Regi: Gregory Wilson

Manus: Daniel Farrands & Philip Nutman (baserad på Jack Ketchums bok med samma namn)

Medverkande: Blythe Auffarth, Daniel Manche, Blance Baker mfl.

Produktionsbolag: Modernciné & Modern Girl Productions

År: 2007

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0830558/

David Moran, mäklare på Wall Street, minns sin sommar 1958 - en tid som skulle komma att prägla honom resten av livet. När Davids grannar får två nya inneboende lär han känna den äldsta av dessa, en tonårig flicka vid namn Meg. Meg och hennes syster är de enda överlevande från en bilolycka som dödade resten av familjen. Men den väldigt trevande romansen mellan Meg och David får ett abrupt slut när Megs moster, Ruth, har sina egna idéer om uppfostran och bestraffning...

Phew... andas in, andas ut. Det kan behövas efter The Girl Next Door. Det är ytterst sällan jag ser något så här pass magstarkt i allmänhet och från USA i synnerhet. Låt mig varna er redan nu: det här är inte en film för den lättchockerade. Det helvete som Meg får genomlida gör riktigt ont att se och flera gånger satt jag bara och gapade. Med det sagt så är det här en av de bästa thrillers jag sett på år och dar. Fullständigt hänsynslös, som min magsäck blivit päronboll till Mike Tyson och både en psykisk och fysisk pärs att ta sig igenom. Det närmsta jag kan likna den vid är A Serbian Film (2007) men med ett stort undantag: jag bryr mig om karaktärerna i den här filmen. Det gör den sju resor värre.

The Girl Next Door är dock inte bara ett välskrivet manus och chockerande innehåll utan innehåller också väldigt fina skådespelarinsatser (inte minst från Daniel Manche och Blythe Auffarth) och har både ett säreget foto och produktion. Stephen King har jämfört den med filmatiseringen av hans kortroman The Body som i filmens värld kallades Stand By Me (1986) fast med en mörkare ton som genomsyrar hela berättelsen och fotot. Det stämmer väldigt bra. Det ser verkligen ut som den tintade version av amerikanskt 1950-tal som jag älskar. Det här är förortshelvetet på Jorden. Att manuset dessutom är löst baserat på verkliga händelser gör mig bara mer kall inombords. För tittare med starka magar och som inte är rädda om nattsömnen rekommenderas den här filmen. 

Betyg: 5 blåslampor av 5 möjliga

Regi: Christopher Nolan

Manus: Jonathan & Christopher Nolan 

Medverkande: Christian Bale, Tom Hardy, Anne Hathaway mfl.

Produktionsbolag: DC Entertainment/Legendary Pictures/Syncopy

År: 2012

Längd: 164 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1345836/

Åtta år efter att Batman tagit på sig skulden för Harvey "Two-Face" Dents död lever Bruce Wayne ett liv i självvald exil från societeten. Dents död har lett till hårdare lagstiftning och större befogenheter för polisen att bekämpa organiserad brottslighet och Gotham är en fredligare stad än den någonsin varit. Men när en mystisk legosoldat vid namn Bane attackerar staden tvingas både Wayne och Batman ut i ljuset igen.

Jag såg den här filmen igår, men kunde inte sätta mig ner och recensera den direkt efter jag kommit hem. Jag var tvungen att både samla tankarna och plocka upp hakan från golvet. Nu, efter en natts sömn, är jag säker: det här är den bästa superhjältefilm jag sett. De små detaljer jag störde mig på i The Dark Knight (2008) är borta och bröderna Nolan har skrivit ett helt fantastiskt manus. Filmen klockar in på 164 minuter, eller i klarspråk "skitlång", och borde ha svackor och dalar. Jag vet inte hur det är möjligt, men The Dark Knight Rises känns aldrig lång.

Christian Bale är bra som Wayne/Batman även i den här filmen, men de två stora överraskningarna är Tom Hardy som Bane och framförallt Anne Hathaway som Selina Kyle/Catwoman. Att Hardy är en duktig skådespelare visste jag sedan innan, men han lyckas verkligen göra Bane till en totalt hänsynslös skurk helt i klass med Heath Ledgers version av The Joker. Hardy lyckas leverera sina repliker med en sån självklarhet att man som tittare helt enkelt vet att Bane må vara spritt språngande galen men att han har en metod till sin galenskap. Men sen är det Hathaway...

Jag har stora problem med Anne Hathaways skådespel i det mesta jag sett henne i. När hon dessutom var en totalt usel Oscarsvärd var jag minst sagt skeptisk till att hon skulle klara av att resa sig igen (oh! the pun!). Döm min förvåning när hon gör den bästa Catwoman jag sett! Mycket är bröderna Nolans förtjänst - de har inte gått i samma fälla som tidigare manusförfattare och gjort karaktären översexualiserad, som i Batman Returns (1992), eller vad fan det var Halle Berry sysslade med i Catwoman (2004). Istället är karaktären skriven som den femme fatale hon oftast är i serieförlagorna. En kvinnlig gentlemannatjuv med stil. Hathaway ger karaktären upprättelse i filmens värld och för det är jag jäkligt tacksam!

Det tidigare nämnda manuset, främst baserat på Knightfall (1993) och No Man's Land (1999), knyter ihop Nolans trilogi på ett förtjänstfullt sätt. Temaordet för filmen är "smärta" enligt bröderna Nolan och ja, det är rejält mörkt det här. Faktum är att serieförlagorna är ännu ett snäpp mörkare, men utan att avslöja något för dem som inte läst speciellt den förstnämnda historien hade det varit ytterst svårt att få med allt utan att filmen hade blivit omkring fyra timmar lång. Nolans manus till Batman-filmerna har ibland kritiserats för att vara för dialogtunga. Jag kan i viss mån hålla med om att så är fallet med manuset till The Dark Knight, med sina långa och ibland ganska pretentiösa tal. Dialogen i The Dark Knight Rises är dock så pass välskriven och låter så pass ärlig att den förhöjer filmen istället för att sinka ner den. Tillsammans med Christopher Nolans fingertoppskänsla när det gäller regin föreslår jag att vi inför en lex Nolan - alla superhjältefilmer måste hädanefter göras av teamet Chris & Jonathan Nolan. Jag vet ingen annan idag verkande regissör som kan variera väldigt finkänsliga dramascener med actionscener som får en att tappa andan.

Alla borde se den här filmen, seriefantaster som andra. Det är en intelligent actionfilm som aldrig släpper på gasen och hur ofta ser man något sådant? Något som har båda delar hjärta och hjärna och sparkar alla möjliga sorters röv? Inte ofta.

Betyg: 5 stöd lex Nolan idag! av 5 möjliga

Regi: Gareth Evans

Manus: Gareth Evans

Medverkande: Iko Uwais, Joe Taslim, Donny Alamsyah mfl.

Produktionsbolag: Pt. Merantau Films & XYZ Films

År: 2011

Längd: 101 min

Land: Indonesien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1899353/

När ett SWAT-team ska storma en byggnad tillhörande en ökänd knarkkung går precis allt fel. Snart inser de att de är fångade mitt i ett 15 våningar högt hus med folk som vill döda dem både över och under sig. Men knarkbossen har inte räknat med rookien Rama...

Ja... var börjar jag? Detta är troligen den mest välkoreograferade actionrulle jag sett! Sedan mitt intresse för asiatisk sparka röv-film blommade upp på allvar i tonåren har jag sett hundratals dylika rullar. De flesta är dussinfilmer man snabbt glömmer bort eller blandar ihop med varandra. Jag vet redan nu att jag kommer se om Serbuan Maut ett antal gånger. Om det finns en specialutgåva ska jag ha den. Så enkelt är det.

Manuset är inte i vägen för actionscenerna men är heller ingenting att skryta med. Det är inte det som är poängen med filmer som den här. Poängen är fighting, fighting och åter fighting. Iko Uwais har tillsammans med Yanyan Ruhian både koreograferat actionscenerna och spelar huvudrollen. Fightingen baseras på det indonesiska kampsystemet Pencak Silat. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men fightingentusiaster kanske kan kommentera. Själv tycker jag det ser ut som en blandning mellan Wushu och Muy Thai men jag kan vara helt ute och cykla. Hur som helst är det så in i helvete jävla coolt att kolla på! Håll dock i åtanke att actionscenerna är fruktansvärt brutala, så om ni är känsliga kanske inte det här är filmen för er. Det kommer en amerikansk remake som lär vara nedtonad. Jag förstår inte riktigt poängen med det om jag ska vara ärlig, men om ni vill se fightingen i en lite mildare variant kan den vara värd att vänta på.

Serbuan Maut är en svår film att göra rättvisa i en recension. Manus och karaktärer är som sagt sekundära till actionscenerna. Fotot är ofta väldigt snyggt med svepande handkamerarörelser som inte framkallar åksjuka. Musiken är även den väldigt bra och både jag och polarna som såg filmen tyckte att Serbuan Maut kändes väldigt 70-talsinspirerad i sin stil. Hur det än må vara med den saken och hur det än må vara med allt annat är jag alldeles salig. Postern ovan uttrycker att det är den bästa actionfilmen på ett decennium. Minst, säger jag. Minst.

Betyg: 5 innovativa kiropraktikerövningar från hög höjd av 5 möjliga

Regi: James Cameron

Manus: James Cameron/David Giler/Walter Hill

Medverkande: Sigourney Weaver, Carrie Henn, Michael Biehn mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Brandywine Productions/SLM Production Group

År: 1986

Längd: 137 min (special edition recenserad: 154 minuter)

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0090605/

Ett bärgningsteam hittar av en slump Ripley i kryosömn och tar med henne till Jorden. Väl där får hon reda på chocken - hon har flutit omkring i sin kapsel i 57 år. Livet blir inte lättare av att hon står under utredning för att ha sprängt ett fraktskepp i luften (slutet av förra filmen) och att alla hon känner, inklusive hennes dotter, hunnit dö under tiden hon varit nedfrusen. Utredarna tror inte heller på hennes historia om vad som hände ombord på skeppet och Ripley förlorar sin pilotlicens. Några månader senare förlorar Jorden kontakten med sin koloni på den för Ripley alltför välbekanta planeten LV-426...

Ni vet sådana där filmer som man tycker är helt fantastiskt bra, inte ser på några år och sen undrar om man förskönat dem? Det här är inte en sån film. Aliens är i mitt tycke en perfekt actionrulle, en nästintill perfekt science fiction-film och det bästa James Cameron gjort - inklusive Terminatorfranchisen (1984 - 2009). Kombinationen med Camerons perfektionism och de två andra manusförfattarnas troligen nedtonande effekt på den förre gör att Aliens blir den perfekta stormen.

Sigourney Weaver är tillbaka som Ripley och det är egentligen här som hon cementerar sin paradroll. I första filmen var hon förvisso den enda överlevande, men hon kändes fram till slutet som en av många i besättningen. I Aliens står Ripley helt klart i första rummet som expert, överlevare och allmän badass. Weaver har hjälp av en riktigt bra ensemble med en duktig barnskådespelare (Carrie Henn) och Lance "Rösten" Henriksen som främsta utropstecken. Paul Reiser som den extremt inställsamme Burke är också en fröjd.

Det som lyfter ensemblen från liknande filmer är att den marinkårsenhet som skickas till planeten med Ripley känns som riktiga personer. Det känns som de har en rikare bakgrundshistoria än att vara stand in för middag till utomjordingar. Cameron, i ett smart drag, lät gruppen genomgå träning tillsammans med ett brittiskt specialförband innan inspelningen. Det märks. Marinsoldaterna är stentuffa, men framförallt har de ett påtagligt kamratskap som är svårt att fejka om det inte redan finns där.

