Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 26 oktober 2016 14:45

 


FFF 2016 Dag 7: Det var bara en längdhoppsgrop

 

Jag har efter igår sett hälften av alla skräckfilmer producerade i Laos. Det betyder att jag sett en laotisk film. Med en samlad produktion på 13 filmer överhuvudtaget är det lilla asiatiska landet inte en jätte på filmmarknaden direkt. I Dearest Sister (2016) fick jag således en tämligen unik inblick i ett filmland under utveckling.

 

 

Nok flyttar från en liten by på landsbygden för att ta hand om sin kusin Ana i huvudstaden Vientiane. Ana har gift sig rikt med en estländsk affärsman, men då han reser väldigt mycket behöver hon någon som håller henne sällskap. Ana håller nämligen på att bli blind, men litar inte på husets övriga personal. Nok inser snart att det är något annat som står galet till. Varför skadar hennes kusin sig själv och vad är det hon verkar se som ingen annan ser?

 

Mattie Do har gjort båda de laotiska genrefilmerna och är således landets enda riktiga representant för den här typen av berättelser. Det närmsta jag kan hitta som beskriver hennes stil är äldre indonesiska skräckrullar (ja, de som alla ser... bra där), men Do har tydliga influenser från framförallt Japan i sitt sätt att regissera skräckscenerna i sig. Jag förstår att man som landets enda skräckfilmsregissör kanske inte kan ta ut svängarna direkt, men det är just det som är problemet med Dearest Sister. Den spelar mer som en dramafilm med vissa övernaturliga element än en regelrätt skräckfilm. Do gör bra ifrån sig i båda avseenden, men hon är trots det en klart bättre skräck- än dramaregissör.

 

Manusmässigt skulle filmen behöva kortas ner en del, alternativt haft annat tempo. Långa stunder händer det inte så mycket och jag fick en känsla av att jag tittade på någon asiatisk version av Strindberg då och då. För er som inte vet så är detta inte en bra sak för mig. Sen kommer det scener där berättandet blixtrar till, vilket gör för en väldigt ojämn film. Jag hoppas att Do fortsätter göra den här typen av film men att hon vrider upp skräckelementen både ett och två snäpp. Det här är nämligen väldigt lovande, men inte riktigt där än. 2+ lotterivinster av 5 möjliga.

 

 

Kvällens stora begivenhet var den dubbla dosen UFO-film som besökarna fick ta del av. Först ut var Michael Cavanagh och Kerstin Übelackers dokumentär om UFO-Sverige, Ghost Rockets (2015). Som 14-årig grabb var jag prenumerant på föreningens nyhetsbrev och slukade med fascination allt som gick att få tag i om fenomenet via det lokala biblioteket, däribland de "spökraketer" som siktades över stora delar av Sverige 1946. Cavanagh och Überlacker följer föreningens arbete med att sätta samman en expedition till en avlägsen sjö för att undersöka ett liknande fall.

 

Det som är unikt med UFO-Sverige, i alla fall enligt vad jag har hittat, är att de är bland de få föreningar som har en strikt vetenskaplig metod till sitt arbete med UFO-fenomenet. Alltför ofta får vi bara se personer som David Icke och dylika komma med den ena konspirationsteorin knäppare än den andra när det gäller ämnet. UFO-Sverige är mycket mer grundade (ordvitsen absolut medveten) i sitt arbete och intresse. Enligt dokumentären bedömer de endast 2 - 3% av fallen de undersöker som tillsvidare oförklarliga.

 

Dokumentären är full av berättelser om diverse påståenden de fått in och kunnat motbevisa. Min stora favorit var när Claes Svahn, grundare och mångårig ordförande för föreningen, berättar om tipset om en "landningsbana i skogen, komplett med små fotsteg". Det fanns mycket riktigt en sju till nio meter lång bana fullt med små fotsteg omkring. Det är vad man brukar hitta vid en längdhoppsgrop för barn.

 

UFO-letandet är dock bara en del av dokumentären. Det som lyser igenom är skildringen av svenskt föreningsliv och de eldsjälar som år ut och år in går på årsmöten, engagerar sig och försöker värva nya medlemmar. Cavanagh, med rötter i Australien, hade aldrig sett något liknande innan han kom till Sverige. Det typiskt svenska föreningslivet skildras med kärlek och de karaktärer som många av medlemmarna är får alltid ett omtänksamt och fint porträtt.

 

Ghost Rockets är en av få dokumentärer som fått mig att fälla en tår - inte över hur sorgligt något är utan hur förbaskat fint gemenskap kan vara. Två äldre medlemmar, Mats och Gunnar, har en vänskap som går rakt in i hjärtat och scenen när de diskuterar liv på andra planeter och kunskapssyn på vår planet fick mig att snyfta lite. För, som en av dem säger, hur kan man inte vara nyfiken på de här sakerna? Jag känner igen mig till fullo och rekommenderar Ghost Rockets till alla som har nyfikenheten i behåll. Stackars er andra. 4 spökraketer av 5 möjliga.

 

 


Kvällens andra UFO-relaterade film var den amerikanska Man Underground (2016). Filmen låter oss följa den minst sagt kufiske Willem Koda och hans försök att få folk att lyssna på hans konspirationsteorier om hur regeringen gömmer saker för oss. När hans vän Jim föreslår att han ska göra en lågbudgetfilm om sina upplevelser nappar Willem på idén. Med sig på tåget får de också Flossie, en avhoppad collegestudent som återvänt hem till föräldrarna i brist på annat. Frågan är bara om Willem helt enkelt är knäpp eller om det finns någon sanning i hans påståenden?

 

Vilken utsökt poster! Om den hade varit till en bättre film hade den prytt min vägg. Man Underground är inte en dålig film på något sätt, men den har lite problem med att veta vad den vill vara - en dramafilm med excentriska karaktärer eller en dramakomedi med science fiction-element. Det är klart att man hade kunnat kombinera ihop dessa delar så det hade fungerat bra, men Man Underground har en inkonsekvent ton som jag inte riktigt kan ta mig förbi. Det irriterar mig eftersom när den är bra är den förbaskat bra!

 

George Basil är lysande i huvudrollen och levererar sina repliker med sådan säker- och självklarhet att han blir väldigt komisk. Likaså är porträttet av hur det "normala" samhället behandlar de som är lite speciella väldigt drabbande. Har man specialintressen och inte vet hur man för sig socialt blir man ofta behandlad som Willem blir i filmen. Jag har sett det många gånger i mitt jobb med ungdomar med diverse diagnoser.

 

Dessvärre hindrar den tidigare nämnda inkonsekventa tonen Man Underground från att bli något riktigt bra. Slutet står dessutom i skarp kontrast med resten av filmen och jag lämnade salongen med viss nedstämdhet som inte hade behövt vara där. En bra film som hade kunnat vara en mycket bra film. 3+ speciella personligheter av 5 möjliga.

 

Ikväll återuppväcker jag min passion för bordshockey i den tävling som festivalen anordnar innan jag går och ser på hockeyslagsmål i Ice Guardians (2016) med en gästande hockeylegend på besök. Mats Näslund! Bordshockey klockan 19:00 på Stadshallen och film 21:00 på Kino.

ANNONS
Av Ulf - 24 oktober 2016 16:45


FFF 2016 Dag 7: Kortfilmskavalkad och blodfattiga vampyrer  

 

Söndag i Lund är en sömnig dag. Studenterna sover nattens begivenheter av sig eller ägnar sig i regel åt tystlåtna aktiviteter. Det var således en tämligen öde stad som jag cyklade igenom på väg till dagens visning av de Méliès-nominerade kortfilmerna. Som vanligt stod Spanien och Frankrike för stor del av bidragen, men den här gången hade jag väldigt lätt för att välja en favorit. Den franska Juliet (2015) är en absurdhumoristisk historia om hur SEED, ett stort teknikföretag med inte så få likheter med Apple, lanserar en ny "livspartner" de kallar för Juliet. Juliet är en android som lyder din minsta vink. Ni kan ju gissa vad de främst används till. Skrattet fastnar dock i halsen i slutscenen. Juliet är allt vad bra science fiction ska vara - välskriven, samhällskritisk och inbjudande till diskussion.

 

Den enda av de övriga kortfilmerna som egentligen kunde tävla med Juliet var den spanska Sputnik (2016). Under ett misslyckat sputnikuppdrag finner sig kosmonauten Nikolay utan sätt att säkert komma tillbaka hem. Med ett syreförråd som snabbt minskar får han kontakt med den amerikanska flickan Sarah via radio. Medan Nikolays luft börjar ta slut försöker han inspirera den lilla flickan till att följa sina drömmar. Det låter sjukt depressivt, men är en ganska hoppfull historia. Den saknar den udd som Juliet har, men det som verkligen irriterar mig är Sofia Feord i rollen som Sarah. Det är hårt att säga så här om en barnskådespelare, men hon är verkligen usel och drar ner helhetsupplevelsen rejält.

 

 

 

Efter kortfilmerna var det dags för en av de filmer jag sett fram emot mest under festivalen, Monica Demes vampyrfilm Lilith's Awakening (2016). På pappret låter en vampyrfilm satt i en liten håla i Iowa som ett ganska intressant upplägg, inte minst eftersom Demes har fått lite input från sin mentor (och en kille jag beundrar lite sisådär) David Lynch. Dessvärre är Lilith's Awakening en alldeles för långsam historia. Lucy lever ett inrutat liv där hon arbetar på sin fars bensinstation och är fast i ett trist äktenskap. När hon börjar bejaka sin mörkare sida och fortsätter ha en affär vid sidan av sitt äktenskap börjar dock något hända med henne. Hennes mörkare jag, Lilith, träder fram.

 

Jag skulle verkligen vilja tycka om den här filmen, men jag kan inte. Den pendlar mellan att vara snygg och studentfilmsmässig, intressant framing och mördande tråkiga stationära tagningar där inget händer. Enligt Demes ska filmen ha en ambivalent ton och ställa frågor till publiken vad den egentligen betyder - inte helt olikt Lynch. Skillnaden ligger i att den senare alltid har ett starkt narrativ som bas för vad han än gör. Han har engagerande karaktärer och är en jäkel på att bygga stämning med bild och framförallt ljud. Jag tror absolut att Demes har en framtid i branschen, inte minst eftersom hon har ett gott öga som lovar mer. Just nu håller det dock inte i längden. 2 på tok för långa tagningar av 5 möjliga.

