Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - Onsdag 5 april 21:30



Regi:  Fabio GuaglioneFabio Resinaro

Manus:  Fabio GuaglioneFabio Resinaro

Medverkande: Armie Hammer, Annabelle Wallis, Tom Cullen mfl.

Produktionsbolag: The Safran Company/Roxbury/Sun Film mfl.

År: 2016

Längd: 106 min

Land: USA/Spanien/Italien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3707104/


Efter ett misslyckat uppdrag tvingas sergeant Mike Stevens och hans vapenbroder Tommy fly till fots över en hårt minerad öken. När de nästan är framme vid en förhoppningsvis vänligt sinnad by kommer de rakt in i ett minfält. Mike finner sig snart helt själv i en brännande het öken med räddningen åtminstone 50 timmar bort, med ena foten ovanpå en mina...


Mine hade helt gått mig förbi innan den landade i dropboxen idag. Jag brukar gilla den här typen av överlevnadshistorier som först och främst utspelar sig på en och samma plats.Mine kanske inte tillhör de allra bästa av dessa, men är ändå båda sevärd och klart över medel. 


Till en början ställde jag mig lite frågande till manuset. Det märks att det är två män som inte har engelska som modersmål som skrivit det då dialogen av och till är riktigt stolpig. Detta är främst ett problem under filmens 20 första minuter. Därefter är dialogen av naturliga skäl sparsmakad. Detta ger manusförfattarna (tillika regissörerna) möjligheten att gräva ner sig i huvudanledningen till att jag gillar den här typen av film - utan särskilt många skådespelare och många scener med endast en dito måste manuset djupdyka i karaktärspsykologin. Guaglione & Resinaro är lite hit or miss här, men till deras försvar blir många av de lite märkligt spelade scenerna betydelsefulla mot filmens slutakt. Slutakten är också Mines absolut bästa del.


Mycket av överlevnadshistorier står och faller med vem som spelar huvudrollen. Armie Hammer är till en början okej för att bli allt bättre ju längre filmen går. Han gör inte en av de starkaste rollprestationer jag sett, men även han är klart över medel. Det är lite det som Mine är - över medel utan att glänsa. För er som gillar psykologiskt krigsdrama helt enkelt.


Betyg: 3+ ojämna ökenresor av 5 möjliga





ANNONS
Av Ulf - Torsdag 30 mars 19:45

 

"Guilt is like a sore, endlessly fascinating, and the guilty party feels compelled to examine it and pick at it, so that it never really heals."


Författare: Stephen King

År: 1987 (limiterad utgåva 1984, svensk utgåva 1988)

Sidor: 353

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-582-1182-9

 

Kungariket Delain lamslås av mordet på kung Roland. Vad som än värre är döms hans äldste son, den älskade kronprinsen Peter, för brottet till livstids isolering i slottets fängelsetorn. I hans ställe tar den yngre brodern, Thomas, tronen. Det är bara det att Thomas är under inflyande av hovets trollkarl, en mystisk man vid namn Flagg. En man som kan väldigt mycket om både gift och ambition...

 

The Eyes Of The Dragon är en märklig bok i Stephen Kings bibliografi. Å ena sidan är det en ren fantasyroman, å andra sidan har den viktiga beröringspunkter med Kings epos The Dark Tower. Samtidigt som den är skriven som en saga är den på King-manér ganska bloddrypande på sina ställen. Det är en bok av kontraster.

 

Historien i sig är klart över medel inom fantasygenren, men vill ändå inte riktigt lyfta. Den känns ofullbordad och som den skulle leda in till något större. Det är mycket möjligt att den också hade gjort det om inte fansen hade sågat den längs med fotknölarna när den gavs ut. Det var Kings första riktiga exkursion från det som gjort honom känd, skräcklitteratur, och medan kritikerna var förvånansvärt positiva blev fansens dom desto hårdare.

 

Jag läste Dragon någon gång i tonåren, men var inte alls imponerad. Nu, 15 år senare eller så, uppskattar jag den desto mer. King skriver i en klassisk sagotradition som hämtar inspiration ifrån allt från Arthurlegenderna till Rolandssången. Samtidigt är det en saga för sig själv och lutar sig inte enbart på efterskapande. Anledningen till att jag läste om den nu, annat än för mitt projekt, var dock Flagg.

 

Flagg är en återkommande antagonist hos King. Redan innan Dragon gavs ut hade han varit den huvudsakliga skurken i The Stand (1978) och återkommer i senare delar av The Dark Tower. Flagg är, i brist på bättre ord, ondskan personifierad. Han/det tar många olika former i Kings romaner, men i Dragon får jag känslan av att detta är en av hans tidigaste inkarnationer. Det är riktigt synd att King inte fortsatte skriva om Delain. Det hade kunnat bli en klassisk fantasyserie som nu "bara" har en bra förstadel som tyvärr lider av att man på förhand vet att detta är allt som kommer. Trist.

 

Betyg: 3+ servettrep av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Fredag 17 mars 19:17

 


Regi: Mike Mendez

Manus: Dan Berk & Robert Olsen

Medverkande: Dolph Lundgren, Kristina Klebe, Elissa Dowling mfl.

Produktionsbolag: Archstone Pictures/Burning Sky Films/Bottom Line Entertainment mfl.

År: 2016

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3113696/

 

Att allt inte står riktigt rätt till i den lilla staden Chickory Creek är en underdrift. På en vecka har tre trippelmord skakat samhället, men polisen kan inte hitta ett samband mellan dem. En FBI-agent uppvuxen i trakten, Evelyn Pierce, skickas för att undersöka. Hon får dock sällskap av Jebediah Woodley, självutnämnd demonjägare. Jebediah är nämligen övertygad om att mörkrets krafter är ansvariga för morden.

 

Don't Kill It var precis vad jag ville och förväntade mig att den skulle vara. Det är en riktigt kul b-rulle med en väderbiten Dolph Lundgren i huvudrollen. Vad annat kan man begära efter en tung arbetsdag? Mike Mendez är duktig på sådana här filmer. När creature featuren Big Ass Spider! (2013) står på CV:t vet man vad man får. Det som skiljer Mendez från flertalet andra regissörer som fokuserar på b-film är hans totala kärlek till den. Det är aldrig halvmesyrer som enbart är ute efter att vara kitsch att tjäna lite snabba pengar på. Det finns alltid en twist. Twisten i Don't Kill It är smått briljant. Det är ingen spoiler (filmen heter för tusan det...) när jag säger att den här demonen är fruktansvärt svår att ha ihjäl och fråga värt är om man egentligen ens vill det?

 

Lundgren är Lundgren. Han är den gamla tidens actionskådespelare när det där med repliker och annat tjafs inte var så viktigt. Det viktigaste var hur man förde sig och såg ut. Lundgren är, i motsats till 80-talskollegan Arnold, fortfarande i äckligt bra form och har samma charm som en gång gjorde honom till stjärna. Hans kemi med motspelerskan Kristina Klebe fungerar också bra.

 

Anledningen till att jag ser filmer som Don't Kill It är ofta eskapism och den här filmen ger mig det i drivor. Jag transporteras tillbaka till videobutiker och lata söndagar med polarna i tonåren. Det är inte världens bästa film som sådan, men en välbehövlig påminnelse om att ibland behöver man bara något man kan luta sig tillbaka åt och se det fiktiva blodet spruta. Ibland behöver man en demonslakt.

 

Betyg: 3+ och retroeffekterna är guld av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 14 mars 20:45

 


Regi:  Fede Alvarez

Manus: Fede AlvarezRodo Sayagues

Medverkande: Stephen Lang, Jane Levy, Dylan Minnette mfl.

Produktionsbolag: Screen Gems/Stage 6 Films/Ghost House Pictures

År: 2016

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4160708/

 

Rocky drömmer om att flytta långt ifrån det allt fattigare Detroit. Tillsammans med pojkvännen Money och deras gemensamme vän Alex försöker hon finansiera sin flytt genom att göra inbrott. När de tre får höra talas om en gammal arméveteran med stora tillgångar beslutar de sig för att göra en sista stöt. Jobbet verkar minst sagt enkelt - mannen visar sig nämligen vara blind. Man ska dock aldrig räkna ut en gammal soldat på förhand...

 

En kort tid i höstas pratade alla om den här filmen. Därför var jag också ganska tveksam till att se den. Det är inget snobberi från min sida utan mer empiri. När en skräck- eller thrillerfilm får så här pass stor spridning har den en benägenhet att vara riktigt usel. Det har inte alltid varit som så, men som tumregel brukar jag hålla mig undan från "den mest skrämmande filmen någonsin... i alla fall den här månaden". Don't Breathe är inte heller något mästerverk i genren direkt, men har ändå tillräckligt många bra poänger för att göra den sevärd.

 

Fede Alvarez kom lite från ingenstans när han regisserade den förvånansvärt lyckade re-maken på Evil Dead (2013). Den här filmen är hans första sedan dess och Alvarez går från klarhet till klarhet när det gäller regin. Även om hans manus kanske inte är på topp alla gånger lyckas han få ut väldigt mycket från sina skådespelare, i synnerhet Jane Levy som han arbetade med även i tidigare nämnda film.

 

Manuset är som sagt inte filmens starkaste sida. Jag gillar förvisso berättartempot, men skräck och thriller bygger mycket på en viss identifikationsfaktor. Vi måste ha någon att "tycka om" i filmen. Alvarez karaktärer är samtliga rena svin. Till en början kan man skönja en viss sympatisk ådra hos samtliga (utom Money för, kom igen, om du kallar dig för det är du en douchebag) karaktärer. Denna försvinner allt mer och mer tills det helt enkelt inte finns någon kvar att engagera sig i. Detta, tillsammans med en riktigt klumpig öppning för en kommande uppföljare, drar ner filmen rejält. Alvarez fina regi och arbete med framförallt ljuddesignen blir tyvärr även dessa offer för manusets snubblande.

 

Don't Breathe är klart över genomsnittet för en film av det här slaget, men med ett tajtare manus och framförallt bättre karaktärer hade den kunnat bli väldigt, väldigt bra. Nu får den nöja sig med "bra".

 

Betyg: 3 bitska hundar av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 12 mars 13:15

 


Regi:  Sang-ho Yeon

Manus: Sang-ho Yeon

Medverkande: Yoo Gong, Soo-an Kim, Yu-mi Jung mfl.

Produktionsbolag: RedPeter Film

År: 2016

Längd: 118 min

Land: Sydkorea

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5700672/

 

Seok-woo är en hårt pressad fondförvaltare som sällan eller aldrig har tid med sin dotter. När han missar dotterns uppträdande på ett skolevenemang känner han dock så pass dåligt samvete att han går med på att hon ska få åka till sin mor i Busan. En lugn resa blir plötsligt en kamp på liv och död när ett mycket elakt virus sprider sig som en löpeld genom landet. Men på tåget är man säker... eller?

 

Utöver The Walking Dead tycks zombievågen i väst ha ebbat ut för närvarande. Jag måste säga att det är rätt skönt. För varje Walking Dead fick vi tre World War Z (2013). Sydkoreanska Train To Busan kommer därför lite som en påminnelse om hur förbaskat kul en bra zombierulle trots allt kan vara. Zombierna i filmen tillhör "den snabba skolan", det vill säga rör de sig extremt snabbt och målmedvetet. Designen är dock uppdaterad med typiska asiatiska skräckfilmstroper, så som ryckiga rörelsemönster och kroppsdelar i vinklar de absolut inte ska vara i. Effekten blir om inte ny så i alla fall speciell.

 

Train To Busan funkar väldigt bra i actionscenerna. De är extremt våldsamma och zombierna uppvisar ett slags kollektivt medvetande vilket gör dem till hotfulla på ett sätt som jag brukar sakna i nutida västerländska tolkningar av varelsen. Dessvärre fungerar filmen inte riktigt lika bra när det gäller karaktärer och manus. Karaktärerna är i princip vad man förväntar sig. Vi har den stressade karriärsmannen som inte har tid med sin dotter, den korrupte direktören och så vidare. Den ende karaktär som sticker ut något är Sang-wha, en lika hårdhänt som ömsint man som främst av allt vill skydda sin fru.

 

Den här filmen har fått väldigt fin kritik av skräck- och zombiefilmsfan, men jag är något besviken. När den funkar så funkar den väldigt väl, men det är en ojämn resa till Busan. Man skulle nästan tro att Skånetrafiken kör...

 

Betyg: 3 sprinterzombies av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 24 feb 20:00

   


Oscarsgalan 2017: Duo: Star Trek Beyond och 20th Century Women

 

Den som läser bloggen regelbundet vet att jag inte nog kan uttrycka den avsmak jag känner för rebooten på min favorit-science-fiction-franchise genom alla tider, Star Trek. Vanligtvis skulle jag inte rört vid Star Trek Beyond med tång. Nu råkar den vara nominerad och favorittippad i en Oscarskategori så jag fick bita i den bittra äpplet. Men nej, jag tänker inte ödsla mer tid på det här monstrumet till film. Alla vet att jag kommer såga den längs warpgondolerna. Efter söndag existerar inte den här filmen i mitt minne, om jag så ska dricka en allgalaktisk gurgelbrännare för att tappa både minne och förstånd. Inget betyg. Den här filmen finns inte.

 

 

Sist ut i min Oscarsbevakning är Mike Mills självbiografiska 20th Century Women, delvis baserad på hans egen uppväxt i södra Kalifornien mot slutet av 1970-talet. Lucas växer upp i ett hus fullt med kvinnor. Hans mamma, Dorothea, är orolig att hon har ett för nära förhållande till sin son och ber Lucas något äldre kvinnliga vänner (som bor hos dem då och då) att ta honom under deras vingar och i viss mån "uppfostra" honom.

 

Jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta mig av 20th Century Women. Mike Mills har inte imponerat nämnvärt tidigare, men det här är en väldigt välberättad historia som egentligen inte har någon central konflikt. Det är en uppväxtskildring, ja, men framförallt handlar det om människor vilse i tillvaron oavsett ålder. Annette Bening och Greta Gerwig stjäl showen som Dorothea respektive punkfotografen Abbie. Just den tidiga punkscenen spelar stor betydelse för Lucas och klubbarna runt om Los Angeles blir det förlovade landet.

 

20th Century Women är en bra film som vägrar lyfta. Här behövs något mer. Manuset är som sagt välskrivet, skådespelarna gör bra ifrån sig och regin är även den av hög klass. Kanske behövs det lite mer konflikt ändå för att det här ska fungera fullt ut? Ändå sevärt och igenkänningsfaktorn i vissa scener är väldigt hög. Betyg: 3 punkpionjärer av 5 möjliga.

 

 

Imorgon avslutar jag rapporteringen inför Oscarsgalan 2017 med min sedvanliga tipsrad. Vinnarna presenteras direkt efter galans slut, även det som vanligt. Vissa filmer har jag helt enkelt inte hunnit med att recensera. Sånt är livet. Jag önskar att det här vore min heltidssysselsättning. Då hade jag kunnat fila lite på mina texter och inte bara spotta ur mig dem på löpande band. Nåja, film är fortfarande kul. Hoppas ni också tycker det!

 

Av Ulf - Tisdag 21 feb 15:45

   



Oscarsgalan 2017: Trio 2: The Red Turtle, Kubo & The Two Strings, Doctor Strange



Japanska Studio Ghibli har stått för några av de främsta animerade filmerna genom tiderna. I The Red Turtle har de gett sig i lag med ett gäng franska producenter för att adaptera av en gammal japansk legend. Dessvärre är The Red Turtle, precis som Ghiblis senaste alster, bara en skugga av studions forna storhet.


Handlingen kretsar kring en man strandad på en öde ö. En dag, när han gör ett försök att lämna ön på en egenbyggd flotte, slås hans skapelse i sönder av en röd sköldpadda. Frustrerad vänder mannen sköldpaddan på rygg när den går i land. Efter några dagar ångrar han sig och vill vända sköldpaddan rätt igen. Det är dock för sent. Sköldpaddan är död... men i skalet finns istället en vacker kvinna.


The Red Turtle ser förvisso helt fantastisk ut. De estetiska valen kombinerar traditionell japansk med fransk-belgisk design på ett mycket vackert sätt. Miljöerna, med Ghiblis sedvanliga naturromantiska touch, är filmens absoluta höjdpunkt. Sen är det tyvärr det där med manuset. The Red Turtle hade troligen passat alldeles ypperligt som kortfilm, men filmens 80 minuter långa speltid blir efter ett tag ett ok som drar ner den. Tempot är långsamt utan att mycket av konsekvens egentligen händer. Man hade kunnat tro att detta beror på den totala avsaknaden av dialog, men jag har sett andra exempel där detta har lyckats mer än väl. The Red Turtle blir inte mycket mer än en vacker rörlig bild att titta på. Betyg: 2 skalkvinnor av 5 möjliga

 

 


Jag hade helt missat att Kubo & The Two Strings faktiskt var nominerad till två Oscars och inte bara en. Den borde således ha haft sin egen recension utifrån det regelverk jag ställde upp för mig själv, men nu var det lite sent att ändra i mitt schema. Hur som helst var Kubo en mycket trevligare animerad bekantskap än sköldpaddan där uppe.


Den som känner mig vet att jag är mycket svag för stop-motion. Jag gillar det till den milda grad att jag just nu håller ett kursmoment i det på gymnasienivå. Därför vet jag också vilken monumental teknisk utmaning det måste ha varit att göra den här filmen. Omkring 145 000 fotografier har satts ihop för att med hjälp av 3D-rendering göra den mjukaste stop-motion jag sett. Kubo är helt enkelt fruktansvärt tekniskt imponerande. Det skulle dock inte vara tillräckligt om inte historien var bra. Det är den.


Precis som The Red Turtle tar Kubo avstamp i gamla japanska legender. Skillnaden är att den sistnämnda inte försöker återberätta en specifik legend utan väver in element från flertalet för att skapa något eget. Kubo handlar om hur titelkaraktären måste strida mot merparten av sin familj under sitt uppdrag att hitta en legendarisk rustning och svärd. Med vapnen ska Kubo kunna besegra den onde Månkungen och hans anhang. Givetvis blir det ingen lätt strapats.


Utöver det tekniska slitgörat som ligger bakom Kubo fungerar historien väldigt väl. Manusförfattarna Marc Heimes och Chris Butler har verkligen gjort sin research och inkluderar allt från Obon-festivalen till diverse mytiska varelser i sin berättelse. Kubo är i mångt om mycket en perfekt äventyrsberättelse för barn. Den skriver inte dem på näsan utan behandlar svår tematik på ett öppet och ärligt sätt. Lojalitet och familjeband prövas och diskuteras samtidigt som det är full fart i berättandet. Dessutom är jag väldigt svag för musik spelad på shamisen. Betyg: 4 magiska origamipapper av 5 möjliga



Trots att jag har ett smärre Marvel-bibliotek i källaren har jag dragit mig för att se Doctor Strange. Karaktären har aldrig intresserat mig nämnvärt och filmen kom under en period förra året då det var väldigt mycket mer intressanta saker på bioduken. Hur som helst blev jag ganska positivt överraskad av filmen.


Doktor Stephen Strange är en lysande hjärnkirurg som tvingas ge upp sitt kall när han får sina händer nervskadade i en bilolycka. Efter att ha provat alla terapiformer han kan tänka på griper han efter ett sista halmstrå och beger sig till Nepal för att möta upp med en mystisk guru. Det blir Stephens inträdesbiljett till ett mystiskt sällskap som kombinerar vetenskap med vad de kallar för magi. Allt är dock inte som det verkar vara. En utbrytargrupp som vill störta sällskapet kan vara nära att lyckas.


Benedict Cumberbatch gör med den här filmen sin entré i MCU (Marvel Cinematic Universe). Cumberbatch är en erkänt duktig skådespelare och gör mycket bra ifrån sig även här. Hans tunga scener ligger dock i filmens första halva, vilket också är den klart bästa. När filmen fokuserar mer på magi och dimensionshoppande blir det till sist lite för mycket. I ett försök att förankra detta lite fastare i vår verklighet har vetenskapen fått större betydelse här än i serieförlagan. Jag gillar greppet. Det blir en bra syntes mellan tro och vetenskap som känns fräsch.


Det som inte känns särskilt fräscht är manuset. Efter en lovande början blir det superhjältefilm 1A. Det är okej, jag gillar superhjältefilm, men det känns som man hade kunnat berätta lite mer och/eller annorlunda. Det som ändå höjer den här filmen över gemene trikårulle är specialeffekterna. De är helt fantastiska med sitt vridande och vändande på dimensioner och naturkrafter. I en rättvis värld hade den vunnit Oscarn för specialeffekter. Det kommer den dock inte göra. Vem vinner? Se min tipsrad på söndag!


Doctor Strange är bra för vad den är och är ytterst tekniskt kompetent. Gott så. Jag ser fram emot den oundvikliga uppföljaren med tillförsikt. Betyg: 3+ skalliga Tilda Swintons av 5 möjliga.

Av Ulf - Måndag 20 feb 14:30

     


Oscarsgalan 2017: Trio 1: Captain Fantastic, Elle, Hail, Caesar!



Som jag skrev i förra recensionen kommer jag bli tvungen att bunta ihop de filmer som endast är nominerad i en klass. Detta för att hinna med så många filmer som möjligt fram tills galan. Idag kör vi den första trion med Captain Fantastic, Elle och Hail, Caesar!.

 

Captain Fantastic handlar om hur Ben försöker uppfostra sina sex barn efter att hans fru har varit tvungen att bli inlagd på psykiatrisk klinik. Bens familj är dock inte den vanliga förortsfamiljen. Istället lever de i och av skogen. Barnen får ägna sig åt både fysisk och mental rigorös träning med målet att de ska bli helt självförsörjande. Bens planer slås dock i spillror när han nås av beskedet att hans fru begått självmord. Dessutom vill hans svärfar absolut inte se honom på begravningen. Det är något de ska bli två om...


Regissör och manusförfattare Matt Ross har med Captain Fantastic besvarat frågan om hur nära man kan komma en Wes Anderson-film utan att vara Wes Anderson. Jag gillar Wes Anderson så jag är glad att han lyckades komma väldigt nära. Viggo Mortensen är perfekt i rollen som Ben och Ross manusarbete är utsökt. Manuset fungerar på flera plan med allt ifrån litterära referenser till väldigt smart humor. Samtidigt är det en humor med svärta. Huvuddelen av filmen har en tämligen mörk premiss, men skådespelarna, i synnerhet Mortensen och George MacKay i rollen som familjens äldste son, Bo, tacklar ämnet mycket bra. Framförallt gillar jag slutproduktens syntes mellan två extremer som visar på att man faktiskt kan kompromissa utan att förlora sin själ eller sig själv i processen. Hjärtvärmande film för alla som gillar och/eller är lite av en kuf. 4+ skogsmullar av 5 möjliga.

 


Om Captain Fantastic är mörk på sina ställen är franska Elle fullkomligt nattsvart. Michéle är en framgångsrik affärskvinna och VD för ett spelföretag. Inget verkar kunna rubba hennes hårda fasad och framtoning. Detta ändras när hon blir brutalt attackerad och våldtagen i sitt eget hem. Elle börjar sin egen undersökning om vem gärningsmannen är. Kombinerat med andra personliga problem och en deadline som kryper allt närmre blir Elles problem allt värre. Någon vill henne illa, men frågan är om hon egentligen... gillar det?


Paul Verhoevens version av Phillipe Dejans roman Oh... kommer bli mer omdiskuterad än den redan är. Elles komplicerade förhållande till sex mot sin vilja kan säkert verka osmakligt för somliga, men det psykologiska karaktärsporträtt som Isabelle Huppert målar upp i huvudrollen gör Elle till en så pass mångbottnad karaktär att det är svårt att döma. Karaktären blir en gåta som jag inte vet om jag har något svar till - och jag älskar det!


Huppert gör en enastående roll som Elle. Hon spelar karaktären med lika delar känsla som kall beslutsamhet och beräknande. Som tittare vet man aldrig var man har henne. Hon är vad jänkarna brukar kalla "a woman in peril" men för den saken är hon absolut inte hjälplös. Elle agerar och är proaktiv, samtidigt som hon är ett offer för omständigheter utanför sin kontroll, inte minst med hennes färgstarka familjehistoria. Sexscenerna som skildras är sällan eller aldrig för njutning utan som maktmedel. Det gäller inte bara våldtäkten utan även de övriga exemplen. Det finns en smärta hos så många av karaktärerna så att använda Iggy Pops Lust For Life som ett återkommande tema blir nästan äckligt ironiskt.


Ytterligare en detalj som gör att Elle blir en fantastisk film är spelföretaget som Elle driver. De arbetar på ett riktigt spel som jag har i mitt spelbibliotek. Exakt hur det här hänger ihop med filmproduktionen vet jag inte, men effekten blir att scenerna på kontoret blir väldigt trovärdiga.


Elle är ett måste om du tycker om kvalitetsfilm. Att den inte är nominerad till bästa utländska film är ett tjänstefel. Den knockar alla filmer jag sett i den kategorin än så länge med hästlängder. Det är inte ens nära. 5 när fransk film är bra är den helvetes bra av 5 möjliga.

 

 


Avslutningsvis något lättsammare. Bröderna Coens Hail, Caesar! är en underhållande Hollywood-skröna som inte tar sig själv på för stort allvar. Eddie Mannix är en "fixare" för Capitol Studios under 1950-talets mastodontfilmsprojekt. Under inspelningen av ett bibelepos sett från en romersk centurions ögon (därav filmens titel) får Mannix dock ett svårlöst fall. Filmens stjärna, Baird Whitlock, kidnappas och produktionen stannar av. Därtill måste Mannix lösa alla andra problem som dyker upp i filmstudion.


Det var ett tag sedan bröderna Coen gjorde något riktigt bra och den trenden håller tyvärr i sig. Hail, Caesar! lyckas vara en underhållande film, men ack så splittrad. Manusarbetet skulle behövt en omgång till helt enkelt och fokus borde ha varit på kidnappningshistorien helt och hållet. Det är klart, här finns scener som är väldigt roliga på egna ben, men som helhet lyckas man inte riktigt knyta ihop säcken utan att det känns som en axelryckning.


Nåja, ensemblespelet är bra och gamle Coen-bekantingen George Clooney kan fortfarande vara förvånansvärt rolig. Den som stjäl de scener han är med i är dock lite förvånande Channing Tatum som den dumsnälle westernstjärnan Burt Gurney. Det fina skådespelet i kombination med produktionsdesign att dö för gör ändå Hail, Caesar! till en sevärd film. Dessutom är det ganska skickligt att kunna göra en film som både är ett kärleksbrev som ett långfinger åt Hollywood. Betyg: 3 svärd- och sandalepos av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se