Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 28 juli 2020 22:45

 


Regi: Michael Beach Nichols

Manus: Michael Beach Nichols & Christopher K. Walker

Medverkande: Christopher Barcia, Trevor J. Blank, Andrew Caldwell mfl.

Produktionsbolag: Crush Pictures/No Weather Productions/Topic Studios

År: 2019

Längd: 78 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9097270/

 

Ett dokumentärfilmsteam följer "anti-clownen" Wrinkles som föräldrar i Florida kan anlita för att skrämma olydiga barn. Men vad är egentligen på riktigt, vad är påhitt och vad ligger mittemellan?

 

Premissen för Wrinkles The Clown är också dess styrka. Att clownen verkar i Florida, länge ansett som knäppgöksstaten nummer ett borta i väst, känns fullkomligt logiskt. Dessvärre är det här mest en upprepning av vad så många tidigare dokumentärer/beskrivningar av fenomenet clownskräck redan har gjort.

 

Mer eller mindre löjliga dramatiseringar som tagna ur en lågbudgetskräckfilm blir nästan så pinsamma att jag inte orkade. Det gjorde jag förvisso inte heller. Jag stängde av efter en halvtimme, men såg andra halvan när jag vek tvätt idag. Så engagerad var jag... fram tills minut 50 eller så.

 

Det kommer en ofantligt smart twist i dokumentärens tredje akt som ställer allt på sin spets. Allt vi tidigare sett får en ny innebörd och det är också här som dokumentärens absoluta fokus borde legat. Tyvärr kan det inte riktigt rädda filmen till högre betyg än den får. För mycket av speltiden har gått åt för den särdeles tråkiga presentationen. Om Michael Beach Nichols hade förlagt två tredjedelar av filmens speltid på det som visas efter minut 50 och inte tvärtom hade det blivit en mycket mer intressant film. Man kanske också hade hunnit lyfta blicken från Florida. Om du har någon timme över kan det här vara sevärt. Se till att stå ut de första 50 minuterna och du blir belönad. Irriterande felklippt.

 

Betyg: 2+ för smart för sitt eget bästa av 5 möjliga

Av Ulf - 9 april 2020 16:23

 

Regi: Liz Garbus

Manus: Michael Werwie (baserat på Robert Kolkers bok)

Skådespelare: Amy Ryan, Thomasin McKenzie, Gabriel Byrne mfl.

Produktionsbolag: Archer Grey & Langley Park Pictures

År: 2020

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3111426/

 

När Mari Gilberts dotter Shannan försvinner spårlöst upptäcker hon snart att polisen inte tar försvinnandet på allvar. Shannan är inte ett "högprofilerat" offer i och med att hon är prostituerad, men när polisen hittar benen efter fyra andra kvinnor i närheten av där Shannan försvann tvingas de inleda en utredning.

 

Jag brukar ha rätt bra koll på ökända kriminalfall, men historien om seriemorden på Long Island hade helt gått mig förbi. Mellan 1996 - 2010 använde någon Long Island som dumpningsplats för åtminstone tio offer. Att jag inte hört talas om det bevisar i viss mån filmens tes - vissa offer anses som mer värda än andra.

 

Polisutredningen som följer Shannans försvinnande skildras väl i all sin inkompetens. Alltid sevärde Gabriel Byrne spelar sheriffen som i mångt om mycket får stå till svars för utredningens brister - inte minst från Shannans mor, Mari. Mari spelas skickligt av Amy Ryan och är den stora behållningen med den här filmen. Ryan är liksom Byrne alltid skicklig, men utan henne hade Lost Girls blivit ännu mer slätstruken än vad den är.

 

För slätstruken är den tyvärr. Thrillergenren idag är välbefolkad med filmer och tv-serier som springer cirklar kring Lost Girls. Framförallt försöker man berätta en alldeles för omfattande historia på för kort tid. Som tv-serie hade man kunnat underbygga karaktärerna desto mer, vilket också gjort att många av dem hade gjort större intryck. Michael Werwie försöker med sitt manus berätta om just de här offren som ingen vill ha att göra med, men paradoxalt nog hamnar offren i skymundan även här till förmån för fokus på deras familjer.

 

Till syvende och sist är Lost Girls en ganska tråkig film. Fallet är sjukt intressant och det finns tillräckligt många vändningar för att jag ska rekommendera lite research om det. Tyvärr lyckas inte detta översättas till film. Synd, eftersom målsättningen är nobel.

 

Betyg: 2+ filmer som bara är... där av 5 möjliga

Av Ulf - 6 april 2020 21:15

 


Regi: Cathy Yan

Manus: Christina Hodson

Skådespelare: Margot Robbie, Rosie Perez, Mary Elizabeth Winstead mfl.

Produktionsbolag: DC Entertainment/Clubhouse Pictures/Kroll & Co. Entertainment mfl.

År: 2020

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7713068/

 

Det är inte lätt att vara Harley Quinn. Efter att ha gjort slut med den långtida pojkvännen Jokern (för gott den här gången... yeah right) börjar alla som hon gjort förbannade inse att hon inte längre har beskydd av den galne clownen. Det dröjer inte länge förrän hon är jagat villebråd i Gotham och ser bara en utväg - hon måste jobba för maffiabossen Black Mask och hitta en diamant han är ute efter.

 

Strike two! När Margot Robbie återvänder till rollen som var den enda räddande faktorn med Suicide Squad (2016) var min förhoppning att de skulle hitta en kompetent manusförfattare också. Christina Hodsons manus visar sig tyvärr vara väldigt svagt. Det är inte på långa vägar lika illa som David Ayers dito till Suicide Squad, men i grund och botten känns det som Hodson gjort en urvattnad version av Deadpool (2016). Det är ett konstant brytande av fjärde väggen, ett mix mellan extremt våldsam action och slå-sig-för-pannan-aktiga försök till humor, vilket inte låter helt fel. Det funkade för Deadpool, så varför inte för Harley Quinn? Svaret är timing och identitet.

 

För en gångs skull är det något så pass ovanligt som dålig komisk timing i manuset och inte från skådespelarinsatserna. Robbie och gänget gör vad de kan med materialet och lyckas rädda en del skämt, men vissa faller så platt de bara kan på grund av dåligt manusarbete. Robbie är lika lyckad i rollen som Quinn här och har god hjälp av Ewan McGregor som Black Mask. McGregor är alltid sevärd och så även här. Bland de övriga är min favorit helt klart Mary Elizabeth Winstead som The Huntress. Winsteads mix mellan gravallvarlighet och försök till att passa in i gruppen är ofta riktigt roliga.

 

Det andra problemet med Birds Of Prey är bristen på egen identitet. Jag har redan skrivit om likheterna med Deadpool, men det stora kruxet är att det är för mycket av allt. Det är lite Suicide Squad-light med en film som aldrig, aldrig är tyst och som kastar allt den kan tänka på i ansiktet på tittaren och hoppas att något fastnar. Skillnaden mellan den här filmen och Självmordspatrullen är att här landar åtminstone hälften av försöken rätt. Men, kom igen, även när det gäller superhjältefilm måste man veta när man ska ta bort foten från gaspedalen och låta både film och tittare andas en minut.

 

Birds Of Prey är trots min kritik ett fall framåt för Harley Quinn, men det är fortfarande inte den fullträff som karaktären förtjänar. Den lär dock lyckas sälja femtiotusen maskeradkostymer till i oktober. Harley Quinn är jäkligt underhållande i all sin galenskap och ibland är även Birds Of Prey det.

 

Betyg: 2+ third time's the charm? av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 8 februari 2020 22:15

 


Regi: Pedro Almodóvar

Manus: Pedro Almodóvar

Skådespelare: Antonio Banderas, Asier Etxeandia, Leonardo Sbaraglia mfl.

Produktionsbolag: El Primer Deseo/Canal+/Cine + mfl.

År: 2019

Längd: 113 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8291806/

 

Salvador Mallos karriär som regissör har ebbat ut och nu är han mestadels ensam med sina krämpor. När en biograf i Madrid restaurerar en av hans tidigare filmer för en nylansering blir det en ursäkt för Salvador att återuppta bekantskapen med vänner från förr och även att se tillbaka på sitt liv.

 

Förr eller senare antar jag att det händer - förlamande sentimentalitet. Pedro Almodóvar har gått från att vara en av Spaniens främsta filmskapare till att rapa upp samma film år in och år ut. Tyvärr är Pain & Glory mer av det samma. Det är närmre två timmars onani om en svunnen tid och det lidande geniet. Man kan bli trött för mindre.

 

Hur det än står till med manuset har Almodóvar inte tappat fingertoppskänslan när det gäller regi i allmänhet och skådespelarregi i synnerhet. Jag tror att det här kan vara Antonio Banderas främsta rollprestation under karriären och han har lyckats åldras med stil. Som vanligt när det gäller Almodóvar skymtar även Penélope Cruz förbi i en roll och hon är lika bra som alltid.

 

Pain & Glory känns till syvdende och sist, trots fint skådespel och regi, som en enda lång egotripp. Den har inte särskilt mycket att säga, men den är i alla fall fin att titta på. En två för det tekniska och skådespelet, en etta i övrigt.

 

Betyg: 2 spanska legendarer på dekis av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 2 februari 2020 20:15

 

 

Regi: Greta Gerwig

Manus: Greta Gerwig (efter Louisa May Alcotts roman)

Skådespelare: Saoirse Ronan, Emma Watson, Florence Pugh mfl.

Produktionsbolag: Columbia Pictures/Pascal Pictures/Sony Pictures Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 135 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3281548/

 

De fyra systrarna March, Jo, Amy, Beth och Meg, växer upp i 1800-talets USA. Vi får följa dem på de olika vägar de tar fram till vuxen ålder och hur de försöker staka ut sina liv som de själva vill i en tid då detta inte var självklart.

 

Jag har bävat för den här filmen. Jag tillhör minoriteten som verkligen hatade Greta Gerwigs senaste film, Lady Bird (2018), och att sitta igenom en av tidernas mest överskattade romaner i behandling av Gerwig lät mardrömslikt. Och ja, jag gillade inte Little Women heller, men här kan jag åtminstone skönja en kompetent gjord film, även om den inte är min kopp te.

 

De fyra systrarna är samtliga välcastade men det är framförallt Saoirse Ronan i huvudrollen som Jo som skiner. Jag brukar skriva en hel del gott om Ronan, men blir ofta ganska besviken när hon väljer skitfilmer att medverka i. Little Women är ingen skitfilm, men den är så, så omständlig! Gerwig har förvisso gjort några intressanta drag med adaptionen, men lika många val som inte känns särskilt genomtänkta. Framförallt är det dock hennes registil som jag vänder mig mot. Det är så snackigt att det inte är sant!

 

Jämför exempelvis med Quentin Tarantino, en annan regissör som älskar att fylla sina filmer med absurda mängder dialog. Tarantino låter sina karaktärer prata till punkt och resultatet blir intressanta storys. Gerwig låter alla prata i mun på varandra, hela jävla tiden! Det gör att de scener där det av en eller annan anledning inte finns någon dialog blir som en respit och här kommer verkligen det fina fotot och det välskrivna musikspåret till sin rätt.

 

Little Women är en godkänd film i min bok. Jag har aldrig gillat källmaterialet och Gerwigs track record har jag redan förklarat ovan. Därför är det ändå ett fall framåt i mina ögon.

 

Betyg: 2+ are they scary litte? av 5 möjliga

Av Ulf - 21 december 2019 20:17

 


Regi: Fernando Meirelles

Manus: Anthony McCarten

Skådespelare: Jonathan Pryce, Anthony Hopkins, Juan Minujín mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: 125 min

Land: USA/Storbritannien/Italien/Argentina

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8404614/

 

När Johannes Paulus II går ur tiden står valet för påveämbetet mellan den konservative Joseph Ratzinger och den reformvänlige Jorge Bergoglio. Ratzinger blir vald, men hans tid som påve Benedictus XVI kantas av prekära avslöjanden om den katolska kyrkan. Ett antal år senare kallar han kardinal Bergoglio till Italien för att diskutera dennes ansökan om att avgå. Det blir starten på en oväntad vänskap.

 

Förutom att se ut som kejsar Palpatine från Star Wars blev Ratzinger den förste påve som avgick på omkring 700 år. Hans tid som katolska kyrkans överhuvud blev turbulent, dels för avslöjanden om pedofili inom kyrkan och dels för hans egna uttalanden som hade en benägenhet att skapa internationella kriser. Det är också här som det huvudsakliga problemet med The Two Popes ligger - den är alldeles för snäll.

 

Ratzingers slapphänta agerande mot oegentligheterna i de egna leden berörs väldigt kort och hans homofoba och islamofoba uttalanden berörs inte alls. Först och främst porträtteras hans som en vresig bakåtsträvare, men om jag inte hade haft koll på den "riktiga" (hur mycket vi nu vet) historien hade jag helt klart köpt den här bilden. Det är snudd på historieförvanskning.

 

The Two Popes är rent filmiskt en förbaskat bra film. Anthony Hopkins (Ratzinger) och Jonathan Pryce (Bergoglio) gör båda fantastiska roller och regin av Fernando Meirelles (kanske mest känd för 2002 års fantastiska Cidade de Deus) är fläckfri. Jag kan dock inte bortse från manusets stora luckor. När Bergoglios agerande under den argentinska militärdiktaturen nagelfars väntade jag på det samma gällande Ratzingers förflutna under nazistregimen och ett bemötande av hans kontroversiella uttalanden som påve. Det kommer aldrig. Således är det här en halv film. Om den bara hade vågat ta steget att kritisera påveämbetet fullt ut hade det här kunnat bli en modern klassiker. Nu är det en välspelad och tillrättalagd historia. Synd, i mer än en bemärkelse.

 

Betyg: 2+ rökiga skorstenar av 5 möjliga

Av Ulf - 7 december 2019 15:45

 

Regi: James Gray

Manus: James Gray & Ethan Gross

Skådespelare: Brad Pitt, Tommy Lee Jones, Ruth Negga mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/Bona Film Group/20th Century Fox mfl.

År: 2019

Längd: 123

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2935510/

 

Astronauten Roy McBride accepterar ett uppdrag för att undersöka mystiska elektromagnetiska pulser från Neptunus. Samtidigt som uppdraget är livsviktigt för mänsklighetens överlevnad har Roy också personliga skäl till att bege sig ut i solsystemets ytterkanter. Trettio år tidigare har hans far, Clifford, försvunnit tillsammans med den ambitiösa rymdstationen Lima i närheten av Neptunus.

 

Jag blir inte riktigt klok på Ad Astra. Produktionsmässigt är det här en fantastiskt snygg film som gör allt rätt i sin skildring av en framtid där mänskligheten flyttat ut till sina närmsta grannar, Månen och Mars. Designen är trovärdig och de problem mänskligheten fört med sig till sina nya himlakroppar är troligen så det också kommer utveckla sig i vår verklighet. Scenen är alltså satt för en fantasieggande resa som kanske kommer ha något att säga också. Det tråkiga är att den inte har det.

 

James Gray & Ethan Gross har tillsammans skrivit ett manus som är märkligt lättviktigt. De försöker utforska allt ifrån relationer mellan far och son McBride till jakten på utomjordiskt liv, men slutresultatet blir splittrat. Framförallt är den vetenskapliga slutsatsen i filmen så urbota dum att vem som helst hade kunnat lösa "problemet" genom enkel logik. Gray & Gross gör väldigt svepande generaliseringar, vilket skadar filmen som helhet.

 

Skådespelarmässigt är Ad Astra en blandning av högt och lågt. Det märkliga är att det ofta rör sig inom en och samma skådespelares arbete. Brad Pitt är stundtals lysande, stundtals väldigt oinspirerad och hans voice overs hade jag gärna kunnat vara utan. Tommy Lee Jones är den som kommer undan med mest heder i behåll som McBride den äldre.

 

Ad Astra är en axelryckning som hade kunnat bli så mycket mer. I händerna på en annan regissör och andra manusförfattare hade det här kunnat bli så pass episkt som herrarna Gray och Gross uppenbarligen ville att det skulle vara. Nu blir det mest en väldigt snygg teknikdemonstration med enskilda scener som är bra mycket bättre än helheten.

 

Betyg: 2+ rymdbabianer av 5 möjliga

Av Ulf - 27 november 2019 21:22

 


Regi: Adrian Grunberg

Manus: Matthew Cirulnick  & Sylvester Stallone

Skådespelare: Sylvester Stallone, Paz Vega, Sergio Peris-Mencheta mfl.

Produktionsbolag: Millennium Films/Campbell Grobman Films/Balboa Productions mfl.

År: 2019

Längd: 101 min (director's cut)

Land: USA/Spanien/Bulgarien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1206885/

 

John Rambo har flyttat hem till familjens gård i Arizona. Fortfarande plågad av sina upplevelser i Vietnamkriget har Rambo ändå lyckats bygga sig en ganska dräglig tillvaro tillsammans med en gammal familjevän och dennas dotter. När dottern får reda på var hennes sedan länge försvunna far befinner sig beger hon sig mot bättre vetande ner till Mexico för att leta reda på honom. Saker och ting går inte riktigt som planerat och nu har en mexikansk kartell en jävligt sur gubbe efter sig.

 

I motsats till Sylvester Stallones andra stora franchise, Rocky-filmerna, har filmsagan om John Rambo aldrig riktigt kunnat lämna 1980-talet bakom sig. Visst finns det en poäng att göra i och med att Rambo lever i en mer eller mindre aktiv krigspsykos från ett krig som sedan länge är slut, men rent filmmässigt blir det ganska tröttsamt.

 

Det här är nämligen inte så mycket 80-talsnostalgi att tala om som manuset tar de där delarna från 80-talets filmer vi gärna glömmer bort med våra nostalgibrillor på. Likt flera andra delar i serien är Last Blood djupt rasistisk och pendlar mellan att porträttera mexikaner som antingen de ondaste av de onda eller så godhjärtade att de fjärtar glorior. Det handlar alltså om både positiva och negativa fördomar här på ett vis som merparten av dagens actionfilmer lyckas undvika rätt bra. Inte så med Last Blood.


Nåväl, man ser inte en Rambo-film för djuplodande sociala kommentarer kanske, så frågan är egentligen hur det står till med actionsekvenserna? Sådär, ärligt talat. Från att ha tagit en mer realistisk ton än sina föregångare kulminerar filmen i någon slags extremvariant av Home Alone (1990) med bortsprängda huvuden istället för dratta-på-arslet-komik. Tonlägesskiftningen blir det som sänker den här filmen för mig. Vill du göra en schysst actionrulle? Gör då det. Vill du göra ett bokslut över en inflytelserik filmsaga genom att återvända mer till originalets socialrealism? Gör då det. De här filmskaparna är tyvärr inte skickliga nog att hålla igång både och. 

 

2 krigsveteraner som bör sättas på grönbete av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards