Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - 16 oktober 2015 19:43

 


Regi: Eli Roth

Manus: Eli Roth/Nicolás López/Guillermo Amoedo

Medverkande: Keanu ReevesLorenza Izzo, Ana de Armas mfl.

Produktionsbolag: Camp Grey/Dragonfly Entertainment/Sobras International Pictures

År: 2015

Längd: 99 min

Land: Chile/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3605418/

 

Evan är en hårt pressad arkitekt som försöker avsluta ett projekt. Samtidigt försöker hans fru Karen få ihop en stor konstutställning. Det pressande arbetslivet betyder ett allt torftigare sexliv och speciellt Evan börjar bli riktigt frustrerad. När två unga tjejer knackar på dörren när frugan är borta leder det ena till det andra och Evan har sex med dem båda. Det är bara det att morgonen efter inser han att han förutom otroheten nu har ett mycket större problem - de två tjejerna visar sig nämligen både ha en agenda och en hållhake på honom. De är 15 år gamla...

 

Man kan bara röra sig i filmvärldens periferi så länge utan att man får ett och annat erbjudande. Ett av mina största projekt som föll igenom var när en praktikant vid namn Eli Roth kontaktade mig för cirka 15 år sedan angående en ansökan jag hade gjort till David Lynchs hemsida. Vi skickade mejl fram och tillbaka under några månaders tid angående en del av en kortfilm som skulle publiceras på sajten. Sakta men säkert insåg jag att Roth var ett ärkepucko. När han senare slog igenom som filmregissör kan jag inte annat än se samma kvaliteter i hans arbete som i hans person - stora idéer, slarvigt genomförande.

 

Förutom Roth så har vi mannen med två ansiktsuttryck, Keanu Reeves, i huvudrollen. Jag skulle gärna vilja säga att han mognat som skådespelare, men nej, Reeves gör ännu en roll där han pendlar mellan att se förvånad och hjärndöd ut. Han är dock inte ensam. Alla skådespelare, kanske med undantag för Ana de Armas, är riktigt, riktigt värdelösa. Alltså, vi talar om en nivå i klass med valfri lokal revy. Men! Här finns några scener som är bland de mest ofrivilligt roliga jag sett. När Keanu Reeves vrålar: "My ears! My ears! I'll go deaf!" är det i klass med Nicolas Cages "the bees! not the bees!" från The Wicker Man (2006). Och sexscenerna... ja, herregud.

 

Jag förstår att manuset vill berätta en historia om kvinnlig sexualitet och omvända könsroller, men sättet man gör det på är bland den mest valhänta mansdominerande fantasi jag sett på film. Jag kan inte tro på att Keanu Reeves karaktär hade förlorat i en fysisk konfrontation med två tjejer som inte kan slåss, väger typ 45 kilo per person och inte är direkt raketingenjörer.

 

Allt med Knock, Knock är fruktansvärt, men mycket av det är fruktansvärt roligt. Som film betraktat kan jag inte ge den annat än en etta (inte nolla eftersom den trots allt har en sammanhängande story), men som ren skär underhållning är det bland det roligaste jag sett i år. Av helt fel anledningar, men jag tar skratt där jag får dem. Och Eli Roth är fortfarande en sopa. Även om han skrattar hela vägen till banken känns det på något sätt skönt.

 

Betyg: 1 spektakulär tågolycka till film av 5 möjliga

 

Knock, Knock visas på FFF 2015, lördagen 24/10, klockan 19:00 på Kino 1

ANNONS
Av Ulf - 28 september 2015 17:30

 


FFF 2015: Dag 4: Fransk, franskare, franskast, onda småknytt och rätt vinnare

 

Malmödelen av 2015 års upplaga av Fantastisk Filmfestival är över och Silver-Melieserna är utdelade för den här gången. För en gångs skull var jag dessutom rörande överens med årets jury om vinnarna. Dagen började med kortfilmskavalkaden med sex mindre produktioner från olika länder i Europa. Som vanligt var Spanien och Frankrike starkt representerade. Det som inte var som vanligt var det mycket jämna kvaliteten på filmerna. Vanligtvis brukar det vara högt eller lågt i kortfilmstävlingen, men med undantag från den franska Les liens de sang (2014) var det ett förvånansvärt jämnt startfält. De två filmer som ändå stack ut var den belgiska Sinners (2014) och grekiska Dinner for few (2014). Den sistnämnda ger en mardrömslik vision av marxistisk historiesyn med antropomorfiska grisar och hungriga katter. Mycket drabbande, suggestivt och talande eftersom den kommer just från det landet den gör.

 

Vinnaren av Meliesen för bästa kortfilm blev dock Sinners, och med all rätt. Den leranimerade utforskningen av kvinnoroller i samhället satt till biblisk tematik är både tankvärd och tekniskt briljant. Manuset visar på ett klassiskt hora-madonna-komplex med allt vad det innebär. Den skitiga burleskshowen, det förslavande hemmafrulivet och vägen emellan dessa lämnade nog inte någon oberörd. Mannens roll i dramat, som beskyddaren som blev en slavägare, är också denna hemsk och visar hur mannen gått från att ha varit naivt oskuldsfull till att genom Kunskapens frukt ha blivit en patriark. Detta vävs in som en bihistoria då Sinners först och främst är en kvinnoorienterad berättelse. Juryn hade helt rätt i sitt val av vinnare. Den enda som kom i närheten var just Dinner for few, men också denna kändes ganska lättviktig i jämförelse. De övriga tävlande, spanska The Fisherman (2015), nederländska Cursed (2014) och spanska Stela (2014), hade samtliga sina poänger men kunde inte ge de andra en rättvis match. Den enda kortfilm som var ren katastrof var den franska Les liens de sang som i princip var en teknikdemonstration med mycket svagt narrativ.

 

 

Kvällens första långfilm, det franska science fiction-dramat Cosmodrama (2015), visade sig tyvärr vara en gruvlig besvikelse. Historien om hur en grupp människor vaknar upp på ett rymdskepp mitt ute i ingenstans hade förvisso drag av klassisk sci-fi från 60-talet, men dessa drag var ytterst ytliga. Istället för en betraktelse i Arthur C. Clarke/Stanley Kubrick-stil fick jag en väldigt grundläggande filosofikurs från en manusförfattare som försökte låta mer insatt i ämnet än han var. Istället för inspirerande knäpp-sci-fi blev slutprodukten extremt skitnödig och jag fick kämpa för att hålla mig vaken i den alldeles för mjuka biofåtöljen. Det enda snälla jag kan säga om Cosmodrama är att produktionsdesignen var grymt snyggt, men yta gör ingen film. Cosmodrama står annars som en god representant för det värsta fransk film kan vara - fejkat djup och bristande i berättarstruktur. 1 retrofuturistisk fnysning av 5 möjliga.

 

 

 

Malmö-delens sista film, irländska The Hallow(2015), visades utom tävlan då den dagarna innan redan vunnit en deltävling i Strasbourg. En familj flyttar in i ett avlägset hus på den irländska landsbygden. Familjefadern, Adam, är kontrakterad att göra prospektering av skogen som omger huset. Detta retar lokalbefolkningen till den milda grad att Adam börjar tro att familjen utsätts för diverse skrämseltaktiker från dem. Lokalbefolkningen menar dock att skogen är hem för olika mytologiska varelser som familjen gjort förbannade...

 

The Hallow är en skräckrulle klart över medel, inte minst för det mycket vackra fotot och benägenheten hos manusförfattarna att inte ta de enklaste utvägarna. Skådespelarna är bra och arbetet med ljus och skugga (även viktigt för handlingen) är utsökt. Specialeffekterna, tacksamt fria från allt vad CGI heter, är även dessa en höjdare. Det som drar ner betyget något är karaktärernas flört med vad jag brukar kalla för "andraakts-idioti". Karaktärer som från början har varit rationella och tänkande personligheter börjar de agera otroligt puckat. Det är en vanlig utveckling i slashergenren ("don't go into that house!") men jag trodde att The Hallow skulle bespara mig från detta. Trots allt en sevärd rulle om du som jag gillar slemmiga monster och fiktiv ond bråd död. 3+ förbannade trädmonster av 5 möjliga.

