Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - 28 mars 2015 22:30


    


 

Regi: Jesús Franco

Manus: Jesús Franco & Julián Esteban

Medverkande: Ursula BuchfellnerAl Cliver, Antonio Mayans mfl.

Produktionsbolag: Eurociné/J.E. Films (Julian Esteban Films)/Lisa-Film

År: 1980

Längd: 102 min

Land: Spanien/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0080486/

 

Skådespelerskan och modellen Laura Crawford kidnappas i samband med en publicitetsturné i ett icke namngivet Syd- eller Mellanamerikanskt land. Kidnapparna kräver en rejäl lösensumma för henne och hennes agent skickar iväg Peter Weston, känd för att kunna lösa situationer som denna. Vad ingen har räknat med är att ön som kidnapparna håller till på är hem för en kannibalstam...

 

Jesús Franco var mannen som filmstudios gick till när de försökte casha in på vad som var populärt inom skräckgenren för tillfället. Notoriskt usel hantverkare och manusförfattare som han var lyckades Franco trycka ut över 200 filmer som regissör innan sin död. Devil Hunter (originaltitel: El Caníbal) är en av dessa rullar. Som vanligt när det gäller Franco följer det också samma mönster: hitta vilken subgenre inom skräck som fått mycket uppmärksamhet på sistone (kannibalfilm, inte minst med Deodatos ypperliga Cannibal Holocaust, 1980) och gör en billig kopia med betoning på "billig". Multiplicera antalet nakna bröst med tio och du har en Franco-film.

 

Devil Hunter är slarvig från början till slut. Skådespelet är obefintligt, manuset likaså och den vill aldrig ta slut! När Franco inte vet vad han ska göra för att förlänga filmens speltid faller han tillbaka på antingen långa, svepande panoramashots utan mening eller en sexscen. Det var inte ovanligt att Francos filmer marknadsfördes och klassificerades som porr i USA och Devil Hunter är inget undantag. När varken splatterscenerna eller något annat kan leva upp till genrestandard blir det dock mest en gäspning.

 

Det måste dock sägas att den är ofrivilligt underhållande då och då. Exempelvis kunde de inte hitta tillräckligt med mörkhyade personer att spela kannibaler så mitt i denna stam i okänd djungel finns det spanska män i porrfilmsmustasch och glasögon. Likaså var den engelska dubben jag fick tag i (efter att först fått tag i en på grekiska, en på italienska och en på vad jag tror var bulgariska) gjord av en och samme kille. Då och då verkade det som han inte orkade/glömde dubba en scen så originalljudspåret låg kvar. Det är den kvalitetsnivån vi talar om.

 

Betyg: 1 fis i filmhistorien av 5 möjliga

 


Chockerande idag?: Såvida du inte tycker nakenhet är skamligt så knappast. Det finns scener som ämnar till att vara chockerande och som säkert hade varit det om de vore välgjorda, men nej, när the big bad guy har halva pingisbollar som ögon (faktiskt!) förstår ni att ni kan se värre saker på tv vilken kväll i veckan som helst. 

 

Förbjuden i: Island, Tyskland, Argentina, Storbritannien


Fortfarande förbjuden i: Argentina, Island, Tyskland

 

 

ANNONS
Av Ulf - 26 februari 2015 21:45


 

Regi: Lucky McKee & Chris Sivertson

Manus: Lucky McKee & Chris Sivertson

Medverkande: Sidney AllisonCharon R. Arnold, Shay Astar mfl.

Produktionsbolag: Modernciné

År: 2013

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2527186/

 

När Maddys barndomsvän Alexis dör under en cheerleaderträning beslutar hon sig för att straffa de hon anser vara skyldiga. Genom att infiltrera hejaklackslaget lyckas hon både blir mer populär och komma i position för att göra livet surt för Alexis gamla vänner. Allt går enligt planerna tills alla cheerleaders dör i en bilolycka orsakad av skolans fotbollslag. Men om de nu är döda, varför går de fortfarande omkring i skolan i sina cheerleaderuniformer och varför tycks de få plötsliga och våldsamma anfall?

 

Jag vet inte. Jag behövde komma bort från Oscarsgalan, titeln var kul och jag hade hört blandade åsikter från skräckforumen jag läser. Det var nog för att ge All Cheerleaders Die en chans. Det är inte direkt som jag förväntade mig ett mästerverk, men när recensenter vars åsikter jag oftast håller med om skrev att den var kul så tänkte jag ändå ge den en chans. Det var ett misstag. Det här är 89 bortslösade minuter.

 

All Cheerleaders Die är inte en totalt vedervärdig film, det kan jag inte säga, då den har sina poänger här och där. Det är bara det att manuset läcker som ett såll. Här finns en del smarta idéer och kommentarer om tonårsliv (om än ytliga sådana), men oftast slänger manusförfattarna ur sig en dåligt underbyggd händelse som plot twist. Det funkar inte. Mest trött blir jag på de obligatoriska lesbiska scenerna. Missförstå mig inte, jag struntar fullständigt i vilken läggning folk har eller inte har, men de senaste åren har film i allmänhet och amerikansk film i synnerhet haft ett sätt att sensationalisera lesbiskt sex på som känns ganska ruttet. Det blir inte en del av karaktären utan det blir karaktären. Jämför exempelvis med förhållandet mellan Willow och Tara i den fantastiska Buffy: The Vampire Slayer (1997 - 2003). Där är sexuell läggning inte hela deras personligheter utan egentligen bara en liten del.

 

All Cheerleaders Die hamnar på fel sida av det mesta och är en film ni kan skippa med gott samvete om ni så gillar high school-film, skräck eller båda.

 

Betyg: 1 Oscarsbaksmälla av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 11 februari 2015 20:41


 

Regi: Rob Marshall

Manus: James Lapine (baserat på Lapines och Stephen Sondheims musikal med samma namn)

Medverkande: Anna Kendrick, Meryl Streep, Chris Pine mfl.

Produktionsbolag: Lucamar Productions/Marc Platt Productions/Walt Disney Pictures

År: 2014

Längd: 125 min

Land: USA/Storbritannien/Kanada

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2180411/

 

I den här moderna återberättelsen av Bröderna Grimms sagor är allt inte riktigt som det brukar vara. Istället för att hålla sagorna var och en för sig blöder de in i varandra. I centrum står en olycklig bagare och hans fru. Båda önskar sig mest av allt att de ska kunna få barn, men när de får reda på att en häxa kastat en förbannelse över dem finns det bara en sak att göra - hämta sakerna häxan vill ha. Paret beger sig ut i skogen på jakt efter en vit ko, en kappa med röd luva, en skimrande sko och andra saker som ägarna kanske inte direkt vill skiljas från.

 

Det finns inget snällt sätt att säga det här på - det här är skräp, rent skräp. Into The Woods faller under subgenren jag vill kalla för "nymusikal". Med nymusikal menar jag den typen av musikal som inte har några minnesvärda melodier, inga musikaliska teman att tala om och texter som egentligen bara beskriver vad karaktärerna gör på skärmen. Om man jämför detta tillvägagångssätt med musikalerna från exempelvis 50- och 60-talen undrar man vad fan som hänt? Jag har alltid gillat en bra musikal, så det här har verkligen inget med genren att göra (jag har exempelvis en stor, inramad poster från The Rocky Horror Picture Show på väggen) utan just den här typen av musikaler med fruktansvärt lata kompositörer och tillika textförfattare. Skådespelarna är aldrig tysta! Gud förbjude att de skulle hålla ut en ton i mer än en halv sekund för allt de måste haspla sig igenom. Det är inte skådespelarnas fel direkt utan textförfattarens. Det här är helt enkelt vedervärdigt skrivna texter som skulle få Tim Rice att rotera i sin grav om han vore död.

 

Det har gjorts en hel del musikaler i den här nya stilen de senaste tio åren eller så, där vissa i viss mån räddats av ett i övrigt intressant manus. Det finns det inte i Into The Woods. Att blanda klassiska sagor känns ju väldigt originellt och nyskapande. Det finns en uppsjö andra filmer som gjort detta både bättre och roligare. Mest lyckad är i min mening den första filmen i Shrek-serien (2001). Där fanns det en lekfullhet och en vilja att göra något större av de olika historiernas delar. Into The Woods är en gäspning från början till slut, med Johnny Depp i en liten biroll som enda ljuspunkt. Visst, produktionen är också snygg, men det är endast dessa två ljusglimtar som räddar filmen från en nolla i betyg. Så usel är den. 

 

Betyg: 1 obligatorisk Meryl Streep-nominering som hon inte förtjänat av 5 möjliga


Av Ulf - 14 december 2014 18:11

 


Regi: Frederick R. Friedel

Manus: Frederick R. Friedel

Medverkande: Leslie LeeJack Canon, Ray Green mfl.

Produktionsbolag: Frederick Productions/Empire Studios

År: 1977

Längd: 68 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0075710/

 

När en skuldindrivning går överstyr måste tre yrkeskriminella hitta ett ställe att gömma sig på tills polisen letar annorstädes. Valet faller på ett ensligt lanthus som bebos av Lisa och hennes förlamade farfar. Männen tror att det kommer att bli lätt att kontrollera Lisa, men de får snart lära sig att de hade fel.

 

Subgenren rape/revenge inom skräckfilmfältet slog igenom på 70-talet med framförallt Day Of The Woman (I Spit On Your Grave, 1978), men genren hade redan haft flera uppmärksammade variationer. Man kan exempelvis argumentera för att Bergmans Jungfrukällan (1960) ingår i samma tradition. Det du, Bergman och I Spit On Your Grave i samma paragraf! Lisa, Lisa är en tämligen tam variant på temat med överfallen kvinna som tar gruvlig hämnd. Den är idag i mångt om mycket bortglömd (faktum är att jag inte ens kunde hitta en högupplöst poster med originaltiteln) och det kan den fortsätta vara. Lisa, Lisa är nämligen totalt meningslös.

 

Medan både senare och tidigare filmer i genren har försatt tittaren i offrets synvinkel och lyckats få oss empatisera med dem faller Lisa, Lisa redan här. Leslie Lee kan verkligen inte skådespela. Okej, tänker man, de kanske valde en skådespelerska som inte var blyg med att ta av sig kläderna framför kameran. Inte det? Men... om hon inte kan spela och inte spelar i några scener som andra skådespelerskor kanske hade haft problem med, varför blev hon då castad? Detta blev också hennes enda film. Det gäller att gå ut på topp?

 

Nåja, resten av skådespelarna är nästan lika illa. Det är inget gott tecken när den totalförlamade farfadern lyckas väcka mest känsla i filmen. Manuset är en annan historia då det inte alls vet vad det vill vara. Skitig och rå exploitation? Lite kanske. Övernaturlig thriller? Ja, lite det med. Gangsterdrama? Okej, vi slänger in lite av det med då. Allt detta på 68 minuter. Ja, det här är en film på Video Nasties-listan ni kan skippa med gott samvete. När till och med regissören säger att filmen gjorde som "background noise for the kids at the drive-in theatres to make out to" förstår ni kvaliteten. 

 

Betyg: 1 slöseri med film av 5 möjliga

 

Chockerande idag?: Nej, nej, nej. Varken chockerande eller tillräckligt uselt för att bli komiskt.

 

Förbjuden i: Tyskland, Storbritannien


Fortfarande förbjuden i: Tyskland

Av Ulf - 5 november 2014 22:01

 


Regi: Colin Minihan

Manus: The Vicious Brothers

Medverkande: Brittany AllenFreddie Stroma, Melanie Papalia mfl.

Produktionsbolag: Abduction Films/Manis Film/Pink Buffalo Films mfl.

År: 2014

Längd: 100 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2960930/

 

April åker med sin pojkvän Kyle och ett gäng kompisar för att fotografera sin fars gamla stuga i skogen inför försäljning. Det som skulle bli en rolig helg urartar dock snabbt när vad som bara kan vara ett UFO kraschar i skogen. Snart är ungdomarna jagade av något långt, grått och riktigt argt.

 

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av den här rullen. Klart att den skulle vara dum, men filmhistorien har tidigare visat att om man vet vad man gör när det gäller aliens som löper amok i små samhällen så kan det ändå bli riktigt kul. Extraterrestrial har i princip samma uppbyggnad som vilken slasherfilm som helst: stuga i skogen, ett gäng ungdomar som mer eller mindre upprepar de vanliga klichéerna, en knäpp gammal man som varnar om faror... ja, ni fattar. Det är riktigt oinspirerat och saknar all charm, förutom en sak - Michael Ironside.

 

För den som inte känner till honom är Michael Ironside kungen av skurk- och antihjälteroller från 70- och 80-talen. Med ett utseende som bara skriker "riktigt störig jävel" är han perfekt för ovanstående karaktärer. Det är därför alltid kul när han får spela något annat än tuffing. I Extraterrestrial är han en riktigt paranoid Vietnamveteran med en lika stor cannabisodling som hjärta. De fåtal scener han är med i gör Extraterrestrial nästan värd att se. Nästan.

 

Det här är helt enkelt en riktigt trist film. Att det krävdes två personer (tillika bröder) för att skriva det här klyschiga manuset är ofattbart. Med en lika habil regi av Colin Minihan kan inte ens Ironside rädda det här skräpet undan ettan i betyg. Skippa den här skitfilmen och leta upp lite skön Ironside-nostalgi från 80-talet istället.

 

Betyg: 1 greys ska inte ha stora munnar! av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 5 oktober 2014 15:30


  FFF 2014 Dag 10: Science fiction-perfektion och odöda bävrar

 

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Efter att i flera veckors tid försökt hinna med att se en lösenordsskyddad screener till The Midnight Swim (2014) fick jag helt sonika se den på bio ändå och således skjuta min planering i sank. Någon ville helt klart inte att någon obehörig skulle få se nämnda screener och bytte nämligen lösenord varannan dag. Vara som det må med det, men jag grämer mig lite att jag därför fick missa Suburban Gothic (2014) helt enkelt eftersom jag var tvungen att äta något för att inte tuppa av. Nåja, om allt vill sig väl får jag en screener på den sistnämnda redan imorgon och har då kunnat se alla långfilmer på festivalen. Inte illa pinkat om jag får säga det själv.

 

Dagen inleddes annars med att jag såg om den fantastiska The Strange Colour Of Your Body's Tears (2013) på duk. Det större formatet och framförallt det knivskarpa ljudet gav filmen ytterligare en dimension. Jag kommer införskaffa mig den här filmen så fort jag bara kan. Den är en anledning i sig själv till att motivera mig att få mitt ljudsystem att fungera ordentligt. Den för mig första nya filmen för dagen var annars den omtalade The Midnight Swim.

 

 
Tre systrar återvänder hem till föräldrahemmet efter att deras mor, en passionerad miljöaktivist, drunknat i den närbelägna sjön. Deras komplicerade förhållande till modern och sorgen över att ha förlorat henne ligger till grund för spänningar dem emellan. När det dessutom börjar hända märkliga saker som pekar på att sjön kanske inte är det stilla vatten de vuxit upp med ställs allt på sin spets för systern June...

 

Efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades jag då till sist se den här rullen. Jag önskar att jag hade skippat den till förmån för Suburban Gothic. Det här är den klart sämsta film som var nominerad till festivalens internationella pris. Det märks tydligt att detta är regissör och manusförfattare Sarah Adina Smiths första långfilm. Det är långsamt utan suspens och jag väntade hela tiden på en pay off som aldrig kom. Den är förvisso snyggt filmad och har okej skådespelare, men är utdragen och riktigt tråkig. Slutet, som hela manuset byggs upp mot, är dessutom en axelryckning. Nej, ingen höjdare alls. 1 midnattsdopp av 5 möjliga.

 

 

Då hade jag större förhoppningar på franska Among The Living (2014). Teamet bakom filmen låg bakom en av förra årets glada överraskningar på festivalen, Livide (2011), och när jag läste att Among The Living skulle blanda element från Stand By Me (1986) och The Texas Chainsaw Massacre (1974) var jag såld. Dessvärre skulle det visa sig att teamets försök att efterlikna americana i fransk miljö mest kändes oinspirerat och tröttsamt.

 

Tre ungdomar skolkar från sista skoldagen innan sommarlovet och bestämmer sig för att utforska en gammal övergiven filmstudio. Plötsligt hör de ett skrik. Det visar sig komma från bagageutrymmet på en bil och snart börjar den sedelärande historien om varför man inte ska skolka. Och lite mord och så.

 

Om jag låter blasé i min beskrivning är det för att jag är det. Även om Among The Living säger sig hämta inspiration från nämnda filmer finns det egentligen bara klumpiga referenser kvar. Framförallt, om du ska göra en slasher, gör den rolig och/eller totalt over the top. I fallet med den här rullen är det verkligen standardförfarande 1A utan några överraskningar. Oinspirerat var ordet. Trots allt är det en kompetent film för vad den är. Om jag inte sett så många bra filmer på sistone kanske jag hade varit mer förlåtande, men nu blir det 2- franska mördarclowner eller nåt av 5 möjliga.

 

 

Efter att ha varit hemma och slängt i mig kaffe och mat var det så dags för festivalens officiella avslutningsfilm, science fiction-rullen Predestination (2014), baserad på Robert A Heinleins klassiska novell All You Zombies. Innan dess var det dock dags för den internationella juryn att bekänna färg och dela ut festivalens eget pris, Sirenen, till bästa internationella film. Efter att ha suckat åt hedersomnämndandet till The Midnight Swim fick jag dock applådera när Jim Mickles Cold In July (2014) knep priset. Jag hade visserligen hellre sett Why Don't You Play In Hell? (2014) som vinnare, men Cold In July var mitt andrahandsval. Efter prisutdelning, tacktal och festivalkapten (jag fick lära mig att "general" är ett ord för studenter) Johan Barranders långa hyllning till alla festivalens medarbetare och sponsorer var det då dags för Predestination.

 

En man som arbetar som agent för en organisation vars syfte är att ställa saker till rätta efter de hänt (läs: tidsresor) kämpar för att stoppa den ökände bombaren The Fizzle Bombers framfart i 70-talets USA. Efter att ha tagit anställning som bartender år 1970 träffar mannen på en mystisk figur som vill berätta en historia för honom. Personen lovar att det är den bästa historien han någonsin kommer få höra och att den på något sätt är kopplad till bombmannen.

 

Som gammal science fiction-diggare av stora mått blir jag alltid lika glad när det kommer en film baserad på en klassiker inom genren. Heinleins novell räknas till ett standardverk inom subgenren tidsparadoxer och bröderna Spierig har verkligen förvaltat detta arv på bästa möjliga sätt. Jag skulle gärna berätta mer om historien, men då kommer jag förstöra många av manusets överraskningar och vändningar för dem som inte läst novellen. Vad jag kan säga är att det en ytterst smart konstruerad historia med en mängd hjärnretande aspekter. Ethan Hawke, allmänt underskattad i min bok, gör en bra roll som bartendern, men filmen tillhör Sarah Snook i den kvinnliga (nåja...) huvudrollen. För diggare av genren måste det här ses! 5 ambivalenta androgyner av 5 möjliga.

 

 

Om Predestination var festivalens officiella avslutning var Zombeavers (2014) ett traditionellt festivalbokslut med total galenskap, inklusive någon typ av growlande föreställning av Barrander. Ett gäng collegestudenter ska spendera en helg i en avlägsen stuga. Vad de inte vet (detta borde man kollat upp i turistguiden!) är att områdets bävrar smittats av ett ämne som gör dem till väldigt förbannade bäverzombies. Självklart!

 

Det finns egentligen inte så mycket att säga om Zombeavers. Den simmar (hehe) i samma vatten som exempelvis Sharknado (2013) med sitt osannolika och komiska scenario. Den slår dock den förstnämnda på fingrarna då den dessutom driver hejdlöst med alla slasher- och zombiefilmsklyschor. Det funkar ibland, ibland är det bara dumt, men vad väntar man sig av en film med den här titeln? Dessutom måste jag säga att dockeffekterna är grymt charmiga istället för att falla tillbaka på usel CG. Klart att dockorna ser ut som fan, men de är ändå att föredra och blir en komisk effekt i sig själv. Jag hade väl önskat att filmen gick in totalt för att vara så over the top som den bara skulle kunna. If you're going to go retard, go full retard. Men, det funkar för vad det är. 3 odöda dammbyggare av 5 möjliga.


Imorgon kommer festivalkrönika, mitt eget "pris" delas ut och Fantastisk Filmfestival 2014 läggs till handlingarna på bloggen.

Av Ulf - 15 september 2014 21:27

 


Regi: Kôji Shiraishi

Manus: Kôji Shiraishi

Medverkande: Je-wook Yeon, Kkobbi Kim, Tsukasa Aoi mfl.

Produktionsbolag: Nikkatsu/Zoa Films

År: 2014

Längd: 89 min

Land: Japan/Sydkorea

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3689908/

 

Den ökände mördaren Sangjoon, skyldig till 18 människors död, rymmer från ett slutet mentalsjukhus och kontaktar sin barndomsvän, journalisten Soyeon. Han vill att Soyeon ska möta honom i en övergiven lägenhetsbyggnad tillsammans med en kameraman för en exklusiv intervju. Det är dock inte en traditionell intervju som Sangjoon har i åtanke...

 

Ja... var börjar jag? A Record Of Sweet Murder är en vedervärdig film som precis klarar sig över en nolla i betyg. I 85 minuter är det en kavalkad av uselt skådespel (underspel utan dess like), ett manus håligt som en schweizerost och ett kameraarbete som är bland det sämsta jag sett även inom found footage-genren. Filmens två sista scener lyckas rädda filmen upp till en etta, även om det är med nöd och näppe.

 

För att en sådan här film ska fungera behöver man ett antal olika beståndsdelar. Den måste ha bra skådespelare för att jag ska orka följa karaktärerna instängda i ett och samma rum. Den måste ha bra dialog, ett manus där karaktärerna agerar logiskt eller i alla fall som om de vore i chock. Karaktärerna i A Record Of Sweet Murder ändrar sina åsikter, tankar och idéer på stående fot flera gånger om. Jag hade kunnat godta detta om de hade agerat som om de vore i chock, men skådespelarna verkar snarare stundtals uttråkade.

 

Det snällaste jag kan säga om den här filmen är att den har ett något oväntat slut. Om Kôji Shiraishi hade utvecklat detta och lagt mer vikt vid filmens teologiska aspekter hade det här kunnat bli en okej rulle. Nu blir det 85 minuter av tråk, dåligt skådespel och manus utan poäng tills denna faktiskt kommer cirka fyra minuter från slutet. Detta är dock alldeles för sent. Jag kan inte rekommendera A Record Of Sweet Murder till någon.

 

Betyg: 1 riktigt skakig etta av 5 möjliga

 

A Record Of Sweet Murder visas på FFF 2014, fredagen 26/9, klockan 18:30 på Kino 2

Av Ulf - 15 augusti 2014 15:32

 


Regi: Jonathan Glazer

Manus: Walter Campbell  & Jonathan Glazer (baserat på Michel Fabers roman)

Medverkande: Scarlett Johansson, Jeremy McWilliams, Lynsey Taylor Mackay mfl.

Produktionsbolag: Silver Reel/Scottish Screen/UK Film Council mfl.

År: 2013

Längd: 108 min

Land: Storbritannien/USA/Schweiz

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1441395/

 

Att försöka skriva en synopsis på Under The Skin är fullständigt överflödigt. Här finns nämligen ingen handling att tala om. Scarlett Johansson spelar en mystisk kvinna, troligen av utomjordiskt ursprung, som åker runt i Glasgow och förför män för att sen döda dem och stjäla deras hud. Varför hon gör detta? Ingen vet.

 

Under The Skin är en bra representant för den värsta typen av skräp som art house film-genren trycker ur sig. En film får mer än gärna vara märklig, surrealistisk eller helt enkelt konstig, det är inte det som stör mig. Vad som stör mig är avsaknaden av ens beståndsdelarna till en välberättad historia. Karaktäriseringen är obefintlig, det verkar inte finnas något manus (och ändå baserades det på en bok?!) och när filmen inte ens lyckas hålla en konsekvent stämning blir det här riktigt trist. När det kommer en liten, liten öppning till karaktärsutveckling fram mot sista akten slås denna dörr igen lika fort som den öppnas på glänt.

 

Den enda anledningen till att det inte blir en nolla i betyg är att filmen trots allt är snyggt gjord. Det gör det inte till en bra film på något sätt, men den gör inte ont att titta på rent estetiskt. Annars är det här 108 tomma minuter utan mål eller mening. Då hjälper det inte hur naken Scarlett Johansson än är i den.

 

Betyg: 1 prettoskithögar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se