Manuset är egentligen inte så märkvärdigt (annat än Ripleys fina mordotterförhållande till den överlevande lilla flickan "Newt"), men Cameron bygger upp en tät, tät spänning som trots de spektakulära eldstriderna känns klaustrofobisk. Gör dig själv en tjänst och se den 17 minuter längre Director's Cut-versionen (tillgänglig i en rad samlingsutgåvor). Här återfinns flera scener som borde varit med i bioversionen - inte minst scenerna med maskingevären med rörelsedetektorer. En speltid på 154 minuter borde kännas ganska lång, men inte i det här fallet. Aliens är en film som fortfarande, vid 30 års ålder, kan få mig att utbrista "fy fan vad jävla coolt!" i tid och otid. Om du inte sett den är du tyvärr en cineastisk idiot. Åtgärda det nu. Om du har sett den, se om den ikväll.

Betyg: 5 "get away from her, you bitch!" av 5 möjliga

Originaltitel: The Walking Dead: The Heart's Desire

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2005 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 144

Förlag: Image Comics (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-3-0

Fortfarande bakom "lås och bom" i fängelset försöker den lilla gruppen överlevare etablera något som kan kallas vardag mitt i zombieapokalypsen. Rick, hårt prövad ledare, har dock ett väldigt stort problem att hantera i Dexter och hans upproriska handlingar. Under en zombieattack "råkar" Dexter dö, men var det i själva verket faktiskt meningen? Känslorna och allianserna i gruppen får sig båda rejäla törnar och Ricks dagar som ledare kanske är färre än han tror...

I min recension av förra delen i Robert Kirkmans zombiesaga skrev jag att karaktärerna i The Walking Dead i viss mån fortfarande var främlingar för varandra och att de först nu, i relativt säkerhet, kunde lära känna varandra på riktigt. Det är framförallt detta som del fyra handlar om och jag kunde inte varit lyckligare. När zombiehorderna kan hållas på plats någorlunda med ett högt stängsel vänds kampen för överlevnad först och främst inåt istället. Vad som följer är en ypperlig uppvisning i hur man etablerar och bibehåller makt - liksom hur man förlorar den.

Tematiken med "köttets lustar" kan ses på både ett ytligt och mer fördjupat sätt. Ja, zombies äter mänskligt kött och människor under stress söker sig ofta till sexuella situationer de inte skulle hamnat i annars av en eller annan anledning. I en sämre serieskapares händer skulle detta bara blivit sensationslystet uppvisande av sex på seriesidor, men Kirkman visar på ett mycket övertygande sätt hur dessa handlingar kan ändra dynamiken i en liten grupp totalt. Frågan blir om de överlevande inte blir sina egna värsta fiender, inte genom att hota varandra med vapen utan att använda sina kroppar?

Zombiegenrens största förtjänst i min mening, samhällskritiken, kommer även igång på allvar i del fyra. Kirkman ställer den eviga frågan om vad vi skulle göra annorlunda om vi fick trycka på reset-knappen för samhället och hade ganska fria händer att göra vad vi ville. Det yttre hotet representeras naturligtvis inte av andra mänskliga grupperingar (i alla fall inte till största del) utan av de levande döda, men annars är problemen de vanliga. Vem ska leda? Hur ska vi skaffa resurser för att överleva? Vad ska vara rätt och fel i vårt samhälle? Det är Kirkmans skarpsynta frågeställningar och ofta chockerande "lösningar" som gör The Walking Dead så förbaskat intressant! Måtte del fem snart komma ut!

Betyg: 5 förlupna pistolkulor av 5 möjliga

Författare: Kristian Lundberg

År: 2009

Sidor: 144

Förlag: Symposion

ISBN: 978-91-7139-855-0

Kristian Lundberg berättar om sin uppväxt med sin psykiskt sjuka mor, kampen för att kunna hitta tid och ekonomiskt andrum att skriva och framförallt sitt arbete på Yarden i Malmö. Yarden är en del av Malmö hamn som få som inte jobbar där har tillträde till där stora lastfartyg lastas med allsköns gods. Kristian jobbar framförallt med att lasta bilar tillsammans med de andra timanställda på Yarden - ett slitsamt arbete under hög press, både på kropp och själ.

Jag har haft Yarden liggande i min bokhög i någon månad nu men aldrig känt mig riktigt manad. Den har en "jobbig" längd - en bok man inte läser på en kafferast men ändå inte har som följeslagare under ett antal nätter. Idag blev det då äntligen dags och... jag är knockad. Lundberg skriver med en arbetarhjältes bitska ilska samtidigt som han blandar upp den hårdkokta skildringen av hamnlivet med vackra alluderingar till klassisk litteratur. Föga förvånande är det många nickar åt svensk arbetarlitteratur från tidigt 1900-tal, men här finns referenser och blinkningar åt alla från Proust till Robert Ludlum (!). Men Lundgrens kärlek till litteraturen blir aldrig pretentiös eller referensstaplande. Istället tillför den en fördjupande dimension till en väldigt rak historia. Imponerande.

Lundbergs språk är magnifikt. Det finns inget annat sätt att säga det. Smaka bara på den här observationen:

"Helvetet är också vi. Känns det inte bra att läsa det? Tryggt och provocerande på ett lugnt och säkert vis. En annan sak är att genomleva helvetet. Helvetet är inte bara en plats; det är också det avstånd som växer mellan oss. Att vända bort blicken. Att veta och ändå inte agera. Att veta och bara fördöma. Det är länge sedan nu; anfallen - ändå lever de i mig, djupa mörka skuggor som när som helst kan dra mig ner i djupet igen, månader, dagar. Jag vet inte. Det är just det. Helvetet saknar tid. All tid är nu och då."

Speciellt rörande är Lundbergs beskrivning av uppväxten med sin schizofrena mor. Det riktigt sliter i hjärtat i dessa passager, liksom det sliter i hela min kropp när jag läser om arbetsförhållandena i hamnen. Jag har själv haft en del arbeten där jag jobbat med kroppen som främsta instrument och känner igen mig själv så väl. Rädslan för att som timanställd inte få komma tillbaka, lättnaden när man får göra det - även om man för tillfället arbetar på ett ställe man inte trivs på. Ordet "arbetarhjälte" har gått ur mode. Själv sitter jag nu bakom ett skrivbord, lär ut litteraturhistoria och dylikt till gymnasieelever och mår riktigt gott. Det är lätt att romantisera ett fysiskt hårdare arbetsliv. Då kommer Lundbergs bok som ett slag på käften. Klasskampen lever och frodas - inte minst på Yarden.

Betyg: 5 böcker just DU ska läsa av 5 möjliga

Regi: William Friedkin

Manus: William Peter Blatty (efter hans egen roman med samma namn)

Medverkande: Ellen Burstyn, Max von Sydow, Linda Blair mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. Pictures

År: 1973

Längd: 132 min (director's cut)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0070047/

Fader Merrin gräver upp en demonavbild nära den urgamla staden Nineveh, Irak. Samtidigt, i Washington, börjar dottern till en Hollywoodaktris uppträda allt märkligare. Efter att ha testat allt som läkarvetenskapen kan erbjuda vänder sig flickans mor till kyrkan för en exorcism. Lotten faller på fader Damian Karras. Karras inser snart att han måste ha hjälp och en viss fader Merrin står till förfogande...

Som en av de få skräckfilmer som vunnit Oscars (Bästa ljud, Bästa manus efter förlaga plus ytterligare åtta nomineringar) är The Exorcist lite av den "seriösa" skräckfilmens flaggskepp. När den kom hade ingen sett något liknande. Det finns nyhetsartiklar från 70-talet om hur folk svimmade i biosalongerna. En man försökte till och med stämma Warner Bros. då han ådrog sig en spricka i hakan i fallet efter han tuppade av. Fortfarande idag, snart 40 år efter premiären, håller The Exorcist fanan högt. Det här är nämligen inte bara en lysande skräckfilm utan en helsikes bra film alla kategorier.

Personligen är jag inte troende kristen och därför skrämmer inte demoner mig nämnvärt. Vad som däremot skrämmer mig är mixen mellan psykologisk och fysisk skräck som The Exorcist bjuder på. Till allra största del kan man nämligen förklara händelserna i filmen på ett åtminstone möjligt logiskt vis. Fader Merrin är gammal, sjuk och tar piller för sitt hjärta samtidigt som fader Karras är så gott som lamslagen av skuld och sorg över sin mors död. Vad spelar dessa psykologiska processer för roll i en ritual där båda två är övertygande om att en 12-årig flicka är besatt? Det är klart att man kan se The Exorcist som en ockult skräckfilm rakt av, men det är att förminska den. Paradoxalt nog blir den mest logiska förklaringen att Reagan är besatt. Att lägga ihop allt annat blir mer otroligt.

Skådespelarmässigt är filmen ett mästarprov från flera håll. Linda Blair som den besatta Reagan gör sitt livs roll (och ja, jag vet att hon i viss mån hade en stuntkvinna till några av scenerna) och Max von Sydow spelar den roll han alltid kommer bli ihågkommen för för en stor del av den icke-svenska publiken. Jason Miller gör även han en riktigt bra roll som fader Karras. Den enda skådis som inte är på topp är överraskande nog den alltid annars så bra Ellen Burstyn. Hon har inget mellanläge i den här filmen - antingen fullt ös och farligt nära hysterika eller väldigt lågmäld.

Detaljen som får den här filmen att bli en riktig klassiker är dock något så bortglömt i filmrecensentkretsar som ljudbilden. Det prisbelönade ljudarbetet är fantastiskt och sätter en stämning som verkligen känns längs ryggraden. Tillsammans med Mike Oldfields kusliga tema blir The Exorcist den mest vällåtande skräckfilm jag sett.

Som ni märker av min hyllning håller den här filmen än idag och är en av de främsta i hela skräckgenren. Subgenren "exorcismfilm" följer än idag samma mall men ingen har någonsin ens kommit i närheten av Friedkins mästerverk. Om ni inte sett, se. Om ni har sett, se om.

Betyg: 5 nej, nej, använd inte krucifixet sådär, snälla av 5 möjliga

Originaltitel: The Walking Dead: Safety Behind Bars

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2005 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 144

Förlag: Image Comics (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-2-3

Rick och de andra hittar ett tillsynes övergivet fängelse - det perfekta stället för att hålla ut mot zombiehorderna! Saker och ting kompliceras när det visar sig att en grupp fångar har överlevt apokalypsen, men frågan är vem de överlevande bör akta sig för - de intagna eller splittringar inom den egna gruppen?

Orvar Säfström skriver i förordet till den här volymen av Robert Kirkmans zombiesaga att "kultur är allt det där vi inte behöver för att överleva som biologiska varelser, men som är fullständigt oumbärligt för att vi ska stå ut som människor." Det är ett fantastiskt citat och en definition jag tänker sno. Trist va, Orvar? Säfströms citat beskriver också sättet som The Walking Dead utvecklas. Avsaknad av kultur och enbart fokus på överlevnad börjar få långtgående konsekvenser för gruppens mänsklighet. Det är det här som också skiljer tv-adaptionen från serieförlagan.

För några veckor sedan klagade jag i ett inlägg på hur tv-adaptionen blivit en såpopera med evig debatt men inget driv. Det blir bara tydligare när jag läser serien. Både film och serier är visuella medier, men med väldigt olika förutsättningar. Därför är det imponerande att serieförlagan slår tv-versionen på fingrarna när det gäller subtil karaktärsutveckling och subtext - något som brukar vara filmmediets paradgrenar. Charlie Adlards teckningar, bättre än i volym 2, förmedlar känslor på ett fantastiskt vis. Tillsammans med Kirkmans dialog skapas ett spännande och smittande driv som aldrig tappar i tempo.

Temat med att en psykisk fångenskap utspelas i ett fysiskt fängelse är smart men går aldrig till överdrift. Det handlar fortfarande om karaktärer som i viss mån är främlingar för varandra och som bakom fängelsets murar för första gången kan lära känna varandra på riktigt. Den väldigt obehagliga undertonen av ständigt hot om fysiskt våld, från zombies eller inom den egna gruppen, är den riktiga styrkan i volym 3. Det är ett mästarprov i psykologisk skräck och bör läsas av alla. 

Betyg: 5 ja, jag inser att mina betyg till TWD börjar bli förutsägbara, men jag tänker inte ljuga av 5 möjliga