Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Us

Av Ulf - Lördag 6 april 17:43

 


Regi: Jordan Peele

Manus: Jordan Peele

Medverkande: Lupita Nyong'o , Winston Duke , Elisabeth Moss mfl.

Produktionsbolag: Monkeypaw Productions/Universal Pictures/Dentsu mfl.

År: 2019

Längd: 116 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6857112/

 

1986: Adelaide Wilson är på ett nöjesfält med sina föräldrar när hon irrar bort sig i en spegelsal. Vad som än händer där lämnar henne traumatiserad nog för att hon aldrig ska prata om vad som hänt. Många år senare återvänder Adelaide till orten och hennes mammas sommarstuga. Allt verkar till en början normalt, men snart får familjen hembesök... av sig själva.

 

Jordan Peele gick från internetsensation till superstjärna inom genrefilm med Get Out (2017) - en mycket obehaglig allegori över hur svarta än idag behandlas sämre än vita i USA. Filmen blev, om du har sovit under en sten, en megasuccé och gav Peele en Oscar för bästa manus. Det är också den enda skräckfilm som vunnit det priset - någonsin. Peele är alltså en väldigt big deal just nu. Därför var också förväntningarna på Us väldigt höga. Peele landar tyvärr i samma fälla som så många framgångsrika regissörer och manusförfattare gör när de fått plötslig framgång - maratonloppet till film.

 

Us börjar väldigt bra med en suggestiv uppbyggnad i tillbakablicken till 1986 och väldigt välskrivna karaktärer i första delen satt i nutid. Skådespelarna gör samtliga sitt jobb, men det är absolut Winston Duke i rollen som familjefadern Gabe som stjäl showen. Han är den typiske pinsamme pappan, men samtidigt så fantastiskt rolig i all sin nördighet att dessa scener tillhör filmens höjdpunkter. Lupita Nyong'o är även hon mycket bra, men hon har inte getts lika mycket att jobba med som Duke.

 

Vid halvtidspunkten händer dock något med Us. Mysteriet vill aldrig riktigt ta fart och filmen börjar stampa på samma ställe. Peele verkar inte riktigt kunna bestämma sig om han vill hålla historien lokalt eller globalt heller vilket ger ett splittrat intryck. Själva förklaringen till dubbelgångarna kommer till sist som något av det dummaste jag hört på länge och sänker filmens betyg för min del. Istället för långa expositionsdialoger som förtar den mystik som trots allt finns hade man med fördel kunnat klippa bort minst 20 minuter av filmens speltid. Strukturen och tempot hade blivit tydligare och Us hade också blivit en mycket bättre film överlag. 

 

Jag kanske är lite hård mot Us. Den har trots allt en hel del bra saker också, men det blir omöjligt att inte jämföra den med Get Out. Till nästa gång önskar jag att Peele får en producent han kan bråka med om klippning och tempo. Då kommer han nog på rätt köl igen.

 

Betyg: 3- coola slutsekvenser dock av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 31 mars 15:21

 


Regi: Dan Gilroy

Manus: Dan Gilroy

Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Rene Russo, Zawe Ashton mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2018

Längd: 113 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7043012/

 

Konstkritikern Morf Vandewalt dras tillsammans med sin flickvän Josephina in i en farlig övernaturlig historia när Josephina kommer över en hel samling från en tidigare okänd konstnär. På något märkligt sätt verkar folk som profiterar på samlingen "försvinna" eller dö under mystiska omständigheter. Mort blir mer och mer besatt av konstnären som tycks ha haft ett mycket mörkt förflutet...

 

Dan Gilroy knockade mig fullständigt med sin regidebut i Nightcrawler (2014) och återförenas här med Jake Gyllenhaal och Rene Russo. Premissen med en lite smartare skräck- och thrillerfilm satt i konstvärlden är inte på något sätt dum, men efter att ha sett klart Velvet Buzzsaw undrar jag lite vad som hände? Gav Gilroy upp på manuset efter första halvan av filmen? Lät han någon annan regissera? Vad som än hände inträffar ett markant stilbrott runt halvtidsstrecket. Från att ha varit en tämligen lågmäld, välspelad och krypande obehaglig film förvandlas Velvet Buzzsaw till en ganska själlös slasherrulle utan att ha slashergenrens charm. Dessutom går Jake Gyllenhaal, lysande när han får rätt regi, från ännu en stark insats till ett överspel så grovt att jag började undra om han kanaliserade sin inre Nicolas Cage.

 

Gilory får till sist styr på sin skapelse igen mot slutscenerna, men den ger ett väldigt splittrat intryck. Framförallt har den fleratalet bihandlingar som inte leder någonstans och som inte får någon upplösning. De tycks helt enkelt glömmas bort. Filmen hade med lätthet kunnat klippas ner till 90 minuter och blivit ännu en modern klassiker av Gilroy, men det är uppenbart att han behöver någon som går in och styr och ställer lite. Det var i viss mån samma sak med hans förra film, Roman J. Israel, Esq. (2017), men det är än mer påtagligt här.

 

Som ni märker är jag lika splittrad över Velvet Buzzsaw som filmen är. En stark början, en onödigt långsam andraakt och några lysande scener mot slutet gör att det sammantaget ändå är en sevärd film. Gilroy fortsätter tyvärr dock sin kräftgång från sitt mästerverk 2014.

 

Betyg: 3 aldrig åldande Rene Russos av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 21 mars 13:45

 


Regi: Christopher Landon

Manus: Christopher Landon

Skådespelare: Jessica Rothe, Israel Broussard, Scott Lobdell mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Dentsu/Digital Riot Media

År: 2019

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8155288/


Tree Gelbman lyckades till sist bryta den dödsspiral hon befann sig i när hon löste mysteriet med vem som försökte ha ihjäl henne. Så allt är rätt och väl med livet? Inte riktigt. När Ryan Phans fysikexperiment startar en ny omgång tidsförskjutningar och upprepningar är det inte bara Tree som drabbas och frågan är om hon ens befinner sig i samma tidslinje längre?


Jag gjorde knappast någon hemlighet av att jag verkligen avskydde Happy Death Day (2017) när det begav sig. Ett manus som försökte vara smartare än det var, vidriga karaktärer och en värdelös slasherskurk gjorde det till en av 2017 års sämsta filmer. Varför jag då ens ville ta i uppföljaren med tång? Recensionerna. Alla var mycket mer positiva till Trees fortsatta äventyr och vedermödor än vad de varit gällande originalet. Och ja, Happy Death Day 2U må inte vara en ny skräckklassiker eller något, men är förvånansvärt inte bara bättre än första filmen utan riktigt jäkla underhållande!


Christopher Landon (manus och regi även i första filmen) har gett sina karaktärer många fler älskvärda drag än i första filmen. Framförallt följer storyn en progression som känns logisk. Tree har utvecklats från den fruktansvärt irriterande valley girl-karaktären hon var i del ett till någon med ofta sjukt träffande galghumor och en no bullshit attitude. Jag antar det är vad som händer om man dör 20 - 30 gånger.


Manuset rör sig mer mot science fiction- och skräckhållet den här gången och även om det inte direkt är perfekt rör det sig lätt och ledigt mellan de båda genrerna och är den här gången smartare än genomsnittsrullen av det här slaget. Vissa scener är dessutom förbaskat roliga och det var både ett och två tillfällen jag skrattade högt åt. Happy Death Day 2U gör i princip allt som första filmen gjorde fel rätt. Ibland slår tonen över till lite väl mycket slapstick för genren, men på det hela taget hade jag riktigt kul med Happy Death Day 2U. Det är lika överraskande för mig som för alla andra.


Betyg: 3+ revanscher av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 18 mars 21:00

 


Regi: Damien Leone

Manus: Damien Leone

Skådespelare: Jenna Kanell, Samantha Scaffidi, David Howard Thornton mfl.

Produktionsbolag: Dark Age Cinema

År: 2017

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4281724/

 

Tara och Dawn snubblar in på ett nattöppet pizzaställe efter en blöt utekväll på Halloween. Snart blir de varse om att en annan gäst stirrar på dem - en man klädd i en svart- och vit clowndräkt. När tjejerna ska åka hem upptäcker de att de har fått en punktering... och det finns en jävligt förbannad clown i området.

 

Ibland behöver man en enkel slasherrulle för att rensa huvudet efter dagens vedermödor. Terrifier vet exakt vad den vill vara och kör i 180 rakt fram. Damien Leones film är en hyllning till 80-talets slashergenre i stort och att Leone är välbevandrad i skräckgenren märker man från alla hans mer eller mindre subtila filmiska citat. För en skräcknörd är det rätt intressant att leka "spot the reference" och Leone lånar inte från de allra mest uppenbara filmerna.

 

Karaktärs- och manusmässigt är Terrifier givetvis ingenting att skriva hem om. Faktiskt är den ännu dummare än genomsnittet då karaktärerna, istället för att snubbla på varje sten i skogen, glömmer använda sina mobiltelefoner för att typ... ringa polisen? Eller en taxi? Istället är det skurken, Art The Clown, som är den här filmens stora behållning. Han pendlar mellan att vara riktigt löjlig och genuint obehaglig, men framförallt är han själva definitionen av ordet "galen". Tillsammans med ett gäng praktiska effekter (ingen CG här inte) som varierar mellan sisådär till Tom Savini-nivå är Terrifier precis vad du tror att det är. Sätt hjärnan i friläge för lite clownskräck.

 

Betyg: 3 kluvna blondiner av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 7 mars 20:49

 


Regi: Kelly Duane

Manus: Jeff Zimbalist & Michael Zimbalist

Skådespelare: Sam Cooke, Quincy Jones, Dionne Warwick mfl.

Produktionsbolag: All Rise Films & Triage Entertaiment

År: 2019

Längd: 74 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9046564/

 

Sam Cooke stod på toppen av sin karriär när han sköts ihjäl på ett sjaskigt motell 1964. Vad var det egentligen som hände soulstjärnan och vilken inverkan hade Cooke på sin samtid? Det är frågorna som Kelly Duane försöker besvara i den här dokumentären.

 

Netflix ReMastered-serie med musikdokumentärer har varit av blandad kvalitet än så länge, men jag var ändå väldigt spänd på deras dokumentär om mordet på Sam Cooke. Cooke har för mig alltid varit en sångare att aspirera mot och jag håller honom som en av de fem främsta populärmusiksångarna genom tiderna. Därför är det väldigt tråkigt att se hur Netflix fegar ur och besvarar egentligen bara en av frågorna man satt upp.

 

The Two Killings Of Sam Cooke syftar med sin titel på att det inte räckte med att Sam Cooke sköts ihjäl utan att sättet hans arv har behandlats på är en död i sig självt. Mycket av Cookes politiska betydelse för medborgarrättsrörelsen har försvunnit genom åren och idag fokuserar de flesta tillbakablickar mest på hans karriär som sångare och hans märkliga död. Duane visar på ett bra och tydligt sätt Cookes politiska aspirationer (som i ärlighetens namn främst handlade om rent och sunt bondförnuft och kamp för allas lika rättigheter), men glömmer bort den andra delen av filmens frågeställning - vad var det som verkligen hände den där novembernatten 1964?

 

Av filmens 74 minuter långa speltid ägnas bara 12 åt mordet och dess eftermäle. En granskning av de märkliga omständigheterna kring Cookes död hade varit väldigt intressant att se. Den inrikespolitiska situationen i USA vid tillfället satte käppar i hjulet för en seriös utredning och även om man inte hade kunnat lösa fallet vore det åtminstone intressant med en ansats. Istället kastar filmen fram lite lösryckta påståenden om FBI-inblandning och konspirationer. Om man hade gett dessa teorier mer kött på benen hade filmen kunnat bli något riktigt stort. Som det är nu är The Two Killings Of Sam Cooke en välfungerande biografi, men tyvärr inte så mycket mer. Synd.

 

Betyg: 3- bring it on homes av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 4 mars 19:11

 

Regi: Steven Caple Jr.

Manus: Sylvester Stallone & Juel Taylor

Skådespelare: Michael B. Jordan, Sylvester Stallone, Tessa Thompson mfl.

Produktionsbolag: MGM/Warner Bros./New Line Cinema mfl.

År: 2018

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6343314/

 

Några år efter att Adonis Creed inlett sin karriär med Rocky Balboa som tränare lyckas han vinna ett mästarbälte. Livet som världsmästare och med blivande fru med barn på gång borde vara allt som Creed har kunnat önska sig. Allt ställs dock på sin spets när Ivan Drago, mannen som dödade Creeds far i ringen, kommer till USA med sin son Victor. Efter att ha vunnit sin titelförsvararmatch mot Victor på en teknikalitet måste Adonis inse att Victor kanske är en motståndare han inte kan besegra...

 

När Rocky-sagan skulle fortsätta med Rocky som tränare i och med 2015 års Creed var jag inte alltför uppspelt. Rocky-serien tillhör mina favoritfilmer och jag önskade bara att de kunde låta franchisen dö med värdighet. Creed var dock en, om inte perfekt,  så väldigt bra film. Creed II tappar tyvärr ganska mycket av stinget från den första filmen.

 

Michael B. Jordan är även i den här filmen bra som Adonis och Stallone kan inte göra fel i rollen som startade hans karriär på allvar. Istället är det manuset som halkar den här gången. Istället för att som i föregångaren bygga något eget utifrån en redan etablerad mytologi är man här mitt i smeten igen. Viljan att hela tiden blicka tillbaka skadar filmen som förvisso har allt som en Rocky-film ska ha, men kör verkligen ett paint-by-the-numbers-motiv. 

 

Filmens klart mest intressanta del, exklusive boxningsscenerna, är hur vi får följa far och son Drago i Ukraina och hur Ivans tillvaro totalt sjönk i sank efter förlusten mot Rocky. Om Stallone (även manus) och Taylor hade haft lite mod med manuset hade de baserat en mycket större del i Ukraina och Ryssland. Det är klart att det aldrig skulle hända, men det hade blivit en bra mycket mer intressant film!

 

Creed II är en helt okej film, men som uppföljare till 2015 års överraskande bra seriestartare är det en besvikelse. Dessutom, när man har ett av filmhistoriens bästa soundtrack till sitt förfogande i Bill Contis magiska toner... mer Conti, mindre crap rap tack.

 

Betyg: 3- men de slåss bra i alla fall! av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 23 feb 14:12

   



Drama Double Feature: Shoplifters & Mary Queen Of Scots

 

Årets Oscarsbevakning drar mot sitt slut och trots att jag inte hunnit med lika mycket i år som jag brukar göra måste jag säga att jag ändå är ganska nöjd. Om jag har tid kommer jag även recensera den sista filmen i Bästa manliga huvudroll innan galan, men om inte blir detta min sista post innan tippning.

 

Den japanska Shoplifters (2018) skapade viss kontrovers i hemlandet eftersom den visar en sida av Japan som vi inte är vana att se på film. Handlingen kretsar kring en familj (nåja, mer eller mindre) småtjuvar som måste dryga ut sina magra löner med att stjäla från stadens affärer. När familjen tar hand om en liten flicka som blir slagen av sina föräldrar sätter en serie händelser igång som kan få deras överlevnadsstrategi att bli deras fall.

 

Regissören Hirokazu Koreeda har länge varit känd för sina socialrealistiska draman och lyckades med Shoplifters bli den första japanska vinnaren av Guldpalmen i Cannes sedan 1997. Tyvärr är det en tämligen ojämn film som Koreeda presenterar. Vissa scener är helt fantastiska och manuset i sig berättar en viktig historia som många nog gärna hade fortsatt att blunda för. Det här är vad som händer i ett land där det inte finns ett starkt socialt skyddsnät - folk faller mellan stolarna och tvingas ta hand om sig bäst de kan. Å andra sidan har Shoplifters ingen anledning att vara två timmar lång. Historien hade gett ett mycket större intryck om den hade komprimerats och skalats ner till kanske 90 minuter. Det är många och långa transportsträckor som med fördel hade kunnat skäras bort. Det är fortfarande en sevärd film, men den hade kunnat bli en klassiker. Nu tror jag att den tyvärr kommer glömmas bort om några år, Guldplam eller inte. Betyg: 3+ snatterikonstnärer av 5 möjliga.

 


Jag var lite orolig över kvällens andra film, Mary Queen Of Scots (2018) av den enkla anledningen att brittiska kostymdraman har, även om de är satta i en intressant historisk kontext, en benägenhet att bli ganska långsamma. När den dessutom har två skådisar i huvudrollerna som jag tycker är riktigt bra, men som har valt riktiga skitprojekt de senaste åren hade jag inga förhoppningar på den här filmen. Det är kanske därför jag också gillade den så mycket som jag gjorde.

 

Saoirse Ronan gör en fantastiskt bra insats som Mary Stuart och Margot Robbie är, om än inte lika, bra i rollen som Elizabeth I. Filmen följer till stora drag vedertagna historiska fakta, det vill säga att Stuart till sist förlorar sin tron, frihet och liv på grund av politiskt ränkspel och intriger, men den tar sig också friheter. Baserad på John Guys bok om Mary Stuart (som för övrigt rekommenderas) visar Mary Queen Of Scots upp en större respekt mellan de två regenterna än vad som tidigare skildrats. Detta, och det möte som de delar, har fått andra historienördar att muttra, men om man läser Guys bok finns det åtminstone indicier som pekar mot att historien kan ha gått till så här.

 

Hur som helst är Mary Queen Of Scots en väldigt vacker film med svepande landsskapsbilder och en produktionsdesign som är mycket välgjord. Den förtjänar en större publik än vad den troligen kommer få och är en av de större överraskningarna i årets Oscars-race för undertecknad. Betyg: 4 drottningar ingen muckar med... eller alla muckar med... eller... äh, ni fattar av 5 möjliga.

Av Ulf - Torsdag 21 feb 21:00

 



Animated Double Feature: Spider-Man: Into The Spider-Verse & Mirai No Mirai  

 

Jag kör vidare med mina double features, vilket jag har upptäckt är ett rätt trevligt recensionsformat som jag nog behåller efter Oscarsgalan. Dagens två filmer avrundar kategorin Bästa animerade film och står som typexempel på de vitt skilda sätten att göra animerad film på i USA respektive Japan.

 

Spider-Man: Into The Spider-Verse har hypats så jag inte ens vet var jag ska börja. Det har talats om att det är den bästa Marvelfilmen från 2018. Superlativen har avlöst varandra i recensenternas vilja att hylla Spidde. Själv tyckte jag den var... okej. Till och med lite bättre än "ok", men långt ifrån den fantastiska film som alla andra verkar ha sett.

 

Filmen tar sin början med att Miles Morales, begåvad men uttråkad tonåring, blir biten av en, you guessed it, radioaktiv spindel. Världen har dock redan en Spider-Man i Peter Parker, men när denne tragiskt nog omkommer funderar Miles på att dra på sig masken och dräkten själv. Det som komplicerar saker än mer är att Wilson "Kingpin" Fisk har lyckats öppna en dimensionsportal för att kunna hämta tillbaka sin familj. Saker går som de brukar med galna planer och plötsligt spottar portalen ut inte mindre än fem andra spindelpersoner, alla från sin egen verklighet. Nu måste de hjälpas åt för att kunna skicka hem alla och stoppa Fisk.

 

Okej, jag erkänner - jag är en Spider-Man-puritan. Serien dog för mig med publiceringen av One More Day/Brand New Day (2007 - 2008) då Marvel tog beslutet att göra hela sin kontinuitet med hjälten värdelös genom den dummaste deus ex machina jag läst. Alltså, jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på det elva år senare. Därför är jag inte heller särskilt intresserad av de olika Spider-Man-karaktärerna i den här filmen, alla utom en yngre än ovan nämnda storyline. Märkligt nog är den enda hjältevarianten från innan deus ex stupido Spider-Ham som dök upp i en parodipryl redan 1983. Ja, och Gwen Stacy givetvis, men det här är inte min Gwen Stacy. Hmph!

 

Nu när jag surgubbat mig klart får jag sätta mig över 2008 års traumatiska upplevelser och bedöma Into The Spider-Verse på egna meriter. Den är helt okej. Storyn är inget speciellt, men inte något som heller stör. Filmens stora vinningar ligger i teknik och design. Into The Spider-Verse ser i mångt om mycket ut som en levande serietidning, ibland med onomatopoetiska uttryck på skärmen mixat med inre monologer i tankebubblor. Animationen är väldigt, väldigt mjuk och det märks att det var ett för Sony rekordstort team som varit ansvarig för den.

 

Men... sen är det det där med det überamerikanska sättet att göra animerad film på. Det är aldrig tyst! I en film runt 90-minuters-strecket hade fullt ös medvetslös varit helt okej. När filmen klockar in på knappa två timmar blir det dock för mycket. Allt och alla rör sig hela tiden och det ges väldigt lite utrymme för några karaktärsögonblick. Visst, det här ska vara en actionfylld film för barn, men det går att göra båda. Animationsjättarna hos förvisso amerikanska Pixar brukar lyckas hålla en bra balans i detta. Sony har tyvärr mycket kvar att lära. Betyg: 3 men stå still någon gång! av 5 möjliga.

 


Den japanska Mirai No Mirai är för en gångs skull en nominerad film från landet i öst som inte är producerad av Studio Ghibli. Istället är det relativa nykomlingarna Studio Chizu som står för underhållningen. Jag nämner det främst eftersom man kan verkligen se vilken enorm inverkan Ghibli har haft på den japanska animerade långfilmen. Om jag inte visste bättre skulle jag helt klart sagt att den var producerad av Miyazakis gamla gäng. Det är ett gott betyg i sig.

 

Mirai No Mirai följer fyraårige Kun som måste vänja sig vid att plötsligt ha en lillasyster att tävla med om föräldrarnas kärlek. Han hanterar inte det så värst väl. Men huset där familjen bor har en märklig ek i trädgården - en ek som tycks kunna transportera Kun i tid och rum för att se och lära sig av äldre och framtida familjemedlemmar.

 

Mirai No Mirai är i motsats till Into The Spider-Verse en slow burn som tog ett tag för att vinna mitt intresse, men när den gjorde det fick jag se förra årets sötaste familjefilm. Mamoru Hosoda (manus och regi) har gjort en film från ett perspektiv jag inte kan påminna mig att jag tidigare sett. I och med att vi får följa Kun och hans avundsjuka inställning till lillasyster Mirai blir det också hans verklighet vi får ta del av. Färdas han verkligen i tid och rum? Vem vet? Det spelar inte så stor roll faktiskt. Scenerna när Kun får "lära sig" cykla av sin gammelfarfar eller när framtida Mirai skäller ut honom när han är elak mot henne som barn är både finstämda och härligt surrealistiska. Animationen är på topp och Mirai No Mirai visar upp den säregna japanska traditionen att lyckas göra magisk realism i animerad form. Rekommenderas! Betyg: 4 tågentusiaster av 5 möjliga.

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se