Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - 2 maj 2017 19:45

 


Regi: James Gunn

Manus: James Gunn

Medverkande: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Walt Disney Pictures

År: 2017

Längd: 136 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3896198/

 

Teamet fortsätter sina äventyr genom galaxen, men hamnar i trubbel när Rocket bestämmer sig för att stjäla från absolut fel personer. Läget ser dystert ut när gänget plötsligt blir räddade av Ego, en man som säger sig vara Peters far. Samtidigt som Peter, Gamora och Drax försöker utröna sanningshalten i det påståendet lämnas Rocket och Groot ensamma - något som bara kan sluta illa.

 

Guardians Of The Galaxy Vol.2 är det roligaste jag haft med en film än så länge i år. James Gunns osannolikt lyckade adaption av en serie som inte borde gå att adaptera så här bra fortsätter och jag fullkomligt älskar det! Titta på postern några rader upp. Den säger egentligen allt du behöver veta.

 

När DC Comics "motsvarighet" till Guardians filmades i Suicide Squad (2016) försökte man kopiera den totalt knäppa balls-to-the-wall-berättartekniken och designen som Guardians har, ofta med malplacerade pastellfärger. Guardians har i princip kräkt pastellfärger över hela filmen men den ser fantastisk ut, inte så mycket för specialeffekternas skull som för designens. De här filmerna tillhör de fåtal science fiction-äventyr som tänker utanför lådan när det gäller de här sakerna. Eller, utanför lådan? De spränger lådan och bygger en ny av älvdamm och enhörningshorn. Poängen är att mycket designen ser sant utomjordiskt ut eller åtminstone inte som man tagit Roms arkitektur kombinerat med Nazi-Tyskland och satt i rymden... jag tittar på dig, Star Wars.

 

Alla återvändande skådespelare gör bra roller, men den som äger varenda scen han är med i är Dave Bautista som Drax. Det är riktigt kul att Bautista kunnat börja göra karriär i Hollywood på allvar nu efter sin senaste, inte alltför lyckade, tur i wrestlingcirkusen. Han borde, och kommer väl troligen, hålla sig till skådespel. Bautista har en komisk timing som inte går att lära ut. Tillsammans med nykomlingen Pom Klementieff (Mantis) delar han några av filmens absolut roligaste scener. Stort plus även till Kurt Russell som alltid gör bra roller.

 

Att en film är rolig räcker dock inte för att jag ska tokhylla den. Chris Pratts sökande efter sin familj är märkligt rörande och när Cat Stevens går igång mot slutet i Father & Son fällde jag en tår - till en Marvelfilm... med en flygande tvättbjörn. Då vet man att man skrivit ett manus som fungerar på alla möjliga nivåer. Här finns också gott om fan service i form av mer eller mindre kända karaktärer från seriernas värld, men de är just små hyllningar och tar inte överhanden på något sätt.

 

Allt det här, plus ytterligare ett fantastiskt soundtrack och en Mini-Groot som är bland det sötaste du sett, gör Guardians 2 till en film du inte får missa. Om jag hade gett mig in och analyserat den sönder och samman vet jag att jag hade haft saker att klaga på, men om du bara följer med på resan har du något mycket speciellt att se fram emot. Guardians-filmerna befäster därmed sin roll som Marvels mest lyckade filmserie. Gå och se!

 

Betyg: 5 Mini-Groots av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 20 februari 2017 14:30

     


Oscarsgalan 2017: Trio 1: Captain Fantastic, Elle, Hail, Caesar!



Som jag skrev i förra recensionen kommer jag bli tvungen att bunta ihop de filmer som endast är nominerad i en klass. Detta för att hinna med så många filmer som möjligt fram tills galan. Idag kör vi den första trion med Captain Fantastic, Elle och Hail, Caesar!.

 

Captain Fantastic handlar om hur Ben försöker uppfostra sina sex barn efter att hans fru har varit tvungen att bli inlagd på psykiatrisk klinik. Bens familj är dock inte den vanliga förortsfamiljen. Istället lever de i och av skogen. Barnen får ägna sig åt både fysisk och mental rigorös träning med målet att de ska bli helt självförsörjande. Bens planer slås dock i spillror när han nås av beskedet att hans fru begått självmord. Dessutom vill hans svärfar absolut inte se honom på begravningen. Det är något de ska bli två om...


Regissör och manusförfattare Matt Ross har med Captain Fantastic besvarat frågan om hur nära man kan komma en Wes Anderson-film utan att vara Wes Anderson. Jag gillar Wes Anderson så jag är glad att han lyckades komma väldigt nära. Viggo Mortensen är perfekt i rollen som Ben och Ross manusarbete är utsökt. Manuset fungerar på flera plan med allt ifrån litterära referenser till väldigt smart humor. Samtidigt är det en humor med svärta. Huvuddelen av filmen har en tämligen mörk premiss, men skådespelarna, i synnerhet Mortensen och George MacKay i rollen som familjens äldste son, Bo, tacklar ämnet mycket bra. Framförallt gillar jag slutproduktens syntes mellan två extremer som visar på att man faktiskt kan kompromissa utan att förlora sin själ eller sig själv i processen. Hjärtvärmande film för alla som gillar och/eller är lite av en kuf. 4+ skogsmullar av 5 möjliga.

 


Om Captain Fantastic är mörk på sina ställen är franska Elle fullkomligt nattsvart. Michéle är en framgångsrik affärskvinna och VD för ett spelföretag. Inget verkar kunna rubba hennes hårda fasad och framtoning. Detta ändras när hon blir brutalt attackerad och våldtagen i sitt eget hem. Elle börjar sin egen undersökning om vem gärningsmannen är. Kombinerat med andra personliga problem och en deadline som kryper allt närmre blir Elles problem allt värre. Någon vill henne illa, men frågan är om hon egentligen... gillar det?


Paul Verhoevens version av Phillipe Dejans roman Oh... kommer bli mer omdiskuterad än den redan är. Elles komplicerade förhållande till sex mot sin vilja kan säkert verka osmakligt för somliga, men det psykologiska karaktärsporträtt som Isabelle Huppert målar upp i huvudrollen gör Elle till en så pass mångbottnad karaktär att det är svårt att döma. Karaktären blir en gåta som jag inte vet om jag har något svar till - och jag älskar det!


Huppert gör en enastående roll som Elle. Hon spelar karaktären med lika delar känsla som kall beslutsamhet och beräknande. Som tittare vet man aldrig var man har henne. Hon är vad jänkarna brukar kalla "a woman in peril" men för den saken är hon absolut inte hjälplös. Elle agerar och är proaktiv, samtidigt som hon är ett offer för omständigheter utanför sin kontroll, inte minst med hennes färgstarka familjehistoria. Sexscenerna som skildras är sällan eller aldrig för njutning utan som maktmedel. Det gäller inte bara våldtäkten utan även de övriga exemplen. Det finns en smärta hos så många av karaktärerna så att använda Iggy Pops Lust For Life som ett återkommande tema blir nästan äckligt ironiskt.


Ytterligare en detalj som gör att Elle blir en fantastisk film är spelföretaget som Elle driver. De arbetar på ett riktigt spel som jag har i mitt spelbibliotek. Exakt hur det här hänger ihop med filmproduktionen vet jag inte, men effekten blir att scenerna på kontoret blir väldigt trovärdiga.


Elle är ett måste om du tycker om kvalitetsfilm. Att den inte är nominerad till bästa utländska film är ett tjänstefel. Den knockar alla filmer jag sett i den kategorin än så länge med hästlängder. Det är inte ens nära. 5 när fransk film är bra är den helvetes bra av 5 möjliga.

 

 


Avslutningsvis något lättsammare. Bröderna Coens Hail, Caesar! är en underhållande Hollywood-skröna som inte tar sig själv på för stort allvar. Eddie Mannix är en "fixare" för Capitol Studios under 1950-talets mastodontfilmsprojekt. Under inspelningen av ett bibelepos sett från en romersk centurions ögon (därav filmens titel) får Mannix dock ett svårlöst fall. Filmens stjärna, Baird Whitlock, kidnappas och produktionen stannar av. Därtill måste Mannix lösa alla andra problem som dyker upp i filmstudion.


Det var ett tag sedan bröderna Coen gjorde något riktigt bra och den trenden håller tyvärr i sig. Hail, Caesar! lyckas vara en underhållande film, men ack så splittrad. Manusarbetet skulle behövt en omgång till helt enkelt och fokus borde ha varit på kidnappningshistorien helt och hållet. Det är klart, här finns scener som är väldigt roliga på egna ben, men som helhet lyckas man inte riktigt knyta ihop säcken utan att det känns som en axelryckning.


Nåja, ensemblespelet är bra och gamle Coen-bekantingen George Clooney kan fortfarande vara förvånansvärt rolig. Den som stjäl de scener han är med i är dock lite förvånande Channing Tatum som den dumsnälle westernstjärnan Burt Gurney. Det fina skådespelet i kombination med produktionsdesign att dö för gör ändå Hail, Caesar! till en sevärd film. Dessutom är det ganska skickligt att kunna göra en film som både är ett kärleksbrev som ett långfinger åt Hollywood. Betyg: 3 svärd- och sandalepos av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 12 februari 2017 21:00

 


Regi: Ezra Edelman

Manus: N/A

Medverkande: O.J Simpson (arkivbilder), Nicole Brown-Simpson (arkivbilder), Mark Fuhrman mfl.

Produktionsbolag: ESPN Films/Laylow Films

År: 2016

Längd: 467 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5275892/


Tidigt den 13:e juni, 1994, larmades Los Angeles-polisen om ett dubbelmord i den välbärgade stadsdelen Brentwood. Det stod snart klart att ett av offren var Nicole Brown, ex-fru till den kanske mest kände amerikanske fotbollspelaren i världen, O.J Simpson. Simpson hade sedan 60-talet varit en av de mest dyrkade sportikonerna i USA och hade även börjat slå sig in i filmvärlden. Gripandet av O.J var startskottet på den största mediecirkus till rättegång som någonsin skådats och ett ikarosfall som ingen hade sett maken till.


Närmre åtta timmar lång är O.J.: Made In America den längsta film som någonsin nominerats till en Oscar och absolut den längsta dokumentär jag sett. För att bli nominerad till en Oscar måste din film ha haft premiär på en filmfestival och/eller biografvisningar och ja, Made In America visades i sin helhet på Sundance för att sedan visas på utvalda biografer. Tack och lov delades den upp i fem cirka 90 minuter långa delar för TV-premiären. Jag brukar ju orera om att filmer är för långa och borde enligt alla sådana åsikter även tycka det om Made In America. Efter de åtta timmarna är jag dock helt överkörd, på ett bra sätt.


Ezra Edelman har gjort en djupdykning i den amerikanska rasismens historia med tonvikt på de svartas situation i Los Angeles från 60-talet och framåt. Han visar på hur negativ särbehandling och ren främlingsfientlighet låg till grund för två av de mest ökända upploppen i amerikansk historia, Watts och Rodney King-upproret. På så vis lyckas Edelman göra en stark tematisk koppling till den värld där Simpson slog igenom och hur han sågs av både vita och svarta och Simpsons egna vägran att ens ta i rasfrågan.


I min recension av 13th (2016) nämnde jag att perioden 1970 - 2000 inte utforskats särskilt väl när det gäller afroamerikansk nutidshistoria. Edelman kan mycket väl ha gjort det definitiva verket när det gäller tematiken under nämnda tidsperiod. Sällan har jag sett en så pass välresearchad dokumentär där båda sidor får komma till tals. Edelman tar bara plats när han behöver och låter materialet tala för sig själv. Trots att alla med någon typ av allmänbildning vet hur det gick i rättegången presenteras denna på ett sätt som får de flesta fiktiva rättegångsdraman att blekna. Allt det där som jurister poängterar är fejk i filmer händer verkligen här.


Det är ganska tydligt var Edelman lutar i skuldfrågan, men det är ganska svårt att som oberoende observatör inte tycka att Simpson troligen var/är skyldig. En åklagarsida som tappade bollen åtskilliga gånger (fast i rättvisans namn hade de en massa otur också), ett team advokater som gjorde fallet till en rasfråga och en djupt jävig jury låg till grund för en av de märkligaste rättegångarna någonsin.


Det kanske är det sistnämnda som är allra mest chockerande med Edelmans dokumentär. En av jurymedlemmarna, intervjuad inför den här dokumentären, säger att hon och flertalet andra röstade som de gjorde som hämnd för Rodney King-fallet. Det är ett långfinger i ansiktet på det amerikanska rättsväsendet och om USA inte hade haft sina "double jeopardy-lagar" skulle fallet säkert kunnat tas upp igen på bara dessa grunder.


Om du har det minsta intresse av true crime-dokumentärer eller amerikansk historia är Made In America ett måste. Det är ett makalöst journalistiskt arbete som kommer studeras av framtida dokumentärfilmare.


Betyg: 5 handskar av 5 möjliga




Av Ulf - 28 januari 2017 22:00

 


Regi:  Damien Chazelle

Manus: Damien Chazelle

Medverkande: Emma Stone, Ryan Gosling, Rosemarie DeWitt mfl.

Produktionsbolag: Black Label Media/Gilbert Films/Summit Entertainment mfl.

År: 2016

Längd: 128 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3783958/

 

Mia är en aspirerande skådespelerska som flyttat till Los Angeles för karriären. Mias drömmar går dock inget vidare och för att tjäna ihop pengar till hyran jobbar hon som servitris. Dessutom stöter hon gång på gång ihop med jazzpianisten Sebastian som irriterar henne något fruktansvärt - i alla fall tills de börjar lära känna varandra.

 

Många av de allra bästa filmerna kan ses på en rad olika sätt. För den som "bara" vill se en välspelad musikal med bra musik är La La Land ett ypperligt val. Det är inte därför som filmen gav mig rysningar och fick mig att stundtals glömma bort att andas. Inte heller är det manusets sanslösa kärleksbrev till Hollywoods guldålder med en referenslista lång som en kortroman som nästan fick mig att gå i däck. Det är inte fotot, musiken, kemin mellan Stone och Gosling, regin eller produktionsdesignen heller. Det är allt det där kombinerat. La La Land är en av de mest fullkomliga filmer jag sett på år och dar.

 

Det ska sägas att jag gillar musikaler. Jag är däremot ganska kräsen med vilka filmmusikaler jag gillar. Ofta dras jag till "alternativa" tolkningar av gängse musikalteman såsom i The Rocky Horror Picture Show (1975) eller Little Shop Of Horrors (1986). Därför var jag också något skeptisk till La La Land. Förra gången en stormusikal från Hollywood fick mycket uppmärksamhet slutade det i magplask med den kanske sämsta versionen av Les Misérables (2012) jag sett, undantaget Anne Hathaways rollprestation. La La Land knockade mig tack och lov redan i öppningsnumret.

 

Emma Stone och Ryan Gosling är båda makalöst bra i sina roller. Jag har varit lite avogt inställd till Stones tidigare prestationer, men här visar hon på en bredd och ett djup som hon inte ens har varit i närheten av tidigare. Gosling har varit en storfavorit hos mig sedan länge och han cementerar den platsen hos mig med den här rollen. Det enda lilla jag har att anmärka på när det gäller skådespelarna är att Gosling kanske inte har världens bästa sångröst. Det som däremot är fantastiskt imponerande är att det är Gosling själv, tidigare helt utan pianoträning, som spelar i jazzscenerna.

 

Med en kärlek till film-, konst- och musikhistorien är La La Land en film du inte får missa. Jag kan redan nu säga att den kommer vinna bästa film på Oscarsgalan och få en rad andra priser att lägga till den meriten. För en gångs skull är en film som är så här pass omtalad en riktig tungviktsutmanare även i de tekniska klasserna. Ren och skär filmmagi från Damien Chazelle som håller på att karva sig en plats hos de riktigt stora berättarna i Hollywood. Först 2014 års bästa film i Whiplash och nu det här. Stick a fork in me, I'm done, det blir inte bättre än så här.

 

Betyg: 5 i princip perfekta filmer av 5 möjliga

Av Ulf - 6 januari 2017 21:15

 


Regi: Tom Ford

Manus: Tom Ford (baserat på Austin Wrights roman Tony & Susan)

Medverkande: Amy Adams, Jake Gyllenhaal, Aaron Taylor-Johnson mfl.

Produktionsbolag: Artina Films/Focus Features/Fade to Black Productions mfl.

År: 2016

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4550098/


Susan Morrow kämpar med sitt andra äktenskap samtidigt som hon driver ett framgångsrikt konstgalleri. En dag får hon ett paket med ett manuskript skrivet av hennes ex-make, Edward, som hon inte pratat med på drygt 20 år. Susan blir helt uppslukad av romanen, men inser snart att Edward har använt inte så lite inspiration hämtad från deras uppbrott...


Screeners till Oscarsgalan börjar äntligen trilla in i dropboxen och jag kunde inte vara gladare! De är rätt sena i år, vilket har sin förklaring i förra årets läcka där i princip alla filmer som kunde tänkas bli nominerade fanns för nedladdning på piratsajterna redan i mitten på december. Hur som helst ska det blir kul att kunna sätta igång lite med det årliga Oscarsprojektet. Jag kunde heller inte ha fått en bättre början. Nocturnal Animals är en solklar femma och något av det mest drabbande jag sett på länge.


Jake Gyllenhaals bästa rollprestationer är när han spelar psykiskt lidande. Han har hittat sin nisch där och hans huvudroll i Nocturnal Animals är inget undantag. Dock är det inte Gyllenhaal som är allra bäst. I en film med inte mindre än fyra Oscarsnominerade skådespelare är det mycket svårt att peka på vem som är bäst. Efter mycket funderande står valet mellan Amy Adams i den kvinnliga huvudrollen och Aaron Taylor-Johnson som den huvudsaklige skurken, Ray. Taylor-Johnson, sedan tidigare mest känd för sin huvudroll i Kick-Ass (2010), är magnifikt obehaglig.


De fina skådespelarinsatserna kompletteras med ett väldigt välskrivet manus. Tom Ford har lyckats väva en historia inne i en historia så skickligt att det ibland är svårt att se vart den ena slutar och den andra tar vid. Den inom-fiktiva berättelsen är ett hårdkokt och rörande thrillerdrama som hade varit en bra film i sig själv. Nu står den sida vid sida om ett trovärdigt kärleksdrama som mynnar ut i obehag när kopplingar görs till Tonys bok. Kort sagt, manuset skriver inte tittaren på näsan utan vill helst lura oss att godta saker för att sedan ställa dem på sin spets. Detta görs med mycket små medel och rörelser. Det är inte några stora plot twists det handlar om utan är mer subtilt än så. Mycket, mycket bra. 


Blott Fords andra film som regissör och manusförfattare bådar Nocturnal Animals väldigt gott inför framtiden. Nu hoppas jag det inte tar sju år till innan hans nästa film. Det här är nämligen fantastiskt bra!


Betyg: 5 förtäckta hot... eller? av 5 möjliga

Av Ulf - 13 december 2016 22:45

 


Regi:  Richard Donner

Manus: Mitch Glazer & Michael O'Donoghue (baserat på Charles Dickens berättelse A Christmas Carol)

Medverkande: Bill MurrayKaren Allen, John Forsythe mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures & Mirage Productions

År: 1988

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0096061/


Frank Cross må vara den yngste chefen för ett tv-bolag i USA:s historia, men framgången har haft ett pris. Allmänt avskydd av allt och alla sätter Frank upp en hård fasad. Denna börjar rämna när han besöks av spöket av sin gamle chef. Samtidigt som Frank brottas med de tre spökena från förr, nu och framtiden håller hans tv-bolag på att producera en extremt ambitiös live-föreställning av A Christmas Carol som ska sändas på julafton. Kaoset kan börja!


Charles Dickens A Christmas Carol är i min mening något av det bästa som skrivits. På drygt 60 sidor lyckas Dickens fånga hela julens budskap och skriva ett lysande karaktärsporträtt av huvudkaraktären Ebenezer Scrooge. Den har också visat sig vara ytterst väl lämpad för att översätta till både scen och film. Om jag inte missminner mig har jag redan recenserat både två och tre adaptioner tidigare, men när dessa har varit ganska trogna källmaterialet är Scrooged en modernisering av samma saga. Det är något som ganska ofta mest blir dåligt och pinsamt daterat efter ett tag. Richard Donner tillhör de som lyckats.


Scrooged är en master class i skådespeleri av Bill Murray. Murrays karakteristiskt cyniska humor passar rollen perfekt och hans känslosvallningar genom historien är väldigt övertygande. Murray har dock bra draghjälp av en riktigt bra ensemble med skådespelare som hade sin storhetstid på 80-talet. Bland annat ses Karen Allen som Franks gamla kärlek Claire och Bobcat Goldthwait kanaliserar sin inre "Zed" på ett extremt underhållande vis.


Manuset lyser med sin modernisering. Samtidigt är det här ändock en snart 30 år gammal film vilket gör att den har daterats på ett charmigt sätt. Specialeffekterna, i princip alla gjorda på klassiskt praktiskt vis, är i absoluta toppklass och ser fortfarande fantastiska ut. När filmen sen tonar ut till en lång slutscen där Murray i princip får improvisera ett altruistiskt brandtal rann tårarna på mig. Det här är en nästintill perfekt julfilm som jag inte hade sett sedan tonåren. Nu lär den bli tradition.


Betyg: 5 julspecialer med showgirls av 5 möjliga

Av Ulf - 10 december 2016 15:12

 


Regi:  Christian Carion

Manus: Christian Carion

Medverkande: Diane Kruger, Benno Fürmann, Guillaume Canet mfl.

Produktionsbolag: Nord-Ouest Productions/Senator Film Produktion/Artémis Productions mfl.

År: 2005

Längd: 116 min

Land: Frankrike/Tyskland/Storbritannien/Belgien/Norge/Japan/Rumänien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0424205/


Fortfarande en av de bästa julfilmer jag sett. Recensionen saxad från inlägget 19/12 - 2009:

 

Det är jul i första världskrigets skyttegravar, 1914. På ena sidan står tyskarna och på den andra fransmännen och skottarna. Efter en spänd höst med många dödsfall händer något fantastiskt. På julaftonsnatt börjar tyskarna sjunga julsånger, skottarna svarar och fransmännen stämmer in. De stridande parterna kommer överens om en vapenvila för julhelgen. Det visar sig dock att ta upp vapen mot en fiende man brutit bröd och gått i julotta med inte är lika enkelt som den demoniserade bild de fått av sina respektive stater.

 

Historien om vapenvilan 1914 har berättats och återberättats i en rad olika media och jag förstår varför. Första världskriget kan vara det mest meningslösa av meningslösa krig. Det fanns inte två stridande ideologier som stod öga mot öga och ingen egentlig vilja att ockupera landområden. Soldaterna, trots propagandan, avskydde inte sin fiende som representanter för ett förtryckande system utan mycket av ilskan riktades mot de egna militärledningarna och de styrande. Bara det faktum att en vapenvila där fiender kunde umgås utan att skjuta på varandra faktiskt ägde rum är ett bevis på hur fruktansvärt onödigt kriget var.

 

Joyeux Noël beskriver kanske inte händelserna helt historiskt korrekt, men faktum är att de utelämnat vissa saker som antagligen skulle förefalla som för otroliga också. Skådespelet är utsökt, med Bruno Fürmann som största behållning som den tyske tenoren/soldaten Sprink. Manuset är väldigt väl uppbyggt och även om det blir känslosamt blir det aldrig överdrivet sentimentalt. Speciellt scenen med julottan är helt magisk och fick mig faktiskt att gråta en skvätt. Scenen är prov på när filmkonst är som allra mäktigast. En detalj som gör filmen än bättre är att alla soldaterna talar sina egna språk - inte engelska med tysk eller fransk brytning. Sättet som kommunikationssvårigheterna övervinns på är ofta genialiskt. Teckenspråk och charader blandas med det universella språket fotboll.

 

Jag skulle verkligen vilja rekomendera den här filmen till alla som vill se något annorlunda med julens budskap i år och inte samma gamla vanliga filmer som TV repriserar år ut och år in. Det här är ett vackert julmirakel och är jämte Tomten är far till alla barnen (som i mitt tycke är den ultimata julkatastroffilmen) ett måste i mitt filmtittande runt jul.

 

Betyg: 5 skyttegravsjulgranar av 5 möjliga

 

Av Ulf - 27 oktober 2016 16:45

 

FFF 2016 Dag 8: Puckjävel! (och finstämt animerat)

 

När jag var fem år gammal fick jag en av min barndoms mest älskade leksaker - ett bordshockeyspel. Jag spelade tills jag blev så bra att folk inte ville möta mig i annat än matcher som varade i fem minuter. Tills dags dato är jag obesegrad i matcher upp till nio mål. Igår anordnade FFF en bordshockeyturnering... i matcher om fem minuter. Mitt tappra Sverige mötte de finska lejonen i tre matcher. Hur det gick? Tja, som det brukar gå när Sverige spelar mästerskap i lagidrott - en uddamålsförlust, en fullkomlig krossvinst och en oavgjord. Det som grämer mig är den sistnämnda där jag hade en puckjävel i stolpen med två sekunder kvar. Om den hade suttit hade jag vunnit turneringen. Nu blev jag trea. Jag kan i alla fall luta mig mot att jag fortfarande är obesegrad i matcher upp till nio. Men fan... puckjävel! (Nej då, jag är ingen tävlingsmänniska, hur kan ni tro det?)

 

I och med att jag sköt stolpe ut på Stadshallen missade jag också den fransk-spanska animerade filmen Psychonauts: The Forgotten Children (2015). När jag idag såg den som screener på min i jämförelse futtiga tv-skärm önskar jag att jag sett den på duk istället. Innan filmen prisades filmerna som vunnit Lunds Méliès d'Argent. De nominerade de respektive klasserna var:

 

Långfilm

 

Don't Knock Twice (Storbritannien, 2016)

Bieffekterna (Sverige, 2016)

Shelley (Danmark/Sverige, 2016)

Tank 432 (Storbritannien, 2015)

K-Shop (Storbritannien, 2016)

The Open (Frankrike/Belgien/Storbritannien, 2015)

 

 

Kortfilm

 

Macabre (Portugal, 2015)

Sputnik (Spanien, 2016)

Juliet (Frankrike, 2015)

The End (Frankrike, 2015)

Mr. Sand (Danmark/Belgien, 2016)

Adam Peiper (Spanien, 2015)

Voltaire (Belgien/Nederländerna, 2015)

 

Juryn valde K-Shop som vinnaren i långfilmsklassen med motiveringen: "A bizarre and deeply disturbing confrontation with a violent racist society, a story that keeps evolving, and with excellent and realistic acting from the main character down to the extras." Jag hade hellre sett Bieffekterna som vinnare, men är inte helt missnöjd ändå. Tillsammans med nämnda film och Don't Knock Twice var K-Shop nummer tre i trion bästa nominerade filmer.

 

Kortfilmsklassen vanns av Macabre med motiveringen: "A dark and evocative surreal animation with Kafkaesque references and an intense score.". Som stor beundrare av Kafka tyckte jag de nämnda referenserna mest kändes krystade och hade helt klart hellre sett Juliet eller möjligtvis Sputnik som vinnare. Kanske kan man lobba för en juryplats nästa år?

 

 

Filmen som visades efter utdelningen var som sagt den något förvirrande döpta Psychonauts: The Forgotten Children. För mig är Psychonauts ett fantastiskt datorspel som jag väntat på skulle få en animerad filmversion. Besvikelsen blev dock kort när jag sögs in i den fantastiska värld som Pedro Rivero och Alberto Vázquez presenterar. Baserad på den senares graphic novel handlar Psychonauts om en rad antropomorfiska djur levande på en ö mitt ute i ingenstans. En gång i tiden var ön vacker och full med liv och växtlighet, men efter en industriolycka är det mesta grått och öde. Dinky tänker inte låta ön förstöra hennes liv utan ger sig tillsammans med sina vänner ut efter ett sätt att ta sig därifrån. Vakande över dem finns den mystiske Birdboy, Dinkys kärleksintresse, som gömmer något fasansfullt inom sig...

 

Det här är så bra att jag inte vet var jag ska ta vägen. Till en början blev jag lite misstänksam över den väldigt hackiga berättarstrukturen, men när designen, färgvalen och ljudet verkligen drar in en i filmen kunde jag bara kapitulera. Tecknarstilen ser ut som en blandning mellan hur jag tänker mig Tim Burtons mardrömmar och 80-talets Don Bluth. Det är inte den enda beröringspunkten med Bluth som står att finna heller. Bluths filmer låg alltid på gränsen till vad som kunde tänkas att småbarn skulle kunna se utan att bli alltför rädda. Psychonauts balanserar också på denna linje, men till skillnad från Bluth så trillar den ofta över till den mörkare sidan. Jag rekommenderar inte den här filmen för barn!

 

Även om ramberättelsen är ganska rak är tematiken tung. I en mån eller annan måste de flesta karaktärer kämpa mot beroende av ett eller annat slag, om det så är droger eller socialt beroende. Jag kände dock aldrig att jag blev skriven på näsan utan filmen presenterar dessa inslag surrealistiskt som paradoxalt nog också blir mer konkreta av detta tilltag. Vissa scener är fruktansvärt obehagliga.

 

Psychonauts är en förbaskat vacker film att titta på och förlora sig i. För er som gillar animation och inte är under 15 år rekommenderar jag den verkligen. Om du kan se den på duk, gör det. Gör inte om mitt misstag. Puckjävel... 5 kopparletande råttor av 5 möjliga.

 

 

Kvällen avslutades med celebert besök i och med Mats Näslunds medverkande inför visningen av hockeydokumentären Ice Guardians (2016). För er som är sportanalfabeter är Näslund en av Sverige främsta hockeyspelare genom tiderna, med bland annat en lång NHL-karriär bakom sig. Det var just detta som han också svarade på frågor om i den inledande frågestunden. Ice Guardians handlar först och främst om den så kallade "enforcer-kulturen" - det vill säga spelare som sätts på isen för att skydda lagets stjärnor och att oftare än inte slåss med motståndarlagets enforcers. Vad är det som driver dessa män till att ta den här rollen?

 

Jag måste säga att jag kände ett visst släktskap med hockeyslagsmålskämparna i filmen. En fighter är en fighter oavsett sport och jag kände igen mycket av exempelvis den inofficiella uppförandekodexen från min egen träning som kampsportare. Likaså, många enforcers beskrivs som väldigt lugna och trevliga utanför plan. Det är min upplevelse av kampsportare med - kan du slåss vet du också vilka risker det innebär och att det finns en tid och plats för fysiskt handgemäng och när du låter bli. Det blir som en sport inom sporten och mycket riktigt visar filmen också hur spelarna tränar boxning, jujutsu och andra kampsporter.

 

Filmen tar också klar ställning för att enforcer-kulturen behövs - inte som ett publikspektakel utan som ett sätt att förebygga skador. Efter att hårdare straff för slagsmål infördes har nämligen antalet allvarliga skador ständigt ökat i NHL. Enforcers spelade en viktig roll i att screena ut de som ville skada lagkamraterna och slog dem helt sonika på käften.

 

Ice Guardians balanserar sina för- och motargument, men driver helt klart en tes. Det är också en mycket nordamerikansk dokumentär till stilen då ämnet förvisso är mycket intressant, men där upprepningarna blir lite för mycket ibland. Det blir väldigt många intervjuer där folk i princip säger samma saker. Riktigt intressant blir det inte förrän man börjar prata om risker och belöning med enforcer-rollen. På det hela taget en intressant dokumentär som skulle tjänat på att inte vara så snackig. 3+ cross-checkings av 5 möjliga.

 

Ikväll går jag på en helafton som bevistas av min och många andra mäns tonårskärlek Christina Lindberg. Svensk kult på duk med Anita - ur en tonårsflickas dagbok (1973), klockan 19:00 på Kino.

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se