Regi: Leigh Janiak

Manus: Leigh Janiak & Phil Graziadei (baserat på R.L Stines bokserie)

Medverkande: Kiana Madeira, Olivia Scott Welch, Benjamin Flores Jr. mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment

År: 2021

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6566576/

Staden Shadyside har en lång historia av våldsbrott i allmänhet och mord i synnerhet. Det verkar nästan som att staden är en slags magnet till tragiska förhållanden och annat som kan sluta i ond bråd död. Deena kunde dock inte bry sig mindre om lokalhistoria. Hennes flickvän, Sam, har flyttat till grannstaden Sunnyvale och verkar ha klippt alla band med sitt tidigare liv. Snart nog kommer dock Deena och Sam dras in i galenskapen som genomsyrar Shadyside.

Okej, okej, okej, först av allt - det här är en skitcool idé! Netflix ägnar tre veckor och åtskillig budget till att göra en sammanhängande trilogi skräckfilmer som alla mer eller mindre fungerar som kärleksbrev till gamla genrefilmer? Jag kan bara applådera tanken och att man vågade ta chansen med ett projekt som kanske främst kommer tilltala de redan frälsta. Om sen utförandet bara hade varit bättre hade det varit ännu roligare...

Del 1 av Fear Street hyllar och halvt om halvt parodierar 90-talets metaskräck. Ni vet, den som började på allvar med Scream (1996) och sen inte slutade förrän folk började gå vilse i skogen med handhållna kameror några år senare. För oss som var med på den tiden kan jag säga att Scream var en sjukt big deal när den kom. En av anledningarna till att den var så framgångsrik som den var var för att det var Wes Craven som satt i registolen - alltså någon som hade varit med och skapat genren som han sen parodierade och kunde utan och innan.

Fear Street baseras istället på R.L Stines böcker med samma namn. Jag tror många har läst saker av Stine även om de kanske inte känner till hans namn. Han var (och är) den kanske mest framgångsrika skräckförfattaren som inriktar sig till äldre barn och unga tonåringar. Och däri ligger också problemet - Fear Street är Scream fast med ett grundstoff som riktar sig till barn. Det är klart att materialet har kryddats rätt rejält för att det ska funka för en lite äldre publik, men det är väldigt hit or miss när det kommer till manuset.

Den stora behållningen är, föga förvånande, nostalgitrippen som filmen bjuder på. Soundtracket ekar av Garbage och Bush, online-chattrummen är fortfarande i princip BBS:er (slå upp det, ungdomar) och flanellen härskar. Klart att det är ett tillrättalagt 90-tal vi får presenterat för oss (bland annat står musikanakronismerna som spön i backen), men det är en väldigt mysig film det här! Storyn är, om än lite för simplistisk, intressant nog för att jag ska vilja se de andra delarna i trilogin och skådespelarna gör helt okej ifrån sig. Framförallt de två större manliga rollerna är välspelade med Benjamin Flores Jr. som nörden som vet allt om vad som pågår (och citerar Konami-koden när han är nervös!) och David W. Thompson som den översexualiserade stonern Ryan.

Fear Street kanske inte är stor filmkonst direkt, men jag vill ändå att så många som möjligt ser den av en enkel anledning - vi behöver fler sådana här projekt som vågar bryta normen av hur vi konsumerar film och tv. Det blir inte alltid perfekt första gången, men formatet har potential! Next stop, 1978!

Betyg: 3- nostalgitrippar av 5 möjliga

Regi: Donovan Marsh

Manus: Wayne Fitzjohn/Marcell Greeff/Emile Leuvennink mfl.

Medverkande: Erica Wessels, Hlubi Mboya, Deon Lotz mfl.

Produktionsbolag: Nthibah Pictures

År: 2021

Längd: 107 min

Land: Sydafrika

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9013182/

Jodie arbetar som utredare för Johannesburgs trafficking-grupp, men får efter ett misslyckat ingripande ta "semester" från det stora fall hon arbetar på. Istället får hon ta hand om mordutredningen av en man som hittats med initialer inristade i bröstet. Jodie och hennes vän, kriminalteknikern Ntombi, inser dock snart att fallen är sammankopplade.

Thriller med socialt patos brukar inte riktigt vara vad tänkte när jag startade det här lilla projektet, men Donovan Marshs I Am All Girls har definitivt skräckelement nog att platsa - även om dessa element inte är så mycket övernaturliga mördare som tragisk realitet för alltför många. Löst baserad på brotten utförda av Gert Van Rooyen (varning för att googla det namnet då du hittar väldigt, väldigt störda historier...) har I Am All Girls åtminstone en halv fot förankrad i verkligheten, men Marsh och manusförfattarna har ändrat så pass mycket att det är helt korrekt att säga "inspired by" och inte "based on". Det är en betydande skillnad.

Netflix har som bekant sina beskrivningar som är mer eller mindre bra. Här slog de dock huvudet på spiken. "Osentimental" är exakt så jag skulle beskriva den här filmen. Den skyr inget, men den grottar inte heller ner sig i onödigt chockerande detaljer bara för chockvärdets skull. Det är också tacksamt att spela in film som har en stark klasstematik i Sydafrika - åker du från det rika centrum hamnar du förr eller senare bland de fattigaste områdena du kan tänka dig. Skillnaden blir extremt tydlig, inte minst i Ntombis fall och den klassresa som skildras där - en resa som lämnat djupa fåror. Bra skådespel från Erica Wessels (Jodie) och Hlubi Mboya (Ntombi) förhöjer också filmen.

Tyvärr dras I Am All Girls också med en del problem. Den hämndtematik som skildras blir något halvhjärtad och borde antingen varit huvudspåret eller inte varit med alls. Det gör att filmen blir splittrad i vad den egentligen försöker få fram. Här finns också en del scener som är väldigt tondöva när det gäller rasism. Om det nu inte är belagt att det var så här det gick till i traffickinghärvan (vilket det troligen inte gjorde enligt uppgift) kanske man inte bör svartmåla en folkgrupp bara som ett "yttre hot".

I Am All Girls tar upp ett viktigt ämne, men behöver bearbetning. Gott försök, men lite färre manusförfattare nästa gång hade nog gett en mer samlad bild.

Betyg: 3- hämnare i mask av 5 möjliga

Regi: Bartosz M. Kowalski

Manus: Bartosz M. Kowalski/Jan Kwiecinski/Mirella Zaradkiewicz

Medverkande: Julia Wieniawa-Narkiewicz, Michal Lupa, Wiktoria Gasiewska mfl.

Produktionsbolag: Akson Studio/Plan Zet/Polski Instytut Sztuki Filmowej

År: 2020

Längd: 102 min

Land: Polen

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11240506/

Jag brukar ju göra lite throwbacks och dylikt under sommarmånaderna med tanke på att antalet filmer som släpps då ofta inte är så ohyggligt många. I år har jag tänkt göra något lite annorlunda. Förutom Schlock Summer, där jag tittar på gammal kultfilm med skräckförtecken, hade jag tänkt en ny serie - Internationella skrik. I denna kommer varje del ha en recension av en skräckfilm från ett nytt land. Varför? För att det är kul.. .typ.

I denna, den första delen, tittar vi på en polsk skräckfilm från förra året, Bartosz M. Kowalskis Nobody Sleeps In The Woods Tonight (2020). Och ja, jag använder de internationella engelska titlarna om det finns en. Jag orkar inte ställa om tangentbordet för varannan mening!

Ett gäng ungdomar ska spendera några veckor på ett läger för teknikberoende. Istället för smartphones och surfplattor blir det långvandring och vildmarksliv. Det finns dock något i skogarna som vill dem illa... eller tja, vill alla illa.

Vad är bloggens första regel? Inget bra händer någonsin i skogen. Det visar sig att den regeln även kan översättas till polska skogar. Bartosz M. Kowalskis skräckrulle följer en tämligen typisk struktur för en slasher enligt alla konstens regler. Det är den gamle mannen som varnar ungdomarna för att skogen är farlig, det är lössläppta tonåringar som möter snabba och blodiga öden och det finns en final girl som är lätt att tycka om. Ändå har Nobody Sleeps In The Woods Tonight något som lyfter den över genomsnittet. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men om jag skulle peka ut något är det den bisarrt svarta humor som vävs in i manuset. Många av birollskaraktärerna är minnesvärda och här finns några scener som jag tror inte riktigt föll det väldigt katolska Polen i smak i sina insinuationer om vad präster tycker om att göra på fritiden...

