Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - 25 september 2013 14:12

 

 

Originaltitel: The Walking Dead: Made To Suffer

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2008 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-980734-3-0

 

Det börjar bli svårt att ge en ordentlig synopsis på vissa av de här volymerna utan att åtminstone spoila den föregående delen. Om ni inte har läst del 7 bör ni alltså sluta läsa recensionen här. Klara? Bra. Hoppa då ner två rader så kör vi.

 

Guvernören attackerar fängelsekomplexet med både en tank och sitt "infanteri". Rick och de andra försöker skydda både sina liv och sitt nyvunna hem, men frågan är om de kan stå emot de tungt beväpnade fienderna? Innan krutröken har lagt sig står en sak säker - alla kommer inte komma undan med livet i behåll...

 

Ja, herregud och alla enögda getter! Efter en lite långsam sjunde del i Kirkmans zombiesaga drämmer han till med något av det bästa i serien hitintills. Det är minst sagt imponerande att använda seriemediet på ett sådant sätt att man får actionsekvenserna att verka mer intensiva än i tv-adaptionen. Jag vet inte om det är Kirkman eller Adlard som skissar upp storyboards, men vem av dem det än är så förtjänar han en eloge! Tempot är rasande, karaktärer vi lärt oss tycka om (eller inte) får dra sina sista andetag på de svartvita sidorna och framförallt får striden en upplösning som känns mycket mer tillfredsställande än tv-seriens version. I tempot märker jag heller inte av Adlards märkliga proportioner på samma sätt som jag gjorde i föregående volym. De finns dock fortfarande där, men det är ett litet pris att betala för att ta del av den här storyn.

 

En bra sak med Apart Förlags utgivning är förorden, som alltid är läsvärda och ibland mycket mer än så. Sara Bergmark Elfgrens förord har påverkat mitt nästa bokinköp till att inkludera de böcker av Lasse Berg som hon drar inspiration ifrån och refererar till. Min nyfikenhet tackar dig, fröken (fru?) Bergmark Elfgren. Min plånbok har mindre trevliga saker den vill säga.

 

Volym 8 av The Walking Dead är en storstilad återkomst från den första fyra i betyg jag gav till serien i och med den sjunde volymen. Köp, läs, njut och börja nedräkningen till nästa volym.

 

Betyg: 5 wtf-men-ni-kan-ju-inte-ha-ihjäl-hen! av 5 möjliga

Av Ulf - 24 september 2013 09:35

 


Svensk titel: Du sköna nya värld

Författare: Aldous Huxley

År: 1931 (svensk utgåva i recension: 2003)

Sidor: 237

Förlag: Chatto & Windus (svenskt förlag: Lind & Co.)

ISBN: 978-91-89538-58-0

 

Det är intressant hur vissa saker kan påverka en utan att man tänker på det. Kort sagt, jag hade nog inte läst om Brave New World om det inte vore för Civilization V (2010) och det spelets senaste inkarnation i expansionen just med titeln Brave New World. Jag vet inte hur många gånger jag sett titelskärmen de senaste månaderna, men det är klart att det måste sätta spår någonstans. Så varför hela den här utläggningen? Jo, för att det helt enkelt är en enkel och oskyldig form av ett centralt begrepp i Aldous Huxleys dystopiska utopi – genom att utsättas för idéer och tankeströmningar plockar vi gärna upp dessa idéer hur märkliga de än kan tyckas vara. I mitt fall rörde det sig endast om att få suggestionen att läsa om en bok jag tycker om, hos Huxley uttrycks samma princip som en lyckans tyranni. Var glad eller var inte här alls.

Brave New World tar sin början år 2540 i London, eller år 632 e.f (efter Ford). Världen har genom i princip perfekt genteknik eliminerat ålderdom, sjukdom och olycka. Genom att industriellt avla fram barn utan känslomässiga kopplingar till vare sig familj eller någon traditionell familjestruktur kan folk ägna sig åt det viktigaste värdet istället – konsumtion. Om något ändå skulle kännas lite jobbigt finns alltid soma – en drog utan efterhängsna biverkningar som är ren lycka i pillerform. I denna värld av automatik går ändå något fel när Bernard Marx ska gå igenom den industriella processen för att bli en god medborgare. Istället för en samhällets pelare (tillhörande den högsta av samhällsklasserna) blir han mött med misstänksamhet för sina idéer om att lycka kanske inte är allt här i världen…