 

Kvällen avslutades med utdelning av de två Melies-priserna. Kortfilmsklassen vanns som sagt av den belgiska Sinners och jag blev väldigt glad över att min favorit, Nina Forever (2015), tog hem långfilmspriset. Även tyska Der Bunker (2015) tog hem ett pris, juryns hederspris, och ju mer jag funderar på den filmen desto mer biter den sig fast. Betyget för Der Bunker kommer revideras upp.

 

Med nedanstående lista stänger jag således dörren till FFF 2015 del 1. Missa inte fortsättningen i slutet på oktober då festivalen återvänder till Lund!

 

 

Skitfinkulturs ranking:

 

Långfilm:

 

1. Nina Forever

2. Der Bunker

3. The Hallow

4. Possessed

5. HomeSick

6. Cosmodrama

 


Kortfilm:

 

1. Sinners

2. Dinner for few

3. The Fisherman

4. Stela

5. Cursed

6. Les liens de sang

ANNONS
Av Ulf - 27 augusti 2015 20:18

 


Regi: Derick Martini

Manus: Bret Easton Ellis & Derick Martini (baserat på Michael Hornburgs roman med samma namn)

Medverkande: Bella Heathcote, Penelope Mitchell, Kevin Zegers mfl.

Produktionsbolag: AliBella Pictures/Bystander Films/Mangrove Media mfl.

År: 2015

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1772261/

 

Ingen hade lagt namnet Downers Grove på minnet om det inte hade varit för den bisarra förbannelse som tycks ha drabbat småstaden. Varje år, lagom till skolavslutningen, dör en av avgångseleverna. Chrissie tror inte alls att det vilar en förbannelse över hennes hemort och gör sig redo för en sista skolvecka innan sommarlovet. När hon mot bättre vetande följer med på en fest blir Chrissie dock utsatt för ett våldtäktsförsök. Desperat försvarar hon sig och klöser ögat ur killen som attackerat henne. Denna handling kommer få långtgående konsekvenser för både Chrissie och hennes familj...

 

Bret Easton Ellis kommer för alltid vara förevigad i och med sin bok bakom en av de smartaste och mörkaste satirerna någonsin satt på film, American Psycho (2000). Ellis insikter i den amerikanska medelklassmannen som önskar han vore något mer än otroligt sevärda (även om han själv avskydde filmatiseringen) och rekommenderas till alla som inte är lättstötta. Därför är jag bara ännu mer förvånad över att han skrivit manus till The Curse Of Downers Grove och dessutom producerat skräpet. För det är vad det är - rent skräp.

 

Okej, jag förväntade mig inte särskilt mycket - Ellis slår mig inte riktigt som killen som ska skriva high school-film - men åtminstone någon form av sammanhängande historia vore kul att få. Nu blir det ett mischmasch av stalkerfilm, high school-rulle, slasher och övernaturlig (!) förbannelse. Ja, mitt i hela historien är förbannelsen som vilar över staden ständigt närvarande... och ja, den har med ancient indian burial grounds att göra. Vem gjorde en räd i 80-talet? Och om ni ändå var där, kunde ni inte plockat med er lite humor?

 

Skådespelarna spelar över till den milda grad att jag skämdes å deras vägnar, det splittrade manuset är trots sina alldeles för många berättarspår på tok för förutsägbart och slutet... ju mindre jag säger om det desto bättre. Det räcker med att säga att det är ett av de dummaste slut jag sett på mycket länge. Men ändå, trots allt det här, finns här en okej historia under allt skräp. Med rätt manusförfattare, rätt regissör och skådespelare med mer kemi än två blöta papperspåsar skulle det kunnat bli något helt annat. Nu borde Ellis skämmas... och det gör han väl hela vägen till banken.

 

Betyg: 1 förbannad urinnevånare av 5 möjliga

Av Ulf - 26 augusti 2015 19:07

 


 

Regi: Brad Peyton

Manus: Carlton Cuse

Medverkande: Dwayne Johnson, Carla Gugino, Alexandra Daddario mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Village Roadshow Pictures/New Line Cinema mfl.

År: 2015

Längd: 114 min

Land: USA/Kanada/Australien

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2126355/

 

Räddningsarbetaren Ray hamnar mitt i tidernas värsta jordbävning. Nu måste han hitta både sin dotter och sin ex-fru (av någon anledning) innan det är för sent.

 

Det finns dumma filmer. Det finns filmer som är så dumma att de blir roliga. Sen kommer skiktet med San Andreas. Det här kan vara den värsta katastroffilm som visats på bio de senaste 15 åren. Alltså, jag gillar en katastroffilm då och då, men en bra sådan behöver vissa saker för att den ska funka. Antingen måste den kännas global (så som Emmerich gör) och/eller måste den ha karaktärer som är enkla att bry sig om. Katastrofen måste vara något vi inte har sett, eller åtminstone något som känns som vi inte sett förr. San Andreas har inget av det där.

 

Istället får vi en katastrof som, förutom sin vetenskapliga omöjlighet, känns så blasé och "jaha" att jag inte orkar bry mig överhuvudtaget. Ray är en karaktär klippt från en alldeles för överanvänd mall. Han och hans fru har förlorat en dotter och drev isär eftersom Ray skyller på sig själv. Som man kan han givetvis inte uttrycka sina känslor utan driver frugan till att lämna honom - rakt i armarna på sin nye, inte lika bicepsbeprydde men ack så rike, kille. Som vi alla vet är folk utan stora biceps fega, omoraliska och värdelösa i krissituationer. Dottern, Blake (den överlevande that is), är "stark kvinnlig karaktär 1a" som ändå måste räddas av manlig beskyddare. Så fortsätter det och jag kan inte bry mig om klichéer som inte ens vet att de är klichéer.

 

Det finns ingen anledning att se San Andreas. Så enkelt är det. Nu har jag gjort det för er skull. Tänk på mitt offer! Jag är film-Jesus!

 

Betyg: 0 fega sillmjölken av 5 möjliga

Av Ulf - 6 juli 2015 16:20

 


Regi: Benni Diez

Manus: Adam Aresty

Medverkande: Clifton Collins Jr.Jessica Cook, Lance Henriksen mfl.

Produktionsbolag: Rat Pack Filmproduktion/XYZ Films

År: 2015

Längd: 87 min

Land: Tyskland/USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3300572/

 

Sydney och Julia driver en cateringfirma tillsammans och har fått ett jobb mitt ute i ödemarken hos en något excentrisk familj. Ett sömnpiller till tillställning tar dock en oväntad vändning när gästerna attackeras av gigantiska getingar. Som om inte det vore nog har getingarna ett väldigt speciellt sätt att växa sig större på - inne i mänskliga värdkroppar.

 

En gång i tiden var Lance Henriksen bland det tuffaste som fanns. Med ett väderbitet ansikte som verkar har garvats i en sandstorm och en röst som kunde smälta sten gjorde han fantastiska roller i bland annat Aliens (1986) och Millennium (1996 - 1998). Sen hände något. Filmrollerna blev mer och mer b-betonade och nu, 2015, spelar han en biroll i en film om muterade getingar. Jepp, så kan det gå i Hollywood.

 

Man förväntar sig knappast Bergman när man ser en sådan här rulle. Med det sagt är så kallade creature features en av mina favoritsubgenrer inom skräckfacket. För varje bra sådan finns det tyvärr minst ett dussin dåliga. Stung hade fått helt okej recensioner på skräckforumen och jag väntade mig en stunds hjärndöd underhållning med dålig humor, splattereffekter och skräckklichéer. Problemet är att förutom det sistnämnda uteblev mina förhoppningar. Stung tar sig själv på alldeles för stort allvar och är bland det sämre jag sett i genren de senaste åren.

 

Mycket av problemet ligger i manuset. Jag är inte säker på om engelska är Adam Arestys modersmål. Det är svårt att tänka att någon som talat engelska sedan barnsben hade ens kunnat skriva så här stolpig dialog. I många fall hade detta inneburit komiskt guld, här blir det mest ögonbrynshöjande för det är så dumt. Effekterna varierar mellan riktigt bra (animatronics-delen) och riktigt illa (CG-delen) och Stung begår varje skräckfilms kardinalfel - den är tråkig. Inte ens en Nicolas Cage skrikande om bin hade kunnat rädda den här soppan.

 

Betyg: 1 sting av 5 möjliga

Av Ulf - 2 juli 2015 16:15

 


Regi: Gil Kenan

Manus: David Lindsay-Abaire 

Medverkande: Sam RockwellRosemarie DeWitt, Saxon Sharbino mfl.

Produktionsbolag: Metro-Goldwyn-Mayer (MGM)/Vertigo Entertainment/TSG Entertainment mfl.

År: 2015

Längd: 93 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1029360/

 

Familjen Bowen tvingas flytta till ett nytt hus när pappa Eric blir friställd. Snart börjar familjens yngsta dotter, Madison, prata med någon de övriga inte kan se. Övertygade om att det är en osynlig vän som flickan hittat på tänker de inte särskilt mycket på saken, men när Madison försvinner spårlöst tvingas familjen inse att allt inte står rätt till i huset.

 

Sommartider är remake-tider verkar det som. Visst, remake-träsket är djupt året om, men just runt sommarmånaderna verkar det numera hopa sig den ena nyversionen efter den andra. Oftast bryr jag mig inte nämnvärt. De är allt som oftast snäppet sämre än originalet, men sällan katastrofala. Lättuggad underhållning som inte lämnar några större minnen efter sig. När man däremot gör en remake på en av mina favoritfilmer blir jag tvungen att dra öronen åt mig.

 

Poltergeist (1982) är enligt mig ett exempel på en perfekt spökhistoria på film. Den tar sin tid, bygger upp karaktärerna så tittaren bryr sig om dem, börjar långsamt med spökerierna för att hela tiden stegras och avslutas med en final som inte lämnar någon oberörd. Det är den perfekta symbiosen mellan regissör Tobe Hoopers bloddrypande skräck och manusförfattare Steven Spielbergs familjeidyll. Remaken tar allt vad som var bra med originalet, försöker trycka ihop historien genom att korta speltiden en halvtimme och i princip göra karaktärerna outhärdliga. Bra där.

 

Zelda Rubinsteins otroligt charmiga spiritist är borta och är ersatt av en reality-tv-fjant. Heather O'Rourkes Carol Anne, en av få uthärdliga barnkaraktärer i modern skräck, har blivit "Madison" - den mest ointressanta flickan i heeeela stada. Manusets uppbyggnad, som i originalet aldrig skrev publiken på näsan, förklaras i pinsam detalj och regin är helt undermålig vad Hooper gjorde med historien. 

 

Den enda anledningen att nollan uteblir är produktionsvärdena och det faktum att man inte kan ösa hur mycket skit som helst på en Picasso utan att åtminstone något rinner av och blottar grundens förtjänster. Håll er borta.

 

Betyg: 1 sadly, they're here av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 2 juni 2015 15:43

 


Regi: Charles McCrann

Manus: Charles McCrann

Medverkande: Charles McCrannBeverly Shapiro, Dennis Helfend mfl.

Produktionsbolag: CM Productions

År: 1980

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0080448/


När regeringen bestämmer sig för att bekämpa marijuanaodling i ett avlägset skogsområde med ett nytt och oprövat bekämpningsmedel går det mesta fel. Förvisso lyckas de förstöra drogodlingen, men även infektera människorna i området med en zombieliknande sjukdom. Skogsvakten Tom är på väg till en fisketur i området tillsammans med sin fru och sin bror och hamnar mitt i händelsernas centrum.

Vissa av filmerna på video nasties-listan är inte utgivna på något annat än riktigt grynig VHS. Detta är också fallet för Toxic Zombies. Efter att ha sett en rippad VHS-kopia på YouTube förstår jag varför. Det finns egentligen inget kontroversiellt med Toxic Zombies och när kvaliteten på själva filmen är så usel som den är i det här fallet finns det ingen anledning att släppa den på ett senare format. Regisserad, producerad, skriven och spelad av Charles McCrann är det här en film som ingen vettig person skulle vilja ha sitt namn på.

 

Min enda slutsats är att Charles McCrann inte hade någon aning om vad han gjorde. Toxic Zombies (eller Bloodeaters som filmens originaltitel var på bio) var också det enda som Charles McCrann, jurist till vardags, gjorde i filmväg innan han omkom i 9/11-attackerna. Filmen innehåller allt man kan förvänta sig av en lågbudgetproduktion från den här eran i form av usla skådespelare, skrattretande dialog och obefintligt manus. Det enda som fungerar någorlunda är musiken av den enkla anledningen att den lånar lite väl mycket av John Carpenter. För det mesta trist, långsam och meningslös bjuder Toxic Zombies dock på ett par skratt med tanke på den mycket låga tekniska kompetensen filmen är gjord med och den totala okunskap av zombiegenren i stort som den utstrålar.


Betyg: 1 ologiskt logiska zombies av 5 möjliga

 

Chockerande idag?: Korta svaret: Nej. Långa svaret: I helsike nej.

 

Förbjuden i: Storbritannien, Tyskland


Fortfarande förbjuden i: Storbritannien

Av Ulf - 23 april 2015 14:30

 


Regi: Andy & Lana Wachowski

Manus: Andy & Lana Wachowski

Medverkande: Mila Kunis, Channing Tatum, Eddie Redmayne mfl.

Produktionsbolag: Dune Entertainment/Village Roadshow Pictures/Warner Bros.

År: 2015

Längd: 127 min

Land: USA & Storbritannien

Svensk åldersgräns:  11

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1617661/

 

Jupiter Jones lever inte direkt sitt drömliv. Tillsammans med sin mor arbetar hon som städerska för rika familjer i Chicago. Vad Jupiter inte vet är att hon är reinkarnationen av en utomjordisk drottning - en drottning som ett mäktigt imperium vill ha död till varje pris. Vad de inte räknat med är prisjägaren Caine Wise och Jupiters järnvilja.

 

Jag... jag vet inte. Syskonen Wachowskis senaste alster är något av det minst engagerande jag sett på mycket länge. Istället för att ge oss en historia med en underbyggd mytologi slänger syskonen allt de kan på oss på så kort tid som möjligt. Någonsin undrat över hur dinosaurierna dog ut? Inga problem, det här manuset förklarar det på 30 sekunder och nämner det aldrig igen. Funderat över liv i rymden? Det behöver vi bara en minut av förklaring och sen ska vi godta allt de säger. Så fortsätter det i drygt två timmar. Det är... inte bra.

 

Mila Kunis är den enda skådis som kommer undan Jupiter Ascending med hedern i behåll. Channing Tatum är en helt okej skådis när han får rätt roll och regissör. Här spelar han en kille med raketstövlar, Spock-öron och en fetisch för kajal. Det är ungefär lika trovärdigt som det låter. Den som däremot är absolut sämst, alla kategorier, är något överraskande Eddie Redmayne. Redmayne,  Oscarsvinnare för sin fantastiska roll i The Theory Of Everything (2014), spelar huvudantagonisten i filmen. Bara där ringer en varningsklocka. Långsmal och med pojkaktigt utseende borde han defintivt inte spela en hotande figur. När någon av regissörerna dessutom sa till honom att viska alla sina repliker exklusive när han blir riktigt arg (då han skriker som fan) blir Redmaynes porträtt nog något han helst av allt vill glömma.

 

Jupiter Ascending är ett lysande exempel på allt som kan gå fel när Hollywood slänger ett berg av pengar på ett projekt och sen inte bryr sig om att berätta en historia. Det formelmässiga manuset (kom igen, det är i princip en folksaga i rymdmiljö), bristen på engagemang från skådespelarna och konstant teknikporr i långa och onödiga specialeffektssekvenser fick mig bara att kasta upp händerna och fundera på all bra science fiction som fortfarande är ofilmad. Teknisk kompetens är det enda som räddar den ifrån nollan. Undvik.

 

Betyg: 1 högbudgettravesti av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se