Nobody Sleeps är en smula för lång för att hålla hela vägen ut, men med ett manus späckat med filmiska citat från slashergenrens historia i både bild och musik och specialeffekter över genomsnittet hade jag ändå ganska roligt! Som slasher betraktat är den formelmässig, fast på ett bra sätt. Inte helt fy skam och en bra film att börja min internationella skräckvandring med.

Betyg: 3+ skurkar i behov av hudvård av 5 möjliga

Regi: Kevin Lewis

Manus: G.O Parsons

Medverkande: Nicolas Cage, Emily Tosta, Beth Grant mfl.

Produktionsbolag: JD Entertainment/Landafar Entertainment/Landmark Studio Group mfl.

År: 2021

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8114980/

En man blir strandad i en liten håla där det enda sättet han kan betala för reparationerna på sin bil är att arbeta av kostnaden. Samhällets borgmästare har ett jobb till honom på den nerlagda temarestaurangen Willy's Wonderland. Städa upp lite i hörnen, damma lite, bry dig inte om de mordiska dockorna som vill ha ihjäl dig. Ni vet, standardkontrakt. Den här gången har dock dockorna mött sin överman.

Nicolas Cages karriär tog ett svandyk runt millennieskiftet för att sen nästan blir "större". Idag är han egentligen mest känd för att han tar de knäppaste rollerna i de knäppaste filmerna, men vad folk ofta glömmer är att han är en riktigt bra skådespelare när han får rätt manus. Anledningen till alla de här "haha-kolla-på-när-Cage-freakar-ut-filmerna" är den enorma skuld han lyckades hamna i där allt försvann och sen skulle 13 miljoner dollar in i kvarskatt. Nu är han dock skuldfri sedan ett bra tag tillbaka och fortsätter göra sådana här filmer. Varför? För att det är enkelt och jävligt kul!

Okej, alla hans filmer av den här typen träffar knappast målet, men i och med att han gör så många är det ändå en förvånansvärt stor procent som gör det. Willy's Wonderland landar någonstans i mittfåran. Dockorna är creepy och välgjorda, Cage freakar ut men gör det utan dialog (han har inte en enda replik i filmen och är med i så gott som varje scen) och dockorna behöver nog en fackförening efter allt våld de utsätts för. All good.

Det finns dock inte heller något som riktigt sticker ut med den här filmen i Cages filmografi. Om det hade varit vilken annan skådis som helst hade man tappat hakan av galenskapen, men det krävs lite mer för att komma över den ribban för Cages filmer nu. Gillar du kitsch och splatter är dock Willy's Wonderland en riktigt kul stunds verklighetsflykt.

Betyg: 3+ docksplatterscener av 5 möjliga

Regi: Joe Wright

Manus: Tracy Letts (baserat på A.J Finns bok)

Medverkande: Amy Adams, Gary Oldman, Anthony Mackie mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Studios/Scott Rudin Productions/TSG Entertainment mfl.

År: 2021

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6111574/

Barnpsykologen Anna Fox bor sedan ett år tillbaka mer eller mindre inspärrad i sitt lägenhetshus i New York. Efter att ha utvecklat allvarlig torgskräck och ångestssyndrom är hennes umgänge ytterst begränsat och hon håller således stenkoll på grannarna för att ha något att göra. När familjen Russell flyttar in i huset över gatan inser Anna att allt inte står rätt till. Men är det med den nyinflyttade familjen eller med henne som problemet ligger?

Någon gång måste jag sammanställa en lista på alla varianter på Rear Window (1954) som spelats in. Jag gillar dock verkligen konceptet med brott och jäkelskap på gatan utanför kontra isolationen i att inte kunna lämna sitt hem. I och med läget i världen det senaste året känns det också som rätt tid för en nyinspelning. När det kommer till The Woman In The Window landar den någonstans i mellandivisionen av adaptioner. Det kanske mest överraskande är hur man lyckats få både Amy Adams och Gary Oldman till den här ganska lågmälda thrillern.

Det var också på grund av detta som jag såg den. Oldman är lika bra som alltid och det samma gäller för Adams. I mindre biroller skymtar även Julianne Moore och Jennifer Jason Leigh förbi. Det är en cast som förpliktigar! Dessvärre lyckas manuset inte riktigt ta tillvara på de många goda infallen och sin begåvade ensemble. Det här är verkligen exakt vad du tror att det är. Det behöver inte vara dåligt för den sakens skull, men manusets "twists" är så uppenbara att de nästan blir antitwists. Framförallt påminner den extremt mycket om den typen av thrillers jag såg på 90-talet när min förkärlek till mordhistorier på film grundades. Det är så mycket 90-tal det kan bli utan att vara producerat på 90-talet!

Det är också därför som jag trots allt gillar den här filmen. Den har en air av en svunnen tid när var och varannan thriller hade en psykolog med problem (tm) som protagonist. Det är mörkt och så regnar det, som Peter Kvist skulle sagt. Inget att skriva hem om och jag lär ha glömt den om några månader, men fungerande underhållning för stunden!

Betyg: 3 defintionen av mysthriller av 5 möjliga

Regi: Derek Tsang

Manus: Wing-Sum Lam & Yuan Li

Medverkande: Dongyu Zhou, Jackson Yee, Fang Yin mfl.

Produktionsbolag: Shooting Pictures/China Wit Media/Tianijn Xiron Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 135 min

Land: Kina/Hong Kong

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9586294/

Under förberedelserna till antagningsproven för universitetet hoppar eleven Hu Xiaodie till sin död från skolans högsta våning. Eller gör hon det? Hennes enda "vän" (mer eller mindre), Chen Nian, blir snart offer för Xiaodies plågoandar som gjorde hennes skolgång till ett helvete. En kväll räddar hon av en slump den småkriminelle Xiao Bei undan en än värre misshandel än han redan fått. Medans proven drar allt närmre blir Nians och Beis förhållande till varandra allt djupare och Nian får finna sig i att hon fått en beskyddare.

Som lärare är det alltid intressant att se filmer som utspelar sig i andra skolsystem än det svenska. Många av de asiatiska skolsystemen är som bekant notoriskt hårda och så även det som skildras i Better Days. Filmen gör en ansats att behandla mobbningproblematik rent generellt och gör det på ett väldigt brutalt och jordnära sätt. Problemet är bara att fokuset skiftar lite för långt åt förhållandet mellan Nian och Bei och vad detta mynnar ut i.

Dongyu Zhou och Jackson Yee är jättebra i huvudrollerna, men det är framförallt en annan skådespelare jag kommer lägga på minnet, Ye Zhou som mobbargängets ledare Wei Lai. Hon är så sjukt obehaglig och har verkligen ingen ånger i vad hon utsätter andra för så länge hon inte själv hamnar i trubbel. En tvättäkta psykopat vars porträtt ändå inte blir överdrivet.

Det skiftande fokuset (och sedermera ihopknytandet) av manuset gör dock inte filmen några tjänster. Framförallt blir den på tok för lång. Här finns material för kanske 100 minuter riktigt bra film, men Derek Tsang har valt att dra ut på berättelsen en halvtimme till. Det är absolut ingen dålig film som så, men i jämförelse med resten av de nominerade i år är det den klart svagaste. Med lite om- och nedklippning hade det kunnat bli så mycket bättre.

Betyg: 3 benhårda skolor av 5 möjliga

Regi: Lee Daniels

Manus: Suzan-Lori Parks (baserat på Johann Haris bok Chasing The Scream)

Medverkande: Andra Day, Trevante Rhodes, Garrett Hedlund mfl.

Produktionsbolag: Lee Daniels Entertainment/New Slate Ventures/Roth/Kirschenbaum Films

År: 2021

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8521718/

Mot slutet av sin karriär intervjuas Billie Holiday om sitt liv och sin musik. En tillbakablick på framförallt de tumultartade åren när Holiday ofta befann sig i FBI:s sikten, inte minst tack vare sin cover på Strange Fruit - kanske den mest berömda låten som riktar skarp kritik mot lynchningar i den amerikanska södern. Även Holidays personliga liv avhandlas, med tonvikt på hennes drogproblem och benägenhet att välja de absolut sämsta män hon kunde välja.

Strange Fruit blev framröstad till århundradets låt av Time Magazine för ett antal år sedan. Det är en utmärkelse som förpliktigar. Det är svårt att avgöra om det var välförtjänt, men den hade i alla fall defintivt varit på kortlistan över kandidater även hos mig. Det är en sång som, utöver sin musikaliska uppbyggnad, med ett fåtal noga avvägda fraser lyckas måla extremt obehagliga bilder på ett poetiskt vis. Jag förstår att FBI, från deras synvikel, drog lite i skjortkragarna när Holiday drog igång den. Det är också här som filmens fokus borde ha legat. Tyvärr faller The United States vs. Billie Holiday in i en ganska välbekant rytm när det gäller musikbiografier.

Det är mestadels svärtan i Holidays liv som skildras i Lee Daniels film och hon tecknas inte alltid som världens mest sympatiska person. Det är bra eftersom vi knappast behöver fler onyanserade personhyllningar i den här genren. Andra Day gör en makalös Billie Holiday och är väl troligen den skådis som slåss om bästa kvinnliga huvudroll i år tillsammans med Frances McDormand.

Däremot fungerar inte tempot i berättandet alls. Det känns ofokuserat och jag hade hellre sett att man hade valt att fokusera på en del av Holidays liv, inte försöka teckna en komplett biografi. Ironiskt nog blir denna vilja att konstruera en komplett biografi också anledningen till filmen varken lyckas göra detta eller fördjupa sig i den period man valt att fokusera som mest på. Det känns som Daniels inte riktigt vet vad han vill säga med sin film, vilket givetvis verkar till filmens nackdel. Se den gärna för Days skådespel och för de välproducerade musikscenerna, men det här känns ganska standardmässigt när det kommer till genren och jag hade förväntat mig mer.

Betyg: 3 halvbra filmer med bra produktionsvärden av 5 möjliga

Regi: Tomm Moore & Ross Stewart

Manus: Will Collins

Medverkande: Honor Kneafsey, Sean Bean, Eva Whittaker mfl.

Produktionsbolag: Apple Original Films/Cartoon Saloon/Mélusine Productions mfl.

År: 2020

Längd: 103 min

Land: Irland/Storbritannien/Luxemburg/Frankrike

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5198068/

Kilkenny, Irland, 1650. Mitt under det brittiska inbördeskriget skickas vargjägaren Bill Goodfellowe och hans dotter Robyn till staden. Robyn, fast besluten att hjälpa sin far, ser också sig själv som en jägare av rang och försöker allt som oftast smyga efter Bill på hans uppdrag. Men kan det vara så att legenden om de så kallade "Wolfwalkers", människor som tar varghamn om nätterna, är sanna? När Robyn upptäcker att så verkar vara fallet slits hon mellan sin far och sin nya vän, Mebh, en av vargmänniskorna.

Jag tycker uppriktigt synd om Tomm Moore. Hans skapelser har länge tillhört det bästa som europeisk animation kan stoltsera med, men eftersom Pixar lyckas få ut fantastiska filmer år efter år blir han ofta nominerad till stora priser, men vinner aldrig dem. Det kommer han och partners Ross Stewart inte göra i år heller.

Wolfwalkers är förvisso en svagare film än de tidigare, The Secret Of Kells (2009) och Song Of The Sea (2014), men inte med mycket. Anledningen att jag tog upp Moores brist på priser tidigare är för att det känns som han vill närma sig en mer allmängiltigt uppskattad form av animerad film med Wolfwalkers än vad han gjort tidigare. Om detta är på grund av eget personligt tyckande eller under inflytande av den mängd produktionsbolag som samarbetet om filmen har jag ingen aning om. Resultatet blir dock att Wolfwalkers känns lite, lite mer Disneyfierad än Moores tidigare filmer. Problemet med det är att Moores säregna stil också därav blir lite lidande.

Ovanstående gäller först och främst berättarstrukturen. Rent konstnärligt är Wolfwalkers fortfarande en fröjd för både öga och öra. Moores karaktärsarbete påminner mig om de gamla fransk-belgiska seriealbumen min generation tuggade i oss som små, men mycket mer avskalade. Miljöerna pendlar mellan att vara väldigt detaljerade till nästan slarvigt tecknade, vilket får filmen att få en ton av drömsk saga. Mycket bra!

Wolfwalkers är som sagt ingen dålig film och den kommer säkerligen uppskattas av sin tänkta målpublik. Jag fick dock inte riktigt samma "wow-känsla" av den här som jag fick från Moores tidigare produktioner. Magin kom lite på skam.

Betyg: 3+ spatserande vargar av 5 möjliga