Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - Söndag 12 mars 13:15

 


Regi:  Sang-ho Yeon

Manus: Sang-ho Yeon

Medverkande: Yoo Gong, Soo-an Kim, Yu-mi Jung mfl.

Produktionsbolag: RedPeter Film

År: 2016

Längd: 118 min

Land: Sydkorea

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5700672/

 

Seok-woo är en hårt pressad fondförvaltare som sällan eller aldrig har tid med sin dotter. När han missar dotterns uppträdande på ett skolevenemang känner han dock så pass dåligt samvete att han går med på att hon ska få åka till sin mor i Busan. En lugn resa blir plötsligt en kamp på liv och död när ett mycket elakt virus sprider sig som en löpeld genom landet. Men på tåget är man säker... eller?

 

Utöver The Walking Dead tycks zombievågen i väst ha ebbat ut för närvarande. Jag måste säga att det är rätt skönt. För varje Walking Dead fick vi tre World War Z (2013). Sydkoreanska Train To Busan kommer därför lite som en påminnelse om hur förbaskat kul en bra zombierulle trots allt kan vara. Zombierna i filmen tillhör "den snabba skolan", det vill säga rör de sig extremt snabbt och målmedvetet. Designen är dock uppdaterad med typiska asiatiska skräckfilmstroper, så som ryckiga rörelsemönster och kroppsdelar i vinklar de absolut inte ska vara i. Effekten blir om inte ny så i alla fall speciell.

 

Train To Busan funkar väldigt bra i actionscenerna. De är extremt våldsamma och zombierna uppvisar ett slags kollektivt medvetande vilket gör dem till hotfulla på ett sätt som jag brukar sakna i nutida västerländska tolkningar av varelsen. Dessvärre fungerar filmen inte riktigt lika bra när det gäller karaktärer och manus. Karaktärerna är i princip vad man förväntar sig. Vi har den stressade karriärsmannen som inte har tid med sin dotter, den korrupte direktören och så vidare. Den ende karaktär som sticker ut något är Sang-wha, en lika hårdhänt som ömsint man som främst av allt vill skydda sin fru.

 

Den här filmen har fått väldigt fin kritik av skräck- och zombiefilmsfan, men jag är något besviken. När den funkar så funkar den väldigt väl, men det är en ojämn resa till Busan. Man skulle nästan tro att Skånetrafiken kör...

 

Betyg: 3 sprinterzombies av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Fredag 24 feb 20:00

   


Oscarsgalan 2017: Duo: Star Trek Beyond och 20th Century Women

 

Den som läser bloggen regelbundet vet att jag inte nog kan uttrycka den avsmak jag känner för rebooten på min favorit-science-fiction-franchise genom alla tider, Star Trek. Vanligtvis skulle jag inte rört vid Star Trek Beyond med tång. Nu råkar den vara nominerad och favorittippad i en Oscarskategori så jag fick bita i den bittra äpplet. Men nej, jag tänker inte ödsla mer tid på det här monstrumet till film. Alla vet att jag kommer såga den längs warpgondolerna. Efter söndag existerar inte den här filmen i mitt minne, om jag så ska dricka en allgalaktisk gurgelbrännare för att tappa både minne och förstånd. Inget betyg. Den här filmen finns inte.

 

 

Sist ut i min Oscarsbevakning är Mike Mills självbiografiska 20th Century Women, delvis baserad på hans egen uppväxt i södra Kalifornien mot slutet av 1970-talet. Lucas växer upp i ett hus fullt med kvinnor. Hans mamma, Dorothea, är orolig att hon har ett för nära förhållande till sin son och ber Lucas något äldre kvinnliga vänner (som bor hos dem då och då) att ta honom under deras vingar och i viss mån "uppfostra" honom.

 

Jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta mig av 20th Century Women. Mike Mills har inte imponerat nämnvärt tidigare, men det här är en väldigt välberättad historia som egentligen inte har någon central konflikt. Det är en uppväxtskildring, ja, men framförallt handlar det om människor vilse i tillvaron oavsett ålder. Annette Bening och Greta Gerwig stjäl showen som Dorothea respektive punkfotografen Abbie. Just den tidiga punkscenen spelar stor betydelse för Lucas och klubbarna runt om Los Angeles blir det förlovade landet.

 

20th Century Women är en bra film som vägrar lyfta. Här behövs något mer. Manuset är som sagt välskrivet, skådespelarna gör bra ifrån sig och regin är även den av hög klass. Kanske behövs det lite mer konflikt ändå för att det här ska fungera fullt ut? Ändå sevärt och igenkänningsfaktorn i vissa scener är väldigt hög. Betyg: 3 punkpionjärer av 5 möjliga.

 

 

Imorgon avslutar jag rapporteringen inför Oscarsgalan 2017 med min sedvanliga tipsrad. Vinnarna presenteras direkt efter galans slut, även det som vanligt. Vissa filmer har jag helt enkelt inte hunnit med att recensera. Sånt är livet. Jag önskar att det här vore min heltidssysselsättning. Då hade jag kunnat fila lite på mina texter och inte bara spotta ur mig dem på löpande band. Nåja, film är fortfarande kul. Hoppas ni också tycker det!

 

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 21 feb 15:45

   



Oscarsgalan 2017: Trio 2: The Red Turtle, Kubo & The Two Strings, Doctor Strange



Japanska Studio Ghibli har stått för några av de främsta animerade filmerna genom tiderna. I The Red Turtle har de gett sig i lag med ett gäng franska producenter för att adaptera av en gammal japansk legend. Dessvärre är The Red Turtle, precis som Ghiblis senaste alster, bara en skugga av studions forna storhet.


Handlingen kretsar kring en man strandad på en öde ö. En dag, när han gör ett försök att lämna ön på en egenbyggd flotte, slås hans skapelse i sönder av en röd sköldpadda. Frustrerad vänder mannen sköldpaddan på rygg när den går i land. Efter några dagar ångrar han sig och vill vända sköldpaddan rätt igen. Det är dock för sent. Sköldpaddan är död... men i skalet finns istället en vacker kvinna.


The Red Turtle ser förvisso helt fantastisk ut. De estetiska valen kombinerar traditionell japansk med fransk-belgisk design på ett mycket vackert sätt. Miljöerna, med Ghiblis sedvanliga naturromantiska touch, är filmens absoluta höjdpunkt. Sen är det tyvärr det där med manuset. The Red Turtle hade troligen passat alldeles ypperligt som kortfilm, men filmens 80 minuter långa speltid blir efter ett tag ett ok som drar ner den. Tempot är långsamt utan att mycket av konsekvens egentligen händer. Man hade kunnat tro att detta beror på den totala avsaknaden av dialog, men jag har sett andra exempel där detta har lyckats mer än väl. The Red Turtle blir inte mycket mer än en vacker rörlig bild att titta på. Betyg: 2 skalkvinnor av 5 möjliga

 

 


Jag hade helt missat att Kubo & The Two Strings faktiskt var nominerad till två Oscars och inte bara en. Den borde således ha haft sin egen recension utifrån det regelverk jag ställde upp för mig själv, men nu var det lite sent att ändra i mitt schema. Hur som helst var Kubo en mycket trevligare animerad bekantskap än sköldpaddan där uppe.


Den som känner mig vet att jag är mycket svag för stop-motion. Jag gillar det till den milda grad att jag just nu håller ett kursmoment i det på gymnasienivå. Därför vet jag också vilken monumental teknisk utmaning det måste ha varit att göra den här filmen. Omkring 145 000 fotografier har satts ihop för att med hjälp av 3D-rendering göra den mjukaste stop-motion jag sett. Kubo är helt enkelt fruktansvärt tekniskt imponerande. Det skulle dock inte vara tillräckligt om inte historien var bra. Det är den.


Precis som The Red Turtle tar Kubo avstamp i gamla japanska legender. Skillnaden är att den sistnämnda inte försöker återberätta en specifik legend utan väver in element från flertalet för att skapa något eget. Kubo handlar om hur titelkaraktären måste strida mot merparten av sin familj under sitt uppdrag att hitta en legendarisk rustning och svärd. Med vapnen ska Kubo kunna besegra den onde Månkungen och hans anhang. Givetvis blir det ingen lätt strapats.


Utöver det tekniska slitgörat som ligger bakom Kubo fungerar historien väldigt väl. Manusförfattarna Marc Heimes och Chris Butler har verkligen gjort sin research och inkluderar allt från Obon-festivalen till diverse mytiska varelser i sin berättelse. Kubo är i mångt om mycket en perfekt äventyrsberättelse för barn. Den skriver inte dem på näsan utan behandlar svår tematik på ett öppet och ärligt sätt. Lojalitet och familjeband prövas och diskuteras samtidigt som det är full fart i berättandet. Dessutom är jag väldigt svag för musik spelad på shamisen. Betyg: 4 magiska origamipapper av 5 möjliga



Trots att jag har ett smärre Marvel-bibliotek i källaren har jag dragit mig för att se Doctor Strange. Karaktären har aldrig intresserat mig nämnvärt och filmen kom under en period förra året då det var väldigt mycket mer intressanta saker på bioduken. Hur som helst blev jag ganska positivt överraskad av filmen.


Doktor Stephen Strange är en lysande hjärnkirurg som tvingas ge upp sitt kall när han får sina händer nervskadade i en bilolycka. Efter att ha provat alla terapiformer han kan tänka på griper han efter ett sista halmstrå och beger sig till Nepal för att möta upp med en mystisk guru. Det blir Stephens inträdesbiljett till ett mystiskt sällskap som kombinerar vetenskap med vad de kallar för magi. Allt är dock inte som det verkar vara. En utbrytargrupp som vill störta sällskapet kan vara nära att lyckas.


Benedict Cumberbatch gör med den här filmen sin entré i MCU (Marvel Cinematic Universe). Cumberbatch är en erkänt duktig skådespelare och gör mycket bra ifrån sig även här. Hans tunga scener ligger dock i filmens första halva, vilket också är den klart bästa. När filmen fokuserar mer på magi och dimensionshoppande blir det till sist lite för mycket. I ett försök att förankra detta lite fastare i vår verklighet har vetenskapen fått större betydelse här än i serieförlagan. Jag gillar greppet. Det blir en bra syntes mellan tro och vetenskap som känns fräsch.


Det som inte känns särskilt fräscht är manuset. Efter en lovande början blir det superhjältefilm 1A. Det är okej, jag gillar superhjältefilm, men det känns som man hade kunnat berätta lite mer och/eller annorlunda. Det som ändå höjer den här filmen över gemene trikårulle är specialeffekterna. De är helt fantastiska med sitt vridande och vändande på dimensioner och naturkrafter. I en rättvis värld hade den vunnit Oscarn för specialeffekter. Det kommer den dock inte göra. Vem vinner? Se min tipsrad på söndag!


Doctor Strange är bra för vad den är och är ytterst tekniskt kompetent. Gott så. Jag ser fram emot den oundvikliga uppföljaren med tillförsikt. Betyg: 3+ skalliga Tilda Swintons av 5 möjliga.

Av Ulf - Måndag 20 feb 14:30

     


Oscarsgalan 2017: Trio 1: Captain Fantastic, Elle, Hail, Caesar!



Som jag skrev i förra recensionen kommer jag bli tvungen att bunta ihop de filmer som endast är nominerad i en klass. Detta för att hinna med så många filmer som möjligt fram tills galan. Idag kör vi den första trion med Captain Fantastic, Elle och Hail, Caesar!.

 

Captain Fantastic handlar om hur Ben försöker uppfostra sina sex barn efter att hans fru har varit tvungen att bli inlagd på psykiatrisk klinik. Bens familj är dock inte den vanliga förortsfamiljen. Istället lever de i och av skogen. Barnen får ägna sig åt både fysisk och mental rigorös träning med målet att de ska bli helt självförsörjande. Bens planer slås dock i spillror när han nås av beskedet att hans fru begått självmord. Dessutom vill hans svärfar absolut inte se honom på begravningen. Det är något de ska bli två om...


Regissör och manusförfattare Matt Ross har med Captain Fantastic besvarat frågan om hur nära man kan komma en Wes Anderson-film utan att vara Wes Anderson. Jag gillar Wes Anderson så jag är glad att han lyckades komma väldigt nära. Viggo Mortensen är perfekt i rollen som Ben och Ross manusarbete är utsökt. Manuset fungerar på flera plan med allt ifrån litterära referenser till väldigt smart humor. Samtidigt är det en humor med svärta. Huvuddelen av filmen har en tämligen mörk premiss, men skådespelarna, i synnerhet Mortensen och George MacKay i rollen som familjens äldste son, Bo, tacklar ämnet mycket bra. Framförallt gillar jag slutproduktens syntes mellan två extremer som visar på att man faktiskt kan kompromissa utan att förlora sin själ eller sig själv i processen. Hjärtvärmande film för alla som gillar och/eller är lite av en kuf. 4+ skogsmullar av 5 möjliga.

 


Om Captain Fantastic är mörk på sina ställen är franska Elle fullkomligt nattsvart. Michéle är en framgångsrik affärskvinna och VD för ett spelföretag. Inget verkar kunna rubba hennes hårda fasad och framtoning. Detta ändras när hon blir brutalt attackerad och våldtagen i sitt eget hem. Elle börjar sin egen undersökning om vem gärningsmannen är. Kombinerat med andra personliga problem och en deadline som kryper allt närmre blir Elles problem allt värre. Någon vill henne illa, men frågan är om hon egentligen... gillar det?


Paul Verhoevens version av Phillipe Dejans roman Oh... kommer bli mer omdiskuterad än den redan är. Elles komplicerade förhållande till sex mot sin vilja kan säkert verka osmakligt för somliga, men det psykologiska karaktärsporträtt som Isabelle Huppert målar upp i huvudrollen gör Elle till en så pass mångbottnad karaktär att det är svårt att döma. Karaktären blir en gåta som jag inte vet om jag har något svar till - och jag älskar det!


Huppert gör en enastående roll som Elle. Hon spelar karaktären med lika delar känsla som kall beslutsamhet och beräknande. Som tittare vet man aldrig var man har henne. Hon är vad jänkarna brukar kalla "a woman in peril" men för den saken är hon absolut inte hjälplös. Elle agerar och är proaktiv, samtidigt som hon är ett offer för omständigheter utanför sin kontroll, inte minst med hennes färgstarka familjehistoria. Sexscenerna som skildras är sällan eller aldrig för njutning utan som maktmedel. Det gäller inte bara våldtäkten utan även de övriga exemplen. Det finns en smärta hos så många av karaktärerna så att använda Iggy Pops Lust For Life som ett återkommande tema blir nästan äckligt ironiskt.


Ytterligare en detalj som gör att Elle blir en fantastisk film är spelföretaget som Elle driver. De arbetar på ett riktigt spel som jag har i mitt spelbibliotek. Exakt hur det här hänger ihop med filmproduktionen vet jag inte, men effekten blir att scenerna på kontoret blir väldigt trovärdiga.


Elle är ett måste om du tycker om kvalitetsfilm. Att den inte är nominerad till bästa utländska film är ett tjänstefel. Den knockar alla filmer jag sett i den kategorin än så länge med hästlängder. Det är inte ens nära. 5 när fransk film är bra är den helvetes bra av 5 möjliga.