I den recenserade utgåvans förord skriver Göran Rosenberg att Brave New World har gått om George Orwells 1984 (1949) som den mest skrämmande framtidsvisionen helt enkelt eftersom den idag är mer trolig än Orwells dystopi. Jag skulle vilja mena att om vi hårddrar en framtid baserad på dessa två klassiska böcker kan jag snarare se en syntes mellan Orwells och Huxleys världar. I Orwells värld av totalitarism och tankepolisiära åtgärder råder det ingen tvekan om att vi står inför en dystopi. Det diaboliska som Huxley gör i sin bok är att han visar på ett sätt som människan fråntas till och med sin vilja att välja olycka. Personligen tror jag att om en framtida dystopi av det här slaget någonsin kommer få fotfäste i stora delar av världen så kommer det börja med Orwells vision och så sakteliga gå över i Huxleys. Det värsta är att de är lika jäkla illa.

Orwells värld är mer rakt på sak och mindre tekniskt sofistikerad i sina metoder att kontrollera sina medborgare. Denna brutalitet saknas hos Huxley, men Huxley visar å andra sidan på den totala likgiltighetens diktatur. Varför ska vi bry oss om vi ändå bara kan fly våra tankar med ett piller utan konsekvenser? Orwells värld är lika mycket kroppens fängelse som tankens. Huxleys värld är mer av tankens fängelse än något annat. Om du sköter dig (vilket du gör utan att veta om det) löper du heller ingen risk för kroppslig skada och/eller bestraffning.

Anledningen till jämförelsen mellan dessa två verk är enkel – de utgör tillsammans de två mest klassiska dystopierna och det med rätta. Orwells bok kom ut efter andra världskrigets slut och präglades givetvis av det. Huxley menar själv i sitt reviserade förord till Brave New World att kriget förde hans skräckvision närmre att realiseras än han någonsin kunde förutse. Han är nu övertygad om att ett liknande system kommer realiseras inom några generationers tid och inte de 600 år han tänkte sig när han skrev boken på 1930-talet. Det kanske är lite att ta i, men vissa saker är verkligen träffsäkra hos Huxley. Det råder exempelvis, enligt mig och andra, en utbredd antiintellektualism i västvärlden idag. Kunskap är inte längre något man behöver – det kan man ju googla sig fram till! Och om du tänker för mycket på saker och ting kommer du bara må dåligt ändå. Fast… om det verkligen vore sant, varför är vi då storkonsumenter av psykofarmaka och ser den psykiska ohälsan gå allt lägre ner i åldrarna? Jag menar inte att intellektualism är det enda svaret på problemet (det behövs definitivt en större samhällelig empati att gå hand i hand med intellektualismen), men man kan fråga sig varför vi började må sämre när vi gjorde oss av med saker som krävde att vi som människor utvecklade oss själva till att ta emot och bearbeta information, inte bara registrera den.

I dagens samhälleliga kontext ställer Huxleys bok fortfarande frågor om vad som gör en människa. Om vi fråntas vår fria vilja eller väljer bort den själv, är vi då människor i annat än biologisk mening? Det är en viktig och skrämmande fråga att ställa i en värld av genetikframsteg, kloning och en allt större vilja att kontrollera informationen vi konsumerar. Huxley har tyvärr inte blivit omodern.

Betyg: 5 klassiker som tyvärr håller av 5 möjliga

Av Ulf - 21 augusti 2013 17:59


 

Regi: Matthew Vaughn

Manus: Matthew Vaughn & Jane Goldman (baserat på Mark Millars & John Romita Jrs. serie med samma namn)

Medverkande: Aaron Taylor-Johnson, Chloë Grace Moretz, Nicolas Cage mfl.

Produktionsbolag: Marv Films & Plan B Entertainment

År: 2010

Längd: 117 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1250777/


Dave Lizewski är en ganska vanlig kille i gymnasieåldern. Visserligen är han kanske lite mer socialt klumpig runt tjejer än genomsnittet, men annars är det inte så mycket som gör att han sticker ut. En dag får dock Dave en idé - varför har ingen bland alla miljoner superhjältefans dragit på sig en dräkt för att bekämpa brott? Dave beställer en dräkt på nätet och anammar superhjältenamnet Kick-Ass. Det enda problemet är att det inte är så lätt att bekämpa brott om man inte är atletisk för fem öre...

