Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 28 augusti 2018 17:52

 

Regi: François Simard/Anouk Whissell/Yoann-Karl Whissell

Manus: Matt Leslie & Stephen J. Smith

Medverkande: Graham Verchere, Judah Lewis, Caleb Emery mfl

Produktionsbolag: Brightlight Pictures & Gunpoweder & Sky

År: 2018

Längd: 105 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5774450/

 

Det lilla samhället Ipswich med omnejd plågas av en seriemördare som inriktar sig på tonårspojkar. Femtonårige Davey och hans vänner börjar misstänka att det är Daveys granne, Mr. Mackey, som ligger bakom morden. Problemet är bara att Mackey är en högt ansedd polis och det är inte direkt som att bevisen hopas. Pojkarna bestämmer sig för att samla bevis mot Mackey.

 

Suck... även för någon som gillar det här med 80-talsnostalgi börjar det bli lite för mycket av det goda nu. Summer Of 84 har dock ett trumfkort i och med att teamet bakom filmen också låg bakom den underbara 80-talspastischen Turbo Kid (2015). Den fantasifulla berättarglädjen från denna film översätts dock inte särskilt väl till Summer Of 84.


Filmen känns mest som ett hopkok av klichéer som skulle behövt en stark ensemble att bära upp manuset. Skådespelarna är väl okej, men det är inga som direkt sticker ut. Trots kritiken puttrar filmen på ett ganska underhållande vis fram till den sista kvarten. Slutet går så stick i stäv med resten av filmens ganska tama ton att jag av bara denna anledning sänker betyget ett snäpp. Det finns ingen anledning att ändra på sin films ton om det inte tjänar historien och det gör det verkligen inte här.

 

Jag hade väl inte jättehöga förväntningar på Summer Of 84 eftersom den redan med sin titel visar på att det här kommer vara ett ständigt nostalgihumpande. Man kan göra det på ett bra sätt, man kan göra det på ett dåligt sätt, men Summer Of 84 gör det med mest en gäspning. Utöver det huvudskakande slutet då...

 

Betyg: 2 nej, ni är inte Stranger Things av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 18 augusti 2018 15:10

 


Regi: David Carson

Manus: Bryan Fuller (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Angela Bettis, Patricia Clarkson, Kandyse McClure mfl.

Produktionsbolag: MGM Television & Trilogy Entertainment Group

År: 2002

Längd: 132 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0319970/


I princip på dagen 26 år efter att Brian De Palmas version av Carrie (1976)  haft premiär visade MGM sin nytolkning för första gången. Storyn är den samma, så den tänker jag inte dra igen. Det finns dock en rad skillnader som gör detta till en om inte seriös konkurrent till De Palmas klassiker så i alla fall en intressant version.


Bryan Fuller har suttit bakom ordbehandlaren och har i mångt om mycket valt att tolka Kings text mer bokstavligt. En nyckelscen i boken från Carries barndom har filmatiserats i samtliga versioner, men det är bara i den här tv-filmen man beslutade sig för att ha den kvar. Jag ska inte gå in exakt i detalj på vad den visar, men kontentan är att den ger karaktären Carrie White en mer solid bakgrund.


De största skillnaderna ligger dock i hur skådespelarna valt att tackla sina roller. Angela Bettis har stora skor att fylla i huvudrollen och tyvärr klarar hon inte riktigt av det. Där Spacek utstrålade en sårbarhet och rädsla underspelar Bettis i många scener, inte allra minst under filmens klimax. Å ena sidan är Carries karaktär skriven något mer åt dead pan-hållet, men Bettis verkar inte ens vilja vara där. Enligt intervjuer ville hon inte det heller. Bettis hatade filmen och sa i en uppmärksammad intervju (publicerad av Ain't It Cool året efter filmen gått på TV) att ingen borde se den.


Nåväl, riktigt så illa är det inte. Om Bettis hade mycket att leva upp till hade Patricia Clarkson det än svårare i rollen som Mrs. White. Hur toppar man Piper Lauries makalösa skådespel i De Palmas original? Clarkson tar en smart utväg och spelar rollen mycket mer återhållsamt, utan Lauries extrema känslospel. Det funkar så bra som det kan funka, men hon kan givetvis inte slå Laurie på fingrarna.


Det som är bättre är många av birollerna. Tjejgänget som plågar Carrie består av idel skådespelerskor som några år senare skulle få roller i större och mer välkända produktioner. Exempelvis ser vi Emelie de Ravin (Lost) i rollen som Carries plågoande Chris och Kandyse McClure (Battlestar Galactica) som Sue. En karaktär vars betydelse faller nästan bort helt i jämförelse med De Palmas version är Chris pojkvän Billy. Det gör att vissa scener mot slutet blir ganska klumpigt skrivna ur en karaktärssynpunkt. 


Just slutet är det som verkligen skiljer den här versionen från resten. Vi får se mycket mer av efterspelet efter balen och vad som händer runt om i staden. Tyvärr klarar inte riktigt 2002 års CG på en tv-budget av det här så bra. Efter att främst ha haft praktiska effekter filmen igenom står slutets CG-fest ut rejält och är rent ut sagt förbaskat ful! Jag ska inte avslöja det för filmen unika slutet, men jag kan bara säga att jag inte gillade det nämnvärt.


Carrie anno 2002 är en film mest för de inbitna. Jag kan uppskatta vissa val som Fuller gör med manuset, men till syvende och sist är både boken och De Palmas version överlägsna.


Betyg: 2+ telekinetiska tonåringar av 5 möjliga


Boken eller filmen?: Boken

ANNONS
Av Ulf - 4 augusti 2018 21:32

 


Regi: Jean-Stéphane Sauvaire

Manus: Jonathan Hirschbein (baserat på Billy Moors memoarer)

Medverkande: Joe Cole, Pornchanok Mabklang, Panya Yimmumphai mfl.

Produktionsbolag: Senorita Films/Indochina Productions/HanWay Films mfl.

År: 2017

Längd: 116 min

Land: Frankrike/Storbriannien/Kambodja/USA/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:https://www.imdb.com/title/tt4080956/

 

Billy Moore försörjer sig som knarklangare och thaiboxare i Bangkok när han grips av polis. Moore döms till en längre fängelsevistelse i ett av Thailands mest ökända fängelsen, Bangkok Hilton, där han tvingas slåss för sitt liv. Men det kanske finns en väg ut - genom ringen.

 

Det är alltid märkligt när en film "baseras på en sann historia" och man känner att nivån bullshit definitivt räcker mer än till midjan. Jag har inte läst Moores bok, men jag hoppas verkligen att den är mer engagerande i karaktärsberättandet och fightscenerna. Som amatörthaiboxare själv bedömer jag ofta filmer som ska vara "the real deal" med en viss förkunskap. A Prayer Before Dawn misslyckas fatalt i detta avseende när det gäller huvudrollsinnehavaren Joe Cole. Cole har enligt rapporter tränat tillsammans med just Moore för den här rollen, men en boxningsfilm som gör anspråk på att vara realistisk kan inte låta slagserier som ser ut att komma från Rocky (1976) komma undan. Kort sagt, om de här matcherna hade sett ut så här på riktigt hade Moore varit en fläck på canvasen.

 

Jag hade kunnat ha överseende med ovanstående om det inte vore för den obefintliga karaktärsutvecklingen. För att återanknyta till mitt bullshit-uttalande ovan har jag väldigt svårt att tro att en person kommer in på ett ställe som Bangkok Hilton och kommer ut likadan. Filmens Moore har en enda känsloväxel - ilska. Jag köper absolut att ilska och drogmissbruk landade honom där, men detta bör ha förändrats någorlunda genom åren. Utan utveckling blir det väldigt svårt att sympatisera med Moore, om det är det som filmmakarna ämnat vi ska göra.

 

Till syvende och sist gäller dock frågan - är filmen underhållande? Nej, inte nämnvärt. Den innehåller i viss mån gott hantverk och jag gillar draget att låta Moores medfångar framförallt tala thai. Det gör att vi som tittare känner oss lika vilse som Moore. Utöver detta stildrag och några tekniskt fina scener finns här dock inte så mycket att skriva hem om.

 

Betyg: 2 inte särskilt fängslande historier av 5 möjliga

Av Ulf - 27 juli 2018 17:15

 




Cruel Summer del 2: Jurassic World: Fallen Kingdom & Solo

 

Dag två av min flykt från sommarvärmen bestod av två filmer som jag egentligen inte ville se på bio. Anledningarna är olika, men liknande. Jurassic World: Fallen Kingdom (2018) följer en förvisso underhållande men ack så överskattad popcornrulle. Solo: A Star Wars Story (2018) är å andra sidan Disneys sätt att mjölka Star Wars-franchisen på allt de kan och tvångsmata en redan mättad marknad. Nåja, jag fick spendera några timmar i svala biosalonger i alla fall.

 

Jurassic World: Fallen Kingdom utspelar sig tre år efter att den nya parken fick överges. Dinosaurierna lever kvar på den lilla ön Isla Nublar utanför Costa Ricas kust, men när öns tidigare vilande vulkan plötsligt vaknar uppstår ett dilemma - ska man rädda dem eller låta dem dö? Claire och Owen bestämmer sig för att hjälpa rädda ett antal arter, men frågan är om de som bekostar räddningsaktionen har rent mjöl i påsen?

 

Den första filmen i den rebootade franchisen var om inte ett mästerverk på något sätt så åtminstone underhållande på ett klassiskt äventyrsvis. Uppföljaren följer samma väg som uppföljaren till 1993 års film gjorde - allt är lite sämre, lite dummare och lite drygare. Det här var tanken när filmen hade passerat halvtid. Den sista akten gjorde dock att jag tyvärr fick skriva upp "lite" till "mycket".

 

JW är bland det dummaste jag sett i år. Antalet kreativa misstag kan fylla en hel anteckningsbok, men det som verkligen slår spiken i kistan är karaktärerna och skådespelet. Bryce Dallas Howard fortsätter sin nedåtgående spiral som en av de sämsta skådespelerskorna på blockbustersscenen idag och det blir pinsamt uppenbart att regissör J.A Bayona valt att lägga fokus på hennes fysiska attribut istället för något annat. Det är mycket, mycket hoppande bröst om vi säger så. Hennes parhäst Chris Pratt klarar sig någorlunda bättre, även om han går på halvfart och mest verkar vänta på att skräpet ska vara över. För att göra en rutten ensemble komplett har filmen givetvis en irriterande och brådmogen unge och Jeff Goldblum får bara göra två scener. Tyvärr öppnar man också dörren för ytterligare en film. Låt oss hoppas på en svalare sommar så jag slipper se den på bio. 1 cg-saurie av 5 möjliga.

 

 


I motsats till gårdagen var det inte svårt för andra filmen att överglänsa den första. Trots det visade det sig att mina farhågor om Solo till allra största mån var sanna. Solo låter oss följa en 20+ Han Solo under hans tidiga dagar på Corellia - en planet som alla egentligen bara vill fly. Han lyckas ta sig därifrån, men får inte med sig sin flickvän Qi'ra. Några år senare, efter att ha fått utbildning som pilot hos imperiet, får Han chansen att göra en enorm stöt tillsammans med bland andra en viss wookie och en viss gambler för att kunna rädda Qi'ra. Saker går dock föga förvånande inte riktigt som planerade.

 

Någonstans måste nostalgihumpandet ta slut. Förhoppningsvis är det med Solo, men jag är inte alltför övertygad om det. Alden Ehrenreich är en total felcasting i huvudrollen som Han Solo och besitter inte ett uns av Harrison Fords charm. Ehrenreich är dock inte den som gör bort sig mest i filmen. Emilia Clarke visar återigen att hon inte kan bära en roll som inte har med drakar att göra. Herregud, vad dålig hon är!

 

Träiga skådespelarinsatser till trots (Donald Glover gör en bra Lando Calrissian trots allt) visar filmen några få ljusglimtar här och där. Samspelet mellan Han och Chewbacca fungerar emellanåt och jag fick Star Wars-gåshud vid ett tillfälle. Sen är det all den här nostalgifetischen som får mig totalt ur storyn. Det behövs inte att man hela tiden gör alluderingar och tributes till de äldre filmerna. Jag förstår om det är tematiska diton, men när man slänger in totalt meningslösa repliker som bara ska fungera som en länk till det gamla (exempelvis säger en stormtrooper "move along, move along" i samma röst som i A New Hope) blir det bara drygt.

 

Produktionen är som vanligt snygg, musiken sitter där som en smäck, men vi måste gå vidare nu. Det finns en galax av berättelser. Gör något nytt, våga lämna de gamla karaktärerna och teman bakom er. Det är inte för intet som folk börjar tröttna nu. 2 bad feelings about this av 5 möjliga.






Av Ulf - 23 juli 2018 12:41

 


Regi: David M. Rosenthal

Manus: Brooks McLaren

Medverkande: Theo James, Forest Whitaker, Grace Dove mfl.

Produktionsbolag: Paul Schiff Productions & Sierra/Affinity

År: 2018

Längd: 113 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:https://www.imdb.com/title/tt5246700/

 

Will befinner sig med sina blivande svärföräldrar i Chicago när något dramatiskt händer på den amerikanska västkusten. All form av telekommunikation dör och strömmen går över till synes hela landet. Nu måste Will ta sig tillbaka till sin flickvän i Seattle tillsammans med dennas far, Tom, som inte riktigt är Wills största fan...

 

How It Ends är ett typexempel på en film där jag vill hoppa upp och smälla till manusförfattaren. Anledningen är missad potential. Brooks McLarens apokalyptiska story skildrar de dramatiska händelserna från en intressant vinkel i och med att vi som tittare inte heller har någon aning om vad som hänt med USA:s västkust. Theo James gör en okej roll som Will, men det är framförallt Forest Whitaker som briljerar i rollen som den hårdföre Tom. Manuset har en känsla av en road movie genom ett land som är på väg mot fullständig kollaps, men som inte redan är där. Det är alltså mer preapokalyps än postapokalyps. Sen schabblar McLaren bort historien.

 

Ungefär vid halvtidsstrecket försvinner en karaktär spårlöst för att sen inte återvända eller ens omnämnas igen. Bara det är illa, men ironin när en film med titeln How It Ends har ett totalt skräpslut är värre. Sista akten går så pass emot tidigare etablerad karaktärsutveckling och rim och reson att jag bara kunde sucka. Uppbyggnaden tills det brakar samman är dock intressant som sagt. Jag kan inte komma på att jag sett alltför många filmer eller serier där fokus ligger på de som är i utkanten av en apokalyptisk händelse och inte mitt uppe i det. Exakt vad som hänt är oklart och filmen presenterar en del teorier även om man inte kommer till någon slutsats. När den sista akten börjar hade filmen dock gärna fått sluta och blivit vad den egentligen hade tjänat på att vara - en serie.

 

Betyg: 2 förstörande sistaakter av 5 möjliga

Av Ulf - 12 juli 2018 20:09

 


Regi: Jeff Wadlow

Manus: Michael Reisz/Jillian Jacobs/Jeff Wadlow mfl.

Medverkande: Lucy Hale, Tyler Posey, Violett Beane mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions

År: 2018

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6772950/

 

Ett gäng collegeelever drar till Mexico för sitt sista vårlov innan de tar examen. Väl där träffar de en kille som tar dem med till ett ödelagt gammalt missionshus (som man gör?). En omgång sanning och konsekvens får ett märkligt efterspel när gruppen inser att spelet fortsätter efter de kommit hem, och inte bara det - vägrar du spela så dör du.

 

Blumhouse Productions har ett ganska bra track record när det kommer till skräck som ligger lite över mittfåran men ändå inte lyckas få någon större status efter att filmer dragit in många gånger sin egen budget på bio. Truth Or Dare hade förvisso en riktigt löjlig premiss, men jag tänkte att Blumhouse kanske kunde göra något av den som kunde underhålla för stunden. Det gick inget vidare.

 

Truth Or Dare har den tvivelaktiga äran att vara den dummaste film jag sett under 2018 hitintills. Karaktärerna springer runt panikslagna i 100 minuter och när de får världens mest uppenbara chans att avsluta spelet är de helt enkelt för korkade att ta den. Man kan göra ett dryckesspel av manuset där tittaren tar en drink varje gång alla karaktärerna missar en uppenbar utväg. Risken för alkoholförgiftning är dock överhängande.

 

På tal om karaktärerna är de känslolösa stereotyper av klass 1A. Min vän dog? Äsch, inget mot den där gången jag skrubbade knäet. Skräckgenren brukar vara full av stereotyper och troper, men i dessa filmer spelas dessa allt som oftast för komiska ändamål. I Truth Or Dare går man all in med seriositeten och resultatet blir väldigt ofrivilligt roligt.  Teamet behärskar inte ens en sådan sak som smink och låter riktigt usel CG göra jobbet där en make up-artist säkert hade kunnat få ut något åtminstone halvdant.

 

Om ni vill se något ofrivilligt roligt är Truth Or Dare ett bra val att se med polarna. Om ni vill se något bra, leta vidare.

 

Betyg: 2 det är underhållande i alla fall av 5 möjliga

Tau

Av Ulf - 5 juli 2018 17:15

 


Regi: Federico D'Alessandro

Manus: Noga Landau

Medverkande: Maika Monroe, Ed Skrein, Gary Oldman mfl.

Produktionsbolag: Addictive Pictures/Kaos Theory Entertainment/Phantom 4 Films mfl.

År: 2018

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4357394/

 

Ficktjuven Julia drogas och vaknar upp i en cell tillsammans med två andra personer. Hon inser snart att det inte är ett vanligt fänglese det rör sig om och planerar en flykt med sina cellkamrater. När flykten misslyckas får hon veta sanningen om stället hon är på. Det tillhör en lika briljant som pressad AI-forskare som är på gränsen till ett stort genombrott. Tiden är dock knapp och han behöver Julias hjälp - vare sig hon vill eller inte. Den enda hon kan tala med är husets AI-system, Tau, och de båda utvecklar en bräcklig vänskap.

 

Det har kommit många bra filmer om artificiell intelligens de senaste åren, med Ex Machina (2014) som främsta titel. Dessvärre är det också så att om en subgenre blir tillräckligt populär så kommer den ge upphov till en mängd efterapare och imitatörer. Tau är en av dessa.

 

Det börjar bra. Maika Monroe är en av de där skådespelerskorna som inte riktigt har fått sitt stora break än, men som alltid är sevärd. Det är hon även i den här filmen. När dessutom Gary Oldman gör rösten till AI-systemet som filmen delar namn med kan jag inte klaga på skådespelarinsatserna. Det är i manuset som vi hittar de största bristerna.

 

En film om artificiell intelligens bör kretsa kring just detta. En dator är logisk och även om AI-forskningen strävar efter att få maskinerna till att kunna tolka saker och inte bara ge korrekta svar är dagens varianter fortfarande enkla att lura. Julia har all makt på sin sida, men av någon anledning är hon så dumt skriven att hon inte förstår hur hon ska använda sig av den. Det fick mig att sucka både en och tio gånger. Det faktum att forskaren, Alex, behöver Julia gör att hon enkelt kan besegra maskinen när de lämnas ensamma. Kom igen, vi hade mer knepiga AI-porträtt än så här på 60-talet! 

 

Trots ett dumt manus är Tau en funktionsduglig film som du säkert kan bränna en tråkig kväll på. Förvänta dig dock inget mer än dum underhållning från en film som tror den är smartare än den är.

 

Betyg: 2+ logikfällor av 5 möjliga

Av Ulf - 7 juni 2018 19:46

 


Regi: Roar Uthaug

Manus: Geneva Robertson-Dworet & Alastair Siddons

Medverkande: Alicia Vikander, Walton Goggins, Daniel Wu mfl.

Produktionsbolag: MGM/Square Enix/Warner Bros. mfl

År: 2018

Längd: 118 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1365519/

 

Lara Croft, ekonomiskt oberoende dotter till den mystiskt försvunne filantropen Richard Croft, lever ett anonymt liv i London. När hon kontaktas av sin fars fondförvaltare att fadern kommer dödförklaras hittar Lara en rad ledtrådar som berättar att hennes far kanske trots allt lever. Nu måste Lara ta sig till en obebodd ö utanför Japan och hitta farsgubben.

 

Film baserad på tv- och datorspel kommer ingenstans. Det finns en uppsjö spel med komplicerade och bra narrativ som förtjänar att adapteras till vita duken. Istället regerar de säkra korten - de spel som sålt mest blir ofta de som filmatiseras. Problemet är att medierna datorspel och film är väldigt olika. Det som funkar jättebra i en spelkontext funkar kanske inte alls i en film och tvärtom. När nu Tomb Raider dessutom fått en reboot filmad får vi nog tyvärr vänja oss vid att spelen med bra stories får ta baksätet för spelen som säljer mest och därmed tros kunna sälja en film. I Tomb Raiders fall funkade det, med mer än en fördubbling av budgeten intjänad.

 

Tomb Raider anno 2018 är flera resor bättre än vad tusan det än var Angelina Jolie höll på med i sina tights för några år sedan. Det säger dock inte mycket. Vad Tomb Raider dock lyckas med är att vara så fantastiskt dum att den stundom blir underhållande. Jag brukar säga att en film inte måste vara logisk, men den måste vara logisk inom sin egen kontext. Här är några exempel på hur Geneva Robertson-Dworet & Alastair Siddons manus hanterar logik:

 

1. En liten pantbank betalar gladeligen ut 10 000 pund för något de inte ens tar en närmre titt på.

2. En grupp arkeologer har varit fast på en ö i sju år letandes efter några ruiner. På en liten jäkla år i sju år...

3. Arkeologernas metod för att hitta vad de letar efter? Till synes slumpmässig dynamitsprängning.

4. Om två dödsfällor har haft med farliga golv att göra kanske ni bör... se var ni går?

 

Och så vidare, och så vidare. Det hade inte varit lika underhållande om inte Tomb Raider tog sig själv hundra procent seriöst. Det blir skrattretande efter ett tag. Alicia Vikander, vad gör du i den här filmen? Det är en fruktansvärt dum pastisch på Indiana Jones som säkert gav dig en stor check och... ja, där var det. Med tanke på filmens avslutande scener och vad den drog in i intäkter lär det komma en uppföljare. Jag hoppas nästan att den är lika dum.

 

Betyg: 2 skådespelerskor för bra för den här filmen av 5 möjliga

 

 

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se