Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 7 september 2016 22:26

 

 

Regi:  Paul Greengrass

Manus: Paul Greengrass & Christopher Rouse

Medverkande: Matt DamonTommy Lee Jones, Alicia Vikander mfl.

Produktionsbolag: Perfect World (Beijing) Pictures Co./Captivate Entertainment/Double Negative mfl.

År: 2016

Längd:  123 min

Land: Storbritannien/Kina/USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4196776/


När Jason Bournes gamla kontakt på CIA, Nicky Parsons, kontaktar honom med information som kan fylla i hans minnesförlust dras jakten än en gång igång. Samtidigt står ett storföretag redo att lansera nästa steg i socialt nätverkande - ett sätt att synkronisera all digital information om användaren. Givetvis har CIA ett finger med i spelet och organisationens chef, Robert Dewey, har både Bourne och ett bångstyrigt tekniskt geni att tampas med.


En gång i tiden gillade jag verkligen filmerna om Jason Bourne. Eller, rättelse, jag gillade verkligen den första filmen om Jason Bourne. Det gör jag fortfarande. Därför är det ganska nedslående att se hur långt ifrån originalets nästintill perfekta tempo och storytelling som senare installationer kom. Med den senaste filmen i serien har vi nu kommit så långt ifrån smart spionthriller vi kan komma och är inne och klampar på b-actionfilmens bakgård. Istället flackar manuset runt på ett nytt ställe i världen var och varannan minut och ibland känns det som att titta på en gritty version av en Where's Waldo-bok.


Matt Damon är tillbaka som Jason Bourne för första gången sedan The Bourne Ultimatum (2007) och på kuppen verkar han ha blivit stum. Jag skojar inte. Jag slog upp hur många repliker han har i Jason Bourne. Det här är en film med samma namn som en huvudkaraktär som har 45 rader dialog på två timmar. Det kanske fungerar för stoiska actionhjältar från 80-talet (se en viss guvernör...), men hela poängen med Bourne var att det inte skulle vara som de gamla bekanta actionfilmerna utan en smartare spionaction. Damon gör sitt jobb, det är inte det, men han har inget att jobba med.


Det samma gäller de flesta av skådespelarna. Alicia Vikander gör troligen sin sämsta roll till dags dato, men hon kan å andra sidan inte göra särskilt mycket med materialet hon får. Den enda som faktiskt ger sin roll lite liv är Tommy Lee Jones som CIA-chefen Dewey. Ingen har ett lika väderbitet ansikte som Jones. Kombinerat med den bäst skrivna rollen är han också den som klarar sig bäst.


En Bourne-film anno 2016 är inte som originalet var 2002. Det enda som gör att filmen klarar ett godkänt betyg är att actionsekvenserna fortfarande är imponerande. En rättelse till - actionsekvenserna där man kör bil eller andra fordon är fortfarande imponerande. Den snabba och hårdslående fightingen i de äldre filmerna klipps sönder av en klippare med nervösa ryckningar och scenerna har verkligen inget flyt. Låt den här serien vila ett ordentligt tag nu. How the mighty have fallen.


Betyg: 2 where in the world is Jason Bourne? av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 26 augusti 2016 23:45

 


Regi:  Patricia Rozema

Manus: Patricia Rozema (baserat på Jean Heglands roman)

Medverkande: Ellen Page, Evan Rachel Wood, Max Minghella mfl.

Produktionsbolag: Rhombus Media & Bron Studios

År: 2015

Längd:  101 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2625810/


Nell och Eva bor tillsammans med sin far mitt ute i skogen. En kväll drabbas familjen och den närbelägna staden av ett strömavbrott. Det är bara det att strömmen inte kommer tillbaka. Snart slutar samhället fungera och när deras far dessutom dör i en olycka tvingas systrarna klara sig själva. Fast hur gör man det i en värld där man gjort sig berorende av elektricitet?


Jag brukar ju påstå att inget bra händer i skogen. Antingen är det hockeymaskbeklädda zombies eller så är det hemsökta kojor. Into The Forest är ännu ett exempel på detta. Nu är det inte så dramatiskt som ovanstående beskrivningar utan bara en tämligen tråkig film. Det är samtidigt väldigt synd, eftersom den har all potential i världen att vara bra, men slösar bort den på ett överdrivet långsamt berättande där det egentligen inte händer så mycket.


Patricia Rozemas manus läser som en modern Robinson Crusoe om hur den rationella människan klarar allt på egen hand. Nu har jag inte läst boken som filmen bygger på, men I call bullshit. Det är alldeles för enkelt för systrarna att klara av både att skaffa mat och föda barn. Ja, jag inser att man kanske inte kan skildra långsamma förlopp med mycket trial and error på film särskilt enkelt, men utöver yttre påverkan från väder och onda män (som vanligt gör apokalypsen alla män till våldtäktsmän) är båda systrarna riktiga överlevnadskonstnärer... trots att en av dem har dedikerat sitt liv till att bli dansare och den andra pluggar inför antagningsproven till college.


Rozemas manus fokuserar nästan uteslutande på syskonrelationen och detta är också vad som räddar filmen när själva händelseförloppet sviker. Ellen Page och Evan Rachel Wood gör båda mycket bra roller och är tillsammans med fotot av trolsk skog en anledning att se den här filmen i alla fall från en teknisk ståndpunkt. Rent berättarmässigt håller den dock inte måttet. Synd.


Betyg: 2+ tomma skogar ekar mest av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 19 augusti 2016 12:36

 


Regi:  Henry JoostAriel Schulman

Manus: Christopher Landon & Barbara Marshall

Medverkande: Sofia Black-D'Elia, Analeigh Tipton, Travis Tope mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Busted Shark Productions/Chapter One Films mfl.

År: 2016

Längd:  85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2597892/


När en mycket allvarlig sjukdom når en amerikansk småstad finner sig innevånarna, däribland systrarna Emma och Stacey, avskurna från omvärlden. Militären sätter staden i karantän och innevånarna tvingas rätta sig efter nya regler och utegångsförbud. När Stacey blir sjuk måste Emma dock gömma sin syster för att hon inte ska bli bortförd... samtidigt som sjukdomen kanske inte direkt är en vanlig influensa.


Viral har en intressant premiss då den tar en ganska typisk tematik och försöker göra en twist på den. Manuset är en blandning mellan high school-film, valfri zombieapokalyps och den gamla sjukdomsthrillern Outbreak (1995). Problemet är att den inte gör något av det särskilt bra. Uppbyggnaden är det inget fel på. Vi känner igen high school-troperna och dessa funkar utan att glänsa. Att berätta hela sjukdomsförloppet och vad detta gör med den lilla staden hade dock krävt åtminstone en halvtimme extra speltid. Den knappa speltiden blir ännu mer problematisk i och med att man slänger ut en mycket intressant bihandling som aldrig får något avslut eller förklaring.


Skådespelarmässigt är Viral verkligen par for the course när det gäller skräckrullar. Ingen glänser, men ingen är heller så usel att det stör. Sofia Black-D'Elia är den typiska granntjejen i huvudrollen och är klart bäst i ensemblen. En titt på hennes IMDB bekräftar också detta. Black-D'Elia har ett mycket fint 2016 med flera roller i mer uppmärksammade produktioner än Viral.

 

Viral är en dussinfilm som inte gör något med den potential den ändå har. Tråkigt, men om du inte har något bättre för dig (det har du troligen) kan den fungera som kvällsunderhållning om inget annat.


Betyg: 2 maskar i maskopi av 5 möjliga

Av Ulf - 6 augusti 2016 20:20

 


Regi:  David Ayer

Manus: David Ayer

Medverkande: Will Smith, Margot Robbie, Jared Leto mfl.

Produktionsbolag: Atlas Entertainment/DC Comics/DC Entertainment mfl.

År: 2016

Längd:  123 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1386697/


STATEMENT: Av olika anledningar har bloggens sida på Facebook placerats i malpåse i cirka två veckor. Bloggen kommer dock uppdateras som vanligt. END STATEMENT.


Efter att jag var tvungen att såga Batman v. Superman (2016) längs fotknölarna förväntade jag mig inte särskilt mycket av Suicide Squad. Serien må vara bra och jag såg fram emot att se en lite mer vuxen DC-film igen, fjärran från operettfjärten som var tidigare nämnda film. Tyvärr fick jag precis vad jag väntade mig.


För den som inte är bekant med källamaterialet är Suicide Squad lite av DC Comics all-star team när det kommer till superskurkar. USA:s regering beslutar sig för att genom teknisk kontroll (lyd oss eller go boom) skicka en grupp superskurkar på allsköns farliga uppdrag med motivationen att kunna få sina straff förkortade. David Ayer är duktig på coola karaktärspresentationer... och gör det till förbannelse i den här filmen. Istället för att ha inarbetade karaktärer för den icke-serieläsande publiken, så som Marvel gjort med sina solofilmer innan ensemblediton, har man en mängd karaktärer att presentera. Och ja, karaktärsporträtten, med ett lysande undantag som vi kommer till, är bra, men det blir för mycket information efter varandra utan att något egentligen händer. Här är en radikal idé: Strunta i presentationerna överhuvudtaget. Låt den nyfikna publiken leta upp mer info om de karaktärer som fascinerar dem och bara kör igång matinéäventyret.


För Suicide Squad är verkligen ett matinéäventyr. Inget ont om sådana, men i ordet ligger också associationen att vara familjeanpassad från kanske 11 år och uppåt. I de flesta delar av världen med åldergränser ligger också åldergränsen mellan 12 - 13 år. Varför jag nämner det? Av en enkel anledning - karaktärerna må vara bra, men de har blivit alldeles för rumsrena. Jämför exempelvis med Deadpool (2016) som gav blanka fan i de yngre ålderskategorierna och körde fullt ut. Manuset i Deadpool är ganska tunt, men eftersom man låter karaktären spela ut blir den fantastiskt underhållande. I Suicide Squad är karaktärerna bra presenterade, men är tämligen... kastrerade. Jag pratar så mycket om karaktärerna som jag gör eftersom filmen är i total avsaknad av narrativ struktur.


Nu kanske jag är lite elak - det finns en historia här, men den är så valhänt berättad att jag mest skakade på huvudet. I grund och botten löper en av medlemmarna i gruppen amok och de andra måste stoppa hens framfart. Kombinera detta med en mycket mer intressant bihandling om Harley Quinn och Jokern så känns det som filmen missar målet större delen av tiden. Med ordvitsen absolut medveten är det istället Deadshot (Will Smith) som blir den centrala karaktären i gruppen. Smith är bra, men jag skulle hellre sett mer fokus på Harley Quinn (Margot Robbie) som stjäl varenda scen hon är med i. Faktum är att hela ensemblen är minst bra upp till fantastisk i Robbies fall. Alla utom en. Jared Leto gör den värsta version av Jokern jag någonsin sett. Han har för det första inte rätt utseende och för det andra så är hans rolltolkning egentligen bara en väldigt blek kopia av Heath Ledgers version. Ledger verkade i sina bästa stunder galen på riktigt och det gjorde hans Joker mycket mer intressant. Jack Nicholson Joker var den klassiske maffiasnubben som egentligen bara behövde vara Nicholson för att vara en bra Joker. Om vi tittar ännu längre tillbaka var Ceasar Romeros Joker en mer gentlemannamässig variant av clownen. Leto? Han ser ut som han har tagit på sig för stora skor helt enkelt.


Till syvende och sist är Suicide Squad en underhållande film i omgångar. Den har sina ljusglimtar, absolut. Dessvärre är den inte vad DC behövde. De behövde att Suicide Squad skulle bli deras motsvarighet av Guardians Of The Galaxy (2014) - en lättsam ensemblefilm som både kritiker och publik gillade. Nu är det ytterligare en produktion som stinker av Zack Snyders inkompetens. Även om betyget blir godkänt är det här troligen den sista DC-film jag ser på bio - i alla fall med rådande "kreativa" team.


Betyg: 2 missade tillfällen av 5 möjliga



Av Ulf - 17 juli 2016 13:17

 


Regi:   James DeMonaco

Manus: James DeMonaco

Medverkande: Frank Grillo, Elizabeth Mitchell, Mykelti Williamson mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Platinum Dunes/Universal Pictures mfl.

År: 2016

Längd: 105 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4094724/


Två år efter händelserna i The Purge: Anarchy (2014) är det valår i USA. På ena sidan står kandidaten som tycker att den årliga traditionen med tolv timmars laglöshet är en bra sak och på den andra står senator Charlie Roan som vill avskaffa den. Roan, själv offer för traditionen, ser ut att gå mot segern. Som ett sista försök att bibehålla makten inför de styrande en ny regel till årets Purge - högt uppsatta politiker, som tidigare varit off limits, är nu fritt villebråd...


The Purge: Anarchy var sinnesbilden av en framhastad och onödig uppföjare som egentligen inte gjorde någon glad. Eller ja, den gick ju rejält med vinst, så den gjorde investerarna glada i alla fall. Med Election Year hade man ett lysande tillfälle att göra en kommentar på den rådande situationen i USA. De poänger man plockar är dock mest yta och lite substans. Ja, en kvinnlig kandidat (läs: Clinton) på "vänsterkanten" står mot en manlig (läs: Trump) på "högerkanten" och lite BlackLivesMatter inslängt som extra krydda. Det blir dock aldrig särskilt kritiskt eller spännande av en enkel anledning - James DeMonaco kan verkligen inte skriva manus.


DeMonaco har i princip bara skrivit skräp under sin karriär, men de få filmer han skrivit som haft en mindre budget och utspelat sig på ett eller ett fåtal ställen har han ändå behärskat ganska okej. Ju större frihet man ge DeMonaco desto sämre verkar han bli på att hålla ihop story och karaktärer. Election Year är ändå ett fall framåt från Anarchy i och med att den här filmen har en handling och är inte bara en till synes utbytbar samling scener. Vad som irriterar mig är att DeMonaco hade alla ingredienser för en riktigt bra film här, men klarar inte av att bland ihop dem. Vad vi lämnas med är en dussinactionrulle som gör ansatser till något större men som hela tiden faller på näsan. Mycket synd.


Betyg: 2 det smäller fint i alla fall av 5 möjliga

Av Ulf - 14 juli 2016 13:15

 


Regi:  Roland Emmerich

Manus: Nicolas Wright/James A. Woods/ Roland Emmerich mfl.

Medverkande: Liam Hemsworth, Jeff Goldblum, Jessie T. Usher mfl.

Produktionsbolag: Stereo D/Twentieth Century Fox Film Corporation

År: 2016

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1628841/


På dagen 20 år efter att utomjordingarna drevs tillbaka av en samlad planet (fast mest USA) återvänder de slemmiga varelserna för rond 2. Under de år som gått mellan attackerna har världens länder levt i relativ fred och enorma tekniska landvinningar har gjorts. Dylan Hiller, son till den tragiskt bortgångne hjälten från förra kriget, Steven Hiller, är skvadronsledare för planetens nya elitflygare. Han kommer minst sagt få leva upp till sin fars rykte när det åter är dags att strida på den fjärde juli.


När Independence Day gick upp på biograferna 1996 var jag 14 år gammal och tyckte att det bland det coolaste jag någonsin sett. Någonstans i bakhuvudet visste jag dock redan där och då att det inte var en bra film som sådan utan en magnifik popcornunderhållningsrulle med allt jag gillade. Rymdskepp! Aliens! Action! Explosioner! Lyckan var fullständig. Jag hade inga illusioner om att denna senkomna uppföljare skulle vara en bra film den heller, men tonåringen inom mig längtade efter allt det där som gjorde första filmen så underhållande. Och ja, jag fick allt det där. Rymdskeppen är större, aliensen likaså och explosionerna är massiva. Ändå saknas de viktigaste pusselbitarna. I Independence Day: Resurgence finns inget personligt anslag och det gör den till en två timmar lång kedja av explosioner utan syfte.


Det är inte så konstigt heller. ID2 har fem (!) manusförfattare där originalet hade två. Katastroffilmskungen Emmerich tillhör förvisso dessa och han står för regin även denna gång. Någonstans på vägen tappade Emmerich & co dock stora delar av vad som gjorde originalet så underhållande. Till allra största del är det avsaknaden av Will Smith som skaver. Att skriva ut karaktären är sin sak, men då måste man ersätta honom med någon med likvärdig star power och förmåga att äga en scen. Om vi ska vara snälla är Jessie T. Usher inte riktigt där än. Om vi ska vara ärliga är han ungefär lika intressant som att se färg torka.


Det som fortfarande funkar är Jeff Goldblums ständigt förvirrade forskare (det vill säga hans paradroll i många filmer utöver de två i den här serien), men utan Smith som bollplank för han en tuff kamp utan att uträtta så mycket. Den som verkar ha absolut mest roligt med sin roll är då istället Brent Spiner som den återvändande Dr. Okun. Spiner, en gammal Star Trek-favorit, spelar sin roll precis lika yvigt och over the top som i förra filmen och blir den som äger varje scen han är med i.


Dessvärre funkar som sagt inte manuset något vidare. Den första filmen var förvisso knappast originell, men den hade en berättarglädje med sitt tema som inte finns här. Första filmen var ett spektakel med hjärta om än inte hjärna. Uppföljaren har inte något av det.


Betyg: 2- men de har uppdaterat sin brandvägg åtminstone av 5 möjliga

Av Ulf - 7 juli 2016 15:35

 


Regi:  Ariel Vromen

Manus: Douglas CookDavid Weisberg

Medverkande: Kevin Costner, Gary Oldman, Tommy Lee Jones mfl.

Produktionsbolag: BenderSpink/Campbell Grobman Films/Lionsgate mfl.

År: 2016

Längd: 113 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3014866/


Under ett viktigt uppdrag för att fastställa var en cyberterrorist gömmer sig dör CIA-agenten Bill Pope innan han hinner ge sina överordnade informationen. I ett desperat försök att rädda vad Pope vet anlitar CIA en läkare som experimenterat med minnesforskning. Han påstår att han kan transplantera minnen från Pope till en annan person. Valet för den extremt farliga operationen faller på yrkeskriminelle Jericho, men när Jericho lyckas rymma efter ingreppet blir han en man jagad av både CIA och männen som Pope försökte sätta dit.


Med en bra ensemble och science fiction-förtecken var Criminal upplagt för trevlig popcornunderhållning. Det börjar också bra med tio minuters högoktanig action med Ryan Reynolds som Bill Pope. Sen sker den ovan beskrivna minnestransplantationen och det blir väldigt löjligt, väldigt fort. Skådespelarna visar sig inte direkt från sina bästa sidor heller. Gary Oldman och Kevin Costner verkar ha en inbördes tävling om vem som kan över- respektive underspela mest och har man Reynolds i sin film borde man också hitta ett sätt att använda honom mer. Det var ett bra tag sedan jag såg Costner i något bra och är det något han inte kan spela så är det bad guy. Hans försök att switcha mellan Popes och Jerichos personligheter är skämskuddeaktig. Den enda som kommer undan med hedern i behåll är Gal Gadot (hon har ett bra år även om hon är med i skräp) som Popes fru Jill.


Det finns gott om löjliga filmer som ändå fungerar i och med att de är medvetna nog att de inte försöker vara hundra procent seriösa. Jämför gärna med kitschmästerverket Face/Off (1997) som har en liknande tematik. Det är inte en bra film på något vis men så jäkla over the top att jag inte kan undgå att le när jag ser den. Criminal förblir en kall och cynisk film utan att för en sakens skull ha skärpa. Actionsekvenserna gör att den dock får ett svajigt godkänt betyg, men det är ett ordentligt skamfilat minus efter tvåan.


Betyg: 2- tråkthrillers av 5 möjliga


Av Ulf - 28 juni 2016 17:05

 


Regi:  Daniel Alfredson

Manus: Joe Gangemi & Gregory Jacobs (baserat på Castle Freeman Jr:s roman)

Medverkande: Julia Stiles, Alexander Ludwig, Anthony Hopkins mfl.

Produktionsbolag: Enderby Entertainment/Gotham Group

År: 2015

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4061010/


Lillian flyttar tillbaka till sin hemstad i Alaska efter att hennes mor dött. Det blir ingen trevlig hemkomst. Snart börjar hon trakasseras av Blackway, en tidigare polis som blivit ledare för ett gäng brottslingar. Ingen i staden, allra minst sheriffen, vågar gå emot Blackway, men Lillian får oväntad hjälp av den gamle skogshuggaren Lester och hans vän Nate.


Blackway är ett fall av att ibland får man exakt vad man tror man ska få - varken mer eller mindre. Det är tämligen typiskt för filmer med Anthony Hopkins nuförtiden, men jag drogs till den ganska enkla hämndhistorien satt i Alaska. Tyvärr lyckas Gangemi och Jacobs inte berätta en spännande historia med sitt manus och även om Daniel Alfredsons regi glänser på sina ställen är det en högst opersonlig film.


Därmed inte sagt att Blackway inte har vissa saker som den gör bra. Jag gillar alltid Julia Stiles och så även här. Stiles är en av de där skådespelerskorna jag bara väntar på ska klättra upp på A-listan på riktigt och inte sväva precis utanför den som hon gjort under större delen av sin karriär. Hon är värd bättre. Hopkins gör sin roll bra, men verkar inte särskilt engagerad. Då är Alexander Ludwigs roll som Nate mycker roligare. Ludwig, mest känd för sin roll som Björn Lödbrök i Vikings (2013), har en ljus framtid framför sig.


Till syvende och sist lyckas dock inte Blackway engagera och det är A och O för en film. Vackert foto över skogarna räcker tyvärr inte. I en realåda nära dig snart.


Betyg: 2 gäspningar bland granarna av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se