Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - 12 maj 2014 14:30

 


Everything Trek del 4: The Orignal Series 1.13 - 1.16

 

 


1.13 The Conscience Of The King

 

Sändes: 8/12 1966

Stardate: 2817.6

Manus: Barry Trivers

Regi: Gerd Oswald

Platser: Tarsus IV (koloni, omnämnd som James T. Kirks hemplanet under tonåren), Benezia (omnämnd som koloni), Signia Minor (koloni med växt- och djurliv. Lila himmel), Planet Q (omnämnd som koloni)

Betyg: 4+/5

 

En vetenskapsman lurar Enterprise till Planet Q genom att säga att han gjort en banbrytande upptäckt som kan lösa svältproblemen på olika planeter. När Kirk möter upp med forskaren, och tillika gamle vännen, Dr. Thomas Leighton, visar det sig att han ville ha dit dem för att bekräfta en teori han har. En kringresande teatergrupp har gjort ett antal föreställningar på Planet Q och mannen som leder dem är kusligt lik guvernör Kodos - mannen som en gång tog beslutet att ha ihjäl 4 000 kolonisatörer på Tarsus IV för att rädda resten från svält. Kirk och Leighton tillhör de få överlevande från massakern och således bland de enda som kan identifiera Kodos.

 

Även om tidigare avsnitt (exempelvis Dagger Of The Mind) hade alluderat till Shakespeares pjäser var det först i och med det här avsnittet som manusförfattarna började sin tradition att flitigt använda bardens verk i såväl handling som repliker. Det finns hela böcker skrivna om kopplingen mellan Shakespeare och Star Trek, men jag ska bespara er dessa analyser. Låt det helt enkelt vara sagt att Shakespeare förblev en stor inspirationskälla för många manusförfattare till både serierna och filmerna. De två draman av Shakespeare som framförallt får en behandling i The Conscience Of The King är Hamlet (varifrån avsnittets titel kommer ifrån) och i viss mån även Macbeth.

 

The Conscience Of The King är ett mycket bra avsnitt som är både välspelat och spännande. Det tar upp ett tema som tyvärr är alltför ofta aktuellt - vad ska man göra med krigsförbrytare? Förtjänar de en rättegång? Shatners skådespel, med all rätt ofta kritiserat, fungerar mycket bra och det är egentligen bara en bihandling som drar ner betyget - Kirks "romans" med Kodos 19-åriga dotter. Det känns väldigt, väldigt gubbsjukt.

 

Avsnittet blev tyvärr också det sista producerade (dock inte sända) avsnittet med Grace Lee Whitney i serien. Whitney, som spelade Yeoman Rand, sparkades från serien av okänd anledning. I sin självbiografi avslöjade hon senare att hon blivit attackerad av en seriens producenter som försökte våldta henne. När hon försvarade sig skrevs hon helt sonika ut ur serien. Ja... Whitney återkom dock i sin roll i senare filmer, men så kunde det gå till med arbetstryggheten på 60-talet.

 

 

 

For God's sake, Jim! She's 19!

 

 

 


1.14 Balance Of Terror

 

Sändes: 15/12 1966

Stardate: 1709.1

Manus: Paul Schneider

Regi: Vincent McEveety

Platser: The Neutral Zone (demilitariserad zon mellan Romulans och resten av galaxen), Romulus (omnämnd som huvudplaneten i Romulanska imperiet), Remus (omnämnd som Romulus tvillingplanet)

Betyg: 5/5

 

En bröllopsceremoni ombord på Enterprise avbryts plötsligt då flertalet utposter längs med den demilitariserade zonen mellan Federationen och Romulanska imperiet försvinner från radar. Zonen, etablerad drygt ett sekel tidigare efter kriget mellan Jorden och Romulus, har fungerat som en avgränsning för hur mycket de båda makterna får växa i endera riktning. Nu tycks romulanerna ha brutit mot fredsavtalet. När Enterprise anländer till gränsen upptäcker de snart att skeppet ansvarigt för attackerna på utposterna har förmågan att försvinna och bli de facto osynligt. När kommunikation upprättas får alla en chock - det visar sig att romulanerna ser ut precis som en viss vetenskapsofficer med spetsiga öron...

 

Balance Of Terror är ett av originalseriens absolut bästa avsnitt. Paul Schneider har skrivit ett mycket spännande manus som hämtar inspiration både från gamla u-båtsfilmer (eller "Sänka skepp" som jag kom att tänka på) och vår egen verklighet. Avsnittets titel är föga förvånande en referens till den världspolitiska spänning som rådde under 60-talet där Federationen får stå som symbol för USA och Romulanska imperiet som symbol för Sovjetunionen. Medan de flesta samtida populärkulturella tolkningar av Kalla kriget utmålar den ena eller andra sidan som Satan själv tar Star Trek en mer balanserad linje. Den stridströtte romulanske kaptenen uttrycker både beundran för Kirk och ifrågasätter om deras uppdrag faktiskt är av godo. Det faktum att det första kriget mellan planeterna sägs att enbart ha utkämpats via långdistansmissiler (således väldigt kliniskt och utan att se krigsoffren) ger en kuslig parallell till vad som kunde ha skett om Kalla kriget hade blivit varmt - i ett krig där man inte ser lidandet på andra sidan är det lätt att demonisera sin motståndare.

 

Romulanerna skulle återvända i flertalet avsnitt, både i originalserien och senare serier. Redan här får vi veta att de troligen är ättlingar till personer som flytt från Vulcan då innevånarna där mer och mer drog mot kall logik som livsstil. Romulanerna påminner mer om vår världs romare. Det finns de uppenbara detaljerna, så som titlarna "centurion" och "praetor", men likheterna går djupare än så. Den romulanske kaptenen uttrycker bland annat en livsåskådning som påminner om den romerska pietas - plikten framför allt. Senare inkarnationer av romulanerna skulle visa på en utveckling av dessa likheter. Dessa djupt fascinerande karaktärer har kommit att bli några av franchisens mest använda och det var alltså i det här avsnittet det började. Balance Of Terror är ett måste för alla fans och lägger grunden till en del av den återkommande mythosen i franchisen. Lysande.

 

 

I likhet med romarna har de även fula hjälmar

 

 

 

 

1.15. Shore Leave

 
Sändes: 29/12 1966

Stardate: 3025.3

Manus: Theodore Sturgeon

Regi: Robert Sparr

Platser: Ej namngiven planet i Omnicron Delta-systemet (lummig grönska, inget djurliv), Rigel II (omämnd som koloni)

Betyg: 1/5

 

De långa passen ombord på Enterprise och det faktum att man ofta varit nära döden gör att besättningen är i desperat behov av lite rekreation och vila. En tidigare outforskad planet i Omnicron Delta-systemet tycks vara den ideala platsen för sådan avkoppling. När Bones och Sulu undersöker planeten börjar dock märkliga saker att hända. Plötsligt dyker en stor vit kanin upp ur ingenstans... och sen blir det riktigt knäppt.

 

Efter det fantastiska Balance Of Terror känns Shore Leave som en riktig käftsmäll. Det som avsnittet ännu märkligare är att det skrevs av en klassisk science fiction-författare, Theodore Sturgeon. Sturgeon, kanske mest känd för sin existensiella höjdare More Than Human (1953), har på 45 minuter lyckats få med i princip varenda etnisk klyscha du kan tänka dig, blandat med ett soundtrack som låter som det är till ett annat avsnitt. Seriöst, musiken i det här avsnittet är så felredigerad att jag började undra om så inte var fallet. De sista fem minuterna av avsnittet räddar det från en nolla i betyg, men det är också allt. Dåligt spelat, uselt skrivet och ett bevis på att LSD och screenplays inte är en bra blandning. Det finns kitschiga avsnitt av Star Trek som är riktigt roliga. Det här är inte ett av dem.

 

 

Nej, Bones, det är en fullkomligt realistisk reaktion på en kille i kanindräkt

 

 

 

 

1.16. The Galileo Seven


Sändes: 1/5 1967

Stardate: 2821.5

Manus: Oliver Crawford & S.Bar-David

Regi: Robert Gist

Platser: Makus III (omnämnd som koloni), New Paris Colony (omnämnd som koloni med pestutbrott), Murasaki 312 (grönskimrande kvasar), Taurus II (outforskad planet i Murasaki 312, hemvist för jättelika humanoider), Hansen's Planet (omämnd)

Betyg: 3/5

 

Enterprise skyttel Galileo skickas på uppdrag för att undersöka kvasaren Murasaki 312. Snart påverkar kvasaren instrumenten ombord och Galileo kraschlandar på planeten Taurus II. Medan Kirk och resten ombord på Enterprise letar efter skytteln får de samtidigt kämpa mot klockan. Uppdraget, som hade en tidsram på fem dagar, måste klaras av innan skeppet är tvunget att styra mot Makus III för leverans av medicinska förnödenheter. Samtidigt, på Taurus II, får Spock en första smak på hur det är att vara befälhavare i en krissituation - något som inte alla är särskilt glada över.

 

På grund av budgetbegränsningar dröjde det till det här avsnittet innan man hade råd att bygga en modell av en skyttel. I och med modellens färdigställande öppnades också nya berättarvägar upp för manusförfattarna. Som avsnitt att presentera skyttlarna på är The Galileo Seven helt okej. Framförallt scenerna på Taurus II, där Spocks ständigt logiska val både förenklar och försvårar arbetet, är bra. Jag hade dock helst sett att man lämnat den pinsamt dåligt designade utomjordiska rasen med "jättar" utanför avsnittet. Inte nog med att de inte tillför något till handlingen annat än att ha ihjäl två statister, de kan vara de fulaste designade varelserna i hela serien. Det säger inte lite. Nåja, The Galileo Seven är i övrigt ett bra avsnitt även om det känns lite som utfyllnad.

 

 


Pimp my ride - galactic edition

ANNONS
Av Ulf - 1 maj 2014 18:15

 


Everything Trek del 2: The Original Series 1.5 - 1.8

 

 

1.5 The Enemy Within

 

Sändes: 6/10 1966

Stardate: 1672.1

Manus: Richard Matheson

Regi: Leo Penn

Platser: Alpha 177 (ödeplanet med djur- och växtliv)

Betyg: 4-/5

 

En olycka med skeppets transportör delar Kirk i två personer - en negativ och en positiv. De negativa sidorna hos Kirk gör att hans alter ego löper amok på skeppet samtidigt som hans positiva sidor gör att den tidigare så beslutsamme kaptenen nu har svårt att ens ge order. Samtidigt kämpar besättningen mot klockan för att lösa problemet med transportören för att få hem resten av teamet på Alpha 177 innan de fryser ihjäl.

 

Det första avsnittet av Star Trek som skrevs av en höjdare inom science fiction-litteraturen och ett intressant sådant. Richard Matheson, troligen mest känd för I Am Legend (1954), berättar en variation av Dr. Jekyll & Mr. Hyde, men gör det på ett originellt sätt. Istället för att låta de två versionerna av samma person vara fiender styr Matheson manuset till hur de båda inser att de är nödvändiga delar av varandra. Avsnittet dras dock ner något av den väldigt förlegade kvinnosynen i berättandet. Visserligen får man tänka på att avsnittet skrevs under 60-talet och att allt är en produkt av sin tid, men här finns en scen som känns så främmande från alla senare inkarnationer av Star Trek att det blir väldigt tydligt. Å andra sidan måste man älska ett avsnitt med en enhörningshund. Ja... titta bara på bilden nedan!

 

 

Dude, that's a butt ugly life form!

 

 

1.6 Mudd's Women

 

Sändes: 13/10 1966

Stardate: 1329.1

Manus: Stephen Kandel

Regi: Harvey Hart

Platser: Rigel XII (planet med svåra magnetiska stormar enbart använd för gruvdrift), Ophiuchus III (endast omnämnd)

Betyg: 1/5

 

Kirk ser inget val än att transportera över besättningen från ett transportskepp när detta håller på att explodera. Det visar sig att de enda på skeppet är en excentrisk kapten och tre kvinnor som är på väg till Ophiuchus III som blivande fruar till kolonisatörerna. När Enterprise tvingas söka nödhamn i omlopp runt Rigel XII ser den räddade kaptenen, Mudd, sin chans att ta över skeppet från Kirk och de andra. Till sin hjälp har han sina passagerare, som alla verkar ha lite för bra effekt på den manliga besättningen.

 

Ja, vad säger man om Mudd's Women? Det är det första riktigt usla avsnittet av Star Trek och ett av de som åldrats absolut sämst. Att 60-talets kvinnoideal inte är det samma som idag är en sak, men oftast kan man se tv och film från den här eran och ändå skönja en viss vilja att utvecklas. Det som gör att Mudd's Women lämnar en så fadd smak i munnen på mig är att Star Trek på många sätt var en banbrytande serie när det gällde att visa upp mänskliga rättigheter och allas lika värde, men icke så här. Om åtminstone avsnittet hade haft komiska element att falla tillbaka på hade jag kanske kunnat förlåta det, men nej, hoppa över det här avsnittet.

 

 

 

The Stepford Wives are out in force tonight

 

 

 

1.7 What Are Little Girls Made Of?

 

Sändes: 20/10 1966

Stardate: 2712.4

Manus: Robert Bloch

Regi: James Goldstone

Platser: Exo III (isplanet, tidigare hem för en avancerad civlisation), Earth Colony II, Midas V (endast omnämnda)

Betyg: 4/5

 

Enterprise anländer till Exo III för att etablera kontakt med Dr. Roger Korby - en ledande forskare inom fältet arkeologisk medicin. Kirk och Korbys fästmö, Christine Chapel, möter Korby och hans forskarteam på planetens yta. Chapel, som inte sett sin tilltänkte på nästan fem år, börjar snart ana oråd då Roger uppträder märkligt. Oron blir inte bättre av att en ung kvinna, Andrea, oförklarligt har dykt upp som en del av Rogers team. Det står snart klart att allt på planeten inte är vad det verkar och att Korbys upptäckter där kan ha långtgående konsekvenser.

 

Ett avsnitt som berör de flesta klassiska teman jag associerar med originalserien. Vi har det moraliska dilemmat, frågorna om vad som gör en människa till just en människa och några riktigt bra karaktärsscener. Majel Barrett, fru till Gene Roddenberry, visar att hon inte fick sin roll som Chapel endast på att vara gift med seriens skapare. Chapel är en av mina favoritkaraktärer bland de återkommande birollerna. Hon är helt enkelt cool. Duktig på sitt arbete, vacker utan att vara våpig (ett vanligt problem i TOS) och ofta med en dräpande one-liner i beredskap. Barrett skulle komma att vara en del av franchisen i olika former till sin död 2008. Bland annat gör hon rösten till de flesta datorerna som används i serierna och spelar även Lwaxana Troi, mor till Deanna Troi, i Star Trek: The Next Generation.

 

What Are Little Girls Made Of? är, även om det sällan beskrivs som en fanfavorit, ett riktigt solidt avsnitt och bör finnas med i alla samlingar.

 

 

 

 De där spetsiga bh:arna från 60-talet måste ha varit orsaken till många ögonskador.

 

 

 

1.8 Miri

 

Sändes: 27/10 1966

Stardate: 2713.5

Manus: Adrian Spies

Regi: Vincent McEveety

Platser: Planet utan namn, kopia av Jorden

Betyg: 3-/5

 

Enterprise svarar på ett nödanrop från en planet som i princip är en kopia av Jorden runt 1960. Det stora skillnaden är att planeten inte har några vuxna. Istället befolkas den lilla stad som besättningen besöker av en grupp barn under ledning av den tonåriga flickan Miri och Jahn, en jämnårig pojke. Det visar sig att planeten drabbats av en omfattande pest som haft ihjäl hela den vuxna populationen. Men hur kunde barnen vara immuna? Och varför verkar staden ha varit övergiven i flera århundranden?

 

Miri har en intressant premiss, men faller lite platt på grund av de extremt irriterande barnskådespelarna. Kim Darby är helt okej i rollen som Miri, men för övrigt kan produktionsteamet ha lyckats samla de mest irriterande ungarna de kunde få tag i. Det här skulle inte vara sista gången som Star Trek utspelade sig på en alternativ Jord. Oftast är de här avsnitten ganska bra - inte minst eftersom manusen kan skina igenom de charmiga, men daterade, specialeffekterna. I Miri är det lite hugget som stucket. Här finns bra saker, irriterande saker men inget direkt dåligt.

 

 

"I want to ride my bicycle, I want to ride my bike!"

 

 

ANNONS
Av Ulf - 5 april 2014 18:09


 

 

Regi: Jerome Sable

Manus: Jerome Sable

Medverkande: Minnie Driver, Meat Loaf, Allie MacDonald mfl.

Produktionsbolag: Serendipity Point Films/XYZ Films/Citizen Jones mfl.

År: 2014

Längd: 89 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2190838/

 

Efter att deras mor mördas på kvällen av urpremiären av en musikal som skulle blivit hennes biljett till Broadway växer hennes två barn, Camilla och Buddy, upp med en föreståndare på ett sommarläger för teaterintresserade barn. Tio år senare tänker lägret sätta upp samma föreställning som blev moderns sista bestämmer sig Camilla för att provspela för huvudrollen. Men någon har inte glömt vad som hände för tio år sedan...

 

Skräck och musikal kan gå riktigt bra ihop. Två exempel är de fantastiska The Rocky Horror Picture Show (1975) och Little Shop Of Horrors (1986). Den gemensamma nämnaren är total galenskap och catchiga låtar. När dessutom en av skådespelarna från den förstnämnda filmen, Meat Loaf, gör en roll i Stage Fright trodde jag att den kanske skulle fungera okej i alla fall. Och ja, filmen har en del repliker och scener som är riktigt kul, men helheten är riktigt usel.

 

Musiken är inget att skriva hem om och redan där har musikalaspekten gått förlorad. Nu blir sånginsatserna märkbart krystade och jag längtade mest efter de få scener som faktiskt funkar - de med den fruktansvärt överspelande och kitschiga mördaren, komplett i kabukimask! Slasherscenerna gör det mesta rätt faktiskt och är den enda anledningen till att den här rullen hankar sig fast vid en etta i betyg. Det tråkiga är att här finns ett upplägg till en riktigt rolig musikal. Vem kan låta bli att älska en galen hårdrockare som använder knivar som capoklämmor och som hatar dåliga musikaler?

 

Skådespelarna är... tja... där. Meat Loaf har inte särskilt mycket att göra i rullen och när han väl är med sjunger han oftast inte ens. Resterande skådespelare tar mest upp plats. Tar man upp mer plats än Meat Loaf så har man problem. Vad Oscarsnominerade Minnie Driver gör i en liten biroll har jag ingen aning om. Kanske dags att skaffa ny agent?

 

Betyg: 1+ skulle varit en renodlad slasher av 5 möjliga


Av Ulf - 3 april 2014 14:27

 


Regi: Noam Murro

Manus: Zack Snyder & Kurt Johnstad (baserat på Frank Millers seriealbum Xerxes)

Medverkande: Sullivan Stapleton, Eva Green, Lena Headay mfl.

Produktionsbolag: Cruel & Unusual Films/Atmosphere Entertainment MM/Nimar Studios mfl.

År: 2014

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1253863/

 

Efter segern över Leonidas och hans 300 spartaner drar Xerxes armé vidare mot de andra grekiska stadsstaterna. Athen är det främsta priset i kampanjen, men Athens flotta, under ledning av den fruktade Themistocles, tänker inte ge upp utan strid. Nöden har ingen lag och tvingar Athen in i en allians med sin forna fiende Sparta för att möta persernas framstormning.

 

Okej, jag erkänner villigt att 300 (2006) har sin charm som popcornunderhållning. Den är givetvis ingen bra film, har en löjlig underton om de onda perserna som hotar vår västerländska civlisation (läs: kriget mot terrorismen) och innehåller flertalet usla rollprestationer, men den är helt enkelt kul för vad den är. 300: Rise Of An Empire tar samma form och lyckas göra den tråkig. Det är en bedrift i sig själv. Medan 300 visste att den ville vara testosteronstinn action utan särskilt mycket hjärna försöker uppföljaren sig på att väva in politiska diskussioner och eviga tal i handlingen. Med tanke på att Zack Snyder inte kan skriva dialog ens under pistolhot och Frank Miller tappade greppet totalt någon gång under 90-talet blir det sövande tråkigt.

 

Actionscenerna fungerar okej när de väl kommer, men även dessa känns sämre än i första filmen. Framförallt har det att göra med att det känns som att manusförfattarna inte har någon aning om hur en båt fungerar. Det gör de stora sjöslagen mer än lite osannolika. Missförstå mig inte, 300 hade tonvis med osannolika saker men jag kände inte att de störde den lilla historia som nu berättades. I uppföljaren känns sjöslagen totalt osannolika och ännu mer som ett tv-spel än första rullen gjorde. Sen har vi den oheliga treenigheten...

 

Den första filmen försökte efterlikna Millers teckningar och gjorde ett ganska gott försök att se seriealbumsmässig ut. 300: Rise Of An Empire överanvänder tre effekter i det oändliga för att skapa "stämning" - glöd som flyger genom luften, korta ögonblick av slow motion och mullrande ljudeffekter till allt. Hela filmen mullrar. Ger du ett tal? Ha muller i bakgrunden. Rider du en häst? Muller. Kastar du ett spjut? Muller. Ljuddesignen är bland det värsta jag hört - någonsin.

 

Det enda som räddar 300: Rise Of An Empire från nollan i betyg är att vissa actionsekvenser trots allt klarar sig undan med hedern i behåll. Så länge de inte håller på och löjlar sig med båtar funkar det okej. Sammantaget är det här dock en vedervärdig film. Räkna med många Razzienomineringar nästa år.

 

Betyg: 1 saknad Gerard Butler av 5 möjliga

 

Av Ulf - 15 februari 2014 20:56

 


Regi: Paolo Sorrentino

Manus: Paolo Sorrentino & Umberto Contarello

Medverkande: Toni ServilloCarlo Verdone, Sabrina Ferilli mfl.

Produktionsbolag: Indigo Film/Medusa Film/Babe Film mfl.

År: 2013

Längd: 142 min

Land: Italien/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2358891/

 

Jep är en gammal societetsherre vars stjärna i den italienska kulturnatten tändes av hans enda bok. Nu lever Jep ett bekvämt liv med att skriva krönikor, intervjuer och recensioner, men det är något som saknas. När han nås av beskedet att hans ungdomskärlek dött börjar Jep blicka tillbaka på sitt liv och se det ofullständiga i det.

 

The Great Beauty har jämförts med verk av både Fellini och Rossellini, men denna jämförelse är enligt mig väldigt ytlig. Oj, någon gör en film om en man i Rom som är något svår och djup? Då måste den liknas vid de gamla giganterna. Nej, Paolo Sorrentino är inte någon ny Fellini eller Rossellini. Hans porträtt av Roms kulturella "dekadens" blir bara yta på yta utan egentligen karaktärsutveckling. Ta exempelvis vår protagonist Jep och hans vänner. Samtalen de för säger absolut ingenting. De rapar bara upp samma saker man kan höra i vilka bokcirklar som helst. Det snällaste jag kan säga om Jep är att han ändå har en viss sund distans till det pretentiösa konstdravlet han konsumerar.

 

The Great Beauty klarar sig från en nolla i betyg helt på filmteknik. Det är en förbaskat snygg film, men innehållslös. Det är helt enkelt en jävla massa snack utan några riktiga känslor. Och snackar gör de! Dialogen går i 180, med referenser till Proust här och Aristoteles där. Istället för att faktiskt säga något om vad den verkar vilja göra en ansats till, den åldrande mannens plats i ett nytt samhälle han inte riktigt förstår, blir det ingenting av det hela. The Great Beauty representerar den värsta typen av film - yta framför substans, men ändå hävdande ett djup som inte finns där.

 

Betyg: 1 men de har en dvärg med... det är lite Fellini av 5 möjliga

Av Ulf - 4 oktober 2013 15:56

 

FFF 2013 dag 8: Smutsiga holländare, pestopirog och vadslagning på hög nivå


Jag har kommit in i en behaglig lunk med lärarjobb, tupplur på soffan och en kväll fullspäckad med film. Jag sörjer lite att det snart är över för det här året, men laddar inför nästa stora grej på bloggen. Vad den är tänker jag inte avslöja, men det kommer krävas en jäkla massa jobb och blir troligen inte klar förrän i december. Nåja, den som lever får se.

 

Gårdagen började med en film som jag funderat på om jag verkligen skulle se. Beskrivningen i festivalkatalogen av den holländska Borgman (2013) var ganska kortfattad i all sin förvirring. Efter att ha sett filmen måste jag dock erkänna att jag troligen inte kan beskriva filmen bättre själv.

 

 

Borgman tar sin början med att en man vaknar upp i sin jordhåla i skogen. Han inser att någon är ute efter honom och flyr därför in mot ett närliggande samhälle. Han är smutsig och vill desperat ha ett bad. Det finns av förklarliga skäl inte någon som vill släppa in en hemlös man som ser ut som han kunde vara en sektledare, men till sist förbarmar sig en trebarnsmor sig över främlingen. Det blir början på en mycket säregen och skrämmande relation mellan Camiel Borgman och hans nya välgörare.

 

Oj, vad jag hörde många arga och elaka ord om den här filmen när jag gick ut från salongen! Den var obegriplig! Den var för långsam! Den var tråkig! Jag håller absolut inte med. Borgman är förvisso en långsam film, men den liknar inte något du sett tidigare. Jag påmindes om min stora favorit, David Lynch, under långa delar av filmen. Jan Bijvoet är underbart obehaglig i huvudrollen och hela filmen har en krypande, suggestiv känsla över sig. Att den skulle vara obegriplig håller jag inte heller med om. Den är utmanande, ja, och jag kommer säkert få se om den innan jag förstår hela handlingsförloppet, men i motsats till de "skumma" filmer jag sågat under veckan har Borgman en handling. Det är en inte en perfekt film (här finns exempelvis att jobba på när det gäller klippning och kameraarbete), men det är definitivt en unik film. 4 smutsiga holländare av 5 möjliga.

 

 

Kvällens andra film var inte lika utmanande eller skoj. Dark Touch (2013) är en amatörmässig skräckfilm enligt standardmodellen onda-barn-gör-onda-saker-men-är-egentligen-inte-så-onda-utan-mest-ledsna. Niamh är den enda överlevande från en brandkatastrof där resten av hennes familj dog. Några av familjens vänner adopterar Niamh tills vidare, men snart börjar märkliga saker ske även i deras hus.

 

Okej, om ni trots allt tänker se Dark Touch så kommer här en spoiler: Niamh får saker att hända på telekinetisk väg eftersom hon blivit traumatiserad av sina hemförhållanden. Om ni ska göra en film på temat utsatta barn, gör det inte så här, okej? Allt är under kritik i den här filmen; kameraarbete, skådespelarinsatser, manus och produktion. Det var så pass illa att jag inte orkade sitta kvar utan gick och käkade en överpriserad pestopirog på 7-11 istället. Om jag lämnar en biosalong är det riktigt uselt. Tyvärr kan det inte bli annat än bloggens tredje nolla genom tiderna, även om den står som en etta i statistiken. Måste skapa en ny kategori till avskräde av den här typen. 0 skriva-på-näsan-symboler av 5 möjliga.

 

 

Kvällen avslutades med den becksvarta komedin Cheap Thrills(2013). Craig har en allmän skitdag. Inte nog med att han, frugan och deras nyfödde son håller på att bli vräkta från sin lägenhet, utan innan morgonen är över har han dessutom fått sparken från sitt jobb. När han dränker sina sorger på en lokal bar stöter han på Vince, en gammal polare från gymnasietiden. Efter några öl blir Craig och Vince inbjudna till en annan gästs bord, den stenrike Colin och hans troféfru Violet. Colin har en idé för att fira Violets födelsedag. Han vill utmana grabbarna på en serie dueller där vinnaren får betalt...

 

Det blir inte så mycket mörkare komedi är Cheap Thrills. Den fruktansvärda desperation som Craig känner inför sitt ekonomiska öde kontrasterat med Craigs extremt slösaktiga livsstil är nog för att ge ångest bara det. När utmaningarna blir mer och mer utstuderade och våldsamma sätter man skrattet i halsen lika många gånger som det kommer ut. Det är en tämligen enkel idé men väl genomförd. Kopplingen mellan den ekonomiska situationen för mängder av amerikaner just nu och filmens historia gör att den dessutom känns aktuell. Problemet med Cheap Thrills är att manuset kör ett eller två varv för mycket. Till sist går det inte riktigt att höja utmaningsgraden längre utan filmen ebbar ut. Det är dock en sevärd rulle om du gillar svart komedi... och inte är äckelmagad. Här finns några riktigt slemmiga scener som till och med fick mig att svälja en gång eller två extra. 3+ finger foods av 5 möjliga.

 

Om kvällens långfilmer var en blandning mellan högt och lågt var kortfilmerna desto jämnare. Danska The Good Company (2012) var en absurd liten pärla om hur en man dödar sin fru precis innan de ska ha en middagsbjudning för några nära vänner. Hur ska han dölja det faktum att frun ligger död i köket? Holländska (mycket Holland för pengarna!) The Life of Death (2012) är en mycket vacker animerad kortfilm om hur en representation av Döden blir förälskad i en hjort. Problemet är bara att allt han rör vid dör.

 

Två bra kortfilmer till trots så tillhörde kortfilmskvällen helt klart belgisk/schweiziska A Better World (2013). Henry är en väldigt lojal arbetare i ett totalitärt framtida statsskick. Glad över att regimen precis beslutat att förbjuda leenden på allmän plats går Henry och lägger sig en kväll. Snart vaknar han upp av ett förfärligt oväsen. Regimen har fallit, folk firar på gatorna... men vad ska då hända med Henry? A Better World är den bästa kortfilmen jag sett på festivalen hitintills. Som storkonsument av dystopisk science fiction låg den rätt i linje med min smak. Samhällskritisk, rolig och samtidigt känslosam - A Better World bör ses av alla.

 

Ikväll ser jag hajar i tornados, ett israeliskt hämnddrama och avrundar med en zombierulle på en damtoalett. Dessutom en shout out till Henrik Möller som jag pratade kort med igår: Glömde fråga när långfilmen kommer!

Av Ulf - 2 oktober 2013 17:15

 

 

FFF 2013 dag 5 & 6: Vila, svamptrippar och dysfunktionella familjer

 

Efter att ha varit på FFF fyra dagar i rad och sett allt jag kunde se var det ganska skönt att kunna lägga in en vilodag i måndags. Festivalen körde endast två filmer under just måndag och den ena av dem, Rurouni Kenshin (2012, 4+ felvända svärd av 5 möjliga) hade jag redan recenserat. Måndagens andra feature var Ben Wheatleys A Field In England (2013).

 

 

Ett par soldater deserterar från armén under 1600-talets engelska inbördeskrig. Snart stöter de på två män som påstår att fältet de går på har en skatt nedgräven i sig. De båda soldaterna tvingas gräva efter skatten, allt medans deras psykiska hälsa blir allt sämre på grund av en måltid med psykadeliska svampar. 

 

Ja... vad säger man? För mig har film alltid varit ett berättande medium först och först sekundärt ett bildkonstnärligt dito. Därför har jag jättesvårt för film som har en helt okej grundstory och snyggt foto men som dränker detta i bildkonstnärliga amibtioner som gör berättandekonsten lidande. Det är precis det som Wheatley gör med A Field In England. Det värsta är att Wheatley har en bra film här någonstans men den går förlorad tillsammans med svampsoppan. 1 magisk svampsoppa av 5 möjliga.


Då var tisdagens föreställning av You're Next (2011) mycket roligare. Familjen Davison samlas för första gången på många år för att fira föräldrarnas bröllopsdag. Spänningarna mellan syskonen är tydliga, men alla kommer på andra tankar när de av någon anledning attackeras av tre tungt beväpnade män maskerade med djurmasker. Mördarna, vem de än är, kommer dock snart få lära sig att någon i huset vet hur man slår tillbaka.

 

 

You're Next följer i en lång rad filmer på liknande tema de senaste åren. Det verkar som om home invasion har blivit en subgenre inom skräckfacket, men det de flesta filmer av det här slaget misslyckas med är att skapa karaktärer som vi bryr oss om. You're Next tar sin tid med uppbyggnaden och låter oss följa karaktärerna en god halvtimme (eller en tredjedel av filmen) innan helvetet brakar löst. Det gör att den också är mycket bättre än merparten av sina genrekompisar. Överraskande välspelad, spännande och på sina ställen även rolig var You're Next en glad överraskning på tisdagskvällen. 4 överlevnadsexperter av 5 möjliga.

 


För att ni också ska få låten fast i skallen bjuder jag nedan på det mest framträdande spåret på soundtracket till You're Next. Det är ni värda.

 



Ikväll ser jag de två sena föreställningarna och försöker få koll på det enorma diskberg som samlats under veckan.

Av Ulf - 29 september 2013 20:45



Efter att ha spenderat hela dagarna i biosalonger sedan i torsdags var det idag skönt att kunna koppla av lite med bara tre besök till Kino. Hur mycket jag än älskar film måste en del hushållsarbete och förberedande arbete för arbetsveckan ändå göras. Därför planerade jag för någon vecka sedan in två "vilodagar" från festivalen där jag har sett två av filmerna i förväg (idag) och båda filmerna för imorgon. På tisdag missar jag dessutom min enda feature på festivalen, Love Eternal. Hur som helst blev det ju tre biobesök idag också. För recensioner av Byzantium (3+ Gemma Aterton, you will be mine, oh yes, you will be mine av 5 möjliga) samt Hammer Of The Gods (2 och var är den förbaskade hammaren? av 5 möjliga) rekommenderar jag att ni följer länkarna i respektive titlar.  


Jag borde ha litat på min magkänsla idag dock. En dag som denna suger det med egenpåtagna uppdrag som man är för stolt för att släppa. Idag var nämligen första gången sedan jag började gå på FFF för en herrans massa år sedan som jag mest av allt hade lite småtrist. Den kandensiska science fiction-rullen Mars et Avril (2012) inledde dagen. Science fiction på franska. Jag borde vetat bättre.

 

 

Mars et Avril handlar om den åldrande jazzmusikern Jacob Obus som spelar på instrument modellerade efter kvinnors kroppar (ja...). En dag träffar både han och hans instrumentbyggare på fotografen Avril, vilka båda blir störtförälskade i. Sen är det något med en expedition till Mars som kan pågå under tiden eller inte också. Släng in lite fjanterier om sfärernas musik och du har Mars et Avril.

 

Jag... jag vet inte. Ja, det här är en väldigt snygg film rent estetiskt. Det var också det enda positiva folk verkade ha att säga om den efter vi gått ut från salongen. Historien är förvirrad, pretentiös och försöker vara så mycket smartare än den egentligen är. Jag antar att man på något vis skulle bli lika betagen av Avril som de båda herrarna i filmen blev. Jag har känt många tjejer som Avril, hell, jag har till och med dejtat tjejer som Avril. Med risk för att förlämpa någon så står Avrils karaktär som en perfekt representant för problemet med den här filmen - fejkat djup. Det här är egentligen en film om en psykiskt labil groupie som vill ligga med gamla jazzmusiker. Det är precis lika kul som det låter. 1 konstpretto av 5 möjliga.

 

 

Efter att ha power walkat bort min irritation över att ha förlorat en och en halv timme av mitt liv var det dags för koreansk katastroffilm. Okej, det här bör väl vara tämligen lättuggat och underhållande, tänkte jag. För andra gången under dag fyra önskade jag snart att jag hade en skämskudde.       


The Tower (2012) skildrar vad som händer när en brand bryter ut i ett nybyggt lägenhetskomplex. Vi får följa händelserna från brandmännens, säkerhetschefen och några av arbetarnas perspektiv. Snart står det dock klart att tornet måste demoleras innan det rasar över närliggande byggnader och... torn.

 

Om jag hade kommit in i filmen efter en timme utan att ha sett uppbyggnaden skulle jag trott att det här vore en parodi på amerikanska katastrofrullar. Alla klyschorna är här och det verkar inte precis som man använder dem ironiskt. Hjälten som måste jobba istället för att vara med sitt barn på självaste julafton? Check. Irriterande unge man helst ville kasta ut genom valfritt fönster? Check. Heroiska offerscener ala "leave-me-here-to-die-sarge"? Check. Stråkmusiken som spelar i det oändliga? Check. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Att man sen lånat en hel del väldigt ikoniska bilder från de där halvkända raserade tornen i New York lämnar bara en fadd smak i munnen. Produktionsvärdena och de scener som trots allt är spännande räddar filmen från en etta... knappt. 2- seriöst, till och med att det är en flygfarkost som startar branden? Subtilt av 5 möjliga.

 

 

Med två skräpfilmer under bältet satte jag mitt hopp till kvällens sista visning för min del, Chastity Bites (2013). Filmen har en väldigt kul grundpremiss i att den ökända Elizabeth Bathory i hemlighet blir kurator specialiserad på sexualfrågor i allmänhet och avhållsamhet i synnerhet på en amerikansk high school. För den som inte känner till Bathory är hon lite av den kvinnliga motsvarigheten till Dracula - tjejen gillar blod helt enkelt. För att Elizabeth ska kunna behålla sin eviga ungdom måste det dock vara blod från kvinnliga oskulder. Då är amerikansk avhållsamhetspolitik en bra policy att stötta.

 

Leah (tänk en tonårig Lisa Simpson) tycker inte det här med påtvingad avhållsamhet är en särskilt bra idé och vägrar gå med i Elizabeths studiecirkel. Snart börjar hon dessutom märka att folk försvinner runt Elizabeth och till hennes fasa vill hennes bästa vän, Katharine, gå med i gruppen.

 

Okej, var börjar jag? Det är tragiskt att den här typen av film fortfarande kan ses som något kontroversiellt i vissa delar av västvärlden när den inte så mycket krossar könsroller som bekräftar dessa. Den första halvan av filmen vänder nästan ut och in på sig själv för att visa Leah som en självständig, tuff tjej som skiter i vad alla andra tycker. Gott så, tänkte jag. Sen kommer vändpunkten. Utan att avslöja för mycket av handlingens utveckling genomgår Leah en "snyggofiering". Ni vet, den lite nördiga tjejen med glasögon och lite för stora kläder som ingen kan se är apsnygg förrän hon gör en Clark Kent och plockar av sig glasögonen! Wow! När hon dessutom gör detta glömmer hon helt plötsligt bort sina egna värderingar, utnyttjar en kille för sex (alla killar är ju alla villiga, det vet vi) och finner plötsligt sin inre asskicker inte genom egna handlingar utan en försäkring hon skaffar sig genom att ha sex med en baktanke (no pun intended). Jag blir bara så trött. Det här är urvattnad Veronica Mars möter Buffy av usel klass. När den inte ens har särskilt rolig dialog eller bra skådespelare blir betyget 1 säkert välmenande film men som missar poängen av 5 möjliga.

 

Imorgon ser jag A Field In England hemma, kollar in finalen av Breaking Bad och tar en paus från bloggandet tills på tisdag.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se