Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - Onsdag 19 juni 15:30

 


Regi: Fred Dekker

Manus: Fred Dekker

Medverkande: Jason Lively, Steve Marshall, Jill Whitlow mfl.

Produktionsbolag: Delphi V Productions & TriStar Pictures

År: 1986

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0091630/

 

Ett utomjordiskt vetenskapligt experiment kraschlandar i den lilla collegestaden Corman, 1959. Närmre 30 år senare lyckas två ovetandes förstaringare väcka ett experiment som helst skulle fått fortsätta sova. Nu plågas staden av utomjordiska parasiter som tar över människor - levande som döda. Det är upp till Chris och J.C att rädda dagen.

 

Vi fortsätter med "Night Of-filmer" med Night Of The Creeps - filmen som försöker göra för sniglar vad Jaws (1975) gjorde för hajar. Grundad i klassisk creature feature-anda blandar Creeps och ger med vissa inslag av invasionsfilm från yttre rymden och framförallt en stor dos zombierulle. Resultatet är även det blandat i och med att Night Of The Creeps är lite för självmedveten för sitt eget bästa.

 

Anledningen till att jag älskar den här typen av film är att de allt som oftast är gjorda helt oironiskt och någon lade sin själ i att bygga i värld som välter av minsta ifrågasättande. Det gör dem väldigt charmiga. Night Of The Creeps har vissa höjdarscener, men tempot är sisådär. Det verkar som att Fred Dekker inte riktigt kunde bestämma sig för vilken ton han ville ha i sin film. Oftast är det over the top-zombie-fun, men då och då slår det över till att bli alldeles för seriöst för den här typen av film.

 

Det är klart här finns en hel del riktigt schlockiga saker att titta närmre på dock. En 80-talstrop som saknades i den förra filmen, men som tas igen med råge här, är 80-talets besatthet av att skildra duschscener i studenthem för kvinnor som en slags social sammankomst, så även här. Jag tror det säger mer om Dekker och övriga regissörer än något annat. Bröst säljer, eller gjorde det i en era pre-internet. Specialeffekterna är också härligt old school med en dockmakare som arbetat övertid och en bra sminkavdelning.

 

Night Of The Creepes är en helt okej rulle från det neonfärgade decenniet, men det blir inte mer än "helt okej".

 

Mest schlockiga scenen: Huvudkaraktären kör över en zombie med en gräsklippare och levererar den lamaste one-linern någonsin: "Later, dude!"

ANNONS
Av Ulf - Fredag 14 juni 12:55

 

Regi: Ethan Hawke

Manus: Ethan Hawke & Sybil Rosen (baserat på Rosens biografi)

Medverkande: Ben Dickey, Alia Shawkat, Charlie Sexton mfl.

Produktionsbolag: Ansgar Media/Cinetic Media/Under The Influence Productions mfl.

År: 2018

Längd: 129 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6443294/


Blaze Foley var en av de där artisterna vars musik främst uppskattades efter hans död. Ethan Hawke och Sybil Rosen, Blazes fru, baserar den här biografin på den senares bok om Foleys kamp mot sin alkoholism, att försöka hitta ett sätt att glömma sin traumatiska barndom och att balansera viljan att leva i avskildhet med viljan att förmedla sin musik.


Sedan jag köpte min första Johnny Cash-skiva har countryn varit en stor del av mitt musikaliska liv. Jag älskar historieberättandet, legenderna, de mörka texterna som inte baserar sig på skrik och skrän utan hjärta och smärta. Blaze Foley är en sådan legend som jag visste förhållandevis lite om. Vän till de mycket mer namnkunniga Townes Van Zandt och Merle Haggard verkade Foley i skymundan och många av hans mest kända låtar blev främst kända genom andras versioner. Det låter med andra ord som ett perfekt livsöde att göra en film av. Det tror jag fortfarande. Tyvärr är Blaze en extremt ojämn film, mycket tack vare Ethan Hawke.


Ethan Hawke är givetvis mest känd som skådespelare och det är där han också bör hålla sig. Det är uppenbart att han är väldigt influerad av sin långtida samarbetspartner, regissören Richard Linklater, men han har också fått med sig det som i min mening är Linklaters stora problem - oviljan att klippa. Blaze är en väldigt pratig film. Det pratas vitt och brett om högt och lågt och ibland vill man mest vråla åt skärmen att show, don't tell. Sen är många av Foleys historier väldigt underhållande, men i scenerna tillsammans med Sybil (Alia Shawkat) blir det på tok för navelskådande efter ett tag. Det gör inte filmen några tjänster direkt och då och då blir berättartempot rejält lidande av det.


Skådespelarmässigt har jag ingenting att klaga på. Tvärtom är huvudrollsinnehavarna, i synnerhet Ben Dickey som Blaze själv, mycket bra och jag hade absolut inte kunnat gissa att det här bara är Dickeys andra större roll. Som musiker hade Dickey knappast haft några problem med musikscenerna, men det är framförallt i scenerna där han inte spelar som han imponerar stort. Här finns också lite mindre cameos som är värda att notera, såsom Kris Kristofferson i en liten biroll och trion Richard Linklater, Steve Zahn (!) och Sam Rockwell som en trio investerare.


Jag hade önskat att Blaze var en jämnare film. När den är bra är den fantastiskt bra, men den står också still och stampar då och då. Musiken är föga förvånande höjdpunkten och om du gillar country och har inte hört Foley kan jag verkligen rekommendera en Spotify-binge.


Betyg: 3 och när ni gjort det, kolla även in mitt eget countryband, In The Pines, på Soundcloud av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Måndag 3 juni 18:45

 

Regi: Richard Shepard

Manus: Richard Shepard/Eric C. Charmelo/Nicole Snyder

Medverkande: Allison Williams, Logan Browning, Steven Weber mfl.

Produktionsbolag: Capstone Film Group

År: 2019

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7772580/

 

Charlotte var i princip redo att ta över tronen som världens främsta cellosolist när hennes mor blev plötsligt sjuk. Efter att ha spenderat tio år som hennes sköterska går modern ur tiden och Charlotte försöker göra comeback. Hon blir inbjuden till en konsert med cellovärldens nya stjärnskott, Lizzie,  i Shanghai av sin gamle musikmentor vid konservatoriet, men istället för att det ska uppstå avundsjuka mellan de två kvinnorna faller de stenhårt för varandra. När de båda beslutar sig för att ta några dagars sightseeing börjar dock Lizzie må dåligt... och inte bara lite dåligt.

 

The Perfection har de senaste veckorna fått den bästa reklam som en skräckfilm kan få - folk har blivit upprörda. I och med att filmen främst visas via Netflix hade säkert en hel del av de som började titta på filmen inte sett något lite mer magstarkt i skräckgenren och "skandalen" var ett faktum. Man kan inte köpa sig bättre publicitet och filmen seglade snabbt upp från "kanske se" till "ska se" på min lista. Och som så många andra gånger när folk blir upprörda blir jag mest besviken.

 

Man kan ha betydligt sämre inspirationskällor än Darren Aronofskys fantastiska Black Swan (2010) kryddat med en dos Suspiria (1977), men problemet med  The Perfection är att den inte kan bestämma sig för vad den vill vara. Kemin mellan Allison Williams och Logan Browning i huvudrollerna fungerar väldigt bra och jag kan absolut tro på ett förhållande mellan de här kvinnorna. Sen kommer det inte inte bara en, inte två utan tre (!) händelser som var och en skickar filmen i en annan riktning. När man har 90 minuter på sig att berätta en historia är detta minst två för många. Det mest frustrerande är att det finns korn av briljans i alla de här plot twistsen (även om man får leta länge och väl efter dessa korn mot slutet) och var och en hade pontential att bli en bra film. Nu blir det tämligen ofokuserat med vissa riktigt höga toppar, men en karaktärspsykologi som pendlar mellan att vara förstående och påläst med att vara minsta gemensamma nämnare för Hollywood-psykologi. The Perfection är helt enkelt för mycket film för sitt korta format.

 

Hur var det då med kontroversen? Äsch, här finns några scener som är över medel på äckelskalan, men kom igen, du har sett Game Of Thrones.

 

Betyg: 3 parallellhandlingar för mycket av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 1 juni 14:00

 


Regi: Robert Budreau

Manus: Robert Budreau

Medverkande: Ethan Hawke, Noomi Rapace, Mark Strong mfl.

Produktionsbolag: Darius Films/Lumanity Productions/Blumhouse Productions

År: 2018

Längd: 92 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6474040/

 

En fiktionaliserad version av Norrmalmstorgsdramat 1973, där ett mycket märkligt rån och gisslantagande gav upphov till den psykologiska termen "Stockholmssyndromet" - när en gisslan börjar sympatisera med eller till och med falla för sin fångvaktare.

 

Norrmalmstorgsdramat var en absurd händelse i svenska historia. Det gör filmen också klart från första bildrutan, att den är baserad på en absurd men sann händelse. Namnen har ändrats och vissa friheter har tagits med karaktärsdetaljer, men i grund och botten är Stockholm en ganska rak adaption av vad som inträffade. Det är alltid fascinerande att se ens hemland genom andras ögon, inte minst när det är nutidshistorisk miljö det handlar om. Robert Budreau (manus och regi) har gjort sin hemläxa när det gäller det mesta och ja, det här ser ut som svenskt 1970-tal. Där det inte riktigt funkar är med den svenska "accenten" som i princip alla karaktärer har. Här finns gott om skandinaviska skådespelare i biroller, men på det hela taget låter det som ensemblen i stort bryter på tyska.

 

Det är dock inte fallet för den stora anledningen att se den här filmen - Ethan Hawke. Jag har alltid gillat Hawke och här gör han ytterligare en riktigt bra roll och stjäl i princip hela filmen. Hawke spelar "Lars Nyström", den fiktive motsvarigheten av rånaren Jan-Erik Olsson, och får spela ut hela sitt galenskapsregister. Det är med Olssons karaktär som filmen också tar sina största friheter och han spelas som en halvgalen svensk-amerikan som innerst inne har ett gott hjärta. Kemin mellan honom och Noomi Rapace (i rollen som "Bianca Lind", gisslan som troligen ska vara verklighetens Birgitta Lundblad) är väldigt bra och är filmens stora karaktärsutvecklingslinje. Resterande skådespelare, inklusive Mark Strong i rollen som "Gunnar Sörensson" (verklighetens Clark Olofsson), får stå tillbaka för Hawke och Rapace.

 

Norrmalmstorgsdramat har skildrats åtskilliga gånger i dokumentärer, böcker och spelfilm, men det har sällan poängterat den nästan surrealistiska utveckling som fallet tog. Robert Budreau gör detta genom att göra Stockholm till en dramakomedithriller och det funkar rätt okej. Det som skulle kunna vara bättre är just bristen på välutvecklade karaktär runtom Hawke och Rapace. Shanti Roney är en duktig skådespelare, men jag kommer nog aldrig kunna se honom i rollen som Olof Palme. Det går liksom bara inte ihop. Det är det som är Stockholms slutgiltiga problem - många mindre beslut blir till close, but no cigar. Tillräckligt underhållande för stunden är det dock absolut.

 

Betyg: 3+ märkliga bankrån av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 19 maj 19:15

 


Regi: Kenneth Kainz (head director) & Natasha Arthy

Manus: Jannik Tai Mosholt, Christian Potalivo, Esben Toft Jacobsen (head writers/creators)

Medverkande: Alba August, Lucas Lynggaard Tønnesen, Mikkel Boe Følsgaard mfl.

Produktionsbolag: Miso Film

År: 2019

Längd: cirka 240 min (6 x cirka 40 min)

Land: Danmark/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6656238/

 

Gruppen med överlevande från det virus som haft ihjäl i princip 99% av alla i södra Skandinavien befinner sig hos skuggorganisationen Apollon, någonstans i Sverige. De tvingas dock fly hals över huvud när det visar sig att organisationen knappast har deras bästa intresse i första rummet. Flykten går till en forskningsbas utanför Roskilde och en kamp mot klockan börjar för att hitta ett botemedel för Rasmus, nu erkänd som patient zero. Men vill Rasmus egentligen bli frisk? Eller är han ens sjuk i ordets rätta mening?

 

Jag var inte något vidare snäll mot den dansk-amerikanska postapokalyptiska Netflix-seriens första säsong när jag recenserade den förra året. Mycket handlade om bortslösad potential i vad som troligen ligger någonstans mot toppen på listan över mest påkostade skandinaviska serier genom tiderna. Trots att första säsongen inte imponerade nämnvärt drog jag igång den två avsnitt kortare säsong 2 i fredags. Utlåtandet är en om inte enorm förbättring så i alla fall en avsevärd!

 

Första säsongen hade en hel del svaga karaktärer som mest tog upp plats. Säsong 2 har plockat bort alla dessa (det är smidigt rent berättartekniskt när ett virus kan ha ihjäl en när som helst) förutom stoppklossarna Jean och Lea. Förhållandet mellan övriga karaktärer fördjupas och det faktum att säsongen huvudsakligen utspelar sig på en och samma plats gör att karaktärsutvecklingen verkligen tar fart. Det är i synnerhet sant för Rasmus (mycket bra spelad av Lucas Lynggaard Tønnesen) som får mycket mer att jobba med här.

 

Även manuset är tajtare och det finns en riktning i det som jag saknade i den alldeles för splittrade första säsongen. Bland nykomlingarna i rollistan sticker Clara Rosager ut som Rasmus kärleksintresse Sarah. Tyvärr finns det en ganska betydande kvalitetsskillnad mellan de danska och de svenska skådespelarna där de förstnämnda ofta spelar skjortan av de blågula. Samtidigt är det inte några direkt dåliga skådespelare det rör sig om på den svenska sidan heller, utan jag skulle tro att det i viss mån har med regin att göra. Den svenska dialogen låter konstlad på ett sätt som den danska inte gör, vilket inte hjälper till.

 

The Rain har gått från att vara en serie med missad potential till en serie som jag absolut ser fram emot en tredje säsong av. Den är inte lysande, men klart över medel, och för en skandinavisk sci-fi-produktion är det nästan ett under i sig.

 

Betyg: 3+ danskjävlar av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 16 maj 19:17

 

 

Regi: Marc Webb (head director)

Manus: Christopher Keyser (creator, head writer)

Medverkande: Kathryn Newton, Sean Berdy, Natasha Liu Bordizzo mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: cirka 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8778064/

 

Tonåringarna i en amerikansk småstad återvänder hem efter en skolutflykt för att upptäcka att alla andra har försvunnit spårlöst. När de försöker lämna staden inser de att de är helt omringade av en djup skog som inte fanns där dagen innan. Nu måste de hitta ett sätt att överleva bortom den första fest- och ångestfyllda veckan - något som är enklare sagt än gjort med så pass många starka viljor.

 

The Society är lite av "serien som nästan, nästan är lysande" men inte riktigt kan kliva över den tröskeln. Till att börja med är den hedersvärd i vad den försöker göra. Det här är inte det vanliga tonårsdramat och/eller dystopin utan kan med sitt manus ses som ett tankeexperiment i hur det faktiskt skulle fungera (eller inte) om personer som aldrig haft makt plötsligt måste ta den. Mycket av seriens konflikt ligger i det förvånansvärt intrikata politiska spelet som hela tiden balanserar på en mycket tunn linje mellan demokrati, polisstat och anarki. Med tanke på att jag spenderar mina arbetsveckor med ungdomar i samma ålder som karaktärerna i The Society måste jag säga att resonemangen som förs fram är väldigt verklighetstrogna. Det känns som Christopher Keyser helt enkelt gjort sin research och inte förenklat karaktärerna till att passa in i en mall. Mycket bra.

 

Manusets baksida är dock att serien är väldigt långsam. Det finns ett antal fixhändelser där dramat tar fart, men det är lite för långt mellan dessa. I de flesta fall fungerar dessutom inte berättartekniken för att lägga någon grund till karaktärsutvecklingen - något man skulle kunna tänka att den kunde göra. Det stora undantaget är Campbell, seriens fullblodspsykopat, som med det långsamma berättartempot verkligen utvecklas till riktigt obehaglig karaktär. Toby Wallace är första säsongens stora skådespelarbehållning i rollen som annars dras med en ganska blek ensemble. Kathryn Newton är helt okej i huvudrollen, men inte i en roll som verkligen lyfter. Istället är det just Wallace och Sean Berdy som Campbells godhjärtade bror Sam som har seriens bästa scener än så länge.

 

Även om serien är lite för långsam är den absolut sevärd och framförallt kan den få den tilltänkta huvudpubliken, unga vuxna, att tänka på de här frågorna. Dock ett varningens ord att vissa scener absolut inte är för yngre så om du har någon tweener som ska se den bör du gärna hålla ett öga själv också. Många frågor och bra diskussioner kan uppkomma. Med en bra cliffhanger hoppas jag dessutom på en andra säsong med mer intriger och jäkelskap.

 

 

Betyg: 3+ marxistiska teorier av 5 möjliga

 

Av Ulf - Lördag 11 maj 15:05

 


Regi: Fritz Böhm

Manus: Fritz Böhm & Florian Eder

Medverkande: Bel Powley, Liv Tyler, Brad Dourif mfl.

Produktionsbolag: Maven Pictures/Film i Väst/Filmgate Films mfl.

År: 2018

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5085924


Anna växer upp i fångenskap hos en man hon enbart känner som "Daddy". Trots att hon inte får gå ut från sin "cell" får hon en någorlunda god, om än ensam, uppväxt. När Anna kommer i tonåren börjar dock Daddy medicinera henne med någonting som nästan har ihjäl henne. Efter att Daddy försökt ta livet av sig inser Anna att hon måste fly. Men vem är hon egentligen? Och varför fick hon aldrig gå ut?


Fritz Böhm har gjort sig känd i Europa som en av de skickligare specialeffektsmakarna och produktionsteknikerna. Wildling är hans första långfilm och han är helt klart någon att hålla ögonen på. Även om IMDB listar produktionslandet som USA har filmen ett mischmasch av produktionsbolag från USA, Tyskland och Sverige. Någonstans i det här vimlet av olika röster från olika filmkulturer hittar Wildling en egen identitet. Tyvärr förstörs det fina inramningen till viss del av vissa skådespelarinsatser.


Har Liv Tyler någonsin gjort en bra roll? Jag kan inte inte komma på någon och den här rollen är inget undantag. Någon måste någon gång ha försökt röstcoacha Tyler och slitit sitt hår. I de flesta filmer hon är med i, så även här, låter hon som ett mellanting mellan stendum eller bara stenad. Hon klarar inte av att uppbringa någon som helst riktig känsla i sina scener, vilket tyvärr är många. Lika illa ställt är det inte med Brad Dourif, men efter att ha varit typecastad sedan 80-talet är det svårt att se honom i en mer seriös roll.


Nåja, Bel Powley är åtminstone riktigt bra i huvudrollen som Anna. Powley spelar Annas totala brist på kunskap om social interaktion väldigt bra. I en sämre skriven roll hade karaktären varit helt tyst och tillbakadragen. Anna är istället en korsning av detta och genuint nyfiken på världen - en mer realistisk reaktion skulle jag tro.


Manuset håller tyvärr inte fullt ut. Det är ganska övertydligt vart detta är på väg och de sista 25 minuterna är en kavalkad av dåliga beslut. Fram tills dess håller Böhms långfilmsdebut dock mycket god klass och jag kommer hålla ögonen öppna efter hans nästa projekt.


Betyg: 3 ge Liv lite kaffe, nu! av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 7 maj 17:45

 

 

Regi: Joe Berlinger

Manus: Elizabeth Kendall & Michael Werwie (baserat på Kendalls bok)

Medverkande: Zac Efron, Lily Collins, Angela Sarafyan mfl.

Produktionsbolag: COTA Films/Ninjas Runnin' Wild Productions/Voltage Pictures

År: 2019

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2481498/

 

Liz Kendall vägrar att tro att hennes pojkvän, Ted Bundy, är skyldig till de bestialiska brott som han anklagas för, men ju längre rättegången löper tvingas hon inse fakta - hon har under flertalet år levt med en av de värsta seriemördarna i amerikansk historia. Medan Liz försöker pussla ihop sitt liv igen får både polis och allmänhet reda på allt mer om Teds brottsbana.

 

Tidigare i år släppte Netflix Joe Berlingers dokumentärserie Conversations With A Killer: The Ted Bundy Tapes (2019) och effekten lät inte sig väntas på. Berlinger, en fantastiskt skicklig dokumentärfilmsmakare med flertalet true crime-berättelser i sin filmografi, berättade om en karismatisk man som in i det sista nekade till alla anklagelser samtidigt som han vann delar av allmänhetens hjärtan. Berlingers serie gav också en något oväntad och skrämmande effekt - Bundy blev återigen föremål för beundran, inte minst från unga kvinnor. Det är helt klart så att Bundy är en lika skrämmande som hypnotisk personlighet som fortfarande, snart 30 år efter sin död, kan väcka något hos människor.

 

Berlingers andra "del" i sin Bundy-exposé är den här spelfilmen. Tyvärr är han inte riktigt lika skicklig på att berätta en fiktionaliserad variant av händelserna. Därmed inte sagt att här inte finns några riktiga guldkorn. Zac Efron får något av ett andra genombrott med den här filmen. Tidigare främst känd för att spela tonårsidoler och/eller i musikaler har Efron aldrig varit något namn som nämnts bland sin generations mer lovande skådespelare. Det får vi revidera nu. Efron är magisk i rollen som Ted Bundy. Han är så pass bra att produktionsbolaget skickade ut filmen till tillräckligt många biografer för att den skulle möta minimikraven för en Oscarsnominering. Om han kan plocka en? Absolut. Efron har mycket god draghjälp av Lily Collins i rollen som Liz. Collins levererar ett klassiskt porträtt av partnern som vägrar tro illa om sin andra hälft. Slutscenerna mellan henne och Efron är så täta att man kan skära spänningen med kniv.

 

Det som i viss mån fäller filmen är dock manuset. Å ena sidan gillar jag beslutet att fokusera på Bundys charmiga fasad och inte på brotten som sådana, men å andra sidan ger manuset också ganska dålig inblick i vad som fick honom att ticka. Flertalet myter om fallen och Bundy upprepas också här. Många som var involverade i processen runt rättegångarna har ifrågasatt bilden av Bundy som hyperintelligent och charmig. Det vore intressant om Berlinger och manusförfattarna hade tagit fasta på detta. Istället har många menat att det som gjorde Bundy så farlig var hans förmåga att smälta in överallt. Detta vore ett mycket mer intressant, originellt och, i grund och botten, viktigare fokus än att återberätta myten om "den charmige psykopaten".

 

Extremely Wicked är en ojämn skildring av en av modern tids största rättegångar. För den som är intresserad av true crime eller vill se bra skådespel är den dock en höjdare. Som karaktärsstudie är den tveksam.

 

Betyg: 3+ normal guys av 5 möjliga 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se