Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - Lördag 1 sept 18:06

 


Regi: Owen Egerton

Manus: Owen Egerton

Medverkande: Robbie Kay, Seychelle Gabriel, Jacob Batalon mfl.

Produktionsbolag: Rooster Teeth Productions

År: 2018

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7208564/

 

Dax flydde till skräckfilmens värld när hans mor mördades av en förrymd mentalpatient som dessutom var en av hans fars klienter. Nu tonåring, och mer besatt av skräckfilm än någonsin, ser Dax och hans vänner Krill och Sam fram emot det största skräckkonventet någonsin - Blood Fest. Vad varken de eller någon annan vet är att arrangörerna vill ta saker till en verkligare, mer bloddrypande nivå än till och med Comic Cons kösystem...

 

Blood Fest berättar egentligen allt du behöver veta med sin titel. Det här är ogenerad slasher med lika många tonåriga idioter som liter fejkblod. Med andra ord är det fantastiskt underhållande och påminner om en svunnen tid då slashern var bland de mest procentuellt sett mest inkomstbringande genrerna. Där Summer Of 84 (2018) mest kändes som en cynisk cash grab för att krama ur några dollar från vurmen för 80-talsnostalgi tar Blood Fest istället sitt avstamp i att försöka vara en slags Scream (1996) för 2010-talet. Den är inte lika välskriven, välspelad eller regisserad, men leker precis som sin inspirationskälla med genrekonventioner och regler. Gott så.

 

Skådespelarmässigt är det vad man kan förvänta sig. Blood Fest har trots allt lyckats få med ett gäng semi-kända skådespelare i exempelvis Seychelle Gabriel (Falling Skies) och Robbie Kay (Once Upon A Time) i huvudrollerna. Som förväntat är det dock inte djupare karaktärsporträtt det bjuds på utan karaktärerna är mer som spelpjäser för att flyttas till en ny slasherscen. Det är med andra ord precis som vanligt med genren!

 

Blood Fest är helt enkelt en ball rulle. Den hade gärna kunnat få spruta på lite mer rödfärg för min smak, men om ni vill ha hjärndöd underhållning som trots allt faktiskt underhåller kan ni välja betydligt sämre filmer än den här.

 

Betyg: 3+ not the clowns! av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Lördag 25 aug 17:00

 


Regi: Sonny Laguna & Tommy Wiklund

Manus: S. Craig Zahler

Medverkande: Thomas Lennon, Jenny Pellicer, Nelson Franklin mfl.

Produktionsbolag: Cinestate/Ghost Horse/Zero Trans Fat Productions

År: 2018

Längd: 90 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5685006/

 

Trettio år efter att nazikrigsförbrytaren André Toulon skjutits ihjäl av polis i samband med gripandet anordnar den lilla staden där han bodde ett true crime-konvent. Samlare av Toulon-memoribilia, i synnerhet hans mordiska dockor, flockas till evenemanget, men vad ingen har räknat med är att närheten till Toulons grav ska väcka hans dockor till liv igen.

 

Puppet Master-franchisen har länge varit en av de där filmserierna som görs av fansen, för fansen och skiter i vem som sågar dem längs med fotknölarna. De har aldrig varit några större kommersiella hits utan håller sig till en trogen skara beundrare, många som har hängt med sedan starten 1989. Jag såg de fem första filmerna i serien som tonåring och trodde att det tog slut där. Oj, vad fel jag hade! Ytterligare åtta filmer har sett dagens ljus sedan nummer fem och denna, nummer 13 i ordningen, verkar vara den enda som fått någon press utanför skräckfanzinen överhuvudtaget. Det är också den av filmerna jag sett som avviker mest ifrån grundidén i och med André Toulon som en genuin bad guy (till och med nazist!).

 

Just skiftet i Toulons roll gör att skrattet (för kom igen, mordiska dockor är kul) fastnar lite i halsen. Det har gjorts en uppsjö kitschiga skräckrullar som har nazister som bad guys och de flesta av dessa har skyggat för att verkligen grotta ner sig i Förintelsen. Det är bland det mest skräckinjagande som hänt i världshistorien och ett ämne som bör behandlas därefter. The Littlest Reich går ibland för långt. Det är inte chockerade, inte skrämmande utan bara... dålig smak. När den kan hålla sig på rätt sida gränsen är den dock fortfarande klassisk dockskräck som man inte hittar i dagens filmutbud längre. Det är lågbudget så det smäller om det, men det bidrar egentligen bara till charmen. Specialeffekterna är till största del praktiska och inte datoranimerade, vilket gör sitt till. Givetvis är det gott om naket också, men i en uppdatering av den trötta stereotypen om att det bara är nakna kvinnobröst som gäller finns här något att kolla på för alla.

 

Puppet Master: The Littlest Reich var i princip vad jag förväntade mig och gott så. De något sunkiga nazireferenserna vägs upp av kreativ galenskap som inte lär göra något fan besviken. Det kommer inte gå till historien som en klassiker direkt, men det är något att plocka fram en tråkig höstkväll.

 

Betyg: 3 dockjävlar av 5 möjliga

 

 

 

 

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 22 aug 19:04

 


“Some people have remarkably sturdy illusions.”

 

Författare: Stephen King

År: 2015 (svensk utgåva 2016)

Sidor: 483

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-1-47369888-8

 

I Stephen Kings till dags dato senaste novellsamling möts vi av en brokig skara berättelser, inte så olikt den i titeln omtalade basaren. Berättelserna spänner från 2009 års Ur till de tre nyskrivna novellerna för samlingens räkning. Och som vanligt när det gäller novellsamlingar är kvaliteten varierande.

 

King har valt en genomgående röd tråd i sina berättelser i och med att han tillägnar dem till litterära inspirationskällor. Detta går igen i Kings språk som ofta i viss mån försöker efterlikna vem han nu tillägnar en specifik novell till. Det fungerar okej för det mesta, riktigt bra i några fall och faller pladask en eller två gånger. De tre noveller som verkligen sticker ut som samlingens främsta är den inledande Mile 81 (2011), tidigare nämnda Ur och den nyskrivna Obits (2015).

 

Den förstnämnda är ett klassiskt King-upplägg med barn som undersöker saker och platser de egentligen borde hålla sig ifrån och, som alltid höll jag på att säga, en ond bil. Hela historien nästan skriker av King-nostalgi och för ett fan är det svårt att värja sig. Av de tre nämnda novellerna är det troligen den svagaste om man inte är ett fan sedan tidigare dock.

 

Ur är en mycket intressant science fiction-berättelse som började som ett slags beställningsjobb för Amazon Kindle. Kindle ville ha en King-historia som var exklusiv för deras produkt. Berättelsen kretsar föga förvånande kring en Kindle som förutom att kunna fungera som e-läsare också har tillgång till nyheter från alla möjliga alternativa verkligheter och tidsepoker - däribland vår egen - men kan man verkligen ändra något eller är allt redan ödesbestämt?

 

Slutligen är Obits en lika härligt ondskefull som tankeväckande historia. En man som skriver dödsrunor för en komedisajt upptäcker att hans dödsrunor blir verklighet. Med potential att kunna ha ihjäl vem som helst utan att åka fast, skulle du då göra det?

 

Om jag skulle plocka fram en historia som inte riktigt håller måttet är det Blockade Billy (2010) där King verkligen breder på brett om sin kärlek till baseball och en legendarisk spelare som ingen kunde stjäla en bas från. Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen i långsam brännboll, men det som verkligen stör mig är att King ändå bygger upp stämningen väldigt väl för att sedan inte ge någon riktig utdelning av bygget.

 

The Bazaar Of Bad Dreams är en svår samling att göra rättvisa i en recension - än mer så än Kings tidigare diton. Några riktigt briljanta noveller kantas av ett fåtal besvikelser, men framförallt tämligen lättglömda berättelser vars innehåll redan har börjat försvinna då jag läste boken under ett längre tidsspann än vad jag brukar. Det är inget gott tecken i sig, men betyget blir ändå okej. Inget att skriva hem om kanske, men duger för det mesta gott och väl.

 

Betyg: 3- brokiga samlingar av 5 möjliga

 

Av Ulf - Måndag 6 aug 18:28

 


Regi: Justin Benson & Aaron Moorehead

Manus: Justin Benson

Medverkande: Callie Hernandez, Justin Benson, Aaron Moorehead

Produktionsbolag: Snowfort Pictures/Pfaff & Pfaff Productions/Rustic Films mfl.

År: 2017

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:https://www.imdb.com/title/tt3986820/

 

Bröderna Aaron och Justin försöker lägga sitt förflutna i ett sektliknande kollektiv bakom sig när de en dag får ett gammalt VHS-band levererat till sig. På bandet syns en av sektmedlemmarna diskutera en lång förestående resa de tänker ta. Justin, som var mycket yngre än Aaron när de lämnade sekten, vill återvända för att dels få ett riktigt avslut och dels utforska om sammanslutningen var så illa som hans äldre bror alltid påstått. Aaron följer motvilligt med och de båda börjar uppleva saker de inte kan förklara. Hade sekten faktiskt rätt i sina profetior?

 

Aaron Moorehead och Justin Benson förra film tillsammans, Spring (2014), var en lovande om än ojämn skräckhistoria med H.P Lovecraft-ambitioner. Den lovade mer och när The Endless landade i min dropbox var det därför med viss förväntan jag satte mig framför skärmen. Dessvärre har The Endless samma problem som Moorehead & Bensons förra projekt - mycket goda idéer och vissa rent briljanta drag blandas med torftiga karaktärer och skådespel som inte är något att skriva hem om.

 

Benson har skrivit ett manus som engagerar och det räddar till viss mån filmen från karaktärerna. Jag har läst och sett fler historier på samma tema (det vill säga "tänk om sekten har rätt!"), men sällan har det gjorts lika eftertänksamt som i Bensons version. Det är också därför jag blir så besviken när man inte vet när man ska klippa till med saxen för att få ett bättre tempo och konsekvens i historieberättandet.

 

Moorehead och Benson spelar själva huvudrollerna och vet sina begränsningar som skådespelare. Det är inte denna del de ska syssla med när det kommer till kreativa filmprocesser. Övriga skådespelare glänser inte direkt heller, men de snubblar oftast inte i vägen för berättandet. Det gör istället filmens något hastigt konstruerade slut som inte alls lever upp till det stämningsbyggande som föregått det. Svaren skrivs förvisso inte på näsan, men här finns så mycket mer att utforska - framförallt från karaktärssynpunkt. Benson och Moorehead klampar vidare på betyget "nästan mycket bra, men bara nästan". De behöver en stenhård producent till nästa projekt som samtidigt delar deras vision.

 

Betyg: 3 loopar av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 25 juli 23:30

 























 

 

 

 

 

 

 

 

Cruel Summer del 1: Beast & A Quiet Place

 

 

Den här sommaren har varit och är något av det tuffaste jag genomgått. Jag brukar inte orera jättemycket om mitt privatliv på bloggen, men jag känner att det här är viktigt att få ut och förstå. Sedan tonåren dras jag med ulcerös kolit. Det är kort sagt en kronisk inflammationssjukdom som påverkar magen. För att kunna fungera hyfsat tar jag en drös mediciner. Dessa gör mig extremt känslig för värme.

 

Ni ser vart det här barkar, eller hur? För att göra en lång historia kort har jag fått ställa in alla planer för sommaren och suttit inomhus större delen av tiden. Det hjälper inte nämnvärt innan solen gått ner och med temperaturer på upp mot 35 grader i dagarna beslutade jag mig för att bosätta mig på Lunds biografer kommande kvällar. Målsättningen är att se två filmer per dag tills jag får slut på saker jag kan tänka mig se. Ikväll föll valet på den brittiska thrillern Beast (2017) och den amerikanska skräckrullen A Quiet Place (2018)Min egenpåtagna exil i biomörkret börjar.

 

 

Beast handlar om den unga Moll som lever ett tillbakadraget liv på Jersey där hon sköter om sin sjuke far, arbetar deltid som historieguide och försöker undvika konflikter med sin mor. Sedd som familjens svarta får på grund av en händelse som inträffade i hennes unga tonår får Moll till sist nog och ger sig ut på en rejäl utekväll. Utekvällen håller på att sluta riktigt illa, men Moll blir räddad av Pascal, en man som hennes familj aldrig skulle accepterat. Givetvis faller Moll stenhårt för Pascal - men är han den han utger sig för att vara?

 

Om du ska se en thriller i år är det Beast du ska se. Det här är inte bara den bästa thriller jag sett i år utan jag får leta rejält i minnet för att komma på något som ens kommer i klass med den. Beast är så långt ifrån dussinthrillers eller who-dun-it-deckare du kan komma. Istället bygger Michael Pearce (manus och regi) upp sitt drama långsamt och krypande. Det är lika delar ett drama om klassamhället som det är en spännande mördarjakt. Samtidigt har Pearces manus en så pass trovärdig beskrivning av både ansträngda familjeförhållanden och destruktiva förhållanden att jag måste ge en varning: Se inte den här filmen själv om du har jobbiga erfarenheter av ovanstående. Jag misstänker att den kan fungera som en riktigt trigger för många. 

 

Pearces fantastiska manus till trots hade filmen fallit pladask om det inte vore för huvudrollsinnehavarna. Johnny Flynn (Pascal) och Jessie Buckley (Moll) är ett kärlekspar som kommer gå till filmhistorien om världen är rättvis. Det är den ju inte, men jag lovar att jag definitivt kommer komma ihåg dem. Buckleys pendlande mellan att försöka vara den perfekta dottern i en societetsfamilj och hennes ilska över hon blir behandlad av den samma är magisk. Flynn har en närvaro som hoppar av duken och verkligen går rakt igenom tittaren. Jag är helt jäkla hänförd!

 

Som ni märker är jag komplett såld när det gäller Beast. Det är det bästa jag sett i år än så länge och jag skulle tro att den behåller det epitetet när vi summerar 2018. 5 Jerseyhistorier av 5 möjliga.

 

 

A Quiet Place hade den jobbiga uppgiften att följa Beast. Det är en mycket speciell skräckfilm som verkligen lever upp till sitt namn. Antalet talade repliker kan troligen räknas på båda händernas fingrar, resten sköts med teckenspråk. Anledningen till att familjen Abbott har blivit experter på ASL är att alla lever i skräck för varelser som uppfattar det minsta ljud du gör. Om de hör dig dör du. Familjen har trots detta klarat sig lite drygt 400 dagar med nästan alla familjemedlemmar i behåll. Nu är dock Evelyn, mamman i familjen, gravid och ska föda vilken dag som helst. Det är inte så lätt att göra tyst...

 

A Quiet Place börjar sitt koncept väldigt väl, men det dröjer inte länge förrän man skiter i det berömda blå skåpet. Anledningen kallas konsekvens. De extremt känsliga öronen på de livsfarliga varelserna kan höra i princip den minsta gren brytas ena sekunden och vara helt döv för springande den andra. På bilden ovan ser vi hur sandgångar ska hålla fotstegen tystare. God idé, men det låter fortfarande när du springer i ett tunnare lager sand! Och graviditeten... herregud! Okej, jag vet att olyckor händer, men Evelyn blev gravid efter att monstren börjat patrullera grannskapet. De har en affär i närheten som inte är särskilt plundrad. Trä på dubbla kondomer, idiot! Seriöst!

 

Nåväl, konceptet är som sagt helt okej, även om det i princip är Tremors (1990) i nytappning och actionsekvenserna pendlar mellan bra och godkända. Manuset är dock som sagt så urbota dumt att jag inte kan ge den högre än en tvåa. Den hade kunnat vara bra och... producerad av Michael Bay. Goodnight, folks! 2 monster med selektiv hörsel av 5 möjliga.

 

 

Av Ulf - Tisdag 17 juli 22:09

 

 

Regi: Alexandre Laurent

Manus: Alexandre Laurent & Laurent Vivier

Medverkande: Carole Bouquet, Fred Testot, Manon Azem mfl.

Produktionsbolag: Septembre Productions

År: 2017

Längd: cirka 360 min (6 x cirka 60 min)

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6467482/

 

Polisdetektiv Damien Carrot har levt merparten av sitt liv med en fruktansvärd hemlighet. Han är son till den ökända seriemörderskan La Mante ("Bönsyrsan") som dömts för mord på åtta män som på olika sätt hade förgripit sig på barn och kvinnor. Nu härjar en copycat-mördare i Paris och La Mante, eller Jeanne Deber som hon egentligen heter, erbjuder polisen sin hjälp. Hon har bara ett villkor - att hon ska få träffa Damien igen efter 20 år.

 

Inspirerad av den tidigare franska polisserien jag såg gav jag mig i kast med La Mante kort därefter. Serien har blivit vida omtalad även utanför Frankrike och jag gick därför in med ganska högt ställda förväntningar. Jag borde lära mig att inte göra det. La Mante är absolut inte någon dålig serie, men i jämförelse med exempelvis The Forest (2017) saknar den det kanske viktigaste elementet för att en serie ska få sin egen identitet i den här mycket överbefolkade genren. Serien saknar hjärta.

 

Paradoxalt är den på alla sätt, utom manuset, överlägsen The Forest. Den är tajtare regisserad, har mycket bra skådespelare i framförallt huvudrollerna Carole Bouquet och Fred Testot och lyckas också binda ihop en ganska tät historia. Det den tappar bort i alla stenhårda och tuffa karaktärer är felbarheten. Alla i den här serien är så duktiga på vad de gör att det känns som man tappat bort själen i berättelsen, även om den i mångt om mycket handlar om felbara familjer och saker vi gör bakom lyckta dörrar.

 

Trots ovanstående kritik följde jag serien med spänning tills det näst sista avsnittet. Avslöjandet om vem som är copycat-mördaren är så over the top att jag mest kunde skratta. Om det hade spelats seriöst och inte varit som att trycka på en knapp för att en karaktär ska göra en helomvändning hade det kunnat funka. Nu blir det mest skrattretande. Seriens amerikanska inspiration ligger också tung och ofta försöker La Mante vara en fransk variant av amerikanska 90-talsfilmer. Det funkar sådär.

 

La Mante var något av en besvikelse. Nu ska jag rota upp en polisserie från ett annat land.

 

Betyg: 3- bönsyrsor av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 29 juni 16:30

 


Regi: Rod Blackhurst & Brian McGinn

Manus: Brian McGinn & Matthew Hamacheck

Medverkande: Amanda Knox, Meredith Kercher, Raffaele Sollecito mfl.

Produktionsbolag: Netflix & Plus Pictures

År: 2016

Längd: 92 min

Land: USA/Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5952332/

 

I november 2007 greps den amerikanska utbytesstudenten Amanda Knox och hennes pojkvän Raffaele Sollecito för mordet på den förras rumskamrat, Meredith Kercher. Den samlade världspressen gjorde fallet till en sällan mer rapporterad kriminalhändelse och rättegångshandlingarna i italienska Perugia följdes av allt fler ju längre de pågick. Det här är historien om ett mediedrev och en mycket märklig polisutredning med Knox och Sollecito i huvudrollerna.

 

Rättegångarna mot Amanda Knox fick stor medieuppmärksamhet även här i Sverige. Det som Rod Blackhurst & Brian McGinn fokuserar på med sin dokumentär av fallet är att ge Knox ett forum för att förklara hur hon själv upplevde händelserna. Jag kommer ihåg att mediedrevet var nästan av löjeväckande proportioner när det gällde det här fallet, och som ofta annars var den brittiska pressen värst.

 

Dokumentären låter Nick Pisa, dåvarande journalist för The Daily Mail, berätta medievinkeln och jäklar vad sliskig han är! Han säger exempelvis att de inte hade tid att dubbelkolla fakta utan tryckte saker för att inte deras konkurrenter skulle hinna före. Det värsta är att han är uppenbart stolt över sin "journalistiska gärning" som bland annat inkluderade att publicera Knox läckta dagbok. 

 

Det är också här som dokumentären borde haft sitt riktiga fokus. Både kriminalfallet i sig som den bristfälliga utredningen är intressant, men det justitiemord som pressen begick borde ha stått i första rummet - inte minst eftersom man spenderade betydande resurser på att utmåla Knox som än det ena och än det andra när var hon uppenbarligen var var en ung kvinna som upptäckte sin sexualitet och försökte bli vuxen genom att studera utomlands. Det riktigt stinker av slutshaming och moralpolis över fallet. Jag tror att om dokumentären hade gjorts idag, post-metoo, hade denna vinkel också undersökts mycket tydligare.

 

Amanda Knox är trots denna invändning en intressant dokumentär framförallt när det kommer till de tveksamma metoder som den italienska polisen använde sig av i fallet. Det är också intressant att se hur man försöker bevisa något man redan bestämt sig för. Skrämmande nog intervjuas den ledande utredaren där han sitter och fabulerar om händelseförloppet han tror inträffade och håller det som sanning.

 

Något feldisponerad dokumentär, men ändå mycket sevärd, om inte annat som studieobjekt i hur en utredning inte bör genomföras.

 

Betyg: 3+ skräputredningar av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 11 juni 21:45

 



Regi: Eli Roth 

Manus: Joe Carnahan (efter Brian Garfields roman)

Medverkande: Bruce Willis, Vincent D'Onofrio, Dean Norris mfl.

Produktionsbolag: MGM & Cave 76

År: 2018

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1137450/

 

Den framgångsrike kirurgen Paul Kerseys liv slås i spillror när hans fru mördas och hans dotter blir allvarligt skadad i ett inbrott som går fel. När Paul tycker att polisen inte gör tillräckligt beslutar han sig för att ta lagen i egna händer och leta upp de skyldiga. Vad han inte räknat med är att han även blir en laglös hjälte för många i ett våldsamt och nästintill uppgivet Chicago.

 

Death Wish (1974) kan vara en av de mest omdebatterade b-filmer som gjorts. Charles Bronson rensade stan och lät pistolen tala när han mejade ner rånare och annat oknytt. Filmen delade folk i två läger - de som såg vigilanterättvisa som ett reellt alternativt och de som tyckte att filmen bara glorifierade våldet. Hur det än är med den saken fick filmen enormt genomslag och var en av 1974 års största filmer på bio i USA. Den gav dessutom en åldrad Bronson en nytändning i karriären och efterföljdes av inte mindre än fyra uppföljare. Hur står sig då 2018 års nyinspelning? På gott och ont tämligen tamt.

 

I en tid då vapenlagarna i USA diskuteras flitigt och det sker en uppmärksammad skjutning var och varannan vecka måste en film som Death Wish förhålla sig till detta på något vis. Den försöker till en början gå en viss medelväg, men sen blir den tyvärr Rothisierad. Med det innebär att det är en film regisserad av Eli Roth. Eli Roth är och förblir en riktig sopa när det kommer till regi. Nu har han tack och lov inte skrivit manuset också, vilket gör att han klarar av att berätta en actionhistoria 1a från start till mål. Sen finns det vissa stildrag som är så fruktansvärt malplacerade att jag bara kan sucka. Efter den inledande något nyktra synen på vapen och vapenvåld är det vapenporr för hela slanten, satt till AC/DC:s Back In Black. Den här splittrade identiteten gör att Death Wish 2018 inte riktigt kan stå på något ben utan vacklar betänkligt när det kommer till scenerna där det inte flyger kulor.

 

Bruce Willis är alltid Bruce Willis och en sådan här actionroll kan han göra i sömnen. Den enda som höjer sig lite över snittet bland skådespelarna är den alltid lika sevärde Vincent D'Onofrio som Pauls bror Frank. Annars går skådespel liksom manuset på tomgång. Så varför en trea i betyg? Jo, även om Death Wish inte gör något riktigt bra gör den inte heller något riktigt dåligt. Det skulle vara regin av Roth i sådana fall, men i stort lägger sig filmen i en mittfåra som den ibland höjer sig över med vissa enskilda scener. Den lär dock knappast bli lika omdiskuterad som originalet utan mer en fotnot när vi summerar 2018.

 

Betyg: 3 onda lårnerver av 5 möjliga

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se