Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 7 maj 2017 22:21

 


Regi: Jackson Stewart

Manus: Jackson Stewart & Stephen Scarlata

Medverkande: Graham SkipperChase Williamson, Brea Grant mfl.

Produktionsbolag: Destroy All Entertainment/Thunder Warrior Productions/Easy Open Productions mfl.

År: 2016

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4687358/

 

Gordon och John Hardesty har inte haft särskilt mycket kontakt sedan de lämnade föräldrahemmet. När deras far försvinner spårlöst tvingas de dock ta upp bekantskapen igen när familjens videoaffär måste tömmas. På kontoret hittar de brädspelet Beyond The Gates med tillhörande VHS-band. De borde ha låtit gamla videoband vila...

 

Ett typiskt exempel på hur premiss, poster och nostalgi kan lura in intet ont anande skräckrävar. Nåja, det kunde varit värre. Beyond The Gates är en väldigt ojämn film som lyckas ganska bra med sina splatter- och skräckelement, men faller pladask när det kommer till karaktärernas relationer till varandra och dialogskrivande. Det är inte bara halvdan dialog eller ens medvetet usel så att man kan skratta åt den, utan bara dålig.

 

Skådespelarna är okej, varken mer eller mindre, men produktionen är förvånansvärt snygg för att vara en lågbudgetrulle med independentfinansiering. Som förstlingsverk är Beyond The Gates ändå lovande. Stewart och Scarlata har uppenbarligen bra idéer och kan genomföra en del av dem. De behöver dock ordentlig hjälp med dialog och klippning. Amatörmässigt men charmigt kan man sammanfatta Beyond The Gates med.

 

Betyg: 2 onda, onda spel av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - 27 april 2017 23:51


Regi: F. Javier Gutiérrez

Manus: David Loucka/Jacob Estes/Akiva Goldsman (baserat på Koji Suzukis roman The Ring)

Medverkande: Matilda Lutz, Alex Roe, Johnny Galecki mfl.

Produktionsbolag: Macari/Edelstein/Vertigo Entertainment/Waddieish Claretrap mfl.

År: 2017

Längd: 102 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0498381/

 

Det mytomspunna videobandet hittar sin väg till college där en professor börjar undersöka exakt hur det faktiskt fungerar när den väldigt förbaskade Samara tar sig till vår värld. Föga förvånande tar experimenten en oförutsedd vändning när en i raden av studenter som tittar på bandet dör. När en av experimentsdeltagarnas flickvän, Julia, tittar på bandet händer något märkligt - filmfilen går inte längre att kopiera. Nu måste Julia lösa mysteriet med Samara en gång för alla innan det är för sent.

 

När Koji Suzukis roman The Ring filmatiserades skapade den i princip den moderna japanska skräckgenren. Det var inte så konstigt egentligen i och med det tekniktokiga Japan och det sena 90-talets skifte i mediekonsumtion såväl som format för den samma. Plötsligt blev allt gammalt (läs: VHS) farligt och det nya (läs: mobiltelefoner, social media, intelligenta robottoaletter... troligen) var inte mycket bättre.

 

Ringu (1998) blev med sin kombination av ovan beskrivna teknikrädsla och klassisk japansk spökhistoria en succé världen över. Den amerikanska remaken från 2002 var faktiskt inte heller så dålig. Sen gick det utför. En redan tämligen komplicerad mytologi gavs alldeles för många bihistorier och sa emot sig själv var och varannan sekund. Rings fortsätter den nedåtgående spiralen och är en film som är någorlunda underhållande när man släpper kritiskt tänkande och bara låter sig föras med på en riktigt, riktigt dum resa.


Som så ofta när ett manus skrivs av mer än två personer är berättarstrukturen i Rings filmens sanna mardröm. Premissen är egentligen inte så tokig och ämnar att ta Samaras förbannelse till en mycket större spelplan. Sen händer något. Filmen struntar i allt den byggt upp och börjar återberätta ursprungshistorien ännu en gång, nu ännu mer ologisk. Även om man behöver vara blind och stendum för att inte se twisten i slutet komma redan efter en halvtimme räddar den i viss mån manuset i form av skala och utförande. Rings är mer eller mindre en tågolycka du inte kan titta bort från.


Skådespelarmässigt är det väldigt varierat. Huvudrollsinnehavarna har ungefär lika mycket kemi som en blöt papperspåse, men i birollerna hittar vi två relativt namnkunniga skådisar - Johnny Galecki och Vincent D'Onofrio. Galecki gör en roll han bör vara van vid, som akademiker, även om hans roll är väldigt annorlunda här än i The Big Bang Theory (2007). D'Onofrio spelar även han en väldigt typisk roll och blir härligt parodisk mot slutet.


Rings är en riktig skitfilm som jag inte kan tycka alldeles för illa om. Om du vill se något utan tuggmotsånd och karaktärer vars puckade handlingar du kan skratta åt är den lika god som något annat. När den dessutom har en eller två scener som lyckas bygga en obehaglig stämning är jag nöjd.


Betyg: 2 jag visste att Apple var onda av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 8 april 2017 20:54

 



Regi:  Jeremy GillespieSteven Kostanski

Manus:  Jeremy GillespieSteven Kostanski

Medverkande: Ellen Wong, Kathleen Munroe, Kenneth Welsh mfl.

Produktionsbolag: Cave Painting Pictures/JoBro Productions & Film Finance

År: 2016

Längd: 91 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4255304/

 

Händelserna i Stockholm är minst sagt tragiska, men vet ni vad som är ännu mer tragiskt: om du undlåter dig att fortsätta leva exakt så fritt och öppet som du vill. Med det sagt, kärlek till alla drabbade och alla som påverkats, men för min del är det nu business as fuckin' usual. Det är mitt långfinger till terrorn. Det må inte vara stort, men rätt obekvämt att rotera på ändå.

 


Daniel ska precis avsluta ett skift på sitt jobb som polis i en liten sömnig håla när en allvarligt skadad ung man bokstavligt talat kryper ut från skogen. När Daniel sett till att mannen fått vård börjar märkliga saker snabbt hända på det i princip nedlagda sjukhuset och som inte det vore nog omringas byggnaden plötsligt av män i vita kåpor. Det kommer bli en lång natt...

 

Vad... vad såg jag precis? The Void börjar väldigt lovande och för tankarna till John Carpenters tidiga alster. Det är också Carptenter som filmen liknats vid på forumen, vilket gjorde mig intresserad. Efter 30 minuter är det ungefär som filmskaparduon Gillespie & Kostanski kastat upp armarna i luften och sagt: "vi har ingen aning om hur det här ska utvecklas. Äsch, fuck it, vi tar allt vi har!". The Void är verkligen ett kärleksbrev till 80-talets skräck som låg en aning utanför den bredaste mainstreamfilen. Jag vet inte om jag skulle säga att det är så mycket Carpenter efter 30 minuter som det är en Cliver Barker eller Brian Yuzna på meth. Problemet är bara att det blir för mycket.

 

Carpenter och grabbarna tog sin tid med uppbyggnad till en stor final och/eller etapper på vägen till finalen. Gillespie & Kostanski lägger lager på lager med creature effects, skumma sekter, body horror, blinkningar till giallo och allt annat de kunde komma på. Det blir en extremt plottrig film som i avsaknad av riktig suspens eller humor mest blir en teknisk uppvisning. Det ska dock poängteras att just effekterna är fantastiska i all sin slemmiga fägring. När filmen inte kan bjuda på mer än det och till sist dessutom faller ihop av sin egen iver att berätta allt på 90 minuter blir det inte en rulle jag kan rekommendera annat än till fans av den gamla skolans specialeffekter. Tja, det och fans av bra musik. Alla filmer med Lustmord på soundtracket tar åtminstone några goda beslut.

 

Betyg: 2 slemmiga slemmon av 5 möjliga

 


Av Ulf - 1 mars 2017 21:45

 


Författare: Stephen King

År: 1983 (svensk utgåva 1985)

Sidor: 679

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-0927-1

 

"Maybe that’s one of the ways you recognize really lonely people . . . they can always think of something neat to do on rainy days. You can always call them up. They’re always home. Fucking always."

 

Arnold "Arnie" Cunningham har inget speciellt som får honom att sticka ut från mängden i high school, kanske med undantag för hans vägkarta till ansikte. Förutom att räddas från skolans mobbare av sin polare Dennis är skolan mest en stege till högre utbildning för den begåvade Arnie. När han och Dennis får syn på en gammal Chrysler tänds dock något inom Arnie. Han måste ha bilen till varje pris. Men frågan är vem det är som äger vem egentligen?

 

Stephen King och onda bilar... igen. Eller, ja, Christine var hans första längre verk i denna märkliga subgenre som han snöat in på. På närmre 700 sidor tillhör Christine bland de tjockaste King-böckerna från hans tidiga karriär och tyvärr också en av hans sämsta. Ryktet som King har att vara för pratig kan mycket väl ha fått sin början här. Hans tidigare böcker var, förutom The Stand (1978), ganska normallånga. Christine har förvisso ganska bra karaktärer, men när historien inte lyfter förrän de sista 100 sidorna lyckas bra karaktärer inte göra boken i sig särskilt bra utan håller den mer flytande.

 

Sedan är jag totalt ointresserad av bilar också. Det kanske är en bättre bok om man kan skilja en katalysator från en förgasare, men jag betvivlar det. Det finns bra exempel på King-böcker där tropen med den onda bilen är central, exempelvis From A Buick 8 (2002). Skillnaden ligger i att här fokuserade King nästan helt på karaktärerna medan han i Christine gör bilen själv till en karaktär. Det funkar inte särskilt bra.

 

Christine är inte totalt värdelös, men den skulle verkligen mått bra av redigering och ett större fokus på karaktärerna. När den väl kommer igång runt sida 500 blir det riktigt spännande, men vägen dit hade absolut behövt vara kortare.

 

Betyg: 2- hungry, hungry Chryslers av 5 möjliga

 


Av Ulf - 23 februari 2017 17:45

   


Oscarsgalan 2017: Trio 3: Land Of Mine, Tanna, Fire At Sea

 

Den här posten var till en början tänkt att avhandla de tre kvarvarande filmerna nominerade till bästa utländska film. Det visade sig tyvärr att den iranska The Salesman (2016) bara hade fått textning de första 80 minuterna på min kopia. Således utgår denna film från Oscarsbevakningen. Det är tråkigt, inte minst eftersom den ligger bra till för att vinna. Om du hade frågat mig för några veckor sedan skulle jag sagt att den inte hade haft en suck i slutstriden. Sedan dess har Trumps diverse politiska utspel gett filmen rejält med draghjälp och det kan mycket väl fälla avgörandet i en för i år mycket oviss kategori. I sådana fall kommer klagomål höjas om att galan blivit för politisk. Galan har alltid varit politisk. Det är du som blivit äldre och klok nog att se fler beröringspunkter med verkligheten.

 

Modern politik åsido fokuserar Danmarks bidrag till bästa utländska film, Land Of Mine (Under sandet), på ett kapitel i dansk historia de troligen helst vill glömma. Just därför är det viktigt att berätta om händelserna efter den tyska ockupationen av Danmark som slutade i maj 1945. Den danska västkusten hade långt många fler landminor än resterande ockuperade kustremsor. För att rensa upp de närmre 2,2 miljoner minorna tvångsrekryterades tyska soldater till arbetet. I många fall rörde det sig inte om härdade veteraner utan om de ibland knappt tonåriga pojkar som blev Hitlers sista desperata halmstrå till arméförstärkningar. Det här är historien om en av dessa grupper.

 

Martin Zandvliet har skrivit och regisserat en av de mest gripande filmer om andra världskriget jag sett på mycket länge. Dels är det inte många filmer som utmålar de allierade segermakterna som dehumaniserande svin och dels är det som sagt en skamlig historia som inte får glömmas. Roland Møller är lysande i rollen som sergeant Carl Rasmussen som är pojkarnas danska befäl. Han slits mellan att följa order och att se pojkarna som människor, men det blir aldrig de stora gesterna han gör det med.

 

Samtliga ungdomsskådespelare är bra de med, men det som framförallt är drabbande är den suspens som Zandvliet bygger upp. I de flesta filmer där landminor figurerar kan man räkna ut exakt när det kommer smälla. Så är det inte i Land Of Mine. Flertalet gånger under filmen kom explosionerna som totala överraskningar och därmed blev de också väldigt effektiva för mig som tittare. Land Of Mine tvingar fram en spänning som den sedan inte släpper. Det är ett lysande stycke film som befäster Danmarks dominanta position som det främsta filmlandet i Norden. Betyg: 4+ strandremsor av 5 möjliga.

 

 

Från Danmark är steget väldigt långt till den australiensisk-vanuatuanska samproduktionen Tanna. Två stammar på ön Tanna har varit i konflikt med varandra så länge de kan minnas. Efter att den ena stammens medicinman blir överfallen och dödad stundar krig. Man lyckas dock komma till en kompromiss. Ett giftermål stammarna emellan ska förhindra mer blodspillan. När kvinnan som ska bli bortgift, Wawa, istället förälskar sig i en man i sin egen stam uppstår således problem som kan få ödesdigra konsekvenser.

 

I och med Tanna kan jag kryssa av Vanuatu som blankt land på min filmkarta. Det är en mycket naturskön ö i Stilla Havet som jag främst kände till sedan innan på grund av deras legendariskt dåliga fotbollslandslag. Och ja, Tanna är vackert filmad med en nästintill dokumentär känsla. Det är dock också det bästa med filmen. Manuset är en variant på den klassiska sagan om förbjuden kärlek som vi sett tusentals gånger förr. Att den är satt på en vacker ö istället för exempelvis i Verona gör den inte särskilt nydanande. Detta i kombination med att skådespelarna, alla glada amatörer, i regel inte kan spela alls gör Tanna till en besvikelse och tog en nomination från den fantastiska Elle (2016). Betyg: 2- springa fort som fan genom regnskogen-filmer av 5 möjliga.

 

 

 

Fire At Seaär den sista av de nominerade långfilmsdokumentärerna jag fått tag i. Den italienska ön Lampedusa har sedan länge varit en av de främsta anhalterna för folk som flyr över Medelhavet. Gianfranco Rosi har följt det dagliga livet på ön.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Fire At Sea. Det är en långsamt berättad betraktelse över ett litet samhälle som tar emot enorma mängder flyktingar. Problemet är att vi knappt får lära känna någon av de flyende. De blir en ansiktslös massa. Jag skulle mycket hellre ha sett att man fokuserade på en eller några familjer så att vi hade kunnat få deras historier. Om man jämför med det desperata berättandet i några av de dokumentärer i kortfilmsklassen som berättar om samma ämne är det här tyvärr inte särskilt bra. Det finns ingen riktig röd tråd att ta fasta på och människoödena skildras av och till ganska klumpigt. Avsaknaden av kontext är också ett problem. Det är inte "bara" flyktingkrisen i Syrien det handlar om utan Lampedusa får ta emot asylsökande från en mängd länder. Således är behovet av kontext stort. Den klart svagaste nominerade i dokumentärklassen. Betyg: 2 fast jag blev sugen på pasta av 5 möjliga.

Av Ulf - 22 februari 2017 17:30

 

Regi:  Stephen Frears

Manus: Nicholas Martin

Medverkande: Meryl Streep, Hugh Grant, Simon Helberg mfl.

Produktionsbolag: Qwerty Films/Pathé Pictures International/BBC Films

År: 2016

Längd: 111 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4136084/

 

Den rika arvtagerskan Florence Foster Jenkins drömde i sin ungdom om att bli konsertpianist. Dessvärre satte en handskada stopp för drömmen, men kärleken till musiken levde kvar. Florence ger utsålda konserter för stående ovationer New York runt som operasopran. Det är bara det att Florence inte ens kan träffa en ton rätt. Skyddad av sin nye make inser Florence inte att hon är en värdelös sångerska - och hon vill fylla allt större konsertsalar...

 

Den sanna historien om Florence Foster Jenkins är bara så bisarr att det förr eller senare skulle komma en film baserad på hennes liv. Till allra största del tar den också de verkliga händelserna och låter dem tala för sig själva. Florence liv var ett bevis på att pengar kan köpa allt utom talang. De kan dock köpa dig inbillad talang.

 

Meryl Streep fick sin 20:e Oscarsnominering med den här filmen och även om inte alla nomineringar har varit helt välförtjänta skulle jag säga att det är det den här gången. Att låtsassjunga falskt kan vem som helst göra, men det fantastiska med Streeps uppträdanden i filmen är att det ibland nästan är bra, för att i nästa sekund bli så surt som en not bara kan bli. Jag har tämligen gott gehör och vissa scener i filmen var direkt plågsamma att lyssna på. Tack och lov var det på ett underhållande sätt.

 

Även Simon Helberg, främst känd från The Big Bang Theory (2007), gör en bra roll som Florence pianist Cosmé McMoon och visar här att han absolut kan spela annat än sin paradroll från nämnda tv-serie. Tyvärr är också Hugh Grant med. Bara jag skrev hans namn nu så undslapp jag mig en suck jag inte kunde stoppa. Jag avskyr Grants skådespel. Han har alltid ett självgott flin och stammar fram sina repliker. Han lyckas dock klara sig relativt bra i den här filmen. Han stör åtminstone inte.

 

Det som sänker Florence Foster Jenkins för mig är det låga tempot. Det finns ingen anledning att den här filmen ska vara 111 minuter lång. Klipp bort 20 minuter och du har en helt okej film. Nu blir det mest långdraget på sina ställen. Vi fattar, hon sjunger dåligt, okej? Ett gäng scener funkar bra, men som helhet är det en film som kommer vara bortglömd om några månader. Är du ett fanatiskt Meryl Streep-fan kan det vara värt att kolla in.

 

Betyg: 2+ falska toner av 5 möjliga

Av Ulf - 21 februari 2017 15:45

   



Oscarsgalan 2017: Trio 2: The Red Turtle, Kubo & The Two Strings, Doctor Strange



Japanska Studio Ghibli har stått för några av de främsta animerade filmerna genom tiderna. I The Red Turtle har de gett sig i lag med ett gäng franska producenter för att adaptera av en gammal japansk legend. Dessvärre är The Red Turtle, precis som Ghiblis senaste alster, bara en skugga av studions forna storhet.


Handlingen kretsar kring en man strandad på en öde ö. En dag, när han gör ett försök att lämna ön på en egenbyggd flotte, slås hans skapelse i sönder av en röd sköldpadda. Frustrerad vänder mannen sköldpaddan på rygg när den går i land. Efter några dagar ångrar han sig och vill vända sköldpaddan rätt igen. Det är dock för sent. Sköldpaddan är död... men i skalet finns istället en vacker kvinna.


The Red Turtle ser förvisso helt fantastisk ut. De estetiska valen kombinerar traditionell japansk med fransk-belgisk design på ett mycket vackert sätt. Miljöerna, med Ghiblis sedvanliga naturromantiska touch, är filmens absoluta höjdpunkt. Sen är det tyvärr det där med manuset. The Red Turtle hade troligen passat alldeles ypperligt som kortfilm, men filmens 80 minuter långa speltid blir efter ett tag ett ok som drar ner den. Tempot är långsamt utan att mycket av konsekvens egentligen händer. Man hade kunnat tro att detta beror på den totala avsaknaden av dialog, men jag har sett andra exempel där detta har lyckats mer än väl. The Red Turtle blir inte mycket mer än en vacker rörlig bild att titta på. Betyg: 2 skalkvinnor av 5 möjliga

 

 


Jag hade helt missat att Kubo & The Two Strings faktiskt var nominerad till två Oscars och inte bara en. Den borde således ha haft sin egen recension utifrån det regelverk jag ställde upp för mig själv, men nu var det lite sent att ändra i mitt schema. Hur som helst var Kubo en mycket trevligare animerad bekantskap än sköldpaddan där uppe.


Den som känner mig vet att jag är mycket svag för stop-motion. Jag gillar det till den milda grad att jag just nu håller ett kursmoment i det på gymnasienivå. Därför vet jag också vilken monumental teknisk utmaning det måste ha varit att göra den här filmen. Omkring 145 000 fotografier har satts ihop för att med hjälp av 3D-rendering göra den mjukaste stop-motion jag sett. Kubo är helt enkelt fruktansvärt tekniskt imponerande. Det skulle dock inte vara tillräckligt om inte historien var bra. Det är den.


Precis som The Red Turtle tar Kubo avstamp i gamla japanska legender. Skillnaden är att den sistnämnda inte försöker återberätta en specifik legend utan väver in element från flertalet för att skapa något eget. Kubo handlar om hur titelkaraktären måste strida mot merparten av sin familj under sitt uppdrag att hitta en legendarisk rustning och svärd. Med vapnen ska Kubo kunna besegra den onde Månkungen och hans anhang. Givetvis blir det ingen lätt strapats.


Utöver det tekniska slitgörat som ligger bakom Kubo fungerar historien väldigt väl. Manusförfattarna Marc Heimes och Chris Butler har verkligen gjort sin research och inkluderar allt från Obon-festivalen till diverse mytiska varelser i sin berättelse. Kubo är i mångt om mycket en perfekt äventyrsberättelse för barn. Den skriver inte dem på näsan utan behandlar svår tematik på ett öppet och ärligt sätt. Lojalitet och familjeband prövas och diskuteras samtidigt som det är full fart i berättandet. Dessutom är jag väldigt svag för musik spelad på shamisen. Betyg: 4 magiska origamipapper av 5 möjliga



Trots att jag har ett smärre Marvel-bibliotek i källaren har jag dragit mig för att se Doctor Strange. Karaktären har aldrig intresserat mig nämnvärt och filmen kom under en period förra året då det var väldigt mycket mer intressanta saker på bioduken. Hur som helst blev jag ganska positivt överraskad av filmen.


Doktor Stephen Strange är en lysande hjärnkirurg som tvingas ge upp sitt kall när han får sina händer nervskadade i en bilolycka. Efter att ha provat alla terapiformer han kan tänka på griper han efter ett sista halmstrå och beger sig till Nepal för att möta upp med en mystisk guru. Det blir Stephens inträdesbiljett till ett mystiskt sällskap som kombinerar vetenskap med vad de kallar för magi. Allt är dock inte som det verkar vara. En utbrytargrupp som vill störta sällskapet kan vara nära att lyckas.


Benedict Cumberbatch gör med den här filmen sin entré i MCU (Marvel Cinematic Universe). Cumberbatch är en erkänt duktig skådespelare och gör mycket bra ifrån sig även här. Hans tunga scener ligger dock i filmens första halva, vilket också är den klart bästa. När filmen fokuserar mer på magi och dimensionshoppande blir det till sist lite för mycket. I ett försök att förankra detta lite fastare i vår verklighet har vetenskapen fått större betydelse här än i serieförlagan. Jag gillar greppet. Det blir en bra syntes mellan tro och vetenskap som känns fräsch.


Det som inte känns särskilt fräscht är manuset. Efter en lovande början blir det superhjältefilm 1A. Det är okej, jag gillar superhjältefilm, men det känns som man hade kunnat berätta lite mer och/eller annorlunda. Det som ändå höjer den här filmen över gemene trikårulle är specialeffekterna. De är helt fantastiska med sitt vridande och vändande på dimensioner och naturkrafter. I en rättvis värld hade den vunnit Oscarn för specialeffekter. Det kommer den dock inte göra. Vem vinner? Se min tipsrad på söndag!


Doctor Strange är bra för vad den är och är ytterst tekniskt kompetent. Gott så. Jag ser fram emot den oundvikliga uppföljaren med tillförsikt. Betyg: 3+ skalliga Tilda Swintons av 5 möjliga.

Av Ulf - 17 februari 2017 17:00

 

Regi: Pablo Larraín

Manus: Noah Oppenheim

Medverkande: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig mfl.

Produktionsbolag: Jackie Productions/Wild Bunch/Fabula mfl.

År: 2016

Längd: 100 min

Land: USA/Chile/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1619029/

 

Dallas, 1963. John F. Kennedy mördas under sitt valmöte och USA får ett nationellt trauma. Vad som sällan har berättats är historien om Jackie Kennedy, USA:s first lady och fru till JFK. Pablo Larraín utforskar här Jackies handlingar och förmodade sinnestillstånd under dagarna som ledde upp till begravningen.

 

Årets Oscarsgala verkar drunkna i filmer om amerikansk nutidshistoria. Som jag beskrivit i diverse recensioner innan har jag med glädje sett ett fokus på perioden efter 60-talet. Därför kommer Jackie lite som en blöt papperspåse och återberättar samma händelser vi sett tusen gånger innan.

 

Det borde egentligen inte vara på det här viset. Jag trodde och hoppades på en komplett biografi om Jackie, men jag har sällan sett en film som visar så lite av huvudrollens motivation i förhållande till något eller någon annan än hennes make. JFK:s spöke ligger så att säga tungt över manuset och jag fick inte reda på något om Jackie Bouvier. Hennes karaktär målas upp som hon var en Kennedy och inget annat.

 

Istället för att göra en komplett inventering av hennes tidiga liv, åren med JFK och sen eftermälet fokuserar manuset på mordet och direkt efterföljande dagar. Visst, det är svårt att hitta en mer dramatisk händelse att göra film om, men för någon som bara vet the cliff notes om Jackies tidigare liv fick jag inte någon större insikt i henne som person. Då har man också misslyckats med sin biografi. Filmen hade med fördel kallats "The First Lady". Det är inte Jackie som är huvudpersonen, även om filmen bär hennes namn, utan det är positionen hon höll. Tråkigt.

 

Natalie Portman pendlar mellan att vara riktigt bra till att ha stora problem med dialekten hon lagt sig till med. När hon använder denna låter det rent ut sagt för jäkligt och replikerna krystas fram. Tekniskt är det en adekvat film med sin höjdpunkt i det väldigt välskrivna soundtracket. Jackie är tyvärr ändå en gäspning av tidigare visat material. Det här borde ha blivit bättre.

 

Betyg: 2 first ladies av 5 möjliga

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se