Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 7 december 2016 15:41

 

Regi: Renny Harlin

Manus: Steven E. de Souza & Doug Richardson (baserat på Walter Wagers roman 58 Minutes)

Medverkande: Bruce Willis, William Sadler, Bonnie Bedelia mfl.

Produktionsbolag: Gordon Company/Silver Pictures

År: 1990

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0099423/


John McClane har ett komplicerat förhållande till julen. Efter att ha räddat en skyskrapa full med gisslan från terrorister ett år tidigare ser han fram emot ett lugnt och skönt julfirande. Han ska bara hämta sin fru på flygplatsen i Washington D.C Vad kan gå fel? Terroristmagneten McClane blir snart varse om att julefriden inte infinner sig i år heller.


Varför Die Hard 2 och inte Die Hard (1988) som alternativ julfilm? Tja, den springande punkten är just "alternativ". Första filmen i serien om mannen som julen hatar har med åren blivit något av en klassiker runt decemberhögtiden. Vad många glömmer är att tvåan också utspelar sig runt juletid. Vad jag hade glömt är hur mycket jag avskyr Renny Harlins regi.


Harlin kan, i min mening, vara den mest talanglöse storfilmsregissör som verkat i Hollywood de senaste 30 åren. Jag har orerat om detta faktum i ett flertal tidigare inlägg på bloggen, så jag låter det stanna vid att återigen fråga mig vem han låg med för att få sina jobb? Som alla andra Harlin-filmer är Die Hard 2 en extremt ojämn soppa av för långa tagningar, dialog som slår över från att vara kitschunderhållande till att bara bli tafflig och bara mycket konstiga val. Jag blev inte förvånad när jag läste att idén med att presentera filmens skurk görandes en nakenkata kom från just Harlin... och att han tyckte det var bra!


Jag såg hälften av den här filmen hemma hos en polare igår, men höll på att somna. Idag tog jag mig i kragen och kollade på den andra timmen. Där har vi ett problem - en actionfilm på över två timmar som håller på att söva mig är ingen bra actionfilm. Det som räddar filmen upp till godkänt är att Bruce Willis trots allt alltid är Bruce Willis - surmulen, konstant förbannad och missförstådd av alla som råkar ha en polisuniform på sig. Men, ja, godkänt är inte tillräckligt för en Die Hard-film. Det dröjer nog ett tiotal år till innan jag ser den igen och undrar varför jag tyckte den var så seg. Och går på samma mina igen. Se ettan igen.


Betyg: 2 nakenkator av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 30 november 2016 23:02

 


Regi: Bryan Bertino

Manus: Bryan Bertino

Medverkande: Zoe Kazan, Ella Ballentine, Scott Speedman mfl.

Produktionsbolag: Atlas Independent/Unbroken Pictures

År: 2016

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3976144/


Kathy håller på att förlora vårdnaden om sin dotter, Lizzy. Gravt alkoholiserad gör hon ett sista försök att återknyta med sin dotter under en bilfärd till hennes far. När de tvingas väja för en varg och kör av vägen finner de sig ensamma i en mörk skog... och de är inte ensamma.


The Monster är indiefilm 1A. Det kunde ha varit riktigt bra, men någonstans mellan manusidé och produktion gick något på tok när man skulle fylla en hel film. Missförstå mig inte, indiefilm kan var bland de bästa filmupplevelser du kan ha just för att de inte följer en typisk Hollywood-struktur till punkt och pricka. De kan också vara ett desperat försök att fylla ut en historia som hade kunnat bli en riktigt bra kortfilm med material som egentligen känns som det hör hemma i en annan film. Det är just det - The Monster är inte en utan två filmer.


Å ena sidan har vi den tämligen ordinära, men ganska välberättade, skräckhistorien om monstret i skogen. Å andra sidan har vi ett relationsdrama mellan mor och dotter. Båda delar är bra, men tillsammans bildar de en ytterst splittrad upplevelse. Det värsta är att när Bertino börjat bygga upp suspensen rejält i skräckscenerna punkterar han effektivt den samma genom att klippa in en flashback från parallellhandlingen. Det blir ganska tröttsamt efter ett tag.


Skådespelarna sköter sina respektive jobb, men jag hade svårt att bli engagerad i och med att både mor och dotter är ganska vedervärdiga karaktärer. Mamman är en karikatyr av en filmalkoholist och dottern är en inkonsekvent lipsill till karaktär som jag hade svårt att ens känna sympati för.


Tekniskt sett är The Monster helt okej. Det är bara synd att Bertino glömde bort att berätta en bra historia.


Betyg: 2- monster bakom träden av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 20 november 2016 20:15

 


Regi: Jesús Franco

Manus: Erich Tomek

Medverkande: Olivia Pascal, Christoph Moosbrugger, Nadja Gerganoff mfl.

Produktionsbolag: Lisa-Film/Metro Film/Rapid Film

År: 1981

Längd: 90 min

Land: Tyskland/Spanien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0083156/


Angela ska spendera sommaren på en språkskola i Spanien. Vad hon och de andra eleverna inte vet är att området blivit jaktmarker för Miguel - en mentalsjuk man som på något sätt blivit frisläppt från tvångsvården. Miguel spiller ingen tid utan fortsätter där han slutade, fem år tidigare. Samtidigt pågår någon form av rättstvist mellan skolans ägare och hennes systerdotter. Kan skeendena vara sammankopplade?


Schlockkungen Jesús Franco har redan figurerat en gång på den här listan och han kommer säkert "förgylla" min skärm ytterligare någon gång innan det här projektet är slut. Som vanligt när det gäller Franco är det exploitation som gäller, denna gång i slasherform. Jag gillar slashers rent generellt och det här är bra mycket bättre än hans kannibalfilm som tidigare recenserats här. En rolig sak är hur Franco helt ogenerat lyfter scener och idéer från andra, mer namnkunniga, filmer till sina projekt och så även här. Han försöker efterlikna de vid tiden ytterst populära slasherfilmerna och blandar upp det med inspiration från Italien. Resultatet blir faktiskt ganska underhållande. Absolut inget speciellt, men underhållande trots allt. Vissa scener är till och med riktigt bra och suspensfulla - om han nu inte lyft dem från något jag missat. Även manuset kommer undan med hedern i behåll, inklusive en ganska oväntad plot twist.


Sedan är det tyvärr den tråkiga delen. Rent tekniskt är det här en usel film, framförallt när det gäller klippningen. Jag tror inte den här filmen har en enda mjuk övergång utan någon har gått igång med klippsaxen som en koffeinstinn katt i en garnaffär. Jag dubbelkollade så att jag inte hade fått tag i en censurerad version, men nej, det här kan mycket möjligt vara den sämst klippta film jag sett. Det säger inte lite. Skådespelarna klarar sig inte heller särskilt bra och agerar som att det som händer inte är något värre än att skrapa knäet eller något.


Bloody Moon må vara en tekniskt usel bagatell, men den har ändå en viss charm. Det är ingen bra film, men klarar sig från den fruktade ettan. Kan vara värd att kolla in om du är fan av sunkig skräck från när det begav sig.




Betyg: 2 hur säger man 'nej, skär inte så djupt!' på spanska? av 5 möjliga

 

Chockerande idag?:  Meh... I och med specialeffekternas uselhet blir den fina uppbyggnaden till skräckscenerna lidande.

 

Förbjuden i:  Argentina, Tyskland, Italien, Storbritannien, Spanien


Fortfarande förbjuden i: Ej inlämnad för återgranskning och därmed fortfarande tekniskt sett förbjuden i alla ovanstående länder.

Av Ulf - 14 november 2016 12:00


Regi: Clint Eastwood

Manus: Todd Komarnicki (baserat på Chesley Sullenberger & Jeffrey Zaslows bok Highest Duty)

Medverkande: Tom Hanks, Aaron Eckhart, Valerie Mahaffey mfl.

Produktionsbolag: Flashlight Films/Village Roadshow Pictures/Warner Bros. mfl.

År: 2016

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3263904/


Chesley Sullenberger blev världskändis över en natt när han tvingades nödlanda ett passagerarflygplan på Hudsonfloden i New York. I och med det anmärkningsvärda flygstuntet lyckades kapten Sullenberger, eller Sully som han blev känd som, rädda samtliga passagerare och icke att förglömma att ett flygplan kraschlandade mitt i New York. Här hade historien om Sully kunnat sluta, men i och med rigorösa säkerhetsutredningen börjar frågetecken hopa sig. Hade han faktiskt kunnat landa planet på en flygplats istället?


Historien om Sully var verkligen en av 2009 års solskenshistorier och kapten Sullenberger förtjänar allt beröm han kan få. Den extrema kyla han hanterade situationen med och helt lugnt konstaterade att "we'll be in the Hudson" gav ett nytt ansikte till att göra sitt bästa under press. När historien nu blivit film finns det dock ett stort problem - sen då? Vad hände efter den spektakulära händelsen och hur toppar man det? Svaret är att man inte gör det.


Clint Eastwoods behandling av historien lämnar en del övrigt att önska. Tom Hanks är alltid Tom Hanks och gör en bra roll. Filmen är överlag mycket välspelad, men det stora problemet är att förutom Sully får vi egentligen aldrig komma någon in på livet. Det är en biografisk film utan att vara särskilt biografisk. Delar av Sullys liv som kunde fått mycket mer plats, såsom hans karriär som stridspilot, skyndas snabbt förbi till förmån för ett "rättegångsdrama" utan egentlig insats. Jag vet inte mer om Sully efter 96 minuters film än vad jag visste innan. Därför är det också svårt att bli riktigt engagerad. Det finns bra scener här och jag skulle verkligen vilja tycka om den här filmen mer än vad jag gör. Med ett märkligt fokus blir det här dock mest en bagatell. En välspelad sådan och med fina specialeffekter (såsom den hisnande flygningen i New Yorks innerstad), men inte något jag kommer komma ihåg om några månader direkt. Eller jo, eftersom det är Hanks och Eastwood kan vi räkna med några Oscarsnomineringar.


Betyg: 2+ piloter med freon som blod av 5 möjliga


Av Ulf - 31 oktober 2016 18:00

 

FFF 2016 Dag 10 - 11: En hummer, en wrestlare och en osynlig man

 

Fredagen blev festivalens sista dag för min räkning. Jag hade hemskt gärna sett filmerna som gick på den avslutande dagen också, men när dygnet bara har 24 timmar och en av mina bästa vänner gifter sig fanns det helt enkelt inte någon tid. Nåväl, fredagen präglades av två filmer som blickade bakåt mot mer namnkunniga föregångare, men som ändå försökte göra något nytt med materialet. Först ut var den kanadensiska The Unseen (2016).

 

 

Bob lämnade sin familj för ett antal år sedan och drog sig tillbaka till en liten håla där han arbetar på ett sågverk. När hans dotter börjar hamna på glid tvingas han dock tillbaka till staden och sin ex-fru, nu boende med ny partner. Samtidigt håller anledningen till Bob lämnade sin familj bokstavligen på att få honom att tyna bort. Bit för bit håller Bob på att bli osynlig.

 

Okej, jag kanske är lite hårdare mot den här filmen än gemene man kommer vara, men The Invisible Man (1933) har alltid varit en av mina favoriter bland de klassiska Universal-skräckfilmerna. Trots sin betydande ålder är den fortfarande ett tekniskt mirakel i form av specialeffekter och med Claude Raines i huvudrollen kan man aldrig gå fel. Det krävs alltså rätt mycket för att imponera på mig med historier om osynliga män. The Unseen lyckas... bitvis.

 

Geoff Redknap, sedan många år en stor talang i andra filmproduktionsroller, har i sin första långfilm verkligen lyckats fånga det mänskliga hos sina karaktärer. Aden Young (Bob) är en klassisk nordamerikansk arbetarklasshjälte som hämtad ur en låt av Bruce Springsteen och Julia Sarah Stone är mycket bra i rollen som hans struliga tonårsdotter. Som ofta anlitad specialeffektsmakare och sminkör är Redknaps visuella presentation av osynligheten också imponerande. Visserligen är merparten troligen gjort med CG, men designvalen är verkligen lysande gjorda.

 

Tyvärr är The Unseen en lite för långsam film för sitt eget bästa och kastar ut en del bihistorier som aldrig leder någonstans. Jag ställer mig också lite frågande till hela den sekundära konflikten och kände att man borde löpt linan ut och fokuserat på familjens problem istället. Redknap är dock ett namn att hålla ögonen på i framtiden. Med sitt tekniska kunnande och förståelse av karaktärer kan han bli något riktigt stort i genren. 3+ revbensbrott av 5 möjliga.

 

 

Kvällens andra film, Kaijyu Mono (2016), föregicks av att det förskräckliga hummermonstret Lobstra invaderade Kino. Lobstra hade under veckan hotat med att dyka upp och förstöra den stad av kartonghus som konstruerats inför visningen. Han hade dessutom passat på att skicka en känga (eller klo) till Harley Rage - en av Sveriges främsta wrestlare med flera titlar på sitt CV. Vad hummermonstret inte hade räknat med var att han skulle mötas av Rage själv! Lunds första wrestlingmatch följde där Harley Rage besegrade Lobstra med en enkel body slam. Om det blev hummerfest efteråt förtäljer inte historien! Hela rasket finns filmat och utlagt på festivalens Facebooksida.

 

Kaijyu Mono handlar som en ren tillfällighet om hur ett stort monster vaknar till liv och ställs mot en kemiskt förstorad wrestlare. Deras strider om Tokyo gör snart wrestlaren till en superstjärna, men kommer han kunna hålla fötterna på jorden?

 

Jag gillar japansk monsterfilm. Jag gillar wrestling. Jag borde älska det här. Ändå är det något som skaver. I motsats till förra årets höjdare, Love & Peace (2015), som var en hyllning till kaijyu-film som samtidigt spelade på mina känslosträngar som en galen japansk Jimmy Page, försöker Kaijyu Mono alldeles för mycket. Det känns som att Minoru Kawasaki vill få in så många laughs-per-minute som möjligt, vilket gör att högt blandas med alldeles för mycket lågt. Sen är det visserligen kul att se en wrestlingfavorit som Kota Ibushi göra sina moves i jätteformat, men till syvende och sist hade jag mycket större förhoppningar på den här filmen än vad den levererade. Den är bitvis riktigt underhållande, men alldeles för ojämn för högre betyg. 2+ 450-splashes av 5 möjliga.

 

Festivalens sista dag spenderade jag som sagt annorstädes och kan således inte recensera de tre filmer som visades då. Värt att notera är att vinnaren av festivalens eget pris för bästa internationella film, The Siren, blev amerikanska Diverge (2016) - en film jag definitivt kommer lägga in om screener för. Mer om den vid ett senare tillfälle alltså. Dearest Sister (2016) fick ett hedersomnämnande i samma veva, vilket jag kan skriva under på. Även om det knappast var festivalens bästa film är det alltid kul att se nya filmländer komma fram och extra kul är det att landets enda genreregissör är kvinna. Vi behöver fler kvinnliga filmskapare rent generellt så när ett nytt land börjar göra film och en av landets ledande regissörer är just kvinna är det ett gott tecken!

 

På kvällen delades också det stora Méliès d’Or-priset ut i både lång- och kortfilmsklasserna. Ingen av filmerna hade screenats i förväg i Sverige, men speciellt långfilmsvinnaren, fransk-belgiska Grave (2016), verkar ytterst intressant. På kortfilmssidan knep The Frozen Eye priset.

 

Imorgon avslutar jag årets festivalrapportering med den sedvanliga krönikan samt utdelning av Skitfint pris!

Av Ulf - 26 oktober 2016 14:45

 


FFF 2016 Dag 7: Det var bara en längdhoppsgrop

 

Jag har efter igår sett hälften av alla skräckfilmer producerade i Laos. Det betyder att jag sett en laotisk film. Med en samlad produktion på 13 filmer överhuvudtaget är det lilla asiatiska landet inte en jätte på filmmarknaden direkt. I Dearest Sister (2016) fick jag således en tämligen unik inblick i ett filmland under utveckling.

 

 

Nok flyttar från en liten by på landsbygden för att ta hand om sin kusin Ana i huvudstaden Vientiane. Ana har gift sig rikt med en estländsk affärsman, men då han reser väldigt mycket behöver hon någon som håller henne sällskap. Ana håller nämligen på att bli blind, men litar inte på husets övriga personal. Nok inser snart att det är något annat som står galet till. Varför skadar hennes kusin sig själv och vad är det hon verkar se som ingen annan ser?

 

Mattie Do har gjort båda de laotiska genrefilmerna och är således landets enda riktiga representant för den här typen av berättelser. Det närmsta jag kan hitta som beskriver hennes stil är äldre indonesiska skräckrullar (ja, de som alla ser... bra där), men Do har tydliga influenser från framförallt Japan i sitt sätt att regissera skräckscenerna i sig. Jag förstår att man som landets enda skräckfilmsregissör kanske inte kan ta ut svängarna direkt, men det är just det som är problemet med Dearest Sister. Den spelar mer som en dramafilm med vissa övernaturliga element än en regelrätt skräckfilm. Do gör bra ifrån sig i båda avseenden, men hon är trots det en klart bättre skräck- än dramaregissör.

 

Manusmässigt skulle filmen behöva kortas ner en del, alternativt haft annat tempo. Långa stunder händer det inte så mycket och jag fick en känsla av att jag tittade på någon asiatisk version av Strindberg då och då. För er som inte vet så är detta inte en bra sak för mig. Sen kommer det scener där berättandet blixtrar till, vilket gör för en väldigt ojämn film. Jag hoppas att Do fortsätter göra den här typen av film men att hon vrider upp skräckelementen både ett och två snäpp. Det här är nämligen väldigt lovande, men inte riktigt där än. 2+ lotterivinster av 5 möjliga.

 

 

Kvällens stora begivenhet var den dubbla dosen UFO-film som besökarna fick ta del av. Först ut var Michael Cavanagh och Kerstin Übelackers dokumentär om UFO-Sverige, Ghost Rockets (2015). Som 14-årig grabb var jag prenumerant på föreningens nyhetsbrev och slukade med fascination allt som gick att få tag i om fenomenet via det lokala biblioteket, däribland de "spökraketer" som siktades över stora delar av Sverige 1946. Cavanagh och Überlacker följer föreningens arbete med att sätta samman en expedition till en avlägsen sjö för att undersöka ett liknande fall.

 

Det som är unikt med UFO-Sverige, i alla fall enligt vad jag har hittat, är att de är bland de få föreningar som har en strikt vetenskaplig metod till sitt arbete med UFO-fenomenet. Alltför ofta får vi bara se personer som David Icke och dylika komma med den ena konspirationsteorin knäppare än den andra när det gäller ämnet. UFO-Sverige är mycket mer grundade (ordvitsen absolut medveten) i sitt arbete och intresse. Enligt dokumentären bedömer de endast 2 - 3% av fallen de undersöker som tillsvidare oförklarliga.

 

Dokumentären är full av berättelser om diverse påståenden de fått in och kunnat motbevisa. Min stora favorit var när Claes Svahn, grundare och mångårig ordförande för föreningen, berättar om tipset om en "landningsbana i skogen, komplett med små fotsteg". Det fanns mycket riktigt en sju till nio meter lång bana fullt med små fotsteg omkring. Det är vad man brukar hitta vid en längdhoppsgrop för barn.

 

UFO-letandet är dock bara en del av dokumentären. Det som lyser igenom är skildringen av svenskt föreningsliv och de eldsjälar som år ut och år in går på årsmöten, engagerar sig och försöker värva nya medlemmar. Cavanagh, med rötter i Australien, hade aldrig sett något liknande innan han kom till Sverige. Det typiskt svenska föreningslivet skildras med kärlek och de karaktärer som många av medlemmarna är får alltid ett omtänksamt och fint porträtt.

 

Ghost Rockets är en av få dokumentärer som fått mig att fälla en tår - inte över hur sorgligt något är utan hur förbaskat fint gemenskap kan vara. Två äldre medlemmar, Mats och Gunnar, har en vänskap som går rakt in i hjärtat och scenen när de diskuterar liv på andra planeter och kunskapssyn på vår planet fick mig att snyfta lite. För, som en av dem säger, hur kan man inte vara nyfiken på de här sakerna? Jag känner igen mig till fullo och rekommenderar Ghost Rockets till alla som har nyfikenheten i behåll. Stackars er andra. 4 spökraketer av 5 möjliga.

 

 


Kvällens andra UFO-relaterade film var den amerikanska Man Underground (2016). Filmen låter oss följa den minst sagt kufiske Willem Koda och hans försök att få folk att lyssna på hans konspirationsteorier om hur regeringen gömmer saker för oss. När hans vän Jim föreslår att han ska göra en lågbudgetfilm om sina upplevelser nappar Willem på idén. Med sig på tåget får de också Flossie, en avhoppad collegestudent som återvänt hem till föräldrarna i brist på annat. Frågan är bara om Willem helt enkelt är knäpp eller om det finns någon sanning i hans påståenden?

 

Vilken utsökt poster! Om den hade varit till en bättre film hade den prytt min vägg. Man Underground är inte en dålig film på något sätt, men den har lite problem med att veta vad den vill vara - en dramafilm med excentriska karaktärer eller en dramakomedi med science fiction-element. Det är klart att man hade kunnat kombinera ihop dessa delar så det hade fungerat bra, men Man Underground har en inkonsekvent ton som jag inte riktigt kan ta mig förbi. Det irriterar mig eftersom när den är bra är den förbaskat bra!

 

George Basil är lysande i huvudrollen och levererar sina repliker med sådan säker- och självklarhet att han blir väldigt komisk. Likaså är porträttet av hur det "normala" samhället behandlar de som är lite speciella väldigt drabbande. Har man specialintressen och inte vet hur man för sig socialt blir man ofta behandlad som Willem blir i filmen. Jag har sett det många gånger i mitt jobb med ungdomar med diverse diagnoser.

 

Dessvärre hindrar den tidigare nämnda inkonsekventa tonen Man Underground från att bli något riktigt bra. Slutet står dessutom i skarp kontrast med resten av filmen och jag lämnade salongen med viss nedstämdhet som inte hade behövt vara där. En bra film som hade kunnat vara en mycket bra film. 3+ speciella personligheter av 5 möjliga.

 

Ikväll återuppväcker jag min passion för bordshockey i den tävling som festivalen anordnar innan jag går och ser på hockeyslagsmål i Ice Guardians (2016) med en gästande hockeylegend på besök. Mats Näslund! Bordshockey klockan 19:00 på Stadshallen och film 21:00 på Kino.

Av Ulf - 24 oktober 2016 16:45


FFF 2016 Dag 7: Kortfilmskavalkad och blodfattiga vampyrer  

 

Söndag i Lund är en sömnig dag. Studenterna sover nattens begivenheter av sig eller ägnar sig i regel åt tystlåtna aktiviteter. Det var således en tämligen öde stad som jag cyklade igenom på väg till dagens visning av de Méliès-nominerade kortfilmerna. Som vanligt stod Spanien och Frankrike för stor del av bidragen, men den här gången hade jag väldigt lätt för att välja en favorit. Den franska Juliet (2015) är en absurdhumoristisk historia om hur SEED, ett stort teknikföretag med inte så få likheter med Apple, lanserar en ny "livspartner" de kallar för Juliet. Juliet är en android som lyder din minsta vink. Ni kan ju gissa vad de främst används till. Skrattet fastnar dock i halsen i slutscenen. Juliet är allt vad bra science fiction ska vara - välskriven, samhällskritisk och inbjudande till diskussion.

 

Den enda av de övriga kortfilmerna som egentligen kunde tävla med Juliet var den spanska Sputnik (2016). Under ett misslyckat sputnikuppdrag finner sig kosmonauten Nikolay utan sätt att säkert komma tillbaka hem. Med ett syreförråd som snabbt minskar får han kontakt med den amerikanska flickan Sarah via radio. Medan Nikolays luft börjar ta slut försöker han inspirera den lilla flickan till att följa sina drömmar. Det låter sjukt depressivt, men är en ganska hoppfull historia. Den saknar den udd som Juliet har, men det som verkligen irriterar mig är Sofia Feord i rollen som Sarah. Det är hårt att säga så här om en barnskådespelare, men hon är verkligen usel och drar ner helhetsupplevelsen rejält.

 

 

 

Efter kortfilmerna var det dags för en av de filmer jag sett fram emot mest under festivalen, Monica Demes vampyrfilm Lilith's Awakening (2016). På pappret låter en vampyrfilm satt i en liten håla i Iowa som ett ganska intressant upplägg, inte minst eftersom Demes har fått lite input från sin mentor (och en kille jag beundrar lite sisådär) David Lynch. Dessvärre är Lilith's Awakening en alldeles för långsam historia. Lucy lever ett inrutat liv där hon arbetar på sin fars bensinstation och är fast i ett trist äktenskap. När hon börjar bejaka sin mörkare sida och fortsätter ha en affär vid sidan av sitt äktenskap börjar dock något hända med henne. Hennes mörkare jag, Lilith, träder fram.

 

Jag skulle verkligen vilja tycka om den här filmen, men jag kan inte. Den pendlar mellan att vara snygg och studentfilmsmässig, intressant framing och mördande tråkiga stationära tagningar där inget händer. Enligt Demes ska filmen ha en ambivalent ton och ställa frågor till publiken vad den egentligen betyder - inte helt olikt Lynch. Skillnaden ligger i att den senare alltid har ett starkt narrativ som bas för vad han än gör. Han har engagerande karaktärer och är en jäkel på att bygga stämning med bild och framförallt ljud. Jag tror absolut att Demes har en framtid i branschen, inte minst eftersom hon har ett gott öga som lovar mer. Just nu håller det dock inte i längden. 2 på tok för långa tagningar av 5 möjliga.

 

 Efter Lilith's Awakening tog jag mig hemåt för att avnjuta kvällens sista film, den dansk-svenska Shelley(2016). Ett gift par anlitar en kvinna som hemhjälp. Snart får hemhjälpen, Elena, reda på att paret är ofrivilligt barnlöst. Paret ger henne ett erbjudande hon inte kan motstå - var vår surrogatmor och vi betalar dig tillräckligt mycket för att du ska kunna återvända till Rumänien och starta ett liv tillsammans med din son. Men vad är det egentligen som växer i Elena?

 

En av de stora skräckklassikerna under 1900-talet var, om man får tro diverse filmvetare, Rosemary's Baby (1968). Jag har aldrig förstått varför. Det är en seg film med förvisso bra skådespel med inget som lyckats engagera mig direkt. Shelley är en väldigt avskalad variant av just Rosemary's Baby satt i nordisk skogsmiljö. Som story betraktat måste jag säga att den fungerar bättre än sin tydliga inspirationskälla, inte minst eftersom den är tajtare, men faktum kvarstår att det inte är en särskilt intressant berättelse till att börja med. Därmed inte sagt att Shelley är en dålig film, men den kanske inte är för mig. Den innehåller en del riktigt bra och täta scener, framförallt mot slutet, men jag kunde inte låta bli att titta på klockan både en och två gånger ändå. Jag är kluven, men ett högst subjektivt betyg (som egentligen alla betyg är) säger 2+ elaka livmodersinnevånare av 5 möjliga.

 

Även om Shelley var kvällens sista film för mig visades även den tidigare recenserade K-Shop (2016). Det var kvällens bästa film. Hepp!

 

Ikväll kollar jag in postapokalyptisk tennis i The Open, 19:00 på Kino och lämnar Tank 432, 21:00 på Kino, åt de närmast sörjande.

Av Ulf - 8 oktober 2016 21:45

 


Regi: David F. Sandberg

Manus: Eric Heisserer (baserat på David F. Sandbergs kortfilm)

Medverkande: Teresa PalmerGabriel Bateman, Alexander DiPersia mfl.

Produktionsbolag: Grey Matter Productions/Atomic Monster/RatPac-Dune Entertainment

År: 2016

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4786282/


Martin kan inte sova om nätterna. Hans mamma pratar med någon i sitt sovrum, någon som hon kallar för "Diana" med som Martin aldrig sett. När Martin somnar i skolan på grund av utmattning hämtar hans storasyster, Rebecca, honom. Det visar sig att även hon har erfarenhet av Diana, som av någon anledning bara kommer fram i mörker...


För några år sedan såg jag David F. Sandbergs ypperliga kortfilm med samma namn. Det var en kort men mycket effektiv skildring av ett filmmonster som hade stor potential. När han nu tillsammans med manusförfattaren Eric Heisserer utökat materialet till en långfilm måste det tyvärr sägas att den borde stannat i det kortare formatet. 


Felet ligger inte så mycket hos Sandberg som det gör hos Heisserer. Manuset läcker som ett såll med logiska luckor och ett upprepande berättande som inte leder någonstans. Som titeln antyder kan monstret bara komma fram i mörker. Filmen igenom är i princip det enda sättet för detta att hända att ljuset slocknar oförklarligt. Vårt monster, Diane, verkar nämligen inte bara ha en superkraft utan någon slags deus ex machina-superkraftgenerator som ger henne vad hon behöver när hon behöver det. Det känns mest som... fusk. Ta vilket klassiskt skräckmonster som helst och du har klart för dig vad som krävs för att besegra det ganska omgående. Dracula? Sol, påle genom hjärtat och halshuggning gets him every time. Jason Vorhees? Kan du komma tillräckligt nära för att göra ordentligt med skada så. Diana? ... Blacklight? Kanske? Fuck if I know! Detta i kombination med karaktärer som uppträder som förenade dumskallefederationen filmen igenom (skitbra idé att stå med ryggen mot mörkret!) gör att manuset sätter ett rejält krokben för Light's Out.

 

Nåja, allt är inte illa. Sandbergs regi fungerar riktigt bra och han är duktig på att bygga upp suspens i scenerna. Skådespelarmässigt är det en film klart över medel, men med ovan beskrivna manus blir det mest en gäspning i slutändan. Synd.


Betyg: 2- ljusskygga damer av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se