Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - 28 december 2015 13:46


Författare: Jonas Karlsson

År: 2013

Sidor: 166

Förlag: Wahlström & Widstrand (Min utgåva: Bonnier Pocket)

ISBN: 978-91-7429-422-4

 

Det lackar mot jul i kommunhuset och trots besparingskrav vill ledningen göra något festligt för kommuninnevånarna. Bror kläcker den briljanta idén att man ska använda sig av ljusstakar för att stava "God Jul" över fasaden. Alla på mötet tycker det är en bra idé. Men hur ska man övertala Fritidsförvaltningen att falla i linje med önskemålet? Kommer lagandan visa sig vara övermäktig att uppnå? Frida får i sin roll som assistent till den surmulna Susanne en inblick i kommunalt arbete där "samarbetsvilja" är ledordet.

 

Vi är många som någon gång arbetat inom kommun eller offentlig förvaltning. Det är en egen liten värld där gräl om kaffekokning och laddning av papper till kopiatorn kan få stora konsekvenser. Framförallt är det en värld av möten, möten och åter möten. Som många kan vittna om hade dessa möten kunnat vara avklarade på fem minuter om man bara sa vad man tyckte utan omskrivningar. Jonas Karlsson har i sin God Jul - en berättelse fångat denna smått surrealistiska arbetsmiljö perfekt. Det är diskussioner om man ska skicka mejl som prioriterade eller inte, skvaller om andra avdelningar och kollegor och en ineffektivitet som känns igen med skräckblandad förtjusning.

 

Karlssons prosa är såväl träffande som dräpande. Ord och begrepp som "laganda", "upplevelsebaserad insikt" och "nollvision" skickar mig direkt tillbaka till dammiga sammanträdesrum där det enda som är beskare än automatkaffet är humöret. Igenkänningsfaktorn är Karlssons viktigaste vapen i den här boken och han lyckas verkligen skapa en situation som sätter fingret på hur löjligt mycket av detta arbete är. Tankarna förs till lite en lite mer lättsam version av Kafka eller Bulgakov med sitt ironiserande över byråkrati och i denna, mer moderna, version även typiskt gubbvälde.

 

God Jul har också ett väldigt attraktivt upplägg. På sina 166 sidor går den snabbt att läsa och det rappa tempot gör att den är svår att lägga ifrån sig när man väl börjat. Själv sträckläste jag den när jag egentligen bara borde läst något kapitel för att sen sova. Det är sällan en bok verkligen vägrar släppa taget om mig på det sättet. Utan att komma med spoilers kan jag också säga att jag verkligen uppskattade det bitterljuva slutet. Det är dessvärre på detta sätt som småpåvar agerar dagligen runt om i landet.

 

Det som hindrar God Jul från högsta steget på betygspyramiden är huvudkaraktären. Bikaraktärerna är tokroliga, men huvudpersonen, Frida, är tämligen trist och har egentligen ingenting som utmärker henne. Visserligen blir hon kanske en bättre "guide" för oss in i den bisarra situationen, men jag hoppades hela tiden på att hon verkligen skulle ställa till en scen. Det finns till och med ett stycke där Frida funderar över detta, men kommer fram till att hon inte vet hur man ställer till med en scen. Det är förvisso ganska tragikomiskt i sig självt, men karaktären som sådan blir lidande av det.

 

Hur som helst är Karlssons julsaga en bok jag kommer återvända till och troligtvis också använda mig av i skolan. Med sitt berättartempo, träffsäkra observationer och upplägg kommer jag nog läsa om den redan till nästa jul.

 

Betyg: 4 julsagor på kommunalt vis av 5 möjliga


Av Ulf - 27 december 2015 15:00

 

 

Svensk titel: Död Zon

Författare: Stephen King

År: 1979 (svensk utgåva 1983)

Sidor: 554

Förlag: Bra Böcker AB (Originalförlag: Viking Press)

ISBN: 978-91-7002-835-9

 

“I’m a man of the world, and all that means is I understand what powers the world. The fuel mix is one part high-octane to nine parts pure bullshit.”

