Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 2 juni 2018 17:42

 


Regi: Ben HowlingYolanda Ramke

Manus: Yolanda Ramke

Medverkande: Martin Freeman, Simone Landers, Anthony Hayes mfl.

Produktionsbolag:  Bankside Films/Causeway Films/Umbrella Entertainment mfl.

År: 2017

Längd: 105 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3860916/

 

Just nu är det förbannat jävla varmt överallt - så även i min lägenhet. På grund av detta och extrem arbetsbörda på mitt "dagjobb" blir det lite mindre uppdateringar för tillfället. Trogna läsare (har jag några sådana eller skriver jag till en tom eter?) förstår säkert.

 


En dödlig sjukdom har dragit fram som en löpeld i Australien. De överlevande har till största del flytt ut i ödemarken, däribland Andy med fru och dotter. När hans fru blir smittad måste Andy föra deras i säkerhet. Med sjukdomen kommer dock också andra problem - de flesta Andy möter på sin resa är inte direkt villiga att dela det lilla de har.

 

Efter att ha sett Martin Freeman i en rad komiska roller i början av hans karriär har jag aldrig riktigt kunnat ta honom på allvar. Han har haft en rad mer seriösa roller sedan dess, men så fort jag ser honom i en film förväntar jag mig att han ska falla tillbaka till sin mest spelade komiska trop - den socialt pinsamme britten. Så också i den här tämligen bleka och halvträiga outback-versionen av The Road (2009). Tyvärr har han inte särskilt mycket hjälp av manuset heller.

 

Den här filmen hade kunnat göras utan zombies. Zombies är inte salt - du behöver inte en tesked av det i varje postapokalyps. Yolanda Ramke försöker sig på en förklaring om att sjukdomen och zombifieringen av de döda beror på miljöförstöring innan hon släpper tråden. Det är riktigt synd eftersom hon intressant nog också porträtterar Australiens urinnevånare som de som klarat av sjukdomsutbrottet bäst i och med att de kunnat falla tillbaka på gamla sätt att leva på. Här borde fokus ha legat. En stam som måste återvända till sina gamla seder och bruk för att möta en kollapsande värld. Istället får vi Martin Freeman med en babysele på ryggen. Det är lika intressant som det låter.

 

Som ni märker är Cargo inget vidare. Den misslyckas som överlevnadsfilm och som skräckdito. Kompetent gjord och fungerande skådespel överlag räddar den från lägre betyg. Det finns dock en mängd bättre filmer på samma tema.

 

Betyg: 2 outbackzombies av 5 möjliga

Av Ulf - 21 maj 2018 23:30

 


Regi: Ramin Bahrani

Manus: Ramin Bahrani (baserat på Ray Bradburys roman)

Medverkande: Michael B. JordanCindy KatzMichael Shannon mfl.

Produktionsbolag:  HBO Films

År: 2018

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0360556/

 

Guy Montag är en högt uppsatt brandman i ett framtida Ohio. Istället för att släcka bränder är det brandmännens jobb att bränna all litteratur och agera som omedelbar domare för dem som ertappas med böcker. Montag älskar sitt jobb, men en dag börjar han ifrågasätta varför regeringen censurerar nyhetssändningar som han vet hände på annorlunda sätt. Och varför skulle litteraturen vara så farlig?

 

Jag är mycket svår att imponera på när det gäller filmatiseringar av mina favoritförfattare. Ray Bradbury tillhör denna skara. Bradbury hade ett sätt att skriva om det totalt absurda så att det verkade trovärdigt. Med Fahrenheit 451 ville han inte, som många tror, skriva en kritik mot censur så mycket som han ville slå ett slag för att tv-tittande fördummar och passiviserar. Att boken använts som en dystopisk skildring av ett samhälle i totalt censur var inget han eftersträvade och under en känd/ökänd föreläsning stormade han ut när åhörarna propsade på att det var just detta som boken handlade om. Ironin att då göra inte en film utan en uttalad tv-film av Bradburys klassiker är då nästan för utsökt för att vara sann.

 

Ramin Bahranis version av historien är lite som jag hade förväntat mig ett referat av en av mina gymnasieelever. All handling är förvisso med (och ibland utökad på ett klumpigt sätt), men alla nyanser och subtilitet har gått förlorat. De som räddar den här filmen upp från ett bottennapp är Michael B. Jordan i rollen som Montag och Michael Shannon som hans överordnade (och fadersgestalt) Kapten Beatty. Dessa två herrar har en väldigt fin kemi som tyvärr slösas bort i en simplifierad tolkning av en tidlös historia. Bahrani hade kunnat göra så mycket mer här.

 

Vi lever i en tid där läsandet i unga åldrar hela tiden minskar. Det drabbar inte bara allmänbildning och läskunnighet utan framförallt märker jag av det i mitt jobb som lärare när elever inte klarar av att följa med och/eller återberätta en enkel historia - oavsett medium. Det är en skrämmande utveckling som jag tror har mycket att göra med just det som Bradbury ville varna för. När Bradbury gav ut sin bok var tv:n det "snabba" mediumet som gav vika gällande substans till förmån för korta informationssjok. Idag finns det mängder med olika sätt att kommunicera och ta lärdom, men folk utnyttjar dem sällan till just detta. Det här är ett resonemang som totalt flyger över huvudet på Bahranis version av berättelsen. Det är riktigt synd - vi skulle behövt ett bra återberättande av Bradburys grundidé idag. Det här är inte denna version.

 

Betyg: 2- inte ens fesljummen samhällskritik av 5 möjliga

Av Ulf - 18 maj 2018 22:17

 


Regi: Anders Walter

Manus: Joe Kelly (baserat på Kellys och J.M Ken Nimuras graphic novel)

Medverkande: Madison WolfeZoe SaldanaImogen Poots mfl.

Produktionsbolag:  1492 Pictures/Ocean Blue Entertainment/XYZ Films mfl.

År: 2017

Längd: 106 min

Land: Belgien/Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4547194/

 

Tolvåriga Barbara har en hemlighet. Den lilla kuststaden hon bor i är under attack av jättar och bara hon kan stoppa dem. Det är lättare sagt än gjort då ingen tycks ta hennes bedyranden om att hon har viktigt arbete på allvar. Istället tvingas hon in i en skolmiljö där hon är mobbad och utstött. Ljusningen blir när den nyinflyttade Sophia vill börja umgås med henne... men i faggorna lurar alltid jättarna.

 

Premissen till I Kill Giants fick mig att tänka på den kriminellt underskattade A Monster Calls, som var en av mina favoritfilmer under 2016. Det är dessvärre också med premissernas likhet som denna association börjar och slutar. Där A Monster Calls hela tiden kändes genuin när det kom till de mer känslosamma scenerna känns I Kill Giants som en film som vill väldigt mycket och därmed också slår knut på sig själv.

 

Det är ganska lätt att plocka ut var den här filmen felar. Skådespelarna är bra, regin och fotot likaså, men manuset skulle behövt bearbetas rejält av någon annan än upphovsmannen till den graphic novel som filmen baseras på. Valet att ge Barbaras uppdrag mot jättarna egentlig mening först i filmen sista tredjedel funkar ärligt talat inte särskilt bra. Det gör att vi har två tredjedelar av en film där huvudkaraktären uppträder som en skitunge utan reell anledning. När filmens avslutande akt kom hade jag väldigt svårt att sympatisera med Barbara, trots att film brassar på allt den kan för att vi ska förstå och tycka synd om.

 

Här finns en bra film någonstans, men Joe Kellys manus begraver den. Till sist blir det mest en axelryckning och inte alls den känslomässiga pungspark jag skulle tro att målet var. Se A Monster Calls istället.

 

Betyg: 2 kolosser på lerfötter av 5 möjliga

Av Ulf - 13 maj 2018 11:24

 

Regi: Álex de la Iglesia

Manus: Álex de la Iglesia & Jorge Guerricaechevarría

Medverkande: Blanca Suárez, Mario Casas, Jaime Ordóñez mfl.

