Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 6 augusti 2016 20:20

 


Regi:  David Ayer

Manus: David Ayer

Medverkande: Will Smith, Margot Robbie, Jared Leto mfl.

Produktionsbolag: Atlas Entertainment/DC Comics/DC Entertainment mfl.

År: 2016

Längd:  123 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1386697/


STATEMENT: Av olika anledningar har bloggens sida på Facebook placerats i malpåse i cirka två veckor. Bloggen kommer dock uppdateras som vanligt. END STATEMENT.


Efter att jag var tvungen att såga Batman v. Superman (2016) längs fotknölarna förväntade jag mig inte särskilt mycket av Suicide Squad. Serien må vara bra och jag såg fram emot att se en lite mer vuxen DC-film igen, fjärran från operettfjärten som var tidigare nämnda film. Tyvärr fick jag precis vad jag väntade mig.


För den som inte är bekant med källamaterialet är Suicide Squad lite av DC Comics all-star team när det kommer till superskurkar. USA:s regering beslutar sig för att genom teknisk kontroll (lyd oss eller go boom) skicka en grupp superskurkar på allsköns farliga uppdrag med motivationen att kunna få sina straff förkortade. David Ayer är duktig på coola karaktärspresentationer... och gör det till förbannelse i den här filmen. Istället för att ha inarbetade karaktärer för den icke-serieläsande publiken, så som Marvel gjort med sina solofilmer innan ensemblediton, har man en mängd karaktärer att presentera. Och ja, karaktärsporträtten, med ett lysande undantag som vi kommer till, är bra, men det blir för mycket information efter varandra utan att något egentligen händer. Här är en radikal idé: Strunta i presentationerna överhuvudtaget. Låt den nyfikna publiken leta upp mer info om de karaktärer som fascinerar dem och bara kör igång matinéäventyret.


För Suicide Squad är verkligen ett matinéäventyr. Inget ont om sådana, men i ordet ligger också associationen att vara familjeanpassad från kanske 11 år och uppåt. I de flesta delar av världen med åldergränser ligger också åldergränsen mellan 12 - 13 år. Varför jag nämner det? Av en enkel anledning - karaktärerna må vara bra, men de har blivit alldeles för rumsrena. Jämför exempelvis med Deadpool (2016) som gav blanka fan i de yngre ålderskategorierna och körde fullt ut. Manuset i Deadpool är ganska tunt, men eftersom man låter karaktären spela ut blir den fantastiskt underhållande. I Suicide Squad är karaktärerna bra presenterade, men är tämligen... kastrerade. Jag pratar så mycket om karaktärerna som jag gör eftersom filmen är i total avsaknad av narrativ struktur.


Nu kanske jag är lite elak - det finns en historia här, men den är så valhänt berättad att jag mest skakade på huvudet. I grund och botten löper en av medlemmarna i gruppen amok och de andra måste stoppa hens framfart. Kombinera detta med en mycket mer intressant bihandling om Harley Quinn och Jokern så känns det som filmen missar målet större delen av tiden. Med ordvitsen absolut medveten är det istället Deadshot (Will Smith) som blir den centrala karaktären i gruppen. Smith är bra, men jag skulle hellre sett mer fokus på Harley Quinn (Margot Robbie) som stjäl varenda scen hon är med i. Faktum är att hela ensemblen är minst bra upp till fantastisk i Robbies fall. Alla utom en. Jared Leto gör den värsta version av Jokern jag någonsin sett. Han har för det första inte rätt utseende och för det andra så är hans rolltolkning egentligen bara en väldigt blek kopia av Heath Ledgers version. Ledger verkade i sina bästa stunder galen på riktigt och det gjorde hans Joker mycket mer intressant. Jack Nicholson Joker var den klassiske maffiasnubben som egentligen bara behövde vara Nicholson för att vara en bra Joker. Om vi tittar ännu längre tillbaka var Ceasar Romeros Joker en mer gentlemannamässig variant av clownen. Leto? Han ser ut som han har tagit på sig för stora skor helt enkelt.


Till syvende och sist är Suicide Squad en underhållande film i omgångar. Den har sina ljusglimtar, absolut. Dessvärre är den inte vad DC behövde. De behövde att Suicide Squad skulle bli deras motsvarighet av Guardians Of The Galaxy (2014) - en lättsam ensemblefilm som både kritiker och publik gillade. Nu är det ytterligare en produktion som stinker av Zack Snyders inkompetens. Även om betyget blir godkänt är det här troligen den sista DC-film jag ser på bio - i alla fall med rådande "kreativa" team.


Betyg: 2 missade tillfällen av 5 möjliga



ANNONS
Av Ulf - 17 juli 2016 13:17

 


Regi:   James DeMonaco

Manus: James DeMonaco

Medverkande: Frank Grillo, Elizabeth Mitchell, Mykelti Williamson mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Platinum Dunes/Universal Pictures mfl.

År: 2016

Längd: 105 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4094724/


Två år efter händelserna i The Purge: Anarchy (2014) är det valår i USA. På ena sidan står kandidaten som tycker att den årliga traditionen med tolv timmars laglöshet är en bra sak och på den andra står senator Charlie Roan som vill avskaffa den. Roan, själv offer för traditionen, ser ut att gå mot segern. Som ett sista försök att bibehålla makten inför de styrande en ny regel till årets Purge - högt uppsatta politiker, som tidigare varit off limits, är nu fritt villebråd...


The Purge: Anarchy var sinnesbilden av en framhastad och onödig uppföjare som egentligen inte gjorde någon glad. Eller ja, den gick ju rejält med vinst, så den gjorde investerarna glada i alla fall. Med Election Year hade man ett lysande tillfälle att göra en kommentar på den rådande situationen i USA. De poänger man plockar är dock mest yta och lite substans. Ja, en kvinnlig kandidat (läs: Clinton) på "vänsterkanten" står mot en manlig (läs: Trump) på "högerkanten" och lite BlackLivesMatter inslängt som extra krydda. Det blir dock aldrig särskilt kritiskt eller spännande av en enkel anledning - James DeMonaco kan verkligen inte skriva manus.


DeMonaco har i princip bara skrivit skräp under sin karriär, men de få filmer han skrivit som haft en mindre budget och utspelat sig på ett eller ett fåtal ställen har han ändå behärskat ganska okej. Ju större frihet man ge DeMonaco desto sämre verkar han bli på att hålla ihop story och karaktärer. Election Year är ändå ett fall framåt från Anarchy i och med att den här filmen har en handling och är inte bara en till synes utbytbar samling scener. Vad som irriterar mig är att DeMonaco hade alla ingredienser för en riktigt bra film här, men klarar inte av att bland ihop dem. Vad vi lämnas med är en dussinactionrulle som gör ansatser till något större men som hela tiden faller på näsan. Mycket synd.


Betyg: 2 det smäller fint i alla fall av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 14 juli 2016 13:15

 


Regi:  Roland Emmerich

Manus: Nicolas Wright/James A. Woods/ Roland Emmerich mfl.

Medverkande: Liam Hemsworth, Jeff Goldblum, Jessie T. Usher mfl.

Produktionsbolag: Stereo D/Twentieth Century Fox Film Corporation

År: 2016

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1628841/


På dagen 20 år efter att utomjordingarna drevs tillbaka av en samlad planet (fast mest USA) återvänder de slemmiga varelserna för rond 2. Under de år som gått mellan attackerna har världens länder levt i relativ fred och enorma tekniska landvinningar har gjorts. Dylan Hiller, son till den tragiskt bortgångne hjälten från förra kriget, Steven Hiller, är skvadronsledare för planetens nya elitflygare. Han kommer minst sagt få leva upp till sin fars rykte när det åter är dags att strida på den fjärde juli.


När Independence Day gick upp på biograferna 1996 var jag 14 år gammal och tyckte att det bland det coolaste jag någonsin sett. Någonstans i bakhuvudet visste jag dock redan där och då att det inte var en bra film som sådan utan en magnifik popcornunderhållningsrulle med allt jag gillade. Rymdskepp! Aliens! Action! Explosioner! Lyckan var fullständig. Jag hade inga illusioner om att denna senkomna uppföljare skulle vara en bra film den heller, men tonåringen inom mig längtade efter allt det där som gjorde första filmen så underhållande. Och ja, jag fick allt det där. Rymdskeppen är större, aliensen likaså och explosionerna är massiva. Ändå saknas de viktigaste pusselbitarna. I Independence Day: Resurgence finns inget personligt anslag och det gör den till en två timmar lång kedja av explosioner utan syfte.


Det är inte så konstigt heller. ID2 har fem (!) manusförfattare där originalet hade två. Katastroffilmskungen Emmerich tillhör förvisso dessa och han står för regin även denna gång. Någonstans på vägen tappade Emmerich & co dock stora delar av vad som gjorde originalet så underhållande. Till allra största del är det avsaknaden av Will Smith som skaver. Att skriva ut karaktären är sin sak, men då måste man ersätta honom med någon med likvärdig star power och förmåga att äga en scen. Om vi ska vara snälla är Jessie T. Usher inte riktigt där än. Om vi ska vara ärliga är han ungefär lika intressant som att se färg torka.


Det som fortfarande funkar är Jeff Goldblums ständigt förvirrade forskare (det vill säga hans paradroll i många filmer utöver de två i den här serien), men utan Smith som bollplank för han en tuff kamp utan att uträtta så mycket. Den som verkar ha absolut mest roligt med sin roll är då istället Brent Spiner som den återvändande Dr. Okun. Spiner, en gammal Star Trek-favorit, spelar sin roll precis lika yvigt och over the top som i förra filmen och blir den som äger varje scen han är med i.


Dessvärre funkar som sagt inte manuset något vidare. Den första filmen var förvisso knappast originell, men den hade en berättarglädje med sitt tema som inte finns här. Första filmen var ett spektakel med hjärta om än inte hjärna. Uppföljaren har inte något av det.


Betyg: 2- men de har uppdaterat sin brandvägg åtminstone av 5 möjliga

Av Ulf - 7 juli 2016 15:35

 


Regi:  Ariel Vromen

Manus: Douglas CookDavid Weisberg

Medverkande: Kevin Costner, Gary Oldman, Tommy Lee Jones mfl.

Produktionsbolag: BenderSpink/Campbell Grobman Films/Lionsgate mfl.

År: 2016

Längd: 113 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3014866/


Under ett viktigt uppdrag för att fastställa var en cyberterrorist gömmer sig dör CIA-agenten Bill Pope innan han hinner ge sina överordnade informationen. I ett desperat försök att rädda vad Pope vet anlitar CIA en läkare som experimenterat med minnesforskning. Han påstår att han kan transplantera minnen från Pope till en annan person. Valet för den extremt farliga operationen faller på yrkeskriminelle Jericho, men när Jericho lyckas rymma efter ingreppet blir han en man jagad av både CIA och männen som Pope försökte sätta dit.


Med en bra ensemble och science fiction-förtecken var Criminal upplagt för trevlig popcornunderhållning. Det börjar också bra med tio minuters högoktanig action med Ryan Reynolds som Bill Pope. Sen sker den ovan beskrivna minnestransplantationen och det blir väldigt löjligt, väldigt fort. Skådespelarna visar sig inte direkt från sina bästa sidor heller. Gary Oldman och Kevin Costner verkar ha en inbördes tävling om vem som kan över- respektive underspela mest och har man Reynolds i sin film borde man också hitta ett sätt att använda honom mer. Det var ett bra tag sedan jag såg Costner i något bra och är det något han inte kan spela så är det bad guy. Hans försök att switcha mellan Popes och Jerichos personligheter är skämskuddeaktig. Den enda som kommer undan med hedern i behåll är Gal Gadot (hon har ett bra år även om hon är med i skräp) som Popes fru Jill.


Det finns gott om löjliga filmer som ändå fungerar i och med att de är medvetna nog att de inte försöker vara hundra procent seriösa. Jämför gärna med kitschmästerverket Face/Off (1997) som har en liknande tematik. Det är inte en bra film på något vis men så jäkla over the top att jag inte kan undgå att le när jag ser den. Criminal förblir en kall och cynisk film utan att för en sakens skull ha skärpa. Actionsekvenserna gör att den dock får ett svajigt godkänt betyg, men det är ett ordentligt skamfilat minus efter tvåan.


Betyg: 2- tråkthrillers av 5 möjliga


Av Ulf - 28 juni 2016 17:05

 


Regi:  Daniel Alfredson

Manus: Joe Gangemi & Gregory Jacobs (baserat på Castle Freeman Jr:s roman)

Medverkande: Julia Stiles, Alexander Ludwig, Anthony Hopkins mfl.

Produktionsbolag: Enderby Entertainment/Gotham Group

År: 2015

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4061010/


Lillian flyttar tillbaka till sin hemstad i Alaska efter att hennes mor dött. Det blir ingen trevlig hemkomst. Snart börjar hon trakasseras av Blackway, en tidigare polis som blivit ledare för ett gäng brottslingar. Ingen i staden, allra minst sheriffen, vågar gå emot Blackway, men Lillian får oväntad hjälp av den gamle skogshuggaren Lester och hans vän Nate.


Blackway är ett fall av att ibland får man exakt vad man tror man ska få - varken mer eller mindre. Det är tämligen typiskt för filmer med Anthony Hopkins nuförtiden, men jag drogs till den ganska enkla hämndhistorien satt i Alaska. Tyvärr lyckas Gangemi och Jacobs inte berätta en spännande historia med sitt manus och även om Daniel Alfredsons regi glänser på sina ställen är det en högst opersonlig film.


Därmed inte sagt att Blackway inte har vissa saker som den gör bra. Jag gillar alltid Julia Stiles och så även här. Stiles är en av de där skådespelerskorna jag bara väntar på ska klättra upp på A-listan på riktigt och inte sväva precis utanför den som hon gjort under större delen av sin karriär. Hon är värd bättre. Hopkins gör sin roll bra, men verkar inte särskilt engagerad. Då är Alexander Ludwigs roll som Nate mycker roligare. Ludwig, mest känd för sin roll som Björn Lödbrök i Vikings (2013), har en ljus framtid framför sig.


Till syvende och sist lyckas dock inte Blackway engagera och det är A och O för en film. Vackert foto över skogarna räcker tyvärr inte. I en realåda nära dig snart.


Betyg: 2 gäspningar bland granarna av 5 möjliga

Av Ulf - 15 juni 2016 20:57

 


Regi:  Terry Miles

Manus: Terry Miles

Medverkande: Kirsten Prout, Tiera Skovbye, Michael Karl Richards mfl.

Produktionsbolag: Backup Media/Random Bench Productions/WTFilms

År: 2015

Längd: 78 min

Land: Kanada/Frankrike

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4147210/

 

Sloane och Katie kan inte tro sin lycka när de får en månads jobb på en bondgård mitt ute på vischan. Lönen är bra och kommer bekosta deras planerade shoppingtur till New York. Efter en rad dåliga beslut blir de istället drogade och hålls som sexslavar i två containrar i skogen. Men även lamm har tänder... och biter jävligt hårt.

 

Kirsten Prout är en av de där skådespelerskorna som jag var helt säker på skulle slå igenom för länge sen. Hon har ett speciellt utseende, har visat sina talanger i allsköns genrer, men har aldrig lyckats riktigt, riktigt. Prout är även huvudanledningen till att jag såg den här filmen. Det och titeln. Smaka på den titeln. Riktigt bra! Dessvärre är Terry Miles hämnddrama inte i klass med varken Prout eller nämnda titel.

 

Miles gillar film från 80-talet. Det är väldigt uppenbart. De Carpenterska synthmattorna dominerar filmmusiken, typsnittet till titeln ser ut som något från samma regissör och en rape-revengefilm passar tematiskt perfekt in i 80-talets genreutbud. Tyvärr verkar Miles mer intresserad av att presentera mer eller mindre obskyra referenser till kultfilm än vad han är att berätta en historia. Even Lambs Have Teeth är en väldigt kort film med sina 78 minuter. Det gör att Miles inte lägger krut på något så onödigt som karaktärspsykologi eller bra dialog. Istället blir håller han fokus på just de genrespecifika scenerna.

 

Problemet är att inte heller dessa är särskilt bra. De är helt enkelt inte råa nog. Genren lever och dör med att presentera sina protagonister som fullkomligt rättfärdiga i sina handlingar. Och ja, jag förstår Sloane och Katies motivation, men eftersom tittaren inte fått lära känna varken dem eller förövarna som annat än schablonkaraktärer blir det mest ett blodbad utan riktig riktning. Filmen klarar sig från ettan i betyg helt enkelt på grund av att här finns delar som tagna ur sin kontext är riktigt bra. Som helhet blir det dock knappt godkänt.

 

Betyg: 2- lambs who eat other things than ivy av 5 möjliga

Av Ulf - 21 maj 2016 12:30

   


FFF 2016: Dag 2: Évolution & The Invitation


Efter första dagens besvikelse med Cell (2016) kunde det i princip bara gå uppåt. Kvällens första begivenhet var den franska Évolution (2015) - prisad på Stockholms filmfestival förra året för sitt foto. Fotot är mycket riktigt ren magi, men det skulle visa sig att det också var det bästa med filmen.

 

 

Èvolution låter oss följa den unge Nicolas på en ödslig ö där han bor med sin mor (eller är hon det?) och flertalet andra pojkar i samma familjekonstellation. En dag är Nicolas säker på att han sett en död pojke i vattnet. När han förbjuds att simma ensam längre gör Nicolas mer eller mindre uppror för att bevisa för alla att vad han sett var sant. Men varför finns det inga män på ön? Och varför måste Nicolas och hans vänner läggas in på sjukhus när de når en viss ålder?

 

Som läsare av bloggen vet är jag allergisk mot fransk film som är överdrivet svävande och esoterisk. Ha gärna ett komplext narrativ man måste tolka (jag är ju überfan av David Lynch till exempel), men förankra detta i dina karaktärer. Varför skulle jag annars bry mig om eller sympatisera med dem? Évolution faller nästan i denna fälla, men klarar sig ändå upp till en klar godkänd nivå. Huvudanledningen är Max Brebant i rollen som Nicolas. Även om han inte har särskilt mycket att jobba med i manusform för sin karaktär är Lucile Hadzihalilovics skådespelarregi så pass god att han ändå kan förmedla något jag känner för. I kombination med tidigare nämnda foto blir Évolution därför en godkänd film i min bok. Med ett tajtare manus hade det dock kunnat bli riktigt bra. 2 mer devolution är evolution av 5 möjliga.

 

 

 


Om kvällens första film var sparsmakad på karaktärsutveckling och känslomässig investering var kvällens andra film, The Invitation (2015), precis det motsatta.


Efter två års tystnad efter deras sons död får Will en middagsinbjudan från sin ex-fru Eden och hennes nye kille, David. Väl där samlas kompisgänget som inte träffats på så länge och utbyter historier och har en trevlig om än lite spänd förfest. Will är däremot misstänksam inte bara mot David utan även mot Eden som uppträder väldigt annorlunda. Är det här verkligen en middag eller något helt annat?

 

The Invitation drog iväg i 180 knyck och saktade aldrig in. Jag kände mig totalt överkörd när jag gick ut från salongen - på ett positivt sätt. Skådespelet är superbt, inte minst från Logan Marshall-Green som den väldigt kluvne Will. I och med att The Invitation till allra största del utspelar sig på en och samma plats krävs det ett välskrivet manus för att saker och ting inte ska kännas långdragna. Phil Hay och Matt Manfredi har knappast imponerat i sina tidigare manusarbeten, men här har man lyckats med en masterclass i kammarspel. 

 

Den riktiga stjärnan i filmen är dock regissören Karyn Kusama. Sällan har jag sett en film med så tryckt stämning och jobbiga relationer som inte slår över i pekoral. Kusama håller tonen rakt igenom och det enda jag har lite att anmärka på är att den andra akten är lite, lite för lång. Det är dock ingen anledning till att inte se The Invitation. Om man som jag är intresserad av ämnet filmen visar sig handla om (inga spoilers här inte) är det ganska lätt att se åt vilket håll filmen ska utveckla sig, men vägen dit är så förbannat skicklig och fylld med så dålig stämning att jag bara kan ge högsta betyg. 5 jobbiga tystnader av 5 möjliga

 


Ikväll avslutas FFF Spring Edition med Green Room (2015) innan jag ska försöka slå hastighetsrekord tillbaka till Lund för annat socialiserande. Ses där!

 

Av Ulf - 17 maj 2016 21:22


Regi:  Jeff & Michael Zimbalist

Manus: Jeff & Michael Zimbalist

Medverkande: Kevin de Paula, Leonardo Lima Carvalho, Vincent D'Onofrio mfl.

Produktionsbolag: Imagine Entertainment/Seine Pictures/Zohar International

År: 2016

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0995868/

 

Det här är historien om hur den unge slumpojken Edson Arantes do Nascimento, mer känd som Pelé, tog sig från Sao Paulos bakgator och förde Brasilien till sitt först VM-guld i fotboll. Med både sociala förutsättningar och en mor, som hellre skulle sett honom gå i skolan, att tampas med får vi följa Pelé fram till hans stora internationella genombrott i fotbolls-VM i Sverige, 1958.

 

En av de första böckerna jag läste på egen hand var en biografi om Pelé. Namnet på boken har försvunnit sedan länge någonstans i minnets dunkla vrår, men den gjorde djupt intryck på mitt sexåriga jag. När min egen spelstil dock var mer Vinnie Jones än Pelé tappade jag snart sugen. Jag bör dock ha kvar distinktionen att vara den enda spelare i Hörby FF:s knattefotbollshistoria som blev utvisad i varenda match han spelade. Det kanske är något att vara stolt över? Hur som helst, att säga att Pelè förtjänar en bra filmatisering om sitt liv är en underdrift. Dessvärre lyckas bröderna Zimbalist bara halvbra.

 

Filmens öppning, med Pelé och hans vänner i favelan, funkar väldigt bra, men filmen tar en abrupt avstickare i ton när en av pojkarna dör i en olyckshändelse. Om man inte känner till Pelés liv sedan innan kan jag tänka mig att den scenen kommer som en chock även för tittaren. Filmen får börja om att bygga upp ett tempo igen och lyckas med en kul sak när de kopplar den brasilianska fotbollen till capoeiran och ginga - den brasilianska folksjälen. Som kampsportare själv har jag ofta undrat om just capoeiran har haft inflytande på hur man spelar fotboll i Brasilien och enligt den här filmen stämmer alltså det. Just scenerna när Pelé ska omskolas från gingafotboll till europeisk stil är bland filmens bästa. Vi vet alla hur det gick - gingan gick segertåg i Sverige och ut över världen.

 

Antiklimatiskt nog är fotbollsscenerna som utspelar sig i Sverige filmens tempofattigaste. Istället för att bygga upp ett tempo med bra klippning väljer bröderna Zimbalist den andra vägen. Allt går i slow motion. Om man hade speedat upp hela den här filmen till normal hastighet skulle den varit 20 minuter kortare. Dessutom skulle filmen i stort mått bättre av bättre skådespelarregi. Vincent D'Onofrio gör en löjlig dialekt som Brasiliens coach Feola och Sveriges coach spelas av Colm Meaney av någon anledning. Inget ont om Colm Meaney, men han är inte riktigt rätt för att spela halvrasistisk brittisk coach för ett svenskt landslag. Det är det som tyvärr sänker den här filmen ner ett snäpp till en stark tvåa - det finns en otroligt stor vilja att måla upp hjältar och skurkar i den här filmen och det blir tämligen simplistiskt. Intressant är dock att Sverige framställs som de stora skurkarna, vilket vi inte brukar vara i amerikansk film.

 

Om du gillar fotboll och Pelé kan det här vara värt en titt. Jag ska försöka hitta den där boken igen...

 

Betyg: 2+ filmer som givetvis skulle haft ett brasilianskt team istället för ett amerikanskt av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se