Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - 26 augusti 2015 19:07

 


 

Regi: Brad Peyton

Manus: Carlton Cuse

Medverkande: Dwayne Johnson, Carla Gugino, Alexandra Daddario mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Village Roadshow Pictures/New Line Cinema mfl.

År: 2015

Längd: 114 min

Land: USA/Kanada/Australien

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2126355/

 

Räddningsarbetaren Ray hamnar mitt i tidernas värsta jordbävning. Nu måste han hitta både sin dotter och sin ex-fru (av någon anledning) innan det är för sent.

 

Det finns dumma filmer. Det finns filmer som är så dumma att de blir roliga. Sen kommer skiktet med San Andreas. Det här kan vara den värsta katastroffilm som visats på bio de senaste 15 åren. Alltså, jag gillar en katastroffilm då och då, men en bra sådan behöver vissa saker för att den ska funka. Antingen måste den kännas global (så som Emmerich gör) och/eller måste den ha karaktärer som är enkla att bry sig om. Katastrofen måste vara något vi inte har sett, eller åtminstone något som känns som vi inte sett förr. San Andreas har inget av det där.

 

Istället får vi en katastrof som, förutom sin vetenskapliga omöjlighet, känns så blasé och "jaha" att jag inte orkar bry mig överhuvudtaget. Ray är en karaktär klippt från en alldeles för överanvänd mall. Han och hans fru har förlorat en dotter och drev isär eftersom Ray skyller på sig själv. Som man kan han givetvis inte uttrycka sina känslor utan driver frugan till att lämna honom - rakt i armarna på sin nye, inte lika bicepsbeprydde men ack så rike, kille. Som vi alla vet är folk utan stora biceps fega, omoraliska och värdelösa i krissituationer. Dottern, Blake (den överlevande that is), är "stark kvinnlig karaktär 1a" som ändå måste räddas av manlig beskyddare. Så fortsätter det och jag kan inte bry mig om klichéer som inte ens vet att de är klichéer.

 

Det finns ingen anledning att se San Andreas. Så enkelt är det. Nu har jag gjort det för er skull. Tänk på mitt offer! Jag är film-Jesus!

 

Betyg: 0 fega sillmjölken av 5 möjliga

Av Ulf - 6 juli 2015 16:20

 


Regi: Benni Diez

Manus: Adam Aresty

Medverkande: Clifton Collins Jr.Jessica Cook, Lance Henriksen mfl.

Produktionsbolag: Rat Pack Filmproduktion/XYZ Films

År: 2015

Längd: 87 min

Land: Tyskland/USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3300572/

 

Sydney och Julia driver en cateringfirma tillsammans och har fått ett jobb mitt ute i ödemarken hos en något excentrisk familj. Ett sömnpiller till tillställning tar dock en oväntad vändning när gästerna attackeras av gigantiska getingar. Som om inte det vore nog har getingarna ett väldigt speciellt sätt att växa sig större på - inne i mänskliga värdkroppar.

 

En gång i tiden var Lance Henriksen bland det tuffaste som fanns. Med ett väderbitet ansikte som verkar har garvats i en sandstorm och en röst som kunde smälta sten gjorde han fantastiska roller i bland annat Aliens (1986) och Millennium (1996 - 1998). Sen hände något. Filmrollerna blev mer och mer b-betonade och nu, 2015, spelar han en biroll i en film om muterade getingar. Jepp, så kan det gå i Hollywood.

 

Man förväntar sig knappast Bergman när man ser en sådan här rulle. Med det sagt är så kallade creature features en av mina favoritsubgenrer inom skräckfacket. För varje bra sådan finns det tyvärr minst ett dussin dåliga. Stung hade fått helt okej recensioner på skräckforumen och jag väntade mig en stunds hjärndöd underhållning med dålig humor, splattereffekter och skräckklichéer. Problemet är att förutom det sistnämnda uteblev mina förhoppningar. Stung tar sig själv på alldeles för stort allvar och är bland det sämre jag sett i genren de senaste åren.

 

Mycket av problemet ligger i manuset. Jag är inte säker på om engelska är Adam Arestys modersmål. Det är svårt att tänka att någon som talat engelska sedan barnsben hade ens kunnat skriva så här stolpig dialog. I många fall hade detta inneburit komiskt guld, här blir det mest ögonbrynshöjande för det är så dumt. Effekterna varierar mellan riktigt bra (animatronics-delen) och riktigt illa (CG-delen) och Stung begår varje skräckfilms kardinalfel - den är tråkig. Inte ens en Nicolas Cage skrikande om bin hade kunnat rädda den här soppan.

 

Betyg: 1 sting av 5 möjliga

Av Ulf - 2 juli 2015 16:15

 


Regi: Gil Kenan

Manus: David Lindsay-Abaire 

Medverkande: Sam RockwellRosemarie DeWitt, Saxon Sharbino mfl.

Produktionsbolag: Metro-Goldwyn-Mayer (MGM)/Vertigo Entertainment/TSG Entertainment mfl.

År: 2015

Längd: 93 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1029360/

 

Familjen Bowen tvingas flytta till ett nytt hus när pappa Eric blir friställd. Snart börjar familjens yngsta dotter, Madison, prata med någon de övriga inte kan se. Övertygade om att det är en osynlig vän som flickan hittat på tänker de inte särskilt mycket på saken, men när Madison försvinner spårlöst tvingas familjen inse att allt inte står rätt till i huset.

 

Sommartider är remake-tider verkar det som. Visst, remake-träsket är djupt året om, men just runt sommarmånaderna verkar det numera hopa sig den ena nyversionen efter den andra. Oftast bryr jag mig inte nämnvärt. De är allt som oftast snäppet sämre än originalet, men sällan katastrofala. Lättuggad underhållning som inte lämnar några större minnen efter sig. När man däremot gör en remake på en av mina favoritfilmer blir jag tvungen att dra öronen åt mig.

 

Poltergeist (1982) är enligt mig ett exempel på en perfekt spökhistoria på film. Den tar sin tid, bygger upp karaktärerna så tittaren bryr sig om dem, börjar långsamt med spökerierna för att hela tiden stegras och avslutas med en final som inte lämnar någon oberörd. Det är den perfekta symbiosen mellan regissör Tobe Hoopers bloddrypande skräck och manusförfattare Steven Spielbergs familjeidyll. Remaken tar allt vad som var bra med originalet, försöker trycka ihop historien genom att korta speltiden en halvtimme och i princip göra karaktärerna outhärdliga. Bra där.

 

Zelda Rubinsteins otroligt charmiga spiritist är borta och är ersatt av en reality-tv-fjant. Heather O'Rourkes Carol Anne, en av få uthärdliga barnkaraktärer i modern skräck, har blivit "Madison" - den mest ointressanta flickan i heeeela stada. Manusets uppbyggnad, som i originalet aldrig skrev publiken på näsan, förklaras i pinsam detalj och regin är helt undermålig vad Hooper gjorde med historien. 

 

Den enda anledningen att nollan uteblir är produktionsvärdena och det faktum att man inte kan ösa hur mycket skit som helst på en Picasso utan att åtminstone något rinner av och blottar grundens förtjänster. Håll er borta.

 

Betyg: 1 sadly, they're here av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 2 juni 2015 15:43

 


Regi: Charles McCrann

Manus: Charles McCrann

Medverkande: Charles McCrannBeverly Shapiro, Dennis Helfend mfl.

Produktionsbolag: CM Productions

År: 1980

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0080448/


När regeringen bestämmer sig för att bekämpa marijuanaodling i ett avlägset skogsområde med ett nytt och oprövat bekämpningsmedel går det mesta fel. Förvisso lyckas de förstöra drogodlingen, men även infektera människorna i området med en zombieliknande sjukdom. Skogsvakten Tom är på väg till en fisketur i området tillsammans med sin fru och sin bror och hamnar mitt i händelsernas centrum.

Vissa av filmerna på video nasties-listan är inte utgivna på något annat än riktigt grynig VHS. Detta är också fallet för Toxic Zombies. Efter att ha sett en rippad VHS-kopia på YouTube förstår jag varför. Det finns egentligen inget kontroversiellt med Toxic Zombies och när kvaliteten på själva filmen är så usel som den är i det här fallet finns det ingen anledning att släppa den på ett senare format. Regisserad, producerad, skriven och spelad av Charles McCrann är det här en film som ingen vettig person skulle vilja ha sitt namn på.

 

Min enda slutsats är att Charles McCrann inte hade någon aning om vad han gjorde. Toxic Zombies (eller Bloodeaters som filmens originaltitel var på bio) var också det enda som Charles McCrann, jurist till vardags, gjorde i filmväg innan han omkom i 9/11-attackerna. Filmen innehåller allt man kan förvänta sig av en lågbudgetproduktion från den här eran i form av usla skådespelare, skrattretande dialog och obefintligt manus. Det enda som fungerar någorlunda är musiken av den enkla anledningen att den lånar lite väl mycket av John Carpenter. För det mesta trist, långsam och meningslös bjuder Toxic Zombies dock på ett par skratt med tanke på den mycket låga tekniska kompetensen filmen är gjord med och den totala okunskap av zombiegenren i stort som den utstrålar.


Betyg: 1 ologiskt logiska zombies av 5 möjliga

 

Chockerande idag?: Korta svaret: Nej. Långa svaret: I helsike nej.

 

Förbjuden i: Storbritannien, Tyskland


Fortfarande förbjuden i: Storbritannien

Av Ulf - 23 april 2015 14:30

 


Regi: Andy & Lana Wachowski

Manus: Andy & Lana Wachowski

Medverkande: Mila Kunis, Channing Tatum, Eddie Redmayne mfl.

Produktionsbolag: Dune Entertainment/Village Roadshow Pictures/Warner Bros.

År: 2015

Längd: 127 min

Land: USA & Storbritannien

Svensk åldersgräns:  11

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1617661/

 

Jupiter Jones lever inte direkt sitt drömliv. Tillsammans med sin mor arbetar hon som städerska för rika familjer i Chicago. Vad Jupiter inte vet är att hon är reinkarnationen av en utomjordisk drottning - en drottning som ett mäktigt imperium vill ha död till varje pris. Vad de inte räknat med är prisjägaren Caine Wise och Jupiters järnvilja.

 

Jag... jag vet inte. Syskonen Wachowskis senaste alster är något av det minst engagerande jag sett på mycket länge. Istället för att ge oss en historia med en underbyggd mytologi slänger syskonen allt de kan på oss på så kort tid som möjligt. Någonsin undrat över hur dinosaurierna dog ut? Inga problem, det här manuset förklarar det på 30 sekunder och nämner det aldrig igen. Funderat över liv i rymden? Det behöver vi bara en minut av förklaring och sen ska vi godta allt de säger. Så fortsätter det i drygt två timmar. Det är... inte bra.

 

Mila Kunis är den enda skådis som kommer undan Jupiter Ascending med hedern i behåll. Channing Tatum är en helt okej skådis när han får rätt roll och regissör. Här spelar han en kille med raketstövlar, Spock-öron och en fetisch för kajal. Det är ungefär lika trovärdigt som det låter. Den som däremot är absolut sämst, alla kategorier, är något överraskande Eddie Redmayne. Redmayne,  Oscarsvinnare för sin fantastiska roll i The Theory Of Everything (2014), spelar huvudantagonisten i filmen. Bara där ringer en varningsklocka. Långsmal och med pojkaktigt utseende borde han defintivt inte spela en hotande figur. När någon av regissörerna dessutom sa till honom att viska alla sina repliker exklusive när han blir riktigt arg (då han skriker som fan) blir Redmaynes porträtt nog något han helst av allt vill glömma.

 

Jupiter Ascending är ett lysande exempel på allt som kan gå fel när Hollywood slänger ett berg av pengar på ett projekt och sen inte bryr sig om att berätta en historia. Det formelmässiga manuset (kom igen, det är i princip en folksaga i rymdmiljö), bristen på engagemang från skådespelarna och konstant teknikporr i långa och onödiga specialeffektssekvenser fick mig bara att kasta upp händerna och fundera på all bra science fiction som fortfarande är ofilmad. Teknisk kompetens är det enda som räddar den ifrån nollan. Undvik.

 

Betyg: 1 högbudgettravesti av 5 möjliga

Av Ulf - 16 april 2015 22:44

 

 

Regi: Gabriel Cowan

Manus: Adam Chanzit

Medverkande: Wes BentleyVincent Piazza, Amber Tamblyn

Produktionsbolag: New Artists Alliance/Caliber Media Company

År: 2014

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2123884/

 

Travis, Barry och Anna var på väg att slå igenom med sitt band för sex år sedan när de tre skiljdes åt i vredesmod. Trots detta tänker både Barry och Anna hedra sitt löfte att åka för att träffa Travis den vecka då de alla fyller 30. Efter en nog så trevlig första kväll dras snart gamla oförrätter upp igen.

 

Ja, jag vet inte. Mitt konto på Netflix funkade inte ikväll av någon anledning och den dokumentär om MMA jag planerat att se byttes ut mot nästa film i min recensionshög. Jag hade väl inte några större förväntningar på 3 Nights In The Desert och filmen utvecklade sig ungefär som jag trodde - självupptagna karaktärer har ångest för att livet inte blivit exakt som de ville vid 30 års ålder. 

 

Ju äldre jag blir desto mer allergisk blir jag mot gnällande, såväl i verkliga livet som på film. Det här är 90 minuter av konstant gnäll från tre skådespelare som inte verkar särskilt intresserade av att vara med i filmen överhuvudtaget. Av de tre karaktärerna har en lyckats få ett ganska normalt liv (samtidigt som han dock fortfarande är besatt av gammal kärlek) och två lever självdestruktiva liv på varsitt håll. När även den någorlunda välanpassade snubben visar sig vara ett as en bit in i filmen vill jag mest sucka och göra något annat med min tid. Adam Chanzit har försökt sig på att skriva något som ska "tala för vår generation", men han har verkligen inte lyckats. Den enda anledningen till att betyget inte får den fruktade nollan i betyg är att musiken trots allt är helt okej. Eftersom det handlar om ett band har musiken en ganska betydande del i storyn, så om inte annat låter filmen bra. Lyssna gärna på soundtracket, strunta i filmen.

 

Betyg: 1 övning i onödig hipsterfilosofi av 5 möjliga

Av Ulf - 28 mars 2015 22:30


    


 

Regi: Jesús Franco

Manus: Jesús Franco & Julián Esteban

Medverkande: Ursula BuchfellnerAl Cliver, Antonio Mayans mfl.

Produktionsbolag: Eurociné/J.E. Films (Julian Esteban Films)/Lisa-Film

År: 1980

Längd: 102 min

Land: Spanien/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0080486/

 

Skådespelerskan och modellen Laura Crawford kidnappas i samband med en publicitetsturné i ett icke namngivet Syd- eller Mellanamerikanskt land. Kidnapparna kräver en rejäl lösensumma för henne och hennes agent skickar iväg Peter Weston, känd för att kunna lösa situationer som denna. Vad ingen har räknat med är att ön som kidnapparna håller till på är hem för en kannibalstam...

 

Jesús Franco var mannen som filmstudios gick till när de försökte casha in på vad som var populärt inom skräckgenren för tillfället. Notoriskt usel hantverkare och manusförfattare som han var lyckades Franco trycka ut över 200 filmer som regissör innan sin död. Devil Hunter (originaltitel: El Caníbal) är en av dessa rullar. Som vanligt när det gäller Franco följer det också samma mönster: hitta vilken subgenre inom skräck som fått mycket uppmärksamhet på sistone (kannibalfilm, inte minst med Deodatos ypperliga Cannibal Holocaust, 1980) och gör en billig kopia med betoning på "billig". Multiplicera antalet nakna bröst med tio och du har en Franco-film.

 

Devil Hunter är slarvig från början till slut. Skådespelet är obefintligt, manuset likaså och den vill aldrig ta slut! När Franco inte vet vad han ska göra för att förlänga filmens speltid faller han tillbaka på antingen långa, svepande panoramashots utan mening eller en sexscen. Det var inte ovanligt att Francos filmer marknadsfördes och klassificerades som porr i USA och Devil Hunter är inget undantag. När varken splatterscenerna eller något annat kan leva upp till genrestandard blir det dock mest en gäspning.

 

Det måste dock sägas att den är ofrivilligt underhållande då och då. Exempelvis kunde de inte hitta tillräckligt med mörkhyade personer att spela kannibaler så mitt i denna stam i okänd djungel finns det spanska män i porrfilmsmustasch och glasögon. Likaså var den engelska dubben jag fick tag i (efter att först fått tag i en på grekiska, en på italienska och en på vad jag tror var bulgariska) gjord av en och samme kille. Då och då verkade det som han inte orkade/glömde dubba en scen så originalljudspåret låg kvar. Det är den kvalitetsnivån vi talar om.

 

Betyg: 1 fis i filmhistorien av 5 möjliga

 


Chockerande idag?: Såvida du inte tycker nakenhet är skamligt så knappast. Det finns scener som ämnar till att vara chockerande och som säkert hade varit det om de vore välgjorda, men nej, när the big bad guy har halva pingisbollar som ögon (faktiskt!) förstår ni att ni kan se värre saker på tv vilken kväll i veckan som helst. 

 

Förbjuden i: Island, Tyskland, Argentina, Storbritannien


Fortfarande förbjuden i: Argentina, Island, Tyskland

 

 

Av Ulf - 26 februari 2015 21:45


 

Regi: Lucky McKee & Chris Sivertson

Manus: Lucky McKee & Chris Sivertson

Medverkande: Sidney AllisonCharon R. Arnold, Shay Astar mfl.

Produktionsbolag: Modernciné

År: 2013

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2527186/

 

När Maddys barndomsvän Alexis dör under en cheerleaderträning beslutar hon sig för att straffa de hon anser vara skyldiga. Genom att infiltrera hejaklackslaget lyckas hon både blir mer populär och komma i position för att göra livet surt för Alexis gamla vänner. Allt går enligt planerna tills alla cheerleaders dör i en bilolycka orsakad av skolans fotbollslag. Men om de nu är döda, varför går de fortfarande omkring i skolan i sina cheerleaderuniformer och varför tycks de få plötsliga och våldsamma anfall?

 

Jag vet inte. Jag behövde komma bort från Oscarsgalan, titeln var kul och jag hade hört blandade åsikter från skräckforumen jag läser. Det var nog för att ge All Cheerleaders Die en chans. Det är inte direkt som jag förväntade mig ett mästerverk, men när recensenter vars åsikter jag oftast håller med om skrev att den var kul så tänkte jag ändå ge den en chans. Det var ett misstag. Det här är 89 bortslösade minuter.

 

All Cheerleaders Die är inte en totalt vedervärdig film, det kan jag inte säga, då den har sina poänger här och där. Det är bara det att manuset läcker som ett såll. Här finns en del smarta idéer och kommentarer om tonårsliv (om än ytliga sådana), men oftast slänger manusförfattarna ur sig en dåligt underbyggd händelse som plot twist. Det funkar inte. Mest trött blir jag på de obligatoriska lesbiska scenerna. Missförstå mig inte, jag struntar fullständigt i vilken läggning folk har eller inte har, men de senaste åren har film i allmänhet och amerikansk film i synnerhet haft ett sätt att sensationalisera lesbiskt sex på som känns ganska ruttet. Det blir inte en del av karaktären utan det blir karaktären. Jämför exempelvis med förhållandet mellan Willow och Tara i den fantastiska Buffy: The Vampire Slayer (1997 - 2003). Där är sexuell läggning inte hela deras personligheter utan egentligen bara en liten del.

 

All Cheerleaders Die hamnar på fel sida av det mesta och är en film ni kan skippa med gott samvete om ni så gillar high school-film, skräck eller båda.

 

Betyg: 1 Oscarsbaksmälla av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards