Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - 7 oktober 2017 11:30

 

FFF 2017 Dag 9: Das ist Berlin

 

Festivalens näst sista dag bjöd på den i särsklass största delegation från en film jag sett i år. Tyska Schneeflökchen (2017) hade ett crew som i princip invaderade Kino, men jag förstår dem - att ha spenderat närmre fyra år med att spela in en film främst på helgerna måste ge ett rejält band till sin skapelse. Schneeflökchen lyckas också inte bara med att vara en imponerande independentfilm rent produktionsmässigt utan även en av festivalens absoluta höjdpunkter.

 

 

I ett Berlin några år från nu har samhällsstrukturerna börjat fallera totalt. Polis och brandkår har med rädsla för sina liv i stor utsträckning slutat svara på akuta larm och extrema politiska grupperingar börjar ta för sig alltmer. Javid och Tan är två killar med påbrå söderifrån som fått lära sig att skjuta först och snacka sen. När de skjuter fel person får de en hämndlysten kvinna på halsen, men de riktiga märkligheterna börjar när de hittar ett filmmanus med dem själva i rollerna. Ett manus som tycks vara deras liv som de utspelar sig just nu, i realtid. Och det slutar inte lyckligt...

 

Schneeflöckchen gjordes, enligt regissör Adolfo Kolmerer, som ett försök att komma ifrån den gängse uppfattningen om nutida tysk film som en fabrik för tung och dyster dramafilm. Med ett riktigt smart manus har man verkligen lyckats. Filmen är en genreblandning utan dess like och hämtar mycket inspiration från tidig Quentin Tarantino såväl som Spike Jonze och The Boondock Saints (1999). Den pendlar hela tiden mellan riktigt mörk humor, action och förvånansvärt finstämda scener gällande determinism kontra fri vilja. Kanske allra bäst är David Gant i rollen som Caleb, en man övertygad om att han är Gud och att hans son då per automatik skulle vara Jesus. 

 

Som ni märker är det här riktigt skruvat och jag älskar varje minut av Schneeflökchen. Det är bara att hoppas på att den blir upplockad av en bra distributör. Det här måste ses nämligen! Betyg: 5 yrkesmördare i tuppmask av 5 möjliga

 

Ikväll avslutar jag festivalen med att screena kanadensiska Flora hemma (17:00, Kino 2), kollar in den filippinska Saving Sally (19:00, Kino 2) på plats, kollar in talkshowen i Stadshallen 21:00, springer tillbaka till Kino för mordiska norska tomtar i Juleblod (22:45, med förfilmen Krampus, Kino 1) samt ser vad festivalgeneral Barrander har planerat som avslutning innan hans sista film i nämnda roll, japanska Top Knot Detective (00:00, Kino 1)

ANNONS
Av Ulf - 2 oktober 2017 15:45

 

FFF 2017 Dag 4: Dansk feelbad när den är som bäst

 

 

Livet kom emellan och jag hann inte med gårdagens kortfilmspass på temat Dead or Alive. Det var förvisso synd, men å andra sidan kommer jag se bra mycket mer kortfilm under årets festival än jag brukar. Kvällens andra visning hann jag dock med och det är jag väldigt glad för. Danska Bakerman (2016) är hitintills festivalens bästa film och kommer troligen komma med på min topp tio-lista över filmer jag sett i år.

 

 

 

 

Bakerman låter oss följa den medelålders bagaren Jens som lever ett ensamt och väldigt inrutat liv där dagarna flyter på i samma makliga takt. En dag upptäcker han hur någon gjort inbrott i hans bil och bland annat stulit hans solglasögon. När han konfronterar ett gäng killar om det slutar det till sist med att Jens slår ihjäl en av dem. Med inga vittnen verkar det som Jens kommit undan och letar efter nya bråkstakar att ta itu med. Allt ändras dock när han räddar den unga Mozan från sin brors misshandel.

 

Ibland ser man film som bara tar sig förbi alla spärrar. Bakerman gör otroligt mycket med sina små medel. Manuset rör sig mellan en rad olika genrer, men i centrum står Jens historia. Mikkel Valdsholt gör en fantastisk insats som Jens, framförallt i de många scenerna som är i avsaknad av dialog. Med hela sin kropp lyckas han visa exakt vad Jens känner, men det är aldrig tal om några stora gester. Han har också väldigt bra kemi med Siir Tilif i den kvinnliga huvudrollen.

 

Bakerman är en minimalistisk resa in i en ensam mans psyke och David Noel Bourke (manus & regi) har konstruerat en historia som verkligen känns ända in i själen. När visningen var över märkte jag att jag hade fått något i ögat. Det hade också resten av raden jag satt i. Bakerman är ännu en påminnelse om att ingen gör feelbad-film med en gnutta hopp så som danskarna och att Danmark fortfarande är det främsta filmlandet i Norden. Storhet i det lilla och rekommenderas varmt! Köp in, biografer! Betyg: 5 solglasögonsmissöden av 5 möjliga

 

Ikväll tar jag biopaus och försöker hinna ikapp med sömnen. Innan dess ska jag dock screena Death On Scenic Drive och Heretics från soffan. De visas 19:00 respektive 21:00 på Kino 2 om ni vill kolla in dem!

ANNONS
Av Ulf - 27 september 2017 17:50

Star Trek: Discovery - de två första avsnitten


De senaste tolv åren har varit en populärkulturell Golgatavandring för världens trekkies. Efter en ganska lovande, men inte särskilt väl genomtänkt, reboot har J.J Abrams och grabbarna totalt demolerat franchisen med två totalt usla filmer som inte gör någonting rätt. Det var med det här i åtanke som jag var en smula nervös när jag satte mig ner för att kolla in den senaste installationen. Jag hade inte behövt vara orolig.

 

Seriens två första avsnitt, A Vulcan Hello och Battle At The Binary Stars, utgör tillsammans den bästa pilot jag sett i en Star Trek-serie sedan 1993 års Emissary från Star Trek: Deep Space Nine(1993 - 1999). Kronologiskt satt mellan originalserien och Star Trek: Enterprise (2001 - 2005) utforskar serien det mycket omtalade men mycket sparsmakat visat kriget mellan Federationen och Klingonimperiet. Där Abrams ville gå mot en mer actionbetonad berättarstil och misslyckades tar Discovery upp bollen och visar att det går alldeles ypperligt att kombinera grundidén med utforskande och vetenskap med modern action. Det handlar bara om att man inte får glömma ursprunget och bygga på det som redan finns.


Alex Kurtzmans smutsiga fingrar hålls i schack av veteraner från franchisens guldålder och manuset är i helt rätt ton. Mycket av förhandssnacket har handlat om designen på seriens klingons. Om man verkligen kan sin Trek vet man att designen är fullkomligt logisk när man betänker tidsperioden serien utspelar sig i. Fjanteriuttalanden om att serien till stor mån fokuserar på kvinnliga karaktärer har också höjts. Star Trek har alltid haft kvinnor i ledande positioner och för den sakens skull en kvinnlig kapten som huvudkaraktär i en av sina serier. Vad är problemet? Discovery känns uppdaterad på så många sätt, även könsrollerna, och så måste det få vara. Kom in i 2010-talet för fan!


Det enda lilla smolket jag kan hitta i en annars juvelprydd bägare är att jag inte riktigt är säker på att Sonequa Martin-Green är rätt för huvudrollen. Hon visar upp en väldigt varierande kvalitet i de två inledande avsnitten, men jag både tror och hoppas att hon kommer hitta fotfästet i sin något spretiga framtoning.

 

Discovery är precis den serie jag ville ha. Pilotavsnitten överträffade mina förväntningar med råge. Nu hoppas jag innerligt att den här serien får några säsonger och att den del av fansen som bojkottar serien av diverse puckade anledningar tar sig i kragen. Ni vet inte vad ni missar.

 

Betyg: 5 vulcan hellos av 5 möjliga

Av Ulf - 17 september 2017 12:05

 


Regi:   Sebastian Junger &  Nick Quested

Manus: Mark Monroe

Medverkande: Ghaith Abdul-AhadAmr Al-AzmTareq Al-Hashemi mfl.

Produktionsbolag: Goldcrest Post Production New York & National Geographic

År: 2017

Längd:  99 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6794398/

 

För mer än sex år sedan, den 15:e mars 2011, samlades folk i protest mot regimens behandling av ett gäng tonårspojkar som hade skrivit att "folket vill att regimen faller" på en skola. Efter att de gripits och torterats krävde boende i Daraa och Damaskus deras omedelbara frisläppande. Det var gnistan som tände den krutdurk som blev inbördeskriget i Syrien och även gav ISIS möjlighet att träda fram som en maktfaktor i området.

 

Att få ett samlat grepp om kriget i Syrien är minst sagt en utmaning. Sebastian Junger, Nick Quested och Mark Monroe har lyckats med en fantastisk bedrift i sin dokumentär Hell On Earth. Det kan vara den enda dokumentär om ett pågående krig jag sett som faktiskt tar ett helhetsgrepp om en extremt komplex situation och sätter händelserna i lättförståelig kronologisk ordning. Från USA:s inte så genomtänkta behandling av Ba'ath-partiet i Irak till den syriska regimens cyniska logik (som bet dem i arslet) i hur man skulle hantera protesterna visar Hell On Earth upp en perfekt storm. Samtidigt följer filmskaparna en familj på flykt från Syrien till Europa. Det är otroligt starkt att se deras flykt filmade av dem själva.

 

Hell On Earth skyggar inte för något. Den visar upp krigets fasor utan att titta bort. Jag fick formligen tvinga mig själv att göra det samma. Jag var tvungen att se de blodiga händelserna för att låta lektionen filmen vill ge verkligen sjunka in. Om du har vek mage, ta med en påse. Att se är att förstå och jag har ett mycket bättre grepp om inbördeskrigets verklighet nu än jag hade innan. Visst, jag har sett åtskilliga filmer om konflikten i Syrien och om ISIS, men dessa har i mångt om mycket inriktat sig på en eller två större skeenden. Hell On Earth lyckas på knappt 100 minuter ge en fullt begriplig och fruktansvärt drabbande bild av vad som skett och vad som fortfarande sker. Den söker ge förklaringar till hur ISIS kunde lägga så mycket land under sig så fort som de gjorde och vad som motiverade dem. Informativt, opartiskt så gott de går och ett exempel på dokumentärfilm när den är som allra bäst. Vill du få en helhetsbild av kriget i Syrien finns det mig veterligen inget bättre sätt än att se Hell On Earth.

 

Betyg: 5 rent jävla onda regimer av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 13 september 2017 21:45

 


Regi: Edgar Wright

Manus: Edgar Wright

Medverkande: Ansel ElgortJon BernthalJon Hamm mfl.

Produktionsbolag: Media Rights Capital (MRC)/Working Title Films/Double Negative mfl.

År: 2017

Längd:  112 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3890160/

 

Baby är troligen branschens bäste flyktchaffis och det han inte kan göra med en bil finns inte. Efter att som väldigt ung hamnat i skuld till gangsterbossen Doc har Baby tvingats arbeta av vad han är skyldig. En förutsättning för att han ska klara av sitt jobb är att han ständigt får lyssna på musik för att dränka ut den tinnitus han lider av. Det gör att Baby kanske inte är världens mest sociala person, men när han träffar den vackra Debora ändras detta. Frågan är bara om han verkligen kan lämna tvångstjänstgöringen hos Doc?

 

De första fem minuterna av Baby Driver kan vara det coolaste jag sett när det kommer till biljakter. Till ett pumpande soundtrack gör stuntförarna några helt magiska trick och med en i princip perfekt klippteknik är detta stor filmkonst. Även om filmen inte lyckas ta sig till riktigt samma höjder igen är och resterande dryga 100 minuter en fest för både öga och öra.

 

Baby Driver är en bra symbol för den typen av film som jag ger högsta betyg av en totalt annan anledning än varför jag exempelvis gav det sammma till The Square (2017). Det här väldigt, väldigt mycket yta och en tämligen simplistisk historia, men man måste göra skillnad på yta med eller utan attityd. Flertalet överdesignade filmer som folk hyllar för just sin yta kan jag mest rycka på axlarna åt. Det är för att designen må vara snygg, men det som skapar driv och kraft i filmen - attityden, klippningen, musiken, ljudet - finns inte att hitta någonstans. Baby Driver tangerar alla dessa punkter och då gör det inte så mycket att skådespelet ibland lämnar lite över att önska eller att manuset hade kunnat sammanfattas på en servett. Det är helt enkelt så jävla coolt!

 

Baby Driver är alltigenom, om ordvitsen ursäktas, Edgar Wrights baby. Wright har tidigare visat prov på samma fantastiska fingertoppskänsla i exempelvis The Cornetto Trilogy (2004 - 2013) och här har han dragit på allt till elva. I en perfekt värld hade den här filmen kammat hem åtminstone nomineringar till alla tekniska klasser vid nästa års prisgalor. När det kommer till skådespelet har den dock inte riktigt samma lyckoträffar. Huvudrollsinnehavarna, Ansel Elgort och Lily James, är okej men inte mer. De enda som utmärker sig någorlunda är Kevin Spacey som gangsterbossen Doc och Jamie Foxx som den halvgalne Bats.

 

Det är som sagt inte för skådespelet som man ser Baby Driver. Om du gillar action, biljakter och schysst musik från framförallt 70-talet är det här något du måste se. Det blir inte coolare än så här.

 

Betyg: 5 wheelies av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 19 augusti 2017 13:30

 


Regi: Ruben Östlund

Manus: Ruben Östlund

Medverkande: Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West mfl.

Produktionsbolag: Plattform Produktion/Arte France Cinéma/Coproduction Office mfl.

År: 2017

Längd: 145 min

Land: Sverige/Danmark/Tyskland/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4995790/

 

På väg till visningen av Ruben Östlunds Cannes-vinnare The Square händer något. Vid Botulfsplatsen i Lund tappar en grönsakshandlare fyra lådor med sallad och tomater från en handkärra. Tomaterna rullar åt alla möjliga håll, salladen lägger sig snällt på kullerstenen. Jag och många andra blir vittne till vad som händer. Ett enkelt dilemma om att hjälpa eller ignorera uppstår. Det ska senare visa sig att det är en huvudkonflikterna i The Square som utspelar sig i mikroversion framför mig.

 

The Square låter oss följa Christian, konstnärlig ledare på ett museum för modern konst. Med sviktande besökarantal och en stor donation i fickorna vill Christian att hans nästa projekt, The Square, ska bli något alldeles speciellt. Projektet inriktar sig på altruism och ställer frågan om vi faktiskt kan sätta oss själva i andra rummet när någon uttryckligen ber oss om hjälp? Projektet spiller dock över i livet utanför jobbet för Christian när han blir bestulen. Kan han efterleva sin egen amibtion med The Square och för den sakens skull - hur kan ett konstprojekt ta sig genom dagens mediebrus?

 

Ruben Östlund är Sveriges just nu främste filmskapare. Guldpalmen åsido vet jag inte någon annan som kan göra så fruktansvärt jobbiga filmer som tvingar oss att ta ställning som samtidigt är så roliga. Mer än något annat av hans tidigare verk innehåller The Square en lång rad olika dilemman som spelar på allt ifrån sexualmoral till flockdjursmentalitet. Samtidigt är det en bitande satir över både media och kultursfären. Den eviga frågan om hur långt kan man gå i konstens namn väcks till liv på åtskilliga plan. För att ge filmen ytterligare en dimension finns konstverket The Square på riktigt. Originalet är uppfört i Värnamo och är, precis som i filmen, en fysisk ruta där du kan ställa dig varpå förbipasserande förväntas fråga om du behöver hjälp med något.

 

Som ni märker är The Square en film med väldigt många lager. Den klassiska dramatiska kurvan finns där endast i bakgrunden (med en fejkperipeti mot slutet som gör ont) och det är istället de etiska valen som spelar huvudrollen. Som så många andra av Östlunds alster är The Square både fysiskt och psykiskt påfrestande att se. Som en ondskefull Roy Andersson guidar Östlund oss på en resa genom Stockholms finkulturella landskap och pekar på det absurda i mycket av det. Här finns många scener som stannar hos dig, men kanske främst av alla är den där apimitatören Terry Notary löper amok under en galaöppning.

 

Det är en scen som vevats ett antal gånger i kulturprogram, men den går inte att göra rättvisa om man inte ser den i sin kontext. Scenen är bland de obehagligaste jag sett på länge då den verkligen sätter fingret på bystander-effekten . När går något tillräckligt långt för att vi ska bryta flockmentaliteten och agera? Mitt sällskap för kvällen, som haft diverse jobbiga händelser i livet de senaste åren, kände ett väldigt obehag då Östlunds människokännedom verkligen får oss som tittare att sätta oss in i karaktärernas situation. Som Östlund sa i det till visningen efterföljande samtalet vill han kunna identifera sig med alla karaktärerna i en scen. Det är först då han kan tro på den. Det märks verkligen då Östlunds skickligt navigerar förbi våra psykologiska spärrar och träffar rätt i både hjärta och reptilhjärna.

 

Vår individualitet utan hänsyn till flocken räddar dagen samtidigt som den i andra, mer vardagliga, sammanhang kanske fungerar tvärtom och får oss att inte vilja se eller agera. Östlund kontrasterar den extrema situation som Notarys karaktär Oleg målar upp med den mycket mer vardagliga situationen när vi blir ombedda om en krona eller två från en tiggare. Var ligger ansvaret här? Hos individen eller på samhällsnivå? Östlund ställer alla dessa frågor, men är sen en så pass god människokännare att han visar upp situationer där brist på agerande faktiskt ger positiv effekt (i alla fall i ett kort perspektiv) medan agerande bestraffas. Christians agerande när han blir bestulen är ett bra exempel på det sistnämnda. Genom att gripa in i en potentiellt farlig situation blir han istället för hyllad rånad.

 

Även rent filmiskt är The Square utsökt. Fotot är fantastiskt och kameraarbetet imponerande, i synnerhet gällande de Vertigo-inspirerade scenerna. Skådespelarna är samtliga mycket duktiga i sina roller.Claes Bang gör en bra huvudroll, men den som lyser ännu lite starkare är Elisabeth Moss som kulturreportern som Christian får på halsen. Sexscenen mellan dem är otroligt roligt jobbig att se.

 

Så hur gick det då med grönsakshandlaren? Ställde sig folk bara och tittade? Jag och två andra killar ryckte in. En liten gest av vänlighet räcker långt och belönar både dig själv och den du hjälper. Det kostar inget heller. Hjälp skiten ur varandra!

 

Betyg: 5 apor på amfetamin av 5 möjliga

Av Ulf - 26 juli 2017 18:30

 


"I am your number one fan."

 

Författare: Stephen King

År: 1987 (svensk utgåva 1989)

Sidor: 352

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-1519-0

 

Författaren Paul Sheldon verkar ha haft änglavakt. Efter att ha voltat med sin bil i ett snötäckt Colorado borde han egentligen dött. Istället vaknar han upp, med svåra plågor från sina i princip krossade ben, hemma hos den före detta sjuksköterskan Annie Wilkes. Annie kunde inte tro sina ögon när hon drog ut sin favoritförfattare ur bilvraket och är fast besluten att Paul ska tillfriskna. Hur ska han annars kunna skriva fler böcker om hennes favoritkaraktär, Misery? Det är bara två problem: Paul har tagit livet av karaktären i sin senaste bok och Annie är spritt språngandes galen. Gissa vad Annie håller på att läsa?

 

Det finns vissa karaktärer som man bara kan se på ett speciellt vis. Annie Wilkes är en sådan karaktär. Filmadaptionen från 1990 hade Kathy Bates i rollen som den galna beundrarinnan och hon vann välförtjänt en Oscar för sin prestation. När jag nu läst om Misery för jag vet inte vilken gång i ordningen var det fortfarande Bates ansikte jag såg framför mig. Annie Wilkes är och förblir en av de absolut främsta karaktärer King har skrivit och är ett blodisande porträtt av komplett galenskap utan att gå över gränsen. Wilkes pendlar mellan att vara sitt omhändertagande sjuksköterske-jag, truligt barn och våldsam vuxen utan några som helst spärrar. King vaggar in läsaren i falsk trygghet och lyckas gång på gång chockera med Annies förvandling. Det är inget annat än mästerligt.

 

King har gett flera olika förklaringar till hur Annie Wilkes och idén till boken kom till, men de han upprepat flest gånger är den besvikelse han kände med sina fans när de ratade hans The Eyes Of The Dragon (1987) med invändningen att den inte var i samma genre som han brukade skriva. Den andra förklaringen är att Annie Wilkes är en stand-in för Kings eget missbruk. Kokainet och spriten var hans "number one fans" och precis som Paul är fast hos Annie var King fast i missbruket. Som många andra King-böcker är protagonisten i Misery, Paul, en illa maskerad variant av honom själv. Paul framstår dock inte så mycket som en hjälte som en överlevare. Det finns inget nobelt i hans kamp när han skriker om smärtstillande och hans nästan Stockholms-syndromliknande förhållande till Annie är djupt störande.

 

Misery är en av Kings allra främsta böcker och en psykologisk thriller av allra högsta kvalitet. Fler har troligen sett filmen och även om de är lika lyckas inte denna förmedla samma desperation som boken kan. Dessutom innehåller boken en passage som så bloddrypande äcklig att studiohuvudena nog satte kaffet i halsen. Den gick inte att filma i en mainstream-film 1990 helt enkelt. Den får enorm genomslagskraft i sin framtoning i boken... En av få King-böcker som inte bara är spännande och smått obehaglig utan ren jävla terror!

 

Betyg: 5 kreativa födelsedagstårtor av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 25 juni 2017 12:02

 


Regi:  J.A Bayona

Manus: Patrick Ness (baserat på hans roman)

Medverkande: Lewis MacDougall, Sigourney Weaver, Felicity Jones mfl.

Produktionsbolag: Apaches Entertainment/Participant Media/Películas la Trini mfl.

År: 2016

Längd: 108 min

Land: USA/Storbritannien/Spanien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3416532/

 

Conor har det inte lätt. Hans mor är döende i cancer och Conors framtid med boende och förmyndare är minst sagt oviss. Som om inte det vore nog blir han mobbad och slagen i skolan och förhållandet till hans andra släktingar är ansträngt. En natt händer dock något lika fantastiskt som skrämmande. Utanför fönstret, på kyrkogården, står en massiv idegran som plötsligt får liv. Granen vill berätta tre historier för Conor och kräver att Conor ska berätta en tillbaka när tiden är mogen...

 

Wow! Bara... wow! A Monster Calls har haft stora svårigheter med distributionen och har trots kända namn och källmaterial inte haft så lätt att hitta en publik. Det är riktigt, riktigt synd. Det här kan vara en av de främsta ungdomsfilmer jag sett de senaste 15 åren eller så.

 

Som så ofta när det handlar om ungdoms- och familjefilm som är bra har A Monster Calls det som jag uppskattar mest i sådana här historier - den väjer inte för svåra frågor bara för att filmen är riktad till yngre. Där filmer som handlar om föräldrars sjukdom genom ett barns ögon ofta förenklar och faller ner i en snyfthistoria är den här filmen finstämd och lyhörd. Den tacklar de inombords konflikter som så ofta uppkommer när det gäller sorg - lättnad över att lidandet är på väg att ta slut kontra skam och ilska för att man känner så. Allting porträtteras förtjänstfullt av en mycket duktig ensemble, där Lewis MacDougall uppvisar mognad i sitt skådespel långt utöver sin ringa ålder i rollen som Conor.

 

MacDougall har fin draghjälp av Felicity Jones och Sigourney Weaver som mor respektive mormor. Speciellt Weavers strama spel när hon samtidigt försöker hålla ihop fasaden är makalöst. När trädmonstret dessutom har en mullrande röst av Liam Neeson kan jag bara applådera.

 

A Monster Calls är en fantastisk film. Fotot är vackert, skådespelet som sagt av högsta klass och temat viktigt. Det är dock manusets alla små vinster och nickar till olika tolkningar som gör det här till en av mina favoritfilmer jag sett i år. A Monster Calls kan ses som en helt rak historia, men också som något mycket, mycket dystrare än det redan plågsamma temat. Det finns säkert fem andra tolkningar som går mig förbi efter en första titt, men jag kommer absolut se om den här filmen. För alla barn som är lite äldre är A Monster Calls ett guldkorn. Den är mörk som attan och passar kanske inte alla, men för alla barn och familjer som går igenom något liknande (minus trädmonster) kan den spela en viktig roll för att öppna upp till diskussion och utforska känslor. Det är då en film blir något mer än bara underhållning.

 

Betyg: 5 idegranar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se