Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 17 juni 2021 11:44

 


Regi: Antoine Fuqua

Manus: Ian Shorr & Todd Stein (baserat på D. Eric Maikranzs bok The Reincarnationist Papers)

Medverkande: Mark Wahlberg, Chiwetel Ejiofor, Sophie Cookson mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/New Republic Pictures/Di Bonaventura Pictures mfl.

År: 2021

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6654210/

 

Evan har alltid känt sig annorlunda. Saker och ting som han aldrig ens provat visar han sig vara en mästare på exempelvis. Dessvärre lider han också av schizofreni och har svårt att hitta ett jobb. Allt detta ändras när han blir kontaktad av en hemlig organisation, The Believers, som avslöjar att Evan är en av ett fåtal människor som kan minnas alla sina tidigare liv och deras färdigheter i dem. Nu måste han få tillbaka sina minnen innan en annan grupp med Infinites förstör världen.

 

Okej, first things first: Nej, det här är ingen bra film. Det är en skräpfilm som heter duga, men den har tillräckligt med förlåtande kvaliteter för att den ska kunna klassas som en "ball rull" - det vill säga en film man kan dra igång för hjärndöd pangpang. Det har framförallt med Mark Wahlberg att göra.

 

Wahlberg har haft en minst sagt brokig karriär med fantastiska roller ena året och riktigt usla det andra. När han inte själv har flippat ut det vill säga. I Infinite håller han sig i mittfåran till dessa två extremer, men det som gör filmen så pass underhållande som den bitvis är är att manusförfattarna har gett honom en ifrågasättande cynisk personlighet som både rackar ner på de mer mystiska aspekterna samtidigt som han går med på saker och ting för att "det kan ju inte bli värre." Det gör honom till om inte en älskvärd så i alla fall underhållande karaktär.

 

Det samma kan sägas för filmen i stort. Så länge den inte tar sig själv på för stort allvar är det ett kul matinéäventyr som funkar för stunden. Chiwetel Ejiofor spelar över något förbaskat i rollen som filmens skurk, men man märker att han själv inser hur löjligt manuset är att det snarare blir underhållande än irriterande.

 

Till syvende och sist kan jag dock inte ge filmen högre betyg än vad jag gör av en enkel anledning - Infinite är ännu ett exempel på hur storbudgetfilm just nu är inne i en av sina dummaste perioder under min levnadstid. Budgeten hade säkert kunnat täcka tio mindre bombastiska och mer minnesvärda filmer, vilket mest gör mig trött. För vad det är är det dock underhållande för stunden.

 

Betyg: 2+ pang-pang utan hjärna av 5 möjliga

Av Ulf - 23 maj 2021 19:37

 


Regi: Zack Snyder

Manus: Zack Snyder, Shay Hatten, Joby Harold

Medverkande: Dave Bautista, Ella Purnell, Omari Hardwick mfl.

Produktionsbolag: The Stone Quarry

År: 2021

Längd: 148 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0993840/

 

Några år efter att Las Vegas isolerats på grund av att stadens innevånare blev attackerade (och uppätna) av zombies tar USA:s regering beslutet att det enda som finns att göra är att jämna staden med marken med en atombomb. Scott Ward, sedd som en evakueringens hjältar, kontaktas av den mystiske affärsmannen Tanaka med ett erbjudande - ta dig in i staden och stjäl innehållet i ett visst casinovalv och 50 miljoner är dina. Problemet är bara att bomben faller inom några dagar och Scott måste rekrytera ett team galet nog att ta erbjudandet.

 

Varför tillåter vi Zack Snyder göra film? Varför ser jag film av Zack Snyder? Det är de två huvudsakliga frågorna jag ställer mig efter att ha sett Army Of The Dead. Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker att Zack Snyders remake på Dawn Of The Dead (2004) är bland det bästa från den moderna zombievågen, men efter den har han bara gjort skräp. På senare tid har han dessutom gjort långt skräp. Att Snyder-cutta något har nästan blivit en meme vid det här laget och vad han brukar göra för att fylla ut tiden är att lägga på bombastiska körer, Jesussymbolik och folk som stirrar på varandra som att de aldrig sett en annan människa förr. Och så snurrar kameran.

 

Army Of The Dead är enligt rapport tidernas längsta zombiefilm. Original-Dawn Of The Dead (1978) är i sin längsta tappning omkring en kvart kortare och flyttas ner till andraplats på listan. Zack Snyder är dock inte George A. Romero. Han är inte ens Eli Roth. Army Of The Dead är ett mischmash av andra, bättre, filmer som Snyderfierats och körts genom ett populärkulturreferensfilter. Storyn är skrattretande, manuset läcker som ett såll och den är, på Snyders vis, tämligen snygg. Det är som det brukar vara alltså. Det som räddar filmen från bottenbetyg är dock casten.

 

Jag gillar Dave Bautista och har gjort så sedan han livnärde sig som wrestlare. Han ser ut och för sig som en legitim badass och han ligger klart över snittet av actionskådisar i talang. Men den som alltid får mitt hjärta att smälta är Tig Notaro. Notaro är kanske mest känd som komiker och för den i min mening bästa birollen i Star Trek: Discovery som kommendör Jett Reno, världens mest cyniska mekaniker. Hon spelar i princip samma roll här och äger varenda scen hon är med i fullständigt. Det är än mer imponerande eftersom hon lades in i filmen i post-production efter att skådisen som spelade rollen från början åkte dit för diverse saker han inte skulle gjort mot kvinnor. Alla Notaros scener är alltså greenscreenade och det funkar skitbra!

 

Tig Notaro och zombieslakt i all ära - det här är dock på tok för långt och dumt för att vara riktigt underhållande. Precis som det brukar vara med Snyder alltså.

 

Betyg: 2 odöda Elvisimitatörer av 5 möjliga

Av Ulf - 8 maj 2021 18:15

 


Regi: Adam Wingard

Manus: Eric Pearson & Max Borenstein

Medverkande: Alexander Skarsgård, Millie Bobby Brown, Rebecca Hall mfl.

Produktionsbolag: Legendary Entertainment/Warner Bros.

År: 2021

Längd: 113 min

Land: USA/Australien/Kanada/Indien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5034838/

 

Efter fem år utan monsterattacker bryter Godzilla den bräckliga vapenvilan med mänskligheten och attackerar en forskningsanläggning. Samtidigt anlitas forskaren Nathan Lind av forskningsbolagets chef för att leda en expedition in i jordens inre. Man har nämligen lyckats fastställa att det finns en hel "värld i världen" där en viss gigantisk apa kommer ifrån. Då är det ju tur att man har en hemsjuk primat på 100 meter till sitt förfogande.

 

Warners "monsterverse" är det delade cinematiska universumet som ganska få tänker på att det existerar. Med allsköns kaijus från Tohos bakkatalog och den kanske störste amerikanska motsvarigheten i King Kong har man börjat bygga samma sina universum. Det är förvisso inget nytt. Redan 1963 möttes Godzilla och King Kong på vita duken i King Kong vs. Godzilla.

 

Det är lite annan nivå på slagsmålen idag givetvis. Istället för dräkter i latex och skumgummi är det mer eller mindre själlös CG som gäller. Eller, där var jag orättvis - Kong är filmens stora stjärna både som karaktär och som CG-skapelse. Ju mindre vi pratar om resten desto bättre. Det här borde alltså inte vara så svårt att göra. Två filmiska ikoner som går en rematch, saker som exploderar och rädda asiater? Låt apan och ödlan slåss!

 

... men inte riktigt än. Först ska vi ha en story som är så påklistrat usel att jag förvånas över att det krävdes två personer att skriva den. Istället för att fokusera på high stakes ("Åh nej, Godzilla krossar staden! Vem kan hjälpa oss nu?!" Enter Kong!) och låta monstren stå i förgrunden får vi en soppa av konspirationsteorier, legender om superintelligenta apor (!) , en trött Alexander Skarsgård som mest undrar var han är och en Millie Bobby Brown som måste ta ett seriöst snack med sin agent.

 

Det ska dock sägas att fightingscenerna (när de väl kommer) är helt okej och slutstriden (guess who's coming to dinner?!) är episk på det sätt som kaijufilmer ska vara episka. Lite kudos ska filmskaparna också ha för att för en gångs skull ha gjort ett tydligt ställningstagande om vilket monster som är "the good guy" i en versus-film. Uppfriskande!

 

Godzilla vs. Kong skulle aldrig bli ett mästerverk, men jag hade ändå förväntat mig bra mycket mer än så här. Det är filmvärldens motsvarighet till en Jackson Pollock - vi kastar allt vi har och ser vad som fastnar. I stort behov av mer humor, mer monsterfighter och mindre dryga konspirationshandlingar. Det lovade ganska gott efter Kong: Skull Island (2017). Dessvärre saknar den stora versusfilmen samma tempo och humor.

 

Betyg: 2+ billighetspopcorn som smakar lite ludd... eller damm av 5 möjliga

Av Ulf - 6 maj 2021 20:30

 


Regi: Simon McQuoid

Manus: Greg Russo & Dave Callaham

Medverkande: Lewis Tan, Jessica McNamee, Josh Lawson mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Atomic Monster/Broken Road Productions

År: 2021

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0293429/

 

Cole Young är en avdankad MMA-fighter som mest fungerar som kanonmat åt nya talanger. En dag dras dock han och hans familj in i en dödlig strid, inte bara om sin egen utan hela jordens säkerhet. Tillsammans med agenterna Sonya och Jax åker Cole till ett uråldrigt tempel där han och de övriga utvalda ska tränas inför den stundande turneringen i Mortal Kombat. Samtidigt smider deras fiender planer för att se till att turneringen inte blir av alls.

 

Är Mortal Kombat tidernas bästa fightingspelserie? Knappast. Är det den jag spelat absolut mest? Utan tvekan. Det finns få fightingspel som är så pass tillfredsställande att spela mot polare. De senare inkarnationerna i serien tillhör bland de mest våldsamma spelen på marknaden och det är precis så jag vill att min Moral Kombat ska vara - hårtslående, ofta på gränsen till illamåendeframkallande om det inte vore för den märkliga galghumor skaparna har kultiverat sedan det begav sig på 90-talet.

 

På tal om 90-talet var det givetvis också då man försökte filmatisera spelet första gången... eller gångerna. Resultaten blev kitschguld om inget annat. Och det är lite det jag letar efter här - gör antingen en Mortal Kombat-film från 2021 kitschig så in i helsike eller så bloddrypande att Hem & Skola startar en kampanj i ren förskräckelse. Nu blev det... lite av varje och inget av allt.

 

Skådespelarna varierar från acceptabla till usla, men det är knappast för skådespelarinsatserna man ser Mortal Kombat. När man nu hade en chans att göra fightingscener med en bra mycket större budget än i tidigare versioner hade man också chansen att få dem att kännas som spelet. Alltså att med bra redigering, ljuddesign och koreografi få mig som tittare att känna varenda brusten mjälte och blodstänk. Istället är Mortal Kombat oftast riktigt tafflig i fightingen. Det känns som den har lika stor tyngd som valfri version av spelet på skiva och de två skådespelare som uppenbarligen kan slåss, Hiroyuki Sanada (Scorpion) och Joe Taslim (Sub-Zero), får alldeles för lite speltid.

 

I grund och botten är Mortal Kombat bara dålig fan service. Den får ett knappt godkänt betyg tack vare Sanada och Taslims fighting och Josh Lawsons porträtt av Kano. En förvisso väldigt  tacksam roll att spela, men ändå kul. Resten är för lite av allt. Med en biografmarknad som inte är på fötterna efter pandemin än hade ni alla möjligheter att göra den här rullen NC-17 och inte R-rated. Missad chans där.

 

Betyg: 2- och om man använder temat måste man för fan skrika MORTAL KOMBAT! av 5 möjliga

Av Ulf - 21 april 2021 08:52

 


Regi: Matteo Garrone

Manus: Matteo Garrone & Massimo Ceccherini (efter Carlo Collodis bok)

Medverkande: Federico Ielapi, Roberto Benigni, Rocco Papaleo mfl.

Produktionsbolag: Archimede/Rai Cinema/Le Pacte mfl.

År: 2019

Längd: 125 min

Land: Italien/Frankrike/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8333746/

 

Den utblottade snickaren Geppetto får idén att skapa en docka han ska turnera med, precis som han sett i den dockteater som tagit upp residens i staden. När hans skapelse, Pinocchio, svarar på tilltal förstår Geppetto att han skapat något alldeles speciellt - en levande docka. Fast med liv kommer även vilja och Pinocchio hamnar i allsköns trubbel när han blir kidnappad av dockteaterns ägare.

 

Jag tror det är svårt att hitta någon större fan av Pinocchio än Roberto Benigni. Efter sitt internationella genombrott med La vita è bella (1997) snöade han fullständigt in på historien om träpojken och släppte 2002 sin egen, totalt kalkonmässiga, version av sagan. Nu får han återvända till historien han älskar, men den här gången som Geppetto. Det är en adaption av Carlo Collodis bok som ligger mycket närmre originaltexten än tidigare versioner jag sett - på gott och ont.

 

Det är väldigt sällan jag reagerar med häpnad över makeup-effekter, men i Pinocchio är Oscarsnomineringen verkligen på sin plats. Man hade enkelt kunnat slå om till CGI och ingen hade lyft på ögonbrynen. Vad man istället gör är att skapa så minutiöst perfekta makeups att illusionen blir sjukt häftig. Visst har man bättrat på maken med lite CGI, men det är subtilt och ger filmens dockkaraktärer en väldigt levande känsla. Häftigt! Likaså är resten av produktionen snygg och Benigni gör en bra roll som Geppetto. Problemet är bara att jag inte gillar grundhistorien.

 

Historier om levande dockor går det tio på dussinet av, men det som Collodi gjorde i sin bok var att föra in en hel del satir och samhällskritik. Matteo Garrone har tagit till fasta på denna och gjort en bra mycket mörkare variant av historien de flesta av oss främst känner till från Disneys animerade dito. I viss mån kan jag förstå viljan att göra detta, men det fungerar bara delvis. Scenerna där filmen blir som mest absurd är ofta väldigt underhållande, men att kontrastera dessa sagoinslag med realism skaver betänkligt ganska ofta.

 

Sen var det det där med grundstoryn. Jag har problem med alla storys där protagonisterna är så naiva att de alltid hamnar i trubbel - om de inte åtminstone är dumsnälla. Pinocchio är bara dum. Han är inte särskilt snäll eller elak utan bara... dum. När han blir lurad för femtielfte gången kunde jag bara himla med ögonen. Samtidigt vet jag att den här filmen är inte tänkt för mig. Den är, trots sitt mörker, först och främst en barnfilm. Det är dock inte Pixar-klass på den direkt. Fint hantverk (no pun intended), men storyn känns ganska upprepande och halvdan.

 

Betyg: 2+ dockskrällen av 5 möjliga

Av Ulf - 16 april 2021 10:15

 


Regi: Kornél Mundruczó

Manus: Kata Wéber

Medverkande: Vanessa Kirby, Shia LaBeouf, Ellen Burstyn mfl.

Produktionsbolag: BRON Studios/Creative Wealth Media Finance/Little Lamb mfl.

År: 2020

Längd: 126 min

Land: Kanada/Ungern/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11161474/

 

När födelsen av Marthas och Seans dotter går så fel det kan slungas de båda in i en depression. Marthas kontrollerande mor gör inte saker och ting bättre och familjen håller på att braka samman. Samtidigt är frågan om barnmorskan begick något fel vid förlossningen och kan ställas som ansvarig?

 

Pieces Of A Woman har en hedersvärd premiss med att visa upp sorgen efter plötslig spädbarnsdöd, men är så fylld med problem att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Det är en ytterst amerikansk produkt satt i ett sjukvårdssystem som för oss i Europa i mångt om mycket kan ses som barbariskt. Det jag framförallt vänder mig mot är sättet att försöka skuldbelägga och stämma.

 

Jag förstår att det är en vanlig psykologisk reaktion att när katastrofen är framme så vill man ha någon att peka på och säga "det var ditt fel" till. Samtidigt funkar det inte riktigt så i verkligheten. Vissa saker som sker händer utan att något fel har begåtts. Kalla det force majeure eller vad ni vill, men om en medicinsk undersökning visar på att nej, vi kan inte se något fel här, stäm då för fan inte folk till höger och vänster för att det ska få dig att må bättre eller något.

 

Vidare, som titeln säger, har den här filmen framförallt ett kvinnligt perspektiv. En poddkollega sa för några veckor sedan på skämt att "det är okej, för män har inga känslor". Det känns lite som att Pieces Of A Woman tecknar ett väldigt bra porträtt av Martha, men gör Sean till en karikatyr av dålig maskulinitet. I berättelsestrukturen funkar det dåligt och ger ett falskt intryck av realism.

 

Vad som däremot är bra är skådespelet. Vanessa Kirby gör en otroligt fin roll som Martha och även Shia LaBeouf visar återigen att han, trots sin problematiska person, är en skådespelare att räkna med. Komplettera med en alltid lika briljant Ellen Burstyn och Pieces Of A Woman är ytterligare en väldigt välspelad Oscarsnominerad film i år. Filmens inledande halvtimme är också den väldigt bra med den långa födelsescenen skildrad in i minsta detalj. Den känns verkligen intim och drabbande i allt som händer, vilket regissör Kornél Mundruczó lyckats med.

 

Sammanfattningsvis är dock Pieces Of A Woman en film som tycks vältra sig i elände för eländets skull. Långsamt berättad (efter den inledande halvtimmen då) och ett onyanserat porträtt av både könsroller och en bisarrt skuldbeläggande. Meh.

 

Betyg: 2 synd på Kirbys prestation av 5 möjliga

Av Ulf - 1 april 2021 20:26

 


Regi: Niki Caro

Manus: Rick Jaffa/Amanda Silver/Lauren Hynek/Elizabeth Martin

Medverkande: Yifei Liu, Donnie Yen, Jason Scott Lee mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Jason T. Reed Productions/China Film Group Corporation (CFGC) mfl.

År: 2020

Längd: 115 min

Land: USA/Kanada/Hong Kong

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4566758/

 

Legenden om hur Hua Mulan, dotter till en far vars höga ålder och skador skulle innebära en säker död i ett krig, tar värvning i den kjeserliga armén. Mulan måste förklä sig till en påhittad bror då endast män är tillåtna i armén, men frågan är om hon kan förneka sig själv och samtidigt vara den krigare hon är ämnad att vara?

 

Varför finns den här filmen? Det finns sämre film, men Mulan i 2020 års tappning balanserar mellan att vara adekvat (vissa stridsscener, fotot) och urbota dum (delar av manuset, karaktärer). Det är klart att Kina är den stora marknaden som alla, inte minst Disney, vill åt, men med tanke på att kineserna minst sagt är lite kittsliga när det kommer till sina gamla legender i västerländsk tappning (se, oh, I dunno, Mulan från 1998 till exempel) är det att sticka handen i ett getingbo att försöka sig på det här. Sen gick det som det gick också. Visst satte pandemin käppar i hjulet för filmen, men att gå med 140 miljoner dollar i förlust är... imponerande?

 

Det bra först: Ja, Mulan är en förbaskat snygg film på sina ställen. Det har inte så mycket att göra med filmiska val som det har att göra med den fantastiska kinesiska naturen dock. Jag blev också positivt överraskad över vissa av stridsscenerna i filmen. Stridssystemet har huvudsakligen drag av wushu uppblandat med ett lite väl generöst användande av linor. Vidare har man fått med en del kul skådisar, med både Jet Li, Jason Scott Lee och Rosalind Chao.

 

Sen är det tyvärr slut på det roliga. Yifei Liu är extremt personlighetslös som Mulan. Om man jämför med Disneys animerade version där hon hade humor och lite jävlar anamma även utöver sitt val att dölja sin identitet blir det en väldigt blek variant vi ställs inför här. Valet att införa magi i berättelsen blir också tämligen löjligt när det kontrasteras mot viljan att vara mer "gritty". Ni kan inte ha både och. Det funkar inte. Och ja, Mulan är en legendarisk figur, men ni kan väl åtminstone försöka få tidsperioden rätt om ni nu har gjort det till ett uppdrag att få det?

 

Så, återigen, varför finns den här filmen? Även de som tycker den är okej verkar tycka det är en blek efterapning av den animerade versionen. Själv känner jag mest att det är två timmar av mitt liv jag inte får tillbaka.

 

Betyg: 2 häxor, fenixfåglar och shurikens oh my av 5 möjliga

Av Ulf - 10 mars 2021 14:56


Regi: George Clooney

Manus: Mark L. Smith (baserat på Lily Brooks-Daltons bok Good Morning, Midnight)

Medverkande: George Clooney, Felicity Jones, Caoilinn Springall mfl.

Produktionsbolag: Anonymous Content/Netflix/Smokehouse Pictures mfl.

År: 2020

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10539608/

 

Efter en förödande global katastrof stannar Augustine kvar som enda personal på den forskningsstation nära Nordpolen där han arbetat. Med ytterligare några dagar kvar innan strålningsmolnet når honom försöker han kontakta rymdskeppet Aether, på väg hem från en nyupptäckt måne runt Jupiter som kanske kan hysa liv. Augustine märker snabbt att han inte är riktigt ensam kvar på stationen dock. En till synes stum liten flicka, Iris, har av misstag lämnats kvar under evakueringen.

 

Suck... okej, jag visste att det här skulle suga, men tänkte ligga lite i framkant innan Oscarsnomineringarna droppar på måndag. The Midnight Sky spås nämligen plocka ett antal nomineringar i de tekniska klasserna. Och ja, det här är en snygg film med design i toppklass. Tyvärr är den också urbota dum... och inte på ett bra sätt.

 

Till att börja med får vi aldrig reda på vad för slags katastrof det här rör sig om. Det görs lite alluderingar till att den skulle vara mänsklighetens fel, men då alla större städer tydligen fortfarande står är det knappast ett kärnvapenkrig eller dylikt det rör sig om. En nyfiken tittare vill gärna få svar om den fiktiva värld där berättelsen utspelar sig och om inte svaren ges kan man hoppas på intressanta frågeställningar. The Midnight Sky har inte detta heller. Istället får vi se en deprimerad George Clooney trava runt på de frusna vidderna i norr med en stum liten tjej i släptåg. Samtidigt får vi se en parallellhandling om hur Aether försöker ta sig hem och undrar varför det inte är någon på jorden som svarar på deras anrop?

 

Dessa två parallellhandlingar knyts ihop ytterst klumpigt och hela förhållandet mellan Augustine och Iris kunde man räkna ut efter en halvtimme. Det är precis vad du tror att det är. Om du blir överraskad av filmens "twist" har du inte sett mycket film. Sättet som besättningen ombord Aether agerar på är också knäppt och känns krystat. Överhuvudtaget känns hela temat med jordens undergång mest som en backdrop till sentimentalt dravel som aldrig lyfter. Och det här manuset adapterades ändå av den vanligtvis väldigt kompetente Mark L. Smith.

 

The Midnight Sky är själva definitionen av en "snygg men tom" film. Om du inte, som undertecknad, måste se allt som är omtalat på ett eller annat sätt, skippa den här filmen och titta på den riktiga midnattshimmeln istället. Det borde vara mer underhållande.

 

Betyg: 2- men den är snygg iaf... av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards