "gott" sällskap med i princip alla andra skådespelare i ensemblen. Maken till överspelad film får man leta efter!

 

Kombinera det usla skådespelet, det läckande manuset och lägg därtill specialeffekter som inte var snygga för 30 år sedan så blir resultatet också kalkonmässigt. De få ansatser den gör till att utforska tidsresandet som koncept räddar den dock ifrån nollan. Själv önskar jag att jag kunde åka tillbaka och få mina 90 minuter åter.

 

Betyg: 1 paradoxalt paradoxfyllt manus av 5 möjliga

Av Ulf - 12 april 2016 21:37

 


Regi: Joel Petrie

Manus: Joel Petrie & Raymund Delmar

Medverkande: Joel PetrieDan Schovaers, Jyllian Petrie mfl.

Produktionsbolag: Parking Garage Pictures & Rare Legend Films

År: 2016

Längd:  90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3317158/

 

När den aspirerande dokumentärfilmaren Joel försöker hitta en bra story att undersöka stöter hans klippare, och tillika bäste vän, Dan på en mycket upprörd kvinna på tåget. Kvinnan, Mili, hävdar att hennes två barn för fem år sedan kidnappades av en märklig, långsmal, man. Ingen har trott henne, och även om varken Joel eller Dan heller gör det tycker de att kvinnan historia är fascinerande nog att gräva i. Stort misstag.

 

Suck... ibland får man helt enkelt fel film. Jag trodde detta var den av mig hett efterlängtade dokumentären Beware The Slenderman (2016), som handlar om de tragiska händelserna kopplade till karaktären. För den som inte spenderat tid på nätets skräcksidor är Slenderman en karaktär som skapades av Eric Knudsen 2009. Det var en karaktär som återkom i flertalet creepypastas - moderna digitala vandringsägner - och användare världen runt började bygga ut legenden.

 

Det hela var en väldigt intressant process att följa, fram tills dess att mer eller mindre psykiskt labila barn och tonåringar började skylla sina handlingar på Slenderman. Flertalet överfall och mordbränder har haft Slenderman som "orsak" enligt både förövrare och media, inte minst eftersom karaktären oftast beskrivs att ha speciell kontroll över barn. Slenderman är väldigt intressant ur ett akademiskt perspektiv - här har vi digital folktro med en karaktär vars skapelse och utveckling kan dokumenteras och undersökas. Sen finns det alltid de som vill tjäna lite pengar på saken. Slender är en sådan film.

 

Jag vet inte riktigt om jag ens orkar raljera om skräpet. Det är en historia som saknar i princip all form av suspens och framställs som ett exempel av min egen gamla devis: "fruktansvärda människor gör fruktansvärda saker". Och ja, de här karaktärerna uppträder fruktansvärt. Det är paradoxalt nog också det som räddar filmen från en nolla i betyg. Jag var intresserad över att se hur långt de skulle dra sina roller, men när det hela mynnar ut i en totalt poänglös jakt i nedsläckta korridorer där inget händer blir jag bara trött. Indiefilm i all ära, men som en användare på IMDB uttryckte det: "If you don't have budget or talent, just do it for your own amusement, don't market this shit."

 

Betyg: 1 efterlängtad dokumentär är på gång i alla fall av 5 möjliga

Av Ulf - 27 februari 2016 12:47

 


Regi: Paolo Sorrentino

Manus: Paolo Sorrentino

Medverkande: Michael Caine, Harvey Keitel, Rachel Weisz mfl.

Produktionsbolag: Indigo Film/Pathé/Barbary Films mfl.

År: 2015

Längd: 124 min

Land: Italien/Frankrike/Storbritannien/Schweiz

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3312830/

 

Fred Ballinger är en hyllad dirigent och kompositör som spenderar sin ålderdom på ett kurortshotell i de schweiziska alperna. En dag får han besök av ett sändebud från Englands drottning som vill att han ska hålla en konsert. Ballinger vägrar av en eller annan anledning och... ja... äh, vad fan, den här filmen har ingen annan handling än så.

 

Paolo Sorrentino vann en Oscar för sin extremt gubbsjuka betraktelse av Berlusconis Italien i The Great Beauty (2013) och jag har aldrig förstått varför. Trots min totala avsky för Sorrentinos förra film hade jag åtminstone någon form av förhoppning om att det här skulle vara bättre. Med en ensemble bestående av idel riktigt bra skådespelare hade den potential, men nej, det här är i princip lika jävla illa som förra gången.

 

Youth är en snacksalig, pretentiös sörja som försöker så himla mycket säga något djupt och betydande om att åldras och att skapa stor konst (tm). Då räcker det inte med Michael Caine eller Harvey Keitel. De gamla herrarna gör sitt bästa med skiten de har att arbeta med, men det här är totalt slöseri med tid. Och sen är det det där med "den manliga blicken". Youth är precis som The Great Beauty helt fantastiskt gubbsjuk. Det är undersköna kvinnor i så lite kläder som möjligt och gamla russin till män. Visst, många regissörer faller i samma fälla med den trötta tropen "gammal man + ung kvinna" men få gör det så ogenerat som Sorrentino.

 

Precis som The Great Beauty klarar sig Youth från nollan av en enkel anledning - filmteknik. Det är en väldigt snygg film med vackert foto, men utöver detta är det en totalt tom upplevelse som bara bekräftar att Sorrentino är en regissör som inte har någonting att berätta överhuvudtaget. Undvik.

 

Betyg: 1 pretentiös italienare av 5 möjliga

Av Ulf - 24 februari 2016 20:15

 


Regi:  Alê Abreu

Manus: Alê Abreu

Medverkande: Vinicius GarciaFelipe Zilse, Alê Abreu mfl.

Produktionsbolag: Filme de Papel

År: 2013

Längd: 80 min

Land: Brasilien

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3183630/

 

Menino bor på den brasilianska landsbygden där han upplever äventyr i den omkringliggande naturen. En dag tvingas Meninos far lämna hemmet för att jobba på annat ställe. Menino sätter av efter honom, ut i den vida världen.

 

Lika bra som Shaun The Sheep Movie (2015) lyckades berätta sin historia utan dialog, lika illa är The Boy And The World. Jag förstår vad Alê Abreu vill ha fram med sin kritik mot globalisering samtidigt som han försöker förmedla känslor genom att presentera sin film på ett annorlunda sätt. Och ja, The Boy And The World är annorlunda, men det allena gör inte en bra film.

 

Det är ett hedersvärt försök att vilja berätta allt med musik och bilder istället för dialog, men det funkar helt enkelt inte. Stilen är både för enkel samtidigt som den är för utflippad för att kunna förmedla något djupare. Vad jag eftersöker är karaktärsdesign. Jag har svårt att känna något för en glorifierad streckgubbe som dessutom inte har några repliker. Om du ska göra en film utan dialog måste din karaktärsdesign vara på topp. Karaktären måste kunna förmedla alla känslor via ansiktsuttryck och gester. I The Boy And The World råder det förvisso aldrig något tvivel om vad Meninos och de andra känner men med den simplistiska stilen klarar Alê Abreu helt enkelt inte av att gå på djupet. Det hela blir en mycket ytlig upplevelse som desperat försöker övertyga tittaren om att här finns djup. Globaliseringskritik och miljötänkande till trots är The Boy And The World föga mer än en glorifierad skärmsläckare. Att det här skräpet får en Oscarsnominering är både synd och skam.

 

Betyg: 1 intetsägande resa av 5 möjliga

Av Ulf - 20 februari 2016 23:00

 


 

Regi:  Hiromasa Yonebayashi

Manus: Keiko Niwa (efter Joan G. Robinsons roman)

Medverkande: Sara TakatsukiKasumi Arimura, Nanako Matsushima mfl.

Produktionsbolag: Studio Ghibli/Dentsu/Toho Company mfl.

År: 2014

Längd: 103 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3398268/

 

För att komma undan stadsluften och sin astma flyttar Anna till sin moster på den japanska landsbygden. Tystlåten och tillbakadragen spenderar Anna dagarna med att utforska sitt nya hem och dess omgivningar. En dag besöker hon ett stort isolerat hus bortom ett träsk. Där träffar hon på den jämnåriga Marnie som hon inleder en vänskap med. Frågan är bara varför Marnie uppträder så märkligt och varför hon aldrig tycks kunna lämna huset en längre stund?

 

Från 1986 fram till 2001 kunde Studio Ghibli inte göra något fel. Deras fantastiska filmer charmade både vuxna och barn med sina historier som enkelt kunde följas av de yngre men ändå hade fler bottnar än de vackra teckningarna för de äldre. Jag drar en ganska skarp gräns vid 2001 då Ghiblis sista riktigt bra film, Spirited Away, kom ut. Sedan dess har studions långfilmer varit en enda stor kavalkad av besvikelser. Förra året var det The Tale Of Princess Kaguya (2013) som inte riktigt lyckades med sina ambitioner. Det var dock ett mästerverk om man jämför den med When Marnie Was There.

 

Marnie är en uppvisning i bortslösat hantverk. Som vanligt är Ghiblis tekniska kunnande på topp och ingen gör lika fantastiskt vackra tecknade filmer som dem. Sen glömde de tyvärr att fylla den vackra tavlan med innehåll. Anna är en fruktansvärt jobbig karaktär som man mest vill dränka i träsket. Hon tjurar, är otrevlig och har egentligen inga förmildrande karaktärsdrag. När hon väl säger något är det antingen gnäll eller så ropar hon efter Maaaaaa-rniiiiie! Jag lovar, hon ropar detta namn med sin zombieröst minst hundra gånger i filmen. Lysande dialog. Anna är så fjärran från Studio Ghiblis tidigare, väldigt viljestarka och tuffa, kvinnliga protagonister man kan komma.

 

Manuset ekar som sagt riktigt tomt och går aldrig någonstans. Där Ghibli tidigare briljerat med långsamma historier i exempelvis My Neighbour Totoro (1988) finns det inget kvar här. Den naturromantik som varit så typisk för studions produktioner med besjälade skogar och magiska berg står inte att finna här. Visst, naturen är vackert återskapad även här, men det finns inget riktigt liv i den. Jämför med exempelvis Totoro där skogen, huset och byn blir karaktärer i sig själva. Framförallt lyckas filmen inte gripa tag i mig på klassiskt Ghibli-manér. 

 

Ghibli har meddelat att man ska ta en paus med sina långfilmer efter Marnie. Bra! Det kanske kan ge nytt liv till en studio som har gått från att vara animationsvärldens mästare till att bli omsprungna av sina amerikanska, franska och spanska konkurrenter. Det krävs något nytt nu, för det här, trots gott hantverk, är Studio Ghiblis sämsta film på många, många år, trots en stadigt nedåtpekande kurva.

 

Betyg: 1+ Maaaaaaaaaar-nniiiiiiiiiiiiiie! av 5 möjliga

Av Ulf - 14 februari 2016 22:15

 

 

Regi: Naji Abu Nowar

Manus: Naji Abu Nowar & Bassel Ghandour

Medverkande: Jacir Eid Al-HwietatHussein Salameh Al-Sweilhiyeen, Hassan Mutlag Al-Maraiyeh mfl.

Produktionsbolag: Bayt Al Shawareb/Noor Pictures/Immortal Entertainment

År: 2014

Längd: 98 min

Land: Förenade Arabemiraten/Jordanien/Qatar/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3170902/

 

I den ottomanska provinsen Hijaz (i dagens Saudiarabien) försöker en grupp beduiner eskortera en brittisk soldat till sina egna mitt under brinnande första världskrig. Regionen, ostabil i sig själv, hemsöks av väpnat motstånd mot det ottomanska styret och snart hamnar gruppen i ett bakhåll. Theeb, en pojke omkring tio år gammal, lämnas ensam att klara sig mot elementen. Eller är hans ensam?

 

Jag var ganska spänd på den här filmen eftersom det mesta som kommer från arabiska halvön och får betydande internationell spridning brukar åtminstone vara sevärt. Theeb är dessvärre ett riktigt stolpskott. Det fantastiska landskapet till trots är det uselt spelat, har ett icke-engagerande manus och en fotograf som inte vet att utnyttja just den scenografi som öknen bjuder på.

 

Theeb själv är en väldigt irriterande karaktär. Inte nog med att han aldrig gör vad någon säger till honom - han genomgår inte någon som helst karaktärsutveckling trots allt som händer honom. Kanske är det kulturella koder som jag inte plockar upp, men det är märkligt att den här filmen har blivit hyllad nog för en Oscarsnominering. Jag ser en del film (no shit, Sherlock) och brukar vara duktig på att se infallsvinklar från olika kulturer som om jag inte förstår direkt kan läsa mig till en djupare innebörd av. Inte så med Theeb. Det här är dåligt i alla kontexter.

 

Theeb beskrevs för mig som en västern satt på den arabiska halvön. Visst, jag kan se influenserna till viss mån, men jag kan bara sträcka mig till en dålig västern satt på den arabiska halvön. Synd och skam att det här skräpet fick en nominering som kunde gått till så mycket mer välförtjänta filmer.

 

Betyg: 1 ökenvandring av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se