 

 


Avslutningsvis något lättsammare. Bröderna Coens Hail, Caesar! är en underhållande Hollywood-skröna som inte tar sig själv på för stort allvar. Eddie Mannix är en "fixare" för Capitol Studios under 1950-talets mastodontfilmsprojekt. Under inspelningen av ett bibelepos sett från en romersk centurions ögon (därav filmens titel) får Mannix dock ett svårlöst fall. Filmens stjärna, Baird Whitlock, kidnappas och produktionen stannar av. Därtill måste Mannix lösa alla andra problem som dyker upp i filmstudion.


Det var ett tag sedan bröderna Coen gjorde något riktigt bra och den trenden håller tyvärr i sig. Hail, Caesar! lyckas vara en underhållande film, men ack så splittrad. Manusarbetet skulle behövt en omgång till helt enkelt och fokus borde ha varit på kidnappningshistorien helt och hållet. Det är klart, här finns scener som är väldigt roliga på egna ben, men som helhet lyckas man inte riktigt knyta ihop säcken utan att det känns som en axelryckning.


Nåja, ensemblespelet är bra och gamle Coen-bekantingen George Clooney kan fortfarande vara förvånansvärt rolig. Den som stjäl de scener han är med i är dock lite förvånande Channing Tatum som den dumsnälle westernstjärnan Burt Gurney. Det fina skådespelet i kombination med produktionsdesign att dö för gör ändå Hail, Caesar! till en sevärd film. Dessutom är det ganska skickligt att kunna göra en film som både är ett kärleksbrev som ett långfinger åt Hollywood. Betyg: 3 svärd- och sandalepos av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 20 feb 01:11

 

Regi: Morten Tyldum

Manus: Jon Spaihts

Medverkande: Jennifer Lawrence, Chris Pratt, Michael Sheen mfl.

Produktionsbolag: Original Film/Company Films/Start Motion Pictures mfl.

År: 2016

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1355644/

 

Först en liten disclaimer: Jag har alltid försökt ge varje Oscarsnominerad film en egen recension. Det kommer jag inte hinna med i år. För mycket avlönat jobb helt enkelt. Därför kommer jag ge de filmer som är nominerade i mer än en klass egna poster medans de övriga, i den mån jag hinner med, kommer samlas i poster om tre filmer.

 


Generationsskeppet Avalon är på väg till kolonin Homestead II med 5 000 passagerare. När mekanikern Jim Preston vaknar upp från sin stasiskapsel borde han ha färdats i 120 år. Jim blir snart varse om att det gått knappt 30 år. Ensam på ett skepp mitt ute i ingenstans försöker Jim sysselsätta sig bäst han kan, men längtan efter mänskligt sällskap blir för stark. I ett svagt ögonblick väcker han en medpassagerare, Aurora. Fast något verkar vara fel med skeppet - och hur berättar man för någon att man genom att väcka dem i princip bestulit dem på deras liv?

 

 

Rymdskepp och Jennifer Lawrence. Jag borde älska den här filmen. Det gör jag också - bitvis. Passengers är en salig blandning av högt och lågt. Chris Pratt och Lawrence sköter sig helt okej i huvudrollerna, även om det inte är några av deras bästa roller på lång väg. Det är istället specialeffekterna och designen som spelar den riktiga huvudrollen. Avalon har en design som för tankarna till både 2001: A Space Odyssey (1968) och till viss mån även estetiska val från spelserien Mass Effect. Inspirationen från Stanley Kubrick görs ännu tydligare i den bar där karaktärerna spenderar mycket tid. Den är slående lik baren från The Shining (1980), komplett med en "speciell" bartender.

 

Det som i viss mån sänker filmen för mig är dock manuset. Det etiska dilemmat som Jim ger sig själv om han ska väcka Aurora eller inte är intressant, men ställs aldrig riktigt på sin spets. När känslorna ska utforskas börjar saker och ting istället explodera. Det kanske är det mest säljande sättet att göra sin film på, men jag skulle väldigt gärna sett att de benade upp sin situation desto tydligare. Likaså är det mycket av vetenskapen i filmen som helt enkelt inte riktigt håller, exempelvis om relativitetsteori. Slutligen, när Jim och Aurora ställs inför ett val i slutet finns det logiska lösningar som de aldrig ens diskuterar. När varken känslospelet eller vetenskapen får utrymme är det minst sagt irriterande.

 

Passengers må inte vara en perfekt film, men den fungerar mer än väl som popcornunderhållning. Med lite mer arbete hade den dock kunnat bli mycket bättre.

 

Betyg: 3 puckade val av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 18 feb 14:35

 


Regi: Peter Berg

Manus: Matthew Michael Carnahan & Matthew Sand (baserat på en artikel av David Barstow, David Rohde och Stephanie Saul)

Medverkande: Mark Wahlberg, Kurt Russell, John Malkovich mfl.

Produktionsbolag: Di Bonaventura Pictures/Closest to the Hole Productions/Leverage Entertainment mfl.

År: 2016

Längd: 107 min

Land: USA/Hong Kong

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1860357/

 

I april 2010 inträffade den värsta oljekatastrofen i USA:s historia. BP-ägda Deepwater Horizon exploderade under när rören inte kunde hantera det enorma tryck de utsattes för och miljontals fat olja läckte ut i havet. I Peter Bergs dramatisering av händelseförloppet får vi följa chefsingenjören Mike Williams och hans kamp att rädda både sig själv och sina arbetskamrater.

 

Jag gillar Peter Berg. Istället för att gapa över för mycket med sina filmer brukar han välja en enskild händelse och beskriva den väldigt väl. För mig, som inte kan skilja ett oljefat från ett tefat, var Deepwater Horizon en inblick i oljeborrarnas vardag och de faror de utsätts för.

 

Berg har återigen använt sig av Mark Wahlberg som sin leading man. Varför ändra ett vinnade koncept? Wahlberg är som alltid bra utan att glänsa. Han gör sig väldigt bra som en everyman och stjäl inte strålkastarljuset från filmens verkliga stjärna - specialeffekterna. Jag trodde knappt det var sant när jag läste det, men det allra mesta i den här filmen är gjort med praktiska effekter.

 

Istället för att datorrendera fram Deepwater Horizon och nöja sig med att bygga scenografi till ett antal förutvalda platser byggde man helt enkelt en skelettartad replika av hela skrället! Och vad gör man när man byggt upp något så pass stort? Man spränger det givetvis! Mycket imponerande specialeffeksarbete i en tid där vi vant oss vid att det mest görs i efterproduktion.

 

Specialeffekter gör dock inte en film och jag saknar en del här för att kunna ge den högre betyg. Framförallt skulle filmen tjänat på att vara längre, med lite mer fokus på BP som koncern och karaktärsutveckling. Även efterspelet skulle vara intressant att få ta del av. Det låter kanske som att jag säger emot mig själv, men Bergs vilja att beskriva en kortare händelse både hjälper och stjälper filmen. Jag känner att det finns mer att berätta här, men vem kommer någonsin bygga upp en fullskalig modell för att spränga den i luften igen? Som det är nu blir Deepwater Horizon en underhållande katastroffilm som har lite mer hjärna än sina fiktiva kusiner.

 

Betyg: 3 brinnande vattenytor av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 16 feb 15:45

 


Regi: Roger Ross Williams

Manus: Ron Suskind (baserat på hans bok med samma namn)

Medverkande: Ron Suskind, Owen Suskind, Jonathan Freeman mfl.

Produktionsbolag: A&E IndieFilms/Motto Pictures/Roger Ross Williams Productions

År: 2016

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3917210/

 

Ron Suskind var tre år gammal när han plötsligt blev okontaktbar och förlorade det lilla språk han hunnit lära sig. Suskind blev diagnosticerad med autism och han familj började undra om deras son alls skulle prata överhuvudtaget. Räddningen för Ron blev oväntat nog Disneyfilmer. Genom Disneys värld lärde han sig både läsa och prata igen. Roger Ross Williams har följt Suskind, nu 23 år, under processen att flytta hemifrån och bli sin egen.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Life, Animated. Å ena sidan är det en intressant och rörande historia, men å andra sidan känner jag att den kunde varit mycket bättre berättad. Ron är en trevlig bekantskap och hans historia är fascinerande. Felet ligger alltså inte hos honom, utan snarare hos regissören Roger Ross Williams. Jag blir aldrig riktigt klar över vad det är Williams vill visa. Vill han visa Rons dagliga liv? Vill han informera om autism? Båda? I sådana fall misslyckas han något. 

 

Delarna om Ron är förvisso bra, men Williams ger på tok för lite kontext. Jag skulle hellre sett det här projektet över några års tid så man får en betydande bakgrund. Dessutom efterlyser jag ett större fokus på autism som fenomen. Filmen hade helt enkelt kunnat vara en halvtimme längre. De animerade sekvenserna är dock väldigt bra och påminner mig om en blandning av Disney och Little Nemo-kortfilmerna från tidigt 1900-tal. Dessa ska för övrigt finnas som egen kortfilm om någon är intresserad.

 

Life, Animated är på intet sätt en dålig dokumentär, men jag hade förväntat mig mer med tanke på hur uppskriven den blivit. För dig som är intresserad av ämnet i fråga är den väl värd en titt.

 

Betyg: 3 sidekicks av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 7 feb 21:15


 

Regi: Ron Clements & John Musker

Manus: Jared Bush

Medverkande: Auli'i Cravalho, Dwayne Johnson, Jemaine Clement mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Animation Studios

År: 2016

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3521164/

 

Som den blivande ledaren för sitt folk delar inte Moana sin fars rädsla för öppet hav. Istället vill hon utforska vad som finns bortom revet. Det visar sig bli en nödvändighet när öns skördar börjar bli sjuka och ett mörker sprider sig över landet. Moana har blivit utvald av havet att föra tillbaka livets gudinnas hjärta. Det är bara ett problem - hon måste dessutom ha hjälp av den extremt självgode halvguden Maui som stal hjärtat från första början.

 

Det som nästan är mer intressant än filmen i sig är varför den heter Vaiana i Europa och inte Moana. Googla och ni hittar en bisarr historia om italienska porrstjärnor, parfymer och varumärkesintrång. Vad filmens betraktar är den, på gott och ont, Disney 1A. Moana är en tämligen ointressant karaktär som inte har de senaste Disneyprinsessornas riktiga driv. Missförstå mig inte, hon är fortfarande ett klart fall framåt från den gamla tidens kvinnoporträtt i Disney, men hon är så förbaskat gnällig! Jag undrar hur många gånger hon muttrar och tjurar om att "the sea chose me!"? Någon som har räknat?

 

Istället är det halvguden Maui, med röst av Dwayne "The Rock" Johnson, som stjäl showen. Johnson är en jäkel på att snacka, vilket alla som stiftade bekantskap med honom under hans wrestlingkarriär redan visste. Det kanske mest kreativa inslaget i filmen är hur Mauis tatueringar ofta har sin egen vilja. Det är också när Maui kommer in i bilden som filmen går från att vara tämligen långsam till att bli mer fartfylld.

 

Musikaliskt finns här ingen Let It Go eller liknande (till lycka för alla barnfamiljer?), men några huvudteman sätter sig ändå. Stort plus att en betydande del sjungs på hawaiiska, vilket alltid har varit ett av mina favoritspråk. Gällande övrig teknisk kompetens märks en riktigt bra karaktärsdesign och typisk Disney-perfektion när det kommer till animationen.

 

För mig lyfte aldrig Moana och blir mest en fotnot i Disneys katalog. Det är på intet sätt en dålig film, men den håller sig så strikt till gamla beprövade infallsvinklar att jag mest kände att jag sett allt förut och bättre. Som film på egna meriter, utan att jämföra den med Disneys bakkatalog är den dock en ganska trevlig stund.

 

Betyg: 3 förvirrade tuppar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se