 

På väg hem från en träff på ett nöjesfält blir John Smith inblandad i en hemsk bilolycka. Hans liv står att rädda, men John faller i djup koma som läkarna inte tror att han kommer vakna upp från. Ett antal år senare börjar John dock röra på sig i sjukhussängen och påbörjar den plågsamma vägen tillbaka till livet. Det är dock något som förändrats inom John. Redan innan olyckan kunde han få föraningar om vad som skulle komma att hända en person. Nu spelas personers hela framtider upp för honom när han rör vid dem... och någonstans därute finns någon som måste stoppas i tid.

 

The Dead Zone var en av de första böcker av Stephen King jag läste och tack och lov var mitt minne av den inte inlindat i nostalgi. Den här boken håller fortfarande måttet gott och väl. King väver skickligt ihop en historia om personligt ansvar, offervilja och att göra sin plikt. John Smith är en av Kings typiska everymen, men är samtidigt en sympatisk karaktär. Det illa dolda generiska namnvalet är bara toppen på detta faktum. Smith är en av få rena protagonister i Kings bibliografi. Ofta får vi läsa om djupt felande karaktärer som på något vis lyckas fånga oss trots sina brister. Smith är enkel att ta till sig i och med att han tangerar en klassisk hjältetrop - den ofrivillige. Smith slits hela tiden mellan att behöva göra det rätta och bara isolera sig och låta allt bero.

 

Samtidigt som The Dead Zone rör sig i typiskt Stephen King-territorium (som ryktet som skräckförfattare till trots har lika mycket med science fiction och socialrealism att göra) är det en olycklig kärlekshistoria. Smith inleder ett förhållande med lärarkollegan Sarah precis innan sin olycka och när han vaknar upp igen är Sarah gift och har precis fått barn. De två kan inte släppa varandra utan hittar alltid sätt att få sina vägar att korsas, samtidigt som de vet att de inte kan få varandra - inte minst eftersom ett kraschat äktenskap skulle spoilera Sarahs makes politiska karriär.

 

The Dead Zone ställer den klassiska frågan om du kunde färdas tillbaka i tiden för att stoppa Hitler, skulle du göra det då? Det är en spännande moralsaga med en djupt motvillig hjälte som läsaren hela tiden känner för. Det gör den till en mycket humanistisk roman från en av vår tids mest humanistiska författare. Jag rekommenderar The Dead Zone både till fans av King och de som inte vet var de ska börja i hans digra bibliografi.

 

Betyg: 4 skjutjärnspolitiker av 5 möjliga

Av Ulf - 26 december 2015 22:39

 


Regi: Lenny Abrahamson

Manus: Emma Donoghue (baserat på hennes egen roman)

Medverkande: Brie Larson, Jacob Tremblay, Sean Bridgers mfl.

Produktionsbolag: A24/Element Pictures/No Trace Camping

År: 2015

Längd: 118 min

Land: Irland/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt3170832/

 

Femårige Jack har vuxit upp tillsammans med sin mor Joy inlåst i ett rum av en kidnappare. Jack, som levt hela sitt liv i det lilla rummet, tror inte på världen utanför utan känner att det är något som mamma bara har hittat på. När de båda lyckas med sin plan för att fly sin fångenskap väntar dock kanske en ännu större utmaning - för Joy att anpassa sig till livet utanför igen och för Jack att möta världen för allra första gången.

 

I februari kan vi nog gratulera Brie Larson till en Oscar. Larson gör en riktig knockout-prestation i rollen som Joy och jag skulle bli mycket förvånad om någon kan hota henne. Emma Donoghue har skrivit en roll till henne utifrån sin egen bok som är något av det starkaste jag sett på film i år. Stark som en lejoninna och samtidigt sårbar gör hon Joy till en av de mest minnesvärda karaktärerna på duken under 2015. Till stor del är det också Jacob Tremblays förtjänst i rollen som Jack. Tremblay är bara nästa i raden av fantastiska barnskådespelare från de anglosaxiska länderna. Vi har inte lyckats med någon motsvarighet i Sverige. Om det är som så att Tremblay väljer att fortsätta med skådespeleriet när han växer upp lär han ha en lysande framtid.

 

Donoghues tidigare nämnda manus är även det bland de mest välskrivna i år. Tyvärr känner vi igen historien från verkligheten - en knäppgök kidnappar en tjej och får barn med henne. Det som gör Donoghues manus mer intressant än de flesta är det fokus hon väljer att lägga på livet efter att mor och son sluppit fria. Det är lätt att glömma bort det enorma Stockholmssyndrom som fångar i den här situationen ofta drabbas av och Donoghue går varsamt runt senastionalistiska fällor och trampade stigar. Room lyckas vara en otroligt mörk film samtidigt som hoppet lyser igenom, inte minst i att se hur Jack anpassar sig till världen utanför.

 

Room är en film för filmälskaren. Den kommer inte dra in löjliga summor på bio, men det är inte heller det som är poängen. Det här är en lågmäld independentproduktion som lyckats bryta igenom studiosystemet. Det är anmärkningsvärt bara det. Med Donoghues manus, Larsons spel och Lenny Abrahmsons lysande regi är detta ett djupt emotionellt kammarspel som rekommenderas.

 

Betyg: 4 trädgårdsskjul av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 22 december 2015 13:00

 


Regi: Ryan Coogler

Manus: Ryan Coogler & Aaron Covington

Medverkande: Michael B. JordanSylvester Stallone, Tessa Thompson mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Chartoff-Winkler Productions

År: 2015

Längd: 133 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3076658/

 

Adonis Johnson kände aldrig sin far, Apollo Creed, men hans skugga ligger ändå tung över honom. Som oäkta son till en världsmästare "gömdes" Adonis undan, men efter att hans mor dött tas han omhand av Apollos änka, Mary Anne. Ett tiotal år senare är Adonis en lovande boxare. Ingen vill dock träna honom utav respekt för vad hans adoptivmor gått igenom med sin man. Adonis bestämmer sig för att flytta till Philadelphia för att ta hjälp av sin fars gamle vän och rival, en viss Rocky Balboa.

 

Rocky (1976) är en av mina favoritfilmer med sin unika kombination av drama, sport och underdoghistoria. Många har försökt kopiera den, men få har ens kommit i närheten. Uppföljarna må ha förlorat mycket av just den dramatiska kraften efter Rocky III (1982)men Rocky Balboa (2006) visade att det fortfarande fanns liv i franchisen. Creed är den egentligen enda logiska utvecklingen av serien. Rocky själv kan knappast boxas igen, men kopplingen till Apollo (och på detaljnivå även andra delar av de gamla filmerna) gör att Creed känns som en ny variant av den första filmen i serien, om än inte riktigt lika bra.

 

Michael B. Jordan är bra som Adonis, men det här är fortfarande Sylvester Stallones show. Rocky Balboa är rollen som Stallone föddes för att spela. Han är lika punch drunk som i tidigare filmer, men liksom innan passar det honom i rollen. Han ska vara boxaren som fått en smäll för mycket och i kombination med att se honom börja bli riktigt gammal nu bjuder det på några dramatiska scener och utvecklingar.

 

En film i den här serien är dock aldrig starkare än sina boxningsscener. För den som någonsin boxats är det uppenbart att Rocky-filmerna är fantasi. Ingen, och jag menar verkligen ingen, står upp efter de omgångar som Rocky fått i tidigare filmer. Det är inte riktigt det som är poängen heller. Det är ringdramat som spelar huvudrollen i dessa scener. Creed lyckas nästan tangera de bästa filmerna i serien, men faller på målsnöret. Intressant nog är det en del som många inte tänker på när det gäller de två första filmerna i serien som fäller avgörandet - musiken.

 

Bill Contis soundtrack till de två första filmerna i serien är perfekt. Detta var innan kitschunderverket som var Eye Of The Tiger och allt, från den inledande fanfaren till klippningen i boxningsscenerna är så bra man kan skriva ett inspirerande soundtrack. Creed tar lite av Contis musik och "moderniserar" den genom att lägga på diverse beats. Resultatet blir som att hälla ketchup över en fin restaurangmåltid, eller som Salieri skulle sagt: "Too many notes".

 

Det som är Creeds styrka över samtliga filmer i serien sedan den tidigare nämnda Rocky III är istället dramascenerna. Jordan och Stallone bildar ett bra radarpar och det förhållande av surrogatfaderskap som utvecklas där är både spännande och rörande att se. Där Rocky Balboa balanserade på gränsen till det lite löjliga (och var en stor Stallone-egoboost om än en underhållande sådan) står Creed med båda fötterna på jorden. Sedan att vi alla vet hur det kommer gå i slutet är en annan sak. Det är resan dit, komplett med träningsmontage och förhållandet mellan karaktärerna, som är det viktiga.

 

Betyg: 4 vänster-höger-kombinationer av 5 möjliga

Av Ulf - 20 december 2015 14:30

 


Regi: J.J Abrams

Manus: Lawrence Kasdan/J.J. Abrams/Michael Arndt

Medverkande: Harrison Ford, Mark Hamill, Carrie Fisher mfl.

Produktionsbolag: Lucasfilm/Bad Robot/Truenorth Productions

År: 2015

Längd: 135 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2488496/

 

Trettio år efter att rebellerna besegrat Imperiet står galaxen inför ett nytt hot. Ur Imperiets aska har den så kallade First Order rest sig, med huvudmål att hitta och likvidera Luke Skywalker. Orderns jakt för dem till ökenplaneten Jakku där en Stormtrooper med samvete och en enkel skrotletare kommer dras in i en konflikt mycket större än någon av dem kunnat ana...

 

Den 19:e augusti 1999 satt jag i samma biosalong som jag satt i igår och fick se en del av min barndom krossas. Visst låter det dramatiskt, men jag har fortfarande, 16 år senare, aldrig blivit så besviken på en film som jag blev på Star Wars Episode I: The Phantom Menace. Saken var den att ingen ville ha filmen från första början. Vi ville alla ha mer Star Wars, men vad i princip alla ville ha var en fortsättning, inte en tillbakablick. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det ändå var okej, eftersom filmerna skulle bli sådana framgångar att del 7 - 9 inte kunde vara långt borta. Som vi alla vet blev så inte fallet. Magin från de gamla filmerna var död.

 

Jag frågade mig själv om det var för att jag själv blivit äldre, men kunde snabbt se att jag fortfarande kunde bli upp över öronen entusiastisk över andra, liknande, filmer. Så varför kunde inte Star Wars göra detlängre? Till sist kom jag fram till att även om originaltrilogin hade sina skavanker mot slutet var det filmer som kunde ses av alla. De var inte simplistiska på det sätt som de nya var, trots sin förankring i klassisk hjältemyt, och jag uppskattade dem på andra plan i takt med att jag blev äldre. Prequel-trilogin lyckades på samma gång vara mer komplicerade och samtidigt mer barnsliga, på gränsen till infantila. Den kombinationen sköt mitt intresse verkligen i sank. Men igår lyckades Star Wars göra mig åtta år gammal igen samtidigt som mitt vuxna jag kunde se att här fanns bottnar och förgreningar på samma sätt som i de gamla filmerna. För att citera Han Solo: "We're home."

 

Jag har verkligen försökt hålla mina förväntningar i schack, dels på grund av vad som hände när förra serien filmer började och dels för mannen i regissörsstolen. J.J Abrams har mycket att stå till svars för under sin tämligen unga karriär, men det jag främst tänker på är hur han lyckades förstöra min favorit-sci-fi, Star Trek, till den milda grad att jag är i någon slags förnekelse om att dessa filmer ens existerar. Hans stil passar Star Wars mycket bättre. Star Wars är, handen på hjärtat, väldigt enkla filmer. De ställer inte särskilt stora krav på tittaren med en enkel dualism (läs: ond vs god) och en klar linje däremellan. När jag såg om episod 4 - 6 inför den här filmen slogs jag av hur hårt det här temat med ljus och mörker verkligen bankas in. Det passar Abrams bättre än Star Treks ofta ganska långsamma muserande om rätt, fel och gråskalorna däremellan.

 

Allt är dock inte perfekt. Abrams och övriga manusförfattare till The Force Awakens balanserar hela tiden på gränsen mellan nostalgi och upprepningar. Framförallt i filmens mitt känner vi igen väldigt många detaljer och vändningar från episod 4 och 5. Jag förstår att man kanske inte vill ta ut svängarna i sin första film i franchisen, men The Force Awakens blir ibland lite för bekant. Rent berättartekniskt går det också lite för fort. Det känns som att det finns material till två filmer här och jag tror det också hade varit en bättre väg att gå.

 

Mycket av förhandssnacket har handlat om hur det gamla gardet skådespelare återvänder till sina paradroller. Jag måste säga att de gör väldigt bra ifrån sig, framförallt Harrison Ford som verkar ha väldigt roligt i rollen som Han Solo. Det är svårt att prata om deras roller i detalj utan att spoila för mycket, så istället kan jag med glädje säga att nykomlingarna, Daisy Ridley och John Boyega, är väldigt bra. Deras kemi fungerar perfekt och Rey (Ridley) är i mina ögon en mycket starkare kvinnlig karaktär än det eviga hyllandet av Furiosa från Mad Max: Fury Road (2015) för några månader sedan. Adam Driver är tyvärr inte lika bra i rollen som den nye skurken Kylo Ren, men jag har en känsla av att han kommer revanchera sig redan i nästa film. I The Force Awakens blir han lite av en lättviktsversion av Darth Vader och hans motivation är ganska oklar.

 

Filmtekniskt är The Force Awakens nästan briljant rakt igenom, med några undantag. Jag förstår verkligen inte poängen med att göra vissa karaktärer datoranimerade. I episod 1 - 3 såg allt så plastigt ut ändå att det var designens minsta problem. I den här filmen står vissa karaktärer ut som fyrbråkar i kontrast till den annars så klassiska designen med maskiner som sett sina bästa dagar, luggslitna uniformer och kläder och en känsla av att det här är ett universum som folk lever i. I övrigt är jag helt ombord med omdesignerna som gjorts inför den här filmen. De följer en logisk utveckling från de gamla filmerna och det var allt jag ville ha! Den uppdaterade designen blir tillsammans med de teknologiska landvinningarna från 80-talet till magiska actionscener. De kan fortfarande inte riktigt tävla med slutstriden i episod 4, men det kan inget annat heller.

 

Sen är det den numera eviga frågan om 3D eller inte 3D. Ärligt talat hade jag kunnat ha eller mista den till den här filmen. Det är egentligen bara vid två tillfällen som jag kände att 3D-tekniken tillförde något - vid den inledande textcrawlen och till att ge scenerna i rymden ett extra djup.

 

Musiken, en mycket viktig del för alla filmer i serien, har som vanlig komponerats av John "Oscarssamlaren" Williams. Den är tyvärr inte riktigt i klass med tidigare filmer. Här finns inget starkt nytt tema som exempelvis huvudtemat från episod 4 eller Imperial March från nummer 5. Musiken är inte dålig på något sätt, men den saknar den där Williams-briljansen som de klassiska filmerna hade.

 

The Force Awakens är alltså ingen fullpoängare, men glädjen över att äntligen ha fått se en bra ny Star Wars-film på duk slår alla femmor i världen. I och med att jag såg om de gamla filmerna väldigt tätt inpå den här kan jag också sluta mig till vad som verkar vara konsensus - det här är en bättre film än den gamla trilogins avslutning, Star Wars Episode VI: Return Of The Jedi (1983), och det är ett smärre mirakel i sig självt. Den är bättre sammanhållen, har en klarare struktur och de sista 20 minuterna satt jag med gåshud i biofåtöljen. Just avslutningen är bland det bästa i hela serien, alla kategorier, och lovar mycket, mycket gott inför episod 8. Tillfredsställelsen av att gå ut från biosalongen efter att ha fått se en av filmhistoriens största comebacks var som att tända en cigarett och fråga: Was it good for you?

 

Betyg: 4+ berättigade wookievrål av 5 möjliga

Av Ulf - 15 december 2015 16:04

 


Svensk titel: Eldfödd

Författare: Stephen King

År: 1980 (svensk utgåva 1981)

Sidor: 440

Förlag: Bokförlaget Legenda AB (Originalförlag: Viking Press)

ISBN: 91-0-050526-9

 

"No one likes to see a government folder with his name on it."

 


Charlie McGee är inte som andra flickor. Hon är pyrokinetiker – det vill säga att hon kan tända eldar bara genom att tänka på saken. Jagad av den hemlighetsfulla Firman tvingas Charlie och hennes far, Andy, dra sig undan från omvärlden. Men Firman släpper aldrig sitt byte…


 


Firestarter blev en smärre succé när den släpptes 1980, men har i viss mån fallit i glömska sedan dess. Det är sällan den nämns bland Kings mer klassiska verk, men kan i min mening vara en av de mest prototypiska böcker han skrivit. Från 1980 och framåt har King ofta skrivit om förälder/barn-tematiken och om hur världen utanför på något sätt stör ett tidigare sunt förhållande. I The Shining, som publicerades 1977 och alltså innan Firestarter, kommer det störande momentet (läs: ondskan) istället inifrån. Firman blir symbolen för hur omvärlden vill kontrollera och lägga sig i privata angelägenheter. Som förstlingsverk med just det här temat är det också väldigt drabbande.


 


King skriver relationen far-dotter väldigt väl och språket flyter fint. Samtidigt riktar boken kritik mot de högst verkliga experiment som gjordes på intet ont anande militärpersonal och/eller studenter under 60-talet (Charlie är på sitt sätt en produkt av ett sådant experiment) och väcker även forskningsetiska frågor. Sen har King lyckats med en av sina mest underskattade skurkar i Firestarter – John Rainbird.


 


Rainbird, cherokeeindian och Vietnamveteran, är en ganska ovanlig skurk för King. Han är inte galen i den traditionella meningen och har inga religiösa eller direkt sadistiska undertoner. Det som driver Rainbird är istället en mystisk föreställning om hur en person ser ut i sitt dödsögonblick. När han sätts att fånga in Charlie och Andy, samt i ett senare skede att vinna flickans förtroende, blir det början på en mycket spännande katt- och råttalek.


 


Charlie McGee är en väldigt intressant karaktär även hon. King har skrivit henne som mycket intelligent, men samtidigt med hög emotionell intelligens. Hon skulle blivit ganska outhärdlig om det inte vore för den dimension som läggs till med uppfostringspsykologi och hur Andy byggt en desperat mental mur för att kontrollera sin dotters krafter. Denna ytterligare dimension blir både karaktärens räddning rent uppbyggnadsmässigt sätt (hon vore för perfekt annars) och en viktig poäng i historien.


 


Firestarter rekommenderas till alla fans av King och fans till övernaturlig skräck/science fiction rent generellt. Det är en av Kings mest vetenskapsbetonade böcker, vilket gör att även den renodlade science fiction-läsaren kan hitta mycket här. Avslutningen är något kort och texten skulle behöva en lite bättre disposition, men det här är ännu en anledning till varför King cementerade sig som skräckberättaren nummer ett under 1980-talet.

 

Betyg: 4 eldfängda små damer av 5 möjliga

 


Av Ulf - 11 december 2015 17:03

 


Författare: Lars Krantz

Tecknare: Lars Krantz

År: 2009

Sidor: 144

Förlag: Kolik Förlag (nu under Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-976103-4-6

 

Lars Krantz är i min mening Sveriges mest intressanta serieskapare just nu. Hans säregna stil liknar inte något annat som produceras och publiceras i landet. Det gäller även hans debut, Dödvatten, från 2009.

 

Dödvatten handlar om en "version" av Krantz själv. Han jobbar på kyrkogård och har ett förhållande tillsammans med Nina. Sen finns också Julius, ett deformerat hittebarn, med i bilden. En kväll tjuvfiskar Lars upp ål från en närbelägen sjö. Legenden säger att Snål-Svea, en lokal vandringssägen, lägger en förbannelse över dem som äter fisken från sjön. Lars har inga större betänkligheter på detta, men snart visar det sig att någonting börjar hända med honom.

 

Det som gör att jag gillar Krantz så mycket som jag gör är dels det intressanta historieberättandet och dels hans öga för riktigt obehaglig design. Dödvatten har en av de mest minnevärda birollskaraktärerna jag stött på i svenska serier i form av hittebarnet Julius. Vad kan man säga om Julius? I viss mån påminner han om Arseface från Preacher (1995 - 2000), men där Arseface var en tragiskt positiv karaktär med självförvållade ansiktsskador är Julius... ett monster. Det finns inget annat sätt att säga det på. Han har inte en enda replik i Dödvatten, men jag har en känsla av att han kommer figurera i mina mardrömmar en tid framåt. Det är alltså en bra sak.

 

Berättartekniskt hämtar Dödvatten inspiration från en mängd håll och jag missar säkert hälften. Den mest uppenbara referensen är Förvandlingen (1915) av Franz Kafka, men här finns mycket annat godis att titta efter. Krantz briljerar med den långsamma vägen mot galenskap och det faktum att det beror på ål av alla saker gör det hela ännu värre/bättre. Dödvatten står med ena foten djupt förankrad i det typiskt svenska (ål, pilsnerfilmsnamn som "Snål-Svea" och "Slakta-Evert" etc.) men har andra foten i en novelltradition som mest påminner mig om ett oheligt äktenskap mellan Kafka och Lovecraft. Den enda anledningen till att den missar högsta betyg är att jag vill ha mer av och om dessa karaktärer. På sina 144 sidor känns den något kort. Det gör också att jag längtar efter lite mer utforskandet av de andra karaktärerna förutom Krantz själv. Annars är det här surrealistisk diskbänksrealism (det du!) av högsta kvalitet! Om någon känner sig manad att köpa en julklapp till mig får ni gärna investera i ett exemplar av Att bygga en gud av Lars Krantz och en annan favorit, Henrik Möller. Just throwing it out there...

 

Betyg: 4 ålahuen av 5 möjliga

Av Ulf - 6 december 2015 11:18

 


Originaltitel: Dylan Dog: I Peccatori di Hellborn

Författare: Tito Faraci

Tecknare: Corrado Roi

År: 2001 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 242

Förlag: Ades Media (Originalförlag: Sergio Bonelli Editore)

ISBN: 978-91-88131-01-0

 

Dylan Dog kontaktas för att undersöka de mystiska dödsfall som plågat fängelseön Hellborn. Väl på plats får han inte särskilt mycket hjälp av fängelsedirektören och än värre blir det när Dylan, utan rättegång, hamnar bakom lås och bom. Det är helt klart något som inte står rätt till på Hellborn, men frågan är om det "bara" är vanlig korruption eller om något ännu mörkare ligger bakom?

 

De två tidigare albumen om Dylan Dog utgivna på svenska av Ades Media delade samma problem - de var för korta. Lovande historier fick inte tid att utvecklas och berättartempot blev lidande. Nummer tre i den svenska utgivningen, Hellborn, rättar till nämnda problem. På drygt 240 sidor är det ett av de maffigaste albumen jag har på svenska i min bokhylla. Manusförfattaren Tito Faraci använder tack och lov också detta utrymme till att berätta den bästa historia jag läst med och om Dylan Dog än så länge. Berättelsen känns intressant nog som den mest italienska av de historier jag läst hitintills. Inspiration från landets genrefilmer från framförallt 70-talet blöder igenom här och var. Jag tror exempelvis att Lucio Fulci inte hade varit helt främmande för den här historien.

 

Tecknaren Corrado Roi håller här mycket jämnare stil än han gjorde i Dylan Dog: Reinkarnation och som resultat är det här också det absolut snyggaste albumet i serien. Miljödesignen, framförallt på det gotiskt inspirerade fängelset som gett albumet sin titel, är på topp och de tidigare proportionsproblemen Roi uppvisat finns inte här. Jag måste också ge en eloge till Ades Media vars konsekventa och minimalistiska design av albumens ryggar gör att min bokylla inte ser ut som ett dåligt färgkoordinerat lapptäcke.

 

Hellborn kommer snubblande nära full pott, men faller på målsnöret. Anledningen är att historien inte känns lika tajt berättad de avslutande 30 sidorna som den gjort tidigare, men på det hela taget är det här ett album du inte bör missa. Mitt råd är att du börjar med Reinkarnation för att få en bra karaktärsbakgrund och sen ger dig på Hellborn. Julklappstips till seriediggaren.

 

Betyg: 4+ slemmiga fängelsehålor av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards