Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 26 september 2020 20:30

 


Regi: Jason William Lee

Manus: Jason William Lee

Medverkande: Valter Skarsgård, Khamisa Wilsher, Gigi Saul Guerrero mfl.

Produktionsbolag: Ti Bonny Productions/Sandcastle Pictures/Invention Films

År: 2019

Längd: 106 min

Land: Sverige/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6852534/

 

Åtta personer mest kända för att vara kända går med på att tävla i en realityserie med tydliga drag av Big Brother. Det är bara det att om du får minst röster här måste du klara av en utmaning eller dö...

 

Okej, okej, okej, låt mig inleda den här recensionen med att svara på frågan om jag var underhållen eller inte av Funhouse? Det var jag absolut! Är det en bra film? Nej, det här kan vara förra årets sämsta film alla kategorier. Det här är dock en kalkon som kommer klucka länge!

 

Valter Skarsgård, yngst i klanen Skarsgård som verkar vilja ta över världen genom skådespel, gör sin långfilmsdebut på engelska med den här filmen och där har vi felet - grabben kan inte prata ordentlig engelska. Om man jämför med brorsorna Alexander, Gustaf och Bill har tyvärr Valter inte riktigt samma språköra. Det blir ganska tragikomiskt i vissa scener. Det gör också att hans skådespel blir lidande. Skarsgård har sedan tidigare visat att han är en helt okej skådis, men han behöver uttalscoach till nästa rulle.

 

Skarsgård är inte på långa vägar den som är mest skämskuddemässig i Funhouse. Den äran tillfaller Gigi Saul Guerrero som den mest stereotypa latinan någonsin. Oförmögen att säga något utan att slänga in spanska uttryck här och där och överspelande varje sekund hon är framför kameran gör Guerrero ett spektakulärt magplask.

 

Ska vi vara rättvisa hade dock varken Guerrero, eller någon annan för den delen, något vidare att arbeta med. Jason William Lees manus är något av det i särklass mest klyschiga och lökiga som filmats de senaste åren. Lee försöker göra en "smart" film genom att rikta kritik mot användning av sociala medier och den kändiskultur som uppkommer av denna. Det blir dock aldrig särskilt fyndigt. Istället låter dialogen som något en frustrerad bloggare hostat upp på LiveJournal cirka 2002. Man brukar säga att saker är före sin tid, men det är sällan som något är så efter sin tid som Funhouse. Den försökta självironin klingar så falskt att kvarterets hundar börjar yla.

 

Jag kan dock rekommendera Funhouse av den anledning jag beskrev inledningsvis. Det här är en tågolycka till film, utan vare sig produktionsvärden, bra skådespel, manus eller regi, men det är den perfekta stormen av skit! Samla polarna och garva arslena av er!

 

Betyg: 2 perfekta skitstormar av 5 möjliga

Av Ulf - 18 september 2020 20:56

 


Regi: Carles Torras

Manus: Carles Torras/David Desola/Hèctor Hernández Vicens

Medverkande: Mario Casas, Déborah François, Guillermo Pfening mfl.

Produktionsbolag: Babieka/Netflix/Zabriskie Films

År: 2020

Längd: 94 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11127690/

 

Ángel arbetar som ambulanssjukvårdare och bor tillsammans med sin flickvän Vane. När han är inblandad i en bilolycka på jobbet blir han förlamad och snart krackelerar hans förhållande. Ángel beskyller Vane för att förhållandet tog slut och snart kommer han till insikten att han måste hämnas.

 

Spanien och thrillers brukar vara en bra kombination och jag har sett åtskilliga goda exempel på detta genom åren. The Paramedic håller sig tyvärr verkligen i mittfåran och klarar inte av att överraska. Mario Casas är bra i huvudrollen, men Ángel är en så pass fyrkantigt skriven karaktär att man undrar redan från första början varför Vane stannar kvar hos honom. Det finns ingen utveckling här. Han går mest från att vara ett svin som stjäl från dödsbon till att bli ett mordiskt ärkenöt. När jag tänker efter kanske det är en utveckling, men den är i sådana fall tämligen minimal.

 

The Paramedic lider av att den aldrig lyckas bygga ordentlig suspens. Vi vet exakt hur varje scen kommer utspela sig och den sympati jag tror att manusförfattarna ville att vi skulle känna för Ángel till en början funkar helt enkelt inte. Han är en mansbebis med allvarligt arkaiska värderingar, så nej, karaktär och manus faller platt.

 

Sen kan jag inte sticka under stol med att filmen i sig är ett habilt verk, men den är bara så pass ointressant att jag började fundera på om det rör sig om någon typ av pengatvätt i filmproduktionsform. Författarna själva kan inte alla tre ha skrivit det här, läst det och tänkt att yes, här har vi en hit! Väldigt lättförglömlig.

 

Betyg: 2- va, såg jag en film precis? av 5 möjliga

Av Ulf - 15 september 2020 21:15

 


Regi: Charlie Kaufman

Manus: Charlie Kaufman (baserat på Iain Reids bok)

Medverkande: Jesse Plemons, Jessie Buckley, Toni Collette mfl.

Produktionsbolag: Likely Story & Projective Testing Service

År: 2020

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7939766/

 

En ung kvinna åker för att träffa sin pojkväns föräldrar för första gången. Snart inser hon att allt i föräldrarnas hus inte är vad det verkar. Tiden tycks flytande och personer tycks åldras och föryngras till synes utan logisk förklaring.

 

Eh... ja. Charlie Kaufman... såatte. Kaufman är en gudabenådad filmskapare i sina bästa stunder. Från den totala dekonstruktionen av parförhållanden i Eternal Sunshine Of The Spotless Mind (2004) till absurditeterna i Being John Malkovich (1999) har han gång på gång visat att han besitter ett alldeles särskilt sinne för de mest märkvärdiga filmhistorier. I denna, det som ryktas bli hans svanesång från filmvärlden, film är det mesta av hans tidigare observationsförmåga som bortblåst, och kanske är det ett medvetet val.

 

I'm Thinking About Ending Things börjar med en 17 minuter lång sekvens i en bil. Inre monologer och diskussioner om konstteori och poesi avslöser varandra i vad som verkar vara en evighet. Här stannade jag filmen för första gången. Något drog mig ändå tillbaka och in i besöket hos pojkvännen, Jakes, föräldrar. Här skymtar återigen den gamle Kaufman fram med en väldigt tät och obehaglig surrealistisk stämning.

 

Det är inte minst vare skådespelarna som alla är ypperliga. Jesse Plemons är den där skådisen som aldrig riktigt tycks slå igenom den sista lilla biten för att bli en storstjärna. Den här filmen kommer inte underlätta den saken, men han visar återigen vilken jäkla duktig skådespelare han är! Det samma gäller för Toni Collette i rollen som hans mor. Collette är aldrig mindre än sevärd och ytterst sällan mindre än enastående, så även här. Och allt mynnar ut i... 22 jävla minuter till i den jävla bilen!

 

Efter det är slutsekvensen redan körd, hur vackert filmad och klippt den än är. Jag förstår vad Kaufman ville ha sagt med den här filmen, men han målar in sig själv i ett hörn där han ibland slänger in lite självironiska pikar i dialogen, nästan som för att kunna peka på att "haha, jag är inte helt seriös trots allt!". Jo, det är du, Kaufman. Och det är synd och skam att så mycket lysande skådespel och sådan fin regi ska ödslas bort på ett sönderpratat manus där stunder av briljans inte lyckas bryta igenom den grå monotoni han målar upp. En film till, Kaufman. Det här är inget sätt att avsluta på.

 

Betyg: 2- låååååååångsamma meditationer av 5 möjliga

Av Ulf - 5 september 2020 23:15

 


Regi: Julius Berg

Manus: Julius Berg & Mathieu Gompel (baserat på Yves H.:s serieroman Une Nuit De Pleine Lune)

Medverkande: Maisie Williams, Sylvester McCoy, Rita Tushingham mfl.

Produktionsbolag: Blue Light/Wild Bunch/XYZ Films mfl.

År: 2020

Längd: 92 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9806370

 

Nathan har inte haft särskilt lätt i livet, men han går ändå ett steg längre än vanligt när han tillsammans med vännen Terry och deras nyvunne bekantskap Gaz bestämmer sig för att göra ett inbrott hos ett äldre par. När gänget, tillsammans med Nathans flickvän Mary, inte lyckas få upp kassaskåpet i huset bestämmer de sig för att vänta på husets ägare. Snart inser de dock att inte allt står rätt till med det gamla paret. De är alldeles för... lugna.

 

Julius Bergs version av den ypperliga belgiska serieromanen Une Nuit De Pleine Lune lyckas ta en tät och trovärdigt drabbande historia och göra något mycket märkligt. Eftersom jag hade läst serien sedan innan visste jag vad som skulle hända, men Berg bygger upp en spänning i den inledande akten som funkar väldigt bra. Under filmens två sista tredjedelar tappar han dock bollen rejält.

 

Skådespelarna är klart över medel, med den gamle karaktärsskådespelaren Sylvester McCoy som höjdpunkt. McCoy, mest känd för smått excentriska karaktärer spelar rollen av den äldre mannen, Richard, och gör honom till en mysfarbror med ett mörker precis bakom den belevade fasaden. Jake Curran, mannen med kanske det mest brittiska utseendet någonsin, gör också en bra roll som den totalt bindgalne Gaz. Maisie Williams kanske står som största stjärna, men hennes porträtt av Mary är dessvärre tämligen tamt.

 

Tamt är också resten av filmen efter den lovande inledningen. Julius Berg & Mathieu Gompel har inte lyckats översätta den desperation och ångest som finns i serieförlagan till manusform och framförallt sista akten är ett riktigt stolpskott. Riktigt synd på bra källmaterial och en del fina skådespelarinsatser.

 

Betyg: 2 dandys med mörka hemligheter av 5 möjliga

Av Ulf - 31 augusti 2020 21:15


Regi: Dean Parisot

Manus: Chris Matheson & Ed Solomon

Medverkande: Keanu Reeves, Alex Winter, Kristen Schaal mfl.

Produktionsbolag: Hammerstone Studios/Dial 9/Dugan Entertainment mfl.

År: 2020

Längd: 91 min

Land: USA/Kanada/Italien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1086064/

 

Bill & Ted lyckades inte riktigt med konststycket att ena världen med sin musik. Faktiskt så misslyckades de ganska kapitalt. Nu, 25 år efter att de hade sin enda riktiga hit, försöker de fortfarande desperat hitta den där låten som kommer rädda världen. När de återigen får besök från framtiden står det klart att det inte bara är världen som står på spel. Det är hela verkligheten... och tiden håller på att ta slut.

 

Filmerna om Bill & Ted var riktiga barndomsfavoriter för mig. Som några slags proto-Wayne's World-snubbar lyckades Keanu Reeves och Alex Winter förkroppsliga metalfandomen från 80-talet. Välmenande men ytterst, ytterst korkade träffade de på alla från Döden själv till Napoleon i sin jakt på att slutföra sitt uppdrag - att ena världen genom musik. Ryktena om en tredje film har florerat under många, många år, men ärligt talat trodde jag inte det skulle hända. Keanu Reeves blev en megastjärna, Alex Winters blev... Alex Winters. Lägg därtill problem med manus och distribution och filmen tog över tolv år från pitch till film. Tyvärr var det inte värt väntan.

 

Det finns så många vägar som man hade kunnat ta det här manuset och göra det skitkul, men filmen lider av två stora problem - tempo och brist på rock. De två första filmerna i serien hade ett tempo som tryckte gasen i botten och kastade ur sig skämt på löpande band. Alla funkade inte, men tillräckligt många gjorde det för att alla skulle hitta sina egna favoriter. Face The Music försöker förgäves hitta tillbaka till samma energi, men känns ganska trött. När merparten av filmens soundtrack dessutom ligger mer inom popgenren än rock/metal känns det som en lite menlös slutprodukt.

 

Filmen har sina goda sidor också. Keanu Reeves och Alex Winters faller tillbaka in i sina roller väldigt fort. Min favoritskådespelare i filmen var dock Brigette Lundy-Paine som Teds dotter Billie. Lundy-Paine gör en lysande imitation/hyllning till Reeves hela uttryck från de första filmerna att hon stjäl varenda scen hon är med i. Samara Weaving är inte lika bra i rollen som Bills dotter Thea, men hon är så förvillande lik en ung Margot Robbie att de kunde vara systrar. Förhoppningsvis hittar hon lika rätt som Robbie i framtida roller.

 

Jag hade inga illusioner om att Face The Music skulle vara i klass med de gamla filmerna, om bara så för de nostalgiglasögon jag ser dessa med, men det här känns tämligen... meningslöst. Här finns bra idéer, enstaka bra scener, men på det hela taget saknas tempot och energin något enormt. Se om de två första filmerna istället.

 

Betyg: 2 bogus revivals, man av 5 möjliga

Av Ulf - 22 augusti 2020 22:04


Regi: Eric Demeusy

Manus: Eric Demeusy

Medverkande: Ryan Masson, Highdee Kuan, Christian Prentice mfl.

Produktionsbolag: Demeusy Pictures

År: 2020

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8718300/

 

Under en bergsvandring blir den unge NASA-forskaren Isaac bortförd av utomjordingar. Trots att han lyckas få filmat bevis på vad som hänt är det få som tror honom och ganska snabbt avfärdas han som en bluffmakare. Det visar sig dock att inte alla skrattar åt Isaacs upplevelser och är väldigt angelägna om att få tag i honom.

 

Den här rullen har varit längst ner i min recensionshög ett bra tag nu, så jag tänkte att idag var en lika bra dag som någon annan att börja beta av den digitala backloggen. Jag vet ärligt talat inte vad jag tycker om Proximity. Efter en bra första halvtimme (med vissa förbehåll för några orimliga detaljer) flippar filmen ut fullständigt! Verkligen allt som regissören och tillika manusförfattaren Eric Demeusy tycker är coolt får åtminstone en cameo. BMX-cyklar, androider, konspirationsteorier, synthpop, en fetisch för vintage Converse - allt trycks in i en film som snabbt blir så mycket av en tågolycka att jag inte kan titta bort.

 

Demeusy har främst gjort sig ett namn som specialeffektsmakare och det här är hans långfilmsdebut som regissör. Det märks. Hans skådespelarregi är i det närmsta usel och den ende som kommer undan med någon som helst värdighet är Don Scribner i en mindre biroll. Och sen är det manuset... anledningarna till att utomjordingarna besöker oss är bland den dummaste jag någonsin har hört i någon science fiction överhuvudtaget. Jag utbrast ett högt "men for fuck's sake!" i soffan och gjorde en uppgiven gest.

 

Proximity är dock tämligen underhållande i och med att det är en sådan usel film. Den är inte dålig på ett självironiskt sätt utan försöker verkligen vara så cool och häftig den bara kan. Det gör magplasket desto hårdare och underhållande att titta på. Dumt som ett hål i huvudet och om du har två timmar över kan det här vara en schysst film att riffa sönder med en polare.

 

Betyg: 2 manus med fler hål än jag kan räkna av 5 möjliga


Av Ulf - 18 augusti 2020 21:15

 

Regi: Rob Savage

Manus: Rob Savage & Emma Hurley

Medverkande: Haley Bishop, Jemma Moore, Emma Louise Webb mfl.

Produktionsbolag: Shadowhouse Films

År: 2020

Längd: 56 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt12749596/

 

Sex vänner, uttråkade av karantänen (tänk bara att alla vet vad jag menar när skriver "karantänen"...) anordnar en seans via Zoom. När en av dem, trots förmaningar från mediet, inte tar seansen på allvar börjar märkliga saker hända i isolationen.

 

Ännu en film från Shudder och den här gången har man tagit tillvara på den kanske mest vanliga settingen för kommande års skräckfilmer - pandemin. Nu spelar pandemin inte huvudrollen (tack och lov), men från ett berättartekniskt perspektiv ger den både möjligheter och begränsningar. Isolationen blir mer påtaglig givetvis och även olika psykologiska effekter. Sen att om man inte vill lämna huset även om man håller på att är bara latmasken som grabbat tag i manusförfattarna.

 

Vi har sett flertalet filmer de senaste åren som utspelar sig på datorskärmar och jag gillar verkligen konceptet. Host är varken bäst eller sämst av dem, men använder sig inte riktigt fullt ut av stilens möjligheter. Här är många scener som vi sett förut i bättre tappning och det känns ibland som en koncentrerad Paranormal Activityom än bättre. 

 

Host puttrar på utan större tuggmotstånd och funkar för vad det är. Här finns några genuint suspensfulla scener att ta med sig, men filmen landar också tyvärr i det där märkliga läget då den börjar bli för lång för en kortfilm men är för kort för en långfilm. Det är, i min mening, den sämsta speltiden för en film. Det är inte tillräckligt långt för att utveckla karaktärer och handling och Host lider framförallt av det sistnämnda. Karaktärerna känns någorlunda trovärdiga (även om jag vill strypa en av dem...), men handlingen känns väldigt sparsmakad och man hade kunnat bygga ut den betydligt mer. Close, but no cigar.

 

Betyg: 2+ elektrospöken av 5 möjliga

Av Ulf - 4 augusti 2020 15:00

 

Regi: Courtney Andujar/Hillary Andujar/Anthony Cousins mfl.

Manus: Courtney Andujar/Hillary Andujar/Anthony Cousins mfl.

Medverkande: Jeremy King, Noah Segan, Toni Trucks mfl.

Produktionsbolag: Paper Street Pictures

År: 2019

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7521214/

 

Chad driver Rad Chad's Horror Emporium, en affär som specialiserar sig på hyr-VHS inom allting skräck. När han får en ny anställd försöker han illustrera olika saker han behöver veta med exempel från affären. I sju kortare segment får vi en salig blandning av splatter och... mer splatter.

 

Scare Package är en av skräckstreamingplattformen Shudders egna beställningsjobb. Precis som Shudder självt innehåller den många goda idéer men genomförandet är lite halvdant. Vissa av segmenten är förbaskat roliga (det här är mer av en skräckkomedi än en regelrätt skräckfilm), men efter filmens första halva går det stadigt utför. Det är som personen med det övergripande ansvaret för att sätta ihop de olika delarna tänkte satsa fullt ut på det bästa först för att få tittaren hooked, men sen kunde hen inte följa upp det.

 

Samtliga kortfilmer är gjorda i en 80-talsestetik som funkar väldigt bra för det mesta. Tänk tidiga alster av Troma och du kommer ganska nära sanningen. Precis som sin uppenbara inspirationskälla sparar man inte på splattereffekterna och även om de inte alla träffar målet så är de åtminstone kreativa. Regin är lite upp och ner med framförallt skådespelet och den komiska timingen som främsta skillnad. Egentligen kan man säga att de fem första kortfilmerna fungerar antingen bra eller relativt bra. Sen stinker de två avslutande delarna verkligen ner hela rullen med sin uselhet. Att förlägga en av de sämsta filmerna sist (och låta den utgöra en halvtimme av filmens speltid) drar ner betyget ett snäpp.

 

Scare Package försöker till syvende och sist vara så "meta" och "smart" att den snubblar i sin egen blodpöl. Nu blir det ganska ofta tröttsamma "det-här-känner-skräckfans-igen-så-då-måste-det-vara-kul"-skämt. Synd, eftersom det som funkar gör det bra. Att man dessutom får med skräckikonen Joe Bob Briggs i sin paradroll är en bonus och står för pluset i betyget.

 

Betyg: 2+ tämligen dumma antologier av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards