Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - Söndag 27 maj 20:00

 


Regi: Kyle Patrick Alvarez, Gregg Arak, Jessica Yu (main directors)

Manus: Brian Yorkey (head writer, efter Jay Ashers bok)

Medverkande: Dylan Minnette, Katherine Langford, Christian Navarro mfl.

Produktionsbolag: July Moon Productions/Paramount Television/Anonymous Content mfl.

År: 2018

Längd: cirka 780 min (13 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1837492/

 

Rättegången huruvida Liberty High var medansvariga för Hannah Bakers självmord tar sin början och känslostormarna yr på båda sidor. Clay har försökt gå vidare, men när rättegången drar igång börjar han se Hannah överallt. Det blir snart också väldigt tydligt att någon absolut inte vill att Hannahs vänner ska vittna. När Clay får anonyma bilder av hur Hannahs våldtäktsman Bryce även förgripit sig på andra kvinnor beslutar han sig för att gå till botten med saken.

 

När första säsongen av 13 Reasons Why kom ut förra året slog den ner som en bomb. Utöver att vara en riktigt bra ungdomsserie var det en av de första seriösa skildringarna av sexuella övergrepp mot unga kvinnor som kommit till mainstream-tv. Oavsett om man tyckte om serien eller inte kunde man inte värja sig från den debatt som den orsakade och den är i min mening fortfarande en av de viktigaste tv-säsongerna någonsin. Där borde det ha slutat. Det gjorde det inte.

 

Andra säsongen av 13 Reasons Why gör många saker rätt, men samtidigt är den en tillbakagång till ganska trötta troper som vi ser i varje ungdomsserie. Den har ett starkt tema i form av Clays överlevnadsskuld och hur man som ett offer kämpar för att gå vidare efter att ha blivit utsatt för något fruktansvärt. Den har tyvärr också ett tämligen menlöst rättegångsdrama som tar upp en stor del av tiden utan att leda till något annat än att peka på hur rättssystemet verkligen kan vrida och vända på begreppen så att offren nästan blir de anklagade. Dessvärre görs inte så mycket mer med det här narrativet. Kombinerat med några mycket märkliga beslut från karaktärer som ligger helt utanför deras etablerade personligheter dras säsongen ner i tempo och mening. Jag måste dock ge ett plus för säsongens målsättning att visa på hur det inte finns några "perfekta offer". Som utsatt för en grym handling blir du inte automatiskt ett helgon utan är fortfarande en komplex personlighet där vissa sidor kanske inte kommer fram i berättelsen.

 

Säsongens andra huvudtema handlar framförallt om mobbning och om rädslan att förlora sina vänner när man väl fått dem. En av seriens återkommande karaktärer dras med i en social gemenskap hen aldrig tidigare haft, men detta varar givetvis inte. Säsongen har fått kritik för hur de hanterar den här bihandlingen och jag är beredd att hålla med. Fram tills nästa sista avsnittet på säsongen följer den en smärtsam och tyvärr alldeles för logisk progression. Sen inträffar en scen som är så over-the-top våldsam och grym att den snarare skulle platsa i valfri fängelsefilm istället för en ungdomsserie. Reaktionen blir den väntade (säsongen har telegraferat den här avslutningen sedan avsnitt 1), men istället för att ta steget fullt ut fegar manusförfattarna ur. Resultatet blir att den kommande tredje säsongen (klart det kommer en tredje) berövas en mycket intressant upptakt som är lika brännande aktuell som säsong 1.

 

13 Reasons Why är fortfarande en bra serie, men den rör sig mer mot den slätstrukna mallen än vad den första säsongen gjorde. Det är riktigt synd med tanke på att det här var ungefär den enda ungdomsserie som inte bullshitade utan visade hemskheter i all sin vidrighet. När man gör detta i säsong 2 känns det mest som påklistrat effektsökande när man inte vågar fullfölja vad man startat. Jag kommer se säsong 3 också, men det här är ljusår ifrån förra årets pungspark till serie.

 

Betyg: 3 men soundtracket är fortfarande on point av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 9 maj 23:30

 



Regi: Steven Spielberg

Manus: Zak Penn & Ernest Cline (baserat på Ernest Clines roman)

Medverkande: Tye Sheridan, Olivia Cooke, Ben Mendelsohn mfl.

Produktionsbolag:  Amblin Entertainment/De Line Pictures/Dune Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 140 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1677720/

 

2045: Columbus, Ohio. Efter att stora delar av världen mer eller mindre hamnat i fattigdom och misär söker sig människor till den digitala världen OASIS. Här kan de leva ut sina fantasier och ju bättre de gör ifrån sig i olika spel desto bättre kan deras avatar bli. Som många andra lever tonårige Wade Watts i princip sitt liv uppkopplad mot OASIS. När han löser den första av tre gåtor designade för att avgöra vem som ska ärva skaparen, James Hallidays, enorma förmögenhet blir han ett jagat villebråd och måste plötsligt inte bara slåss för sin egen utan även sina vänners och hela OASIS överlevnad.

 

När jag läste Ernest Clines bok Ready Player One kunde jag bara slå på mig själv. Varför utvecklade jag inte den idé jag hade för många, många år sedan som var snarlik Clines? Det lärde mig dock en läxa och jag började skriva igen. Alltid något. Anledningen till att jag kom på ungefär samma idé är tämligen enkel - jag och Cline hade troligtvis kommit väldigt bra överens då vi båda är massiva nördar.

 

Ordet "nörd" har devalverats de senaste 15 åren eller så. Skillnaden mellan en "nynörd" och en den äldre skolan är framförallt vad ditt val av populärkulturellt gift ger dig. Ett exempel: En Star Trek-nörd/trekkie/trekker kommer inte nöja sig med yttre attribut som en tröja eller en pin. Hen kommer heller inte nöja sig med att se filmerna en gång och ett och annat avsnitt. Istället kommer hen åtminstone kunna några fraser på klingon och kunna föra en lång diskussion om huruvida Captain Pike hade varit ett bättre val än Captain Kirk. Poängen är att en nörd fördjupar sina kunskaper till den milda grad att hen hade kunnat skriva en doktorsavhandling i ämnet. Cline förstod detta i sin bok. När han tillsammans med Zak Penn skrivit manus till den här filmen är känslan mycket mer ytlig och åt "nynördshållet".

 

Jag förstår valet. Den benhårda nördpubliken är inte tillräckligt köpstark för att sälja en blockbusterfilm. Man måste i viss mån "dumma ner" materialet. Även om Ready Player One fortfarande är en mycket underhållande äventyrsfilm får den inte den mångbottnade struktur som källmaterialet hade. Det är klart, här finns referenser som bara de mest inbitna populärkulturnördarna kommer fånga, men huvudhistorien har inte samma tryck i sig. Vad Spielberg dock valt att behålla är muserandet över nördkultur, vilket jag uppskattar väldigt mycket. Spielberg har varit en gamer sedan sent 70-tal så det är klart att han är väl insatt i den idévärld som Clines text grundar sig på.

 

Skådespelarmässigt är filmen inget att skriva hem om, men det har mest att göra med att större delen av historien utspelar sig i det datorrenderade OASIS. Vi ser till största del karaktärernas avatarer och skådespelarna får agera röstinläsare i merparten av scenerna. För att kunna bygga en värld som OASIS måste specialeffekterna vara på absoluta topp. Det är de tyvärr inte. Högt blandas med lågt. Vissa scener är fruktansvärt skickligt gjorda (Stephen King-nicken bland annat) samtidigt som andra känns som hafsverk. Jag vill dock ge ett stort plus för soundtracket med Alan Silvestris nyskrivna musik kombinerat med det mesta jag gillar från 80-talets metalscen.

 

Ready Player One är en underhållande popcornrulle som ibland har sina lysande stunder, men jag måste rekommendera boken framför den här filmadaptionen. Tyvärr blev den exakt så pass tillrättalagd som jag var rädd för.

 

Betyg: 3+ easter eggs av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - Lördag 21 april 18:32

 


Regi: Suzi Ewing

Manus: Noel Clarke & Suzi Ewing

Medverkande: Kelly Reilly, Luke Evans, Noel Clarke mfl.

Produktionsbolag:  Unstoppable Entertainment/Head Gear Films/Metrol Technology mfl.

År: 2018

Längd: 88 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6210996/

 

Cathy blir kidnappad av en för henne okänd man och inspärrad i en liten madrasserad cell i hans avlägsna hus. Beredd på att bli våldtagen och mördad ber Cathy för sitt liv bara för att upptäcka att hennes kidnappare inte alls har dessa planer. Inte heller vill han ha en lösensumma för henne. Han vill bara veta hennes namn, och han godtar inte "Cathy" som svar.

 

Den första halvan av 10x10 är ett litet underverk i spänningsbyggande. Det är nagelbitande på hög nivå när vi får följa Cathys rymningsförsök och ansatser till att förstå vad hennes kidnappare egentligen vill. Kelly Reilly, främst veteran från mer eller mindre lyckade tv-serier, gör den kvinnliga huvudrollen mycket bra och allt verkar gå raka vägen mot en dold pärla i thrillergenren. Sen kommer twisten. 

 

Jag förstår att manuset behövde en extra hand från långfilmsdebuterande regissören Suzi Ewing, för Noel Clarke verkar ha tappat bollen fullständigt efter halvtid. Från att ha varit spännande och för det mesta logisk i sin struktur utvecklas filmen mer och mer till en slags medelmåttig slasher med låg body count. 10x10 är urtypen av filmer som jag skulle vilja skriva slutet på själv.

 

Tack vare Ewing (enligt intervjuer runt om på nätet) lyckas filmen hålla sig från att falla djupare i hålan som Clarke gräver åt den. Reilly är som sagt bra och Luke Evans klarar sig ganska bra också. Jag kan fortfarande rekommendera 10x10 som harmlös popcornspänning, men det hade kunnat bli så mycket mer! Synd!

 

Betyg: 3 manusdropp av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 9 april 12:30

 


Regi: Ryan Coogler

Manus: Ryan Coogler & Joe Robert Cole

Medverkande: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Lupita Nyong'o mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios/Walt Disney Pictures

År: 2018

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1825683/

 

T'Challa återvänder till sitt hemland Wakanda för att krönas till rikets konung. Wakanda, vars riktiga teknologiska nivå har dolts från omvärlden sedan urminnes tider, välkomnar honom med öppna armar. När T'Challa får nys om en internationell vapensmugglare som låg bakom ett terrorattentat i landet använder han sina resurser för att försöka gripa honom. Det finns dock en annan utmanare till T'Challas tron som har andra planer...

 

Mycket om Black Panther har handlat om representation och hur det äntligen kommit en superhjältefilm med någon annan än en vit man och/eller kvinna i huvudrollen. Jag undrar om alla glömt Blade (1998) med Wesley Snipes i huvudrollen? Nog för att den kom innan Marvel skapade sitt filmuniversum, men kom igen, det var en rätt big deal när den kom i alla fall. Hur som helst, även om Black Panther inte riktigt kan göra anspråk på att vara först eller banbrytande så har den andra kvaliteter som Snipes halvvampyr saknade.

 

Det som framförallt slog mig som tittare är hur väl man lyckats med sitt världsbyggande. Wakanda känns som ett riktigt land med flera distinkta kulturer och en känsla av det som vi traditionellt sett ser som östafrikansk kultur uppblandat med science fiction-liknande teknik. Det är därför riktigt synd att effekterna inte hänger med designen. Jag vet inte riktigt vad som hände när effekterna skulle sättas på plats, men det finns några scener i Black Panther som kan vara bland de fulaste hitintills i MCU.

 

Skådespelarmässigt är Black Panther klart över medel med en väldigt charmig Chadwick Boseman i huvudrollen. Birollsinnehavarna som omger honom är bra de med, men det finns ett stort aber på skurksidan i Michael B. Jordan. Jordans rollprestation är inte direkt dålig, men den skär sig så förbaskat mycket med resten av skådespelarnas så att han verkligen sticker ut, och inte på ett positivt sätt. När han tar av sig tröjan gapskrattade dessutom hela salongen. Vi kan bara säga så här att he's ribbed... for no one's pleasure.

 

Överhuvudtaget är Black Panther en ganska blandad kompott. Manuset tar sitt avstamp i intressant tematik, såsom vad framgångsrika och stabila länder är skyldiga andra. Wakanda är ett teknologiskt underverk som hade kunnat hjälpa sina afrikanska grannar, men har av olika anledningar valt att inte göra det. Det är här man också borde lagt mer krut och samtidigt gett Michael B. Jordans skurk mer av en motivation än att bara dyka upp och göra anspråk på tronen. Istället varierar Black Panther helt okej action med tämligen långdraget muserande om nationalism och typiskt Marvel-bröstslående.

 

Black Panther är trots min kritik en helt okej film, men den lever inte riktigt upp till den standard som Marvel satt för sig själva. Framförallt borde man hittat någon som vågade klippa ner filmen med åtminstone 20 minuter. Allt behöver inte vara mastodontfilmslångt.

 

Betyg: 3 filmer som vill mycket av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 5 april 21:45

 


Regi: David Bruckner

Manus: Joe Barton (baserat på Adam Nevills roman)

Medverkande: Rafe Spall, Arsher Ali, Robert James-Collier mfl.

Produktionsbolag: Entertainment One/Imaginarium Productions

År: 2017

Längd: 94 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5638642/

 

Fem gamla vänner från universitetstiden träffas för att planera sin "grabbsemester" när en av dem föreslår att de ska göra något annorlunda den här gången - vandra Kungsleden i Sverige. Samma kväll råkar två av gruppens medlemmar hamna mitt i ett butiksrån där en av dem dör. Sex månader senare bestämmer sig de övriga för att genomföra vandringen för att hedra sin vän. De svenska skogarna är dock inte anpassade för brittiska turister...

 

Det finns något intressant med att se Sverige ur andra länders ögon på film. The Ritual visar förvisso mest svensk vildmark, men det är fint foto i alla fall. Manuset är baserat på en roman av Adam Nevill och det är här jag börjar undra lite hur det gick med researchdelen. Det finns förvisso saker som är tämligen trovärdiga, men begreppsförvirringen är stor. Exempelvis, utan att spoila, har man enligt Riksantikvarieämbetet hittat användning av runskrift så pass sent som 1800-talet. Så långt, så gott. Sen blir det tyvärr ett misch-masch av kulturella träffar och bommar och slutet blir rejält löjligt.

 

De övernaturliga inslagens lökighet till trots har The Ritual en del förmildrande områden som ändå höjer den upp till ett snäpp över godkänt. Skådespelet är bra och fotot är som sagt väldigt fint. Man har även lyckats designmässigt gällande vissa av de övernaturliga aspekterna. Jag skulle dock gärna ha sett ett utvecklande av de skuldkänslor en av karaktärerna känner för att ha lämnat sin kompis i sticket under det inledande butiksrånet. Det är en ständigt återkommande fråga som tyvärr inte utvecklas särskilt väl eller för den sakens skull får någon djupare innebörd.

 

The Ritual bevisar återigen min kardinalregel att ingenting bra händer i skogen. Det är en helt okej skräckfilm för vad det är, men hade med lite bättre manusbearbetning kunnat bli något mycket bättre än så.

 

Betyg: 3 trolltyg i tomteskogen av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 28 mars 22:31

 


Regi: Ben Lewin

Manus: Michael Golamco (baserat på Michael Golamcos pjäs)

Medverkande: Dakota FanningToni ColletteAlice Eve mfl.

Produktionsbolag: Allegiance Theater/2929 Productions

År: 2017

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4652650/

 

Wendy bor på ett habiliteringshem för personer med olika grader och variationer av autism. Hennes största intressen i livet är att skriva och Star Trek. När Paramount Pictures utlyser en manustävling på temat Star Trek skriver Wendy en historia hon vill tävla med. Och om ingen vill ta en med till postkontoret i tid får man väl ordna det själv...

 

Please Stand By var en av många filmer som, med titeln i åtanke, ironiskt nog fick hamna i den beryktade recensionshögen när jag hade fullt upp med Oscarsfilmerna. Det lät verkligen som en film för mig. Den som läser bloggen vet att jag älskar Star Trek på ett sätt som bara kan mätas med min kärlek till Twin Peaks. Jag har flera gånger också nämnt att jag jobbat med barn och ungdomar med just den här formen av funktionsvariationer. När dessa två saker möts måste det ju vara en film för mig? Ja, delvis.

 

Det står helt klart att manusförfattaren gjort sin research när det gäller autism och de uttryck detta kan ta, men för guds skull - less is more! Ibland känns det som att manuset försöker kryssa av alla uttryck och kännetecken som finns. Det blir lite för mycket när Wendy uppvisar alla uttryck på en och samma gång. Jag kan inte klandra Dakota Fannin i huvudrollen för ovanstående, men det finns något med hennes skådespel som stört mig sedan hon slog igenom som barnstjärna en gång i tiden. Jag har inte kunnat sätta fingret på det de senaste 15 åren så jag tror inte jag kommer kunna göra det ikväll heller. Hon har talang, men det är något som helt enkelt verkar... falskt med hennes spel. Eller något åt det hållet. Jag återkommer i frågan.

 

Resterande delar av manuset är dock väldigt bra. Star Trek används som det populärkulturella fenomen det är och var för många personer med problem att förstå och tolka känslor. Jag hade gärna sett lite mer av just Wendys identifikation med Spock. Den må vara uppenbar för trekkies, men jag vet inte hur uppenbar den är för folk som inte pratar klingon.

 

Please Stand By är trots min kritik en annorlunda och intressant film. Den är absolut inte felfri, men med en storspelande Toni Collette som Wendys terapeut Scottie och ett manus som trots allt visar på populärkulturens kraft att verka som en central punkt i folks liv kan jag ändå rekommendera den.

 

Betyg: 3+ och scenerna på klingon satt som en smäck av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Söndag 25 mars 17:06

 


"As with any other strong drug, true first love is really only interesting to those who have become its prisoners. And, as is true of any other strong and addicting drug, true first love is dangerous.”

 

Författare: Stephen King

År: 1997 (svensk utgåva 2007)

Sidor: 729

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017087-5

 

Efter att ha besegrat Blaine ger sig Roland och hans vänner vidare på sin resa. De finner sig snart i ett landskap som är märkligt bekant. Det är en version av Kansas som ligger mycket nära vår egen verklighet, men med skillnaden att en pest har decimerat samhället och att en man vid Randall Flagg har något med det att göra. När gruppen tar sig igenom det öde stadslandskapet pressar Rolands vänner honom till att berätta sin egen historia. Vad hände egentligen efter det att han förtjänat sina revolvrar och begett sig ut i världen? Och vem är egentligen Susan som han nämnt vid ett par tillfällen?

 

Föregående del i Dark Tower-sviten, The Waste Lands (1991), var en ypperligt berättad fantasyäventyrsroman som verkligen utnyttjade all den världsbyggnad som föregått den. Jag såg fram emot mer i samma stil och även om Wizard & Glass både inleds och avslutas på detta vis är mittendelen, Rolands historia, det som utgör bokens huvudnarrativ. Det är på gott och ont.

 

Vi får följa en mycket ung Roland när han och hans vänner Cuthbert och Alain skickas till det avlägsna baronskapet Meijis. Den officiella anledningen är att inventera krigsmateriel som Alliansen ska använda i kriget mot rebellherren John Farson och hans trupper. Det riktiga skälet är att allt sedan Roland upptäckte att hans mor hade en affär med hovtrollkarlen Marten svävar hans liv i fara.

 

De tre unga pojkarnas vistelse i Meiji börjar inte så illa då de blir väl emottagna i den lantliga provinsen. Problemet är bara att Roland träffat på Susan Delgado redan innan de begett sig in i byn. Susan, några år äldre än Roland och tuff som sten, är bortlovad med stans åldrige borgmästare som ett led att säkra sin släkts framtid. Men där det kraftfulla ödet, ka, sveper fram finns ingen hänsyn till tidigare relationer...

 

King målar upp Meijis väldigt levande och befolkar sin fiktiva by med allehanda karaktärer. Problemet är att historien om Roland och Susan drar mer mot traditionell fantasy och/eller pekoral än tidigare delar i serien. Ibland funkar det, men om jag ska vara helt ärlig så är Kings försök att skriva en historia om star-crossed lovers (för att citera Barden) ganska träig emellanåt. Det stora problemet ligger i bokens längd. Där föregående del slutade precis där man ville ha mer drar Wizard & Glass ut på processen i en berättelse där vi alla vet hur det kommer gå. Det kan bara gå på ett sätt för att resten av händelserna i Rolands liv ska inträffa, så spänningsmomentet grabbade aldrig tag i mig.

 

Det är Kings känsla för karaktärer som räddar bok fyra i serien. Det är intressant att följa Roland under hans yngre år då han inte var riktigt lika stoisk som vi lärt känna honom. Det blir också tydligt att den ka-tet (ödesbunden grupp) som Roland befinner sig med nu mer eller mindre hade sin motsvarighet i hans ungdom. Miljöerna som King beskriver är också en av bokens höjdpunkter. Meijis har någon koppling till vår verklighets gränsland mellan USA och Mexico och influenser från båda kulturerna vävs in väldigt fint. Liksom förra boken hade en koppling till en låt av ZZ Top (Velcro Fly) använder King en annan låt i Wizard & Glass för att poängtera handlingen och karaktärernas agerande - Careless Love, en traditionell låt som finns i en massa versioner, men där King verkar trycka på Bessie Smiths variant. Jag gillar verkligen hur King gör sig omaket att använda sig av musik i sin Dark Tower-serie och om det inte redan finns (vilket jag tror det gör) måste jag sätta samman en spellista efter jag är klar med böckerna.

 

Wizards & Glass är ingen dålig bok, men den är ett steg tillbaka från den fantastiska del 3. Den hade dock definitivt tjänat på att vara omkring samma längd (cirka 500 sidor) som sin föregångare och framförallt ha ett snabbare berättande. Jag hoppas att detta blir fallet i nästa del.

 

Betyg: 3 ödesmättade kärleksepos av 5 möjliga

 

Av Ulf - Lördag 24 mars 08:34

 

Regi: Armando Iannucci

Manus: Armando Iannucci/David Schneider/Ian Martin (baserat på Fabien Nury och Thierry Robin serieroman)

Medverkande: Steve Buscemi, Simon Russell Beale, Jeffrey Tambor mfl.

Produktionsbolag: Quad Productions/Main Journey/Gaumont mfl.

År: 2017

Längd: 107 min

Land: Storbritannien/Kanada/Frankrike/Belgien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4686844/

 

I mars 1953 får Sovjetunionens långtida diktator Josef Stalin ett slaganfall han aldrig återhämtar sig från. När han några dagar senare dör kastas unionen in i det kaos som uppstått i och med att Stalin aldrig utsåg en efterträdare. Ministrarna börjar snart positionera sig för att ta över makten, men det är inte det allra enklaste att demontera en personkult, vinna folkets hjärtan och hålla ryggen fri från knivar på en och samma gång.

 

The Death Of Stalin kan ha haft en av förra årets bästa trailers. Trailern sålde in filmen som en mörk komedi, men jag skulle tro att många som går och ser filmen får sina förväntningar på skam. Ja, The Death Of Stalin är förbaskat rolig på sina ställen, men dras också med ett antal problem. Du bör exempelvis ha mer än en ytlig kännedom om Sovjetunionens historia för att hänga med i alla vändningar och ibland blir manuset lite väl pratigt. Samtidigt är det en helt fantastisk ensemble man har hittat till rollerna.

 

Allra bäst är Steve Buscemi som den hårt pressade Niktia Chrusjtjov och Simon Russell Beale som den mycket obehaglige Lavrentiy Beria. De båda har mycket god draghjälp av Michael Palin som den åldrande Molotov och Jeffrey Tambor som Stalins efterträdare Malenkov. Huvudkonflikten om makten ligger dock mellan de två förstnämnda och jag är riktigt glad över att se Buscemi i en bra roll igen. Det var ett tag sedan.

 

Filmens manus är som sagt ojämnt men den generella tonen fungerar bra. Det är en säregen blandning mellan svartaste komedi och bitande satir över hur en diktatur kan fungera. Jag tror dock det hade fungerat än bättre om man valt en av dessa vägar. Ibland kommer de två infallsvinklarna ihop sig och, även om de är närbesläktade, resultatet blir en film som vill väldigt mycket, men ofta stampar på samma ställe.

 

Absurditeterna i The Death Of Stalin är förvånansvärt historiskt korrekta och bara dessa hade varit nog för att göra filmen intressant. Nu gapar man över ett lite för mycket och även om många av poängerna landar skjuter lika många över målet. Sen är det alltid värt att gå och se en film som blivit förbjuden någonstans i världen i modern tid. Det är en liten känga åt öst i alla fall.

 

Betyg: 3 vodkakuponger av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se