Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 3 februari 2016 17:15

 


 

Regi: Andrew Haigh

Manus: Andrew Haigh (baserat på David Constantines novell)

Medverkande: Charlotte RamplingTom Courtenay, Geraldine James mfl.

Produktionsbolag: The Bureau

År: 2015

Längd: 95 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: BTL

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3544082/

 

Kate och Geoff ska fira sin 45:e bröllopsdag med en stor fest. Trots att de fortfarande älskar varandra är det inte alltid så lätt efter så lång tid. Det blir inte enklare av att Geoff får nyheterna att en gammal flickväns kropp har hittats, över 50 år sedan hon förmodades omkommen i Alperna - något som kommer prägla inte bara festen utan deras förhållande.

 

Det här med finstämda relationsdramer mellan äldre människor kan trilla i lika många fallgropar som dylikt dramer om yngre människor. Det verkar som att 45 Years hoppas på att kunna dölja sina brister genom att fokusera på åldrande mer än på relationen. Det blir till en långsam bekantskap som inte är utan sina meriter i skådespelet, men har ett tempo som en låst rollator.

 

De nämnda skådespelarinsatserna blir det som räddar 45 Years, men jag inte om jag håller med om alla hyllningsord för Charlotte Rampling, som i mina ögon gör en bra men tämligen oansenlig roll som Kate. Istället är det Tom Courtenay som stjäl showen som den ständigt något förvirrade Geoff. Geoff verkar som en mycket mer utarbetad karaktär än Kate som istället snarare reagerar på situationer än medverkar i dem aktivt.

 

Manuset är det stora problemet med 45 Years. Att låta Kate gå från att ha ett stabilt äktenskap till att bli svartsjuk på en kvinna som varit död i 50 år och som hon aldrig träffat är ett märkligt drag. Kanske har min generation en annorlunda inställning till det här med förhållanden, men jag kan inte riktigt se någon i min ålder gå helt i däck över att vår partner har haft ett liv innan oss. Så ja, kanske är det en generationsklyfta som gör att jag inte riktigt kan ta till mig det här svartsjukedramat som det under ytan trots allt är. Välregisserat och välspelat, men som film och berättelse är den oerhört långsam utan att ge någon ordentlig utdelning.

 

Betyg: 2 chin up, you old crow av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 24 januari 2016 16:28

 



Regi: Danny Boyle

Manus: Aaron Sorkin (baserat på Walter Isaacsons bok)

Medverkande: Michael FassbenderKate Winslet, Seth Rogen mfl.

Produktionsbolag: Decibel Films/Cloud Eight Films/Digital Image Associates

År: 2015

Längd: 122 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2080374/

 

Från den minst sagt katastrofala lanseringen av Macintosh 1984 till iMacens lika bejublade lansering 1998 var Steve Jobs en paria i datorvärlden. Han pratade stort och hade goda tekniska idéer, men samtidigt hade han dålig koll på vad konsumenterna ville ha - och när han hade det brydde han sig inte. Det här är historien om hur Jobs gjorde en osannolik comeback från lanseringen som nästan sänkte Apple till lanseringen som åter gjorde dem till ett företag att räkna med.

 

Fyra år efter att Steve Jobs gick ur tiden har inte mytbildningen om en av världens mest framstående entreprenörer minskat. Märk mitt ord, "entreprenör", och inte "teknikgeni" eller något liknande. Jobs var en man av idéer och projekt, inte datorkod. Tillsammans med Steve "The Woz" Wozniak, kodguru, lade han grunden för den moderna persondatorn. Om man har minsta intresse för datorhistoria är detta saker man redan känner till. Så resonerade nog också Aaron Sorkin när han adapterade sitt manus från Walter Isaacsons bok. Vad ska man då berätta om? Egentligen ingenting visar det sig. Förutom att Steve Jobs tydligen var Satan själv.

 

Steve Jobs kretsar kring tre produktlanseringar; Macintosh (1984), Next (1988) och iMac (1998). Dessa produktlanseringar är ramberättelser för förändringar i Jobs liv och hans kamp för att bli en kraft att räkna med igen. Eller, det var nog tänkt så. Sorkins manus gör egentligen bara en sak - målar ut Jobs som en galning med hybris. Alltså, jag tvivlar inte på att Jobs var ett riktigt rövhål då och då. Han gjorde diverse saker som är nästan på Batman-skurknivå, men samtidigt gjorde han en hel del bra saker. De sistnämnda saker har fått väldigt lite utrymme och många av Jobs gamla affärskollegor, både de som var emot honom och de som var lierade med honom, har sagt i intervjuer att filmen är på tok för överdriven i sitt porträtt. Alla utom "The Woz" det vill säga. Sorkin hade enligt uppgift spenderat en hel del tid med "The Woz" innan han skrev manuset och det märks. Woziniaks åsikter presenteras väldigt klart och tydligt genom hela filmen. Vanligtvis brukar jag ta "The Woz" sida i det stora datorbråket med Apple, men det här är på gränsen till karaktärsmord.

 

Manuset är dessvärre av typen "tell, don't show" när det borde vara tvärtom. Vi får höra om hur Jobs har bråkat med diverse personer (allt som oftast sin dotter och/eller hennes mor), men vi får inte se dessa gräl. Istället får vi se efterdyningarna. Resultatet blir en extremt teatralisk ton där alla är förbannade hela tiden utan att vi som tittare förstår exakt varför. Det som räddar filmen upp till en tvåa är skådespelet från Fassbender, Winslet och Rogen. Fassbender är alltid bra, men det som verkligen överraskar är hur bra Rogen, annars ett av mina hatobjekt, kan vara när han får rätt manus att arbeta med. Till syvende och sist är det dock mest folk som pratar fort och argt om teknik. Inte särskilt engagerande direkt.

 

Betyg: 2 giriga zenbuddhister av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 22 januari 2016 17:00

 



Svensk titel: Staden som försvann

Författare: Stephen King

År: 1975 (svensk utgåva 1985)

Sidor: 476

Förlag: Bokförlaget Legenda AB (Originalförlag: Doubleday)

ISBN: 91-582-1002-4

 

“The basis of all human fears, he thought. A closed door, slightly ajar.”

 

Ben Mears återvänder till sin barndomsstad Jerusalem's Lot (i folkmun kallad Salem's Lot) för att skriva en bok om en sak som skrämde livet ur honom som barn. Händelsen utspelade sig i ett gammalt ödehus kallat Marstens' House efter den familjetragedi som utspelade sig när Hubert Marsten bodde där. Ben blir förvånad över att huset hyrts ut efter alla år det stått tomt, men hans uppmärksamhet dras snart åt ett annat håll då han blir förälskad i den mycket yngre Susan Norton. Samtidigt går inte tecknen att förneka. Barn börjar försvinna från orten och hittas döda, samtidigt som man på flera håll svär att man sett barnen efter mörkrets inbrott, till synes lika levande som förr.

 

Stephen Kings i kronologisk ordning andra roman är ett viktigt steg på vägen till hans speciella stil. I Carrie (1974) hade King inte riktigt hittat fotfästet än när det gäller struktur och språk, men i Salem's Lot återfinner vi många av hans stildrag. Staden är en av de småstäder i Maine som King förlagt de flesta av sina berättelser i, Ben Mears är en av Kings många författarprotagonister och under den idylliska småstadsfernissan rör sig onda strömningar. Precis som hans senare skapelser, Castle Rock och Derry, är Salem's Lot en av den amerikanska medelklassfamiljens utposter med allt vad det innebär. Samtidigt vågade inte King så här pass tidigt i sin karriär att ta ut svängarna ordentligt när det gäller motsvarigheten till mellanmjölkens land over there. Staden får aldrig samma själ som exempelvis Castle Rock får. Det är tyvärr något som går igen i ganska mycket av den här boken.

 

Ben Mears är en verklig everyman och som sådan inte särskilt intressant. Han är liksom inte Jack Torrence från The Shining (1977) direkt. Då är Susan Norton en trevligare bekantskap. Norton är en av Kings tämligen typiska kvinnliga karaktärer, men med det menar jag inget negativt. King skriver ofta kvinnor bättre än män av någon anledning. Det är bara det där att de alltid ska falla för författare som är 20 år äldre än dem själva, men så länge det inte blir mer gubbslem än så kan jag ha överseende med den biten.

 

King har mer än bara sneglat på Bram Stoker till den här boken. Han har i flertalet intervjuer sagt att han ville skriva en modern vampyrroman som lånade delar av Stokers Dracula (1897) och ja, det råder inget tvivel om vart mycket av materialet kommer ifrån. Nu spottar jag väl i vigvattnet, men jag måste säga att jag föredrar Salem's Lot framför Dracula. Där tiden sprungit ifrån Stokers berättelse när det gäller allt från vetenskapsfetischism till kvinnoporträtt fungerar Kings variant smärtfritt även drygt 40 år efter att den skrevs. Därmed inte sagt att det är en fantastisk bok. Vampyrromanen dras ofta med ganska tunga problem i form av "regler" och förväntningar. King uppfyller de flesta av dessa regler, men det gör också att slutprodukten blir något tam och förutsägbar. Även om boken cementerade Kings rykte som en bestsellerförfattare och räknas till en modern skräckkanon måste jag säga att Salem's Lot är en ganska tråkig bok. Både King och vampyrgenren har haft bättre installationer.

 

Betyg: 2 spetstandade nattdjur av 5 möjliga

Av Ulf - 18 januari 2016 18:36

 


Regi: John Crowley

Manus: Nick Hornby (baserat på Colm Toibins roman)

Medverkande: Saoirse Ronan, Emory Cohen, Domhnall Gleeson mfl.

Produktionsbolag: Wildgaze Films/Parallel Film Productions/Irish Film Board mfl.

År: 2015

Längd: 111 min

Land: Irland/Storbritannien/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2381111/

 

Eilis flyttar till New York från sitt tråkiga liv på Irland. Trots att hon har väldig hemlängtan till en början kommer hon in i sitt nya liv i USA - inte minst när hon träffar Tony. De båda inleder en romans medan Eilis försöker hitta sin plats i den nya staden och landet.

 

Hitintills har de filmer jag recenserat inför Oscarsgalan varit åtminstone bra (ja, om vi inte räknar den där filmen från i våras som inte var en film överhuvudtaget...). Den sviten bröts idag med Brooklyn. Jag vet ärligt talat inte vad den här filmen försöker berätta. Eilis är en karaktär som det förvisso är lätt att tycka om (i alla fall tills sista tredjedelen av filmen), men verkar i princip inte ha någon egen vilja. Hon är aldrig proaktiv utan låter hela tiden saker hända henne, vilket till sist blir att hon nästan lyckas förstöra vad hon byggt upp. Kanske något sedelärande, eller vad vet jag?

 

Det finns några bra saker med Brooklyn som förtjänar beröm. Saoirse Ronan är bra i allt hon är med i och så även här. Hon har ett uttryck i sitt skådespel som gör att hon kan spela nästan vad som helst, men jag vet inte riktigt om hon är så fantastisk så att hon förtjänar en Oscarsnominering för rollen. Det fanns fler riktigt bra roller från förra året som hade förtjänat nicken mer så att säga. Även musiken och fotot förtjänar beröm, även om de inte står ut som något fantastiskt.

 

Det som fäller Brooklyn är som tidigare nämnt manuset. Jag fattar inte riktigt att det här melodramatiska skräpet adapterats till film av Nick Hornby. Hornby brukar alltid skriva manus, antingen från sina egna romaner eller andras, med välutvecklade personliga relationer och underhållande dialog. Hans adaption av Brooklyn missar så många möjligheter att faktiskt berätta något - om kvinnors situation under 50-talet, om motsättningar mellan olika invandrande grupper i USA, om sexualmoral, om karaktärer som växer under historiens gång och så vidare, och så vidare. Nu blir det en extremt puttinuttig historia om att flytta hemifrån och inte mer.

 

Betyg: 2 atlantresor av 5 möjliga

 

 

Joy

Av Ulf - 1 januari 2016 17:00

 


Regi: David O. Russell

Manus: David O. Russell

Medverkande: Jennifer LawrenceRobert De Niro, Bradley Cooper mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Davis Entertainment/TSG Entertainment

År: 2015

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt2446980/

 

Livet blev inte riktigt som Joy hade tänkt sig. Istället för att uppfinna fantastiska saker som alla kunde ha nytta av sliter hon på kundtjänst till ett flygbolag, är skuldsatt upp över öronen och har ett hus där hennes socialt fobiska mor bor i ett rum och hennes ex-make i källaren. En dag bestämmer sig Joy för att saker och ting måste förbättras. Hon ska ta världen med storm med sin revolutionerande mopp. Frågan är bara hur man får ut en produkt på marknaden?

 

David O. Russell har en märklig karriär. De filmer han gjort som fått vitt spridda lovord, exempelvis 2012 års Silver Linings Playbook, är fyllda av melodramatiskt trams om att kärlek är det enda du behöver för att övervinna psykisk sjukdom. Samtidigt har han gjort filmer som den fantastiska Three Kings (1999) som bortom sitt glättiga äventyrsyttre porträtterar krig på ett väldigt drabbande sätt. Joy tillhör tyvärr den första kategorin.

 

Löst baserad på affärsmagnaten Joy Manganos väg till rikedom och berömmelse berättar Russell en historia som inte engagerar nämnvärt. Jennifer Lawrence, en av Russells återkommande talanger, är som vanligt bra i sin roll och det gäller även för andra Russell-kändisar som Bradley Cooper och Robert De Niro (i en liten biroll som vanligt). Problemet är att Russell inte verkar veta vad han vill berätta.

 

Joy är lite som en kapitalistsimulator - få en idé, ta risker, bli rik. I och med att vi vet hur det kommer gå finns det ingen suspens i manuset. De hinder som Joy stöter på på vägen kan monteras ner enkelt med lite jävlar anamma. Om Russell satsade på trovärdigt drama fungerar det alltså inte särskilt väl. Eftersom filmen lanseras som en dramakomedi hade man kunnat tänka sig att de komiska elementen i filmen därför skulle vara starkare. Så blir inte fallet. Det är långt mellan skratten och när varken komik eller drama fungerar i en dramakomedi vet man att något är allvarligt fel. Det finns mycket coolare och mer intressanta kvinnohistorier i affärsvärlden än den om Joy Mangano (i alla fall i den version som presenteras här) så förhoppningsvis kommer den här filmen glömmas bort tämligen snabbt så Russell eller någon annan kan omgruppera och göra en bättre film än Joy.

 

Betyg: 2 bra skådespelarinsatser av 5 möjliga

Av Ulf - 22 november 2015 22:10

 


Regi: Patricia Riggen

Manus: Mikko Alanne /Craig Borten/Michael Thomas (baserat på Hector Tobars bok "Deep Down Dark")

Medverkande: Antonio Banderas, Rodrigo Santoro, Juliette Binoche mfl.

Produktionsbolag: Alcon Entertainment/Fabula/Half Circle mfl.

År: 2015

Längd: 127 min

Land: USA/Chile

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2006295/

 

Den stora koppar- och guldgruvan utanför San José, Chile, blev skådeplatsen för en av de mest dramatiska räddningsaktionerna i gruvindustrins historia. I augusti 2010 rasade gruvans enda ingång igen och fångade de 33 gruvarbetare som precis kommit till jobbet. Med 700 meter sten ovanför deras huvuden är deras enda hopp att någon på ytan tror att de överlevt raset.

 

De dramatiska händelserna i den chilenska gruvan blev en följetong utan dess like under hösten 2010. Under 69 dagar rapporterade stora delar av världen om händelsen. Det var inte bara de fångade gruvarbetarna som var av intresse utan även räddningsaktionen i sig. Något liknande hade nämligen aldrig lyckats. Patricia Riggens film efter Hector Tobars dokumentära bok försöker sätta oss tillsammans med gruvarbetarna i gruvan samtidigt som den vill skildra det politiska spel som pågår på ytan. Resultatet blir sådär.

 

Vi presenteras för våra protagonister och får deras attribut förklarade för oss. Det är ungefär så det går till nämligen. Antonio Banderas karaktär, Mario, är rättrådig ledare, Lou Diamond Philips spelar den säkerhetsmedvetne Don och så vidare och så vidare. Jag tvivlar på att människorna de porträtterar är så pass slätstrukna i verkligheten som de blir i den här filmen. Det märkligaste castingvalet måste nog ändå vara Bob Gunton som Chiles president Piñera. Att höra Gunton bryta på spanska är en upplevelse jag sent kommer glömma.

 

The 33 har dock sina poänger. Medan förhållandena mellan de instängda i gruvan ofta är ett sömnpiller (två kriser på 69 dagar? Är samtliga zen-munkar?) är arbetet med att få ut stackarna desto mer intressant. Jag skulle gärna ha sett lite mer av det och i det här fallet kanske även en mer pedagogisk och tydligare förklaring på exakt vad de gör. Fotot är snyggt och pendlar mellan de öppna chilenska ökenvidderna och den instängda gruvan. Ändå är det något som saknas.

 

The 33 känns som en storfilm utan det där lilla extra som höjer den. Produktionsvärdena är där, flertalet namnkunniga skådespelare medverkar och James Horner står för musiken i denna, hans sista, film. Det är svårt att göra en film av en händelse som var så pass välbevakad rent medialt som gruvolyckan i Chile. Här finns inga överraskningar att tala om utan det mesta spelar ut som en dramadokumentär. Jag förstår att man inte kan ta sig alltför stora friheter med en sann historia som dessutom ligger väldigt nära i tid, men med säkrare hand och en villighet att använda klippsaxen hade det här kunnat bli mycket bättre. Synd.

 

Betyg: 2+ gruvliga gruvligheter av 5 möjliga

Av Ulf - 7 november 2015 23:03

 


Regi: Baltasar Kormákur

Manus: William Nicholson

Medverkande: Jason ClarkeAng Phula Sherpa, Thomas M. Wright mfl. 

Produktionsbolag: Working Title Films/RVK Studios/Universal Pictures mfl.

År: 2015

Längd: 121 min

Land: USA/Storbritannien/Island

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2719848/

 

Sedan Mount Everest först erövrades av Sir Edmund Hillary och Tenzing Norgay 1953 har många äventyrare sökt sig till världens högsta berg för att upprepa bedriften. Den 10:e maj 1996 började två konkurrerande guider leda sina team uppför bergets sista sträcka. Vad de inte visste var att en mycket kraftig storm var på väg att träffa dem alla med full kraft...

 

Bergsbestigning har alltid varit en sådan sak jag helst sett på avstånd. Gå i kuperat landskap? Jepp. Bergsstigar? Jepp. Klätterväggar? Jepp. Berg som du dör av om du begår minsta misstag? Nja. Det klassiska svaret på varför folk fortfarande bestiger Everest är ju att "because it's there!". Baltasar Kormákur lyckas dock inte riktigt ge oss ett svar på varför vi ska se hans film.

 

Det stora problemet med Everest är manuset. Jag förstår att man valt att försöka skildra händelserna så nära verkligheten som möjligt (inte minst med tanke på de efterlevande), men det gör också att karaktärerna blir mycket likriktade. Alla ser ut som Michelingubbar i skägg, förutom nepaleserna som ser ut som lite mindre Michelingubbar utan skägg. Efter två timmars speltid hade jag fortfarande svårt att skilja karaktärerna åt. Det är svårt att skapa sympati för en karaktär som man inte känner igen på varken personlighet eller utseende. När dessutom välkända skådespelare som Jake Gyllenhaal och Keira Knightley har roller i filmen och det här ändå inte lyckas vet man att man lyckats skapa ett oengagerande manus. Vi vet redan från början vad som kommer hända - några kommer dö, några kommer överleva, alla kommer lida. Hurra? Jag kan inte riktigt tycka synd om de här personerna eftersom de inte bara valde det själva utan betalade 65 000 dollar för besväret också.

 

Det som kan sägas till filmens fördel är de verkligt storslagna vyerna. Filmad i de riktiga baslägren och i de italienska alperna (av förklarliga skäl ställer det riktiga Everest till med vissa tekniska filmproblem) för bergsscenerna är det en tavla i vitt som målas upp på duken. Här finns dessutom några riktigt spännande scener med människa mot berg och köld, men det räcker inte. Everest blir en slätstruken historia.

 

Betyg: 2 bergskammar av 5 möjliga

Av Ulf - 26 oktober 2015 16:33



FFF 2015 Dag 8: Denne galne japan och substanslösa martyrer

 

Japan - detta filmland som bjuder på några av de mest fantastiska skapelser man kan se samtidigt som mycket som kommer därifrån är totalt obegripligt för en västerländsk publik. De senaste åren har Shion Sono varit ett av de stora namnen i landet i öst. Med förra årets festivalhöjdare Why Don't You Play In Hell? (2013) som främsta film jag sett av honom hitintills är det lätt att bli överväldigad av bara produktionen som mannen står för. Sono har gjort sex (!) filmer under 2015. Det är ett mirakel att han inte dör av utmattning. En av dessa filmer, Love & Peace (2015), visades på festivalen igår och herregud... jag vet inte ens var jag ska börja!

 

Filmen handlar om den misslyckade punksångaren Ryoichi som efter att hans karriär aldrig kom igång har förlikat sig med att arbeta på ett kontor. Om det bara hade varit för en missad dröm hade det väl varit sin sak, men Ryoichi är även utstött och mobbad på kontoret. Eftersom han inte har några vänner och desperat vill ha sällskap köper han en sköldpadda som han döper till Pikadon (efter ett japanskt slanguttryck för "atombomb"). Ryoichi berättar alla sina hemligheter för sin nye vän, men när hans kollegor får reda på att han pratar med en sköldpadda skäms han så mycket att han i ett svagt ögonblick spolar ner honom i toaletten. Där hade historien kunnat sluta, men Pikadon hamnar hos en mystisk gammal man i Tokyos avloppssystem. Mannen driver ett slags hem för oönskade leksaker och djur... som alla kan tala med hjälp av mannens "godis". När Pikadon får en bit godis får han dock fel och kan börja uppfylla sin förre ägares önskningar om musikaliska framgångar.

 

Ovanstående kan vara den längsta synopsis jag skrivit på ett bra tag och ändå skrapar den bara på ytan av detta bisarra och magiska universum som Sono låter oss ta del av. Från de musikaliska citaten som spänner över hela filmhistorien, till sin förkärlek för punkestetik och kaijufilmer (!) visar Sono återigen på hur han kan ta en ytterst bisarr historia och ändå få den att vara enkel att följa. Det närmsta jag kan likna Sonos filmer vid är Haruki Murakamis mer surrealistiska romaner. Det är både stort och smått, fyllt till bredden av kärlek till film- och musikhistorien och framförallt har båda en förmåga att skapa fantastiska karaktärer som man sympatiserar med. När jag, en 33-årig man, börjar gråta av en mekanisk sköldpadda vet man att regissören träffat rakt i hjärteroten. Det är så konstigt, så enkelt och ett måste för alla som gillar bra film och inte är rädda för att återuppväcka sitt barnasinne. 5 sötare sköldpaddskaijus än Gamera av 5 möjliga.

 

 

Efter den känslostorm som Sonos senaste alster orsakade hade jag av förklarliga skäl svårt att ladda om. Visserligen skulle jag se en re-make på en av den franska skräckvågens främsta filmer, Martyrs(2008), men det är just det - en re-make på en av de filmer som skildrar hopplöshet på bästa möjliga sätt vette fanken varför man ens gjorde. Det är ju en snabb dollar kan man tänka, men samtidigt borde Martyrs anno 2015 vara en ganska svår film att sälja in på stora delar av den amerikanska biomarknaden. Precis som originalet kretsar mycket av handlingen runt religion och till vilken längd som vissa grupper kan sträcka sig för att besvara teologiska frågor. Det är bara det att man har tagit en av de mest bloddrypande mindfucksen det här århundrandet och gjort den tam. Det här är inte något som originalet alls utan en mycket blek karbonkopia.

 

Ramhandlingen är som sagt den samma. En flicka lyckas komma ifrån sina kidnappare som plågat henne under en längre tid. Efter uppväxten på ett barnhem spenderar hon mycket tid med att spåra upp förövrarna tillsammans med sin vän. När hon till sist hittar dem skjuter hon dem utan pardon. Nu måste hon bara övertyga sin vän om att det faktiskt var rätt personer hon dödade.

 

Den som sett originalet vet redan att det kommer en stor twist i mitten av filmen ungefär. Denna tas bort nästan helt och slutprodukten blir så mycket svagare. Samtidigt är även det romantiska förhållandet mellan de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna (som hade poänger och inte lades till bara för att) borta och hela tonen i filmens andra halva fungerar som en konsekvens mycket sämre. Det finns liksom ingen anledning att se den amerikanska versionen. Se om den franska igen. 2- substanslösa martyrer av 5 möjliga.

 

Ikväll går jag under isen i The Dark Below (2015) klockan 21:00 på Södran.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se