Regi: Thomas Sieben

Manus: Thomas Sieben & J Blakeson

Medverkande: Jella Haase, Clemens Schick, Max von der Groeben

Produktionsbolag: Henning Ferber Production

År: 2019

Längd: 89 min

Land: Tyskland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8613876/

Vic och Tom är två småskurkar som tänker att de måste starta ett nytt liv, någonstans där deras förflutna inte ställer till det för dem. För det behövs pengar. De båda kidnappar Stella, dotter till en affärsmagnat, och försöker pressa hennes far på pengar. Det är bara det att fadern inte är helt medgörlig och att Tom kanske inte har varit helt sanningsenlig när han sagt till Vic att han inte alls känner Stella sedan tidigare.

Ibland undrar jag hur pitching-möten går tillväga. "Ja, vi vill göra en tysk remake på The Disapperance Of Alice Creed (2009). Vad vår twist är? Eh... den är på tyska? Och lite sämre än originalet också!" Det är ungefär allt den här filmen är. Originalet, även det författat av J Blakeson, kommer inte gå till historien som en av filmhistoriens tätaste thrillers direkt, men den var välspelad och hade framförallt Gemma Arterton i huvudrollen. Den tyska varianten har istället Jella Haase som konstant spelar över i varenda scen. De två manliga skådespelarna är bättre, men adaptionen av manuset gör att vi här inte får reda på särskilt mycket av vad de är för typer och det som huvudsakligen etableras är deras stereotypa alpha-beta-relation till varandra.

Ni ser hur lite jag har att säga om den här filmen? Den är inte värdelös, men den är så slätstruken att jag undrar hur fan den fick finansiering överhuvudtaget? Är det ett sätt att tvätta pengar? Skattefusk? Den här filmen har inget existensberättigande när den gör vad originalet gör men sämre på alla punkter. Bah.

Betyg: 2 slöseri med tid av 5 möjliga

Regi: Jim Muro

Manus: Roy Frumkes

Medverkande: Mike Lackey, Bill Chepil, Vic Noto mfl.

Produktionsbolag: Street Trash Joint Venture

År: 1987

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0094057/

En spritförsäljare hittar en gammal låda gömd i sin affär innehållandes ett märke likör som han aldrig hört talas om. Som en annan Bert Karlsson resonerar han att det ska säljas, inte förtäras. Det är bara det att flaskorna innehåller något som smälter människor så fort de tar en klunk. Och sen är det något med en galen Vietnamveteran och ett gäng hemlösa och... jag vet ärligt talat inte!

Street Trash är något av det märkligaste jag sett de senaste fem åren. Det är en totalt osammanhängande historia som inte har särskilt bra sammanhållning, ton eller skådespel. Vad den har är scener som är så over-the-top att den är sevärd bara för det. Framförallt är den intressant ur ett filmhistorisk perspektiv. Regissören James Munro har sedermera blivit en av Hollywoods absoluta främsta kameramän och räknas som ett levande geni när det kommer till steady cams. Det går igen i Street Trash. Den må vara fullkomligt ologisk, men det är en av de snyggast filmade independentproduktioner jag sett. Som assistent hade Munro även en viss Bryan Singer. Undrar vad som hände med honom?

Street Trash är definitivt inte en film för alla smaker. Som film betraktat är den tämligen värdelös, men här finns så mycket briljans utspillt i den kompletta galenskapen att jag främst rekommenderar den till genrefans. Manusförfattaren Roy Frumkes har i intervjuer sagt att han skrev manuset för att stöta sig med så många grupper han kunde. Det här kan vara den minst politiskt korrekta filmen från 80-talet och då finns det ändå en uppsjö. Vissa saker, som en jakt på en avhuggen penis (ja...), är förbaskat roliga i all sin svärta. Andra är mer svårsmälta, såsom den totalt godtyckliga våldtäktscenen mitt i filmen som bara lämnar en dålig smak i munnen. I och med sin ojämna struktur och berättande är det inte heller den mest underhållande schlockfilm jag sett. Den är dock absolut... "speciell".

Mest schlockiga scenen: En stackars man jagar sin avhuggna mandom genom ett skrotupplag till slapstickmusik medan de lokala hemlösa spelar boll med den.

Regi: Grant Sputore

Manus: Michael Lloyd Green

Medverkande: Rose Byrne, Clara Rugaard, Hilary Swank mfl.

Produktionsbolag: The Penguin Empire/Southern Light Films/Rhea Films

År: 2019

Längd: 115 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6292852/

Exakt 24 timmar efter mänsklighetens undergång vaknar en robot till liv i en underjordisk bunker. Roboten sätter genast igång med sitt uppdrag - att sätta ett av de cirka 60 000 embryon som finns lagrade i basen i en konstgjord livmoder. Drygt 16 år senare börjar planetens nya hopp, en flicka enbart kallad för "daughter", ifrågasätta sin "mor". Varför kan hon inte gå ut? Det hela blir ännu märkligare när det knackar på dörren till bunkern...

I Am Mother är en axelryckning. Det finns inget bättre sätt att säga det på. Vi har sett det här så otroligt många gånger förr med tematiken robot kontra människa, kall logik mot varm känsla och yada, yada, yada. Det hade dock kunnat bli något mycket mer. Michael Lloyd Greens manus börjar nämligen väldigt bra och ställer intressanta frågor om vad som egentligen krävs för att uppfostra en "god och moralisk" människa. Manuset är dessutom förankrat i Asimovs robotlagar, med en twist, vilket gör den relativt verklighetstrogen när det kommer till AI. Här borde man också stannat.

Någonstans efter att Daughter och Mother får besök devolverar filmen till trötta troper och upptrampade stigar. Det finns en klar poäng som sammankopplas med första delens mer lågmälda berättande, men karaktärerna reagerar helt ologiskt angående den. Green tycks mena att även om man blivit uppfostrad av en "kännande" robot är man alltid mänsklig i sitt tankesätt. Jag är inte så säker på det, men det vore en mycket mer intressant sak att ta reda på än vad som nu händer.

Det som räddar I Am Mother är design och skådespel. Det här ser ut som jag hade kunnat tänka mig att en avancerad framtida AI-styrd bunker hade kunnat se ut och det hela för tankarna till gamla 70-talsrullar. Mycket bra. Hilary Swank är som alltid sevärd, men det är framförallt det unga danska stjärnskottet Clara Rugaard som äger den här filmen i rollen som Daughter. Det fanns dock bra mycket mer potential här som gått förlorad med den väldigt typiska andra halvan av filmen. Synd.

Betyg: 2+ do electric mother dream of electric kids? av 5 möjliga

Regi: McG

Manus: Zack Stentz

Medverkande: Jack Gore, Miya Cech, Benjamin Flores Jr. mfl.

Produktionsbolag: Netflix & Wonderland Sound And Vision

År: 2019

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8179388/

Trettonårige Alex spenderar i princip all sin vakna tid inomhus vid en skärm av något slag. Nu har hans mamma beslutat att han ska åka till Rim Of The Worlds sommarläger i två veckor för att få grabben att socialisera lite. Vad ingen av dem (eller någon annan för den delen) hade räknat med är att hela planeten snart befinner sig i krig mot en utomjordisk invasionsstyrka och Alex och hans nyfunna vänner är de enda som kan stoppa striderna.

Det finns en kvalitet som filmer och tv-serier måste besitta för att de ska slå stort och bli ihågkomna bortom nästa års blockbuster - genuinitet. En film som uppenbart är inne för att haka på en trend utan något eget att berätta blir ofta en gäspning. Rim Of The World har ett kul koncept (kids fighting aliens!), men den påtvingade våta nostalgifilten ligger tung över hela produktionen.

Zack Stentz manus är smockfullt med referenser till framförallt 90-talets storfilmer och jag blir trött redan efter en kvart. Det här är "nästa generation" av den nostalgi som Stranger Things (2016) gör så jäkla bra och som alla försöker kopiera med mer eller mindre lyckade resultat. Allt du förväntar dig är här, ända ner till att de fyra osannolika hjältarna tar sig fram på cyklar. Kombinera detta extremt förutsägbara manuset med en av de största medelmåttorna i Hollywood i registolen blir det här aldrig särskilt intressant eller bra. 

Det kanske värsta är att jag är så himla säker på att jag sett den här filmen förr. Det slog mig mot slutet att jag verkligen kunde varenda scen. Om det beror på en jäkla lång deja vu eller om det filmen är så generisk att jag blev tillfälligt klärvoajant låter jag vara osagt. I och med att den spelar efter alla regler den kan hitta är den heller inte totalt värdelös. Det finns klyschor av en anledning. Det är dock en mycket lätt film att glömma bort. Jag lär inte komma ihåg den om två veckor.

Betyg: 2 tröttsamma stereotyper av 5 möjliga

Regi: Kevin Kölsch & Dennis Widmyer

Manus: Jeff Buhler (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Jason Clarke, Amy Seimetz, John Lithgow mfl.

Produktionsbolag: Alphaville Films/Di Bonaventura Pictures/Paramount Pictures mfl.

År: 2019

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0837563/

Dr. Louis Creed flyttar med familj till den lilla orten Ludlow. Huset ligger naturskönt om det inte hade varit för den stora huvudleden där lastbilar dundrar förbi då och då. Men bakom huset, in i de gamla skogarna, finns grannskapets kyrkogård för husdjur. När familjens katt blir påkörd av en av lastbilarna får Louis höra en legend från grannen Judd som insisterar på att de ska begrava katten på ett visst ställe i skogen. Ett ställe där det som begravs kommer tillbaka ifrån...

Pet Sematary (1983) är en av Stephen Kings allra bästa böcker. Även om jag "bara" gav den en fyra i den länkade recensionen har jag återvänt till den flera gånger sedan dess. Det är en bok som måste mogna för att man ska uppskatta den fullt ut tror jag. Det finns väldigt mycket under ytan i familjeförhållandena som dessvärre i stor mån gick förlorat i den första filmatiseringen från 1989. Det finns ett ursinne under ytan hos King här som så här i backspegeln troligen berodde på hans missbruk och den stress det innebar för hans eget äktenskap. Jag såg fram emot att Jeff Buhler skulle ha tagit fasta på det här i sin adaption av Kings text. Det visade sig att 1989 års version är bättre på att leverera vad jag ville ha.

Det är klart att en film från 2019, i princip vilken som helst, kommer vara tekniskt snyggare än en film från 1989 om den senare hade en starkt begränsad budget. Och ja, 2019 års Pet Sematary har sina stunder med ögongodis, men det är också det enda som har blivit bättre. Det och John Lithgow. Lithgow gör ännu en mycket bra roll, den här gången som grannen Judd, och han är alltid sevärd. Desto värre är det med huvudrollsinnehavarna. Jason Clarke kan vara den tråkigaste leading man-skådespelaren i Hollywood idag. Han har verkligen ingen stjärnkvalitet och även om han gör ett habilt jobb här lyfter han knappast filmen. Lika illa är det med Amy Seimetz som jag har sett i en långa radda saker men aldrig lärt mig namnet på. Så förglömelig är hon.

Där Pet Sematary hade som störst utrymme att göra förbättringar var som sagt i manuset. Det här är i princip samma manus med en del försämringar. John Lithgow till trots finns det ingen anledning att se den här nyinspelningen. Some times dead is better.

Betyg: 2 jag hade hellre sett Lithgow med katten i två timmar av 5 möjliga

Regi: M. Night Shyamalan

Manus: M. Night Shyamalan

Medverkande: James McAvoy, Bruce Willis, Samuel L. Jackson mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures/Blinding Edge Pictures/Blumhouse Productions mfl.

År: 2019

Längd: 129 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6823368/

David Dunn är på jakt efter den mystiske seriemördare som härjar i staden. När han till sist hittar honom blir dock både David och mördaren, Kevin, gripna och satta på en rättspsykiatrisk klinik. Dr. Ellie Staple inleder en behandling av David och Kevin för att komma till bukt med att de uppenbarligen tror att de har superkrafter. Kliniken är dock också hem för en viss Elijah Price, även känd som "Glass", och han har helt andra planer för de intagna och den gode doktorn...

Jag avskydde verkligen M. Night Shyamalans Split (2016) som tog en intressant premiss om multipla personligheter och totaldemolerade den till en löjlig sörja. Den enda anledningen att se Split var James McAvoys tour de force som en hel radda olika karaktärer som han kunde byta mellan utan att blinka. Glass är om än ännu mer McAvoys film och han spelar skjortan av både Willis och Jackson i varje scen.

Split var "andra delen" av Shyamalans försök att skapa sitt eget cinematiska universum, med en slutscen där Kevin möter Bruce Willis karaktär David från Unbreakable (2000). Det var en sjukt cool idé som kom från ingenstans alls och därför såg jag också ändå fram emot Glass. Kanske skulle Shyamalan nå sin tidigare storhet från just Unbreakable med den här filmen? Ja... det hände ju nu inte.

Uppbyggnaden i Glass är smått briljant och ger en väldigt verklighetstrogen bild av hur "verkliga" superhjältar troligen hade arbetat. Tyvärr tar filmen sen en rejäl djupdykning i och med att handlingen förläggs till kliniken. Det verkar som Shyamalan skrev in sig i ett hörn med den utvecklingen och framförallt är Dr. Ellie Staple (Sarah Paulson) en skrattretande dåligt skriven karaktär som bedriver den värsta av poppsykologi jag sett på ett bra tag. När filmen till sist hämtar sig är det för lite, för sent. Glass var liksom Split en intressant idé som helt enkelt inte roddes i land. Trist.

Betyg: 2 och klipp ner den en halvtimme, tack av 5 möjliga

Regi: Matthew Holness

Manus: Matthew Holness

Skådespelare: Sean Harris, Alun Armstrong, Simon Bubb mfl.

Produktionsbolag: BFI Film Fund/thefyzz

År: 2018

Längd: 85 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6081670/

Dockmakaren Philip återvänder hem till sin styvfar på den engelska landsbygden. Med sig har han bara en av sina egna skapelser, The Possum - en bestialisk kombination mellan en spindel och en människa. Hur han än försöker göra sig av med The Possum tycks den alltid återvända hem. När en lokal tonårig pojke dessutom försvinner spårlöst börjar Philip ana oråd...

Ta en titt på den där postern och säg att den inte får det att krypa längs ryggraden! Tyvärr är det också bland det bästa med Possum. Matthew Holness (manus och regi) har skrivit en säregen historia som förvisso bara klockar in på 85 minuter, men som känns som 155. The Possum ger "långsam" en ny innebörd och dess repetativa struktur (som till en början funkar ganska bra) blir efter ett tag mest påfrestande. Inte heller skådespelarna är något att skriva hem om med Sean Harris i huvudrollen. Harris klarar inte riktigt av att bära en film nästan på egen hand.

Det som filmen dock gör bra är stämningsskapandet. Här finns en hel del scener som är så fantastiskt snygga att det arthouse-liknande manuset mest kommer i vägen. Filmens stora stjärna är just skapelsen The Possum som ser ut som något H.R Giger hade kunnat skapa efter en LSD-tripp. Jag tycker besjälade dockor är läbbiga i vanliga fall och Possum avhjälper inte direkt detta!

Till syvende och sist är dock Possum en besvikelse. Den har så mycket potential att den i någon annans händer säkert hade kunnat bli en riktigt bra film. Holness är inte rätt regissör för det här projektet helt enkelt. Någon Lynch är han inte, hur mycket han än försöker.

Betyg: 2 dirty boys av 5 möjliga

Regi: John Francis Daley & Jonathan Goldstein

Manus: Mark Perez

Skådespelare: Jason Bateman, Rachel McAdams, Kyle Chandler mfl.

Produktionsbolag: Access Entertainment/Dune Entertaiment/New Line Cinema mfl.

År: 2018

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2704998/

Max har aldrig slagit sin storebror Brooks i något spel överhuvudtaget. När Brooks kommer till stan i affärer och erbjuder sig att vara värd för nästa spelkväll ger sig Max därför fan på att han ska slå honom. Spelet, en iscensatt kidnappning, visar sig dock vara lite för verklig när Brooks blir kidnappad på riktigt. Nu måste Max och hans vänner hitta honom innan det är för sent.

Kan du säga "mellanmjölk"? Det är nämligen exakt vad den här filmen är. Det har gjorts åtskilliga varianter på det här temat innan, men Game Night är väl troligen den första som släpps på bred kommersiell front sedan The Game (1997). Tematiken är dock populär hos indiefilmare och jag har sett flertalet mer eller mindre bra versioner på det här de senaste åren. Game Night är inte direkt en dålig film som sådan, men så fruktansvärt "säker" i allt den gör. Här finns ingen svärta eller udd som annars brukar vara subgenrens kännetecken. Det är en urvattnad version av de hjärnspöken de här filmerna brukar utforska. 

Av ovanstående anledning blir det här den kortaste recensionen på länge. Det finns helt enkelt ingenting att säga om Game Night. Totalt förglömelig. Det är egentligen ett värre betyg än en sågning.

Betyg: 2 såg jag en film ikväll? av 5 möjliga