Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 21 februari 2017 15:45

   



Oscarsgalan 2017: Trio 2: The Red Turtle, Kubo & The Two Strings, Doctor Strange



Japanska Studio Ghibli har stått för några av de främsta animerade filmerna genom tiderna. I The Red Turtle har de gett sig i lag med ett gäng franska producenter för att adaptera av en gammal japansk legend. Dessvärre är The Red Turtle, precis som Ghiblis senaste alster, bara en skugga av studions forna storhet.


Handlingen kretsar kring en man strandad på en öde ö. En dag, när han gör ett försök att lämna ön på en egenbyggd flotte, slås hans skapelse i sönder av en röd sköldpadda. Frustrerad vänder mannen sköldpaddan på rygg när den går i land. Efter några dagar ångrar han sig och vill vända sköldpaddan rätt igen. Det är dock för sent. Sköldpaddan är död... men i skalet finns istället en vacker kvinna.


The Red Turtle ser förvisso helt fantastisk ut. De estetiska valen kombinerar traditionell japansk med fransk-belgisk design på ett mycket vackert sätt. Miljöerna, med Ghiblis sedvanliga naturromantiska touch, är filmens absoluta höjdpunkt. Sen är det tyvärr det där med manuset. The Red Turtle hade troligen passat alldeles ypperligt som kortfilm, men filmens 80 minuter långa speltid blir efter ett tag ett ok som drar ner den. Tempot är långsamt utan att mycket av konsekvens egentligen händer. Man hade kunnat tro att detta beror på den totala avsaknaden av dialog, men jag har sett andra exempel där detta har lyckats mer än väl. The Red Turtle blir inte mycket mer än en vacker rörlig bild att titta på. Betyg: 2 skalkvinnor av 5 möjliga

 

 


Jag hade helt missat att Kubo & The Two Strings faktiskt var nominerad till två Oscars och inte bara en. Den borde således ha haft sin egen recension utifrån det regelverk jag ställde upp för mig själv, men nu var det lite sent att ändra i mitt schema. Hur som helst var Kubo en mycket trevligare animerad bekantskap än sköldpaddan där uppe.


Den som känner mig vet att jag är mycket svag för stop-motion. Jag gillar det till den milda grad att jag just nu håller ett kursmoment i det på gymnasienivå. Därför vet jag också vilken monumental teknisk utmaning det måste ha varit att göra den här filmen. Omkring 145 000 fotografier har satts ihop för att med hjälp av 3D-rendering göra den mjukaste stop-motion jag sett. Kubo är helt enkelt fruktansvärt tekniskt imponerande. Det skulle dock inte vara tillräckligt om inte historien var bra. Det är den.


Precis som The Red Turtle tar Kubo avstamp i gamla japanska legender. Skillnaden är att den sistnämnda inte försöker återberätta en specifik legend utan väver in element från flertalet för att skapa något eget. Kubo handlar om hur titelkaraktären måste strida mot merparten av sin familj under sitt uppdrag att hitta en legendarisk rustning och svärd. Med vapnen ska Kubo kunna besegra den onde Månkungen och hans anhang. Givetvis blir det ingen lätt strapats.


Utöver det tekniska slitgörat som ligger bakom Kubo fungerar historien väldigt väl. Manusförfattarna Marc Heimes och Chris Butler har verkligen gjort sin research och inkluderar allt från Obon-festivalen till diverse mytiska varelser i sin berättelse. Kubo är i mångt om mycket en perfekt äventyrsberättelse för barn. Den skriver inte dem på näsan utan behandlar svår tematik på ett öppet och ärligt sätt. Lojalitet och familjeband prövas och diskuteras samtidigt som det är full fart i berättandet. Dessutom är jag väldigt svag för musik spelad på shamisen. Betyg: 4 magiska origamipapper av 5 möjliga



Trots att jag har ett smärre Marvel-bibliotek i källaren har jag dragit mig för att se Doctor Strange. Karaktären har aldrig intresserat mig nämnvärt och filmen kom under en period förra året då det var väldigt mycket mer intressanta saker på bioduken. Hur som helst blev jag ganska positivt överraskad av filmen.


Doktor Stephen Strange är en lysande hjärnkirurg som tvingas ge upp sitt kall när han får sina händer nervskadade i en bilolycka. Efter att ha provat alla terapiformer han kan tänka på griper han efter ett sista halmstrå och beger sig till Nepal för att möta upp med en mystisk guru. Det blir Stephens inträdesbiljett till ett mystiskt sällskap som kombinerar vetenskap med vad de kallar för magi. Allt är dock inte som det verkar vara. En utbrytargrupp som vill störta sällskapet kan vara nära att lyckas.


Benedict Cumberbatch gör med den här filmen sin entré i MCU (Marvel Cinematic Universe). Cumberbatch är en erkänt duktig skådespelare och gör mycket bra ifrån sig även här. Hans tunga scener ligger dock i filmens första halva, vilket också är den klart bästa. När filmen fokuserar mer på magi och dimensionshoppande blir det till sist lite för mycket. I ett försök att förankra detta lite fastare i vår verklighet har vetenskapen fått större betydelse här än i serieförlagan. Jag gillar greppet. Det blir en bra syntes mellan tro och vetenskap som känns fräsch.


Det som inte känns särskilt fräscht är manuset. Efter en lovande början blir det superhjältefilm 1A. Det är okej, jag gillar superhjältefilm, men det känns som man hade kunnat berätta lite mer och/eller annorlunda. Det som ändå höjer den här filmen över gemene trikårulle är specialeffekterna. De är helt fantastiska med sitt vridande och vändande på dimensioner och naturkrafter. I en rättvis värld hade den vunnit Oscarn för specialeffekter. Det kommer den dock inte göra. Vem vinner? Se min tipsrad på söndag!


Doctor Strange är bra för vad den är och är ytterst tekniskt kompetent. Gott så. Jag ser fram emot den oundvikliga uppföljaren med tillförsikt. Betyg: 3+ skalliga Tilda Swintons av 5 möjliga.

ANNONS
Av Ulf - 17 februari 2017 17:00

 

Regi: Pablo Larraín

Manus: Noah Oppenheim

Medverkande: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig mfl.

Produktionsbolag: Jackie Productions/Wild Bunch/Fabula mfl.

År: 2016

Längd: 100 min

Land: USA/Chile/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1619029/

 

Dallas, 1963. John F. Kennedy mördas under sitt valmöte och USA får ett nationellt trauma. Vad som sällan har berättats är historien om Jackie Kennedy, USA:s first lady och fru till JFK. Pablo Larraín utforskar här Jackies handlingar och förmodade sinnestillstånd under dagarna som ledde upp till begravningen.

 

Årets Oscarsgala verkar drunkna i filmer om amerikansk nutidshistoria. Som jag beskrivit i diverse recensioner innan har jag med glädje sett ett fokus på perioden efter 60-talet. Därför kommer Jackie lite som en blöt papperspåse och återberättar samma händelser vi sett tusen gånger innan.

 

Det borde egentligen inte vara på det här viset. Jag trodde och hoppades på en komplett biografi om Jackie, men jag har sällan sett en film som visar så lite av huvudrollens motivation i förhållande till något eller någon annan än hennes make. JFK:s spöke ligger så att säga tungt över manuset och jag fick inte reda på något om Jackie Bouvier. Hennes karaktär målas upp som hon var en Kennedy och inget annat.

 

Istället för att göra en komplett inventering av hennes tidiga liv, åren med JFK och sen eftermälet fokuserar manuset på mordet och direkt efterföljande dagar. Visst, det är svårt att hitta en mer dramatisk händelse att göra film om, men för någon som bara vet the cliff notes om Jackies tidigare liv fick jag inte någon större insikt i henne som person. Då har man också misslyckats med sin biografi. Filmen hade med fördel kallats "The First Lady". Det är inte Jackie som är huvudpersonen, även om filmen bär hennes namn, utan det är positionen hon höll. Tråkigt.

 

Natalie Portman pendlar mellan att vara riktigt bra till att ha stora problem med dialekten hon lagt sig till med. När hon använder denna låter det rent ut sagt för jäkligt och replikerna krystas fram. Tekniskt är det en adekvat film med sin höjdpunkt i det väldigt välskrivna soundtracket. Jackie är tyvärr ändå en gäspning av tidigare visat material. Det här borde ha blivit bättre.

 

Betyg: 2 first ladies av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - 11 februari 2017 21:28

 


Regi: Denzel Washington

Manus: August Wilson (baserat på hans pjäs med samma namn)

Medverkande: Denzel Washington, Viola Davis, Stephen Henderson mfl.

Produktionsbolag: Bron Studios/MACRO/Paramount Pictures mfl.

År: 2016

Längd: 139 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2671706/

 

Troy Maxson hade en gång i tiden en lovande baseball-karriär, men ansågs för gammal när ligan till sist accepterade svarta spelare. Nu bor han med fru och barn i ett arbetarklassområde och arbetar som renhållningsarbetare. Bitter över sin missade chans har han ett väldigt spänt förhållande till sin son, något som bara blir värre när sonen möjligen kan spela amerikansk fotboll på toppnivå.

 

Ibland verkar vissa regissörer och manusförfattare glömma en fundamental sak inom filmkonsten - den är inte teater. Fences började som en hyllad pjäs och författaren, August Wilson, hade skrivit ett filmmanus baserat på sitt verk innan han dog för ett tiotal år sedan. Manuset var inte klart och det märks verkligen. Hur Wilson har kunnat bli postumt nominerad för sitt manus till Fences är något jag aldrig kommer förstå - inte när det fanns så många bra adapterade filmmanus förra året. 

 

Denzel Washington spelar både huvudrollen och står för regin. Washington hade redan tidigare spelat rollen som Troy Maxson under en hyllad uppsättning av pjäsen 2010 och det råder ingen tvekan om att han kan sin roll utan och innan. Washington är alltid bra i sina roller, men i Fences är han fenomenal. Dessvärre är hans skådespel också den enda anledningen till att se den här filmen.

 

Fences är en snacksalig och långsam soppa som förvisso leder upp till en peripeti av den centrala konflikten, men låter i princip inget komma från den. Titeln anspelar på det staket som Troy blir ombedd av sin fru Rose att bygga. En latare och mer uppenbar metafor får man leta efter. Det är nästan i nivå med det skitnödiga svamlet i Crash (2004) om hur personer "kraschar in i varandra". Vidare är dialogen uppenbart anpassad för att levereras på scen och inte på filmduken. I runda slängar: det här är inte bra.

 

Fences missar ettan i betyg av två anledningar - Denzel Washington och Viola Davis (i rollen som Rose) som båda är jättebra i sina roller. Filmen däremot är en riktig slamkrypare.

 

Betyg: 2- lata metaforer av 5 möjliga

Av Ulf - 9 februari 2017 12:00

 


Författare: Stephen King (under pseudonym Richard Bachman)

År: 1981 (svensk utgåva 1988)

Sidor: 272

Förlag: Signet Books (svenskt förlag: Bra spänning)

ISBN: N/A

 

“You can’t always understand something just because you did it.”

 

Barton "Bart" George Dawes håller på att förlora allt och det är den jävla motorvägens fel. Staden vill bygga en motorväg som inte bara kommer skära rakt igenom Barts arbetsplats på det lokala tvätteriet, utan också kommer tvinga honom och hans fru, Mary, att flytta. Bart tänker inte finna sig i att bli bortforslad i framstegens namn utan vill slå tillbaka. Det är en plan som för alltid kommer förändra livet för honom själv och hans närstående.

 

Roadwork var den sista av de äldre Bachman-romanerna jag hade kvar att recensera och det finns en anledning till att jag dröjt. Trots att det är en för King förhållandevis kort bok har jag försökt ta mig igenom den två gånger innan bara för att sluta efter något kapitel. Det finns en kvalitet i Roadwork som gör att den känns tung från första början. Det är inte så konstigt i sig då King skrev den om sin sorg efter att hans mor hade dött. Och ja, bokens underliggande tema är absolut sorg och sorgehantering. Det står snart klart för läsaren att Bart gått in i en djup depression efter att hans son gått bort i cancer. Den avtrubbning som Bart ger uttryck för är alldeles för bekant. Alla som förlorat någon viktig person i sitt liv känner igen den. Det är lugnet mellan den första chocken och förståelse. 

 

Tyvärr är det också anledningen till att Roadwork inte fungerar fullt ut. Den känns för personlig och Bart blir en väldigt sluten proxy för King. Det är intressant i sig då han skrev boken som Bachman och inte under sitt riktiga namn. Kanske kände han att han kunde ta ut svängarna lite mer? Det är en genomgående tematik i Bachman-böckerna - King skriver med ilska och nästan desperation och låter sina karaktärer ta beslut han ofta håller sig ifrån i sina andra böcker. Exempelvis är kvinnoporträtten sällan särskilt bra och nyanserade i Bachman-böckerna, och inte heller här. Mary, förnuftig som hon är, får inte särskilt stort utrymme och den andra stora kvinnliga rollen, 19-åriga Olivia, blir lika delar gubbfantasi som ett uttryck för rotlöshet i kontrast med Bart.

 

Till syvende och sist är Roadwork en godkänd bok, men den ligger absolut på Kings sämre halva och är inte något jag skulle rekommendera till gemene läsare. Det finns mycket bättre böcker av både King och hans alter ego Bachman.

 

Betyg: 2 jävligt arga män av 5 möjliga


Av Ulf - 9 januari 2017 19:21

 


Regi: Jeff Nichols

Manus: Jeff Nichols

Medverkande: Ruth Negga, Joel Edgerton, Will Dalton mfl.

Produktionsbolag: Raindog Films & Big Beach Films

År: 2016

Längd: 123 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4669986/

 

Att gifta sig utanför sin "ras" var inte det lättaste man kunde göra i Virginia på 1950-talet. Richard Loving gifter sig därför med sin Mildred i angränsande stat. De blir snart varse om att även om äktenskapet gäller där de gifte sig så bryter de mot Virginias segregationslagar. Vad som tar vid är en tio år lång kamp för att få bo tillsammans på det ställe de själva valt.

 

Loving är ett bra exempel på en viktig historia som behöver berättas bättre. Det tillhör det mest ojämna jag sett på sistone och det gör inte filmen några tjänster direkt. Ruth Negga är väldigt bra i den kvinnliga huvudrollen som Mildred. Hon spelar med små medel men lyckas förmedla stora känslor. Hon har mycket riktigt också vunnit flertalet "mest lovande nykomling-priser" för den här rollen, vilket hon förtjänar. Än mer imponerande blir hennes prestation när man betänker att hon får spela mot en levande vägg - Joel Edgerton.

 

Det finns underspel, medvetslöshet, koma och sen kommer Edgerton i Loving. Jag brukar gillar Edgerton (eller i alla fall tycka att han är klart över medel), men jag vet inte riktigt vad han håller på med här. Det är klart att det är vanskligt att porträttera en verklig person som något annat än hen var, men jag skulle tro att även om den riktige Richard Loving kanske var stoisk så måste han ändå uttryckt något med mimik eller tonläge i rösten. Edgerton reagerar inte på något. Han brusar aldrig upp eller höjer ens rösten åt orättvisorna han och hans fru utsätts för. Trillade han ner i valiumgrytan när han var liten?

 

Hur som helst skulle jag tro att Edgertons träbock till karaktär i mångt om mycket är regissör/manusförfattare Jeff Nichols skapelse. Hans tidigare filmografi har tydligt visat att han är ett stort fan av minimalism. Problemet är att minimalism inte funkar under 123 minuter i en berättelse som handlar om känslor och diskriminering. Loving är en tekniskt kompetent film på övriga plan, men med en Negga som förgäves försöker väcka liv i sin motspelare blir det här bara godkänt. Det finns en riktigt bra story här, men den berättas tyvärr ganska dåligt.

 

Betyg: 2+ valiumkapslar åt Edgerton av 5 möjliga

Av Ulf - 3 januari 2017 15:00

 


Regi: Adam Nimoy

Manus: Adam Nimoy

Medverkande: Leonard Nimoy, Adam Nimoy, William Shatner mfl.

Produktionsbolag: 455 Films & For The Love Of Spock Productions

År: 2016

Längd: 111 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4572820/


När Leonard Nimoy dog 2015 hade han och sonen Adam redan påbörjat en dokumentär om den förstnämndes ikoniske karaktär. Adam fortsatte arbetet, men inkorpererade även ett retrospekt över sin far som gick utanför Star Trek. Det här är historien om hur en skådespelarbiten ung man tog sig från Boston till Los Angeles och kämpade sig upp för att till sist bli en av världens mest igenkännbara karaktärer.


Jag har flera gånger tidigare skrivit vad Leonard Nimoys Spock har betytt för mig personligen. Kort sagt hade jag inte varit den jag är idag om jag inte hade tittat på Star Trek och fått lära mig ett annat sätt att tänka från Spock. Därför har jag också sett fram emot den här filmen som länge svävade i ovisshet om den skulle släppas eller inte efter Nimoy den äldres död. Efter mycket omklippning kom den då till sist... och det är en halv film.


Det kan inte vara enkelt att göra en film om sin far när han nyligen gått bort. Med det sagt borde Adam Nimoy haft någon annan att fokusera på delen om karaktären. Helst av allt skulle jag vilja se två kortare dokumentärer - varför inte döpta efter Leonard Nimoys två självbiografiska böcker, I Am Not Spock samt I Am Spock, där den förstnämnda fokuserade på Nimoy som person och den andra på karaktären?


Adam lägger förståeligt nog mest krut på delen om sin far som person och det är också denna del som är den absolut bästa. Samtidigt vågar han inte gå på djupet med det problematiska förhållande han och Leonard hade periodvis. Det hintas lite här och var, men exakt vad det var som var så hemskt utforskas egentligen aldrig. Vi kan sluta oss till att det handlade om missbruk med alkohol från Leonards sida och droger från Adams. Det personliga anslaget finns dock inte där fullt ut och om man inte ska utforska en del som nämns tre - fyra gånger bör man helt enkelt hålla tyst om den.


Delen om Spock blir också lidande i och med dokumentärens ambition att berätta två saker samtidigt. Den följer Spock fram till och med Nimoys regi av Star Trek IV: The Voyage Home (1986), men utelämnar allt mellan film nummer fem och J.J Abrams reboot. För Nimoy kanske det inte hände jättemycket under den perioden, men för karaktären Spock gjorde det definitivt det. Bilden blir helt enkelt inte komplett och jag hade hellre sett mer fokus på kronologin än på Abrams missfoster.


Hur mycket jag än älskar Spock och Leonard Nimoy måste jag erkänna att For The Love Of Spock inte är en särskilt bra dokumentär. Den splittrade tonen och oförmågan att fokusera skulle Spock själv nog tycka var väldigt ologisk.


Betyg: 2 men det nya materialet med Nimoy är guld av 5 möjliga

Av Ulf - 20 december 2016 12:00

 


Regi: Harold Ramis

Manus: Richard Russo & Robert Benton (baserat på Scott Phillips roman)

Medverkande: John Cusack, Billy Bob Thornton, Connie Nielsen mfl.

Produktionsbolag: Focus Features & Bona Fide Productions

År: 2005

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0400525/


Charlie Arglist är en brännvinsadvokat för maffian och på väg att göra antingen sitt livs största misstag eller lägga grunden till ett nytt och bättre liv. Tillsammans med strippklubbs- och porrmagnaten Vic Cavanaugh bestämmer sig Charlie för att förskringra drygt två miljoner dollar från sin chef. Problemet, förutom det uppenbara med att ha maffian i hälarna, är bara hur de båda ska lyckas lämna landet med pengarna.


The Ice Harvest var en film jag blev rekommenderad när jag eftersökte alternativa julfilmer på ett forum. Den uppfyller i alla fall julkriteriet i och med att hela filmen utspelar sig på julafton. Vad den inte uppfyller är särskilt mycket när det gäller underhållning. Trots bra skådespelare som John Cusack och Billy Bob Thornton samt regi av Harold Ramis lyckas den här filmen inte lyfta nämnvärt. Det är i mångt om mycket manusets fel.


Jag har inte läst källmaterialet, men det känns som att Richard Russo och Robert Benton glömt en del av karaktärsutvecklingen. Jag hade väldigt dåligt grepp om Charlies karaktär (eller brist därav) tills ganska långt in i filmen. Är han en antihjälte? En idiot? En bra kille som hamnat snett? Istället blir manuset en rad händelser som flyter samman utan egentlig koppling annat än att Charlie och Vic jagas av en torped samtidigt som de konsumerar tillräckligt mycket alkohol för att lägga in ett mindre husdjur i burk.


The Ice Harvest har dock sina stunder ibland. Cusack är fortfarande en av mina favoritskådespelare när det kommer till porträttera hur man flippar ut. Dessutom är Connie Nielsen sevärd i rollen som filmens femme fatale, Renata. Det finns också en och annan scen som är riktigt kul. Problemet är att man inte kunnat bestämma sig för vilken ton filmen ska ha. Den försöker vara galghumoristisk, men blir oftast mest brutal utan egentligen poäng eller underhållning. Jag älskar galghumor, men det här var mest trist. Inte värdelöst, men ganska trist. Inget att skriva till tomten om.


Betyg: 2 och vad är det med John Cusack och regn? av 5 möjliga

Av Ulf - 16 december 2016 11:45

 


Regi: Bob Clark

Manus: Jean Shepherd, Leigh Brown, Bob Clark (baserat på Shepherd roman In God We Trust, All Others Pay Cash)

Medverkande: Melinda Dillon, Darren McGavin, Peter Billingsley mfl.

Produktionsbolag: MGM & Christmas Tree Films

År: 1983

Längd: 94 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0085334/


Unge Ralph har bara en önskan till jul - ett Red Ryder-luftgevär. Nu måste han bara lyckas övertyga sin familj, sin lärare eller tomten själv om att ett luftgevär är den ultimata julklappen och att han inte, under några som helst omständigheter, kommer skjuta ut ögat på sig själv. 


A Christmas Story är en av de där filmerna som fått kultstatus i en del av världen (läs:USA), men som inte lyckats riktigt lika bra i andra. Förklaringen är i det här fallet tämligen enkel. A Christmas Story är den amerikanska julen så som den såg ut genom författarens ögon under den omedelbara efterkrigstiden. Som sådan är den väldigt nostalgiskt laddad för de som växtre upp direkt efter kriget, medan det för ett barn av 80-tal som jag blir ganska slätstruket många gånger. Därmed inte sagt att allt med filmen är dåligt. När den är rolig är den ofta förbaskat rolig och har en mörk, galghumoristisk, ådra som jag verkligen gillar. 


Kanske mest känd har filmen blivit för scenen där Ralphs skolkamrat fastnar med tungan på en smällkall och isig lyktstolpe. Den har parodierats och refererats till åtskilliga gånger och ja, den är fortfarande kul. Det som verkligen irriterar är dock berättarrösten från den "vuxne Ralph". Manusförfattaren och tillika källtextens upphovsman, Jean Shepherd, står för rösten och det nästan kryper i mig varje gång han börjar läsa innantill med sin fantastiskt teatraliska röst.


Bob Clark står för en väldigt ojämn regi, så som han alltid gjorde i sina filmer. De scener som funkar fungerar väldigt bra, men likaså är det transportsträckor utan någon större vinning en betydande del av tiden. Till syvende och sist är A Christmas Story en medioker film med vissa scener som är så fantastiskt roliga att det höjer betyget. Dock ingen modern julklassiker, vad än din amerikanske polare säger. 


Betyg: 2+ frusna tungor av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se