Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - 15 februari 2014 20:56

 


Regi: Paolo Sorrentino

Manus: Paolo Sorrentino & Umberto Contarello

Medverkande: Toni ServilloCarlo Verdone, Sabrina Ferilli mfl.

Produktionsbolag: Indigo Film/Medusa Film/Babe Film mfl.

År: 2013

Längd: 142 min

Land: Italien/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2358891/

 

Jep är en gammal societetsherre vars stjärna i den italienska kulturnatten tändes av hans enda bok. Nu lever Jep ett bekvämt liv med att skriva krönikor, intervjuer och recensioner, men det är något som saknas. När han nås av beskedet att hans ungdomskärlek dött börjar Jep blicka tillbaka på sitt liv och se det ofullständiga i det.

 

The Great Beauty har jämförts med verk av både Fellini och Rossellini, men denna jämförelse är enligt mig väldigt ytlig. Oj, någon gör en film om en man i Rom som är något svår och djup? Då måste den liknas vid de gamla giganterna. Nej, Paolo Sorrentino är inte någon ny Fellini eller Rossellini. Hans porträtt av Roms kulturella "dekadens" blir bara yta på yta utan egentligen karaktärsutveckling. Ta exempelvis vår protagonist Jep och hans vänner. Samtalen de för säger absolut ingenting. De rapar bara upp samma saker man kan höra i vilka bokcirklar som helst. Det snällaste jag kan säga om Jep är att han ändå har en viss sund distans till det pretentiösa konstdravlet han konsumerar.

 

The Great Beauty klarar sig från en nolla i betyg helt på filmteknik. Det är en förbaskat snygg film, men innehållslös. Det är helt enkelt en jävla massa snack utan några riktiga känslor. Och snackar gör de! Dialogen går i 180, med referenser till Proust här och Aristoteles där. Istället för att faktiskt säga något om vad den verkar vilja göra en ansats till, den åldrande mannens plats i ett nytt samhälle han inte riktigt förstår, blir det ingenting av det hela. The Great Beauty representerar den värsta typen av film - yta framför substans, men ändå hävdande ett djup som inte finns där.

 

Betyg: 1 men de har en dvärg med... det är lite Fellini av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 4 oktober 2013 15:56

 

FFF 2013 dag 8: Smutsiga holländare, pestopirog och vadslagning på hög nivå


Jag har kommit in i en behaglig lunk med lärarjobb, tupplur på soffan och en kväll fullspäckad med film. Jag sörjer lite att det snart är över för det här året, men laddar inför nästa stora grej på bloggen. Vad den är tänker jag inte avslöja, men det kommer krävas en jäkla massa jobb och blir troligen inte klar förrän i december. Nåja, den som lever får se.

 

Gårdagen började med en film som jag funderat på om jag verkligen skulle se. Beskrivningen i festivalkatalogen av den holländska Borgman (2013) var ganska kortfattad i all sin förvirring. Efter att ha sett filmen måste jag dock erkänna att jag troligen inte kan beskriva filmen bättre själv.

 

 

Borgman tar sin början med att en man vaknar upp i sin jordhåla i skogen. Han inser att någon är ute efter honom och flyr därför in mot ett närliggande samhälle. Han är smutsig och vill desperat ha ett bad. Det finns av förklarliga skäl inte någon som vill släppa in en hemlös man som ser ut som han kunde vara en sektledare, men till sist förbarmar sig en trebarnsmor sig över främlingen. Det blir början på en mycket säregen och skrämmande relation mellan Camiel Borgman och hans nya välgörare.

 

Oj, vad jag hörde många arga och elaka ord om den här filmen när jag gick ut från salongen! Den var obegriplig! Den var för långsam! Den var tråkig! Jag håller absolut inte med. Borgman är förvisso en långsam film, men den liknar inte något du sett tidigare. Jag påmindes om min stora favorit, David Lynch, under långa delar av filmen. Jan Bijvoet är underbart obehaglig i huvudrollen och hela filmen har en krypande, suggestiv känsla över sig. Att den skulle vara obegriplig håller jag inte heller med om. Den är utmanande, ja, och jag kommer säkert få se om den innan jag förstår hela handlingsförloppet, men i motsats till de "skumma" filmer jag sågat under veckan har Borgman en handling. Det är en inte en perfekt film (här finns exempelvis att jobba på när det gäller klippning och kameraarbete), men det är definitivt en unik film. 4 smutsiga holländare av 5 möjliga.

 

 

Kvällens andra film var inte lika utmanande eller skoj. Dark Touch (2013) är en amatörmässig skräckfilm enligt standardmodellen onda-barn-gör-onda-saker-men-är-egentligen-inte-så-onda-utan-mest-ledsna. Niamh är den enda överlevande från en brandkatastrof där resten av hennes familj dog. Några av familjens vänner adopterar Niamh tills vidare, men snart börjar märkliga saker ske även i deras hus.

 

Okej, om ni trots allt tänker se Dark Touch så kommer här en spoiler: Niamh får saker att hända på telekinetisk väg eftersom hon blivit traumatiserad av sina hemförhållanden. Om ni ska göra en film på temat utsatta barn, gör det inte så här, okej? Allt är under kritik i den här filmen; kameraarbete, skådespelarinsatser, manus och produktion. Det var så pass illa att jag inte orkade sitta kvar utan gick och käkade en överpriserad pestopirog på 7-11 istället. Om jag lämnar en biosalong är det riktigt uselt. Tyvärr kan det inte bli annat än bloggens tredje nolla genom tiderna, även om den står som en etta i statistiken. Måste skapa en ny kategori till avskräde av den här typen. 0 skriva-på-näsan-symboler av 5 möjliga.

 

 

Kvällen avslutades med den becksvarta komedin Cheap Thrills(2013). Craig har en allmän skitdag. Inte nog med att han, frugan och deras nyfödde son håller på att bli vräkta från sin lägenhet, utan innan morgonen är över har han dessutom fått sparken från sitt jobb. När han dränker sina sorger på en lokal bar stöter han på Vince, en gammal polare från gymnasietiden. Efter några öl blir Craig och Vince inbjudna till en annan gästs bord, den stenrike Colin och hans troféfru Violet. Colin har en idé för att fira Violets födelsedag. Han vill utmana grabbarna på en serie dueller där vinnaren får betalt...

 

Det blir inte så mycket mörkare komedi är Cheap Thrills. Den fruktansvärda desperation som Craig känner inför sitt ekonomiska öde kontrasterat med Craigs extremt slösaktiga livsstil är nog för att ge ångest bara det. När utmaningarna blir mer och mer utstuderade och våldsamma sätter man skrattet i halsen lika många gånger som det kommer ut. Det är en tämligen enkel idé men väl genomförd. Kopplingen mellan den ekonomiska situationen för mängder av amerikaner just nu och filmens historia gör att den dessutom känns aktuell. Problemet med Cheap Thrills är att manuset kör ett eller två varv för mycket. Till sist går det inte riktigt att höja utmaningsgraden längre utan filmen ebbar ut. Det är dock en sevärd rulle om du gillar svart komedi... och inte är äckelmagad. Här finns några riktigt slemmiga scener som till och med fick mig att svälja en gång eller två extra. 3+ finger foods av 5 möjliga.

 

Om kvällens långfilmer var en blandning mellan högt och lågt var kortfilmerna desto jämnare. Danska The Good Company (2012) var en absurd liten pärla om hur en man dödar sin fru precis innan de ska ha en middagsbjudning för några nära vänner. Hur ska han dölja det faktum att frun ligger död i köket? Holländska (mycket Holland för pengarna!) The Life of Death (2012) är en mycket vacker animerad kortfilm om hur en representation av Döden blir förälskad i en hjort. Problemet är bara att allt han rör vid dör.

 

Två bra kortfilmer till trots så tillhörde kortfilmskvällen helt klart belgisk/schweiziska A Better World (2013). Henry är en väldigt lojal arbetare i ett totalitärt framtida statsskick. Glad över att regimen precis beslutat att förbjuda leenden på allmän plats går Henry och lägger sig en kväll. Snart vaknar han upp av ett förfärligt oväsen. Regimen har fallit, folk firar på gatorna... men vad ska då hända med Henry? A Better World är den bästa kortfilmen jag sett på festivalen hitintills. Som storkonsument av dystopisk science fiction låg den rätt i linje med min smak. Samhällskritisk, rolig och samtidigt känslosam - A Better World bör ses av alla.

 

Ikväll ser jag hajar i tornados, ett israeliskt hämnddrama och avrundar med en zombierulle på en damtoalett. Dessutom en shout out till Henrik Möller som jag pratade kort med igår: Glömde fråga när långfilmen kommer!

ANNONS
Av Ulf - 2 oktober 2013 17:15

 

 

FFF 2013 dag 5 & 6: Vila, svamptrippar och dysfunktionella familjer

 

Efter att ha varit på FFF fyra dagar i rad och sett allt jag kunde se var det ganska skönt att kunna lägga in en vilodag i måndags. Festivalen körde endast två filmer under just måndag och den ena av dem, Rurouni Kenshin (2012, 4+ felvända svärd av 5 möjliga) hade jag redan recenserat. Måndagens andra feature var Ben Wheatleys A Field In England (2013).

 

 

Ett par soldater deserterar från armén under 1600-talets engelska inbördeskrig. Snart stöter de på två män som påstår att fältet de går på har en skatt nedgräven i sig. De båda soldaterna tvingas gräva efter skatten, allt medans deras psykiska hälsa blir allt sämre på grund av en måltid med psykadeliska svampar. 

 

Ja... vad säger man? För mig har film alltid varit ett berättande medium först och först sekundärt ett bildkonstnärligt dito. Därför har jag jättesvårt för film som har en helt okej grundstory och snyggt foto men som dränker detta i bildkonstnärliga amibtioner som gör berättandekonsten lidande. Det är precis det som Wheatley gör med A Field In England. Det värsta är att Wheatley har en bra film här någonstans men den går förlorad tillsammans med svampsoppan. 1 magisk svampsoppa av 5 möjliga.


Då var tisdagens föreställning av You're Next (2011) mycket roligare. Familjen Davison samlas för första gången på många år för att fira föräldrarnas bröllopsdag. Spänningarna mellan syskonen är tydliga, men alla kommer på andra tankar när de av någon anledning attackeras av tre tungt beväpnade män maskerade med djurmasker. Mördarna, vem de än är, kommer dock snart få lära sig att någon i huset vet hur man slår tillbaka.

 

 

You're Next följer i en lång rad filmer på liknande tema de senaste åren. Det verkar som om home invasion har blivit en subgenre inom skräckfacket, men det de flesta filmer av det här slaget misslyckas med är att skapa karaktärer som vi bryr oss om. You're Next tar sin tid med uppbyggnaden och låter oss följa karaktärerna en god halvtimme (eller en tredjedel av filmen) innan helvetet brakar löst. Det gör att den också är mycket bättre än merparten av sina genrekompisar. Överraskande välspelad, spännande och på sina ställen även rolig var You're Next en glad överraskning på tisdagskvällen. 4 överlevnadsexperter av 5 möjliga.

 


För att ni också ska få låten fast i skallen bjuder jag nedan på det mest framträdande spåret på soundtracket till You're Next. Det är ni värda.

 



Ikväll ser jag de två sena föreställningarna och försöker få koll på det enorma diskberg som samlats under veckan.

Av Ulf - 29 september 2013 20:45



Efter att ha spenderat hela dagarna i biosalonger sedan i torsdags var det idag skönt att kunna koppla av lite med bara tre besök till Kino. Hur mycket jag än älskar film måste en del hushållsarbete och förberedande arbete för arbetsveckan ändå göras. Därför planerade jag för någon vecka sedan in två "vilodagar" från festivalen där jag har sett två av filmerna i förväg (idag) och båda filmerna för imorgon. På tisdag missar jag dessutom min enda feature på festivalen, Love Eternal. Hur som helst blev det ju tre biobesök idag också. För recensioner av Byzantium (3+ Gemma Aterton, you will be mine, oh yes, you will be mine av 5 möjliga) samt Hammer Of The Gods (2 och var är den förbaskade hammaren? av 5 möjliga) rekommenderar jag att ni följer länkarna i respektive titlar.  


Jag borde ha litat på min magkänsla idag dock. En dag som denna suger det med egenpåtagna uppdrag som man är för stolt för att släppa. Idag var nämligen första gången sedan jag började gå på FFF för en herrans massa år sedan som jag mest av allt hade lite småtrist. Den kandensiska science fiction-rullen Mars et Avril (2012) inledde dagen. Science fiction på franska. Jag borde vetat bättre.

 

 

Mars et Avril handlar om den åldrande jazzmusikern Jacob Obus som spelar på instrument modellerade efter kvinnors kroppar (ja...). En dag träffar både han och hans instrumentbyggare på fotografen Avril, vilka båda blir störtförälskade i. Sen är det något med en expedition till Mars som kan pågå under tiden eller inte också. Släng in lite fjanterier om sfärernas musik och du har Mars et Avril.

 

Jag... jag vet inte. Ja, det här är en väldigt snygg film rent estetiskt. Det var också det enda positiva folk verkade ha att säga om den efter vi gått ut från salongen. Historien är förvirrad, pretentiös och försöker vara så mycket smartare än den egentligen är. Jag antar att man på något vis skulle bli lika betagen av Avril som de båda herrarna i filmen blev. Jag har känt många tjejer som Avril, hell, jag har till och med dejtat tjejer som Avril. Med risk för att förlämpa någon så står Avrils karaktär som en perfekt representant för problemet med den här filmen - fejkat djup. Det här är egentligen en film om en psykiskt labil groupie som vill ligga med gamla jazzmusiker. Det är precis lika kul som det låter. 1 konstpretto av 5 möjliga.

 

 

Efter att ha power walkat bort min irritation över att ha förlorat en och en halv timme av mitt liv var det dags för koreansk katastroffilm. Okej, det här bör väl vara tämligen lättuggat och underhållande, tänkte jag. För andra gången under dag fyra önskade jag snart att jag hade en skämskudde.       


The Tower (2012) skildrar vad som händer när en brand bryter ut i ett nybyggt lägenhetskomplex. Vi får följa händelserna från brandmännens, säkerhetschefen och några av arbetarnas perspektiv. Snart står det dock klart att tornet måste demoleras innan det rasar över närliggande byggnader och... torn.

 

Om jag hade kommit in i filmen efter en timme utan att ha sett uppbyggnaden skulle jag trott att det här vore en parodi på amerikanska katastrofrullar. Alla klyschorna är här och det verkar inte precis som man använder dem ironiskt. Hjälten som måste jobba istället för att vara med sitt barn på självaste julafton? Check. Irriterande unge man helst ville kasta ut genom valfritt fönster? Check. Heroiska offerscener ala "leave-me-here-to-die-sarge"? Check. Stråkmusiken som spelar i det oändliga? Check. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Att man sen lånat en hel del väldigt ikoniska bilder från de där halvkända raserade tornen i New York lämnar bara en fadd smak i munnen. Produktionsvärdena och de scener som trots allt är spännande räddar filmen från en etta... knappt. 2- seriöst, till och med att det är en flygfarkost som startar branden? Subtilt av 5 möjliga.

 

 

Med två skräpfilmer under bältet satte jag mitt hopp till kvällens sista visning för min del, Chastity Bites (2013). Filmen har en väldigt kul grundpremiss i att den ökända Elizabeth Bathory i hemlighet blir kurator specialiserad på sexualfrågor i allmänhet och avhållsamhet i synnerhet på en amerikansk high school. För den som inte känner till Bathory är hon lite av den kvinnliga motsvarigheten till Dracula - tjejen gillar blod helt enkelt. För att Elizabeth ska kunna behålla sin eviga ungdom måste det dock vara blod från kvinnliga oskulder. Då är amerikansk avhållsamhetspolitik en bra policy att stötta.

 

Leah (tänk en tonårig Lisa Simpson) tycker inte det här med påtvingad avhållsamhet är en särskilt bra idé och vägrar gå med i Elizabeths studiecirkel. Snart börjar hon dessutom märka att folk försvinner runt Elizabeth och till hennes fasa vill hennes bästa vän, Katharine, gå med i gruppen.

 

Okej, var börjar jag? Det är tragiskt att den här typen av film fortfarande kan ses som något kontroversiellt i vissa delar av västvärlden när den inte så mycket krossar könsroller som bekräftar dessa. Den första halvan av filmen vänder nästan ut och in på sig själv för att visa Leah som en självständig, tuff tjej som skiter i vad alla andra tycker. Gott så, tänkte jag. Sen kommer vändpunkten. Utan att avslöja för mycket av handlingens utveckling genomgår Leah en "snyggofiering". Ni vet, den lite nördiga tjejen med glasögon och lite för stora kläder som ingen kan se är apsnygg förrän hon gör en Clark Kent och plockar av sig glasögonen! Wow! När hon dessutom gör detta glömmer hon helt plötsligt bort sina egna värderingar, utnyttjar en kille för sex (alla killar är ju alla villiga, det vet vi) och finner plötsligt sin inre asskicker inte genom egna handlingar utan en försäkring hon skaffar sig genom att ha sex med en baktanke (no pun intended). Jag blir bara så trött. Det här är urvattnad Veronica Mars möter Buffy av usel klass. När den inte ens har särskilt rolig dialog eller bra skådespelare blir betyget 1 säkert välmenande film men som missar poängen av 5 möjliga.

 

Imorgon ser jag A Field In England hemma, kollar in finalen av Breaking Bad och tar en paus från bloggandet tills på tisdag.

Av Ulf - 5 september 2013 16:00


 

Regi: Marc Forster

Manus: Matthew Michael Carnahan/Drew Goddard/Damon Lindelof (baserat på Max Brooks roman)

Medverkande: Brad Pitt, Mireille Enos, Daniella Kertesz mfl.

Produktionsbolag: Plan B Entertainment/Apparatus Productions/GK Films mfl.

År: 2013

Längd: 116 min (recenserad version: unrated version: 123 min)

Land: USA/Malta

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0816711/


För ungefär ett och ett halvt år sedan öste jag beröm över Max Brooks bok World War Z: An Oral History Of The Zombie War. Ungefär samtidigt började jag också läsa skräckrapporter om filmatiseringen. Manuset skrevs om flertalet gånger, varav den sista gången när produktionen redan var halvvägs. Resultatet har blivit en av filmerna med störst bortslösad potential jag någonsin sett.

 

I boken reser Max Brooks alter ego runt i världen som resande reporter för att samla historier från zombiekriget och de som överlevde. Uppdelningen i kortare kapitel och anekdoter gav boken en verklig global prägel som jag saknat i de flesta andra zombieskildringar. Dessutom lyckades Brooks skapa levande karaktärer som jag som läsare kände för. Det enda av detta som är kvar i filmatiseringen är namnet och en mycket svag tematisk koppling. Annars är det här zombieapokalyps 1A - fast så mycket värre.

 

Brad Pitt innehar huvudrollen som FN-tjänstemannen Gerry Lane som måste kuska världen runt för att hitta var zombieviruset startade. Pitt gör väl inte sin bästa roll på långa vägar, men skådespelarinsatserna är den här filmens minsta problem. Men även när det gäller skådespelare och casting kan vi se hur fruktansvärt sönderhackad World War Z är. Matthew Fox är väl kanske inte en skådis på a-listan, men att ha honom i en roll som helikopterpilot utan namn i två scener är bra väldigt konstigt. Det är för mycket tid på skärmen för att vara en cameo, men för lite för att det ska vara en riktig roll. Mycket riktigt hade Fox karaktär en mycket större roll i en tidigare version av manuset. Suck...

 

Det hos World War Z som gör mig uppriktigt förbannad är föga förvånande istället manuset. De tre manusförfattarna (och två script doctors...) hade en chans att göra den ultimata zombiefilmen - något som var helt olikt allt annat som kommit i genren. Istället fegade man ur, gjorde en standardrulle, slängde lite pengar på den och mycket riktigt rullade också vinsten in. Om det här hade varit en independentfilm från en ny och oprövad regissör hade jag inte sagt något, men att den här skiten kommer från etablerade producenter är bara fegt och cyniskt. Det värsta är att både filmpublik och kritiker käkade upp skitmackan med hull och hår.

 

Om World War Z åtminstone hade varit underhållande som film hade allt ovanstående varit förlåtet. Det finns många, många filmatiseringar som går långt ifrån originalmaterialet och gör roliga, intressanta och ibland till och med bättre, tolkningar. World War Z är inget av detta. Den är dum, cyniskt beräknande och en riktig, riktig skitfilm. Undvik.

 

Betyg: 1 kan inte The Walking Dead börja nu igen? av 5 möjliga


Av Ulf - 7 juli 2013 20:24



Regi: Bryan Ortiz/Bryan Ramirez/Kerry Valderrama

Manus: Bryan Ortiz/Kerry Valderrama/Scott Marcano mfl.

Medverkande: Malcolm McDowell, Robert Englund, Lou Diamond Phillips mfl.

Produktionsbolag: N/A

År: 2013

Längd: 108 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2449810/


Det här med skräckantologier på film är något som tyvärr i princip dött ut sedan storhetsperioden för subgenren under 1980-talet. Under nämnda decennium gjorde flertalet kända regissörer och manusförfattare egna antologier av kortare skräckhistorier som vävdes samman av en ramberättelse. George A. Romero, John Carpenter, Tobe Hooper, Steven Spielberg, Joe Dante och John Landis är bara några av regissörerna som intresserade sig för genren och medverkade till den på ett eller annat vis. Den senaste riktigt bra skräckantologin jag såg var den i mina ögon fruktansvärt underskattade Trick R' Treat (2007) och därför har jag varit riktigt sugen på något i samma stil ganska länge nu. Sanitarium är dessvärre en samling riktigt tråkiga historier som inte skulle haft något existensberättigande om det inte vore för de goda skådespelarinsatserna.

 

Sanitarium består av tre historier som var och en berättar om patienter på ett mentalsjukhus och anledningen till varför de är där. Malcolm McDowell spelar vår guide och berättare, Dr. Stenson, och presenterar den första historien själv. Den excentriske konstnären Gustav (John Glover) ska ordna vernissage för sitt nya mästerverk bestående av lerdockor. Snart upplever Gustav snart att dockorna talar till honom och vill att han ska skydda dem från alla som vill flytta dem. En  urtypisk skräckhistoria som lyfts av John Glovers skådespel och en relativt bra twist mot slutet. Inget att skriva hem om dock.

 

Samlingens andra historia handlar om den unge Steven som upplever hur en mystisk man klädd i svart börjar förfölja honom. Samtidigt försöker Steven att undvika sin våldsamme fars vrede. Av de tre historierna är mittenhistorien helt klart den svagaste. Den har en del potential, men då den samtidigt är den kortaste av historierna får denna aldrig chans att utvecklas. Då är antologins tredje historia mer intressant. Lou Diamond Phillips spelar en man som bott i en bunker i drygt 640 dagar då han är övertygad om att världen har gått under 21:e december 2012. Plötsligt börjar han höra knackande ljud utanför bunkern. Det är en variation på den klassiska "världens kortaste skräckhistoria": "The last man on Earth sat in his house. Suddenly, there was a knock on the door..." Lou Diamond Phillips gör en riktigt bra roll och när man väger in manuset till historien är det den enda av de tre delarna som funkar rakt igenom.

 

De flesta skräckantologier brukar ha sina starkare och svagare stunder, men Sanitarium är bland de sämre jag sett rakt igenom. Det är framförallt manusbiten som är problemet. Kortare historier är ett sätt för oprövade manusförfattare och/eller regissörer att göra sig ett namn och visa sin egen stil. Sanitarium är helt tom på överraskningar och spelar allt så pass säkert att eventuellt obehag och skräck uteblir. Det är bara den sista historien som kommer undan med hedern i behåll, men man kan inte bygga en godkänd film av en okej tredjedel.

 

Betyg: 1 tråkig historia? nej, tre av 5 möjliga

Av Ulf - 22 maj 2013 21:30

 


Regi: John Moore

Manus: Skip Woods

Medverkande: Bruce Willis, Jai Courtney, Sebastian Koch mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Giant Pictures/TSG Entertainment mfl.

År: 2013

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1606378/

 

John McClane har haft några dåliga dagar i sitt liv, men han har ju också en benägenhet att ta problemen med sig dit han åker. När hans son hamnar i problem i Ryssland bestämmer sig John för att åka dit för att stödja grabbhalvan. Han hinner dock knappt in i domstolsbyggnaden innan ett spektakulärt fritagningsförsök av en politisk fånge görs. Det är början på ännu en dag där John McClane nog helst hade dragit täcket över huvudet när han vaknade.

 

Även om uppföljarna till världens bästa julfilm, Die Hard (1988), inte alltid varit lysande är de just en viss typ av actionfilmer som jag älskar. Det är filmer där hjälten inte bara genomgår svårigheter utan får så mycket spö att han troligen skulle fallit ihop i en blodig trashög om han varit tvungen att ta ett enda steg till i slutet av historien. John McClane har alltid varit en mänsklig hjältefigur och det är det som varit hans storhet. Jag skriver i förfluten tid. För mig är A Good Day To Die Hard nämligen en begravning av en av mina mest älskade actionhjältar. Visst hade även de äldre filmerna i franchisen sina löjliga stunder, men det är ingenting mot vad film nummer fem i serien har. McClane är numera en superhjälte. Det enda som saknas är capen.

 

Skip Woods manus är bland de sämsta till en stor actionfilm jag sett på mycket, mycket länge. Woods har sedan tidigare bland annat förstört allas vår favoritmutant i X-Men Origins: Wolverine (2009). Mannen måste stoppas. Här finns rent idiotiska scener, logiken haltar betänkligt på flera ställen (även inom filmens egen logik) och Bruce Willis verkar mest trött och sliten - och inte på ett bra sätt. Bara det faktum att han numera inte är bakfull i Die Hard-filmerna längre utan nu är jetlaggad är någon som bara känns fel. John McClane ska vara bakis, sliten, nästan nedbruten och ändå resa sig över allt det där och sparka röv. Han ska inte vara en gammal man som går på tomgång.

 

Värst av allt är däremot bristen på uppbyggnad i manuset. De tidigare filmerna i serien har haft en väldigt bra och alldaglig uppbyggnad. Vi har fått se lite av John McClanes familjeliv, en irriterande McClane på flygplatsen och givetvis den extremt bakfulle McClane. I den här filmen är det action från ruta ett. Det gör att man inte orkar engagera sig. Vardagshjälteaspekten går återigen förlorad.

 

Det här är inte ens godkänt. Det här är något av det sämsta i actionväg jag sett på mycket länge. Vila i frid, John McClane.

 

Betyg: 1 actionhjälte på dekis av 5 möjliga


Av Ulf - 2 mars 2013 21:55

 


Regi: Gustavo Hernández

Manus: Oscar Estévez

Skådespelare: Florencia Colucci. Abel Tripaldi, Gustavo Alonso mfl.

Produktionsbolag: Tokio Films

År: 2010

Längd: 86 min

Land: Uruguay

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1646973/


Laura och hennes far ska sälja det gamla familjehemmet ute på den uruguayanska landsbygden. Innan dess måste det rustas upp. Snart hör dock Laura konstiga ljud i huset och strax därpå hittar hon sin far ihjälslagen. Vem som helst hade stuckit därifrån så snabbt hon bara kunde, men det är ett problem - dörrarna går inte att öppna och fönstren är igenspikade...


Jag hittade den här filmen genom att göra vad jag alltid borde göra - backtracka från remakes som släpps i Hollywood. Den här filmen har mycket riktigt en amerikansk remake, men fråga mig inte varför. Det här är 86 minuters tortyr - på fel sätt. Historien är fruktansvärt ointressant och stildraget att försöka berätta hela filmen i realtid (vilket den misslyckas med) fungerar helt enkelt inte. Vet ni vad som händer när man försöker berätta en skräckhistoria i realtid? Det blir minst 70 minuter av famlande i bokstavligt mörker.


Florencia Colucci har huvudrollen som Laura och är även hon värdelös. Hon har ett ansiktsuttryck (inte olikt en kvinnlig Keanu Reeves) och ett sätt att låta skrämd på. Upprepa ad nauseum. De övriga skådespelarna är mest där. De har inte särskilt mycket att göra och kunde varit vem som helst.


Regissören, Gustavo Hernández, gjorde den här filmen på fyra dagar och med en budget på 6 000 dollar. Det syns. Kanske inte så mycket där man skulle kunna tro, gällande rekvisita, miljöer och dylikt men i det hastiga ihopslängandet av scener som är filmens dubiösa trademark. Även om Hernández hävdar att allt är i realtid, utan klipp, finns här klipp och scener man kan plocka ut. Inte ens det lyckades han med.


La Casa Muda undviker en nolla i betyg just för att det är en lågbudgetproduktion med åtminstone några produktionsvärden. Men, här är the kicker: det här var Uruguays officiella bidrag till Oscarsgalan 2012! Det kanske inte är konstigt att det här var den första film jag såg från landet i fråga...


Betyg: 1 inte särskilt tyst hus av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se