Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - Måndag 20 feb 01:11

 

Regi: Morten Tyldum

Manus: Jon Spaihts

Medverkande: Jennifer Lawrence, Chris Pratt, Michael Sheen mfl.

Produktionsbolag: Original Film/Company Films/Start Motion Pictures mfl.

År: 2016

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1355644/

 

Först en liten disclaimer: Jag har alltid försökt ge varje Oscarsnominerad film en egen recension. Det kommer jag inte hinna med i år. För mycket avlönat jobb helt enkelt. Därför kommer jag ge de filmer som är nominerade i mer än en klass egna poster medans de övriga, i den mån jag hinner med, kommer samlas i poster om tre filmer.

 


Generationsskeppet Avalon är på väg till kolonin Homestead II med 5 000 passagerare. När mekanikern Jim Preston vaknar upp från sin stasiskapsel borde han ha färdats i 120 år. Jim blir snart varse om att det gått knappt 30 år. Ensam på ett skepp mitt ute i ingenstans försöker Jim sysselsätta sig bäst han kan, men längtan efter mänskligt sällskap blir för stark. I ett svagt ögonblick väcker han en medpassagerare, Aurora. Fast något verkar vara fel med skeppet - och hur berättar man för någon att man genom att väcka dem i princip bestulit dem på deras liv?

 

 

Rymdskepp och Jennifer Lawrence. Jag borde älska den här filmen. Det gör jag också - bitvis. Passengers är en salig blandning av högt och lågt. Chris Pratt och Lawrence sköter sig helt okej i huvudrollerna, även om det inte är några av deras bästa roller på lång väg. Det är istället specialeffekterna och designen som spelar den riktiga huvudrollen. Avalon har en design som för tankarna till både 2001: A Space Odyssey (1968) och till viss mån även estetiska val från spelserien Mass Effect. Inspirationen från Stanley Kubrick görs ännu tydligare i den bar där karaktärerna spenderar mycket tid. Den är slående lik baren från The Shining (1980), komplett med en "speciell" bartender.

 

Det som i viss mån sänker filmen för mig är dock manuset. Det etiska dilemmat som Jim ger sig själv om han ska väcka Aurora eller inte är intressant, men ställs aldrig riktigt på sin spets. När känslorna ska utforskas börjar saker och ting istället explodera. Det kanske är det mest säljande sättet att göra sin film på, men jag skulle väldigt gärna sett att de benade upp sin situation desto tydligare. Likaså är det mycket av vetenskapen i filmen som helt enkelt inte riktigt håller, exempelvis om relativitetsteori. Slutligen, när Jim och Aurora ställs inför ett val i slutet finns det logiska lösningar som de aldrig ens diskuterar. När varken känslospelet eller vetenskapen får utrymme är det minst sagt irriterande.

 

Passengers må inte vara en perfekt film, men den fungerar mer än väl som popcornunderhållning. Med lite mer arbete hade den dock kunnat bli mycket bättre.

 

Betyg: 3 puckade val av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Lördag 18 feb 14:35

 


Regi: Peter Berg

Manus: Matthew Michael Carnahan & Matthew Sand (baserat på en artikel av David Barstow, David Rohde och Stephanie Saul)

Medverkande: Mark Wahlberg, Kurt Russell, John Malkovich mfl.

Produktionsbolag: Di Bonaventura Pictures/Closest to the Hole Productions/Leverage Entertainment mfl.

År: 2016

Längd: 107 min

Land: USA/Hong Kong

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1860357/

 

I april 2010 inträffade den värsta oljekatastrofen i USA:s historia. BP-ägda Deepwater Horizon exploderade under när rören inte kunde hantera det enorma tryck de utsattes för och miljontals fat olja läckte ut i havet. I Peter Bergs dramatisering av händelseförloppet får vi följa chefsingenjören Mike Williams och hans kamp att rädda både sig själv och sina arbetskamrater.

 

Jag gillar Peter Berg. Istället för att gapa över för mycket med sina filmer brukar han välja en enskild händelse och beskriva den väldigt väl. För mig, som inte kan skilja ett oljefat från ett tefat, var Deepwater Horizon en inblick i oljeborrarnas vardag och de faror de utsätts för.

 

Berg har återigen använt sig av Mark Wahlberg som sin leading man. Varför ändra ett vinnade koncept? Wahlberg är som alltid bra utan att glänsa. Han gör sig väldigt bra som en everyman och stjäl inte strålkastarljuset från filmens verkliga stjärna - specialeffekterna. Jag trodde knappt det var sant när jag läste det, men det allra mesta i den här filmen är gjort med praktiska effekter.

 

Istället för att datorrendera fram Deepwater Horizon och nöja sig med att bygga scenografi till ett antal förutvalda platser byggde man helt enkelt en skelettartad replika av hela skrället! Och vad gör man när man byggt upp något så pass stort? Man spränger det givetvis! Mycket imponerande specialeffeksarbete i en tid där vi vant oss vid att det mest görs i efterproduktion.

 

Specialeffekter gör dock inte en film och jag saknar en del här för att kunna ge den högre betyg. Framförallt skulle filmen tjänat på att vara längre, med lite mer fokus på BP som koncern och karaktärsutveckling. Även efterspelet skulle vara intressant att få ta del av. Det låter kanske som att jag säger emot mig själv, men Bergs vilja att beskriva en kortare händelse både hjälper och stjälper filmen. Jag känner att det finns mer att berätta här, men vem kommer någonsin bygga upp en fullskalig modell för att spränga den i luften igen? Som det är nu blir Deepwater Horizon en underhållande katastroffilm som har lite mer hjärna än sina fiktiva kusiner.

 

Betyg: 3 brinnande vattenytor av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 16 feb 15:45

 


Regi: Roger Ross Williams

Manus: Ron Suskind (baserat på hans bok med samma namn)

Medverkande: Ron Suskind, Owen Suskind, Jonathan Freeman mfl.

Produktionsbolag: A&E IndieFilms/Motto Pictures/Roger Ross Williams Productions

År: 2016

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3917210/

 

Ron Suskind var tre år gammal när han plötsligt blev okontaktbar och förlorade det lilla språk han hunnit lära sig. Suskind blev diagnosticerad med autism och han familj började undra om deras son alls skulle prata överhuvudtaget. Räddningen för Ron blev oväntat nog Disneyfilmer. Genom Disneys värld lärde han sig både läsa och prata igen. Roger Ross Williams har följt Suskind, nu 23 år, under processen att flytta hemifrån och bli sin egen.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Life, Animated. Å ena sidan är det en intressant och rörande historia, men å andra sidan känner jag att den kunde varit mycket bättre berättad. Ron är en trevlig bekantskap och hans historia är fascinerande. Felet ligger alltså inte hos honom, utan snarare hos regissören Roger Ross Williams. Jag blir aldrig riktigt klar över vad det är Williams vill visa. Vill han visa Rons dagliga liv? Vill han informera om autism? Båda? I sådana fall misslyckas han något. 

 

Delarna om Ron är förvisso bra, men Williams ger på tok för lite kontext. Jag skulle hellre sett det här projektet över några års tid så man får en betydande bakgrund. Dessutom efterlyser jag ett större fokus på autism som fenomen. Filmen hade helt enkelt kunnat vara en halvtimme längre. De animerade sekvenserna är dock väldigt bra och påminner mig om en blandning av Disney och Little Nemo-kortfilmerna från tidigt 1900-tal. Dessa ska för övrigt finnas som egen kortfilm om någon är intresserad.

 

Life, Animated är på intet sätt en dålig dokumentär, men jag hade förväntat mig mer med tanke på hur uppskriven den blivit. För dig som är intresserad av ämnet i fråga är den väl värd en titt.

 

Betyg: 3 sidekicks av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 7 feb 21:15


 

Regi: Ron Clements & John Musker

Manus: Jared Bush

Medverkande: Auli'i Cravalho, Dwayne Johnson, Jemaine Clement mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Animation Studios

År: 2016

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3521164/

 

Som den blivande ledaren för sitt folk delar inte Moana sin fars rädsla för öppet hav. Istället vill hon utforska vad som finns bortom revet. Det visar sig bli en nödvändighet när öns skördar börjar bli sjuka och ett mörker sprider sig över landet. Moana har blivit utvald av havet att föra tillbaka livets gudinnas hjärta. Det är bara ett problem - hon måste dessutom ha hjälp av den extremt självgode halvguden Maui som stal hjärtat från första början.

 

Det som nästan är mer intressant än filmen i sig är varför den heter Vaiana i Europa och inte Moana. Googla och ni hittar en bisarr historia om italienska porrstjärnor, parfymer och varumärkesintrång. Vad filmens betraktar är den, på gott och ont, Disney 1A. Moana är en tämligen ointressant karaktär som inte har de senaste Disneyprinsessornas riktiga driv. Missförstå mig inte, hon är fortfarande ett klart fall framåt från den gamla tidens kvinnoporträtt i Disney, men hon är så förbaskat gnällig! Jag undrar hur många gånger hon muttrar och tjurar om att "the sea chose me!"? Någon som har räknat?

 

Istället är det halvguden Maui, med röst av Dwayne "The Rock" Johnson, som stjäl showen. Johnson är en jäkel på att snacka, vilket alla som stiftade bekantskap med honom under hans wrestlingkarriär redan visste. Det kanske mest kreativa inslaget i filmen är hur Mauis tatueringar ofta har sin egen vilja. Det är också när Maui kommer in i bilden som filmen går från att vara tämligen långsam till att bli mer fartfylld.

 

Musikaliskt finns här ingen Let It Go eller liknande (till lycka för alla barnfamiljer?), men några huvudteman sätter sig ändå. Stort plus att en betydande del sjungs på hawaiiska, vilket alltid har varit ett av mina favoritspråk. Gällande övrig teknisk kompetens märks en riktigt bra karaktärsdesign och typisk Disney-perfektion när det kommer till animationen.

 

För mig lyfte aldrig Moana och blir mest en fotnot i Disneys katalog. Det är på intet sätt en dålig film, men den håller sig så strikt till gamla beprövade infallsvinklar att jag mest kände att jag sett allt förut och bättre. Som film på egna meriter, utan att jämföra den med Disneys bakkatalog är den dock en ganska trevlig stund.

 

Betyg: 3 förvirrade tuppar av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 27 jan 19:30

 


Regi: Irene Taylor Brodsky

Manus: N/A

Medverkande: Richard Dawkins, Morgan Geyser, Anissa Weier mfl.

Produktionsbolag: Vermilion Films & HBO Documentary

År: 2016

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5329376/

 

I ett av de mest uppmärksammade fallen relaterat till mediepåverkan knivhögg två tolvåriga flickor, Morgan Geyser och Anissa Weier, en gemensam vän 19 gånger i ett försök att hamna på den fiktiva karaktären Slendermans goda sida. Irene Taylor Brodsky har följt fallet och låter de inblandade familjerna berätta sin historia under den fortfarande pågående rättegången.

 

Jag har skrivit kort om den här filmen innan i och med att jag recenserade Slender (2016) - en film som jag hade misstagit för denna. För den oinvigde är Slenderman en modern mytbildning kring en karaktär skapad för en Photoshop-tävling av Eric Knudsen. Olika skräcksidor på nätet började bygga på Knudsens skapelse till ett tämligen imponerande mytos där "bevis" presenterats för Slendermans existens genom världshistorien. Som legendskapande fenomen är det otroligt intressant och för mig som både litteratur- och skräckintresserad är det en guldgruva att se hur något sådant här växer fram som gemensam berättelse. Dessvärre har också Slenderman varit grunden för flera uppmärksammade brott, däribland det som Brodskys dokumentär handlar om.

 

Brodskys intervju med familjemedlemmar, och även den tillgång hon har till de inledande förhören med flickorna, gör att Beware The Slenderman blir en väldigt ingående skildring av vad som ledde fram till brottet och konsekvenserna därav. Ibland gapar dock Brodsky över lite för mycket. Skildringen av brottet som sådant är intressant och bra i sann true crime-anda, men förklaringsmodellerna haltar något. Brodsky gör flertalet ansatser, men precis när det börjar bli intressant bryter hon för mer ingående rättegångsskildringar. 

 

Det har funnits fiktiva figurer som påverkat både barn och vuxna i alla tider och jag hade önskat ett större fokus på just denna aspekt - inte minst den historiska kontexten. Brottet i sig är givetvis fruktansvärt och resonemangen (eller brist därav) hos flickorna är intressanta att ta del av, men jag ställer mig lite frågande till vissa av slutsatserna som dras. Inte minst påpekar en polispsykolog att en av flickorna inte lider av några psykopatiska drag när psykopatiutredning hos barn och ungdom är notoriskt opålitlig. Brodsky dokumenterar, ja, men ifrågasätter inte särskilt mycket. Man kan se detta som att hon inte har någon agenda, men samtidigt drar hon sig inte för att använda billiga skräckfilmseffekter och musikpålägg.

 

Beware The Slenderman är trots min kritik en intressant dokumentär, om än något sensationalistisk. Jag väntar således fortfarande på en gedigen genomgång av fiktiva personer som påverkat personer att begå brott och de psykologiska mekanismer som ligger bakom. Om inte annat får jag väl skriva en själv.

 

Betyg: 3+ skumma män i kostym av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 25 jan 19:07

 


Författare: Stephen King

År: 1996

Sidor: 565

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker)

ISBN: 91-7133-275-8

 

"Desert lore. Scripture in the wasteland. The resonance of lonely places"

 

Peter och Mary Jackson är på väg genom ett ödsligt Texas när de blir stannade av en polisbil. Vad de inte vet är att de fraktat droger åt Peters syster. Polismannen, Collie Entragian, tar dem till den lilla gruvstaden Desperation, men redan på väg dit inser paret att något är fel. När de blir inlåsta i stadens häkte träffar de på andra som även de blivit arresterade för diverse saker. Snart står det klart att något är väldigt fel både med Desperation och Entragian och om de inte kan ta sig ut är deras dagar räknade.

 

Desperation skrevs som ena halvan av ett litterär experiment där King ville utforska möjligheten att använda samma karaktärer i alternativa universum utan att de hade särskilt många andra beröringspunkter. Jag har inte läst den andra delen, The Regulators, som King gav ut under sin fram tills dess avlidna pseudonym Richard Bachman, än. Förbindelsen mellan de två böckerna verkar ligga i Tak, en Lovecraft-liknande gudom. Tak är i allra högsta grad i centrum i Desperation, även om det tar ett tag innan man förstår det. Till skillnad från sin skräckkollegas berättelser finns det ingenting som är subtilt med Desperation.

 

Trots vad många som inte läser King tror brukar hans böcker vara ganska sparsmakade på äckligheter. Skräcken är mer krypande och byggs upp och/eller understryks av mänsklig ondska. I Desperation är det plattan i mattan från första sidan och några mer utvecklade karaktärsporträtt får snällt stå åt sidan för en mycket mer action- och kroppsvätskebetonad berättelse än vanligt. Kort sagt är Desperation boken som icke-läsare av King tror är representativ för hans bibliografi. Som sådan är den också ganska underhållande, men knappast något av det främsta han skrivit. The Regulators låter mycket mer intressant i sin beskrivning, så jag stannar här och återkommer med en gemensam recension av "Tak-sviten" när jag läst denna. Som delbetyg blir det dock:

 

Betyg: 3 bloddränkta småstäder av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 20 jan 16:00

 


Regi:  David Yates

Manus: J.K Rowling

Medverkande: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Alison Sudol mfl.

Produktionsbolag: Heyday Films & Warner Bros.

År: 2016

Längd: 133 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3183660/

 

Trollkarlen Newt Scamander anländer till New York med en resväska full med magiska djur. Vad han inte vet är att innehav av magiska djur är absolut förbjudet i staden och efter en rad missförstånd blir hans arresterad av Tina Goldstein, tidigare Auror för MANCUSA - det ledande trolldomsministeriet i USA. När det visar sig att Newts väska förväxlats med någon annans måste de två leta reda på den och de djur som eventuellt har flytt. Samtidigt lurar den mörke trollkarlen Gellert Grindelwald någonstans i faggorna...

 

Efter en kortare sejour utanför Potterverse återvände J.K Rowling till sin älskade skapelse. Nu verkar fokus ligga på film. Fantastic Beasts är den första i en serie av fem filmer som samtliga ska ha manus skrivna av Rowling själv. Tyvärr är det mesta lite för välbekant för att det ska bli intressant.

 

Filmen skildrar händelser som redan har haft korta beskrivningar i böckerna. Newt Scamanders bok, som delar titel med den här filmen, är ett standardverk på Hogwarts och Dumbledores strid med Gellert Grindelwald har också avhandlats. Därför köper jag inte riktigt att detta inte skulle vara en prequel, såsom Rowling sagt. Själva ramberättelsen känns igen: Ond trollkarl hotar trollkarlsvärlden av... någon anledning och spänningar mellan den magiska verkligheten och vår hotar att mynna ut i kaos. Stoppa mig om ni hört den tidigare. Så nej, Rowlings manus är inte särskilt mycket att komma med. Därmed inte sagt att det inte finns bra saker här med.

 

Eddie Redmayne bevisar återigen att han är en duktig skådespelare när han får rätt regissör. David Yates är en veteran inom franchisen med fyra av åtta tidigare filmer på sitt CV. Yates har ett öga för skådespelarregin och framförallt för att få känslan av Rowlings böcker med i produkten. New York ser fantastiskt ut i sin skrud från 1926 och om inget annat är Fantastic Beasts en mycket välgjord film. Om vi åsidosätter de berättartekniskt välbekanta stigarna är den också ganska underhållande. Gott så, men något mer än så blir det inte för Fantastic Beasts. En popcorn-rulle som gör vad en popcorn-rulle ska göra - gå in genom en örat, underhålla och ut genom andra örat. 

 

Betyg: 3 Englishmen in New York av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 14 jan 15:57

 


Regi:  Denis Villeneuve

Manus: Eric Heisserer (baserat på Ted Chiangs kortroman Story of your life)

Medverkande: Amy Adams, Jeremy Renner, Forrest Whitaker mfl.

Produktionsbolag: 21 Laps Entertainment/FilmNation Entertainment/Lava Bear Films mfl.

År: 2016

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2543164/

 

Dr. Louise Banks kämpar för att komma på fötter efter sin dotters död samtidigt som hon arbetar som lingvistikprofessor. Louise liv förändras dramatiskt när tolv stycken linsformade objekt dyker upp till synes från ingenstans på slumpmässiga platser i världen. Efter att ha blivit rekryterad av armén för att hjälpa till med kommunikationerna står det klart att skeppen är mänsklighetens första bekräftade utomjordiska kontakt. Men varför är de egentligen här och hur kan vi ens börja förstå dem?

 

Efter sju sorger och åtta bedrövelser fick jag äntligen sett Arrival. Av någon anledning har SF i Lund slutat visa filmen på helgerna. Jag förstår om det inte är den publikmagnet som ni hade förväntat er, men kom igen, kommers kan inte vara allmänrådande när det gäller en av förra årets mest omtalade filmer! Arrival låg precis i min intressesfär också. Det var science fiction, språk och en mycket lovande regissör i Denis Villeneuve. Därför är jag något besviken att jag lämnade salongen med ett "meh".

 

Det bra först; Arrival är en välspelad och mycket tekniskt kompetent film. Amy Adams är bra i huvudrollen och musiken från isländske kompositören Jóhann Jóhannsson är som alltid magisk. Fotot är bra, uppbyggnaden bra, men sen händer det - efter att ha varit ett tämligen originellt manus ägnade jag den sista kvarten mest åt att sucka. Det är inte det att manuset blir katastrofalt eller något, men det faller tillbaka på väldigt överanvända teman när det kommer till den här typen av science fiction. När huvudkaraktären sen också gör ett av de mest egoistiska val jag kan tänka förlorar jag all form av sympati för henne.

 

Fram tills den sista kvarten är Arrival nära en fullpoängare, men ändå inte riktigt där. Om man läser andra recensioner så antingen prisar recensenten tempot eller blir irriterad av det. Jag ligger någonstans i mitten. Filmen hade lätt kunnat kortats en halvtimme utan problem, men samtidigt blev jag inte uttråkad på något sätt. Jag brukar kalla det för Ang Lee-sjukan - att ta ett kort källmaterial och sen dra ut det så långt det går innan det brister. Jag är inte alltför imponerad av detta arbetssätt.

 

Arrival blev en besvikelse, men jag sätter ändå ett relativt högt betyg. För folk som inte är lika bevandrade inom science fiction som undertecknad skulle det nog vara ytterligare ett snäpp upp på betygsskalan. Jag har helt enkelt sett och läst det här förut lite för många gånger.

 

Betyg: 3+ svarta linser av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se