 

I och med att jag tänker se andra filmen baserad på Millar & Romita Jrs. serie imorgon tänkte jag återvända till en av de superhjältefilmer jag tyckt allra bäst om när jag först såg den. Höll den fortfarande eller hade jag omedvetet höjt den till skyarna? Nu är jag så peppad inför imorgon att jag knappt kan sitta still!

 

På ytan är Kick-Ass en ganska rättfram och grundläggande superhjältehistoria - kille bestämmer sig för att bekämpa brott, det går rätt okej, han hamnar i rejäl knipa innan tredje aktens upplösning. Det som gör Kick-Ass så förbaskat mycket bättre än de flesta superhjältefilmer är karaktärerna. Dave/Kick-Ass är en uppfriskande fläkt som protagonist. Han är inte den totalt sociala parian som sådana här filmer brukar visa superhjältens alter ego som, men är inte heller särskilt populär. Han känns helt enkelt verklighetstrogen, som en every man satt i en fantastisk kontext. Jag ska dock inte hymla med att min favoritkaraktär föga förvånande är den samma som alla andras favoritkaraktär - Hit Girl.

 

Hit Girl spelas av elvaåriga Chloë Grace Moretz som har en sådan komisk timing i dialog och uttryck att jag inte kan se annat än en lysande framtid för henne. Hon har även visat prov på andra skådespelartalanger i exempelvis Hugo (2011). Det här med barn som superhjältar har gjorts många gånger förr (vi ska aldrig, aldrig tala om Power Pack...) men det som gör Hit Girl så speciell är hennes sätt att fullkomligt gå upp i rollen som badass brottsbekämpare och faktiskt kunna leva upp till det! Ingen annan i filmen, med undantag för hennes far (Nicolas Cage), sparkar så mycket röv som Hit Girl. Om jag hade läst eller sett Kick-Ass när jag växte upp och inte haft en Y-kromosom hade jag velat vara Hit Girl. Hon är fortfarande en av mina absoluta favorithjältar dock, oavsett ålder.

 

Karaktärerna är som sagt lysande och dialogen är även den väldigt, väldigt bra. Actionscenerna känns verkligen i maggropen och det här är en superhjältefilm där 15-årsgränsen verkligen är befogad. Kick-Ass är riktigt, riktigt våldsam, men det behöver den vara. Det här ska inte vara karaktärer med superkrafter som slåss mot superskurkar utan vanliga människor som dragit på sig en mask och kostym (ok, Hit Girls uppväxt är inte särskilt normal...). Då kommer saker och ting gå sönder och den röda sörjan flyga åt alla möjliga håll samtidigt.

 

För er som inte redan har sett den rekommenderar jag verkligen Kick-Ass. Se om den annars. Man kan inte få nog av elvaåriga hit girls som sparkar maffiarövar till Joan Jett.

 

Betyg: 5 spandexdräkter av 5 möjliga

 


Av Ulf - 26 juli 2013 13:40

 

 

Regi: Jay Olivia

Manus: Bob Goodman (baserat på Frank Millers seriealbum med samma namn)

Medverkande: Peter Weller, Ariel Winter, David Selby mfl.

Produktionsbolag: Warner Premier/Warner Bros. Animation/DC Entertainment

År: 2012/2013

Längd: 152 min (76 + 76 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2313197/

 

Frank Miller, hur dåliga hans alster de senaste tio åren än varit, var tillsammans med John Byrne och Alan Moore 80-talets okrönte konung när det gällde superhjälteserier. Miller hade redan räddat Daredevil från nedläggning genom att ha vänt karaktärens universum upp och ner under sent 70- och tidigt 80-tal. Miller ville göra ändringar till fler karaktärer och kontaktade DC Comics med ett förslag om just detta. DC Comics var inte intresserade, men gick ändå med på att ge ut Millers egenproducerade album The Dark Knight Returns (1986). Albumet blev tillsammans med Alan Moores Watchmen (1986) början till ett större intresse för mer vuxenorienterade serieversioner av superhjätesagorna många läsare ansåg sig ha vuxit ifrån.

 

Varför all denna bakgrundshistorik? För den som inte är serieintresserad kan de många väldigt snarlika titlarna på marknadens Batman-filmer vara ytterst förvirrande. Detta är alltså inte en animerad version av Christopher Nolans ypperliga The Dark Knight (2008) eller The Dark Knight Rises (2012) utan av historien som troligen varit en inspirationskälla till åtminstone den förstnämnda av dem. Förvirrad än?

 

Millers The Dark Knight Returns tar sin början med hur Gotham City är i klorna på det fruktade ungdomsgänget The Mutants. Batman har inte synts till på över tio år, men bestämmer sig för att åter dra på sig manteln för att rensa upp i staden. Staden han möter är dock inte det Gotham han lämnade utan ett om möjligt ännu mörkare och farligare samhälle. Samtidigt har i princip alla superhjältar tvingats i pension och Sovjetunionen och USA ligger snart i öppet krig med varandra...

 

Den animerade filmatiseringen av Millers historia är i princip en ruta-för-ruta-adaption av serieförlagan. Det är klart att ganska mycket av dialogen försvinner eller endast är antydd, men mitt problem med Millers manus var att det ändå kunde bli ganska snackigt emellanåt. Rösten till Batman/Bruce Wayne görs av Peter Weller, troligen mest känd för sin huvudroll i RoboCop (1987). Christian Bale skulle kunna lära sig en hel del av hur Weller använder sin röst för att låta hotfull utan för den sakens skull att han borde kolla upp om han svalt en rulle sandpapper. Överlag är alla röstskådespelarna riktigt bra och det är kul hur man har fått med relativt kända skådespelare även till de mindre rollerna, exempelvis Paget Brewster som Lana Lang. Wellers version av Batman kompletteras av Michael Emerson (bland annat från Lost 2006 - 2010) som The Joker. Emersons väldigt nedtonade version av superskurken gör honom jäkligt skrämmande! Jag gillade Heath Ledgers version av den onde gycklaren, men frågan är om det här inte är snäppet bättre? Det är klart det är svårt att avgöra skillnaden mellan en animerad version och en live action-dito, men de spelar definitivt i samma skola.

 

Det som gör The Dark Knight Returns till den bästa Batman-filmen (ja, ni läste rätt!) är trots alla goda röstskådespelarinsatser manusets förtjänst. Att få följa Batman/Bruce Wayne som en något äldre herre (serieversionen uppger att han är 55 år) med lite långsammare reflexer, inte lika dödligt smidig eller snabb gör karaktären mycket mer mänsklig. Det är klart att här finns scener som kräver att man kopplar bort det kritiska tänkandet, exempelvis varför Gothams poliskår inte kan träffa en man bred som en ladugårdsdörr med x antal skott, men temat om dödlighet finns hela tiden närvarande. Likaså är temat om vilken typ av rättvisa som är den rätta (ha!) ett huvudspår i historien, med Batman på sidan för vigilanterättvisa och Superman på sidan som följer lagen till punkt och pricka.

 

Ja, Superman är med i den här filmen! Likaså är Green Arrow, Robin, Catwoman och Two-Face. The Dark Knight Returns utnyttjar den traditionella DC Comics-mytologin till att ge oss något större och bättre, inte olikt hur seriekonkurrenten Marvel gjorde med The Avengers (2012) och filmerna som ledde upp till denna. Skillnaden ligger i att The Dark Knight Returns inte försöker vara för alla. Alla kan uppskatta den, men det kräver att man åtminstone har läst lite DC Comics för att förstå hur alla karaktärer hänger ihop med varandra. Det gör The Dark Knight Returns till en bättre film - det är en av de första superhjältefilmer jag sett som inte bara blinkar till fansen utan ger fansen exakt vad de vill ha. Det är imponerande!

 

The Dark Knight Returns kan också ses som ett fascinerande tidsdokument. När Miller skrev manuset började förvisso den iskalla stämningen mellan Sovjetunionen och USA tina något, men det hindrade inte Miller från att ge kängor till båda sidor. USA:s president är en karikatyr av Ronald Reagan och det proxykrig som de båda länderna utkämpar om den fiktiva ön Corto Maltese (fin liten seriereferens för övrigt) har paralleller både till Vietnam och Kubakrisen.

 

Om ni gillar DC Comics, Batman eller superhjältar i allmänhet har jag bara gott att säga om The Dark Knight Returns. Nolans två sista filmer i sin tolkning av nattens riddare var fantastiskt bra, men det här är ett steg högre på skalan. Se!

 

Betyg: 5 mörka riddare av 5 möjliga

Av Ulf - 29 juni 2013 17:47

 

 

Regi: Josh Trank

Manus: Max Landis

Medverkande: Dane DeHaan, Alex Russell, Michael B. Jordan mfl.

Produktionsbolag: Davis Entertainment & Dune Entertainment

År: 2012

Längd: 89 min (dir. cut)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1706593/

 

Andrew går sista året på high school men hans blyghet gör att han i stor mån lever genom sin kameralins. När Andrew släpas med på fest av sin kusin Matt gör de båda, tillsammans med skolans mest populäre kille, Steve, en märklig upptäckt ute i skogen. En stor, glänsande kokong av något slag ger de tre vad bara som kan beskrivas som superkrafter. Till en början använder de sina nyvunna krafter till att ställa till med jäkelskap och ha skoj, men efter ett tag tar det roliga en mörkare vändning...

 

Chronicle har legat i min "ska se-hög" sedan i oktober förra året. Visserligen är det en lång tid, men å andra sidan byggs nämnda hög hela tiden på och vissa filmer glöms bort. Chronicle borde jag inte ha förpassat till högens undre del så länge som jag gjorde. Det här är den bästa superhjältefilm jag sett på år, ja, faktiskt en av de bästa jag någonsin sett.

 

Chronicle använder sig av found footage-tekniken som blivit så populär de senaste tio åren, men skillnaden mellan den här rullen och merparten av filmer som använder sig av stilgreppet är att det förhöjer berättelsen snarare än ligger den till last. De fantastiska effekterna ser ännu bättre ut när de sätts i en mer verklighetstrogen avbildning av... tja... verkligheten, än när de skriks ut i 3D. Skillnaden mellan Chronicle och exempelvis gårdagens hemorrojd till film, Olympus Has Fallen (2013), är himmelsvid när det gäller specialeffekter. Ändå kostade Chronicle "bara" 12 miljoner dollar att göra jämfört med nämnda skitfilm budget på 70 miljoner dollar. Det är anmärkningsvärt om något.

 

Samtliga skådespelare gör bra ifrån sig och känns helt naturliga i sina roller. Bäst är Dane DeHaan under de scener som han inte håller i kameran. Eller "håller och håller" - jag vill inte avslöja hur de löst problemet med att få en av huvudkaraktärerna som egentligen borde spendera merparten av filmen utanför bild att vara med så mycket som han är, men det är lika enkelt som genialiskt.

 

Allt ovanstående vore inte värt mycket om manuset inte funkat. Max Landis har mer än sneglat på animeklassikern Akira (1988) när han skrev sitt manus, men det slår aldrig över till att bli en plankning. Det har ryktats om en spelfilmsversion av just Akira så länge jag kan minnas, men jag nöjer mig gott och väl med Chronicle. Det är en klassisk hjältesaga om makt och hur makt korrumperar, men samtidigt så pass jordnära och verklighetstrogen när det gäller karaktärernas reaktioner att det blir något helt unikt. Jag kan inte rekommendera Chronicle nog. Förhoppningsvis blir det bara den här filmen och inga fler. En uppföljare skulle förstöra en hel del av mysteriet.

 

Betyg: 5 apex predators av 5 möjliga

Av Ulf - 7 juni 2013 19:35

 


Regi: Jackie Chan

Manus: Jackie Chan & Edward Tang

Medverkande: Jackie Chan, Yuen Biao, Sammo Hung mfl.

Produktionsbolag: Authority Films/Golden Harvest Company/Paragon Films Ltd.

År: 1983

Längd: 105 min

Land: Hong Kong

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0085127/


Hong Kong, sent 1800-tal. Även om britterna kontrollerar ön har de stora problem med de piratgäng som härjar längs kusterna. När kustbevakningen förlorar sina skepp i ett bombattentat har de dessutom ingen kustbevakning att räkna med. Dragon Ma, en av de nu till poliser omskolade kustbevakarna, tänker inte finna sig i varken detta eller den korruption han anser styr Hong Kong. Det kommer alla snart bli varse om...

 

Jackie Chans riktiga storhetsperiod som actionstjärna var enligt mig mellan 1983 och 1994. A gai wak utmärker startpunkten för denna era då ingen annan skådespelare hoppade högre, slog hårdare eller var lika rolig i sina kampsportsrullar. A gai wak är en sanslöst påkostad film rent tekniskt och det är kul att se en film från en genre som ofta massproducerades med liten till ingen budget få ordentligt med medel att leka med.

 

Kärnan i alla Jackie Chans filmer är givetvis fightingen och jäklar vad det smäller och går fort i A gai wak! Tempot är sådant att man nästan blir trött bara av att titta på det och vissa av stunten är helt galna. Mycket inspiration hämtas från gamla Buster Keaton-filmer, en av Chans stora hjältar, men givetvis med skillnaden att man drar dessa scener ännu ett steg längre.

 

Om fightingen är kärnan är humorn hjärtat i Chans filmer. I likhet med många andra Hong Kong-rullar går skämten inte alltid hem. Ofta är de troligen kulturellt förankrade och blir lite väl märkliga för en västerländsk publik. Därmed inte sagt att här inte finns riktigt roliga scener också.

 

A gai wak markerar en av Chans finaste stunder som den i särklass mest intressante actionhjälte som spelat in film. Du är skyldig dig själv att se den här filmen om du inte gjort det innan. Om du sett den, se om den.

 

Betyg: 5 cykelfighter av 5 möjliga

Av Ulf - 5 juni 2013 19:45

 

 

Regi: Thomas Vinterberg

Manus: Thomas Vinterberg & Tobias Lindholm

Medverkande: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Annika Wedderkopp mfl.

Produktionsbolag: Film i Väst & Zentropa Entertainments

År: 2012

Längd: 115 min

Land: Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2106476/

 

Lucas arbetar som dagispersonal samtidigt som han ligger i en vårdnadstvist med sin exfru om deras son. Saker och ting verkar dock börja bli bättre. Han har goda vänner i sitt jaktlag, han träffar en tjej och vårdnadstvisten verkar lösa sig i Lucas favör. En lögn från ett av barnen på dagiset kommer dock snart ställa allt på sin spets och kasta Lucas liv i totalt kaos.

 

Jag brukar kalla Mads Mikkelsen för Danmarks svar på Mikael Persbrandt fast bra. Det kanske är lite elakt, men precis som det känns som att Persbrandt är med i varenda svensk film känns det som Mikkelsen är det i varenda dansk dito. Båda kan vara fantastiska skådespelare, men skillnaden ligger i att Mikkelsen har en mycket högre lägstanivå enligt mig. Hans skådespel i Jagten kan vara det bästa jag sett av honom. Då förstår ni hur fantastiskt välspelad den här filmen är.

 

Det gör ont att se Jagten. Pedofilianklagelser är givetvis något som måste tas på största allvar, men när det just är det - anklagelser som saknar grund - är den misstänkte oftast redan dömd i samhällets ögon. Jan Guillou jämförde situationen med äldre tiders häxprocesser i sin tv-serie Häxornas tid (2005) och det ligger något i det: en anklagelse så allvarlig att den inte kan bortses ifrån eller ens finnas något tvivel om, barnvittnen och ett fördömande i samhällets ögon hur processen än utföll. Det är exakt det som Mads Mikkelsens karaktär genomgår i Jagten.

 

Utöver de fantastiska skådespelarinsatserna är Jagten också en mycket välskriven och välregisserad film. Byggd utifrån den starka danska traditionen med socialrealism på film är den nästa dogmalik i sin stil samtidigt som den har ett mycket vackert foto. Det kanske låter paradoxalt, men jag tror det är filmens lågmäldhet accentuerad av plötsliga känsloutbrott som får mig att tänka på det danska manifestet.

 

Danskarna visar återigen var skåpet ska stå. Det här är en av de bästa dramafilmerna jag sett på år. Jag vänder mig mot sundet, bockandes och bugandes.

 

Betyg: 5 Kafkaprocesser av 5 möjliga

Av Ulf - 23 mars 2013 14:56


Notering: Efter att ha kämpat med en ordentlig podcast under några veckor slutade projektet i en söndrig mikrofon. Därför läggs podcastidén på hyllan och jag sätter igång med att recensera böcker här igen.   


Svensk titel: Farornas väg + Tidens hjul (2 delar)

Författare: Robert Jordan

År: 1990 (svensk utgåva 1992/1993)

Sidor: 814

Förlag: Tor Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 0-812-51181-6

 

Året var 1996 när mitt försök att beta mig igenom all fantasy som givits ut på svenska ledde mig till Robert Jordans fantasyepos The Wheel Of Time (1990 - 2013). Jag hade aldrig läst något liknande. I motsats till annan modern fantasy jag satt tänderna i var WOT inte bara ett karaktärsgalleri av stereotyper utan dessa kändes som riktiga personer. Jordans värld kändes mer verklighetstrogen och jordnära, även om här fanns både magi och en särdeles typisk huvudkonflikt.

 

The Eye Of The World (Eye) tar sin början som så många andra fantasyhistorier med en profetia. Profetian talar om hur en man ska återfödas som Draken - mannen som en gång så gott som förstörde världen i sin kamp mot Den Mörke. Som ett resultat av denna kamp blev den manliga sidan av den magiska urkällan, som ligger till grund för allt användande av magi, korrumperad. En man som rör vid urkällan blir förr eller senare galen. Det är de kvinnliga magikerna, Aes Sedaierna, som "tar hand om" de män som trots allt rör vid källan. Till den lilla byn Emond's Field kommer en Aes Sedai med sin väktare på jakt efter tre pojkar som tros på något sätt ha en koppling till Den Mörke. När byn attackeras måste alla inblandade fly för sina liv och ta reda på vad Den Mörke egentligen vill med pojkarna.

 

Jag har många gånger funderat över varför just WOT har fastnat hos mig under så många år. På grund av att Jordan skrev relativt långsamt läste jag om serien två gånger i samband med att en ny bok kom ut. Någon gång i gymnasiet bestämde jag mig för att inte röra böckerna igen förrän alla delarna fanns ut. Jordan dog 2007 utan att ha hunnit slutföra sitt verk. Innan han dog lämnade han över anteckningar och detaljerade beskrivningar av handlingen till Brandon Sanderson, vän och även han fantasyförfattare. För drygt en månad sedan kom så äntligen den sista boken ut i serien och min självpåtagna exil från Jordans värld kunde lyftas. Men vad är det då som gör serien så speciell? Hade den åldrats med stil sedan jag läste den sedan sist? När jag slog ihop min kopia av Eye kan jag lyckligtvis svara ja på den sista frågan. Svaret på den första frågan tror jag är psykologi och karaktärsutveckling.

 

Det är inget fel på exempelvis Tolkiens, Eddings eller Kerrs fantasyvärldar, men däremot är det "fel" på deras karaktärer. De framstår som attributsdrivna (exempelvis: "Jag är girig och det tänker jag vara resten av böckerna") och handen på hjärtat inte särskilt intressanta. Istället är det världarna de befolkar som är det jag tar med mig från dessa författares böcker. Med Jordan får jag en välutvecklad fantasyvärld och välutvecklade karaktärer. Den ende andre fantasyförfattare jag stött på som ger dessa två områden lika stor vikt är George R.R Martin.

 

Jordan och Martin har ytterligare en mycket viktig beröringspunkt när det gäller karaktärerna - de kvinnliga karaktärerna är lika viktiga som de manliga. Det är uppfriskande att läsa en fantasysaga där halva befolkningen inte ses som kuttersmycken, damer i nöd eller så ouppnåeligt mäktiga att man inte kan relatera till dem. Eye presenterar en lång rad karaktärer, manliga som kvinnliga, som står över tidigare nämnda attributsstyre. De är knappast perfekta; de bråkar, grälar, är giriga, ogina och känns då och då som allt annat än hjältar. Det är också det som gör dem levande.

 

Eye har många tematiska grepp som påminner om vår egen värld. Vi får träffa på rättrådiga religiösa fundamentalister, maktmissbruk som hotar världen och miljöförstöring för att bara nämna några. Eye visar också på svårigheterna att gå en moralisk balansgång när man har obeskrivbar makt vid sina fingertoppar men vet att man är dömd om man sträcker ut handen och använder den. Allt detta presenteras i en prosa som flyter fint, med egna idiomatiska uttryck, sånger, dikter och språk som påminner om våra egna. Det enda negativa jag har att säga om Eye är att den i viss mån tappar tempo i mitten. Nu väntar jag bara på min nya kopia av tvåan för att fortsätta!

 

Betyg: 5 smutsiga urkällor av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards