Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Son

Av Ulf - 4 mars 2021 11:45

 


Regi: Ivan Kavanagh

Manus: Ivan Kavanagh

Medverkande: Andi Matichak, Emile Hirsch, Luke David Blumm mfl.

Produktionsbolag: Belladonna Productions/Elastic Film/Park Films

År: 2021

Längd: 98 min

Land: Irland/USA/Storbritannien/Singapore

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5624466/

 

Efter att något hemskt hänt henne i slutet av hennes graviditet har Laura lyckats bygga sig ett lugnt liv ändå tillsammans med sin son, David. En natt upptäcker Laura en stor samling människor till synes bara stående runt hennes son säng. Givetvis livrädd kontaktar hon polisen, men då det inte finns några bevis för att någon annan varit i huset tycks Laura mer och mer ställa sig in på att allt var en dröm eller hallucination... tills David blir våldsamt sjuk och ingen på sjukhuset vet vad som felar honom.

 

Åh, vad den här filmen gör mig frustrerad! Ivan Kavanagh (både manus och regi) har början på något riktigt, riktigt bra här som andas 1970-tal i både uppbyggnad och stil. Eftersom 70-talet bjöd på några av de mest tidlösa skräckfilmerna någonsin är detta alltså en bra sak. Andi Matichak gör en bra huvudroll som Laura och unge Luke David Blumm är riktigt sevärd som David. Att några av birollsskådespelarna inte verkar kunna spela sig ur en blöt papperspåse kan jag ha överseende med när en film verkar så lovande. Filmens första akt är rentuav lysande... och sen tappar den i princip allt i mitten av berättelsen.

 

Det känns lite som att Kavanagh har försökt att göra Ari Aster-liknande film, men där Aster har full kontroll över den psykologiska skräckuppbyggnaden svingar Kavanagh friskt och missar ibland målet helt. Samtidigt finns här tillräckligt med bra saker för att jag inte ska ge upp och filmen tar sig mycket riktigt också mot slutet igen. Det kräver dock att man är med på en logisk kullerbytta utan dess like och jag betvivlar att alla kommer vara upplagda för det.

 

Son lyckas på något märkligt vis vara exakt vad du tror att den ska vara samtidigt som den är oberäknelig nog att få dig att ifrågasätta dina egna instinkter. De hårda poänger som exempelvis Aster har i sina, liknande, filmer träffar dock aldrig riktigt rätt. Om Kavanagh hade valt att stryka hela manusutvecklingen från andra akten och framåt och istället fokuserat på vad som gör första akten så lyckad hade det här kunnat bli en modern klassiker. Som filmen är nu blir det istället ett mischmasch av briljans och dumhet på samma gång. Synd!

 

Betyg: 2+ dietval av 5 möjliga

Av Ulf - 13 februari 2021 18:46

 


Regi: Lluís Quílez

Manus: Lluís Quílez & Fernando Navarro

Medverkande: Javier Gutiérrez, Karra Elejalde, Luis Callejo mfl.

Produktionsbolag: Morena Films/Amorós Producciones/Netflix mfl.

År: 2021

Längd: 106 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9845564/

 

 

Martín flyttas till ett nytt polisdistrikit och redan första natten på jobbet får han i uppdrag att tillsammans med en kollega transportera en brokig skara fångar genom de spanska bergen. Någon vill dock absolut inte att fångarna ska komma fram och när deras lilla konvoj blir attackerad av en mystisk man måste Martín kämpa för sin överlevnad.

 

Okej, okej, det här är typ Con Air (1997) på en buss och med mindre budget, men jag hade rätt kul med Bajocero. Den stora anledningen är Javier Gutiérrez i huvudrollen. Jag har sett Gutiérrez i minst ett dussin filmer tidigare och han är aldrig sämre än bra. Trots att inte vara en typisk leading man har han något som bara klickar i vilken roll han än tar, så även här. Resten av skådespelargänget är väl tämligen okej, men inget att skriva hem om. Det här är Gutiérrez film rakt av.

 

Där Bajocero tappar mig något är bristen på tajt manus. Vi har sett liknande filmer många, många gånger förr, och Lluís Quílez & Fernando Navarro kämpar för att ge sitt manus en egen identitet. Titeln i sig, Bajocero, syftar till att det är svinkallt i de spanska bergen och att detta är ett stort hinder för karaktärerna. Tyvärr verkar inte någon av de inblandade ha någon riktig erfarenhet av kyla. Det är fullt möjligt att simma i isvatten och sen vara pigg och kry på att slåss. Man kan ju alltid slå sig varm eller något. Dumheter.

 

Det är sådana saker som inte skulle spela någon roll i en kitschig actionrulle, men när Bajocero ämnar att vara lite mer realistisk sticker det ut på ett väldigt talande sätt. Det är dessutom bara ett exempel på där manusförfattarna inte riktigt verkar ha koll på hur saker och ting faktiskt funkar. Hotet från kylan (det ligger för fan i titeln självt!) uteblir också, vilket inte riktigt känns som meningen. Filmen är dock ändå värd att stanna kvar med för upplösningen. Jag skulle sett att man spelade på denna mycket, mycket mer och långt innan. Då hade filmen defintivit fått mer nerv.

 

Bajocero är verkligen en mellanfilm och således blir det ett mellanbetyg. Har du inget bättre för dig, varför inte?

 

Betyg: 2+ spanska vintrar av 5 möjliga

Av Ulf - 19 januari 2021 08:50

 

 

Regi: Frant Gwo

Manus: Gong Geer/Junce Ye/Yan Dongxu mfl (baserat på Cixin Lius roman)

Medverkande: Jing Wu, Chuxiao Qu, Guangjie Li mfl.

Produktionsbolag: Alibaba Pictures/Beijing Culture/Tencent Pictures mfl.

År: 2019

Längd: 125 min

Land: Kina

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7605074/

 

När solen börjar sin process mot att bli ett svart hål tvingas mänskligheten lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan och arbeta tillsammans för att evakuera solsystemet. Lösningen blir att flytta planeten i sig själv mot Alpha Centauri. När Liu, en av de boende i de underjordiska städer som håller befolkningen vid liv, beger sig ut på den frusna jordytan blir han en del av en händelseprocess som riskerar hela uppdraget.

 

Okej, okej, premissen för The Wandering Earth är lika dum som den är cool. Tydligen går boken igenom varför de inte byggde enorma rymdskepp istället för att flytta jorden självt, men denna förklaring nådde tydligen inte de sex (!) manusförfattarna. Nåja, den minst sagt tveksamma vetenskapen till trots är det visuella resultatet av jorden som rymdskepp riktigt häftig. Tyvärr är också det visuella The Wandering Earths enda riktiga behållning.

 

Skådespelarmässigt funkar det okej. Det finns varken någon som utmärker sig eller gör bort sig utan det rullar på utan något större motstånd. Den tidigare nämnda visuella aspekten är bra med en version av jorden som vi inte sett tidigare och snillrika tekniska landvinningar i allt från transporter till de underjordiska städerna.

 

Denna goodwill räcker dock bara de första 20 minuterna. Sen inser man att det inte finns ett riktigt manus. Eller snarare för många kockar. Tydligen skrev teamet ett manus som var fruktansvärt långt som sen fick brytas ner i delar. Det märks. Vissa scener som man kan läsa beskrivningar av online skulle gett mycket välbehövlig kontext till varför karaktärer agerar som de gör i olika situationer. Den svulstiga historien gör också att karaktärerna i sig försvinner från historien och blir mest place holders.

 

Det är klart, man ska inte överanalysera vad som i grund och botten är en katastroffilm satt i rymden, men när det tydligen fanns en brunn att ösa ur gällande manuset måste man ifrågasätta prioriteringarna filmen gör. The Wandering Earth är Kinas första storbudget-sci-fi och är en kuriositet av det faktumet. De har dock lång väg att vandra innan de kan mäta sig med väst eller för den sakens skull grannländerna Sydkorea och Japan.

 

Betyg: 2- elaka Jupiters av 5 möjliga

Av Ulf - 13 december 2020 16:15

 


Regi: Christopher Nolan

Manus: Christopher Nolan

Medverkande: John David Washington, Robert Pattinson, Elizabeth Debicki mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Syncopy

År: 2020

Längd: 150 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6723592/

 

En man, endast känd som The Protagonist, hamnar efter en terrorattack mot en opera i Kiev på den hemliga gruppen Tenets radar. Som en av de som skulle frita gisslan har The Protagonist nämligen sett något han absolut inte skulle - hur en kula tycks ha färdats baklänges genom tid och rum. Snart får han veta att det pågår ett tidskrig. Någon från framtiden vill det förflutna illa och det är upp till The Protagonist att ta reda på vem det är.

 

Christopher Nolan måste ha någon som stoppar honom när han blir för mycket av sig själv. Tenet kan vara den mest Nolanska filmen någonsin och tyvärr sker det på bekostnad av karaktärsutveckling och manus. Missförstå mig inte - Tenet är sagolikt filmhantverk, men det är mer av en nöjespark än en film med narrativ struktur.

 

När Nolan slog igenom med Memento (2000) var den uppbrutna kronologin formen för att berätta en karaktärsdriven historia. När han gjorde Inception (2010) var leken med verklighet, tid och rum även det ett utforskande av vad det är att vara människa. Sen började det gå utför. Interstellar (2014) var inte en dålig film, men den var överdrivet långsam och karaktärerna kom i andra rummet. Nu har han gått full Nolan. Tenet är i princip bara koncept och endast en tunn fernissa av vad som skulle kallas för karaktärsutveckling sker. När huvudpersonen inte ens får ett namn utan kallas i manus för "The Protagonist" säger det mycket om hur stor roll karaktärerna spela i Tenet

 

Det som knäcker mig är att majoriteten av filmens delar är utsökta. Specialeffekter, skådespel (nåja, mer eller mindre), koncept och musik är alla lysande, även om konceptet till stora delar är lyft från Star Trek: Enterprise (2001 - 2005). Tidseffekterna är häpnadsväckande med vissa scener som utspelar sig i olika kronologi samtidigt. Att ens komma på tanken att göra det och genomförande i sig är riktigt häftigt. John David Washington gör en bra roll som The Protagonist och birollsskådespelarna sköter sig också riktigt fint med alla från Robert Pattinson till Elizabeth Debicki i högform. Men... sen var det det där med manuset.

 

Tenets manus vill inte berätta en historia lika mycket som det vill få tittaren att lägga pussel. Problemet är att alla svar ges ganska rakt fram och det finns inte mycket rum för tolkning, som i exempel tidigare nämnda Inception. Istället för att vara ett komplement till en karaktärsdriven historia, som en film av den här längden behöver vara för att funka, blir det själva huvudanledningen till manuset överhuvudtaget.

 

Det funkar inte. Jag bryr mig inte ett dugg om de här karaktärerna efter två och en halv timmes speltid. Om Nolan bara hade spenderat kanske 30 minuter mer av speltiden till att berätta för oss varför vi ska bry oss istället för att låta allt vila på en trött gammal motivation för att hindra domedagen hade Tenet kunnat bli en riktig klassiker. Nu är det en komplett Nolan-film. Never go full Nolan...

 

Betyg: 2 vackra men tomma filmer av 5 möjliga

Av Ulf - 1 november 2020 15:53

 


FFF 2020 Dag 4: Klimakteriekatoliker och indonesiska spökligheter

 

Det kanske må vara lite orättvist, men i princip alla polska filmer jag sett behandlar ett av två ämnen - kyrkan och/eller andra världskriget. Jag hade inte fel den här gången heller om den här festivalens polska bidrag, Marygoround (2020).

 

Maria lever ett tämligen ensamt liv där hon arbetar i den lokala matvarubutiken och sen går hem till sin samling Jungfru Maria-statyetter. Faktum är att hon är så pass hängiven katolik att hon brukar bära en av dem med sig vart hon än går. Hennes lägenhet får dock lite liv i sig tack vare sin inneboende systerdotter Helena. Helena är motsatsen till sin moster - utåtriktad och ständigt ute på fester och tillställningar. Marias sociala liv för däremot en tynande tillvaro och när hon nu är på väg in i klimakteriet funderar hon över om hon missat en fundamental del av livet - hon är fortfarande oskuld vid 50 års ålder.

 

Japp... alltså, kyrka och sexualitet den här gången då. Nej, nu är jag lite orättvis. Daria Woszeks långfilmsdebut som regissör har definitivt potential, inte minst när den kommer från det konservativa Polen, men lyckas inte hålla mitt intresse uppe berättelsen igenom. Mycket av problemet ligger i stämningen. Det är så förbaskat grått och trist och scenografin liknar en minimalists våta dröm. Grazyna Misiorowska gör en bra roll som Maria och har några ganska kul scener gällande sitt sentida sexuella uppvaknande. Men det är något med Marygoround som gör att den aldrig riktigt lyfter. Passande nog känns filmen som att den, precis som Maria, går och väntar på något. När detta "något" väl kommer är det i ett stilbrott som tyvärr inte funkar alls. 

 

Trots min kritik ovan har filmen sina stunder. Fotot (här viktigt att särskilja från scenografin) är snyggt och slutpoängen som filmen gör är värd att vänta på. Det finns dock mycket borttappad potential på vägen. Synd... ja, inte "synd" men... äh, ni fattar. Betyg: 2+ svårflörtade damer av 5 möjliga

 

 

Jag skippade att se om Ginger Snaps (2000) för jag inte vet vilken gång i ordningen. Se den om du inte sett den dock. Det är en modern kultklassiker av en anledning. Nej, istället blev Halloween-kvällens andra film för mig den indonesiska spökhistorien The Queen Of Black Magic (2019).

 

Hanif återvänder till det barnhem på den indonesiska landsbygden där han växte upp. Han och familjen ska träffa Hanifs barndomsvänner där eftersom föreståndaren blivit allvarligt sjuk. Snart börjar dock märkliga saker hända i det ensligt belägna huset. Någon eller något vill inte att de ska ta sig därifrån och ser till att de alltid hamnar på samma ställe igen om de försöker fly. Någon eller något vill ha hämnd...

 

Indonesisk folklore tillhör någon av världens mest originella. Jag har tidigare stött på den i andra skräckfilmer och där de flesta kulturer har tämligen liknande väsen och spöken sticker den indonesiska verkligen ut. För diggare av spökhistorier som vill ha något som ligger lite utanför det vi i väst är vana vid rekommenderar jag den indonesiska berättartraditionen. Kimo Stamboels nyinspelning av den här (tydligen) klassiska indonesiska skräckfilmen tar lite tid på sig för att komma igång, men sen är det plattan i mattan med insektsinvasioner i kroppar, do-it-yourself-plastikkirurgi och så, så många döda barn.

 

The Queen Of Black Magic lägger inga fingrar emellan och specialeffekterna är ofta både äckliga och välgjorda. Den aspekten av filmen är på topp. Manuset är tyvärr sisådär. Hämndaktionen mot familjerna känns ganska långsökt då den i mångt om mycket bygger på ett missförstånd eller brist på information. Dessutom gör filmens långsamma upptakt att dess andra halva känns något stressad. Det blir ett slags tonskifte som inte riktigt funkar.

 

Mest av allt påminner mig den här filmen om en blodigare variant av alla skräckfilmer om övernaturligheter som kom från USA på 90-talet. Inget fel med det dock. Det här är, om inte smart, klassisk skräck 1a och ibland är det det enda som behövs. Betyg: 3 förbaskade drottningar av 5 möjliga.

 


Idag avslutar jag festivalen med att se den japanska Woman Of The Photographs (2020) och den italienska Darkness (2020). Tyvärr missar jag avslutningsfilmen på Kino, men för er som kan gå rekommenderar jag att ni ser den kanadensiska PG: Psycho Goreman (2000) och tackar av festivalgeneral Maritte efter tre framgångsrika år som festivalens starka kvinna. Det är hon väl värd!

 

 

 

Av Ulf - 15 oktober 2020 22:45

 


Regi: Lars Damoiseaux

Manus: Lars Damoiseaux & Eveline Hagenbeek

Medverkande: Maaike Neuville, Bart Hollanders, Benjamin Ramon mfl.

Produktionsbolag: 10.80 Films/A Team Productions/Everstory Productions

År: 2019

Längd: 88 min

Land: Belgien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11054164/

 

Alison är trött på alla blickar och uppmärksamhet hon får för sina rätt rejäla bröst och vill genomgå en bröstreduktion. Därför åker hon tillsammans med sin mor och pojkvän till ett sjukhus som specialiserar sig på plastikoperationer. Väl där blir det uppenbart att allt inte riktigt står rätt till och när pojkvännen, Michael, i all välmening råkar släppa lös en bältad patient blir sjukhuset snart till ett blodbad.

 

Det är svårt att som skräckdiggare motstå taglinen "Facelifts, boob jobs and... zombies". Den här belgiska splatterrullen lovar vad den håller och levererar en minst sagt rödfärgad upplevelse, om än väldigt ojämn. Det är ett beställningsjobb av amerikanska skräckstreamingtjänsten Shudder och som så märks den låga budgeten fort. De praktiska effekterna fungerar oftast bra, men CG:n är riktigt amatörmässig. Det gör dock inte så mycket i och med att det här uppenbart är en film som är lika delar svart komedi som det är skräck.

 

Skådespelarmässigt är det väl inget att skriva hem om direkt, men manuset bjuder på en del riktigt roliga scener och fick både ett och två gapflapp. Vad det däremot missar är att driva mer med skönhetsindustrin. Visst finns här några roliga gags om det, men det känns som man tappade bollen lite med att inte driva det till sin spets. Likaså är regin något amatörmässig, vilket är svårare att förlåta än halvdan CG. Här finns flertalet fel i kontinuitetsklippning exempelvis som verkligen är film school 1a att bemästra.

 

Yummy kommer knappast gå till historien som en av giganterna i genren, men den duger för vad den är. Splatterfansen får sitt lystmäte och den är som sagt lite småkul här och där. Det kan också vara den första belgiska skräckfilm jag sett, så det är lite plus för originalitet.

 

Betyg: 2+ love in my tummy av 5 möjliga

Av Ulf - 11 oktober 2020 21:40

 


Regi: Brannon Braga

Manus: Adam Simon & Brannon Braga (delvis baserat på Clive Barkers novell The Book Of Blood)

Medverkande: Britt Robertson, Rafi Gavron, Anna Friel mfl.

Produktionsbolag: Fuzzy Door Productions

År: 2020

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11242218/

 

Tre till synes orelaterade historier som alla har att göra med död och förlust kopplas samman av ett narrativ där två indrivare letar efter en värdefull och exklusiv bok.

 

Om det hade funnits ett Mount Rushmore över moderna skräcklitteraturgiganter hade Clive Barker haft en given plats där. Hans novellsamlingar, The Books Of Blood (1984 - 1985), fungerade både som bästsäljande skräcklitteratur som inspiration för otaliga efterbildare. Barker blev också en go to-författare när det gällde att adaptera kortare skräckfiktion med många av novellerna i de sex samlingarna redan filmatiserade, med kanske filmatiseringen av The Forbidden som den mest namnkunniga med titeln Candyman (1992). Mest känd för den breda massan är han ändå troligen för The Hellbound Heart som låg till grund för hela Hellraiser-franchisen (1987). Om ni inte märkt det gillar jag Barker skarpt.

 

Det är dock väldigt synd att istället för att gå tillbaka och filmatisera några av de riktiga höjdarnovellerna som inte producerats på film så väljer Adam Simon & Brannon Braga att skriva två egna historier i samma stuk och basera ramberättelsen väldigt löst på Barkers dito. Simon & Braga är inte Clive Barker. Ni ser vart det här barkar...

 

Allt är dock inte dåligt. De båda lyckas hitta tonen rätt bra i antologins andra segment, Miles, där en självutnämnd "speaker for the dead" tycks ha förmågan att få kontakt med en erkänd collegeprofessors son som nyligen gått bort i cancer. Kombinationen med förlust, sexuellt spel, sorg och blodig moral är en klassisk Barker-cocktail. Då är det synd att filmen redan spenderat alldeles för lång tid på det första segmentet, Jenna, där en ung kvinna med extrema obehagskänslor för höga ljud flyr hemifrån när hon hotas med att än en gång läggas in på mentalsjukhus för sina åkommor. Filmen cirklar sen tillbaka till ramberättelsen om de två skurkarna och jakten på boken för att mer eller mindre knyta samman de tre narrativen.

 

Är det bra? Mja, sådär. Här finns idéer och skådespelarinsatser som är klart över medel, men med Barkers roll som enbart producent saknas lite den klassiska Barker-udden. Det här var också tänkt som en tv-serie till en början, men upphovspersonerna valde att klippa om sitt filmade material till den här tv-filmen. Det märks. Hade troligen varit bättre som serie och jag får snällt fortsätta vänta på filmatiseringen av den mäktiga In The Hills, The Cities.

 

Betyg: 2+ barking up the wrong tree av 5 möjliga

Av Ulf - 4 oktober 2020 17:50

 


Regi: Brea Grant

Manus: Brea Grant

Medverkande: Angela Bettis, Chloe Farnworth, David Arquette mfl.

Produktionsbolag: HCT Media

År: 2020

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10309552/

 

Mandy jobbar som sjuksköterska på ett mindre sjukhus där vardagen mest består av att kunna smita undan för att sniffa väl valda preparat ur lagret. Eller ja, det skulle vara så pass trist om Mandy och hennes närmsta chef inte hade försökt sälja organ från avlidna patienter. När en leverans går så fel den kan göra, tack vare Mandys "kusin" Regina, måste de försöka få tag på en njure inom en timme.

 

Svart komedi, löften om äckligheter och Mick Foley i en liten roll borde vara något som jag absolut hade älskat. Brea Grants film är tyvärr inget att skriva hem om. Grant, mest känd för sina skådespelarinsatser i diverse tv-serier, har en kul idé men klarar inte riktigt av att ro den i hamn. Framförallt måste hon ta ut svängarna mer. Det här är en helt galen historia, låt då karaktärerna också vara sjukt over-the-top och/eller handlingen vara riktigt screwball. Nu blir det tyvärr lite mittemellan.

 

Angela Bettis gör en bra huvudroll, men den som äger sina scener helt är Chloe Farnworth som den extremt blåsta Regina. Regina känns som den enda riktigt passande karaktären i och med hennes nästan ofattbara dumhet. Farnworth kan helt enkelt spela riktigt korkad väldigt bra! Lägg därtill totalt jäkla psykotisk och hon blir en typ av Harley Quinn utan doktorsgrad men med samma moraliska kompass.

 

12 Hour Shift har potential men slösar tyvärr bort den genom att vara halvhjärtad. Här behövs mer av allt för att det ska bli riktigt lyckat. Mer blod, mer gore, mer sjuk humor och ett tajtare manus. Synd.

 

Betyg: 2+ njurar på vift av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards