Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - 22 april 2019 21:41

 


Regi: Brian Taylor

Manus: Brian Taylor

Medverkande: Nicolas Cage, Selma Blair, Anne Winters mfl.

Produktionsbolag: Armory Films/XYZ Films/Zeal Media mfl.

År: 2017

Längd: 86 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5462326/

 

I en sömnig amerikansk förort börjar något mycket märkligt inträffa. Plötsligt har föräldrarna i den lilla staden bara en enda tanke - barnen måste dö. Tonåriga Carly får kämpa mot föräldrarna för att rädda både sitt eget och sin lillebrors liv.

 

Som nybliven 37-åring borde jag kanske ha både ett och två barn vid det här laget. Det har aldrig intresserat mig och det blir nog ingen avyngling för min del. När jag ser filmer som Mom & Dad är jag glad över mitt ointresse av att föra mina gener vidare. Om man har en film där Nicolas Cage av alla människor ska flippa på sina barn förstår ni hur kaosartat det här blir! 

 

Brian Taylor har knappast gjort sig särskilt känd utanför diggare av brutal action eller svart komedi, men han har ett uttryck som brukar passa mig väldigt väl. Det är over-the-top och högt tempo hela tiden med ett jäkla fint användande av musik. Taylor hade gärna för min del kunnat fläska på ytterligare lite med blod och äckelskap. Mom & Dad missar nämligen några lysande chanser för att ge riktigt chockvärde. Hur som helst är en film som innehåller allt ifrån en mordgalen Vietnam-veteran i Lance Henriksen till det bästa ironiska användandet av en Roxette-låt någonsin en höjdare för fans av svart komedi.

 

Det dröjer innan det kommer, men Nicolas Cage totala flipp är också den värd att vänta på. Det folk inte verkar vilja erkänna nu när Cage gjort sig känd för att välja filmer som spelar till just dessa freak outs är att han är en bra skådespelare. Det gör hans eviga kontraster desto mer underhållande, men att han skulle vara en föredetting vägrar jag gå med på. När han väl fått ordning på sin katastrofala ekonomi kommer han kunna ta sig ur "freak out-genren", men fram tills dess är jag på första parkett när han kokar över.

 

Mom & Dad är en sjukt underhållande liten pärla som gått många förbi. Se den och tacka din lyckliga stjärna om du råkar vara barnfri efteråt!

 

Betyg: 4 it must have been love but it's... oh shit! av 5 möjliga

Av Ulf - 18 april 2019 11:39

 


Regi: Stephen Susco

Manus: Stephen Susco

Medverkande: Colin Woodell, Stephanie Nogueras, Betty Gabriel mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures/Blumhouse Productions/Bazelev Production

År: 2018

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt476191/

 

Matias förbereder sig för en spelkväll via Skype tillsammans med fem av sina vänner. Vad han inte vet är att hans "nya" laptop har tillhört en mycket farlig man som kommer göra allt för att få tillbaka den... och att laptopen är nedlusad av olika elakartade program.

 

Unfriended (2014) hade ett fantastiskt koncept med sin historia som utspelade sig via en och samma datorskärm, men lyckades aldrig bygga något riktigt intressant utav det. Jag tänkte ge konceptet en andra chans med uppföljaren och kan med glädje säga att det här är mycket bättre.

 

Konceptet är fortfarande där och gott så. Det var det som sålde in förra filmen. Datorprogram och teknologi som faktiskt används i verkligheten används även här och det finns inte några dumma omskrivningar som en sökmotor man aldrig hört talas om eller dylikt. Även manuset är bättre den här gången och filmen undviker de fallgropar som originalet hela tiden föll i. Det är förvisso sant att manuset inte alltid går ihop, men Unfriended: Dark Web lyckas dölja detta genom att hålla ett sjukt högt tempo i sin berättarstil från minut ett. Det här är nämligen en film som utspelar sig i realtid, vilket är grymt häftigt bara det.

 

Skådespelarmässigt är det väl inte så mycket att skriva hem om och det hade jag inte förväntat mig heller. Det är tekniken som spelar huvudrollen i den här filmen. Det mesta andra fungerar dock över förväntan och filmen innehåller vissa ögonblick som är sjukt jäkla äckliga. De är inte äckliga för att de är fyllda med blod och gore utan för de textmässiga beskrivningarna som Matias får skickade till sig. Det är skickligt att i ett visuellt medium som film kunna använda sig av det skrivna ordet för den här typen av effekt.

 

Jag förväntade mig inte alls att en sentida uppföljare till en rätt sunkig film skulle ha särskilt mycket att erbjuda. Unfriended: Dark Web är dock spännande och kul. Jag rekommenderar att du sätter hjärnan i friläge och accepterar de motsägelser och logiska luckor som manuset bjuder på och bara hänger med på resan. Perfekt slötittarfilm som lyckas engagera.

 

Betyg: 4- ovänner av 5 möjliga

Av Ulf - 9 april 2019 20:30

 


Regi: Per-Olav Sørensen & Lisa Farzaneh

Manus: Camilla Ahlgren (head writer, baserat på Malin Persson Giolitos roman)

Medverkande: Hanna Ardéhn, Felix Sandman, Ella Rappich mfl.

Produktionsbolag: FLX

År: 2019

Längd: 270 min (6 x 45 min)

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8686106/

 

Djursholms allmänna gymnasium blir bara några dagar innan studenten skådeplats för en skolskjutning. Den enda överlevande i klassrummet där skjutningen inträffade, Maja, blir arresterad och på sannolika skäl misstänkt för en rad olika brott. Men är det verkligen så enkelt? I tillbakablickar får vi följa Majas sista år på gymnasiet och framförallt hennes stormiga romans med jämnårige Sebastian - en av de döda i dådet.

 

I nio fall av tio klarar jag inte av att se svenska thrillers. Det är av två anledningar; de brukar vara uselt spelade och dessutom skämskuddemässigt dåligt skrivna. Störst av allt tillhör tack och lov de lätträknade undantagen. Som Sveriges första Netflix-serie har den fått goda recensioner både här hemma och i utlandet. Jag skulle säga att det är mycket tack vare Camilla Ahlgren och Malin Persson Giolitos adaption av den senares roman.

 

Störst av allt tar förvisso sitt avstamp i en miljö jag känner till mycket lite om - Stockholms överklass - men tematiken är allmängiltig... om än med mycket mer pengar för huvudkaraktärerna att röra sig med. Sebastian (Felix Sandman) är son till den stenrike affärsmagnaten Claes Fagerman och får verkligen allt han pekar på, förutom vad han verkligen behöver i form av uppmärksamhet och kärlek från sin far. Maja, inte från en särskilt fattig familj hon heller, dras med i vad som främst kan liknas vid någon svensk mini-variant av Beverly Hills-liv. Det hade så enkelt kunnat bli en ytlig serie om "stackars rika människor", men Ahlgren och Persson Giolito styr skickligt förbi de flesta fallgroparna med trovärdiga karaktärsporträtt om än inte alltid situationer.

 

Skådespelet är däremot lite svajigt här och där. Hanna Ardhén är jättebra i huvudrollen och förtjänar alla hyllningsord hon kan få. Felix Sandman kan dock inte riktigt bära upp rollen som Sebastian. Jag har inte läst boken, men jag antar att Sebastian ska vara en bad boy. För mig framstår han mest som gnällig fram tills vi får reda på hur det egentligen ligger till. Då är det också tyvärr för sent för mig när det gäller hans karaktär. Den bäste manlige skådespelaren är istället veteranen Reuben Sallmander som spelar Sebastians pappa Claes med en sådan vidrighet och självgodhet att man mest av allt vill strypa honom. Good show!

 

Störst av allt är bitvis ojämn men aldrig tråkig. Den håller ett högt tempo och framförallt är rättegångsscenerna i seriens andra halva väldigt bra. Ahlgren och Persson Giolito har verkligen lyckats fånga den ständigt återkommande dynamiken mellan tjejen som egentligen bara vill hjälpa och killen som hon försöker förändra. Som vi som kommit ur tonåren vet fungerar det aldrig, men det är hjärtskärande att se Maja försöka allt hon kan när hon egentligen borde sprungit åt andra hållet. Det är dock lätt att säga som vuxen med perspektiv. Störst av allt fångar tonåren som jag ser dem utspela sig varje dag i skolan jag jobbar på. Det är imponerande.

 

Betyg: 4 svenska produktioner utan putslustigheter för en gångs skull av 5 möjliga

Av Ulf - 3 april 2019 19:15


 



Regi: Robert D. Krzykowski

Manus: Robert D. Krzykowski

Skådespelare: Sam Elliott, Aidan Turner, Caitlin FitzGerald mfl.

Produktionsbolag: Epic Pictures Releasing/Epic Pictures/Title Media

År: 2018

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7042862/

 

Armélegendaren Calvin Barr börjar bli till åren kommen. Efter att ha levt igenom andra världskriget återvänder han hem till sitt föräldrahem där han fortfarande bor när ödet än en gång knackar på dörren. Två regeringsagenter, en amerikansk och en kanadensisk, försöker övertyga Calvin att ta ett jobb som mycket möjligt kan rädda världen. Han måste döda vad som i folkmun kallats för Bigfoot. Det borde väl inte vara några problem för mannen som dödade Hitler, eller? Att Hitler dog i en bunker 1945? Nah, fake news.

 

Sam "mustaschen" Elliott börjar återigen hamna i allmänheterns blickfång efter ett tags stiltje. I år blev han Oscarsnominerad för sin roll i A Star Is Born (2018), troligen mest för att Akademin hellre hade försvarat Harvey Weinstein än att nominera en film med titeln The Man Who Killed Hitler And Then The Bigfoot. Det är en fantastisk jäkla titel det där! Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på i och med att jag har svårt att se Sam Elliott i en dumkomedi som titeln antyder. Vad jag än hade trott visade sig bli ställt på ända av den här militärskrönan/monsterfilmen/finstämda dramarullen. Vad såg jag precis?!

 

Filmen hoppar kronologiskt och visar Calvins liv från det att han går med i det militära fram tills idag. Det som hela tiden drar honom hemåt är kärleken till skolfröknen Maxine som han förälskat sig i. Aidan Turner (Calvin Barr som ung) och Caitlin FitzGerald (Maxine) har riktigt bra kemi och jag blev inte förvånad när jag läste att de blivit ett par utanför filmen.

 

Delen som utspelar sig under andra världskriget är fascinerande och den märkligt nog mest komiska av filmens beståndsdelar. Hur Calvin kunde döda Hitler och stanna utanför historieböckerna låter jag vara osagt. Det är en lika logisk förklaring som den är briljant.

 

Filmens avslutande del, kampen mot Bigfoot, faller in lite med samma tema som The Deer Hunter (1978) av alla saker - en man som kommit hem från kriget vill inte döda igen, oavsett det är djur, människa eller något mittemellan, och slits mellan respekt för sitt byte, sina krigstrauman och livsleda. Och det funkar! Det här borde inte funka överhuvudtaget. Det är tre filmer i en och fokuset borde vara helt förlorat. Till syvende och sist är det dock karaktären Calvin Barr som står i centrum och inte de historiska händelser han rumlat in i. Jag lovar dig att du aldrig sett något liknande.

 

Betyg: 4 episka mustascher av 5 möjliga

Av Ulf - 25 mars 2019 09:18

 


Regi: Jeff Tremaine

Manus: Amanda Adelson & Rich Wilkes (baserat på Neil Strauss bok)

Skådespelare: Colson Baker, Douglas Booth, Daniel Webber mfl.

Produktionsbolag: 10th Street Entertainment/LBI Entertainment/Netflix

År: 2019

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0800325/

 

De kanske inte var det hårdaste bandet rent musikaliskt från 1980-talets metalscen, men Mötley Crüe gjorde sig ett namn för att vara det hårdast festande bandet. Baserat på deras biografi skriven i samarbete med Neil Strauss visar The Dirt upp Crües liv av excesser som ledde dem till första platsen på albumlistan och väldigt nära hade ihjäl dem.

 

Även om min tonårsperiod bestod mycket av metal och annan gitarrbaserad musik föll jag aldrig för Mötley Crüe. De framstod alltid som lite för mjuka i sin musik för att spela med de riktigt stora grabbarna i genren, men jag visste redan att deras hårda leverne var legendariskt. The Dirt trycker plattan i mattan och släpper inte upp gasen förrän eftertexterna. Hur står sig då Jeff Tremaines rockbiografi i en genre som alltid varit lite sisådär på film? Faktiskt riktigt bra!

 

Föga förvånande är The Dirt på sina ställen riktigt jäkla grisig. Det har inte gått att censurera den här historien utan att effektivt kastrera den. De ökända händelserna runt bandet och Ozzy Osbourne, bilkraschen där Hanoi Rocks Razzle omkommer och Nikki Sixxs heroinmissbruk skildras alla med all önskbar tydlighet. Det är framförallt det som är The Dirts styrka - den drar sig verkligen inte för något.

 

Castingen och återskapandet av Crües scenshower är en annan aspekt som är djupt imponerande. Skådespelarna som spelar bandet är inte bara porträttlika utan även musikaliska nog att jag själv som musiker aldrig tvivlar på att de vet vad de sysslar med. Bäst av alla är kanske Colson Baker, mer känd under sitt scennamn Machine Gun Kelly, i rollen som bandets trummis Tommy Lee. Castingregissören har till och med lyckats hitta en Heather Locklear-lookalike till en liten biroll. Det är imponerande!

 

Jeff Tremaine, mest känd som regissör av och medlem i Jackass-gänget av alla saker, gör sin kanske första seriösa film med The Dirt. Hans fjärde väggen-brytande är oftast lyckat och han driver en skröna angående vad som egentligen händer eller inte som är väldigt intressant. Jag hoppas att han gör mer av den här typen av produktioner och har lämnat Knoxville och grabbarna bakom sig. 

 

The Dirt är inte en perfekt film på något sätt, men det är en ytterst välgjord rockbiografi som visar en kärlek för både bandet och genren. Det är minst sagt smittande. Rekommenderas.

 

Betyg: 4 kickstarted hearts av 5 möjliga

Av Ulf - 10 mars 2019 23:00

 


Regi: Mike Mitchell

Manus: Phil Lord & Christopher Miller

Skådespelare: Chris Pratt, Elizabeth Banks, Will Arnett mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./LEGO System A/S/Rideback mfl.

År: 2019

Längd: 107 min

Land: USA/Danmark/Norge/Australien

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3513498/

 

Fem år efter att Emmet Brickowski räddade världen och gjorde allting awesome står legovärlden inte att känna igen. Under attack från Lego Duplo från yttre rymden har världen förvandlats till en färglös post-apokalyps där alla är tuffa, svartklädda och tycker om att grubbla... alla utom Emmet. Den ständigt positive Emmet måste rädda sina vänner när de blir kidnappade av Lego Duplo-imperiet - men hur blir man tuff och orädd när man bara vill alla väl?

 

The Lego Movie var för mig 2014 års största överraskning. Jag hade inga förväntningar överhuvudtaget men bjöds på en sådan nostalgitripp att jag inte kom ner på flera dagar. Sedan dess har det dykt upp ytterligare några filmer i franchisen, men det är alltså inte förrän nu, fem år senare, som den egentliga uppföljaren kommer. Är allt fortfarande awesome? Till största del måste jag säga ja!

 

Där den första filmen levererade en enkel grundhistoria med fantastiska detaljer och tokrolig dialog är uppföljaren lite mer splittrad. Det har sin förklaring i den ramberättelse som filmen presenterar i små glimtar här och där, men även om det fungerar mycket bra även här fick jag inte samma känslomässig magsopare som jag fick av originalet. På gott och ont hade jag ganska höga förväntningar på uppföljaren och även om den inte griper tag i mig på riktigt samma sätt är det en väldigt rolig bekantskap.

 

Kontrasten mellan den "mörka och svåra" världen och den extremt puttinuttiga variant som våra hjältar måste röra oss i är väldigt lyckad. Precis som i föregångaren finns här en kärlek för detaljer och tillräckligt många referenser för att fylla en guidebok. På så vis är The Lego Movie 2 urtypen av en film som fungerar lika bra för barn som vuxna barn. Tempot släpper aldrig på gasen och vissa skämt är så förbaskat roliga att jag var tvungen att pausa tills jag skrattat färdigt av rädsla för att missa nästa one-liner. Min favorit är helt klart "Now I think I understand Radiohead". Den blir bättre i kontext.

 

The Lego Movie 2 är ännu en lyckad installation i franchisen och ja, everything is still awesome.

 

Betyg: 4+ wedding cakes... of doom! av 5 möjliga

Av Ulf - 23 februari 2019 14:12

   



Drama Double Feature: Shoplifters & Mary Queen Of Scots

 

Årets Oscarsbevakning drar mot sitt slut och trots att jag inte hunnit med lika mycket i år som jag brukar göra måste jag säga att jag ändå är ganska nöjd. Om jag har tid kommer jag även recensera den sista filmen i Bästa manliga huvudroll innan galan, men om inte blir detta min sista post innan tippning.

 

Den japanska Shoplifters (2018) skapade viss kontrovers i hemlandet eftersom den visar en sida av Japan som vi inte är vana att se på film. Handlingen kretsar kring en familj (nåja, mer eller mindre) småtjuvar som måste dryga ut sina magra löner med att stjäla från stadens affärer. När familjen tar hand om en liten flicka som blir slagen av sina föräldrar sätter en serie händelser igång som kan få deras överlevnadsstrategi att bli deras fall.

 

Regissören Hirokazu Koreeda har länge varit känd för sina socialrealistiska draman och lyckades med Shoplifters bli den första japanska vinnaren av Guldpalmen i Cannes sedan 1997. Tyvärr är det en tämligen ojämn film som Koreeda presenterar. Vissa scener är helt fantastiska och manuset i sig berättar en viktig historia som många nog gärna hade fortsatt att blunda för. Det här är vad som händer i ett land där det inte finns ett starkt socialt skyddsnät - folk faller mellan stolarna och tvingas ta hand om sig bäst de kan. Å andra sidan har Shoplifters ingen anledning att vara två timmar lång. Historien hade gett ett mycket större intryck om den hade komprimerats och skalats ner till kanske 90 minuter. Det är många och långa transportsträckor som med fördel hade kunnat skäras bort. Det är fortfarande en sevärd film, men den hade kunnat bli en klassiker. Nu tror jag att den tyvärr kommer glömmas bort om några år, Guldplam eller inte. Betyg: 3+ snatterikonstnärer av 5 möjliga.

 


Jag var lite orolig över kvällens andra film, Mary Queen Of Scots (2018) av den enkla anledningen att brittiska kostymdraman har, även om de är satta i en intressant historisk kontext, en benägenhet att bli ganska långsamma. När den dessutom har två skådisar i huvudrollerna som jag tycker är riktigt bra, men som har valt riktiga skitprojekt de senaste åren hade jag inga förhoppningar på den här filmen. Det är kanske därför jag också gillade den så mycket som jag gjorde.

 

Saoirse Ronan gör en fantastiskt bra insats som Mary Stuart och Margot Robbie är, om än inte lika, bra i rollen som Elizabeth I. Filmen följer till stora drag vedertagna historiska fakta, det vill säga att Stuart till sist förlorar sin tron, frihet och liv på grund av politiskt ränkspel och intriger, men den tar sig också friheter. Baserad på John Guys bok om Mary Stuart (som för övrigt rekommenderas) visar Mary Queen Of Scots upp en större respekt mellan de två regenterna än vad som tidigare skildrats. Detta, och det möte som de delar, har fått andra historienördar att muttra, men om man läser Guys bok finns det åtminstone indicier som pekar mot att historien kan ha gått till så här.

 

Hur som helst är Mary Queen Of Scots en väldigt vacker film med svepande landsskapsbilder och en produktionsdesign som är mycket välgjord. Den förtjänar en större publik än vad den troligen kommer få och är en av de större överraskningarna i årets Oscars-race för undertecknad. Betyg: 4 drottningar ingen muckar med... eller alla muckar med... eller... äh, ni fattar av 5 möjliga.

Av Ulf - 21 februari 2019 21:00

 



Animated Double Feature: Spider-Man: Into The Spider-Verse & Mirai No Mirai  

 

Jag kör vidare med mina double features, vilket jag har upptäckt är ett rätt trevligt recensionsformat som jag nog behåller efter Oscarsgalan. Dagens två filmer avrundar kategorin Bästa animerade film och står som typexempel på de vitt skilda sätten att göra animerad film på i USA respektive Japan.

 

Spider-Man: Into The Spider-Verse har hypats så jag inte ens vet var jag ska börja. Det har talats om att det är den bästa Marvelfilmen från 2018. Superlativen har avlöst varandra i recensenternas vilja att hylla Spidde. Själv tyckte jag den var... okej. Till och med lite bättre än "ok", men långt ifrån den fantastiska film som alla andra verkar ha sett.

 

Filmen tar sin början med att Miles Morales, begåvad men uttråkad tonåring, blir biten av en, you guessed it, radioaktiv spindel. Världen har dock redan en Spider-Man i Peter Parker, men när denne tragiskt nog omkommer funderar Miles på att dra på sig masken och dräkten själv. Det som komplicerar saker än mer är att Wilson "Kingpin" Fisk har lyckats öppna en dimensionsportal för att kunna hämta tillbaka sin familj. Saker går som de brukar med galna planer och plötsligt spottar portalen ut inte mindre än fem andra spindelpersoner, alla från sin egen verklighet. Nu måste de hjälpas åt för att kunna skicka hem alla och stoppa Fisk.

 

Okej, jag erkänner - jag är en Spider-Man-puritan. Serien dog för mig med publiceringen av One More Day/Brand New Day (2007 - 2008) då Marvel tog beslutet att göra hela sin kontinuitet med hjälten värdelös genom den dummaste deus ex machina jag läst. Alltså, jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på det elva år senare. Därför är jag inte heller särskilt intresserad av de olika Spider-Man-karaktärerna i den här filmen, alla utom en yngre än ovan nämnda storyline. Märkligt nog är den enda hjältevarianten från innan deus ex stupido Spider-Ham som dök upp i en parodipryl redan 1983. Ja, och Gwen Stacy givetvis, men det här är inte min Gwen Stacy. Hmph!

 

Nu när jag surgubbat mig klart får jag sätta mig över 2008 års traumatiska upplevelser och bedöma Into The Spider-Verse på egna meriter. Den är helt okej. Storyn är inget speciellt, men inte något som heller stör. Filmens stora vinningar ligger i teknik och design. Into The Spider-Verse ser i mångt om mycket ut som en levande serietidning, ibland med onomatopoetiska uttryck på skärmen mixat med inre monologer i tankebubblor. Animationen är väldigt, väldigt mjuk och det märks att det var ett för Sony rekordstort team som varit ansvarig för den.

 

Men... sen är det det där med det überamerikanska sättet att göra animerad film på. Det är aldrig tyst! I en film runt 90-minuters-strecket hade fullt ös medvetslös varit helt okej. När filmen klockar in på knappa två timmar blir det dock för mycket. Allt och alla rör sig hela tiden och det ges väldigt lite utrymme för några karaktärsögonblick. Visst, det här ska vara en actionfylld film för barn, men det går att göra båda. Animationsjättarna hos förvisso amerikanska Pixar brukar lyckas hålla en bra balans i detta. Sony har tyvärr mycket kvar att lära. Betyg: 3 men stå still någon gång! av 5 möjliga.

 


Den japanska Mirai No Mirai är för en gångs skull en nominerad film från landet i öst som inte är producerad av Studio Ghibli. Istället är det relativa nykomlingarna Studio Chizu som står för underhållningen. Jag nämner det främst eftersom man kan verkligen se vilken enorm inverkan Ghibli har haft på den japanska animerade långfilmen. Om jag inte visste bättre skulle jag helt klart sagt att den var producerad av Miyazakis gamla gäng. Det är ett gott betyg i sig.

 

Mirai No Mirai följer fyraårige Kun som måste vänja sig vid att plötsligt ha en lillasyster att tävla med om föräldrarnas kärlek. Han hanterar inte det så värst väl. Men huset där familjen bor har en märklig ek i trädgården - en ek som tycks kunna transportera Kun i tid och rum för att se och lära sig av äldre och framtida familjemedlemmar.

 

Mirai No Mirai är i motsats till Into The Spider-Verse en slow burn som tog ett tag för att vinna mitt intresse, men när den gjorde det fick jag se förra årets sötaste familjefilm. Mamoru Hosoda (manus och regi) har gjort en film från ett perspektiv jag inte kan påminna mig att jag tidigare sett. I och med att vi får följa Kun och hans avundsjuka inställning till lillasyster Mirai blir det också hans verklighet vi får ta del av. Färdas han verkligen i tid och rum? Vem vet? Det spelar inte så stor roll faktiskt. Scenerna när Kun får "lära sig" cykla av sin gammelfarfar eller när framtida Mirai skäller ut honom när han är elak mot henne som barn är både finstämda och härligt surrealistiska. Animationen är på topp och Mirai No Mirai visar upp den säregna japanska traditionen att lyckas göra magisk realism i animerad form. Rekommenderas! Betyg: 4 tågentusiaster av 5 möjliga.

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards