Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - Söndag 28 maj 19:30


Everything Trek del 16: The Original Series 3.6 - 3.9

 

 

3.6. Spectre Of The Gun

 

Sändes: 25/10 1968

Stardate: 4385.3

Manus: Lee Cronin

Regi: Vincent McEveety

Platser: Melkot (M-klass-planet utan större växtlighet)

Betyg: 3+/5

 

Enterprise får i uppdrag att till varje pris etablera kontakt med melokotianerna, en väldigt tillbakadragen civilisation som har ett väldigt dåligt rykte att vara xenofober. När deras ansträngningar inte funkar och Kirk, Chekov, Scotty, Spock och McCoy landstiger blir de snart varse om att de skulle lyssnat på varningarna. Plötsligt befinner de sig i en version av Tombstone och stiden vid O.K Corral - som den förlorande sidan.

 

Jag kan inte bestämma mig riktigt för vad jag tycker om det här avsnittet. Jag älskar Star Trek och västern, men de två brukar inte mixas särskilt bra. I Spectre Of The Gun fungerar ramberättelsen väldigt bra med de mystiska melokotianerna som motvilliga att ta emot en första kontakt. Västerndelen funkar okej, med stort plus för anakronismen i produktionsdesignen. Detta brukar vara ett problem, men eftersom scenografin ska föreställa den amerikanska västern som melokotianerna förstår den blir den riktigt bra. Det är dock något som saknas. Mer action på skeppet skulle uppskattas och en starkare sista akt hade varit bra.

 

 

Silly Chekov, don't make moves on Earp's girl!


3.7 Day Of The Dove

 

Sändes: 1/11 1968

Stardate: N/A

Manus: Jerome Bixby

Regi: Marvin Chomsky

Platser: Archanis IV (fjärde planeten i Archanis-systemet på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet. Forskningsbas för Federationen), Beta XII-A (jordliknande planet på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet. Federationskoloni.)

Betyg: 4/5

 

Federationskolonin Beta XII-A skickar ut ett nödrop om att de attackeras av ett okänt rymdskepp. När Enterprise anländer hittar de inga spår av bosättningen, men däremot ett svårt skadeskjutet Klingonskepp. När de gamla antagonisterna ställs mot varandra ombord på Enterprise verkar det som att de manipuleras av en okänd kraft - men kommer alla inblandade inse detta innan ett nytt krig mellan Federationen och Imperiet bryter ut?

 

Ett riktigt bra avsnitt med gott och spänningar mellan klingons och människor. Manuset har en ton av seriositet över sig och känns som det här verkligen betyder något. Avsnitten med klingons brukar vara bra och Day Of The Dove är inget undantag. Stort plus för fäktningsscenerna. Jag menar, det blir inte mycket mer badass än klingons med svärd. Budskapet är också fint om än lite skriva på näsan. Innehåller den berömda "bitch-slap-memen" vilket också bör noteras!

 

 

 Scotty hittar en gammal vän


 

3.8 For The World Is Hollow And I Have Touched The Sky

 

Sändes: 8/11 1968

Stardate: 5476.3

Manus: Rik Vollaerts

Regi: Tony Leader

Platser: Daran V (femte planeten i Daran-systemet. Över tre miljarder innevånare 2268), Fabrina (hemvärld för Fabrinifolket. Förstörd i supernova cirka 8 000 f.Kr), Yonada (interiören av en asteroid, sedd som en planet av innevånarna)

Betyg: 3/5

 

Besättningen spårar ett missilöverfall till vad som tycks vara en stor asteroid. Det visar sig snart att asteroiden är bara höljet till ett enormt generationsskepp. Efter otaliga generationer har innevånarna i skeppsvärlden glömt att är rymdfarare. Istället tillber de skeppsdatorn som ett orakel. Det är bara det att skeppet är ur kurs och på väg att att krocka med Daran-civilisationens hemvärld. Samtidigt kämpar Dr. McCoy mot en dödlig sjukdom som får honom att fundera över hur han vill spendera sin sista tid.

 

Generationsskepp är en stapelvara inom science fiction-genren, men historier med dem har en benägenhet att bli riktigt bra. For The World Is Hollow... har en bättre premiss än utförande, men är ändå ett helt okej avsnitt. Det är definitivt en av de bästa titlarna i originalserien. Beslutet att skriva in McCoys sjukdom känns dock lite krystat. Det känns som två historier som skulle mått bättre av att få vara just detta. Den avslutande deus ex machina-lösningen (bokstavligen) känns också lite sisådär. Ett ojämnt avsnitt helt enkelt, men ändå bättre än genomsnittet.

 

 

"Should we tell the high priestess we can see everything when she kneels?"

 

 

3.9 The Tholian Web


Sändes: 15/11 1968

Stardate: 5693.2

Manus: Judy Burns & Chet Richards

Regi: Herb Wallerstein & Ralph Senensky

Platser: N/A

Betyg: 5/5

 

Skeppet skickas till en tidigare outforskad del av universum för att leta efter federationsskeppet Defiant som försvunnit spårlöst. Defiant verkar befinna sig mellan två dimensioner som fasar in och ut med varandra. Besättningen ombord hittas döda med uppenbara tecken på att de gett sig på varandra. När liknande saker börjar hända på Enterprise och Kirk fastnar mellan de två dimensionerna kunde saker inte bli värre... trodde de. Plötsligt anropas de av ett skepp som säger att de inkräktat i den tholanska rymden, och tholianerna är inte glada...


Yes! The Tholian Web introducerar en av mina favoritalienraser, tholianerna, och är till råga på allt ett fantastiskt spännande och välskrivet avsnitt. Karaktärerna lyser, dialogen är välskriven och vetenskapsdelen av manuset fascinerar. Det är precis som det ska vara med andra ord! Dessutom tror jag det kan vara det avsnitt där Spock och Bones är närmst att flyga på varandra. Bara en sådan sak. The Tholian Web är ett av seriens absolut bästa avsnitt och mixar allt som gör att jag älskar franchisen. Se det!


 

Det omtalade nätet... jag vill ha det här som tapet

 


 

ANNONS
Av Ulf - Lördag 27 maj 21:45

 


Regi: Danny Boyle

Manus: John Hodge (baserat på Irvine Welshs romaner Trainspotting och Porno)

Medverkande: Ewan McGregor, Robert Carlyle, Ewen Bremner mfl.

Produktionsbolag: DNA Films/Decibel Films/Cloud Eight Films

År: 2017

Längd: 117 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2763304/

 

Efter 20 år utan ett ord återvänder Renton till Skottland. Inte mycket har ändrats. Spud lyckades rycka upp sig, men har fallit tillbaka hårt i missbruk, Sick Boy (som nu vill kallas vid sitt riktiga namn, Simon) har en rad olika skumraskaffärer för sig samtidigt som han driver sin fars pub och Begbie... ja, Begbie är där han hör hemma - bakom lås och bom. Spänningarna mellan Renton och de andra om vad som hände 20 år tidigare är minst sagt påtagliga, men blir direkt livsfarliga när Begbie rymmer från fängelset...

 

Danny Boyles adaption av Trainspotting (1996) blev på gott och ont lite av generationsfilm för de tidiga 80-talisterna, däribland undertecknad. Förvisso speglade den en verklighet de flesta av oss lyckligtvis aldrig hamnade i, men jag tror att det som slog an var inte så mycket droghistorierna som den totala uttråkan som genomsyrade karaktärernas liv mellan drogrusen. Det var något alla unga kunde (och kan) relatera till och för mig var det ett långfinger mot auktoritet satt till musik som jag precis hade börjat upptäcka med Iggy Pop, Lou Reed och alla de andra. Snabbspola 20 år framåt. Håller fortsättningen? Både ja och nej.

 

Det finns två skådespelare som verkligen gör den här filmen, och intressant nog är Ewan McGregor inte en av dem. Robert Carlyle, bäst även i originalet, kanaliserar sin totala galenskap som Begbie igen och ja, den här karaktären är fan skrämmande... och förbaskat rolig. Den andra skådespelaren jag åsyftar är Ewen Bremner som Spud. Spud var kanske den av karaktärerna som fick minst utrymme i första filmen, men jag skulle säga att han är den som verkligen har en ordentlig karaktärsutveckling i T2. Spud, den störste fuck-upen av dem alla men ändå med ett hjärta av guld längst inne. Det är fint att se.

 

Dessvärre är storyn ganska splittrad. Den tidigare beskrivna ledan har i del två ersatts med bitterhet och den livsglädje som trots allt fanns i misären är borta. Historien om Rentons hemvändande är egentligen filmens minst intressanta del och när den också få mest tid blir de mer karaktärsdrivande trådarna lidande. Jag förstår att Renton ska skildras som att som medelålders återvända hem till det gamla gardet, men den positiva ton som den första filmen slutade på (ett nytt liv, frihet etc.) finns inte hos karaktären alls i T2.

 

Men sen blixtrar det till och vissa scener är fantastiskt bra. Danny Boyles regi håller klass även denna gång, men det ofokuserade manuset drar ner betyget. Det ska däremot sägas att filmen ändå är bra mycket bättre än jag vågat hoppas på, om än en onödig uppföljare till en kultklassiker. 

 

 Betyg: 3+ choose lives av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 5 april 21:30



Regi:  Fabio GuaglioneFabio Resinaro

Manus:  Fabio GuaglioneFabio Resinaro

Medverkande: Armie Hammer, Annabelle Wallis, Tom Cullen mfl.

Produktionsbolag: The Safran Company/Roxbury/Sun Film mfl.

År: 2016

Längd: 106 min

Land: USA/Spanien/Italien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3707104/


Efter ett misslyckat uppdrag tvingas sergeant Mike Stevens och hans vapenbroder Tommy fly till fots över en hårt minerad öken. När de nästan är framme vid en förhoppningsvis vänligt sinnad by kommer de rakt in i ett minfält. Mike finner sig snart helt själv i en brännande het öken med räddningen åtminstone 50 timmar bort, med ena foten ovanpå en mina...


Mine hade helt gått mig förbi innan den landade i dropboxen idag. Jag brukar gilla den här typen av överlevnadshistorier som först och främst utspelar sig på en och samma plats.Mine kanske inte tillhör de allra bästa av dessa, men är ändå båda sevärd och klart över medel. 


Till en början ställde jag mig lite frågande till manuset. Det märks att det är två män som inte har engelska som modersmål som skrivit det då dialogen av och till är riktigt stolpig. Detta är främst ett problem under filmens 20 första minuter. Därefter är dialogen av naturliga skäl sparsmakad. Detta ger manusförfattarna (tillika regissörerna) möjligheten att gräva ner sig i huvudanledningen till att jag gillar den här typen av film - utan särskilt många skådespelare och många scener med endast en dito måste manuset djupdyka i karaktärspsykologin. Guaglione & Resinaro är lite hit or miss här, men till deras försvar blir många av de lite märkligt spelade scenerna betydelsefulla mot filmens slutakt. Slutakten är också Mines absolut bästa del.


Mycket av överlevnadshistorier står och faller med vem som spelar huvudrollen. Armie Hammer är till en början okej för att bli allt bättre ju längre filmen går. Han gör inte en av de starkaste rollprestationer jag sett, men även han är klart över medel. Det är lite det som Mine är - över medel utan att glänsa. För er som gillar psykologiskt krigsdrama helt enkelt.


Betyg: 3+ ojämna ökenresor av 5 möjliga





Av Ulf - Torsdag 30 mars 19:45

 

"Guilt is like a sore, endlessly fascinating, and the guilty party feels compelled to examine it and pick at it, so that it never really heals."


Författare: Stephen King

År: 1987 (limiterad utgåva 1984, svensk utgåva 1988)

Sidor: 353

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-582-1182-9

 

Kungariket Delain lamslås av mordet på kung Roland. Vad som än värre är döms hans äldste son, den älskade kronprinsen Peter, för brottet till livstids isolering i slottets fängelsetorn. I hans ställe tar den yngre brodern, Thomas, tronen. Det är bara det att Thomas är under inflyande av hovets trollkarl, en mystisk man vid namn Flagg. En man som kan väldigt mycket om både gift och ambition...

 

The Eyes Of The Dragon är en märklig bok i Stephen Kings bibliografi. Å ena sidan är det en ren fantasyroman, å andra sidan har den viktiga beröringspunkter med Kings epos The Dark Tower. Samtidigt som den är skriven som en saga är den på King-manér ganska bloddrypande på sina ställen. Det är en bok av kontraster.

 

Historien i sig är klart över medel inom fantasygenren, men vill ändå inte riktigt lyfta. Den känns ofullbordad och som den skulle leda in till något större. Det är mycket möjligt att den också hade gjort det om inte fansen hade sågat den längs med fotknölarna när den gavs ut. Det var Kings första riktiga exkursion från det som gjort honom känd, skräcklitteratur, och medan kritikerna var förvånansvärt positiva blev fansens dom desto hårdare.

 

Jag läste Dragon någon gång i tonåren, men var inte alls imponerad. Nu, 15 år senare eller så, uppskattar jag den desto mer. King skriver i en klassisk sagotradition som hämtar inspiration ifrån allt från Arthurlegenderna till Rolandssången. Samtidigt är det en saga för sig själv och lutar sig inte enbart på efterskapande. Anledningen till att jag läste om den nu, annat än för mitt projekt, var dock Flagg.

 

Flagg är en återkommande antagonist hos King. Redan innan Dragon gavs ut hade han varit den huvudsakliga skurken i The Stand (1978) och återkommer i senare delar av The Dark Tower. Flagg är, i brist på bättre ord, ondskan personifierad. Han/det tar många olika former i Kings romaner, men i Dragon får jag känslan av att detta är en av hans tidigaste inkarnationer. Det är riktigt synd att King inte fortsatte skriva om Delain. Det hade kunnat bli en klassisk fantasyserie som nu "bara" har en bra förstadel som tyvärr lider av att man på förhand vet att detta är allt som kommer. Trist.

 

Betyg: 3+ servettrep av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 17 mars 19:17

 


Regi: Mike Mendez

Manus: Dan Berk & Robert Olsen

Medverkande: Dolph Lundgren, Kristina Klebe, Elissa Dowling mfl.

Produktionsbolag: Archstone Pictures/Burning Sky Films/Bottom Line Entertainment mfl.

År: 2016

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3113696/

 

Att allt inte står riktigt rätt till i den lilla staden Chickory Creek är en underdrift. På en vecka har tre trippelmord skakat samhället, men polisen kan inte hitta ett samband mellan dem. En FBI-agent uppvuxen i trakten, Evelyn Pierce, skickas för att undersöka. Hon får dock sällskap av Jebediah Woodley, självutnämnd demonjägare. Jebediah är nämligen övertygad om att mörkrets krafter är ansvariga för morden.

 

Don't Kill It var precis vad jag ville och förväntade mig att den skulle vara. Det är en riktigt kul b-rulle med en väderbiten Dolph Lundgren i huvudrollen. Vad annat kan man begära efter en tung arbetsdag? Mike Mendez är duktig på sådana här filmer. När creature featuren Big Ass Spider! (2013) står på CV:t vet man vad man får. Det som skiljer Mendez från flertalet andra regissörer som fokuserar på b-film är hans totala kärlek till den. Det är aldrig halvmesyrer som enbart är ute efter att vara kitsch att tjäna lite snabba pengar på. Det finns alltid en twist. Twisten i Don't Kill It är smått briljant. Det är ingen spoiler (filmen heter för tusan det...) när jag säger att den här demonen är fruktansvärt svår att ha ihjäl och fråga värt är om man egentligen ens vill det?

 

Lundgren är Lundgren. Han är den gamla tidens actionskådespelare när det där med repliker och annat tjafs inte var så viktigt. Det viktigaste var hur man förde sig och såg ut. Lundgren är, i motsats till 80-talskollegan Arnold, fortfarande i äckligt bra form och har samma charm som en gång gjorde honom till stjärna. Hans kemi med motspelerskan Kristina Klebe fungerar också bra.

 

Anledningen till att jag ser filmer som Don't Kill It är ofta eskapism och den här filmen ger mig det i drivor. Jag transporteras tillbaka till videobutiker och lata söndagar med polarna i tonåren. Det är inte världens bästa film som sådan, men en välbehövlig påminnelse om att ibland behöver man bara något man kan luta sig tillbaka åt och se det fiktiva blodet spruta. Ibland behöver man en demonslakt.

 

Betyg: 3+ och retroeffekterna är guld av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 14 mars 20:45

 


Regi:  Fede Alvarez

Manus: Fede AlvarezRodo Sayagues

Medverkande: Stephen Lang, Jane Levy, Dylan Minnette mfl.

Produktionsbolag: Screen Gems/Stage 6 Films/Ghost House Pictures

År: 2016

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4160708/

 

Rocky drömmer om att flytta långt ifrån det allt fattigare Detroit. Tillsammans med pojkvännen Money och deras gemensamme vän Alex försöker hon finansiera sin flytt genom att göra inbrott. När de tre får höra talas om en gammal arméveteran med stora tillgångar beslutar de sig för att göra en sista stöt. Jobbet verkar minst sagt enkelt - mannen visar sig nämligen vara blind. Man ska dock aldrig räkna ut en gammal soldat på förhand...

 

En kort tid i höstas pratade alla om den här filmen. Därför var jag också ganska tveksam till att se den. Det är inget snobberi från min sida utan mer empiri. När en skräck- eller thrillerfilm får så här pass stor spridning har den en benägenhet att vara riktigt usel. Det har inte alltid varit som så, men som tumregel brukar jag hålla mig undan från "den mest skrämmande filmen någonsin... i alla fall den här månaden". Don't Breathe är inte heller något mästerverk i genren direkt, men har ändå tillräckligt många bra poänger för att göra den sevärd.

 

Fede Alvarez kom lite från ingenstans när han regisserade den förvånansvärt lyckade re-maken på Evil Dead (2013). Den här filmen är hans första sedan dess och Alvarez går från klarhet till klarhet när det gäller regin. Även om hans manus kanske inte är på topp alla gånger lyckas han få ut väldigt mycket från sina skådespelare, i synnerhet Jane Levy som han arbetade med även i tidigare nämnda film.

 

Manuset är som sagt inte filmens starkaste sida. Jag gillar förvisso berättartempot, men skräck och thriller bygger mycket på en viss identifikationsfaktor. Vi måste ha någon att "tycka om" i filmen. Alvarez karaktärer är samtliga rena svin. Till en början kan man skönja en viss sympatisk ådra hos samtliga (utom Money för, kom igen, om du kallar dig för det är du en douchebag) karaktärer. Denna försvinner allt mer och mer tills det helt enkelt inte finns någon kvar att engagera sig i. Detta, tillsammans med en riktigt klumpig öppning för en kommande uppföljare, drar ner filmen rejält. Alvarez fina regi och arbete med framförallt ljuddesignen blir tyvärr även dessa offer för manusets snubblande.

 

Don't Breathe är klart över genomsnittet för en film av det här slaget, men med ett tajtare manus och framförallt bättre karaktärer hade den kunnat bli väldigt, väldigt bra. Nu får den nöja sig med "bra".

 

Betyg: 3 bitska hundar av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 12 mars 13:15

 


Regi:  Sang-ho Yeon

Manus: Sang-ho Yeon

Medverkande: Yoo Gong, Soo-an Kim, Yu-mi Jung mfl.

Produktionsbolag: RedPeter Film

År: 2016

Längd: 118 min

Land: Sydkorea

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5700672/

 

Seok-woo är en hårt pressad fondförvaltare som sällan eller aldrig har tid med sin dotter. När han missar dotterns uppträdande på ett skolevenemang känner han dock så pass dåligt samvete att han går med på att hon ska få åka till sin mor i Busan. En lugn resa blir plötsligt en kamp på liv och död när ett mycket elakt virus sprider sig som en löpeld genom landet. Men på tåget är man säker... eller?

 

Utöver The Walking Dead tycks zombievågen i väst ha ebbat ut för närvarande. Jag måste säga att det är rätt skönt. För varje Walking Dead fick vi tre World War Z (2013). Sydkoreanska Train To Busan kommer därför lite som en påminnelse om hur förbaskat kul en bra zombierulle trots allt kan vara. Zombierna i filmen tillhör "den snabba skolan", det vill säga rör de sig extremt snabbt och målmedvetet. Designen är dock uppdaterad med typiska asiatiska skräckfilmstroper, så som ryckiga rörelsemönster och kroppsdelar i vinklar de absolut inte ska vara i. Effekten blir om inte ny så i alla fall speciell.

 

Train To Busan funkar väldigt bra i actionscenerna. De är extremt våldsamma och zombierna uppvisar ett slags kollektivt medvetande vilket gör dem till hotfulla på ett sätt som jag brukar sakna i nutida västerländska tolkningar av varelsen. Dessvärre fungerar filmen inte riktigt lika bra när det gäller karaktärer och manus. Karaktärerna är i princip vad man förväntar sig. Vi har den stressade karriärsmannen som inte har tid med sin dotter, den korrupte direktören och så vidare. Den ende karaktär som sticker ut något är Sang-wha, en lika hårdhänt som ömsint man som främst av allt vill skydda sin fru.

 

Den här filmen har fått väldigt fin kritik av skräck- och zombiefilmsfan, men jag är något besviken. När den funkar så funkar den väldigt väl, men det är en ojämn resa till Busan. Man skulle nästan tro att Skånetrafiken kör...

 

Betyg: 3 sprinterzombies av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 24 feb 20:00

   


Oscarsgalan 2017: Duo: Star Trek Beyond och 20th Century Women

 

Den som läser bloggen regelbundet vet att jag inte nog kan uttrycka den avsmak jag känner för rebooten på min favorit-science-fiction-franchise genom alla tider, Star Trek. Vanligtvis skulle jag inte rört vid Star Trek Beyond med tång. Nu råkar den vara nominerad och favorittippad i en Oscarskategori så jag fick bita i den bittra äpplet. Men nej, jag tänker inte ödsla mer tid på det här monstrumet till film. Alla vet att jag kommer såga den längs warpgondolerna. Efter söndag existerar inte den här filmen i mitt minne, om jag så ska dricka en allgalaktisk gurgelbrännare för att tappa både minne och förstånd. Inget betyg. Den här filmen finns inte.

 

 

Sist ut i min Oscarsbevakning är Mike Mills självbiografiska 20th Century Women, delvis baserad på hans egen uppväxt i södra Kalifornien mot slutet av 1970-talet. Lucas växer upp i ett hus fullt med kvinnor. Hans mamma, Dorothea, är orolig att hon har ett för nära förhållande till sin son och ber Lucas något äldre kvinnliga vänner (som bor hos dem då och då) att ta honom under deras vingar och i viss mån "uppfostra" honom.

 

Jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta mig av 20th Century Women. Mike Mills har inte imponerat nämnvärt tidigare, men det här är en väldigt välberättad historia som egentligen inte har någon central konflikt. Det är en uppväxtskildring, ja, men framförallt handlar det om människor vilse i tillvaron oavsett ålder. Annette Bening och Greta Gerwig stjäl showen som Dorothea respektive punkfotografen Abbie. Just den tidiga punkscenen spelar stor betydelse för Lucas och klubbarna runt om Los Angeles blir det förlovade landet.

 

20th Century Women är en bra film som vägrar lyfta. Här behövs något mer. Manuset är som sagt välskrivet, skådespelarna gör bra ifrån sig och regin är även den av hög klass. Kanske behövs det lite mer konflikt ändå för att det här ska fungera fullt ut? Ändå sevärt och igenkänningsfaktorn i vissa scener är väldigt hög. Betyg: 3 punkpionjärer av 5 möjliga.

 

 

Imorgon avslutar jag rapporteringen inför Oscarsgalan 2017 med min sedvanliga tipsrad. Vinnarna presenteras direkt efter galans slut, även det som vanligt. Vissa filmer har jag helt enkelt inte hunnit med att recensera. Sånt är livet. Jag önskar att det här vore min heltidssysselsättning. Då hade jag kunnat fila lite på mina texter och inte bara spotta ur mig dem på löpande band. Nåja, film är fortfarande kul. Hoppas ni också tycker det!

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se