Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - 28 januari 2017 22:00

 


Regi:  Damien Chazelle

Manus: Damien Chazelle

Medverkande: Emma Stone, Ryan Gosling, Rosemarie DeWitt mfl.

Produktionsbolag: Black Label Media/Gilbert Films/Summit Entertainment mfl.

År: 2016

Längd: 128 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3783958/

 

Mia är en aspirerande skådespelerska som flyttat till Los Angeles för karriären. Mias drömmar går dock inget vidare och för att tjäna ihop pengar till hyran jobbar hon som servitris. Dessutom stöter hon gång på gång ihop med jazzpianisten Sebastian som irriterar henne något fruktansvärt - i alla fall tills de börjar lära känna varandra.

 

Många av de allra bästa filmerna kan ses på en rad olika sätt. För den som "bara" vill se en välspelad musikal med bra musik är La La Land ett ypperligt val. Det är inte därför som filmen gav mig rysningar och fick mig att stundtals glömma bort att andas. Inte heller är det manusets sanslösa kärleksbrev till Hollywoods guldålder med en referenslista lång som en kortroman som nästan fick mig att gå i däck. Det är inte fotot, musiken, kemin mellan Stone och Gosling, regin eller produktionsdesignen heller. Det är allt det där kombinerat. La La Land är en av de mest fullkomliga filmer jag sett på år och dar.

 

Det ska sägas att jag gillar musikaler. Jag är däremot ganska kräsen med vilka filmmusikaler jag gillar. Ofta dras jag till "alternativa" tolkningar av gängse musikalteman såsom i The Rocky Horror Picture Show (1975) eller Little Shop Of Horrors (1986). Därför var jag också något skeptisk till La La Land. Förra gången en stormusikal från Hollywood fick mycket uppmärksamhet slutade det i magplask med den kanske sämsta versionen av Les Misérables (2012) jag sett, undantaget Anne Hathaways rollprestation. La La Land knockade mig tack och lov redan i öppningsnumret.

 

Emma Stone och Ryan Gosling är båda makalöst bra i sina roller. Jag har varit lite avogt inställd till Stones tidigare prestationer, men här visar hon på en bredd och ett djup som hon inte ens har varit i närheten av tidigare. Gosling har varit en storfavorit hos mig sedan länge och han cementerar den platsen hos mig med den här rollen. Det enda lilla jag har att anmärka på när det gäller skådespelarna är att Gosling kanske inte har världens bästa sångröst. Det som däremot är fantastiskt imponerande är att det är Gosling själv, tidigare helt utan pianoträning, som spelar i jazzscenerna.

 

Med en kärlek till film-, konst- och musikhistorien är La La Land en film du inte får missa. Jag kan redan nu säga att den kommer vinna bästa film på Oscarsgalan och få en rad andra priser att lägga till den meriten. För en gångs skull är en film som är så här pass omtalad en riktig tungviktsutmanare även i de tekniska klasserna. Ren och skär filmmagi från Damien Chazelle som håller på att karva sig en plats hos de riktigt stora berättarna i Hollywood. Först 2014 års bästa film i Whiplash och nu det här. Stick a fork in me, I'm done, det blir inte bättre än så här.

 

Betyg: 5 i princip perfekta filmer av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 6 januari 2017 21:15

 


Regi: Tom Ford

Manus: Tom Ford (baserat på Austin Wrights roman Tony & Susan)

Medverkande: Amy Adams, Jake Gyllenhaal, Aaron Taylor-Johnson mfl.

Produktionsbolag: Artina Films/Focus Features/Fade to Black Productions mfl.

År: 2016

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4550098/


Susan Morrow kämpar med sitt andra äktenskap samtidigt som hon driver ett framgångsrikt konstgalleri. En dag får hon ett paket med ett manuskript skrivet av hennes ex-make, Edward, som hon inte pratat med på drygt 20 år. Susan blir helt uppslukad av romanen, men inser snart att Edward har använt inte så lite inspiration hämtad från deras uppbrott...


Screeners till Oscarsgalan börjar äntligen trilla in i dropboxen och jag kunde inte vara gladare! De är rätt sena i år, vilket har sin förklaring i förra årets läcka där i princip alla filmer som kunde tänkas bli nominerade fanns för nedladdning på piratsajterna redan i mitten på december. Hur som helst ska det blir kul att kunna sätta igång lite med det årliga Oscarsprojektet. Jag kunde heller inte ha fått en bättre början. Nocturnal Animals är en solklar femma och något av det mest drabbande jag sett på länge.


Jake Gyllenhaals bästa rollprestationer är när han spelar psykiskt lidande. Han har hittat sin nisch där och hans huvudroll i Nocturnal Animals är inget undantag. Dock är det inte Gyllenhaal som är allra bäst. I en film med inte mindre än fyra Oscarsnominerade skådespelare är det mycket svårt att peka på vem som är bäst. Efter mycket funderande står valet mellan Amy Adams i den kvinnliga huvudrollen och Aaron Taylor-Johnson som den huvudsaklige skurken, Ray. Taylor-Johnson, sedan tidigare mest känd för sin huvudroll i Kick-Ass (2010), är magnifikt obehaglig.