Produktionsbolag:  El Bar Producciones/Atresmedia Cine/Movistar+ mfl.

År: 2017

Längd: 102 min

Land: Spanien/Argentina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5121816/

 

Elena är på väg till en dejt då hon gör ett snabbt stopp på en bar för att ladda sin mobiltelefon. När en av gästerna går ut från baren blir han plötsligt skjuten av en krypskytt. Ett försök att rädda honom slutar bara med ännu ett dödsfall. Gästerna på baren inser att de är fångar, men ingen tycks veta varför. Kvarteret i centrala Madrid där baren ligger verkar evakuerat, men tv:n visar att livet pågår som vanligt i andra delar av stan. Vad är det som händer?

 

Jag hade fått The Bar rekommenderad från ett flertal håll och eftersom det inte är ofta man ser en spansk skräckfilm som inte har med onda barn att göra tänkte jag ge den en chans. Vad jag inte visste när jag började titta var att det här var en skräckkomedi. Problemet är att man inte ska behöva förklara vilken genre (om någon) en film tillhör. Tittaren ska förstå detta naturligt. The Bar är helt enkelt inte rolig. De komiska elementen faller platt och pendlar någonstans mellan pilsnerfilm (I shit you not...) och dålig sleaze.

 

Skräckelementen blir av ovanstående anledning lidande. The Bar har en bra premiss, men när denna hela tiden punkteras av mindre lyckad humor har den svårt att bygga någon typ av riktig suspens. Idén om att vara isolerad i en offentlig byggnad i en metropol där det inte skett en apokalyps eller större attack av något slag hade förtjänat bättre. The Bar är en film som hade all potential i världen, men spolade ner den med ett manus som inte kan leverera. Här har vi en film för Hollywood att göra en remake på - fast då med en mer seriös ton.

 

Betyg: 2 barflugor av 5 möjliga

Av Ulf - 11 maj 2018 11:30

 

Regi: Kenneth Kainz (head director) & Natasha Arthy

Manus: Jannik Tai Mosholt, Christian Potalivo, Esben Toft Jacobsen (head writers/creators)

Medverkande: Alba August, Lucas Lynggaard Tønnesen, Mikkel Boe Følsgaard mfl.

Produktionsbolag: Miso Film

År: 2018

Längd: cirka 320 min (8 x cirka 40 min)

Land: Danmark/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6656238/

 

När ett dödligt virus som sprids via vatten drabbar södra Skandinavien avfolkas regionen i princip över en natt. Tonåriga Simone flyr tillsammans med sin familj till en mystisk bunker där hennes far ger henne ansvar för att se efter sin lillebror, Rasmus, innan han försvinner iväg till okänd plats. Sex år senare har maten i bunkern tagit slut och Simone och Rasmus tvingas ut i en värld helt olik den de känner till.

 

Trailern såg bra ut, premissen verkade på förhand ganska okej (om man kan svälja det faktum att regn knappast håller sig inom en karantänzon) och första avsnittet lovade gott. Jag ville verkligen gilla The Rain och ett tag såg det ut som att det kunde bli något riktigt bra av det här. Sen började de logiska luckorna...

 

Jag vet inte riktigt vad skaparna bakom The Rain ville åstadkomma. Som science fiction-serie är science-delen fullkomligt orimlig och som skräck- och överlevnadsserie har den amerikanska konkurrenter som gör allt bättre. Det främsta argumentet för mig att fortsätta titta på serien var miljö och karaktärer. Att se en post-apokalyptisk serie satt i vår egen del av världen är inte direkt något vi är vana vid. De stora, svepande kamerapanoreringerna över ett ödelagt Köpenhamn och en Öresundsbro som verkligen sett sina bästa dagar slår hårt mot någon som liksom jag bor i området.