 

 Efter Lilith's Awakening tog jag mig hemåt för att avnjuta kvällens sista film, den dansk-svenska Shelley(2016). Ett gift par anlitar en kvinna som hemhjälp. Snart får hemhjälpen, Elena, reda på att paret är ofrivilligt barnlöst. Paret ger henne ett erbjudande hon inte kan motstå - var vår surrogatmor och vi betalar dig tillräckligt mycket för att du ska kunna återvända till Rumänien och starta ett liv tillsammans med din son. Men vad är det egentligen som växer i Elena?

 

En av de stora skräckklassikerna under 1900-talet var, om man får tro diverse filmvetare, Rosemary's Baby (1968). Jag har aldrig förstått varför. Det är en seg film med förvisso bra skådespel med inget som lyckats engagera mig direkt. Shelley är en väldigt avskalad variant av just Rosemary's Baby satt i nordisk skogsmiljö. Som story betraktat måste jag säga att den fungerar bättre än sin tydliga inspirationskälla, inte minst eftersom den är tajtare, men faktum kvarstår att det inte är en särskilt intressant berättelse till att börja med. Därmed inte sagt att Shelley är en dålig film, men den kanske inte är för mig. Den innehåller en del riktigt bra och täta scener, framförallt mot slutet, men jag kunde inte låta bli att titta på klockan både en och två gånger ändå. Jag är kluven, men ett högst subjektivt betyg (som egentligen alla betyg är) säger 2+ elaka livmodersinnevånare av 5 möjliga.

 

Även om Shelley var kvällens sista film för mig visades även den tidigare recenserade K-Shop (2016). Det var kvällens bästa film. Hepp!

 

Ikväll kollar jag in postapokalyptisk tennis i The Open, 19:00 på Kino och lämnar Tank 432, 21:00 på Kino, åt de närmast sörjande.

ANNONS
Av Ulf - 8 oktober 2016 21:45

 


Regi: David F. Sandberg

Manus: Eric Heisserer (baserat på David F. Sandbergs kortfilm)

Medverkande: Teresa PalmerGabriel Bateman, Alexander DiPersia mfl.

Produktionsbolag: Grey Matter Productions/Atomic Monster/RatPac-Dune Entertainment

År: 2016

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4786282/


Martin kan inte sova om nätterna. Hans mamma pratar med någon i sitt sovrum, någon som hon kallar för "Diana" med som Martin aldrig sett. När Martin somnar i skolan på grund av utmattning hämtar hans storasyster, Rebecca, honom. Det visar sig att även hon har erfarenhet av Diana, som av någon anledning bara kommer fram i mörker...


För några år sedan såg jag David F. Sandbergs ypperliga kortfilm med samma namn. Det var en kort men mycket effektiv skildring av ett filmmonster som hade stor potential. När han nu tillsammans med manusförfattaren Eric Heisserer utökat materialet till en långfilm måste det tyvärr sägas att den borde stannat i det kortare formatet. 


Felet ligger inte så mycket hos Sandberg som det gör hos Heisserer. Manuset läcker som ett såll med logiska luckor och ett upprepande berättande som inte leder någonstans. Som titeln antyder kan monstret bara komma fram i mörker. Filmen igenom är i princip det enda sättet för detta att hända att ljuset slocknar oförklarligt. Vårt monster, Diane, verkar nämligen inte bara ha en superkraft utan någon slags deus ex machina-superkraftgenerator som ger henne vad hon behöver när hon behöver det. Det känns mest som... fusk. Ta vilket klassiskt skräckmonster som helst och du har klart för dig vad som krävs för att besegra det ganska omgående. Dracula? Sol, påle genom hjärtat och halshuggning gets him every time. Jason Vorhees? Kan du komma tillräckligt nära för att göra ordentligt med skada så. Diana? ... Blacklight? Kanske? Fuck if I know! Detta i kombination med karaktärer som uppträder som förenade dumskallefederationen filmen igenom (skitbra idé att stå med ryggen mot mörkret!) gör att manuset sätter ett rejält krokben för Light's Out.

 

Nåja, allt är inte illa. Sandbergs regi fungerar riktigt bra och han är duktig på att bygga upp suspens i scenerna. Skådespelarmässigt är det en film klart över medel, men med ovan beskrivna manus blir det mest en gäspning i slutändan. Synd.


Betyg: 2- ljusskygga damer av 5 möjliga

Av Ulf - 25 september 2016 17:00


Everything Trek del 15: The Original Series 3.2 - 3.5

 

 

3.2. The Enterprise Incident

 

Sändes: 27/9 1968

Stardate: 5027.3

Manus: D.C Fontana

Regi: John Meredyth Lucas

Platser: The Neutral Zone (demilitariserad gränszon mellan Federationen och det Romulanska imperiet)

Betyg: 5/5

 

Kapten Kirk uppträder märkligt och snarstucket. Mer än vanligt det vill säga. Till råga på detta ger han order som inte bara är ologiska utan direkt farliga. Besättningen, i tron om att Kirk lyder order från Federationen, styr Enterprise genom den neutrala zonen mellan Federationen och det Romulanska imperiet. Så fort de kommer över gränsen till imperiet omringas de av tre romulanska skepp, till synes utrustade med cloakingteknik...

 

Det är nästan en regel att när man blandar in The Neutral Zone i ett avsnitt så kommer det bli spektakulärt och bra. The Enterprise Incident är inget undantag från regeln. Mycket välskrivet av D.C Fontana och med tajt regi av Meredyth Lucas är det här ett avsnitt i bästa matinéstil som skickligt manövererar genom politiska förtecken om kapprustning. Spocks annorlunda roll i avsnittet gör också sitt till samtidigt som det ligger helt i hans natur som karaktär. Med en spännande story, god regi och förhållandevis fint skådespel (okej, inte Shatner) från merparten av de inblandade är The Enterprise Incident ett av mina favoritavsnitt i tredje säsongen. Bör inte missas!

 

 

  Är det där spetsiga romulanska öron eller är du bara glad att se mig?

 

 


3.3 The Paradise Syndrome

 

Sändes: 4/10 1968

Stardate: 4842.6

Manus: Margaret Armen

Regi: Jud Taylor

Platser: Amerind (en planet med mycket jordlika egenskaper, hem för en mix av amerikanska urinnevånare)

Betyg: 2-/5

 

Enterprise besöker planeten Amerind för att avstyra ett potentiellt katastrofalt asteroidnedslag. Väl där förvånas de över hur jordlik planeten är, inte minst att den befolkas av människor med väldigt mycket gemensamt med en rad stammar av amerikanska urfolk. När Kirk undersöker en mystisk obelisk på planeten tappar han minnet och när besättningen inte kan hitta honom tvingas de fokusera på asteroiden. När Kirk vaknar upp ser urinnevånarna honom som en gud...

 

Vissa avsnitt av originalserien har inte åldrats väl och The Paradise Syndrome är ett väldigt tydligt exempel på detta. De amerikanska urinnevånarna porträtteras som "nobla vildar" som inte utvecklats nämnvärt på de hundratals år som de spenderat på Amerind. Kirk å andra sidan, trots tappat minne, visar sig vara ett tekniskt geni som på några månader gör livet mycket drägligare för stammarna. Han är ju vit man... och gud. Ja... ni hör hur sunkigt det här låter. När man inte ens kan hitta riktiga amerikanska urinnevånare att spela alla rollerna så använder man sig dessutom av vad jag bara kan beskriva som "red face". Det är riktigt illa.

 

Avsnittets andra halva, den om asteroiden, räddar avsnittet från ett sämre betyg. Den expanderar på "Space Seed-teorin" och har några intressanta idéer. Det gör dock inte avsnittet särskilt sevärt. Speciellt inte med en Shatner som inte ens försöker längre.

 

 

 

  En av Shatners mer subtila scener

 

 

 

3.4 And The Children Shall Lead

 

Sändes: 11/10 1968

Stardate: 5029.5

Manus: Edward J. Lakso

Regi: Marvin Chomsky

Platser: Epsilon Indi I (huvudplaneten i sitt solsystem, lokaliserad cirka 20 ljusår från Sol. Tidigare hem för en avancerad ras, nu Federationskoloni), Marcos XII (tolfte planeten i Marcos-systemet med en population på flertalet miljoner), Triacus (Tidigare hem för ett legendariskt piratband, nu under Federationskontroll), Starbase 4 (omämnd).

Betyg: 1/5

 

Ett nödanrop för Enterprise till Triacus, där de finner alla vuxna kolonisatörer döda. Märkligt nog tycks barnen varken sörja sina föräldrar eller ens kännas vid att de dött. Efter att plockat ombord dem på skeppet börjar snart konstiga saker hända. Barnen står under kontroll av något, eller någon, som tillåter dem styra folks handlingar genom suggestion...

 

Uj... det här är en riktig soppa. För att tropen med elaka barn ska fungera så måste barnskådespelarna hålla måttet. Det gör de inte. Å andra sidan kanske man inte ska klanka ner på deras insatser när man jämför dem med Shatner. Alltså, det här är nog det avsnitt av originalserien som Shatner kör sina mest imiterade gester - alla efter varandra. Det är en studie i uselt skådespel! Som sådant är det ganska fascinerande, men när manuset spretar åt elva håll samtidigt har regissör Chomsky inte något vidare att arbeta med. And The Children Shall Lead räknas ofta till ett av de sämsta avsnitten i serien. Den här gången håller jag med. Skippa.

 

  Never, ever, ever trust a ginger - you will always regret it

 


 

3.5 Is There In Truth No Beauty?


Sändes: 18/10 1968

Stardate: 5630.7

Manus: Jean Lisette Aroeste

Regi: Ralph Senensky

Platser: Den galaxtiska barriären (starkt energifält som avgränsar Vintergatan), Medusa (omnämnd), Vulcan (omnämnd)

Betyg: 2/5

 

Enterprise ska transportera Medusas ambassadör tillbaka till dess hemvärld. Medusianerna, varelser av ren energi, driver de utan stark mental disciplin galna om de skulle se på dem. När amabassadörens assistent, Dr. Miranda Jones, blir föremål för en oönskad uppvaktning av sin medarbetare gör han misstaget att se på ambassadören...

 

Is There In Truth No Beauty? har en del riktigt intressanta idéer, men lyckas tyvärr inte utveckla dem. Historien om en varelse så annorlunda (besättningen använder ordet "ful", men det är svårt att se hur ett energimönster skulle vara fult) att den driver människor galna låter som något från H.P Lovecraft och borde nog också skrivits så. Istället får vi en ganska långsam betraktelse över skönhetens natur och ett manus som egentligen inte har särskilt mycket att säga. Stort plus blir det dock för Diana Muldaur i rollen som Dr. Jones. Ett proffs ut i fingerspetsarna som kallades in med kort varsel då den ursprungliga skådespelerskan fick förhinder. Att hon stjäl varenda scen hon är med i är därför också imponerande. På det hela taget är Is There No Beauty In Truth? ett dussinavsnitt som varken engagerar eller förargar.

 

  Fast strandmodet på 2200-talet rockar

 


 

Av Ulf - 24 september 2016 00:45


Everything Trek del 14: The Original Series 2.24 - 3.1

 

 

2.24. The Ultimate Computer

 

Sändes: 8/3 1968

Stardate: 4729.4

Manus: D.C Fontana

Regi: John Meredyth Lucas

Platser: Alpha Carinae II (andra planeten i Alpha Carinae-systemet. Bebodd, jordlik, planet, pre-warp), Orion (omnämnd), Vulcan (omnämnd), Starbase 6 (omnämnd)

Betyg: 4/5

 

Enterprise kallas utan vidare förklaring till Starbase 6 . Det visar sig att de ska genomföra ett topphemligt test av en ny superdator, M-5, övervakad av den legendariske datorforskaren Richard Daystrom. Målet med testet är att se om M-5 kan ersätta en stor del av personalen ombord på Federationens rymdskepp och på så sätt möjliggöra utforskning av rymden utan risk för mänskligt liv. Allt börjar bra... tills datorns AI beslutar sig för att ett krigsspel är på riktigt.

 

Den något komiska titeln till trots är The Ultimate Computer ett mycket bra avsnitt. Det fokuserar först och främst på mänsklighetens rädsla för att bli ersatt av maskiner - något vi känner igen från industrialismen och framåt. I 1960-talets USA var många rädda för att förlora sina jobb till den allt större automatiseringen. Samtidigt är kampen mellan människa och maskin tidlös. När skapar vi något så mäktigt så vi inte kan kontrollera det? Dessutom, mycket fint skådespel från speciellt Shatner (jisses!). Det som drar ner avsnittet en pinne är ett fantastiskt överspel av William Marshall i rollen som Dr. Daystrom och en alldeles för abrupt avslutning. Bör dock inte missas!

 

 

  Apple satsar hårt på mordisk AI i år

 

 


 

2.25 Bread & Circuses

 

Sändes: 15/3 1968

Stardate: 4040.7

Manus: Gene Roddenberry & Gene L. Coon

Regi: Ralph Senensky

Platser: 892-IV (fjärde planeten i 892-systemet. Bebodd med en teknisk nivå runt 1900-talets Jord)

Betyg: 4/5

 

Vrakspillrorna från ett handelsskepp som försvunnit sex år tidigare leder Enterprise till 892-IV, en planet som liknar vår egen under 1900-talet i alla avseenden, med ett betydande undantag - Romarriket föll aldrig. Kaptenen från handelsskeppet har lyckats manöverera sig upp till en betydande position, men har gjort det på bekostnad av sin egen besättning. När Kirk, Spock och McCoy blir tillfångatagna tvingas de in i ett gladiatorspel för sina liv.

 

Det går som bekant tio på dussinet av sådana här avsnitt i originalserien. Budget och tid gjorde att man ofta förlade handlingen till olika perioder i vår egen historia. Det är däremot sällan som de blir så här lyckade. Bread & Circuses är fullt med roliga detaljer och även om de är färgade av 60-talets värderingar utgör de riktigt intressanta tankeexperiment och mediekritik inte olikt den som sedermera riktats mot dokusåpor. Dessutom innehåller avsnittet väldigt fina exempel på den hatkärlek som ständigt är närvarande mellan Spock och McCoy. Kanske inte lika filosofiskt intressant som föregående avsnitt, men minst lika underhållande.

 

  I Robinson: Rome Edition röstar man inte bara ut deltagarna...

 

 

2.26 Assignment: Earth

 

Sändes: 29/3 1968

Stardate: N/A

Manus: Art Wallace

Regi: Marc Daniels

Platser: Omicron IV (fjärde planeten i Omicron-systemet. Ödelagd efter kärnvapenkrig)

Betyg: 3+/5

 

Under en forskningsresa tillbaka till Jorden år 1968 (ni vet... en sådan man gör då och då) råkar Enterprise fånga upp en transportstråle. Det visar sig vara en märklig man vid namn Gary Seven, agent utskickad av en utomjordisk civilisation för att bistå mänskligheten under en av dess farligaste perioder i historien. Men kan besättningen lita på honom?

 

Det sista avsnittet av seriens andra säsong är ganska annorlunda i form av tempo och humor. Det finns en enkel förklaring till detta. Assignment: Earth är egentligen inte ett Star Trek-avsnitt utan tänkt som pilotavsnitt till en egen serie. I slutet av säsong två började nämligen Star Trek tappa stöd hos bolaget och diskussioner om nedläggning var i full gång. Roddenberry föreslog då den här, en annan av hans skapelser. Som vi vet gick originalserien av Star Trek ytterligare ett år så Assignment: Earth blev aldrig mer än det här. Det är faktiskt ganska synd.

 

Gary Seven är en kul karaktär och att han har en katt (katt/människohybrid?) till hjälpreda gör honom bara än charmigare. Faktum är att jag tänker mer på Doctor Who än Star Trek när jag ser det här avsnittet och ja, jag gillar även den tidsresande doktorn. Inte ett avsnitt i klassisk Trek-tradition, men god underhållning och en värdig avslutning på säsong 2!

 

 

  Glöm aldrig din katt när du ska sabotera en kärnvapenmissil!

 


 

3.1 Spock's Brain


Sändes: 20/9 1968

Stardate: 5431.4

Manus: Lee Cronin

Regi: Marc Daniels

Platser: Sigma Draconis-systemet (system bestående av nio planeter, där Sigma Draconis III, IV och VI hyser någon form av avancerat liv. III är på samma nivå som Jorden 1485, IV på samma nivå som 2030 och VI på en förindustriell nivå)

Betyg: 2+/5

 

När en avancerad utomjordisk ras stjäl Spocks hjärna (!) måste besättningen hitta den inom 24 timmar innan även Spocks autonoma reaktioner stänger av. En kamp mot klockan för dem till Sigma Draconis VI, uppenbarligen hem för en avancerad civilisation. Men varför hittar de då bara bevis på förindustriella kulturer utan kunskap om att ens kunna smida metall?

 

Ökänt som ett av de sämsta avsnitten i originalserien och även om det inte är ett toppavsnitt på något sätt är det ganska oförtjänt. Kan man ta sig igenom den löjliga premissen finns det trots allt en del kul att hämta i det här avsnittet, såsom en "radiostyrd" Spock och en ganska fascinerande utomjordisk kultur. Bakom "Lee Cronin" gömmer sig Trek-veteranen Gene L. Coon, som skämdes för det väldigt reviderade manuset som blev slutprodukten. Det här är dessutom det sista avsnittet som regisserades av Marc Daniels. På sitt sätt markerade Spock's Brain början på de märkliga beslut som till sist sänkte serien. Som enskilt avsnitt fungerar det dock helt okej.



 

 Vad jag önskar mig i julklapp

 

 

 

 

 

Av Ulf - 19 september 2016 09:40




Regi:  Yarrow CheneyChris Renaud

Manus: Cinco Paul/Ken Daurio/Brian Lynch

Medverkande: Louis C.K, Eric Stonestreet, Kevin Hart mfl.

Produktionsbolag: Dentsu/Fuji Television Network/Illumination Entertainment mfl.

År: 2016

Längd:  87 min

Land: Japan/USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2709768/


Terriern Max bor tillsammans med sin ägare Katie och har det ganska bra i sitt liv som New York-hund. Hans tillvaro vänds dock upp och ner när Katie adopterar Duke, en gigantisk jycke som Max genast känner att han måste tävla mot om sin mattes gunst. När de två blir infångade av hundjägare måste husets andra husdjur slå sig samman för att rädda dem.


Jag hade ganska goda förhoppningar om den här filmen när jag fick höra talas om den. Husdjur är awesome och de situationer jag kan tänka mig att de kan hamna i är otaliga. Tyvärr visar Illumination Entertainment att man mer och mer börjar likna ett one-hit-wonder med sina Despicable Me-filmer. The Secret Lives Of Pets verkar vara bolagets försök att klampa in på Pixars område med animerade filmer som med skicklig känslomanipulation får även den mest förhärdade recensent att snyfta och skratta omvartannat. Dessvärre är Illuminations försök mest klumpigt och valhänt.


Det börjar ganska bra. Bara en sådan sak som att Louis C.K gör rösten till huvudkaraktären Max är ett stort plus. Jag älskar Louis C.K:s komik, men jag undrar varför han tackade ja till den här rollen. Med alla sina projekt kanske han behövde pengarna, men det här är verkligen in C.K:s vanliga humor och jag känner att han troligen led under hela inspelningen. Anledningen till denna känsla kallas för slätstrukenhet. Det som gör Pixars animerade filmer så framgångsrika är den genuina känsla de förmedlar. Jag känner aldrig mig ledd när det handlar om Pixar, men jäklar vad Illumination försöker dra i känslotrådarna! Allt det här vore dock förlåtligt om det vore för att filmen hade fått mig att skratta. Och ja, här finns ett eller annat skratt (inte minst från den hårdrockande pudeln som borde varit med betydligt mer än två scener), men på det stora hela funkar det inget vidare.


Illumination Entertainment borde ta en titt i spegeln och sen fokusera på vad de kan göra - animerad screwball-komedi med gul- och blå nonsenstalande små pluppar. De borde inte försöka klampa in på Pixars område. Det är pinsamt klart.


Betyg: 2- hårdrockande pudlar av 5 möjliga


Av Ulf - 14 september 2016 18:45

 


Regi:  Steven C. Miller

Manus: Michael Cody  & Chris Sivertson

Medverkande: Bruce WillisChristopher Meloni, Dave Bautista mfl.

Produktionsbolag: Emmett/Furla Films/4th Wall Entertainment/Grindstone Entertainment Group mfl.

År: 2016

Längd:  107 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3963816/


En serie bankrån utförd av en väldigt disciplinerad grupp skakar Cinncinati. Än märkligare pekar alla bevis mot att bankernas ägare har ett finger med i spelet. Det visar sig dock snart att en konspiration som går mycket högre upp i maktpyramiden står att finnas - men vem kan FBI-agent Montgomery egentligen lita på i sin undersökning av fallet?


Marauders är en "nästan-film". Den har bra skådespel, men inte lysande. Den har ett intressant manus, men det är lite feldisponerat i storytellingen. Den är ganska snyggt filmad, men inget jag kommer att komma ihåg. Jag har lite svårt att tro på Bruce Willis som bankman, men Chris Meloni spelar sin paradroll som lagväktare med samma säkerhet han gjorde i Law & Order: Special Victims Unit (1999 - 2011). Likaså går Dave Bautista från klarhet till klarhet i sin birollskarriär. Han kan mycket väl bli en av de första wrestlarna som får en seriös karriär på vita duken. Nej, jag kan inte ta The Rock på allvar...


Det stora problemet med Marauders ligger i ett antal missade möjligheter. Manuset flörtar lite med politiska förtecken, men vågar aldrig gå fullt ut. Rånhistorien, den klart mest intressanta delen av berättelsen, får spela andrafiol lite för ofta till förmån för karaktärer som inte utvecklas särskilt mycket filmen igenom. Inte minst gäller det snyfthistorien om polisen Derohan och hans cancersjuka fru. Visst ger det karaktären en del motivation att göra det han gör, men ibland slår det över till melodram. Jag måste dock berömma slutet som på ett skickligt sätt binder ihop de lösa trådarna.


Till syvnende och sist är Marauders en film som inte riktigt vet vad den vill vara. En hårdkokt thriller? En studie i moral och förfall? Tidigare nämnda slut ger en viss tyngd åt det sistnämnda, men det är för lite, för sent. Synd på många bra ingredienser som blev en tämligen tunn soppa.


Betyg: 2 väldigt blåtonade filmer av 5 möjliga

Av Ulf - 11 september 2016 19:00


Everything Trek del 13: The Original Series 2.20 - 2.23

 

 

2.20 Return To Tomorrow

 

Sändes: 9/2 1968

Stardate: 4768.3

Manus: John Kingsbridge

Regi: Ralph Senensky

Platser: Alpha Centauri (omnämnd som koloni)

Mars (omnämnd som koloni)

Betyg: 2+/5

 

Under en kartläggningsexpedition av ett tidigare outforskat system stöter Enterprise på den mystiske Sargon - ett medvetande som varit fången i en dator i över en halv miljon år. Sargon och hans två vänner är de sista överlevande från en avancerad civilisation som lyckades förgöra sig själva. Innan dess hade de dock etablerat kolonier runt om i universum. Sargon tror nu att mänskligheten är en avlägsen släkting till hans ras och kan fungera som tillfälliga värdar tills de överlevande konstruerat konstgjorda kroppar till sina medvetanden.

 

Premissen bakom Return To Tomorrow är inte dum alls och det är det första omnämnandet av den återkommande "space seed-teorin" - det vill säga att anledningen till att många utomjordiska raser i serierna liknar varandra är att de kommer från en och samma urras. Det är ett intressant tankeexperiment som återkommer i senare serier men som egentligen aldrig utforskas fullt ut. I Return To Tomorrow får denna kittlande tanke ta en baksätesposition till kärlekshistorien mellan Sargon och hans hustru, som fantastiskt nog även hon överlevt den långa dvalan. Intressanta infallsvinklar sopas under mattan och med Shatner i ovanlig överspelsform även för att vara honom blir Return To Tomorrow aldrig något avsnitt som lyfter. Synd.

 

 

 

 IKEA-möblerna fick slutligen medvetande


 

  

2.21 Patterns Of Force


Sändes: 16/2 1968

Stardate: N/A

Manus: John Meredyth Lucas

Regi: Vincent McEveety

Platser: Ekos (hem för en pre-warp-civilisation med teknik på ungefärlig tidig 1900-tals-nivå med Jordens mått mätt)

Zeon (planet i samma system som Ekos. Hem för en pre-warp-civilisation med högre teknologisk utveckling än sin granne)

Betyg: 4/5

 

Den ledande historieantropologen John Gill har slutat skicka in rapporter från sitt observationsuppdrag på planeten Ekos. Enterprise skickas för att återuppta kontakten men möts av något de aldrig kunde förutspått - Ekos har genomgått en teknologisk revolution och styrs av nazister, komplett med samma uniformer och symboler. Och John Gill har utropat sig till führer...

 

Patterns Of Force är en riktigt bra allegori över andra världskriget i stort och totalitära stater i allmänhet. John Meredyth Lucas skrev manuset i och med sitt stora intresse av hur regimer av detta slag kunde bibehålla makten och även om analysen är något grund (det här är trots allt en tv-serie från 60-talet) lyckas han berätta en spännande och engagerande historia. Innevånarna från systerplaneten Zeon (läs: Sion) får stå som den front som nazisterna på Ekos vänder sig mot. Det är här som mina invändningar mot avsnittet finns. Begrepp som "den slutgiltiga lösningen" och "förintelse" används lite väl lättvindligt. Avsnittet fick ta emot skarp kritik i Tyskland där det inte visades på tv förrän 2011. Trots denna invändning är Patterns Of Force ett spännande och bra avsnitt som visar på seriens styrka att använda samtida (eller närliggande) historiska allegorier i science fiction-miljö.

 

 

 

Tagen ur kontext måste detta vara en av de märkligare bilderna från serien



 

  

2.22.  By Any Other Name


Sändes: 23/2 1968

Stardate: 4657.5

Manus: D.C Fontana & Jerome Bixby

Regi: Jerome Bixby

Platser: Andromedagalaxen (omnämnd som för det tekniskt avancerade kelvaniska imperiet), Eminiar VII (omnämnd), Ganymede (Jupitermåne omnämnd för sin spritproduktion), Kelvanska imperiet (enormt imperium i Andromedagalaxen).

Betyg: 3+/5

 

När Enterprise svarar på ett nödanrop på en tidigare outforskad värld hamnar skeppets besättning i klorna på representanter från det kelvanska imperiet. Kelvanerna, hemmahörande i Andromedagalaxen, har med sina generationsskepp scoutat Vintergatan för erövring. Nu är de redo att återvända hem och de tänker göra färden med Enterprise...

 

En stor skillnad mellan originalserien och senare versioner är avstånden. Om man jämför med exempelvis Star Trek: Voyager skulle en färd från galaxens ena hörn och hem ta åtskilliga decennier, även om man inte stannade på vägen. I orginalserien åker man till galaxens kant på några timmar. Visserligen med modifierad teknik, men ändå. Vintergatan verkar helt enkelt inte särskilt stor. Nåja, By Any Other Name är ett bra avsnitt som visar på den klassiska science fiction-tropen att hur avancerade vi än blir som släkte så finns det en distinkt fara i att glömma bort vårt känsloliv. Det hade kunnat bli riktigt lökigt, men D.C Fontanas mansu räddar premissen så att den spelar mer åt humor än seriöst muserande. Inget klassiskt avsnitt på något sätt, men god underhållning.

 

 

 

 

Om du vill få en tekniskt överlägsen varelse inte särskilt överlägsen längre - få Scotty att supa honom under bordet 

 

 

     

 2.23 The Omega Glory

 

Sändes: 1/3 1968

Stardate: N/A

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Vincent McEveety

Platser: Omega IV (bebodd planet i Omega-systemet där utvecklingen snarare gått bakåt än framåt efter ett förödande krig),

Betyg: 1/5

 

Enterprise systerskepp, U.S.S Exeter, hittas i omloppsbana kring Omega IV, men ingen är där för att förklara varför de skickat ut ett nödanrop. På planetens yta hittar de Exeters kapten, Tracey, som förklarar att besättningen drabbades av en fruktansvärd sjukdom och han är den enda överlevande. I strid med Federationens huvuddirektiv har Tracey lagt sig i befolkningens tekniska utveckling. Skälet kommer visa sig vara något värt att slåss för... och något tämligen korkat.

 

Gene Roddenberry var en idéernas man och brukade ha ganska mycket backning när han skrev de manus som han skrev. Så är inte fallet med The Omega Glory och jisses vad det märks. Roddenberry föreslog detta som seriens pilotavsnitt, men tv-bolaget ansåg att manuset var för svagt. Skrivet som en allegori över vad som skulle kunna inträffa om USA och Sovjetunionen hade börjat med biologisk krigsföring mot varandra är det ett avsnitt som verkligen åldrats dåligt. Manuset är som sagt svagt och de goda intentioner som premissen bygger upp faller pladask i en sista akt där bara den mest förhärdade blåblodiga amerikanska patriot skulle kunna behålla intresset. Tack och lov fick det här avsnittet stå tillbaka för en sen plats i säsong 2. Annars hade serien troligen aldrig fått fotfäste. Skippa.

 

 

 

 Inte jazzbacillen direkt

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se