De fina skådespelarinsatserna kompletteras med ett väldigt välskrivet manus. Tom Ford har lyckats väva en historia inne i en historia så skickligt att det ibland är svårt att se vart den ena slutar och den andra tar vid. Den inom-fiktiva berättelsen är ett hårdkokt och rörande thrillerdrama som hade varit en bra film i sig själv. Nu står den sida vid sida om ett trovärdigt kärleksdrama som mynnar ut i obehag när kopplingar görs till Tonys bok. Kort sagt, manuset skriver inte tittaren på näsan utan vill helst lura oss att godta saker för att sedan ställa dem på sin spets. Detta görs med mycket små medel och rörelser. Det är inte några stora plot twists det handlar om utan är mer subtilt än så. Mycket, mycket bra. 


Blott Fords andra film som regissör och manusförfattare bådar Nocturnal Animals väldigt gott inför framtiden. Nu hoppas jag det inte tar sju år till innan hans nästa film. Det här är nämligen fantastiskt bra!


Betyg: 5 förtäckta hot... eller? av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 13 december 2016 22:45

 


Regi:  Richard Donner

Manus: Mitch Glazer & Michael O'Donoghue (baserat på Charles Dickens berättelse A Christmas Carol)

Medverkande: Bill MurrayKaren Allen, John Forsythe mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures & Mirage Productions

År: 1988

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0096061/


Frank Cross må vara den yngste chefen för ett tv-bolag i USA:s historia, men framgången har haft ett pris. Allmänt avskydd av allt och alla sätter Frank upp en hård fasad. Denna börjar rämna när han besöks av spöket av sin gamle chef. Samtidigt som Frank brottas med de tre spökena från förr, nu och framtiden håller hans tv-bolag på att producera en extremt ambitiös live-föreställning av A Christmas Carol som ska sändas på julafton. Kaoset kan börja!


Charles Dickens A Christmas Carol är i min mening något av det bästa som skrivits. På drygt 60 sidor lyckas Dickens fånga hela julens budskap och skriva ett lysande karaktärsporträtt av huvudkaraktären Ebenezer Scrooge. Den har också visat sig vara ytterst väl lämpad för att översätta till både scen och film. Om jag inte missminner mig har jag redan recenserat både två och tre adaptioner tidigare, men när dessa har varit ganska trogna källmaterialet är Scrooged en modernisering av samma saga. Det är något som ganska ofta mest blir dåligt och pinsamt daterat efter ett tag. Richard Donner tillhör de som lyckats.


Scrooged är en master class i skådespeleri av Bill Murray. Murrays karakteristiskt cyniska humor passar rollen perfekt och hans känslosvallningar genom historien är väldigt övertygande. Murray har dock bra draghjälp av en riktigt bra ensemble med skådespelare som hade sin storhetstid på 80-talet. Bland annat ses Karen Allen som Franks gamla kärlek Claire och Bobcat Goldthwait kanaliserar sin inre "Zed" på ett extremt underhållande vis.


Manuset lyser med sin modernisering. Samtidigt är det här ändock en snart 30 år gammal film vilket gör att den har daterats på ett charmigt sätt. Specialeffekterna, i princip alla gjorda på klassiskt praktiskt vis, är i absoluta toppklass och ser fortfarande fantastiska ut. När filmen sen tonar ut till en lång slutscen där Murray i princip får improvisera ett altruistiskt brandtal rann tårarna på mig. Det här är en nästintill perfekt julfilm som jag inte hade sett sedan tonåren. Nu lär den bli tradition.


Betyg: 5 julspecialer med showgirls av 5 möjliga

Av Ulf - 10 december 2016 15:12

 


Regi:  Christian Carion

Manus: Christian Carion

Medverkande: Diane Kruger, Benno Fürmann, Guillaume Canet mfl.

Produktionsbolag: Nord-Ouest Productions/Senator Film Produktion/Artémis Productions mfl.

År: 2005

Längd: 116 min

Land: Frankrike/Tyskland/Storbritannien/Belgien/Norge/Japan/Rumänien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0424205/


Fortfarande en av de bästa julfilmer jag sett. Recensionen saxad från inlägget 19/12 - 2009:

 

Det är jul i första världskrigets skyttegravar, 1914. På ena sidan står tyskarna och på den andra fransmännen och skottarna. Efter en spänd höst med många dödsfall händer något fantastiskt. På julaftonsnatt börjar tyskarna sjunga julsånger, skottarna svarar och fransmännen stämmer in. De stridande parterna kommer överens om en vapenvila för julhelgen. Det visar sig dock att ta upp vapen mot en fiende man brutit bröd och gått i julotta med inte är lika enkelt som den demoniserade bild de fått av sina respektive stater.

 

Historien om vapenvilan 1914 har berättats och återberättats i en rad olika media och jag förstår varför. Första världskriget kan vara det mest meningslösa av meningslösa krig. Det fanns inte två stridande ideologier som stod öga mot öga och ingen egentlig vilja att ockupera landområden. Soldaterna, trots propagandan, avskydde inte sin fiende som representanter för ett förtryckande system utan mycket av ilskan riktades mot de egna militärledningarna och de styrande. Bara det faktum att en vapenvila där fiender kunde umgås utan att skjuta på varandra faktiskt ägde rum är ett bevis på hur fruktansvärt onödigt kriget var.

 

Joyeux Noël beskriver kanske inte händelserna helt historiskt korrekt, men faktum är att de utelämnat vissa saker som antagligen skulle förefalla som för otroliga också. Skådespelet är utsökt, med Bruno Fürmann som största behållning som den tyske tenoren/soldaten Sprink. Manuset är väldigt väl uppbyggt och även om det blir känslosamt blir det aldrig överdrivet sentimentalt. Speciellt scenen med julottan är helt magisk och fick mig faktiskt att gråta en skvätt. Scenen är prov på när filmkonst är som allra mäktigast. En detalj som gör filmen än bättre är att alla soldaterna talar sina egna språk - inte engelska med tysk eller fransk brytning. Sättet som kommunikationssvårigheterna övervinns på är ofta genialiskt. Teckenspråk och charader blandas med det universella språket fotboll.

 

Jag skulle verkligen vilja rekomendera den här filmen till alla som vill se något annorlunda med julens budskap i år och inte samma gamla vanliga filmer som TV repriserar år ut och år in. Det här är ett vackert julmirakel och är jämte Tomten är far till alla barnen (som i mitt tycke är den ultimata julkatastroffilmen) ett måste i mitt filmtittande runt jul.

 

Betyg: 5 skyttegravsjulgranar av 5 möjliga

 

Av Ulf - 27 oktober 2016 16:45

 

FFF 2016 Dag 8: Puckjävel! (och finstämt animerat)

 

När jag var fem år gammal fick jag en av min barndoms mest älskade leksaker - ett bordshockeyspel. Jag spelade tills jag blev så bra att folk inte ville möta mig i annat än matcher som varade i fem minuter. Tills dags dato är jag obesegrad i matcher upp till nio mål. Igår anordnade FFF en bordshockeyturnering... i matcher om fem minuter. Mitt tappra Sverige mötte de finska lejonen i tre matcher. Hur det gick? Tja, som det brukar gå när Sverige spelar mästerskap i lagidrott - en uddamålsförlust, en fullkomlig krossvinst och en oavgjord. Det som grämer mig är den sistnämnda där jag hade en puckjävel i stolpen med två sekunder kvar. Om den hade suttit hade jag vunnit turneringen. Nu blev jag trea. Jag kan i alla fall luta mig mot att jag fortfarande är obesegrad i matcher upp till nio. Men fan... puckjävel! (Nej då, jag är ingen tävlingsmänniska, hur kan ni tro det?)

 

I och med att jag sköt stolpe ut på Stadshallen missade jag också den fransk-spanska animerade filmen Psychonauts: The Forgotten Children (2015). När jag idag såg den som screener på min i jämförelse futtiga tv-skärm önskar jag att jag sett den på duk istället. Innan filmen prisades filmerna som vunnit Lunds Méliès d'Argent. De nominerade de respektive klasserna var:

 

Långfilm

 

Don't Knock Twice (Storbritannien, 2016)

Bieffekterna (Sverige, 2016)

Shelley (Danmark/Sverige, 2016)

Tank 432 (Storbritannien, 2015)

K-Shop (Storbritannien, 2016)

The Open (Frankrike/Belgien/Storbritannien, 2015)

 

 

Kortfilm

 

Macabre (Portugal, 2015)

Sputnik (Spanien, 2016)

Juliet (Frankrike, 2015)

The End (Frankrike, 2015)

Mr. Sand (Danmark/Belgien, 2016)

Adam Peiper (Spanien, 2015)

Voltaire (Belgien/Nederländerna, 2015)

 

Juryn valde K-Shop som vinnaren i långfilmsklassen med motiveringen: "A bizarre and deeply disturbing confrontation with a violent racist society, a story that keeps evolving, and with excellent and realistic acting from the main character down to the extras." Jag hade hellre sett Bieffekterna som vinnare, men är inte helt missnöjd ändå. Tillsammans med nämnda film och Don't Knock Twice var K-Shop nummer tre i trion bästa nominerade filmer.

 

Kortfilmsklassen vanns av Macabre med motiveringen: "A dark and evocative surreal animation with Kafkaesque references and an intense score.". Som stor beundrare av Kafka tyckte jag de nämnda referenserna mest kändes krystade och hade helt klart hellre sett Juliet eller möjligtvis Sputnik som vinnare. Kanske kan man lobba för en juryplats nästa år?

 

 

Filmen som visades efter utdelningen var som sagt den något förvirrande döpta Psychonauts: The Forgotten Children. För mig är Psychonauts ett fantastiskt datorspel som jag väntat på skulle få en animerad filmversion. Besvikelsen blev dock kort när jag sögs in i den fantastiska värld som Pedro Rivero och Alberto Vázquez presenterar. Baserad på den senares graphic novel handlar Psychonauts om en rad antropomorfiska djur levande på en ö mitt ute i ingenstans. En gång i tiden var ön vacker och full med liv och växtlighet, men efter en industriolycka är det mesta grått och öde. Dinky tänker inte låta ön förstöra hennes liv utan ger sig tillsammans med sina vänner ut efter ett sätt att ta sig därifrån. Vakande över dem finns den mystiske Birdboy, Dinkys kärleksintresse, som gömmer något fasansfullt inom sig...

 

Det här är så bra att jag inte vet var jag ska ta vägen. Till en början blev jag lite misstänksam över den väldigt hackiga berättarstrukturen, men när designen, färgvalen och ljudet verkligen drar in en i filmen kunde jag bara kapitulera. Tecknarstilen ser ut som en blandning mellan hur jag tänker mig Tim Burtons mardrömmar och 80-talets Don Bluth. Det är inte den enda beröringspunkten med Bluth som står att finna heller. Bluths filmer låg alltid på gränsen till vad som kunde tänkas att småbarn skulle kunna se utan att bli alltför rädda. Psychonauts balanserar också på denna linje, men till skillnad från Bluth så trillar den ofta över till den mörkare sidan. Jag rekommenderar inte den här filmen för barn!

 

Även om ramberättelsen är ganska rak är tematiken tung. I en mån eller annan måste de flesta karaktärer kämpa mot beroende av ett eller annat slag, om det så är droger eller socialt beroende. Jag kände dock aldrig att jag blev skriven på näsan utan filmen presenterar dessa inslag surrealistiskt som paradoxalt nog också blir mer konkreta av detta tilltag. Vissa scener är fruktansvärt obehagliga.

 

Psychonauts är en förbaskat vacker film att titta på och förlora sig i. För er som gillar animation och inte är under 15 år rekommenderar jag den verkligen. Om du kan se den på duk, gör det. Gör inte om mitt misstag. Puckjävel... 5 kopparletande råttor av 5 möjliga.

 

 

Kvällen avslutades med celebert besök i och med Mats Näslunds medverkande inför visningen av hockeydokumentären Ice Guardians (2016). För er som är sportanalfabeter är Näslund en av Sverige främsta hockeyspelare genom tiderna, med bland annat en lång NHL-karriär bakom sig. Det var just detta som han också svarade på frågor om i den inledande frågestunden. Ice Guardians handlar först och främst om den så kallade "enforcer-kulturen" - det vill säga spelare som sätts på isen för att skydda lagets stjärnor och att oftare än inte slåss med motståndarlagets enforcers. Vad är det som driver dessa män till att ta den här rollen?

 

Jag måste säga att jag kände ett visst släktskap med hockeyslagsmålskämparna i filmen. En fighter är en fighter oavsett sport och jag kände igen mycket av exempelvis den inofficiella uppförandekodexen från min egen träning som kampsportare. Likaså, många enforcers beskrivs som väldigt lugna och trevliga utanför plan. Det är min upplevelse av kampsportare med - kan du slåss vet du också vilka risker det innebär och att det finns en tid och plats för fysiskt handgemäng och när du låter bli. Det blir som en sport inom sporten och mycket riktigt visar filmen också hur spelarna tränar boxning, jujutsu och andra kampsporter.

 

Filmen tar också klar ställning för att enforcer-kulturen behövs - inte som ett publikspektakel utan som ett sätt att förebygga skador. Efter att hårdare straff för slagsmål infördes har nämligen antalet allvarliga skador ständigt ökat i NHL. Enforcers spelade en viktig roll i att screena ut de som ville skada lagkamraterna och slog dem helt sonika på käften.

 

Ice Guardians balanserar sina för- och motargument, men driver helt klart en tes. Det är också en mycket nordamerikansk dokumentär till stilen då ämnet förvisso är mycket intressant, men där upprepningarna blir lite för mycket ibland. Det blir väldigt många intervjuer där folk i princip säger samma saker. Riktigt intressant blir det inte förrän man börjar prata om risker och belöning med enforcer-rollen. På det hela taget en intressant dokumentär som skulle tjänat på att inte vara så snackig. 3+ cross-checkings av 5 möjliga.

 

Ikväll går jag på en helafton som bevistas av min och många andra mäns tonårskärlek Christina Lindberg. Svensk kult på duk med Anita - ur en tonårsflickas dagbok (1973), klockan 19:00 på Kino.

 

Av Ulf - 23 oktober 2016 11:30

 


FFF 2016 Dag 6: Ett steg fram, två steg bak (men ganska bra ändå)

 

Entusiastisk över fredagens Bieffekterna såg jag fram emot att se mer svensk genrefilm i Vilsen (2016). Jag valde mellan detta och att uppleva virtual reality som ett skadat rådjur (!) i Oh Deer! (2016). Jag valde fel...

 

 

Flera bestialiska mord inträffar i Göteborg. Gemensamt är de geometriska mönster som karvats in i offrens ryggar. Polisen Göran Lidman får i uppdrag att leda utredningsgruppen som tillsätts. Bevisen pekar mot en ockult grupp som verkar i staden. Samtidigt försöker den före detta prästen Gabriella komma underfund med vad som egentligen hände när hennes far försvann på 70-talet. Snart korsas Lidmans och Gabriellas vägar, men frågan är om det är för sent?

 

Alltså, jag är ledsen, men jag kan inte ta det här på allvar. Vilsen innehåller i princip alla klyschor du kan tänka dig i filmer av det här slaget. Exempelvis är Lidman givetvis en frånskild far som låtit jobbet komma i första hand. Vidare har han ett komplicerat förhållande till sin son och hans team består av medelålders män som "alltid gjort saker på sitt sätt" kombinerat med ambitiösa yngre poliser som kommer med "nydanande" idéer som gärningsmannaprofilering. Snark. Det enda som saknas är att en av poliserna tar sig en sup, lutar sig tillbaka och säger "fan, vilket jobb man har alltså".

 

Klyschor är klyschor av en anledning. Om man använder dem på ett bra sätt och är medveten om vad man gör kan de fortfarande fungera. Det kräver dock bra karaktärer och ett tajt manus. Karaktärerna i Vilsen är, som ovan beskrivet, tyvärr papperstunna och manuset läcker som ett såll. Framförallt är det feldisponerat. Det är Gabriellas historia som man hade kunnat göra något med, inte Lidmans fattigmans-Beck. Dessutom skulle dialogen behöva ett antal revideringar. Jag dog lite inombords redan vid repliken: "Guds hand finns i Göteborg". Det som fick mig att skratta högt var dock när en karaktär, för att understryka hur ond hen är, slår ihop tänderna framför Lidman. I shit you not. Om Bieffekterna var ett steg framåt är Vilsen två steg tillbaka. 1 vilsen själ i pannkakan av 5 möjliga.

 

 

 


Jag hade planerat att spendera lördagkvällen i soffan med screeners av de två övriga filmer som visades, Don't Knock Twice (2016) och Egomaniac (2016). Wilmer X ljög dock för mig - jag kunde inte lita på teknikens under. Istället tog jag mig till Filmstaden (och inte Kino som jag skrev igår) för att tvätta bort den beska smaken av Vilsen. Det visade sig vara ett lyckodrag.

 

Don't Knock Twice handlar om hur en konstnär, Jess, försöker återankyta med sin dotter efter att hon lämnat henne hos socialen nio år tidigare. Dottern, Chloe, är inte alltför tänd på idén, men när en gammal vandringssägen som hon själv har en del i visar sig kanske vara sann följer hon med sin mor hem trots allt. Men Chloe har inte bara kläder med sig i bagaget...

 

DTK är kul. Det finns inget bättre ord att beskriva den med. Istället för att försöka ge en djuplodande psykologisk undersökning av sina karaktärer eller dylikt trycker den plattan i mattan och släpper inte på gasen tills eftertexterna rullar. Caradog W. James står för regin och håller den lika tajt som jag hoppades på i och med att jag verkligen gillade hans insatser i registolen med hans förra film, The Machine (2013). Här verkar James ha fått en säck med beprövade skräckteman och troper och istället för att välja och vraka tömmer han ut hela innehållet på en gång. Detta tillvägagångssätt ger förvisso en ganska splittrad film där logiken inte alltid fungerar, men jag kan ha överseende med det den här gången. DTK vill skrämma dig och gör det med beprövade knep som funkar mycket bättre i biosalongen än hemma (läs: jump scares). Dessutom, med Katee Sackhoff i huvudrollen är det svårt att gå fel. Om du gillar spökerier och är redo att sätta hjärnan på standby ett tag är DTK något att kolla in! 3+ knackningar av 5 möjliga.

 

 

 

Innan kvällens avslutande film, Egomaniac, visades den mycket ambitiösa svenska kortfilmen Legend Of Dark Rider (2016). Det är början till en längre film på samma tema som kretsar kring vikingalegender och är den enda kortfilm som visas utanför specifika kortfilmspaket på FFF i år. Handlingen kretsar kring en grupp soldater som skickas norrut för att ta reda på sanningshalten bakom ryktena om ett monster som härjar på de snöiga vidderna. När de söker skydd på ett värdshus inser de snart att jägaren lätt kan bli byte själv. Jag ser verkligen fram emot och hoppas att detta blir den långfilm som planeras. Produktionsvärdena är genom taket för en kortfilm och fick mig att tänka på en mix mellan valfri Conan-film och någon av de senare årens fantasyserier. Mycket väl värd att hålla ögonen på!


Jag hade ingen koll alls på vad jag gav mig in på med Egomaniac, men den visade sig vara festivalens (nåja, Lundadelen av festivalen) bästa film hittills. Catherine Sweeney är en aspirerande filmskapare som försöker få finansiering för sitt nästa projekt, en romantisk zombiekomedi, samtidigt som hon måste hålla sig flytande med pengar för att betala mat och hyra. Catherine stiftar bekantskap med två mer eller mindre lodisar till producenter, men inser att hon måste börja kompromissa för att få sin film gjord. Men var drar man gränsen? Kan man verkligen ha med en talande hund i en romantisk zombiekomedi?


Egomaniac är verkligen en filmälskares film. Många som är så pass filmintresserade som undertecknad har någon gång försökt göra en film själva. Oftast faller det på teknik och pengar. Mitt eget projekt, en slasher inspelad i världens läskigaste ödehus, föll samman när man helt sonika rev huset. Igenkänningsfaktorn med Catherine är därför stor för min del. Möten utan poäng, kompromisser och åter kompromisser. Catherine måste dessutom kämpa mot synen på kvinnliga genreregissörer (något som jag av förklarliga skäl inte behövde göra) och ändra sin image därefter.

 

Resultatet är en fruktansvärt rolig film för dig som gillar galghumor och kreativa processer. Filmens titel är smått briljant bara den, eftersom den verkligen sätter fingret på vilken typ av person du behöver kunna vara för att få saker och ting gjorda i affärsvärlden. Nic Lamont är perfekt i rollen som Catherine och har en slags surmulen uppsyn som gjorde att jag småskrattade vid varje närbild. Hon har komisk timing och jag både hoppas och tror vi kommer se mer av Lamont i framtiden. Om DTK var kul på ett underhållande sätt, fast utan skratt, är Egomaniac en veritabel skrattfest. Den innehåller scener som fick mig att tjuta av skratt och är ett måste för alla aspirerande filmskapare eller fans av svart komik i allmänhet. Lysande! 5 pratande strumphundar av 5 möjliga.

 

Idag kollar jag in de Méliés-nominerade kortfilmerna i ett paket på Kino klockan 15:00 och stannar kvar för Lilith's Awakening klockan 17:00. Ikväll visas även Shelley och K-Shop 19:00 respektive 21:00 på Kino, men dessa har jag redan hunnit se. Hepp!

Av Ulf - 25 september 2016 17:00


Everything Trek del 15: The Original Series 3.2 - 3.5

 

 

3.2. The Enterprise Incident

 

Sändes: 27/9 1968

Stardate: 5027.3

Manus: D.C Fontana

Regi: John Meredyth Lucas

Platser: The Neutral Zone (demilitariserad gränszon mellan Federationen och det Romulanska imperiet)

Betyg: 5/5

 

Kapten Kirk uppträder märkligt och snarstucket. Mer än vanligt det vill säga. Till råga på detta ger han order som inte bara är ologiska utan direkt farliga. Besättningen, i tron om att Kirk lyder order från Federationen, styr Enterprise genom den neutrala zonen mellan Federationen och det Romulanska imperiet. Så fort de kommer över gränsen till imperiet omringas de av tre romulanska skepp, till synes utrustade med cloakingteknik...

 

Det är nästan en regel att när man blandar in The Neutral Zone i ett avsnitt så kommer det bli spektakulärt och bra. The Enterprise Incident är inget undantag från regeln. Mycket välskrivet av D.C Fontana och med tajt regi av Meredyth Lucas är det här ett avsnitt i bästa matinéstil som skickligt manövererar genom politiska förtecken om kapprustning. Spocks annorlunda roll i avsnittet gör också sitt till samtidigt som det ligger helt i hans natur som karaktär. Med en spännande story, god regi och förhållandevis fint skådespel (okej, inte Shatner) från merparten av de inblandade är The Enterprise Incident ett av mina favoritavsnitt i tredje säsongen. Bör inte missas!

 

 

  Är det där spetsiga romulanska öron eller är du bara glad att se mig?

 

 


3.3 The Paradise Syndrome

 

Sändes: 4/10 1968

Stardate: 4842.6

Manus: Margaret Armen

Regi: Jud Taylor

Platser: Amerind (en planet med mycket jordlika egenskaper, hem för en mix av amerikanska urinnevånare)

Betyg: 2-/5

 

Enterprise besöker planeten Amerind för att avstyra ett potentiellt katastrofalt asteroidnedslag. Väl där förvånas de över hur jordlik planeten är, inte minst att den befolkas av människor med väldigt mycket gemensamt med en rad stammar av amerikanska urfolk. När Kirk undersöker en mystisk obelisk på planeten tappar han minnet och när besättningen inte kan hitta honom tvingas de fokusera på asteroiden. När Kirk vaknar upp ser urinnevånarna honom som en gud...

 

Vissa avsnitt av originalserien har inte åldrats väl och The Paradise Syndrome är ett väldigt tydligt exempel på detta. De amerikanska urinnevånarna porträtteras som "nobla vildar" som inte utvecklats nämnvärt på de hundratals år som de spenderat på Amerind. Kirk å andra sidan, trots tappat minne, visar sig vara ett tekniskt geni som på några månader gör livet mycket drägligare för stammarna. Han är ju vit man... och gud. Ja... ni hör hur sunkigt det här låter. När man inte ens kan hitta riktiga amerikanska urinnevånare att spela alla rollerna så använder man sig dessutom av vad jag bara kan beskriva som "red face". Det är riktigt illa.

 

Avsnittets andra halva, den om asteroiden, räddar avsnittet från ett sämre betyg. Den expanderar på "Space Seed-teorin" och har några intressanta idéer. Det gör dock inte avsnittet särskilt sevärt. Speciellt inte med en Shatner som inte ens försöker längre.

 

 

 

  En av Shatners mer subtila scener

 

 

 

3.4 And The Children Shall Lead

 

Sändes: 11/10 1968

Stardate: 5029.5

Manus: Edward J. Lakso

Regi: Marvin Chomsky

Platser: Epsilon Indi I (huvudplaneten i sitt solsystem, lokaliserad cirka 20 ljusår från Sol. Tidigare hem för en avancerad ras, nu Federationskoloni), Marcos XII (tolfte planeten i Marcos-systemet med en population på flertalet miljoner), Triacus (Tidigare hem för ett legendariskt piratband, nu under Federationskontroll), Starbase 4 (omämnd).

Betyg: 1/5

 

Ett nödanrop för Enterprise till Triacus, där de finner alla vuxna kolonisatörer döda. Märkligt nog tycks barnen varken sörja sina föräldrar eller ens kännas vid att de dött. Efter att plockat ombord dem på skeppet börjar snart konstiga saker hända. Barnen står under kontroll av något, eller någon, som tillåter dem styra folks handlingar genom suggestion...

 

Uj... det här är en riktig soppa. För att tropen med elaka barn ska fungera så måste barnskådespelarna hålla måttet. Det gör de inte. Å andra sidan kanske man inte ska klanka ner på deras insatser när man jämför dem med Shatner. Alltså, det här är nog det avsnitt av originalserien som Shatner kör sina mest imiterade gester - alla efter varandra. Det är en studie i uselt skådespel! Som sådant är det ganska fascinerande, men när manuset spretar åt elva håll samtidigt har regissör Chomsky inte något vidare att arbeta med. And The Children Shall Lead räknas ofta till ett av de sämsta avsnitten i serien. Den här gången håller jag med. Skippa.

 

  Never, ever, ever trust a ginger - you will always regret it

 


 

3.5 Is There In Truth No Beauty?


Sändes: 18/10 1968

Stardate: 5630.7

Manus: Jean Lisette Aroeste

Regi: Ralph Senensky

Platser: Den galaxtiska barriären (starkt energifält som avgränsar Vintergatan), Medusa (omnämnd), Vulcan (omnämnd)

Betyg: 2/5

 

Enterprise ska transportera Medusas ambassadör tillbaka till dess hemvärld. Medusianerna, varelser av ren energi, driver de utan stark mental disciplin galna om de skulle se på dem. När amabassadörens assistent, Dr. Miranda Jones, blir föremål för en oönskad uppvaktning av sin medarbetare gör han misstaget att se på ambassadören...

 

Is There In Truth No Beauty? har en del riktigt intressanta idéer, men lyckas tyvärr inte utveckla dem. Historien om en varelse så annorlunda (besättningen använder ordet "ful", men det är svårt att se hur ett energimönster skulle vara fult) att den driver människor galna låter som något från H.P Lovecraft och borde nog också skrivits så. Istället får vi en ganska långsam betraktelse över skönhetens natur och ett manus som egentligen inte har särskilt mycket att säga. Stort plus blir det dock för Diana Muldaur i rollen som Dr. Jones. Ett proffs ut i fingerspetsarna som kallades in med kort varsel då den ursprungliga skådespelerskan fick förhinder. Att hon stjäl varenda scen hon är med i är därför också imponerande. På det hela taget är Is There No Beauty In Truth? ett dussinavsnitt som varken engagerar eller förargar.

 

  Fast strandmodet på 2200-talet rockar

 


 

Av Ulf - 26 juli 2016 15:30

 


Regi:  Matt & Ross Duffer (skapare)

Manus: Matt & Ross Duffer (skapare)

Medverkande: Winona Ryder, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown mfl.

Produktionsbolag: 21 Laps Entertainment

År: 2016

Längd: cirka 8 x 50 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4574334/


Mike, Dustin, Lucas och Will tillhör knappast skolans tuffaste gäng. Istället spenderar de merparten av sin tid med att spela rollspel tillsammans. Efter en spelkväll försvinner Will spårlöst. När vännerna är ute och letar efter honom stöter de på den märkliga flickan Eleven. Iklädd sjukhuskläder och med rakad skalle verkar hon vara på flykt från någon. Samtidigt försöker även Wills familj med allt de kan tänka på för att hitta honom. Spåren pekar snart mot en forskningsanläggning som skyddas av militären...


Jag tror alla barn av 80-talet har sett E.T the Extra-Terrestrial (1982) någon gång. Många har prisat olika delar av filmen med allt ifrån manus till den klassiska musiken som utgångspunkter. Det som alltid slog mig när jag såg filmen var dock scenen nästan precis i början när vi kommer in i en spelomgång av Dungeons & Dragons. Nog för att jag gillar rollspel i sig, men det var inte det som fångade mig. Istället var det den känsla och stämning som Spielberg kunde bygga upp i något så vardagligt som ett gäng ungar som sitter runt ett bord och spelar spel. När jag var liten kunde jag aldrig sätta fingret på exakt vad det var och har därför helt enkelt kommit att kalla det för "Spielberg-stämningen" - det vill säga förmågan att hitta en genuin känsla i det enkla. Varför hela den här utläggningen av Spielbergs mer än 30 år gamla rulle? För att Stranger Things ger mig den här känslan mest hela tiden.


Stranger Things utspelar sig under tidigt 80-tal av ett flertal anledningar. Avsaknaden av mobiltelefoner och internet gör att historien känns desto mer trovärdig. Det är många situationer i serien där ett mobiltelefonsamtal eller efterforskningar på nätet skulle kunna lösa problem. Jag tror inte vi är riktigt medvetna om hur stor del av berättartekniken som faktiskt förändrats med framväxten av kommunikationsnäten. Hur du än skriver din historia måste du åtminstone förhålla dig till modern teknik. Eller gör man som The Duffer Brothers - backar bandet och eliminerar tekniken överhuvudtaget.


Nu är det inte främst tekniken som står som huvudanledning till att förlägga serien till 80-tal. Den mest uppenbara anledningen är att det var under denna period som Spielberg regisserade och/eller producerade sina främsta filmer med ovan nämnda stämning. Hela serien är ett kärleksbrev till Spielberg, men det finns även andra tunga influenser. Stephen King har varit väldigt positiv till serien och prisat den i intervjuer och på sociala medier. Det är inte så konstigt. Tematiken känns väldigt kopplad till King och framförallt hans böcker från 80-talet. Det mest talande exemplet är IT (1986) - en historia om en grupp barn som inte är särskilt populära socialt ställs mot obeskrivlig ondska. Det finns även andra, tekniska aspekter, till seriens kronologiska förankring. Musiken består i princip enbart av hits från 80-talet som kanske låg lite utom de mest populära topplistorna och när The Duffer Brothers till och med använder sig av pålagt VHS-brus (i HD-kvalitet, ironiskt nog) och typsnitt som för tankarna till Stephen King är det svårt för en skräckdiggare i min generation att värja sig. Soundtracket som inte är hämtat från diverse artister är skrivet av medlemmarna i gruppen SURVIVE - en grupp som jag upptäckte i och med en annan 80-talsdoftande produktion, The Guest (2014). Tänk en synthmatta signerad Carpenter och du vet vad du har att vänta dig.


All teknisk briljans och referenser åsido vore inte Stranger Things något att skriva hem om såvida den inte hade haft de rollprestationer och manus den bjuder på. Winona Ryder gör en mycket bra roll som Wills desperata mor, Joyce. Det var länge sedan jag såg Ryder i något överhuvudtaget och ännu längre sedan jag såg henne i något bra. I vissa stunder spelar hon över något, men jag tar hellre det än underspel. 


Ryder må vara bra, men Stranger Things är barnskådespelarnas serie. Samtliga är otroligt bra, men de två som verkligen sticker ut är Gaten Matarazzo som Dustin och Millie Bobby Brown i rollen som Eleven. Brown har flertalet känslomässiga scener som hon spelar med en inlevelse långt bortom hennes ringa ålder. Matarazzo fungerar som gängets comic relief, men hans porträtt av en ung kille med ett handikapp (en bensjukdom som gör att hans tänder inte kommit ut som de ska) har samtidigt en svärta under ytan. Stort plus får även Natalia Dyer i rollen som Mikes storasyster Nancy.


Utöver den smittande stämningen bjuder manuset på en spännande historia om vänskap, övernaturligheter och coming-of-age. På sina ställen är den ganska mörk och skrämmande, så jag vet inte riktigt om jag håller med om att det skulle vara den familjeserie den i mångt om mycket lanserats som. Det här är ett lysande exempel på varför vi i Sverige utöver 11-årsgränsen skulle haft en PG-13. Men framförallt följer Stranger Things i samma tradition som Netflix andra serier - den är i princip omöjlig att sluta titta på! När Netflix dessutom sin vana trogen släpper en hel säsong åt gången är lyckan gjord. Med tajt regi, karaktärsutveckling som heter duga och en berättarglädje jag sällan sett maken till är Stranger Things en serie du inte får missa. Det är det bästa som gått på TV (nåja, nät-tv) i år och om inget fantastiskt händer fram tills nyår lär det förbli så också.


Betyg: 5 konstiga men underbara saker av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se