Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - Fredag 26 jan 18:22

 

  

Regi:  Steven Spielberg

Manus: Liz Hannah & Josh Singer

Medverkande: Meryl Streep, Tom Hanks, Sarah Paulson mfl.

Produktionsbolag: Amblin Entertainment/DreamWorks/Participant Media mfl.

År: 2017

Längd: 116 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6294822/

 

Den amerikanske militäranalytikern Daniel Ellsberg inser att landets fyra senaste presidenter har ljugit för befolkningen angående hur stor inblandning man haft i Sydostasien i allmänhet och Vietnam i synnerhet. Ellsberg ser till att en stor mängd säkerhetsstämplade filer når The New York Times och den vid tiden relativt välmående men tämligen lokala tidningen Washington Post. När Times publicerar en artikel baserad på de hemliga dokumenten dras ett drev igång som The Post, under ledning av den ganska oprövade men slipade Kay Graham undrar hur de ska hantera.

 

När en film regisserad av Spielberg och med Tom Hanks och Meryl Streep i huvudrollerna får så pass lite press som The Post ironiskt nog har fått börjar man undra. Skeendet som filmen skildrar är minst sagt dramatiskt och samtidigt högaktuellt med den rådande pösmunken i Vita Husets förhållande till pressen. Subgenren "tidningsdrama och/eller thriller" brukar alltid tilltala mig också . Senast var det Spotlight (2016) som lyckades gör en murvelhistoria med känsla. Och det är däri som The Post inte riktigt lyckas. Den mänskliga biten av historien försvinner lite i alla vändningar i historien.

 

Hanks och Streep är givetvis bra, men ingen av dem förtjänar en Oscarsnominering för sina prestationer. Det känns mer som de prenumererar på dem om de gör en film som ligger över genomsnittet. Det finns scener där de blänker till, såsom Streeps slitning mellan sina gamla familjevänner och att berätta sanningen, men på det hela taget puttrar The Post på utan större tuggmotstånd. Källmaterialet är som sagt mycket intressant, men det känns som det hade behövts mer personlig förankring för att det skulle bli något annat än en mycket kompetent genomförd film som jag kommer ha glömt om några månader. Synd.

 

Betyg: 3- intensiva dialogscener till bombastisk musik av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Måndag 15 jan 18:30

 


Regi: Michael & Peter Spierig

Manus: Pete Goldfinger & Josh Stolberg

Medverkande: Matt Passmore, Tobin Bell, Callum Keith Rennie mfl.

Produktionsbolag: Serendipity Productions & A Bigger Boat

År: 2017

Längd: 92 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3348730/

 

När kropparna efter bestialiska mord börjar dyka upp runt om i staden pekar allt på att John "Jigsaw" Kramer har återupptagit sin självpåtagna roll som världens elakaste livscoach. Jigsaw har dock varit död i tio år vid det här laget. Så vem är det som spelar ett nytt spel med livet som insats och med fyra deltagare fastkedjade i en hinderbana till och med din gamle gympalärare skulle tycka var over the top?

 

Ok, hands down så är Jigsaw en riktig skitfilm, men det är en underhållande skitfilm. Vi är ljusår från det smart skrivna manuset från första filmen nu och Goldfinger & Stolberg slår verkligen knut på sig själva för att presentera chockerande vändningar. Kruxet är bara att man inte ska kunna räkna twisten i en film i den här franchisen när det gått 20 minuter. Vägen dit är dock lika lökig som kul.

 

Jag har inte riktigt kunnat ta franchisen på allvar sedan Saw III (2006), men det är först med Jigsaw som jag känner att de sista logiska fjällen har fallit från manussidorna och det numera är en ofrivillig parodi. Fast är den egentligen så ofrivillig? Ingen i den här filmen tar den på allvar och spelar sina roller med minsta möjliga ansträngning. Det är lite som skådespelarna säger att "om manuset inte försöker, varför ska vi?".

 

Så ja, Jigsaw är en brutalt dum film, men den underhåller ändå i och med att filmteamet inte ens orkar bry sig längre. Om det här är framtiden för franchisen så ser jag gärna fler rullar med Jiggsy och hans vidunderliga maskiner.

 

Betyg: 3 blodiga manicker av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 10 jan 20:07

 

 

Regi: Guillermo del Toro

Manus: Guillermo del Toro & Vanessa Taylor

Medverkande: Sally Hawkins, Michael Shannon, Doug Jones mfl.

Produktionsbolag: Bull Productions/Double Dare You (DDY)/Fox Searchlight Pictures

År: 2017

Längd: 123 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5580390/

 

Elisa lever ett tämligen ensamt liv eftersom hon på grund av sin stumhet har svårigheter att kommunicera med andra. Annat än sin granne och sin kollega, Zelda, har hon i princip inget socialt liv. Hon har dock ett arbete som städerska på ett topphemligt labb. Där träffar hon av en händelse på ett av försöksexemplaren, en närmre två och en halv meter lång varelse som ser ut att komma från havet. De båda bildar en oväntad vänskap som dock hotas av experimenten som militären vill genomföra.

 

Jag har aldrig förstått den påstådda storheten hos Guillermo del Toro. Hans konstanta insnöande på "mörka sagor" var gammalt redan för tio år sedan och filmerna följer alltid idén om att ytan är viktigare än substansen. Några tidiga filmer i hans karriär lyckades i viss mån resa sig över detta, men The Shape Of Water är mest par for the course när det gäller del Toros filmer sedan dess. Det ser jäkligt snyggt ut, designen är distinkt och musikspåret är passande. Sen har den också karikatyrer till karaktärer, ett manus som förebådar saker så klumpigt att jag bara blir trött samt en och annan scen som säkert verkar magiska för vissa, men som tar mig helt ut ur filmupplevelsen.

 

Det The Shape Of Water dock lyckas med är castingen. Sally Hawkins är mycket bra i huvudrollen som den stumma Elisa och har all sin dialog via ASL. Det ställer stora krav för en skådespelerska att kunna förmedla vad hon vill när man tar ifrån henne ett av de viktigaste verktygen - rösten - men Hawkins gör mycket bra ifrån sig. Filmens andra stora behållning när det gäller skådespelet är Michael Shannon som den nästan parodiskt patriotiske säkerhetschefen Strickland.

 

Sen är det manuset. Det är en tämligen ordinär kärlekshistoria mellan kvinna och fiskman/odjur/någon från fel sida av stan och det funkar sisådär. Hawkins och den evige fiskmannen Doug Jones (det är tredje gången han spelar en amfibisk kille för del Toro) gör sitt bästa och ibland lyckas de till och med få lite kemi, men saken är att Jones roll inte är särskilt sympatisk till att börja med. Med ett så här pass långt manus hade de gärna fått ge honom lite fler karaktärsdrag än fight or flight. Designmässigt har del Toro mer än sneglat på den klassiska designen av The Creature From The Black Lagoon från filmen (1954) med samma namn när det gäller Jones feniga alter ego. Faktum är att alla små referenser och sätt den etablerar sig i ett slags americanadoftande 60-tal är riktigt bra.

 

Till syvende och sist är The Shape Of Water mer av det samma från del Toro. Den kommer hyllas och jag försöker fortfarande luska ut varför folk älskar honom. För mig är det mest en axelryckning med utsökt tekniskt arbete.

 

Betyg: 3 fiskpinnar av 5 möjliga

 

Av Ulf - 26 december 2017 12:19


Författare: Mark Frost

År: 2017 (ingen svensk utgåva än)

Sidor: 145

Förlag: Flatiron Books

ISBN: 978-1-5098-0204-3

 

Inför tredje säsongen av Twin Peaks släppte Mark Frost den i min mening underväldigande The Secret History Of Twin Peaks (2017). Efter att ha följt säsongens utveckling väldigt noga var jag väldigt taggad över boken eftersom den länge, länge inte hade "history" i titeln utan "lives". Den skulle handla om vad som hade hänt under de 25 år sedan vi senast såg karaktärerna. Så blev det inte. Istället fick vi ett tämligen förvirrat narrativ om Project Blue Book och Douglas Milford. Efter tredje säsongen var klar visade det sig dessutom att det i mångt om mycket mest var fluff i Frosts bok. Nej, istället var det den här boken jag ville ha.

 

The Final Dossier handlar först och främst om seriens karaktärer sedda ur agent Tamara Prestons ögon. Formen är den av en undersökningsroman, i stil med föregående bok, men Tamara fungerar som en mycket mer sympatisk berättare än sin föregångare. Ändå är jag lite besviken. Frosts förra bok vägde in på cirka 350 sidor. I uppföljaren får vi nöja oss med 145 bladvändningar. Det gör att boken känns lite som en eftertanke mer än något annat. Därmed inte sagt att här inte finns kapitel och karaktärsöden som berör.

 

Jag tänker främst på kapitlet om Coopers kärleksintresse Annie Blackburn vars levnadsöde äntligen får en rejäl beskrivning. Vi får också ett hjärtskärande svar på Coopers fråga "How's Annie?" från säsongsavslutningen för drygt 25 år sedan. Utöver Annies kapitel finns här också mer eller mindre tydliga svar på vad som faktiskt hände Audrey Horne efter bankexplosionen i tidigare nämnda avsnitt och hur hennes liv utvecklade sig. Det är något som fansen efterfrågat och jag måste säga att jag är nöjd med den förklaring och utveckling som ges. Även andra lösa trådar får sin upplösning/förklaring, exempelvis situationen mellan familjen Horne och familjen Hayward.

 

Tyvärr känns The Final Dossier som något av ett hastverk. Det finns många ställen där mer djuplodande karaktärsanalys hade varit önskvärd och framförallt eftersöker jag fler karaktärsberättelser överhuvudtaget. Med bokens öppna slut (fattas bara annat!) är jag dock tveksam om detta är det sista material vi kommer få från seriens skapare. Det är helt klart en bok för fansen som du bör ha i din bokhylla om du gillar Twin Peaks. Som bok betraktat är den dock lite skakig här och där.

 

Betyg: 3 karaktärsmord av 5 möjliga


Av Ulf - 23 december 2017 15:44

 


Regi: Zack Snyder

Manus: Chris Terrio & Joss Whedon

Medverkande: Ben Affleck, Gal Gadot, Henry Cavill mfl.

Produktionsbolag: Atlas Entertainment/DC Entertainment/Warner Bros. mfl.

År: 2017

Längd: 120 min

Land: USA/Kanada/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0974015/

 

Efter Supermans död står jorden vidöppen för attacker från allsköns intergalaktiskt slödder. När Steppenwolf, en av Darkseids löjtnanter, samlar tre legendariska artefakter för att kväsa planetens hjältar (och planeten självt) måste Bruce Wayne samla de metamänniskor hans efterforskningar har identifierat för att stå emot anstormningen.

 

Som bekant tog det DC ett bra tag att hitta fotfästet med sitt filmuniversum. Jag hoppas att man nu kan börja tala om en skarp linje före Wonder Woman (2017) och efter. Justice League är nämligen ytterligare en lyckad installation i DC-sagan, även om den inte är i klass med just Wonder Woman eller för den sakens skull Marvels team-up-filmer.

 

Det som känns förhållandevis fräscht i Justice League är berättartempot. Filmen visar att vi inte behöver närmre tre timmar långa superhjälteepos för att få allt att gå ihop. Sant, ibland kan det gå lite för snabbt, men det är ändå uppfriskande att se en superhjältefilm där vi inte måste ha reda på precis allt om karaktärerna. Nykomlingarna, The Flash, Aquaman och Cyborg, presenteras relativt kort och koncist utan att hela deras levnadshistoria ska beröras. Jag gillar också vad de gjort med deras karaktärer i stort.

 

Justice Leagues version av The Flash är en mycket änglsig och ung Barry Allen som fungerar som filmens comic relief. Det är ett verkligt lyckodrag då många av DC:s tidigare filmer har varit så seriöst tagna att de blivit parodier på sig själva. Ezra Miller gör en riktigt bra roll som honom och fungerar lite som en everyman för tittaren. Dessutom är Jason Momoa som klippt och skuren för Aquaman - en karaktär som oftare än inte nuförtiden skämtas bort.

 

Lika bra är det tyvärr inte bland de återvändande hjältarna. Henry Cavill är fortfarande den träigaste Superman som skådats (åh nej, världens sämst bevarade hemlighet att han inte var död!) och Ben Affleck är sisådär som Batman/Bruce Wayne. Däremot är Gal Gadot fortfarande en uppenbarelse varje gång hon är med i en scen som Wonder Woman.

 

Även om manuset ibland kan verka lite tunt känns det som DC gör rätt här. De använder Justice League till att bygga upp till en större konfrontation mellan de utomjordiska skurkarna och jordens hjältar istället för, som Marvel brukar göra, låta konflikten ha sin gång och sen spendera några år med att berätta allt om alla sidokaraktärer i solofilmer. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen Marvels sätt att arbeta, men det var dags att DC hittade sin egen twist på det hela.

 

Actionsekvenserna är en blandad kompott. Å ena sidan har de aldrig samma tyngd som de hos ärkekonkurrenten, men å andra sidan känner jag att Justice League arbetar mycket mer som ett team än vad Avengers gör. Med lite arbete börjar DC närma sig Marvel även här.

 

Sammanfattningsvis är Justice League absolut ett steg i rätt riktning. Den är inte riktigt i klass med Marvels team-ups, men som ren och skär underhållning blev jag mycket positivt överraskad. Bygg nu vidare på det här, DC, och bli en konkurrent till Marvel på vita duken på riktigt!

 

Betyg: 3+ men vi behöver alltid mer Gal Gadot av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 14 december 2017 19:00


Regi: Rian Johnson

Manus: Rian Johnson

Medverkande: Daisy Ridley, Mark Hamill, Carrie Fisher mfl.

Produktionsbolag: Lucasfilm/Walt Disney Pictures/Ram Bergman Productions

År: 2017

Längd: 152 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2527336/

 

Motståndsrörelsen, under ledning av general Leia Organa, tvingas fly från sin bas då den attackeras av The First Order. Samtidigt försöker Rey övertyga en mycket motvillig Luke Skywalker att träna henne. Motståndsrörelsens flykt blir allt mer desperat när det visar sig att The First Order kan spåra dem genom hyperrymden och en ärelysten Kylo Ren ser sin chans att göra sig ett namn genom att förstöra sin mors flotta en gång för alla.

 

"Let the past die" är en ofta upprepad replik i The Last Jedi och detta har även tagits fasta på i flertalet recensioner av mittendelen av den senaste Star Wars-trilogin. Rian Johnson verkar slå knut på sig själv i ambitionen att leverera något annorlunda, att låta den gamla tematiken dö, men lyckas istället göra en väldigt formelmässig film med stunder av ren briljans.

 

Jag suckade redan under inledningsscenen då vi likt The Empire Strikes Back (1979) öppnar med evakueringen av en rebell... förlåt, motståndsrörelsebas. En bra actionscen, ja, men berättarstrukturen luktar gammal skåpmat. Överhuvudtaget ligger Empires skugga tung över The Last Jedi. Stoppa mig om ni hört den förut: En ung jedi söker en läromästare i exil på en avlägsen plats samtidigt som en motståndsrörelse är under stark press från en förtryckande regim och tvingas på flykt. Det är klart att här finns bihandlingar och strukturella ändringar, men överlag är det i grund och botten samma film, bara sämre. När stora delar av filmen (flykten) har lite väl stora likheter med det Hugo Award-vinnande avsnittet 33 från Battlestar Galactica (2004 - 2009) kunde jag mest muttra besviket.

 

Nåväl, det finns bra saker med The Last Jedi också. Daisy Ridley och Mark Hamill har riktigt bra kemi som lärling/läromästare och speciellt Hamill gör sitt livs roll. Luke Skywalker är inte längre den idealistiske unge man som han var när vi sist såg honom och Hamill gör verkligen sin paradroll rättvisa. Likaså är John Boyega fortsatt bra och det är bitterljuvt att se Carrie Fisher i sin sista roll.

 

Berättarmässigt gör The Last Jedi också mycket rätt när man vågar sig utanför den trygga ram som filmens manus annars erbjuder. Bihistorien med Boyega och nykomlingarna Kelly Marie Tran och Benicio Del Toro funkar riktigt bra vilket även Reys karaktärsutveckling är en höjdpunkt. Den karaktär som dock får mest karaktärsutveckling, och det på ett väldigt bra sätt, är Oscar Isaacs Poe Dameron. När jag såg förra filmen var jag lite frågande till varför jag skulle bry mig om Dameron eftersom han inte stack ut på det sätt han borde ha gjort. I The Last Jedi revanscherar han sig ordentligt.

 

Sen var det de där andra karaktärerna... Till att börja med - Kylo Ren är tillsammans med Snoke de i särklass sämsta skurkarna i franchisen. Adam Drivers porträtt av den gnällige Vader-fanboyen med daddy issues är en lång, lång väg från skurken han försöker emulera. Det är inte så mycket plågad ung man som plågsamt av ung man med Rens konstanta utbrott. Andy Serkis gör sitt bästa som Snoke, men kämpar mot en roll som Johnson uppenbart inte vetat vad han skulle göra med. Kombinationen blir ett riktningslöst hot mot motståndsrörelsen som trots Rens släktskap inte känns särskilt personligt laddat. Likaså är hans storyline tillsammans med Rey mest fylld av dramatiska blickar utan substans.

 

Trots min kritik är The Last Jedi en solid popcornrulle. När jag sätter mig i biosalongen inför en Star Wars-film önskar jag mig dock mycket, mycket mer än så. Jag förväntar mig bli transporterad till nya världar och få ögonblick av fantastiska fanboykänslor som får håret på armarna att ställa sig upp. Jag vill ha ögonblick som "Chewie, we're home!" och avslutningsscenen från The Force Awakens (2015). Jag vill ha Darth Vader som demolerar en hel korridor med rebeller och dra efter andan i rymdstriderna. Istället fick jag en helt okej film som trampar samma vatten som tidigare, har några få ögonblick som får nämnda armhår att resa sig en smula men till syvende och sist lämnar mig mest med ett "jaha". Det är hög tid att låta det förflutna dö. Gudarna vet att det fortfarande är alive and kicking i The Last Jedi.

 

Betyg: 3 old hats av 5 möjliga

Av Ulf - 9 december 2017 21:59

 


Regi: Matthew Vaughn

Manus: Matthew Vaughn & Jane Goldman (baserat på Mark Millars & Dave Gibbons serie The Secret Service)

Medverkande: Taron Egerton, Mark Strong, Julianne Moore mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Marv Films/TSG Entertainment mfl.

År: 2017

Längd: 141 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4649466/

 

Efter att The Kingsmans baser i Storbritannien bombas av drogbaronessan Poppy tvingas de enda två överlevande, Eggsy och Merlin, söka hjälp hos sin systerorganisation i USA. Förutom en kulturkrock som heter duga blir det ett kärt återseende med en gammal vän och givetvis en jäkla massa action!

 

Kingman: The Secret Service (2014) var en fantastiskt underhållande agentpastisch som för det allra mesta lyckades balansera totalt utflippade actionsekvenser med en medryckande story. Det var också en kassasuccé så att uppföljaren skulle dyka upp förr eller senare var ingen överraskning. Andra svängen med agenterna är underhållande den med, men tyvärr inte alls i samma nivå som sin föregångare.

 

Där den första filmen ofta spelade på känslosträngarna (om än snabbt och ganska fult ibland) är uppföljaren plattan i mattan från första bildrutan. Problemet är bara att det blir för mycket av det goda. Man har haft ett rejält budgetlyft mellan filmerna från 81 till 104 miljoner dollar och man har spenderat varenda spänn av den ökade budgeten på att göra actionscenerna större, mer spektakulära och tyvärr även tv-spelsliknande.

 

Fightingscenerna i 2014 års installation såg ut att göra ont. Det fanns en tyngd i dem som fick mig att utbrista "holy shit!" mer än en gång. Tre år senare har de flesta actionscenerna fallit för vår tids största filmsjuka - fysiken verkar ha satts ur spel. Visst, det är snyggt och det smäller, men inte förrän mot slutet blir det någon rejäl tyngd i fightingen igen.

 

Actionscenernas försämring till trots är Kingsman: The Golden Circle fortfarande en underhållande film. Det är en klassisk fish out of water-historia med ofta riktigt bra rollprestationer. Taron Egerton är tillbaks i huvudrollen och har hjälp av en minst sagt imponerande ensemble, med inte mindre än fem Oscarsvinnare. Visserligen är en av dem Elton John, vinnare för musik och inte skådespel, men Sir Elton står för filmens enda riktiga gapflabb från min sida. Utöver John får jag ge priset för bästa nykomling till franchisen till Julianne Moore i rollen som Poppy. Moore är alltid bra, men det är inte alltför ofta hon får riktigt spela ut i en skurkroll. Här får hon och hon verkar ha väldigt kul med den psykotiska 50-talsnostalgikern till bov.

 

Kingsman: The Golden Circle må vara ett steg tillbaka från sin föregångare, men det är fortfarande en underhållande film. Tills nästa uppföljare (redan i förproduktionsstadiet) kan det dock vara värt att komma ihåg att ibland är less more.

 

Betyg: 3+ coolare kungar än i verkligheten av 5 möjliga

Av Ulf - 29 november 2017 21:48

 


Regi: Don Mancini

Manus: Don Mancini

Medverkande: Alex Vincent, Brad Dourif, Fiona Dourif mfl.

Produktionsbolag: Universal 1440 Entertainment

År: 2017

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB http://www.imdb.com/title/tt3280262/

 

Några år efter händelserna i Curse Of Chucky (2013) har Chuckys senaste offer, Nica, precis blivit förflyttad från ett rättspsykiatriskt sjukhus med högsta säkerhetsgrad till ett där hon får ta emot besökare. Anklagad för de mord som Chucky utförde försöker Nica pussla ihop vad som hände med domstolens beslut att hon lider av en personlighetsstörning. Det går ganska bra... tills en viss docka hittar till sjukhuset. 

 

Om jag räknat rätt är Cult Of Chucky den sjunde (!) filmen i franchisen om dockan man inte vill ha under julgranen. Jag nämner detta eftersom en film med ordningsnummer sju i en serie är i regel inte så här pass underhållande. Cult Of Chucky är en slasherrulle som förvisso bryter den fjärde väggen här och där, men ändå vågar ta sig själv seriöst utan att be om ursäkt. 

 

Don Mancini, skaparen till Chucky, återvänder återigen till både manus och regi och det märks att han har riktigt kul med de här filmerna. Istället för att göra en själlös produkt som pliktskyldigt avhandlar alla de klassiska slashertroperna leker Mancini inte bara med seriens etablerade mytos utan även med filmiska referenser på både ett ganska subtilt sätt.

 

Brad Dourif, den evige rösten till Chucky, gör sin paradroll ännu en gång och har även den här gången sällskap av dottern Fiona Dourif i den kvinnliga huvudrollen. Värt att notera är att även Alex Vincent spelar sin roll som Andy, Chuckys första terroroffer, för första gången i större utsträckning sedan 1992 års Child's Play 2.

 

Alla vet att en Chucky-film knappast är högboren kultur, men för fans av slashers är underhållningsvärdet i Cult Of Chucky högt. En kul överraskning som definitivt är värd att kolla in om du gillar genren!

 

Betyg: 3+ vintage dolls av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se