Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 3 januari 2017 15:00

 


Regi: Adam Nimoy

Manus: Adam Nimoy

Medverkande: Leonard Nimoy, Adam Nimoy, William Shatner mfl.

Produktionsbolag: 455 Films & For The Love Of Spock Productions

År: 2016

Längd: 111 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4572820/


När Leonard Nimoy dog 2015 hade han och sonen Adam redan påbörjat en dokumentär om den förstnämndes ikoniske karaktär. Adam fortsatte arbetet, men inkorpererade även ett retrospekt över sin far som gick utanför Star Trek. Det här är historien om hur en skådespelarbiten ung man tog sig från Boston till Los Angeles och kämpade sig upp för att till sist bli en av världens mest igenkännbara karaktärer.


Jag har flera gånger tidigare skrivit vad Leonard Nimoys Spock har betytt för mig personligen. Kort sagt hade jag inte varit den jag är idag om jag inte hade tittat på Star Trek och fått lära mig ett annat sätt att tänka från Spock. Därför har jag också sett fram emot den här filmen som länge svävade i ovisshet om den skulle släppas eller inte efter Nimoy den äldres död. Efter mycket omklippning kom den då till sist... och det är en halv film.


Det kan inte vara enkelt att göra en film om sin far när han nyligen gått bort. Med det sagt borde Adam Nimoy haft någon annan att fokusera på delen om karaktären. Helst av allt skulle jag vilja se två kortare dokumentärer - varför inte döpta efter Leonard Nimoys två självbiografiska böcker, I Am Not Spock samt I Am Spock, där den förstnämnda fokuserade på Nimoy som person och den andra på karaktären?


Adam lägger förståeligt nog mest krut på delen om sin far som person och det är också denna del som är den absolut bästa. Samtidigt vågar han inte gå på djupet med det problematiska förhållande han och Leonard hade periodvis. Det hintas lite här och var, men exakt vad det var som var så hemskt utforskas egentligen aldrig. Vi kan sluta oss till att det handlade om missbruk med alkohol från Leonards sida och droger från Adams. Det personliga anslaget finns dock inte där fullt ut och om man inte ska utforska en del som nämns tre - fyra gånger bör man helt enkelt hålla tyst om den.


Delen om Spock blir också lidande i och med dokumentärens ambition att berätta två saker samtidigt. Den följer Spock fram till och med Nimoys regi av Star Trek IV: The Voyage Home (1986), men utelämnar allt mellan film nummer fem och J.J Abrams reboot. För Nimoy kanske det inte hände jättemycket under den perioden, men för karaktären Spock gjorde det definitivt det. Bilden blir helt enkelt inte komplett och jag hade hellre sett mer fokus på kronologin än på Abrams missfoster.


Hur mycket jag än älskar Spock och Leonard Nimoy måste jag erkänna att For The Love Of Spock inte är en särskilt bra dokumentär. Den splittrade tonen och oförmågan att fokusera skulle Spock själv nog tycka var väldigt ologisk.


Betyg: 2 men det nya materialet med Nimoy är guld av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 20 december 2016 12:00

 


Regi: Harold Ramis

Manus: Richard Russo & Robert Benton (baserat på Scott Phillips roman)

Medverkande: John Cusack, Billy Bob Thornton, Connie Nielsen mfl.

Produktionsbolag: Focus Features & Bona Fide Productions

År: 2005

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0400525/


Charlie Arglist är en brännvinsadvokat för maffian och på väg att göra antingen sitt livs största misstag eller lägga grunden till ett nytt och bättre liv. Tillsammans med strippklubbs- och porrmagnaten Vic Cavanaugh bestämmer sig Charlie för att förskringra drygt två miljoner dollar från sin chef. Problemet, förutom det uppenbara med att ha maffian i hälarna, är bara hur de båda ska lyckas lämna landet med pengarna.


The Ice Harvest var en film jag blev rekommenderad när jag eftersökte alternativa julfilmer på ett forum. Den uppfyller i alla fall julkriteriet i och med att hela filmen utspelar sig på julafton. Vad den inte uppfyller är särskilt mycket när det gäller underhållning. Trots bra skådespelare som John Cusack och Billy Bob Thornton samt regi av Harold Ramis lyckas den här filmen inte lyfta nämnvärt. Det är i mångt om mycket manusets fel.


Jag har inte läst källmaterialet, men det känns som att Richard Russo och Robert Benton glömt en del av karaktärsutvecklingen. Jag hade väldigt dåligt grepp om Charlies karaktär (eller brist därav) tills ganska långt in i filmen. Är han en antihjälte? En idiot? En bra kille som hamnat snett? Istället blir manuset en rad händelser som flyter samman utan egentlig koppling annat än att Charlie och Vic jagas av en torped samtidigt som de konsumerar tillräckligt mycket alkohol för att lägga in ett mindre husdjur i burk.


The Ice Harvest har dock sina stunder ibland. Cusack är fortfarande en av mina favoritskådespelare när det kommer till porträttera hur man flippar ut. Dessutom är Connie Nielsen sevärd i rollen som filmens femme fatale, Renata. Det finns också en och annan scen som är riktigt kul. Problemet är att man inte kunnat bestämma sig för vilken ton filmen ska ha. Den försöker vara galghumoristisk, men blir oftast mest brutal utan egentligen poäng eller underhållning. Jag älskar galghumor, men det här var mest trist. Inte värdelöst, men ganska trist. Inget att skriva till tomten om.


Betyg: 2 och vad är det med John Cusack och regn? av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 16 december 2016 11:45

 


Regi: Bob Clark

Manus: Jean Shepherd, Leigh Brown, Bob Clark (baserat på Shepherd roman In God We Trust, All Others Pay Cash)

Medverkande: Melinda Dillon, Darren McGavin, Peter Billingsley mfl.

Produktionsbolag: MGM & Christmas Tree Films

År: 1983

Längd: 94 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0085334/


Unge Ralph har bara en önskan till jul - ett Red Ryder-luftgevär. Nu måste han bara lyckas övertyga sin familj, sin lärare eller tomten själv om att ett luftgevär är den ultimata julklappen och att han inte, under några som helst omständigheter, kommer skjuta ut ögat på sig själv. 


A Christmas Story är en av de där filmerna som fått kultstatus i en del av världen (läs:USA), men som inte lyckats riktigt lika bra i andra. Förklaringen är i det här fallet tämligen enkel. A Christmas Story är den amerikanska julen så som den såg ut genom författarens ögon under den omedelbara efterkrigstiden. Som sådan är den väldigt nostalgiskt laddad för de som växtre upp direkt efter kriget, medan det för ett barn av 80-tal som jag blir ganska slätstruket många gånger. Därmed inte sagt att allt med filmen är dåligt. När den är rolig är den ofta förbaskat rolig och har en mörk, galghumoristisk, ådra som jag verkligen gillar. 


Kanske mest känd har filmen blivit för scenen där Ralphs skolkamrat fastnar med tungan på en smällkall och isig lyktstolpe. Den har parodierats och refererats till åtskilliga gånger och ja, den är fortfarande kul. Det som verkligen irriterar är dock berättarrösten från den "vuxne Ralph". Manusförfattaren och tillika källtextens upphovsman, Jean Shepherd, står för rösten och det nästan kryper i mig varje gång han börjar läsa innantill med sin fantastiskt teatraliska röst.


Bob Clark står för en väldigt ojämn regi, så som han alltid gjorde i sina filmer. De scener som funkar fungerar väldigt bra, men likaså är det transportsträckor utan någon större vinning en betydande del av tiden. Till syvende och sist är A Christmas Story en medioker film med vissa scener som är så fantastiskt roliga att det höjer betyget. Dock ingen modern julklassiker, vad än din amerikanske polare säger. 


Betyg: 2+ frusna tungor av 5 möjliga

Av Ulf - 7 december 2016 15:41

 

Regi: Renny Harlin

Manus: Steven E. de Souza & Doug Richardson (baserat på Walter Wagers roman 58 Minutes)

Medverkande: Bruce Willis, William Sadler, Bonnie Bedelia mfl.

Produktionsbolag: Gordon Company/Silver Pictures

År: 1990

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0099423/


John McClane har ett komplicerat förhållande till julen. Efter att ha räddat en skyskrapa full med gisslan från terrorister ett år tidigare ser han fram emot ett lugnt och skönt julfirande. Han ska bara hämta sin fru på flygplatsen i Washington D.C Vad kan gå fel? Terroristmagneten McClane blir snart varse om att julefriden inte infinner sig i år heller.


Varför Die Hard 2 och inte Die Hard (1988) som alternativ julfilm? Tja, den springande punkten är just "alternativ". Första filmen i serien om mannen som julen hatar har med åren blivit något av en klassiker runt decemberhögtiden. Vad många glömmer är att tvåan också utspelar sig runt juletid. Vad jag hade glömt är hur mycket jag avskyr Renny Harlins regi.


Harlin kan, i min mening, vara den mest talanglöse storfilmsregissör som verkat i Hollywood de senaste 30 åren. Jag har orerat om detta faktum i ett flertal tidigare inlägg på bloggen, så jag låter det stanna vid att återigen fråga mig vem han låg med för att få sina jobb? Som alla andra Harlin-filmer är Die Hard 2 en extremt ojämn soppa av för långa tagningar, dialog som slår över från att vara kitschunderhållande till att bara bli tafflig och bara mycket konstiga val. Jag blev inte förvånad när jag läste att idén med att presentera filmens skurk görandes en nakenkata kom från just Harlin... och att han tyckte det var bra!


Jag såg hälften av den här filmen hemma hos en polare igår, men höll på att somna. Idag tog jag mig i kragen och kollade på den andra timmen. Där har vi ett problem - en actionfilm på över två timmar som håller på att söva mig är ingen bra actionfilm. Det som räddar filmen upp till godkänt är att Bruce Willis trots allt alltid är Bruce Willis - surmulen, konstant förbannad och missförstådd av alla som råkar ha en polisuniform på sig. Men, ja, godkänt är inte tillräckligt för en Die Hard-film. Det dröjer nog ett tiotal år till innan jag ser den igen och undrar varför jag tyckte den var så seg. Och går på samma mina igen. Se ettan igen.


Betyg: 2 nakenkator av 5 möjliga

Av Ulf - 30 november 2016 23:02

 


Regi: Bryan Bertino

Manus: Bryan Bertino

Medverkande: Zoe Kazan, Ella Ballentine, Scott Speedman mfl.

Produktionsbolag: Atlas Independent/Unbroken Pictures

År: 2016

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3976144/


Kathy håller på att förlora vårdnaden om sin dotter, Lizzy. Gravt alkoholiserad gör hon ett sista försök att återknyta med sin dotter under en bilfärd till hennes far. När de tvingas väja för en varg och kör av vägen finner de sig ensamma i en mörk skog... och de är inte ensamma.


The Monster är indiefilm 1A. Det kunde ha varit riktigt bra, men någonstans mellan manusidé och produktion gick något på tok när man skulle fylla en hel film. Missförstå mig inte, indiefilm kan var bland de bästa filmupplevelser du kan ha just för att de inte följer en typisk Hollywood-struktur till punkt och pricka. De kan också vara ett desperat försök att fylla ut en historia som hade kunnat bli en riktigt bra kortfilm med material som egentligen känns som det hör hemma i en annan film. Det är just det - The Monster är inte en utan två filmer.


Å ena sidan har vi den tämligen ordinära, men ganska välberättade, skräckhistorien om monstret i skogen. Å andra sidan har vi ett relationsdrama mellan mor och dotter. Båda delar är bra, men tillsammans bildar de en ytterst splittrad upplevelse. Det värsta är att när Bertino börjat bygga upp suspensen rejält i skräckscenerna punkterar han effektivt den samma genom att klippa in en flashback från parallellhandlingen. Det blir ganska tröttsamt efter ett tag.


Skådespelarna sköter sina respektive jobb, men jag hade svårt att bli engagerad i och med att både mor och dotter är ganska vedervärdiga karaktärer. Mamman är en karikatyr av en filmalkoholist och dottern är en inkonsekvent lipsill till karaktär som jag hade svårt att ens känna sympati för.


Tekniskt sett är The Monster helt okej. Det är bara synd att Bertino glömde bort att berätta en bra historia.


Betyg: 2- monster bakom träden av 5 möjliga

Av Ulf - 20 november 2016 20:15

 


Regi: Jesús Franco

Manus: Erich Tomek

Medverkande: Olivia Pascal, Christoph Moosbrugger, Nadja Gerganoff mfl.

Produktionsbolag: Lisa-Film/Metro Film/Rapid Film

År: 1981

Längd: 90 min

Land: Tyskland/Spanien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0083156/


Angela ska spendera sommaren på en språkskola i Spanien. Vad hon och de andra eleverna inte vet är att området blivit jaktmarker för Miguel - en mentalsjuk man som på något sätt blivit frisläppt från tvångsvården. Miguel spiller ingen tid utan fortsätter där han slutade, fem år tidigare. Samtidigt pågår någon form av rättstvist mellan skolans ägare och hennes systerdotter. Kan skeendena vara sammankopplade?


Schlockkungen Jesús Franco har redan figurerat en gång på den här listan och han kommer säkert "förgylla" min skärm ytterligare någon gång innan det här projektet är slut. Som vanligt när det gäller Franco är det exploitation som gäller, denna gång i slasherform. Jag gillar slashers rent generellt och det här är bra mycket bättre än hans kannibalfilm som tidigare recenserats här. En rolig sak är hur Franco helt ogenerat lyfter scener och idéer från andra, mer namnkunniga, filmer till sina projekt och så även här. Han försöker efterlikna de vid tiden ytterst populära slasherfilmerna och blandar upp det med inspiration från Italien. Resultatet blir faktiskt ganska underhållande. Absolut inget speciellt, men underhållande trots allt. Vissa scener är till och med riktigt bra och suspensfulla - om han nu inte lyft dem från något jag missat. Även manuset kommer undan med hedern i behåll, inklusive en ganska oväntad plot twist.


Sedan är det tyvärr den tråkiga delen. Rent tekniskt är det här en usel film, framförallt när det gäller klippningen. Jag tror inte den här filmen har en enda mjuk övergång utan någon har gått igång med klippsaxen som en koffeinstinn katt i en garnaffär. Jag dubbelkollade så att jag inte hade fått tag i en censurerad version, men nej, det här kan mycket möjligt vara den sämst klippta film jag sett. Det säger inte lite. Skådespelarna klarar sig inte heller särskilt bra och agerar som att det som händer inte är något värre än att skrapa knäet eller något.


Bloody Moon må vara en tekniskt usel bagatell, men den har ändå en viss charm. Det är ingen bra film, men klarar sig från den fruktade ettan. Kan vara värd att kolla in om du är fan av sunkig skräck från när det begav sig.




Betyg: 2 hur säger man 'nej, skär inte så djupt!' på spanska? av 5 möjliga

 

Chockerande idag?:  Meh... I och med specialeffekternas uselhet blir den fina uppbyggnaden till skräckscenerna lidande.

 

Förbjuden i:  Argentina, Tyskland, Italien, Storbritannien, Spanien


Fortfarande förbjuden i: Ej inlämnad för återgranskning och därmed fortfarande tekniskt sett förbjuden i alla ovanstående länder.

Av Ulf - 14 november 2016 12:00


Regi: Clint Eastwood

Manus: Todd Komarnicki (baserat på Chesley Sullenberger & Jeffrey Zaslows bok Highest Duty)

Medverkande: Tom Hanks, Aaron Eckhart, Valerie Mahaffey mfl.

Produktionsbolag: Flashlight Films/Village Roadshow Pictures/Warner Bros. mfl.

År: 2016

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3263904/


Chesley Sullenberger blev världskändis över en natt när han tvingades nödlanda ett passagerarflygplan på Hudsonfloden i New York. I och med det anmärkningsvärda flygstuntet lyckades kapten Sullenberger, eller Sully som han blev känd som, rädda samtliga passagerare och icke att förglömma att ett flygplan kraschlandade mitt i New York. Här hade historien om Sully kunnat sluta, men i och med rigorösa säkerhetsutredningen börjar frågetecken hopa sig. Hade han faktiskt kunnat landa planet på en flygplats istället?


Historien om Sully var verkligen en av 2009 års solskenshistorier och kapten Sullenberger förtjänar allt beröm han kan få. Den extrema kyla han hanterade situationen med och helt lugnt konstaterade att "we'll be in the Hudson" gav ett nytt ansikte till att göra sitt bästa under press. När historien nu blivit film finns det dock ett stort problem - sen då? Vad hände efter den spektakulära händelsen och hur toppar man det? Svaret är att man inte gör det.


Clint Eastwoods behandling av historien lämnar en del övrigt att önska. Tom Hanks är alltid Tom Hanks och gör en bra roll. Filmen är överlag mycket välspelad, men det stora problemet är att förutom Sully får vi egentligen aldrig komma någon in på livet. Det är en biografisk film utan att vara särskilt biografisk. Delar av Sullys liv som kunde fått mycket mer plats, såsom hans karriär som stridspilot, skyndas snabbt förbi till förmån för ett "rättegångsdrama" utan egentlig insats. Jag vet inte mer om Sully efter 96 minuters film än vad jag visste innan. Därför är det också svårt att bli riktigt engagerad. Det finns bra scener här och jag skulle verkligen vilja tycka om den här filmen mer än vad jag gör. Med ett märkligt fokus blir det här dock mest en bagatell. En välspelad sådan och med fina specialeffekter (såsom den hisnande flygningen i New Yorks innerstad), men inte något jag kommer komma ihåg om några månader direkt. Eller jo, eftersom det är Hanks och Eastwood kan vi räkna med några Oscarsnomineringar.


Betyg: 2+ piloter med freon som blod av 5 möjliga


Av Ulf - 31 oktober 2016 18:00

 

FFF 2016 Dag 10 - 11: En hummer, en wrestlare och en osynlig man

 

Fredagen blev festivalens sista dag för min räkning. Jag hade hemskt gärna sett filmerna som gick på den avslutande dagen också, men när dygnet bara har 24 timmar och en av mina bästa vänner gifter sig fanns det helt enkelt inte någon tid. Nåväl, fredagen präglades av två filmer som blickade bakåt mot mer namnkunniga föregångare, men som ändå försökte göra något nytt med materialet. Först ut var den kanadensiska The Unseen (2016).

 

 

Bob lämnade sin familj för ett antal år sedan och drog sig tillbaka till en liten håla där han arbetar på ett sågverk. När hans dotter börjar hamna på glid tvingas han dock tillbaka till staden och sin ex-fru, nu boende med ny partner. Samtidigt håller anledningen till Bob lämnade sin familj bokstavligen på att få honom att tyna bort. Bit för bit håller Bob på att bli osynlig.

 

Okej, jag kanske är lite hårdare mot den här filmen än gemene man kommer vara, men The Invisible Man (1933) har alltid varit en av mina favoriter bland de klassiska Universal-skräckfilmerna. Trots sin betydande ålder är den fortfarande ett tekniskt mirakel i form av specialeffekter och med Claude Raines i huvudrollen kan man aldrig gå fel. Det krävs alltså rätt mycket för att imponera på mig med historier om osynliga män. The Unseen lyckas... bitvis.

 

Geoff Redknap, sedan många år en stor talang i andra filmproduktionsroller, har i sin första långfilm verkligen lyckats fånga det mänskliga hos sina karaktärer. Aden Young (Bob) är en klassisk nordamerikansk arbetarklasshjälte som hämtad ur en låt av Bruce Springsteen och Julia Sarah Stone är mycket bra i rollen som hans struliga tonårsdotter. Som ofta anlitad specialeffektsmakare och sminkör är Redknaps visuella presentation av osynligheten också imponerande. Visserligen är merparten troligen gjort med CG, men designvalen är verkligen lysande gjorda.

 

Tyvärr är The Unseen en lite för långsam film för sitt eget bästa och kastar ut en del bihistorier som aldrig leder någonstans. Jag ställer mig också lite frågande till hela den sekundära konflikten och kände att man borde löpt linan ut och fokuserat på familjens problem istället. Redknap är dock ett namn att hålla ögonen på i framtiden. Med sitt tekniska kunnande och förståelse av karaktärer kan han bli något riktigt stort i genren. 3+ revbensbrott av 5 möjliga.

 

 

Kvällens andra film, Kaijyu Mono (2016), föregicks av att det förskräckliga hummermonstret Lobstra invaderade Kino. Lobstra hade under veckan hotat med att dyka upp och förstöra den stad av kartonghus som konstruerats inför visningen. Han hade dessutom passat på att skicka en känga (eller klo) till Harley Rage - en av Sveriges främsta wrestlare med flera titlar på sitt CV. Vad hummermonstret inte hade räknat med var att han skulle mötas av Rage själv! Lunds första wrestlingmatch följde där Harley Rage besegrade Lobstra med en enkel body slam. Om det blev hummerfest efteråt förtäljer inte historien! Hela rasket finns filmat och utlagt på festivalens Facebooksida.

 

Kaijyu Mono handlar som en ren tillfällighet om hur ett stort monster vaknar till liv och ställs mot en kemiskt förstorad wrestlare. Deras strider om Tokyo gör snart wrestlaren till en superstjärna, men kommer han kunna hålla fötterna på jorden?

 

Jag gillar japansk monsterfilm. Jag gillar wrestling. Jag borde älska det här. Ändå är det något som skaver. I motsats till förra årets höjdare, Love & Peace (2015), som var en hyllning till kaijyu-film som samtidigt spelade på mina känslosträngar som en galen japansk Jimmy Page, försöker Kaijyu Mono alldeles för mycket. Det känns som att Minoru Kawasaki vill få in så många laughs-per-minute som möjligt, vilket gör att högt blandas med alldeles för mycket lågt. Sen är det visserligen kul att se en wrestlingfavorit som Kota Ibushi göra sina moves i jätteformat, men till syvende och sist hade jag mycket större förhoppningar på den här filmen än vad den levererade. Den är bitvis riktigt underhållande, men alldeles för ojämn för högre betyg. 2+ 450-splashes av 5 möjliga.

 

Festivalens sista dag spenderade jag som sagt annorstädes och kan således inte recensera de tre filmer som visades då. Värt att notera är att vinnaren av festivalens eget pris för bästa internationella film, The Siren, blev amerikanska Diverge (2016) - en film jag definitivt kommer lägga in om screener för. Mer om den vid ett senare tillfälle alltså. Dearest Sister (2016) fick ett hedersomnämnande i samma veva, vilket jag kan skriva under på. Även om det knappast var festivalens bästa film är det alltid kul att se nya filmländer komma fram och extra kul är det att landets enda genreregissör är kvinna. Vi behöver fler kvinnliga filmskapare rent generellt så när ett nytt land börjar göra film och en av landets ledande regissörer är just kvinna är det ett gott tecken!

 

På kvällen delades också det stora Méliès d’Or-priset ut i både lång- och kortfilmsklasserna. Ingen av filmerna hade screenats i förväg i Sverige, men speciellt långfilmsvinnaren, fransk-belgiska Grave (2016), verkar ytterst intressant. På kortfilmssidan knep The Frozen Eye priset.

 

Imorgon avslutar jag årets festivalrapportering med den sedvanliga krönikan samt utdelning av Skitfint pris!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se