Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Söndag 13 jan 14:50

 


Regi: Adam McKay

Manus: Adam McKay

Skådespelare: Christian Bale, Amy Adams, Steve Carell mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Gary Sanchez Productions/Plan B Entertainment

År: 2018

Längd: 132 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6266538/


Dick Cheney lyckades genom en karriär kantad av kollegor som skandalomsusat fick ge upp politikerlivet hålla sig kvar och med näbbar och klor till sist få posten som USA:s vicepresident. Fråga värt är om han dock inte var mäktigare än sin chef? Adam McKays biografi skildrar Cheneys resa till makten och de konsekvenser den skulle få, inte bara för honom själv och hans familj, utan för hela den politiska landskapet i USA och världen.


Att Dick Cheney är en kontroversiell figur råder det inget tvivel om. Trots det finns det mycket som gemene man inte vet om den ytterst private politikern. Adam McKay påpekar detta i filmens början med prompten "We did our fucking best.". De lyckades också väldigt bra. Christian Bale gör ännu en fantastisk roll och har studerat Cheneys mimik och uttryck in i minsta detalj. Det är nästan spöklikt likt ibland. Tillsammans med alltid sevärda Amy Adams som hans hustru Lynne och Steve Carell i ett kanske lite väl lökigt, men ack så underhållande, porträtt av Donald Rumsfeld är Vice kanske förra årets mest välspelade film. Kemin mellan Bale och Sam Rockwell (i rollen som George W Bush) är också extremt sevärd.


Manuset börjar tämligen neutralt i sin framtoning av republikanerna, men framåt mitten av filmen står det väldigt klart att den här filmen vill ta ställning. Cheneys involvering i kriget mot terrorismen särskådas och tas också ner till en väldigt enkel och lättförståelig nivå. Han var helt enkelt en girig bad guy och Adam McKay lägger inte fingrarna emellan. Därför har Vice också fått en hel del kritik från amerikanskt högerhåll. De borde bara tacka sin lyckliga stjärna att McKay valde att stryka det planerade musikalnumret...


Ovanstående är också min enda egentliga kritik mot filmen. McKay beslutade relativt sent under inspelningen att han ville göra en mer seriös film än först planerad. Det gör att tonen ibland blir ganska splittrad. Manuset innehåller en hel del stilgrepp som är så sjukt snygga att jag förstår att man inte ville ta bort dem. Kruxet är att de ibland gör att filmen får balansera mellan att vara en satir och ett seriöst porträtt. För det mesta lyckas den, men då och då slår det över. Tonen var något vassare i McKays senaste Oscarskandidat, The Big Short (2015), men om du gillade den filmen lär du även ha riktigt kul med Vice. Dessutom stort plus för ordvitsen med filmens titel.


Betyg: 4+ flintskalliga skojare av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 28 december 2018 12:40

 

Regi: Damien Chazelle

Manus: Josh Singer (baserat på James R. Hansens bok)

Skådespelare: Ryan Gosling, Claire Foy, Jason Clarke mfl.

Produktionsbolag: DreamWorks/Perfect World Pictures/Temple Hill Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 141 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1213641/

 

Först en liten uppdatering gällande mig. Som trogna läsare vet drivs den här bloggen av mig allena. Det är ett hobbyprojekt som haft oanade följder i och med allt kul som hänt genom åren. Jag tänker fortsätta med det. Jag är dock vad man i gamla tider kallade för "sjuklig". Utan att gå in på detaljer har min hälsa, som redan var sisådär, varit på stadigt nedåtgående de senaste två åren. Detta har också satt sitt avtryck i bloggen med minskat antal uppdateringar. Från maj 2018 och framåt har jag varit tvungen att kämpa mot två nya följdsjukdomar. Jag är inte hundra procent än och kommer troligen få spendera mycket tid på sjukhuset det kommande året. Att titta på film och skriva om den är dock ett glädjeämne som jag inte tänker ge upp. Jag vill mest förklara varför uppdateringarna kanske dröjer den kommande tiden. Hur som helst, läs på och droppa gärna en kommentar då och då!

 

 

First Man tar sitt avstamp i rymdkapplöpningens början och skildrar hur USA mer eller mindre desperat försöker komma ifatt Sovjetunionen med bedrifter bortom atmosfären. I det kanske mest ambitiösa projektet någonsin beslutar sig NASA på uppdrag av president Kennedy att landa en människa på Månen innan 1960-talets slut. Neil Armstrong är en testpilot som blivit "vingklipp" efter att ha gjort ett misstag under ett uppdrag. På jakt efter nya utmaningar söker han sig till NASA, omedveten om att han kommer bli förevigad i historien som den första människan på en annan himlakropp.

 

First Man fungerar lite som en väldigt sen uppföljare till The Right Stuff (1983) i och med att den fortsätter bortom Mercury-uppdragen och peakar med månlandningen. Som sådan är filmen en intressant skildring av händelserna, men den brister något i karaktärsporträtten. Neil Armstrong var ökänd för att vara stoisk och väldigt privat av sig, vilket gör att Josh Singer fått ta sig lite friheter med manuset. Det är inte mycket som direkt stör, annat än en scen mot slutet som i viss mån drar lite väl mycket åt det tårdrypande hållet.

 

Damien Chazelle återförenas med Ryan Gosling och de funkar väldigt bra tillsammans. Det här är kanske inte Goslings bästa roll i karriären, men det beror mer på Armstrongs personlighet än på Gosling själv. Chazelle visar här att han behärskar även tekniktunga filmer och klippning, specialeffekter och användandet av musik är på topp. Just rymdscenerna är filmens stora höjdpunkt med en ständigt närvarande ångest över att vara pionjär inom ett fält där minsta misstag kan få dig dödad. Spänningen i dessa scener är det som lyfter First Man från att vara en ganska ordinär biografi till något mycket sevärt.

 

First Man är en högtidsstund för alla oss som är intresserade av rymdfart. Det är inte en perfekt film (se tidigare nämnda karaktärsarbete), men som en skildring över en av mänsklighetens största bedrifter någonsin är det mycket sevärt.

 

Betyg: 4 små steg av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - 12 november 2018 22:15

 


Regi: Shane Black

Manus: Fred Dekker & Shane Black

Skådespelare: Boyd Holbrook, Trevante Rhodes, Jacob Tremblay mfl.

Produktionsbolag: Twentieth Century Fox/Davis Entertainment/TSG Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 107 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3829266/

 

Någonstans i Mexico går ett fritagningsförsök av fångar hos en kartell väldigt fel när ett rymdskepp kraschlandar i skogen. Krypskytten Quinn överlever den efterföljande eldstriden med skeppets pilot, men plockas snabbt in av militärpolis när han försöker ta sig hem obemärkt. Quinn får snart veta att en till av utomjordingarna finns i ett hemligt militärlabb - och militären behöver hans expertis. Utan mycket till val får Quinn och ett gäng andra "oönskade" inom armén stå i vetenskapsmännens tjänst. De borde ha kommit ihåg en bra tumregel - nobody ties the Predator to a table...

 

Predator (1987) var en av de där filmerna som bara kunde gjorts på 80-talet. Totalt fullpumpad med machismo, inoljade muskler och pojkar med stora vapen är den fortfarande en fröjd för ett barn av nämnda årtionde. Om vi ska vara ärliga har det inte kommit någon riktigt bra film i franchisen sedan den första heller. Uppföljarna (och de där missriktade versusfilmerna mot Xenomorphs...) höll varken samma klass eller tangerade originalet i underhållningsvärde. Shane Black lyckas dock ta rovdjuret ur 80-talet och göra det hotfullt igen.

 

Ja, The Predator är en särdeles dum film, men den är dum på rätt sätt. Det är för det första äntligen ett nytt bloddrypande kapitel i en franchise som blivit allt tamare för varje film. I Blacks händer bjuds vi på förstklassigt underhållningsvåld där man inte sparat på den röda färgen. För det andra lyckas Black få med det som gjorde den första filmen så pass underhållande - samspelet mellan soldaterna. Det kanske verkar som en enkel sak, men att skriva rolig dialog till en actionfilm som hela tiden ligger på gränsen till att vara småstötande kräver sin författare. The Predator innehåller bland annat det mest brutala skämt jag hört den här sidan Bill Hicks. Ni kommer veta när ni hör det.

 

Skådespelarmässigt är väl inte The Predator något att skriva hem om, men manuset är överraskande smart... för att vara så dumt. Det här är helt enkelt en stänga-av-hjärnan-och-ät-din-vikt-i-popcorn-film som det inte kommer alltför många av nuförtiden. Det är en relik från en svunnen tid uppolerad till 2018 och med lika delar praktiska effekter som CG. Fans av franchisen kommer inte bli besvikna. Om ni uppskattar fiktiva blodbad kommer ni andra inte heller bli det.

 

Betyg: 4 kicks to the jaw av 5 möjliga

Av Ulf - 9 november 2018 20:16

 



Regi: Mike Flanagan

Manus: Mike Flanagan (baserat på Shirley Jacksons roman)

Medverkande: Michiel Huisman, Carla Gugino, Oliver Jackson-Cohen mfl.

Produktionsbolag: Amblin Television/Paramount Television

År: 2018

Längd:  cirka 600 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6763664/

 

Familjen Crain har aldrig kunnat lägga vad som hände i Hill House bakom sig. Efter att ha renoverat och sålt ett antal hus genom åren fanns det någonting i Hill House som inte ville att de skulle ge sig av. När, Olivia, mamman i familjen, begick självmord och pappa Hugh av någon anledning flydde hals över huvud med sina barn mitt i natten blev det början på familjens totala sönderfall. Många år senare kastar Hill House fortfarande en skugga över familjemedlemmarna och det står snart klart att huset inte är klart med dem än.

 

Jag hörde en massa bra om den här serien, men jag avfärdade den som ännu en "oj-något-smäller-i-natten-nej-nej-spöken-historia". Det är en genre det verkligen går tio på dussinet av och även om jag gillar en bra spökhistoria är det just det - de är sällan bra. Vad Mike Flanagan har gjort med Shirley Jacksons skräckklassiker till roman är dock något jag inte tidigare sett som tv-serie - en stark karaktärsdriven historia där skräckelementen ligger mer som komplement till en berättelse om en familj i sönderfall än att vara huvudsaken. Paradoxalt gör det också att The Haunting Of Hill House blir mycket mer skrämmande än 90% av resten i genren.

 

Flanagan lyckas verkligen få mig att bry mig om de här karaktärerna - på olika sätt. Det finns vissa karaktärer här jag älskar att hata och andra som jag mest bara vill ta hand om. Framförallt är de felbara och har inte en typisk Hollywood-försoningskurva i sina berättelser. De snubblar, faller tillbaka i destruktiva mönster och känns framförallt levande. De flesta skådespelarna är också helt fantastiska i sina roller, men det är troligen Carla Gugino och Oliver Jackson-Cohen som familjens matriark respektive den heroinberoende yngste sonen, Luke, som skiner mest.


Det är helt klart att Flanagan är ett namn att räkna med framöver. Han har redan visat framfötterna i genren och knuten till filmatiseringen av Stephen Kings Doctor Sleep (2013) som planeras komma ut om två år. Han besitter redan kunskapen att få ut det bästa och det mesta från sina skådespelare och med sitt öga för det absurda och surrealistiska i skräcken har han också hittat en egen röst. Det enda jag har att anmärka på är att slutet drar lite väl mot pekoral när resten av serien varit brutal i sin ärlighet och nakenhet. Hypen är dock på riktigt och känner du för en skräckserie där karaktärerna faktiskt går att engagera sig i annat än som vandrande blodpåsar är The Haunting Of Hill House det bästa du kan se just nu.


Betyg: 4+ hungriga hus av 5 möjliga

Av Ulf - 27 oktober 2018 15:22

 


Regi: Drew Goddard (creator)

Manus: Bill Everett (head writer)

Medverkande: Charlie Cox, Deborah Ann Woll, Vincent D'Onofrio mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/DeKnight Productions/Marvel Entertainment mfl.