 

Karaktärerna är som sagt också tämligen intressanta - inte minst den mystiska Beatrice. Serien går från klarhet till klarhet tills gruppen som Simone och Rasmus slår sig samman med korsar gränsen in i Sverige. Efter detta blir det mest en sömngångaraktig strapats mot en mur som ska ha byggts i höjd med Stockholm. Serien går trots detta, paradoxalt nog, på tok för fort fram. Här finns idéer som skulle mått bra av ytterligare några avsnitt för att utvecklas - inte minst de tillbakablickar på vem karaktärerna var innan katastrofen.

 

The Rain är ett modigt försök att förlägga en av vår tids mest populära genres i en miljö som står oss nära. Det blir dock aldrig mer än start och stopp och en massa missad potential. Synd.

 

Betyg: 2 oväder av 5 möjliga

 

Av Ulf - 15 april 2018 14:45

 


Regi: Jason Hehir

Manus: N/A

Medverkande: André the Giant, Hulk Hogan, Vince McMahon mfl.

Produktionsbolag: Bill Simmons Media Group/HBO/WWE

År: 2018

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6543420/

 

André René Roussimoff föddes i en liten by på den franska landsbygden. Vad ingen kunde ana var att han skulle bli den mest kände wrestlaren i världen. Jason Hehir visar ett porträtt av en man som med sin enorma storlek och vinnande personlighet fick beundrare världen över, men också en man som plågades av både fysiska och psykiska krämpor.

 

André The Giants huvudsakliga karriär låg innan min tid som fan av den amerikanska wrestlingcirkusen och därför har jag mest pusslat ihop hans betydelse från lösryckta anekdoter tidigare. Därför såg jag fram emot den här dokumentären, inte minst eftersom den skulle produceras av HBO. Jag borde givetvis insett att WWE inte skulle släppa produktionen fri och häri ligger också filmens stora problem. André The Giant är ytterligare en tämligen tillrättalagd berättelse med WWE:s övervakande liggande tungt över produktionen.

 

Detta får sitt uttryck i en nästan löjlig partiskhet. Det sägs inte ett enda negativt ord om André eller WWE under dokumentärens gång, vilket får slutprodukten att bli mycket mer av en "sports entertainment-dokumentär" än en riktig sådan. Det ska sägas att enligt alla rapporter så var André nästan ett helgon i en bransch där många förr eller senare flippar ut. Vad jag var intresserad av var hans relation till WWE i allmänhet och Vince McMahon i synnerhet. Jag har en känsla av att hela bilden inte kommer fram i den här filmen.

 

Överhuvudtaget saknar jag ett tydligare fokus på André. Filmens första halva lyckas bra med detta, men runt mittstrecket blir det här mer och mer av en typisk WWE-dokumentär där saker och ting berörs väldigt ytligt till förmån för spektakulära historier. Det är klart, Hehir tar upp Andrés fysiska problem med akromegali och det utanförskap han kände som en verklig jätte i en värld inte anpassad för honom, men det är här fokus borde ha varit! Istället återberättas matchen mot Hulk Hogan från Wrestlemania III i detalj av Hogan under närmre en kvarts speltid. Det är länge för en film som bara är 85 minuter lång.

 

Resultatet blir en mycket ojämn film där den första halvan verkligen försöker berätta något nytt om en gammal hjälte, men där den avslutande nöjer sig med gammal skåpmat i ny tappning. Kunde ha blivit så bra, nu mest ett "meh".

 

Betyg: 2+ jättar av 5 möjliga

Av Ulf - 12 april 2018 21:29

 


“To those readers who feel that I didn't know any better, I assert that I did ... but the temptation was simply too great to resist.”


Författare: Stephen King

År: 1983 (svensk utgåva 1988)

Sidor: 128

Förlag: Land Of Enchantment (svenskt förlag: Wahlströms)

ISBN: 91-32-31333-0

 

I den lilla staden Tarker's Mills, Maine, börjar folk falla offer för en bestialisk mördare. Under loppet av ett år får vi följa ett antal av stadens innevånare och deras möten med vad de, trots att det låter osannolikt, bara kan beskriva som en varulv. Men vem är det som genomgår en förvandling varje fullmåne och går varulven att stoppa?

 

Cycle Of The Werewolf är en tämligen obskyr bok i Stephen Kings biografi. Först utgiven i en begränsad upplaga som idag är värd en jäkla massa pengar trycktes den inte i massproduktion förrän två år senare. I Sverige har den bara kommit ut i en upplaga, vilket gör att även den svenska utgåvan är värd några hundralappar om du skulle råka ha den liggande någonstans.

 

Utöver utgivningshistoriken är Cycle Of The Werewolf också ganska olik det mesta King skrivit. Det är små, korta kapitel som berättar varsin historia om en innevånare i Tarker's Mills och karaktärerna återvänder sällan eller aldrig i något annat kapitel. Det gör att det är svårt att tala om någon egentlig form av karaktarisering och berättelsen är så grundläggande och avskalad som den kan vara. I viss mån är det charmigt, men till största del förstår jag inte varför King valde att ge ut just den här berättelsen som en egen bok. Redan när den gavs ut i begränsad upplaga hade han en rad bättre kortromaner som han hade kunnat publicera istället.

 

Det jag får ge Cycle Of The Werewolf är att den har fantastiskt vackra illustrationer av Berni Wrightson, kanske mest känd som medskapare till DC-serien Swamp Thing. Utgåvan jag läst för den här recensionen, den svenska, är dessutom tryckt på tjockare papper med högre kvalitet än gemene bok, vilket gör att illustrationerna verkligen hoppar fram från sidorna.

 

Tyvärr är och förblir Cycle Of The Werewolf en fotnot i Kings bibliografi. Den är i huvudsak intressant för samlare som undertecknad och om ni inte absolut måste läsa allt King skrivit kan ni med gott samvete skippa den.

 

Betyg: 2 ludna mördare av 5 möjliga

Av Ulf - 30 mars 2018 17:53

 


Regi: Robin Aubert

Manus: Robin Aubert

Medverkande: Marc-André Grondin, Monia Chokri, Charlotte St-Martin mfl.

Produktionsbolag: La Maison de Prod/Téléfilm Canada/SODEC mfl.

År: 2017

Längd: 100 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6243140/

 

När en zombieliknande sjukdom sprider sig i Quebec tvingas en grupp människor lita på varandra för att överleva.

 

Okej, ovanstående må vara världens kortaste synopsis, men det är i princip vad Les Affamés är. Det finns ingen egentligen central konflikt annat än zombies bad, humans good. Den röda tråden i manuset tappade man någonstans på vägen. Det irriterar mig ganska mycket i och med att Les Affamés har infallsvinklar som hade kunnat utvecklas till något mycket större och bättre.

 

Kanske allra mest talande är att Robin Aubert (manus och regi) har valt att ge sina "zombies" rudimentär intelligens och kultur. Jag sätter "zombies" inom situationstecken i och med att Auberts varelser inte riktigt passar in i gängse mall. De är å ena sidan de sprintande zombierna vi sett i diverse filmer de senaste 15 åren eller så, men å andra sidan har de den klassiska variantens aptit för att käka människor. De har viss intelligens och uppvisar någon form av religiöst uttryck i form av stora skulpturer konstruerade av diverse husgeråd. Allt det här vore intressant att få någon form av utveckling av, men Aubert väljer istället att fokusera på en tämligen generisk grupp överlevande. Jag kan ärligt talat inte förstå varför.

 

Les Affamés har hyllats av diverse kritiker och var till och med nominerad till Kanadas finaste filmpris. Den har prisats för sina tolkningar av sociala problem och svårigheter och jag undrar mest var dessa delar finns? Zombiegenren har en lång tradition att stå som allegori för olika sociala problem, men utöver vissa små infall av självreflektion kan jag inte se något av detta i Les Affamés. Det är en snyggt filmad historia som tyvärr aldrig kommer igång nämnvärt förrän mot slutet. Inte alls den "revolution" av genren som diverse recensioner och kritiker har utlovat, om än med vissa ljusglimtar.

 

Betyg: 2 bara för det är långsamt är det inte bra av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards