Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - 4 oktober 2013 15:56

 

FFF 2013 dag 8: Smutsiga holländare, pestopirog och vadslagning på hög nivå


Jag har kommit in i en behaglig lunk med lärarjobb, tupplur på soffan och en kväll fullspäckad med film. Jag sörjer lite att det snart är över för det här året, men laddar inför nästa stora grej på bloggen. Vad den är tänker jag inte avslöja, men det kommer krävas en jäkla massa jobb och blir troligen inte klar förrän i december. Nåja, den som lever får se.

 

Gårdagen började med en film som jag funderat på om jag verkligen skulle se. Beskrivningen i festivalkatalogen av den holländska Borgman (2013) var ganska kortfattad i all sin förvirring. Efter att ha sett filmen måste jag dock erkänna att jag troligen inte kan beskriva filmen bättre själv.

 

 

Borgman tar sin början med att en man vaknar upp i sin jordhåla i skogen. Han inser att någon är ute efter honom och flyr därför in mot ett närliggande samhälle. Han är smutsig och vill desperat ha ett bad. Det finns av förklarliga skäl inte någon som vill släppa in en hemlös man som ser ut som han kunde vara en sektledare, men till sist förbarmar sig en trebarnsmor sig över främlingen. Det blir början på en mycket säregen och skrämmande relation mellan Camiel Borgman och hans nya välgörare.

 

Oj, vad jag hörde många arga och elaka ord om den här filmen när jag gick ut från salongen! Den var obegriplig! Den var för långsam! Den var tråkig! Jag håller absolut inte med. Borgman är förvisso en långsam film, men den liknar inte något du sett tidigare. Jag påmindes om min stora favorit, David Lynch, under långa delar av filmen. Jan Bijvoet är underbart obehaglig i huvudrollen och hela filmen har en krypande, suggestiv känsla över sig. Att den skulle vara obegriplig håller jag inte heller med om. Den är utmanande, ja, och jag kommer säkert få se om den innan jag förstår hela handlingsförloppet, men i motsats till de "skumma" filmer jag sågat under veckan har Borgman en handling. Det är en inte en perfekt film (här finns exempelvis att jobba på när det gäller klippning och kameraarbete), men det är definitivt en unik film. 4 smutsiga holländare av 5 möjliga.

 

 

Kvällens andra film var inte lika utmanande eller skoj. Dark Touch (2013) är en amatörmässig skräckfilm enligt standardmodellen onda-barn-gör-onda-saker-men-är-egentligen-inte-så-onda-utan-mest-ledsna. Niamh är den enda överlevande från en brandkatastrof där resten av hennes familj dog. Några av familjens vänner adopterar Niamh tills vidare, men snart börjar märkliga saker ske även i deras hus.

 

Okej, om ni trots allt tänker se Dark Touch så kommer här en spoiler: Niamh får saker att hända på telekinetisk väg eftersom hon blivit traumatiserad av sina hemförhållanden. Om ni ska göra en film på temat utsatta barn, gör det inte så här, okej? Allt är under kritik i den här filmen; kameraarbete, skådespelarinsatser, manus och produktion. Det var så pass illa att jag inte orkade sitta kvar utan gick och käkade en överpriserad pestopirog på 7-11 istället. Om jag lämnar en biosalong är det riktigt uselt. Tyvärr kan det inte bli annat än bloggens tredje nolla genom tiderna, även om den står som en etta i statistiken. Måste skapa en ny kategori till avskräde av den här typen. 0 skriva-på-näsan-symboler av 5 möjliga.

 

 

Kvällen avslutades med den becksvarta komedin Cheap Thrills(2013). Craig har en allmän skitdag. Inte nog med att han, frugan och deras nyfödde son håller på att bli vräkta från sin lägenhet, utan innan morgonen är över har han dessutom fått sparken från sitt jobb. När han dränker sina sorger på en lokal bar stöter han på Vince, en gammal polare från gymnasietiden. Efter några öl blir Craig och Vince inbjudna till en annan gästs bord, den stenrike Colin och hans troféfru Violet. Colin har en idé för att fira Violets födelsedag. Han vill utmana grabbarna på en serie dueller där vinnaren får betalt...

 

Det blir inte så mycket mörkare komedi är Cheap Thrills. Den fruktansvärda desperation som Craig känner inför sitt ekonomiska öde kontrasterat med Craigs extremt slösaktiga livsstil är nog för att ge ångest bara det. När utmaningarna blir mer och mer utstuderade och våldsamma sätter man skrattet i halsen lika många gånger som det kommer ut. Det är en tämligen enkel idé men väl genomförd. Kopplingen mellan den ekonomiska situationen för mängder av amerikaner just nu och filmens historia gör att den dessutom känns aktuell. Problemet med Cheap Thrills är att manuset kör ett eller två varv för mycket. Till sist går det inte riktigt att höja utmaningsgraden längre utan filmen ebbar ut. Det är dock en sevärd rulle om du gillar svart komedi... och inte är äckelmagad. Här finns några riktigt slemmiga scener som till och med fick mig att svälja en gång eller två extra. 3+ finger foods av 5 möjliga.

 

Om kvällens långfilmer var en blandning mellan högt och lågt var kortfilmerna desto jämnare. Danska The Good Company (2012) var en absurd liten pärla om hur en man dödar sin fru precis innan de ska ha en middagsbjudning för några nära vänner. Hur ska han dölja det faktum att frun ligger död i köket? Holländska (mycket Holland för pengarna!) The Life of Death (2012) är en mycket vacker animerad kortfilm om hur en representation av Döden blir förälskad i en hjort. Problemet är bara att allt han rör vid dör.

 

Två bra kortfilmer till trots så tillhörde kortfilmskvällen helt klart belgisk/schweiziska A Better World (2013). Henry är en väldigt lojal arbetare i ett totalitärt framtida statsskick. Glad över att regimen precis beslutat att förbjuda leenden på allmän plats går Henry och lägger sig en kväll. Snart vaknar han upp av ett förfärligt oväsen. Regimen har fallit, folk firar på gatorna... men vad ska då hända med Henry? A Better World är den bästa kortfilmen jag sett på festivalen hitintills. Som storkonsument av dystopisk science fiction låg den rätt i linje med min smak. Samhällskritisk, rolig och samtidigt känslosam - A Better World bör ses av alla.

 

Ikväll ser jag hajar i tornados, ett israeliskt hämnddrama och avrundar med en zombierulle på en damtoalett. Dessutom en shout out till Henrik Möller som jag pratade kort med igår: Glömde fråga när långfilmen kommer!

ANNONS
Av Ulf - 2 oktober 2013 17:15

 

 

FFF 2013 dag 5 & 6: Vila, svamptrippar och dysfunktionella familjer

 

Efter att ha varit på FFF fyra dagar i rad och sett allt jag kunde se var det ganska skönt att kunna lägga in en vilodag i måndags. Festivalen körde endast två filmer under just måndag och den ena av dem, Rurouni Kenshin (2012, 4+ felvända svärd av 5 möjliga) hade jag redan recenserat. Måndagens andra feature var Ben Wheatleys A Field In England (2013).

 

 

Ett par soldater deserterar från armén under 1600-talets engelska inbördeskrig. Snart stöter de på två män som påstår att fältet de går på har en skatt nedgräven i sig. De båda soldaterna tvingas gräva efter skatten, allt medans deras psykiska hälsa blir allt sämre på grund av en måltid med psykadeliska svampar. 

 

Ja... vad säger man? För mig har film alltid varit ett berättande medium först och först sekundärt ett bildkonstnärligt dito. Därför har jag jättesvårt för film som har en helt okej grundstory och snyggt foto men som dränker detta i bildkonstnärliga amibtioner som gör berättandekonsten lidande. Det är precis det som Wheatley gör med A Field In England. Det värsta är att Wheatley har en bra film här någonstans men den går förlorad tillsammans med svampsoppan. 1 magisk svampsoppa av 5 möjliga.


Då var tisdagens föreställning av You're Next (2011) mycket roligare. Familjen Davison samlas för första gången på många år för att fira föräldrarnas bröllopsdag. Spänningarna mellan syskonen är tydliga, men alla kommer på andra tankar när de av någon anledning attackeras av tre tungt beväpnade män maskerade med djurmasker. Mördarna, vem de än är, kommer dock snart få lära sig att någon i huset vet hur man slår tillbaka.

 

 

You're Next följer i en lång rad filmer på liknande tema de senaste åren. Det verkar som om home invasion har blivit en subgenre inom skräckfacket, men det de flesta filmer av det här slaget misslyckas med är att skapa karaktärer som vi bryr oss om. You're Next tar sin tid med uppbyggnaden och låter oss följa karaktärerna en god halvtimme (eller en tredjedel av filmen) innan helvetet brakar löst. Det gör att den också är mycket bättre än merparten av sina genrekompisar. Överraskande välspelad, spännande och på sina ställen även rolig var You're Next en glad överraskning på tisdagskvällen. 4 överlevnadsexperter av 5 möjliga.

 


För att ni också ska få låten fast i skallen bjuder jag nedan på det mest framträdande spåret på soundtracket till You're Next. Det är ni värda.

 



Ikväll ser jag de två sena föreställningarna och försöker få koll på det enorma diskberg som samlats under veckan.

ANNONS
Av Ulf - 29 september 2013 20:45



Efter att ha spenderat hela dagarna i biosalonger sedan i torsdags var det idag skönt att kunna koppla av lite med bara tre besök till Kino. Hur mycket jag än älskar film måste en del hushållsarbete och förberedande arbete för arbetsveckan ändå göras. Därför planerade jag för någon vecka sedan in två "vilodagar" från festivalen där jag har sett två av filmerna i förväg (idag) och båda filmerna för imorgon. På tisdag missar jag dessutom min enda feature på festivalen, Love Eternal. Hur som helst blev det ju tre biobesök idag också. För recensioner av Byzantium (3+ Gemma Aterton, you will be mine, oh yes, you will be mine av 5 möjliga) samt Hammer Of The Gods (2 och var är den förbaskade hammaren? av 5 möjliga) rekommenderar jag att ni följer länkarna i respektive titlar.  


Jag borde ha litat på min magkänsla idag dock. En dag som denna suger det med egenpåtagna uppdrag som man är för stolt för att släppa. Idag var nämligen första gången sedan jag började gå på FFF för en herrans massa år sedan som jag mest av allt hade lite småtrist. Den kandensiska science fiction-rullen Mars et Avril (2012) inledde dagen. Science fiction på franska. Jag borde vetat bättre.

 

 

Mars et Avril handlar om den åldrande jazzmusikern Jacob Obus som spelar på instrument modellerade efter kvinnors kroppar (ja...). En dag träffar både han och hans instrumentbyggare på fotografen Avril, vilka båda blir störtförälskade i. Sen är det något med en expedition till Mars som kan pågå under tiden eller inte också. Släng in lite fjanterier om sfärernas musik och du har Mars et Avril.

 

Jag... jag vet inte. Ja, det här är en väldigt snygg film rent estetiskt. Det var också det enda positiva folk verkade ha att säga om den efter vi gått ut från salongen. Historien är förvirrad, pretentiös och försöker vara så mycket smartare än den egentligen är. Jag antar att man på något vis skulle bli lika betagen av Avril som de båda herrarna i filmen blev. Jag har känt många tjejer som Avril, hell, jag har till och med dejtat tjejer som Avril. Med risk för att förlämpa någon så står Avrils karaktär som en perfekt representant för problemet med den här filmen - fejkat djup. Det här är egentligen en film om en psykiskt labil groupie som vill ligga med gamla jazzmusiker. Det är precis lika kul som det låter. 1 konstpretto av 5 möjliga.

 

 

Efter att ha power walkat bort min irritation över att ha förlorat en och en halv timme av mitt liv var det dags för koreansk katastroffilm. Okej, det här bör väl vara tämligen lättuggat och underhållande, tänkte jag. För andra gången under dag fyra önskade jag snart att jag hade en skämskudde.       


The Tower (2012) skildrar vad som händer när en brand bryter ut i ett nybyggt lägenhetskomplex. Vi får följa händelserna från brandmännens, säkerhetschefen och några av arbetarnas perspektiv. Snart står det dock klart att tornet måste demoleras innan det rasar över närliggande byggnader och... torn.

 

Om jag hade kommit in i filmen efter en timme utan att ha sett uppbyggnaden skulle jag trott att det här vore en parodi på amerikanska katastrofrullar. Alla klyschorna är här och det verkar inte precis som man använder dem ironiskt. Hjälten som måste jobba istället för att vara med sitt barn på självaste julafton? Check. Irriterande unge man helst ville kasta ut genom valfritt fönster? Check. Heroiska offerscener ala "leave-me-here-to-die-sarge"? Check. Stråkmusiken som spelar i det oändliga? Check. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Att man sen lånat en hel del väldigt ikoniska bilder från de där halvkända raserade tornen i New York lämnar bara en fadd smak i munnen. Produktionsvärdena och de scener som trots allt är spännande räddar filmen från en etta... knappt. 2- seriöst, till och med att det är en flygfarkost som startar branden? Subtilt av 5 möjliga.

 

 

Med två skräpfilmer under bältet satte jag mitt hopp till kvällens sista visning för min del, Chastity Bites (2013). Filmen har en väldigt kul grundpremiss i att den ökända Elizabeth Bathory i hemlighet blir kurator specialiserad på sexualfrågor i allmänhet och avhållsamhet i synnerhet på en amerikansk high school. För den som inte känner till Bathory är hon lite av den kvinnliga motsvarigheten till Dracula - tjejen gillar blod helt enkelt. För att Elizabeth ska kunna behålla sin eviga ungdom måste det dock vara blod från kvinnliga oskulder. Då är amerikansk avhållsamhetspolitik en bra policy att stötta.

 

Leah (tänk en tonårig Lisa Simpson) tycker inte det här med påtvingad avhållsamhet är en särskilt bra idé och vägrar gå med i Elizabeths studiecirkel. Snart börjar hon dessutom märka att folk försvinner runt Elizabeth och till hennes fasa vill hennes bästa vän, Katharine, gå med i gruppen.

 

Okej, var börjar jag? Det är tragiskt att den här typen av film fortfarande kan ses som något kontroversiellt i vissa delar av västvärlden när den inte så mycket krossar könsroller som bekräftar dessa. Den första halvan av filmen vänder nästan ut och in på sig själv för att visa Leah som en självständig, tuff tjej som skiter i vad alla andra tycker. Gott så, tänkte jag. Sen kommer vändpunkten. Utan att avslöja för mycket av handlingens utveckling genomgår Leah en "snyggofiering". Ni vet, den lite nördiga tjejen med glasögon och lite för stora kläder som ingen kan se är apsnygg förrän hon gör en Clark Kent och plockar av sig glasögonen! Wow! När hon dessutom gör detta glömmer hon helt plötsligt bort sina egna värderingar, utnyttjar en kille för sex (alla killar är ju alla villiga, det vet vi) och finner plötsligt sin inre asskicker inte genom egna handlingar utan en försäkring hon skaffar sig genom att ha sex med en baktanke (no pun intended). Jag blir bara så trött. Det här är urvattnad Veronica Mars möter Buffy av usel klass. När den inte ens har särskilt rolig dialog eller bra skådespelare blir betyget 1 säkert välmenande film men som missar poängen av 5 möjliga.

 

Imorgon ser jag A Field In England hemma, kollar in finalen av Breaking Bad och tar en paus från bloggandet tills på tisdag.

Av Ulf - 5 september 2013 16:00


 

Regi: Marc Forster

Manus: Matthew Michael Carnahan/Drew Goddard/Damon Lindelof (baserat på Max Brooks roman)

Medverkande: Brad Pitt, Mireille Enos, Daniella Kertesz mfl.

Produktionsbolag: Plan B Entertainment/Apparatus Productions/GK Films mfl.

År: 2013

Längd: 116 min (recenserad version: unrated version: 123 min)

Land: USA/Malta

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0816711/


För ungefär ett och ett halvt år sedan öste jag beröm över Max Brooks bok World War Z: An Oral History Of The Zombie War. Ungefär samtidigt började jag också läsa skräckrapporter om filmatiseringen. Manuset skrevs om flertalet gånger, varav den sista gången när produktionen redan var halvvägs. Resultatet har blivit en av filmerna med störst bortslösad potential jag någonsin sett.

 

I boken reser Max Brooks alter ego runt i världen som resande reporter för att samla historier från zombiekriget och de som överlevde. Uppdelningen i kortare kapitel och anekdoter gav boken en verklig global prägel som jag saknat i de flesta andra zombieskildringar. Dessutom lyckades Brooks skapa levande karaktärer som jag som läsare kände för. Det enda av detta som är kvar i filmatiseringen är namnet och en mycket svag tematisk koppling. Annars är det här zombieapokalyps 1A - fast så mycket värre.

 

Brad Pitt innehar huvudrollen som FN-tjänstemannen Gerry Lane som måste kuska världen runt för att hitta var zombieviruset startade. Pitt gör väl inte sin bästa roll på långa vägar, men skådespelarinsatserna är den här filmens minsta problem. Men även när det gäller skådespelare och casting kan vi se hur fruktansvärt sönderhackad World War Z är. Matthew Fox är väl kanske inte en skådis på a-listan, men att ha honom i en roll som helikopterpilot utan namn i två scener är bra väldigt konstigt. Det är för mycket tid på skärmen för att vara en cameo, men för lite för att det ska vara en riktig roll. Mycket riktigt hade Fox karaktär en mycket större roll i en tidigare version av manuset. Suck...

 

Det hos World War Z som gör mig uppriktigt förbannad är föga förvånande istället manuset. De tre manusförfattarna (och två script doctors...) hade en chans att göra den ultimata zombiefilmen - något som var helt olikt allt annat som kommit i genren. Istället fegade man ur, gjorde en standardrulle, slängde lite pengar på den och mycket riktigt rullade också vinsten in. Om det här hade varit en independentfilm från en ny och oprövad regissör hade jag inte sagt något, men att den här skiten kommer från etablerade producenter är bara fegt och cyniskt. Det värsta är att både filmpublik och kritiker käkade upp skitmackan med hull och hår.

 

Om World War Z åtminstone hade varit underhållande som film hade allt ovanstående varit förlåtet. Det finns många, många filmatiseringar som går långt ifrån originalmaterialet och gör roliga, intressanta och ibland till och med bättre, tolkningar. World War Z är inget av detta. Den är dum, cyniskt beräknande och en riktig, riktig skitfilm. Undvik.

 

Betyg: 1 kan inte The Walking Dead börja nu igen? av 5 möjliga


Av Ulf - 7 juli 2013 20:24



Regi: Bryan Ortiz/Bryan Ramirez/Kerry Valderrama

Manus: Bryan Ortiz/Kerry Valderrama/Scott Marcano mfl.

Medverkande: Malcolm McDowell, Robert Englund, Lou Diamond Phillips mfl.

Produktionsbolag: N/A

År: 2013

Längd: 108 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2449810/


Det här med skräckantologier på film är något som tyvärr i princip dött ut sedan storhetsperioden för subgenren under 1980-talet. Under nämnda decennium gjorde flertalet kända regissörer och manusförfattare egna antologier av kortare skräckhistorier som vävdes samman av en ramberättelse. George A. Romero, John Carpenter, Tobe Hooper, Steven Spielberg, Joe Dante och John Landis är bara några av regissörerna som intresserade sig för genren och medverkade till den på ett eller annat vis. Den senaste riktigt bra skräckantologin jag såg var den i mina ögon fruktansvärt underskattade Trick R' Treat (2007) och därför har jag varit riktigt sugen på något i samma stil ganska länge nu. Sanitarium är dessvärre en samling riktigt tråkiga historier som inte skulle haft något existensberättigande om det inte vore för de goda skådespelarinsatserna.

 

Sanitarium består av tre historier som var och en berättar om patienter på ett mentalsjukhus och anledningen till varför de är där. Malcolm McDowell spelar vår guide och berättare, Dr. Stenson, och presenterar den första historien själv. Den excentriske konstnären Gustav (John Glover) ska ordna vernissage för sitt nya mästerverk bestående av lerdockor. Snart upplever Gustav snart att dockorna talar till honom och vill att han ska skydda dem från alla som vill flytta dem. En  urtypisk skräckhistoria som lyfts av John Glovers skådespel och en relativt bra twist mot slutet. Inget att skriva hem om dock.

 

Samlingens andra historia handlar om den unge Steven som upplever hur en mystisk man klädd i svart börjar förfölja honom. Samtidigt försöker Steven att undvika sin våldsamme fars vrede. Av de tre historierna är mittenhistorien helt klart den svagaste. Den har en del potential, men då den samtidigt är den kortaste av historierna får denna aldrig chans att utvecklas. Då är antologins tredje historia mer intressant. Lou Diamond Phillips spelar en man som bott i en bunker i drygt 640 dagar då han är övertygad om att världen har gått under 21:e december 2012. Plötsligt börjar han höra knackande ljud utanför bunkern. Det är en variation på den klassiska "världens kortaste skräckhistoria": "The last man on Earth sat in his house. Suddenly, there was a knock on the door..." Lou Diamond Phillips gör en riktigt bra roll och när man väger in manuset till historien är det den enda av de tre delarna som funkar rakt igenom.

 

De flesta skräckantologier brukar ha sina starkare och svagare stunder, men Sanitarium är bland de sämre jag sett rakt igenom. Det är framförallt manusbiten som är problemet. Kortare historier är ett sätt för oprövade manusförfattare och/eller regissörer att göra sig ett namn och visa sin egen stil. Sanitarium är helt tom på överraskningar och spelar allt så pass säkert att eventuellt obehag och skräck uteblir. Det är bara den sista historien som kommer undan med hedern i behåll, men man kan inte bygga en godkänd film av en okej tredjedel.

 

Betyg: 1 tråkig historia? nej, tre av 5 möjliga

Av Ulf - 22 maj 2013 21:30

 


Regi: John Moore

Manus: Skip Woods

Medverkande: Bruce Willis, Jai Courtney, Sebastian Koch mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Giant Pictures/TSG Entertainment mfl.

År: 2013

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1606378/

 

John McClane har haft några dåliga dagar i sitt liv, men han har ju också en benägenhet att ta problemen med sig dit han åker. När hans son hamnar i problem i Ryssland bestämmer sig John för att åka dit för att stödja grabbhalvan. Han hinner dock knappt in i domstolsbyggnaden innan ett spektakulärt fritagningsförsök av en politisk fånge görs. Det är början på ännu en dag där John McClane nog helst hade dragit täcket över huvudet när han vaknade.

 

Även om uppföljarna till världens bästa julfilm, Die Hard (1988), inte alltid varit lysande är de just en viss typ av actionfilmer som jag älskar. Det är filmer där hjälten inte bara genomgår svårigheter utan får så mycket spö att han troligen skulle fallit ihop i en blodig trashög om han varit tvungen att ta ett enda steg till i slutet av historien. John McClane har alltid varit en mänsklig hjältefigur och det är det som varit hans storhet. Jag skriver i förfluten tid. För mig är A Good Day To Die Hard nämligen en begravning av en av mina mest älskade actionhjältar. Visst hade även de äldre filmerna i franchisen sina löjliga stunder, men det är ingenting mot vad film nummer fem i serien har. McClane är numera en superhjälte. Det enda som saknas är capen.

 

Skip Woods manus är bland de sämsta till en stor actionfilm jag sett på mycket, mycket länge. Woods har sedan tidigare bland annat förstört allas vår favoritmutant i X-Men Origins: Wolverine (2009). Mannen måste stoppas. Här finns rent idiotiska scener, logiken haltar betänkligt på flera ställen (även inom filmens egen logik) och Bruce Willis verkar mest trött och sliten - och inte på ett bra sätt. Bara det faktum att han numera inte är bakfull i Die Hard-filmerna längre utan nu är jetlaggad är någon som bara känns fel. John McClane ska vara bakis, sliten, nästan nedbruten och ändå resa sig över allt det där och sparka röv. Han ska inte vara en gammal man som går på tomgång.

 

Värst av allt är däremot bristen på uppbyggnad i manuset. De tidigare filmerna i serien har haft en väldigt bra och alldaglig uppbyggnad. Vi har fått se lite av John McClanes familjeliv, en irriterande McClane på flygplatsen och givetvis den extremt bakfulle McClane. I den här filmen är det action från ruta ett. Det gör att man inte orkar engagera sig. Vardagshjälteaspekten går återigen förlorad.

 

Det här är inte ens godkänt. Det här är något av det sämsta i actionväg jag sett på mycket länge. Vila i frid, John McClane.

 

Betyg: 1 actionhjälte på dekis av 5 möjliga


Av Ulf - 2 mars 2013 21:55

 


Regi: Gustavo Hernández

Manus: Oscar Estévez

Skådespelare: Florencia Colucci. Abel Tripaldi, Gustavo Alonso mfl.

Produktionsbolag: Tokio Films

År: 2010

Längd: 86 min

Land: Uruguay

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1646973/


Laura och hennes far ska sälja det gamla familjehemmet ute på den uruguayanska landsbygden. Innan dess måste det rustas upp. Snart hör dock Laura konstiga ljud i huset och strax därpå hittar hon sin far ihjälslagen. Vem som helst hade stuckit därifrån så snabbt hon bara kunde, men det är ett problem - dörrarna går inte att öppna och fönstren är igenspikade...


Jag hittade den här filmen genom att göra vad jag alltid borde göra - backtracka från remakes som släpps i Hollywood. Den här filmen har mycket riktigt en amerikansk remake, men fråga mig inte varför. Det här är 86 minuters tortyr - på fel sätt. Historien är fruktansvärt ointressant och stildraget att försöka berätta hela filmen i realtid (vilket den misslyckas med) fungerar helt enkelt inte. Vet ni vad som händer när man försöker berätta en skräckhistoria i realtid? Det blir minst 70 minuter av famlande i bokstavligt mörker.


Florencia Colucci har huvudrollen som Laura och är även hon värdelös. Hon har ett ansiktsuttryck (inte olikt en kvinnlig Keanu Reeves) och ett sätt att låta skrämd på. Upprepa ad nauseum. De övriga skådespelarna är mest där. De har inte särskilt mycket att göra och kunde varit vem som helst.


Regissören, Gustavo Hernández, gjorde den här filmen på fyra dagar och med en budget på 6 000 dollar. Det syns. Kanske inte så mycket där man skulle kunna tro, gällande rekvisita, miljöer och dylikt men i det hastiga ihopslängandet av scener som är filmens dubiösa trademark. Även om Hernández hävdar att allt är i realtid, utan klipp, finns här klipp och scener man kan plocka ut. Inte ens det lyckades han med.


La Casa Muda undviker en nolla i betyg just för att det är en lågbudgetproduktion med åtminstone några produktionsvärden. Men, här är the kicker: det här var Uruguays officiella bidrag till Oscarsgalan 2012! Det kanske inte är konstigt att det här var den första film jag såg från landet i fråga...


Betyg: 1 inte särskilt tyst hus av 5 möjliga


Av Ulf - 22 februari 2013 21:15

 


Tråkigt nog finns inte de nominerade kortdokumentärerna att få tag i. Det verkar som det enda sättet att se dessa för tillfället är på biografvisningar i USA. Däremot går alla animerade kortfilmer att hitta streaming online och live action-kortfilmerna går att införskaffa via Itunes. Tyvärr är bristen på kortdokumentärer inte något nytt för i år. Det är mer regel än undantag att dessa inte går att skaffa innan galan gått av stapeln. Varför det är så har jag inget bra svar på. Uppenbarligen går det att distribuera de andra kortfilmerna antingen via betaltjänster (Itunes) eller att filmmakarna själva lägger upp sina verk i en stream. Nåja, här är i alla fall de nominerade i två av de tre kortfilmsklasserna.


Best Animated Short

 

 

 











Titel: Fresh Guacamole

Regi: PES

Manus: PES

Medverkande: PES

Produktionsbolag: PES Productions

År: 2012

Längd: 2 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2309977/


En man gör guacamole av handgranater och vardagsobjekt. Ja...


Okej, vad fan var det här? PES, eller Adam Pesapane som han egentligen heter, har gjort ett antal liknande stop motion-kortfilmer, men jag förstår ärligt talat inte poängen. En kortfilm som inte säger något är ingen nyhet - det brukar vara ganska vanligt faktiskt - men hur charmigt det än är med stop motion är det här inte bra. Tekniskt kompetent men totalt meningslös.


Betyg: 1 ätbar handgranat av 5 möjliga





 

 

Titel: Adam & Dog

Regi: Minkyu Lee

Manus: Minkyu Lee

Medverkande: -

Produktionsbolag: -

År: 2011

Längd: 15 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2162565/


Genesis återberättad genom en hunds ögon när han träffar på Adam, den förste människan, och blir hans följeslagare innan Eva kommer in i bilden.


Otroligt vackert färglagd och med fin animation är det här en mycket bra kortfilm om förhållandet mellan hund och människa. Intressant nog nämns aldrig Gud och inga av de typiska scenerna (ormen, Kunskapens träd, skapandet av Eva etc.) skildras. Istället är den enda kopplingen till Genesis Edens lustgård och Adam & Eva före och efter de blir utkastade i ödemarken. Mycket bra och fin slutkläm. Påminner till viss del om något som Miyazaki hade kunnat göra.


Betyg: 4 skapelsemyter av 5 möjliga



 

 

Titel: Head Over Heels

Regi: Timothy Reckart

Manus: Timothy Reckart

Medverkande: Nigel Anthony & Rayyah McCaul

Produktionsbolag: National Film and Television School (NFTS)

År: 2012

Längd: 11 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2162565/


Ett gammalt par lever i två skilda gravitationszoner - i samma hus. Att försöka hålla igång ett fungerande förhållande när ens partner är upp och ner från ens eget perspektiv är inte det lättaste.


Jag gillar verkligen hur Timothy Reckart har tagit det gamla talesättet att vara "head over heels" för någon och visualiserat det i den här filmen. Framförallt lyckas Head Over Heels berätta en rörande historia på sina elva minuter. Det slog mig just att det inte varit någon dialog överhuvudtaget i årets animerade kortfilmer. Det är riktigt häftigt att se. Filmerna får stå för sig själv med enbart bildspråk och musik som för deras talan.


Betyg: 3+ gravity is a bitch! av 5 möjliga



 

 

Titel: Paperman

Regi: John Kahrs

Manus: Clio Chiang & Kendelle Hoyer

Medverkande: John Cars, Jeff Turley & Kari Wahlgren

Produktionsbolag: Walt Disney Animation Studios

År: 2012

Längd: 7 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2388725/


En man och en kvinna träffas som hastigast på en tågstation när en blankett mannen håller i blåser iväg och träffar kvinnan i ansiktet. Helt betagen av henne åker mannen till sitt kontor där han får syn på kvinnan i ett höghus över gatan. Men hur ska han ta kontakt med henne?


Det här kan vara en av de finaste kärlekshistorier i miniatyr som jag sett. Det är fullkomlig Disney-magi när den är som allra bäst med superb animation, musik i toppklass och en äkta glädje för berättande. Jag hoppas verkligen att den här filmen vinner. Den smälte mitt hjärta och fick mina ögon att börja läcka. För alla med en gnutta romantik i kroppen.


Betyg: 5 recensenter som drar efter andan av 5 möjliga




 

 

Titel: Maggie Simpson in "The Longest Daycare"

Regi: David Silverman

Manus: Matt Groening, James L. Brooks, Al Jean mfl.

Medverkande: -

Produktionsbolag: Gracie Films

År: 2012

Längd: 5 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2175842/


Maggie lämnas på Ayn Rand-dagiset för dagen. Bedömd att vara av "genomsnittlig intelligens" sätts hon, i sann nyliberal anda, i ett rum tillsammans med andra, inte "speciella", barn. Men en tråkig dag blir en kamp för en att rädda en fjärilslarv från att krossas under Maggies rivals klubba.


Jag tror ärligt talat inte någon i västvärlden inte känner till The Simpsons (1989 - för evigt) och seriens karaktärer. Den här kortfilmen gjordes som en förfilm att visa innan Ice Age: Continental Drift (2012) och är en söt liten historia. Jag gillar verkligen kritiken mot Ayn Rand och dennas filosofi som förekommit ett flertal gånger i serien. Jag skulle vilja ha mer av just den kritiken och mindre av "fjärilshistorien". Det är klart, filmen gjordes för att tilltala en yngre publik så jag tar vad jag får. Lite för kort (även för en kortfilm) och lite för splittrad i den korta historien som berättas.


Betyg: 3+ utdömande system av 5 möjliga



 

 

Best Live Action Short

 

 









Titel: Asad

Regi: Bryan Buckley

Manus: Bryan Buckley

Medverkande: Najah Abdi Abdullahi, Hussein Abdi Mohamed, Maymum Abdi Mohamed mfl.

Produktionsbolag: Hungry Man

År: 2012

Längd: 18 min

Land: Sydafrika/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2136747/


Asad bor i en liten fiskeby vid den somaliska kusten. Förhålladena i byn är svåra, inte minst eftersom rebellsoldaterna stjäl all byns mat. En dag blir hans vän och mentor dock skadad av soldaterna och det är upp till Asad att fånga fisk för att hans familj ska ha något att äta. Det är bara det att Asad aldrig fångat en fisk förr.


Det är beundransvärt att Sydafrika och USA (främst den förra) gått in med finansiering för att göra en film som enbart har somaliska flyktingar i rollerna. Filmen är tänkt att visa på att även om Somalia är ett splittrat land så har befolkningen inte förlorat hoppet. Rent filmiskt är det okej, även om det inte var något som verkligen grep mig. Det är till syvende och sist omständigheterna runt filmen och inte filmen i sig som är det mest intressanta.


Betyg: 3- kattfiskar av 5 möjliga


 

 

Titel: Buzkashi Boys

Regi: Sam French

Manus: Sam French & Martin Desmond Roe

Medverkande: Jawan Mard Homayoun, Fawad Mohammadi, Jawanmard Paiz mfl.

Produktionsbolag: Dirty Robber

År: 2012

Längd: 28 min

Land: Afghanistan/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2133304/


Trots sina olika bakgrunder är Rafi och Ahmad goda vänner. Rafi spenderar merparten av sina dagar som smedslärling hos sin far medan Ahmad tigger på gatorna. Ahmad har dock en stor passion i livet - Buzkashi, Afghanistans nationalsport. Nu måste han skaffa en häst för att kunna börja träna.


Den här filmen har blivit rejält hypad av diverse medieoutlets, men utöver att det är en solskenshistoria att filmen blev gjord överhuvudtaget (det här är en av de första mer uppmärksammade filmerna från Afghanistan efter talibanernas fall) är det här nästan plågsamt ointressant. Historien finns där men känns mest som ett återskapande av dussintalet andra "coming-of-age-rullar" eller för den sakens skull att man inte behöver acceptera sitt öde. Jag hade väntat mig mer faktiskt.


Betyg: 2 döda getter i släptåg av 5 möjliga







Titel: Curfew

Regi: Shawn Christensen

Manus: Shawn Christensen

Medverkande: Fatima Ptacek, Shawn Christensen, Kim Allen mfl.

Produktionsbolag: Fuzzy Logic Pictures

År: 2012

Längd: 19 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2088735/


Richie är precis på väg att ta livet av sig när hans syster ringer honom desperat efter en barnvakt i några timmar. De båda har inte pratat på ett bra tag och det visar sig att hans systerdotter blir ett sätt att läka såren för Richie.


Bra skådespelare, bra soundtrack, bra film. Jag gillade den här rullen, även om den förenklar de psykologiska processerna bakom djup depression väldigt mycket. Framförallt har Curfew ett enkelt och ärligt narrativ och lyckas berätta sin historia på ett väldigt fint sätt.


Betyg: 4- röda badkar av 5 möjliga










Titel: Dood van een Schaduw (Death Of A Shadow)

Regi: Tom Van Avermaet

Manus: Tom Van Avermaet

Medverkande: Matthias Schoenaerts, Laura Verlinden, Peter van den Eede mfl.

Produktionsbolag: Serendipity Films & Perspective Films

År: 2012

Längd: 20 min

Land: Belgien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2312702/


En mystisk man tar emot Nathan i efterlivet då han dött under första världskriget. Han ger Nathan ett val: Du kan gå din död till mötes eller hjälpa mig att samla in döda människors skuggor. Om du samlar in 10 000 skuggor får du gå fri från döden. Nathan går med på förslaget men får lära sig att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.


Mycket speciell, sällsam och gotisk kortfilm som jag verkligen gillade. Det här hade enkelt kunnat falla över i pretentiöst dravel, men Van Avermaet har verkligen lyckats hålla berättelsen på rätt sida linjen. Estetiken är fulländad och storyn fascinerande. Hade med fördel kunnat vara längre.


Betyg: 4+ skuggkabinett av 5 möjliga









Titel: Henry

Regi: Yan England

Manus: Yan England

Medverkande: Louise Laprade, Hubert Lemire, Gérard Poirier mfl.

Produktionsbolag: -

År: 2011

Längd: 21 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2004244/


Den gamle pianisten Henry jobbar på sitt nästa stycke när han blir drogad och bortförd av människor han inte känner. Förvirrad går han igenom de viktigaste händelserna i sitt liv, inte minst mötet med hustrun Maria.


Men det ska väl vara fan också. Det här är andra filmen som fått mig att lipa idag. Fantastiskt skådespel, musik i toppklass och ett manus som gör så ont att se. Det här är kortfilmsvarianten av Amour (2012) och den har ungefär samma effekt på mig. Klart bäst i klassen. Ta fram näsdukarna.


Betyg: 5 goda liv av 5 möjliga









 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se