År: 2018

Längd:  754 (13 x 58) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3322312/

 

Mot alla odds har Matt Murdock överlevt efter slutstriden i The Defenders (2017). Det är dock en mycket skadad Murdock som flyter i land på Hudsonflodens strand. För att återfå sin styrka tar han sin tillflykt till det av kyrkan drivna barnhem han växte upp i efter att hans far mördats. Samtidigt planerar Wilson Fisk att bli fri från fängelset genom att ge FBI tips om var de kan hitta allsköns brottslingar. Men Fisk har som bekant inte ett altruistiskt ben i kroppen och med en skadad Murdock är frågan vem som kan stoppa honom?

 

Tredje säsongen av Daredevil visar återigen att det här är Netflix flaggskepp när det kommer till sina serier baserade på Marvelhjältar. Nu när både Luke Cage och Iron Fist enligt rapporter har gått till de sälla jaktmarkerna behöver Netflix verkligen en hit med en ny Marvelsäsong. Säsong tre av Daredevil kanske inte är riktigt en succé utan förbehåll, men den är bättre än merparten av Netflix Marvelserier.

 

De bra sakerna först. Vincent D'Onofrio är tillbaka i en större biroll som Wilson "Kingpin" Fisk och är helt fantastisk i rollen. D'Onofrios spel som alltigenom lugn och beräknande gör att hans explosioner av våldsverkan blir desto kraftfullare. Han har en närvaro och en röst som verkligen genomsyrar varje scen med respekt. Han verkar dessutom ännu lite större till växten än sist vi såg honom, vilket bara förhöjer bilden av honom.

 

Även nykomlingen Wilson Bethel är mycket bra i rollen som den psykiskt labile FBI-agenten Dex - en karaktär som alla seriediggare direkt känner igen som Bullseye. I jämförelse med Colin Farrells porträtt av samma karaktär i Daredevil anno 2003 spelar Bethel i en helt annan liga. Han tar en karaktär som enkelt kan göras skrattretande och gör honom rent ut sagt jävligt läskig! Kanske bäst av allt när det gäller skådespelet (annat än att trion med Charlie Cox, Deborah Ann Woll och Elden Henson levererar i huvudrollerna) är dock att vi äntligen slipper Elodie Yungs extremt dryga porträtt av Elektra. Tack för den byggnaden i huvudet, manusförfattarna!

 

Manuset, till stor mån baserat på den ypperliga storylinen Born Again, blandar och ger. Säsongens första halva lider av tempoproblem och ett stort fokus på katolskt botgörelsesnack som blir något enahanda i längden. Andra halvan är mycket bättre med en sårbar och mer mänsklig Murdock som går sitt livs största fajt med Bullseye. Actionscenerna är bra och fortfarande väldigt brutala. Som kampsportare är jag alltid glad när serieskapare gör sin hemläxa och Murdocks kombination av thaiboxning, jujutsu och gammal hederlig street fighting är fortfarande bland det bästa i genren. Jag hade önskat att man tog ut svängarna en smula mer med manuset och då i fallet med Karen Page, men det är ändå ett gediget berättande som tyvärr lider en smula av ett betydande problem - för lite Daredevil. Ja, kriminalhistorian är intressant, välspelad och välskriven, men ibland glömmer jag bort att det är en Marvelserie jag tittar på.

 

Daredevil säsong 3 är absolut inte den bästa med The Devil of Hell's Kitchen, men den springer ändå cirklar kring det mesta som Netflix Marvel-licenser har erbjudit de senaste åren. Good show!

 

Betyg: 4 fula Fiskar av 5 möjliga

 

Av Ulf - 14 oktober 2018 16:27

 


Regi: Gus Van Sant

Manus: Gus Van Sant (baserat på John Callahans roman)

Skådespelare: Joaquin Phoenix, Jonah Hill, Rooney Mara mfl.

Produktionsbolag: Amazon Studios/Anonymous Content/Big Indie Pictures mfl.

År: 2018

Längd: 114 min

Land: Frankrike/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6288124/

 

John Callahan bryr sig inte om särskilt mycket i livet förutom att dricka. På väg till en fest är han inblandad i en allvarlig bilolycka och blir förlamad från midjan och nedåt. Det är inte direkt ett uppvaknande för John som tänker fortsätta med sitt destruktiva leverne. Räddningen blir en karismatisk sponsor hos AA, en nyvunnen kärlek och framförallt att John upptäcker att han har en talang för att teckna provokativa skämtteckningar.

 

Gus Van Sant är en av de där regissörerna och manusförfattarna som ligger precis, precis utanför det allra högsta toppskikten i Hollywood. Anledningen är troligen att han ofta väljer den här typen av historier - biografier av personer som en annan regissör skulle gjort väldigt tillrättalagda. Van Sant vägrar kategoriskt göra detta och levererar med Don't Worry ännu en film som känns i maggropen.

 

Storheten här ligger i hur Van Sant berättar om beroende och psykisk ohälsa. Det finns alltid en fara med att berättelser av den här typen blir väldigt korrekta och inte skildrar de riktigt mörka stunderna. Samtidigt finns det en fara att de inte heller ser det absurdistiskt roliga med vår egen dödlighet och hur vi hanterar den. Van Sant gör båda sakerna här och har mycket god hjälp av Joaquin Phoenix i huvudrollen och Jonah Hill i en av filmens större biroller. Att Phoenix är en fantastisk skådespelare kan inte ha undgått någon, men Hill går verkligen från klarhet till klarhet i sin karriär. Don't Worry är ytterligare ett bevis för detta.

 

Med fin skådespelarregi och ett väl avvägt manus som berättar en lika viktig som engagerande historia har jag väldigt lite att klaga på när det kommer till den här filmen. Framförallt tacklar den det stora problemet jag alltid sett med AA - att kapitulera till en högre makt. Detta är traditionellt Gud, men Don't Worry vidgar begreppet på ett fascinerande sätt vilket gör att man kan sätta in i princip vad som helst i rollen som "högre makt". Det handlar mer om ett mindset än religiös uppenbarelse och det är något jag kan relatera till mycket enklare. Snyggt!

 

För alla som gillar svart komik och biografier kan jag rekommendera Don't Worry, He Won't Get Far On Foot varmt. Ännu en hit från Van Sant.

 

Betyg: 4+ rullstolsracers av 5 möjliga

Av Ulf - 6 oktober 2018 14:30

 

FFF Dag 9: Komplicerat brödraskap, cybernetik och punk i skogen

 

Efter en sisådär dag 8 var det fullt ös framåt igen under dag 9. Kvällens filmer visade återigen att Australien kan vara ett av de mest underskattade filmländerna i världen. Både Brother's Nest (2018) och Upgrade (2018) bjöd på australiensisk briljans samtidigt som amerikanska The Ranger (2018) måhända låg snäppet under de förstnämnda, men bjöd ändå på underhållning klart över medel.

 

 

Terry och Jeff är på väg att begå ett allvarligt brott i sitt gamla föräldrahem. Huset och marken kommer med stor sannolikhet säljas av deras styvfar efter att deras cancersjuka mor går bort. Bröderna planerar att döda sin styvfar, men det här med mord är inte alldeles enkelt. Hur gör man för att inte åka fast? Jeff har en massa idéer och planer, men Terry är lite mer tveksam. Båda är dock helt på klara med att resten av livet i fängelse inte vore särskilt kul.

 

Brother's Nest var en sådan film jag gick in i med i princip ingen aning om vad den skulle handla om. Det enda jag visste var att den skulle involvera städning av mattor och hazmat suits. Ibland är det det bästa sättet och framförallt med en film som Brother's Nest som ständigt överraskar. Manuset är väldigt, väldigt mörkt, men lyckas ändå berätta en historia med lika mycket svart komik som drama. Framförallt är det Clayton Jacobson (även regi) som stjäl varenda scen i rollen som den äldre brodern Jeff. Ständigt självförhärligande och med noll och ingen insikt över sitt beteende är han lika komisk som obehaglig, inte minst i sitt sätt att rationalisera allt han gör. Det enda lilla jag har att anmärka på när det gäller Brother's Nest är att jag gärna skulle sett den ta allt ett steg längre. När man har en såhär pass bra och rolig premiss är det alltid en balansgång, men mer galghumor är alltid att föredra i min bok. Betyg: 4+ family shit av 5 möjliga.

 

 

Temat med behovet att ta saker ett steg längre gick i viss mån igen i Upgrade. I en nära framtid står världen inför en revolution när det gäller cybernetik. En briljant forskare har tillverkat en prototyp av ett programmerbart chip kallat STEM. När Grey Trace blir totalförlamad efter ett överfall där hans flickvän dessutom mördades erbjuds han att testa chipet. Efter att ha återfått kontrollen över sin kropp bestämmer sig Grey för att hitta männen som mördade hans flickvän. Det är då STEM ger sig tillkänna i hans huvud som en separat intelligens...

 

Upgrade är festivalens hitintills enda renodlade science fiction-film och även en av programmets höjdpunkter. Det här är balls-to-the-wall-action med en mängd science fiction-troper som i sammanhanget känns ganska fräscha. Framförallt påminner den mig om 90-talets sci-fi-rullar som jag ideligen hyrde från byns videobutik. Det är på ytan smart underhållning men med plot holes man hade kunnat köra en tank genom. Det spelar inte så stor roll. Upgrade är själva definitionen av en "ball rulle" och för alla som vill sätta hjärnan i friläge ett tag är det en riktig höjdare. Det enda jag kan anmärka på är att jag gärna även här sett att filmen tog det några snäpp längre. I det här fallet är det dock inte lika tydligt som i föregående film. Betyg: 5 autistiska robotintelligenser av 5 möjliga.

 

 


Kvällens sista film var den amerikanska slashern The Ranger. En grupp ungdomar på flykt undan lagen tar sin tillflykt till en nationalpark där en av dem växte upp. Vad ingen av dem vet är att mannen som vaktar nationalparken har mycket strikta regler om skogens besökare. 

 

Även om The Ranger inte ens hamnar på top-50-listan över slashers jag sett (jag har förvisso sett en massa, massa slashers) är den en riktigt underhållande pastisch på allt som jag älskar med genren. Ungdomarna är till största del utbytbar kanonmat för filmens lysande skurk, men spelet mellan just The Ranger och gruppens kvinnliga ledargestalt Chelsea (Chloe Levine) är det viktigaste för att få filmen att flyta bra. Det samspelet fungerar också väldigt bra, i synnerhet från The Ranger själv (Jeremy Holm). Kombinera detta med ett punksoundtrack som slår i maggropen och du får en väldigt underhållande, om än mycket kort (77 minuter) slasher. Med ytterligare speltid och mer utveckling hade det kunnat bli ännu bättre, men för fans av genren är det här ändå guld. Betyg: 3+ skogsvaktare med temperament av 5 möjliga.

 

Idag och ikväll avslutar jag festivalen med att se Tigers Are Not Afraid hemma innan jag unnar mig indonesisk kampsportswestern i Buffalo Boys 17:00 och prisceremoni med tillhörande film i form av The Witch Part 1: The Subversion. Festligheterna avslutas på Kino med Puppet Master: The Littlest Reich som jag recenserade för några veckor sedan.

Av Ulf - 3 oktober 2018 22:15


FFF 2018 Dag 6: Olyckliga familjer och splittrade identiteter  

 

Leo Tolstoj öppnar sin Anna Karenina med att konstatera att alla lyckliga familjer liknar varandra, men att varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt. Det är en sentes jag skriver under på och inte minst när det kommer till filmens värld. Jag hade sett båda filmerna som visades under festivalens sjätte dag och ägnade tiden åt att se om valda delar av dessa. Båda filmerna, tysk-israeliska Family (2017) och amerikanska CAM (2018), visade prov på Tolstojs gamla devis, fast från helt olika utgångspunkter.

 

 

Family börjar med hur Lily knackar på mitt i natten hos sin psykolog eftersom hon är i akut behov av att prata. Psykologen är inte hemma, men hennes dotter Talia släpper motvilligt in henne. Lily börjar berätta en fruktansvärd historia om hur hon under kvällen haft ihjäl sin familj. Frågan är bara varför?

 

Veronica Kedar levererar ett rejält slag i magen med Family. Från start till slut får vi följa en från början till synes tämligen normal (om än komplicerad) familjedynamik som rasar samman totalt framför våra ögon. Det är enkelt att peka på vad konsekvenserna av deras problem är, men det är desto svårare att djuploda varifrån de kommer. Kedar rör sig skickligt med karaktärspsykologi och i sina bästa stunder påminner det här inte så lite om något som Ibsen hade kunnat skriva. Även om Family ibland kan ha ett bildspråk som kanske mer pekar på scenuppförande än film finns här också skicklig klippning och ett bra användande av både musik och ljud. Filmens kanske främsta förtjänst är dock Kadar själv i huvudrollen som Lily. Det här är ett riktigt tungt auteurverk som rör sig i det mänskliga psykets dunklaste vrår och ständigt överraskar. En fantastisk film. Betyg: 5 nervsammanbrott av 5 möjliga.

 

 

 

CAM handlar om den aspirerande cam-flickan (usch, hemskt ord, men var tvungen att översätta det) Alice. Alice är framgångsrik nog att kunna försörja sig på vad hon gör, men vill högre upp i hierarkin på den tjänst hon använder sig av. Konkurrensen är dock mördande och när Alices konto blir hackat är det början på en serie mycket märkliga händelser.

 

CAM lyckas ta en film som handlar om caming och i princip inte visa någon naken hud. Det är ganska exceptionellt i sig självt. Det är också det enda som jag riktigt stör mig på med den här filmen. Det märks att den är amerikansk med andra ord. Våld är okej, nakna bröst är farligt för moralen. Hur som helst, det handlar i mångt om mycket om moral och moraliserande i CAM. Alice porträtteras som en seriös och företagssam ung kvinna som insett att för att komma långt i vilken värld det än gäller så måste man också jobba för det. Hon äger sin sexualitet och lyckas försörja sig på vad hon gör. Gott så. Samtidigt ger CAM mer nyanserade porträtt av vad familjemedlemmarna tycker om vad Alice gör. Extra uppfriskande är att filmens twist inte heller tar moralismen som sin tillflykt utan handlar mer om vår identitet/identiteter på nätet. I mångt om mycket påmindes jag om animeklassikerna Perfect Blue (1997) gällande filmens lek med identiteter och kändisskap. Det är ingen dålig jämförelse.

 

Madeline Brewer är bra i huvudrollen och visar prov på hur hon kan spela olika versioner av en och samma karaktär. Vad jag hade önskat mig mer av skulle vara en mer extrem skillnad mellan karaktärer och beteende än den vi presenteras för. Som jag inledningsvis skrev spelar också bristen på nakenhet roll här. Det finns många olika sätt att använda sig av detta på, men eftersom Alice som karaktär är både utelämnad och utelämnande borde man ha använt sig av detta mer. Det kanske låter märkligt, men bristen på naken hud i en film med den här tematiken gör att jag bitvis inte riktigt kan ta den på allvar. Det känns som en version av arbetet som är mer klinisk och sanerad än vad den egentligen än. För en film som porträtterar sexarbetare som kraftfulla och driftiga individer har CAM  alltså ibland en viss irriterande puritansk ådra. Detta till trots är CAM en bra film som har många förtjänster. Det är bara irriterande att tänka på att man hade kunnat få upp den ytterligare ett snäpp om man hade vågat desto mer. Betyg: 4 egna värsta fiender av 5 möjliga.

 

Ikväll missar jag dessvärre The Wind klockan 21:00. Livet satte krokben. Jäkla liv.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se