Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 11 juni 2017 21:35

 


Regi: Greg McLean

Manus: James Gunn

Medverkande: John Gallagher Jr.Tony Goldwyn, John C. McGinley mfl.

Produktionsbolag: BH Tilt/Blumhouse Productions/Itaca Films mfl.

År: 2016

Längd: 89 min

Land: USA/Colombia

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1082807/

 

Belko är ett amerikanskt företag med huvudkontor utanför Bogotá, Colombia. En dag får inte de colombianska anställda komma in på företagets mark utan stoppas av beväpnade vakter. De amerikanska anställda upplever dock arbetsdagen som vanligt... tills ett meddelande informerar dem om att om de har en halvtimme på sig att ha ihjäl två av medarbetarna, annars kommer de få ta konsekvenserna. Snart inser de att de är instängda på Belko och att vem det än är som ligger bakom meddelandet har makten att döda dem alla närhelst hen vill...

 

På ytan låter en blandning mellan Office Space (1999) och Battle Royale (2000) som en lysande idé. Här finns hur många uppslag för drypande satir som helst som bara väntar på att bli utforskade. The Belko Experiment lyckas dock ta sig själv på alldeles för stort allvar utan att presentera varken karaktärer eller koncept tillräckligt väl. Det hade funkat om det hade varit en komedi, men när filmen nu vill vara seriös måste man också ha ordentliga plotlines att följa.

 

Belko börjar helt okej, men när man inser att det inte blir mer än så här mynnar det ut i en axelryckning. Skådespelarna är av varierande kvalitet, men alla filmer som har John C. McGinley i en roll gör åtminstone något rätt. De spanskspråkiga cover-versionerna av kända låtar på soundtracket är också lite småcharmiga, men seriöst, det är 2017 - greppet med att använda klassisk musik satt till annars ljudlösa våldsamma scener känns så fruktansvärt 1990-tal.

 

Det finns små ljusglimtar i The Belko Experiment, men som helhet funkar den inte särskilt bra. Synd på en idé som skulle ha varit en komedi istället för en studie i gore och krystade slutsatser om mänsklighetens natur.

 

Betyg: 2 filmer i fel genre av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 1 juni 2017 15:45

 


Regi: Tim Smit

Manus: Charlie Kindinger & Omid Nooshin (baserat på Tim Smits kortfilm What's In The Box?)

Medverkande: Dan Stevens, Bérénice Marlohe, Tygo Gernandt mfl.

Produktionsbolag: CTM Productions BV/FilmNation Entertainment/SquareOne Entertainment

År: 2017

Längd: 91 min

Land: Nederländerna/Tyskland/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5464234/

 

Det som till en början verkar vara ett lyckat experiment med till synes outömlig energi tagen från en alternativ dimension går fel. Will Porter, anställd på energiföretaget Alterplex, skickas genom dimensionsportalen för att rätta till saker på andra sidan. Vad ingen hade räknat med är att den parameter som man försökte få bort i dimensionen ifråga, kolbaserat liv, har visat sig vara motståndskraftig mot försök att programmera bort den. Nu måste Will rädda inte bara ett utan två universum...

 

Kill Switch, även känd under namnet Redivider, har så mycket potential att det gör mig förbannad när man inte utnyttjar den. Storyn om en till synes outtömlig energikälla är spännande och Tim Smit har lyckats med sitt världsbyggande. Det här är en nära belägen framtid som känns trovärdig. Smit, tidigare främst specialeffektsmakare, har också lyckats med sina specialeffekter även om han hämtat "inspiration" (läs: stulit) från flera andra och bättre science fiction-filmer. Där slutar också de positiva aspekterna med Kill Switch.

 

Det riskerar alltid att bli lite lökigt när man som inte har engelska som modersmål vill göra en film på språket ifråga. Det är inte det att dialogen är språktekniskt fel, men den känns ytterst stolpig. Kombinera detta med främst holländska skådespelare och resultatet blir därefer. Dan Stevens sköter sig då och då okej i huvudrollen, men problemet är att vi sällan eller aldrig ser honom. Kill Switch berättas till 90% från ett förstapersonsperspektiv och Stevens här därför också främst sin röst att arbeta med. Han besitter ingen Morgan Freeman-röst om vi säger så. Stevens är ändå en stjärna om man jämför med Bérénice Marlohe i den kvinnliga huvudrollen. Marlohe har bemästrat konsten att visa tänderna i ett stelt leende i varenda scen. Jag skojar inte, det är som hon är stelopererad i käken! Kristen Stewarts antites med andra ord.

 

Kill Switch är en tekniskt utsökt och uselt spelad film med intressanta manusidéer som den inte gör något med. Riktigt synd på så mycket potential.

 

Betyg: 2 fast Alterplex låter som ett industriband från 90-talet av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 7 maj 2017 22:21

 


Regi: Jackson Stewart

Manus: Jackson Stewart & Stephen Scarlata

Medverkande: Graham SkipperChase Williamson, Brea Grant mfl.

Produktionsbolag: Destroy All Entertainment/Thunder Warrior Productions/Easy Open Productions mfl.

År: 2016

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4687358/

 

Gordon och John Hardesty har inte haft särskilt mycket kontakt sedan de lämnade föräldrahemmet. När deras far försvinner spårlöst tvingas de dock ta upp bekantskapen igen när familjens videoaffär måste tömmas. På kontoret hittar de brädspelet Beyond The Gates med tillhörande VHS-band. De borde ha låtit gamla videoband vila...

 

Ett typiskt exempel på hur premiss, poster och nostalgi kan lura in intet ont anande skräckrävar. Nåja, det kunde varit värre. Beyond The Gates är en väldigt ojämn film som lyckas ganska bra med sina splatter- och skräckelement, men faller pladask när det kommer till karaktärernas relationer till varandra och dialogskrivande. Det är inte bara halvdan dialog eller ens medvetet usel så att man kan skratta åt den, utan bara dålig.

 

Skådespelarna är okej, varken mer eller mindre, men produktionen är förvånansvärt snygg för att vara en lågbudgetrulle med independentfinansiering. Som förstlingsverk är Beyond The Gates ändå lovande. Stewart och Scarlata har uppenbarligen bra idéer och kan genomföra en del av dem. De behöver dock ordentlig hjälp med dialog och klippning. Amatörmässigt men charmigt kan man sammanfatta Beyond The Gates med.

 

Betyg: 2 onda, onda spel av 5 möjliga

 

Av Ulf - 27 april 2017 23:51


Regi: F. Javier Gutiérrez

Manus: David Loucka/Jacob Estes/Akiva Goldsman (baserat på Koji Suzukis roman The Ring)

Medverkande: Matilda Lutz, Alex Roe, Johnny Galecki mfl.

Produktionsbolag: Macari/Edelstein/Vertigo Entertainment/Waddieish Claretrap mfl.

År: 2017

Längd: 102 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0498381/

 

Det mytomspunna videobandet hittar sin väg till college där en professor börjar undersöka exakt hur det faktiskt fungerar när den väldigt förbaskade Samara tar sig till vår värld. Föga förvånande tar experimenten en oförutsedd vändning när en i raden av studenter som tittar på bandet dör. När en av experimentsdeltagarnas flickvän, Julia, tittar på bandet händer något märkligt - filmfilen går inte längre att kopiera. Nu måste Julia lösa mysteriet med Samara en gång för alla innan det är för sent.

 

När Koji Suzukis roman The Ring filmatiserades skapade den i princip den moderna japanska skräckgenren. Det var inte så konstigt egentligen i och med det tekniktokiga Japan och det sena 90-talets skifte i mediekonsumtion såväl som format för den samma. Plötsligt blev allt gammalt (läs: VHS) farligt och det nya (läs: mobiltelefoner, social media, intelligenta robottoaletter... troligen) var inte mycket bättre.

 

Ringu (1998) blev med sin kombination av ovan beskrivna teknikrädsla och klassisk japansk spökhistoria en succé världen över. Den amerikanska remaken från 2002 var faktiskt inte heller så dålig. Sen gick det utför. En redan tämligen komplicerad mytologi gavs alldeles för många bihistorier och sa emot sig själv var och varannan sekund. Rings fortsätter den nedåtgående spiralen och är en film som är någorlunda underhållande när man släpper kritiskt tänkande och bara låter sig föras med på en riktigt, riktigt dum resa.


Som så ofta när ett manus skrivs av mer än två personer är berättarstrukturen i Rings filmens sanna mardröm. Premissen är egentligen inte så tokig och ämnar att ta Samaras förbannelse till en mycket större spelplan. Sen händer något. Filmen struntar i allt den byggt upp och börjar återberätta ursprungshistorien ännu en gång, nu ännu mer ologisk. Även om man behöver vara blind och stendum för att inte se twisten i slutet komma redan efter en halvtimme räddar den i viss mån manuset i form av skala och utförande. Rings är mer eller mindre en tågolycka du inte kan titta bort från.


Skådespelarmässigt är det väldigt varierat. Huvudrollsinnehavarna har ungefär lika mycket kemi som en blöt papperspåse, men i birollerna hittar vi två relativt namnkunniga skådisar - Johnny Galecki och Vincent D'Onofrio. Galecki gör en roll han bör vara van vid, som akademiker, även om hans roll är väldigt annorlunda här än i The Big Bang Theory (2007). D'Onofrio spelar även han en väldigt typisk roll och blir härligt parodisk mot slutet.


Rings är en riktig skitfilm som jag inte kan tycka alldeles för illa om. Om du vill se något utan tuggmotsånd och karaktärer vars puckade handlingar du kan skratta åt är den lika god som något annat. När den dessutom har en eller två scener som lyckas bygga en obehaglig stämning är jag nöjd.


Betyg: 2 jag visste att Apple var onda av 5 möjliga

Av Ulf - 8 april 2017 20:54

 



Regi:  Jeremy GillespieSteven Kostanski

Manus:  Jeremy GillespieSteven Kostanski

Medverkande: Ellen Wong, Kathleen Munroe, Kenneth Welsh mfl.

Produktionsbolag: Cave Painting Pictures/JoBro Productions & Film Finance

År: 2016

Längd: 91 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4255304/

 

Händelserna i Stockholm är minst sagt tragiska, men vet ni vad som är ännu mer tragiskt: om du undlåter dig att fortsätta leva exakt så fritt och öppet som du vill. Med det sagt, kärlek till alla drabbade och alla som påverkats, men för min del är det nu business as fuckin' usual. Det är mitt långfinger till terrorn. Det må inte vara stort, men rätt obekvämt att rotera på ändå.

 


Daniel ska precis avsluta ett skift på sitt jobb som polis i en liten sömnig håla när en allvarligt skadad ung man bokstavligt talat kryper ut från skogen. När Daniel sett till att mannen fått vård börjar märkliga saker snabbt hända på det i princip nedlagda sjukhuset och som inte det vore nog omringas byggnaden plötsligt av män i vita kåpor. Det kommer bli en lång natt...

 

Vad... vad såg jag precis? The Void börjar väldigt lovande och för tankarna till John Carpenters tidiga alster. Det är också Carptenter som filmen liknats vid på forumen, vilket gjorde mig intresserad. Efter 30 minuter är det ungefär som filmskaparduon Gillespie & Kostanski kastat upp armarna i luften och sagt: "vi har ingen aning om hur det här ska utvecklas. Äsch, fuck it, vi tar allt vi har!". The Void är verkligen ett kärleksbrev till 80-talets skräck som låg en aning utanför den bredaste mainstreamfilen. Jag vet inte om jag skulle säga att det är så mycket Carpenter efter 30 minuter som det är en Cliver Barker eller Brian Yuzna på meth. Problemet är bara att det blir för mycket.

 

Carpenter och grabbarna tog sin tid med uppbyggnad till en stor final och/eller etapper på vägen till finalen. Gillespie & Kostanski lägger lager på lager med creature effects, skumma sekter, body horror, blinkningar till giallo och allt annat de kunde komma på. Det blir en extremt plottrig film som i avsaknad av riktig suspens eller humor mest blir en teknisk uppvisning. Det ska dock poängteras att just effekterna är fantastiska i all sin slemmiga fägring. När filmen inte kan bjuda på mer än det och till sist dessutom faller ihop av sin egen iver att berätta allt på 90 minuter blir det inte en rulle jag kan rekommendera annat än till fans av den gamla skolans specialeffekter. Tja, det och fans av bra musik. Alla filmer med Lustmord på soundtracket tar åtminstone några goda beslut.

 

Betyg: 2 slemmiga slemmon av 5 möjliga

 


Av Ulf - 1 mars 2017 21:45

 


Författare: Stephen King

År: 1983 (svensk utgåva 1985)

Sidor: 679

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-0927-1

 

"Maybe that’s one of the ways you recognize really lonely people . . . they can always think of something neat to do on rainy days. You can always call them up. They’re always home. Fucking always."

 

Arnold "Arnie" Cunningham har inget speciellt som får honom att sticka ut från mängden i high school, kanske med undantag för hans vägkarta till ansikte. Förutom att räddas från skolans mobbare av sin polare Dennis är skolan mest en stege till högre utbildning för den begåvade Arnie. När han och Dennis får syn på en gammal Chrysler tänds dock något inom Arnie. Han måste ha bilen till varje pris. Men frågan är vem det är som äger vem egentligen?

 

Stephen King och onda bilar... igen. Eller, ja, Christine var hans första längre verk i denna märkliga subgenre som han snöat in på. På närmre 700 sidor tillhör Christine bland de tjockaste King-böckerna från hans tidiga karriär och tyvärr också en av hans sämsta. Ryktet som King har att vara för pratig kan mycket väl ha fått sin början här. Hans tidigare böcker var, förutom The Stand (1978), ganska normallånga. Christine har förvisso ganska bra karaktärer, men när historien inte lyfter förrän de sista 100 sidorna lyckas bra karaktärer inte göra boken i sig särskilt bra utan håller den mer flytande.

 

Sedan är jag totalt ointresserad av bilar också. Det kanske är en bättre bok om man kan skilja en katalysator från en förgasare, men jag betvivlar det. Det finns bra exempel på King-böcker där tropen med den onda bilen är central, exempelvis From A Buick 8 (2002). Skillnaden ligger i att här fokuserade King nästan helt på karaktärerna medan han i Christine gör bilen själv till en karaktär. Det funkar inte särskilt bra.

 

Christine är inte totalt värdelös, men den skulle verkligen mått bra av redigering och ett större fokus på karaktärerna. När den väl kommer igång runt sida 500 blir det riktigt spännande, men vägen dit hade absolut behövt vara kortare.

 

Betyg: 2- hungry, hungry Chryslers av 5 möjliga

 


Av Ulf - 23 februari 2017 17:45

   


Oscarsgalan 2017: Trio 3: Land Of Mine, Tanna, Fire At Sea

 

Den här posten var till en början tänkt att avhandla de tre kvarvarande filmerna nominerade till bästa utländska film. Det visade sig tyvärr att den iranska The Salesman (2016) bara hade fått textning de första 80 minuterna på min kopia. Således utgår denna film från Oscarsbevakningen. Det är tråkigt, inte minst eftersom den ligger bra till för att vinna. Om du hade frågat mig för några veckor sedan skulle jag sagt att den inte hade haft en suck i slutstriden. Sedan dess har Trumps diverse politiska utspel gett filmen rejält med draghjälp och det kan mycket väl fälla avgörandet i en för i år mycket oviss kategori. I sådana fall kommer klagomål höjas om att galan blivit för politisk. Galan har alltid varit politisk. Det är du som blivit äldre och klok nog att se fler beröringspunkter med verkligheten.

 

Modern politik åsido fokuserar Danmarks bidrag till bästa utländska film, Land Of Mine (Under sandet), på ett kapitel i dansk historia de troligen helst vill glömma. Just därför är det viktigt att berätta om händelserna efter den tyska ockupationen av Danmark som slutade i maj 1945. Den danska västkusten hade långt många fler landminor än resterande ockuperade kustremsor. För att rensa upp de närmre 2,2 miljoner minorna tvångsrekryterades tyska soldater till arbetet. I många fall rörde det sig inte om härdade veteraner utan om de ibland knappt tonåriga pojkar som blev Hitlers sista desperata halmstrå till arméförstärkningar. Det här är historien om en av dessa grupper.

 

Martin Zandvliet har skrivit och regisserat en av de mest gripande filmer om andra världskriget jag sett på mycket länge. Dels är det inte många filmer som utmålar de allierade segermakterna som dehumaniserande svin och dels är det som sagt en skamlig historia som inte får glömmas. Roland Møller är lysande i rollen som sergeant Carl Rasmussen som är pojkarnas danska befäl. Han slits mellan att följa order och att se pojkarna som människor, men det blir aldrig de stora gesterna han gör det med.

 

Samtliga ungdomsskådespelare är bra de med, men det som framförallt är drabbande är den suspens som Zandvliet bygger upp. I de flesta filmer där landminor figurerar kan man räkna ut exakt när det kommer smälla. Så är det inte i Land Of Mine. Flertalet gånger under filmen kom explosionerna som totala överraskningar och därmed blev de också väldigt effektiva för mig som tittare. Land Of Mine tvingar fram en spänning som den sedan inte släpper. Det är ett lysande stycke film som befäster Danmarks dominanta position som det främsta filmlandet i Norden. Betyg: 4+ strandremsor av 5 möjliga.

 

 

Från Danmark är steget väldigt långt till den australiensisk-vanuatuanska samproduktionen Tanna. Två stammar på ön Tanna har varit i konflikt med varandra så länge de kan minnas. Efter att den ena stammens medicinman blir överfallen och dödad stundar krig. Man lyckas dock komma till en kompromiss. Ett giftermål stammarna emellan ska förhindra mer blodspillan. När kvinnan som ska bli bortgift, Wawa, istället förälskar sig i en man i sin egen stam uppstår således problem som kan få ödesdigra konsekvenser.

 

I och med Tanna kan jag kryssa av Vanuatu som blankt land på min filmkarta. Det är en mycket naturskön ö i Stilla Havet som jag främst kände till sedan innan på grund av deras legendariskt dåliga fotbollslandslag. Och ja, Tanna är vackert filmad med en nästintill dokumentär känsla. Det är dock också det bästa med filmen. Manuset är en variant på den klassiska sagan om förbjuden kärlek som vi sett tusentals gånger förr. Att den är satt på en vacker ö istället för exempelvis i Verona gör den inte särskilt nydanande. Detta i kombination med att skådespelarna, alla glada amatörer, i regel inte kan spela alls gör Tanna till en besvikelse och tog en nomination från den fantastiska Elle (2016). Betyg: 2- springa fort som fan genom regnskogen-filmer av 5 möjliga.

 

 

 

Fire At Seaär den sista av de nominerade långfilmsdokumentärerna jag fått tag i. Den italienska ön Lampedusa har sedan länge varit en av de främsta anhalterna för folk som flyr över Medelhavet. Gianfranco Rosi har följt det dagliga livet på ön.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Fire At Sea. Det är en långsamt berättad betraktelse över ett litet samhälle som tar emot enorma mängder flyktingar. Problemet är att vi knappt får lära känna någon av de flyende. De blir en ansiktslös massa. Jag skulle mycket hellre ha sett att man fokuserade på en eller några familjer så att vi hade kunnat få deras historier. Om man jämför med det desperata berättandet i några av de dokumentärer i kortfilmsklassen som berättar om samma ämne är det här tyvärr inte särskilt bra. Det finns ingen riktig röd tråd att ta fasta på och människoödena skildras av och till ganska klumpigt. Avsaknaden av kontext är också ett problem. Det är inte "bara" flyktingkrisen i Syrien det handlar om utan Lampedusa får ta emot asylsökande från en mängd länder. Således är behovet av kontext stort. Den klart svagaste nominerade i dokumentärklassen. Betyg: 2 fast jag blev sugen på pasta av 5 möjliga.

Av Ulf - 22 februari 2017 17:30

 

Regi:  Stephen Frears

Manus: Nicholas Martin

Medverkande: Meryl Streep, Hugh Grant, Simon Helberg mfl.

Produktionsbolag: Qwerty Films/Pathé Pictures International/BBC Films

År: 2016

Längd: 111 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4136084/

 

Den rika arvtagerskan Florence Foster Jenkins drömde i sin ungdom om att bli konsertpianist. Dessvärre satte en handskada stopp för drömmen, men kärleken till musiken levde kvar. Florence ger utsålda konserter för stående ovationer New York runt som operasopran. Det är bara det att Florence inte ens kan träffa en ton rätt. Skyddad av sin nye make inser Florence inte att hon är en värdelös sångerska - och hon vill fylla allt större konsertsalar...

 

Den sanna historien om Florence Foster Jenkins är bara så bisarr att det förr eller senare skulle komma en film baserad på hennes liv. Till allra största del tar den också de verkliga händelserna och låter dem tala för sig själva. Florence liv var ett bevis på att pengar kan köpa allt utom talang. De kan dock köpa dig inbillad talang.

 

Meryl Streep fick sin 20:e Oscarsnominering med den här filmen och även om inte alla nomineringar har varit helt välförtjänta skulle jag säga att det är det den här gången. Att låtsassjunga falskt kan vem som helst göra, men det fantastiska med Streeps uppträdanden i filmen är att det ibland nästan är bra, för att i nästa sekund bli så surt som en not bara kan bli. Jag har tämligen gott gehör och vissa scener i filmen var direkt plågsamma att lyssna på. Tack och lov var det på ett underhållande sätt.

 

Även Simon Helberg, främst känd från The Big Bang Theory (2007), gör en bra roll som Florence pianist Cosmé McMoon och visar här att han absolut kan spela annat än sin paradroll från nämnda tv-serie. Tyvärr är också Hugh Grant med. Bara jag skrev hans namn nu så undslapp jag mig en suck jag inte kunde stoppa. Jag avskyr Grants skådespel. Han har alltid ett självgott flin och stammar fram sina repliker. Han lyckas dock klara sig relativt bra i den här filmen. Han stör åtminstone inte.

 

Det som sänker Florence Foster Jenkins för mig är det låga tempot. Det finns ingen anledning att den här filmen ska vara 111 minuter lång. Klipp bort 20 minuter och du har en helt okej film. Nu blir det mest långdraget på sina ställen. Vi fattar, hon sjunger dåligt, okej? Ett gäng scener funkar bra, men som helhet är det en film som kommer vara bortglömd om några månader. Är du ett fanatiskt Meryl Streep-fan kan det vara värt att kolla in.

 

Betyg: 2+ falska toner av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se