Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - 23 oktober 2016 11:30

 


FFF 2016 Dag 6: Ett steg fram, två steg bak (men ganska bra ändå)

 

Entusiastisk över fredagens Bieffekterna såg jag fram emot att se mer svensk genrefilm i Vilsen (2016). Jag valde mellan detta och att uppleva virtual reality som ett skadat rådjur (!) i Oh Deer! (2016). Jag valde fel...

 

 

Flera bestialiska mord inträffar i Göteborg. Gemensamt är de geometriska mönster som karvats in i offrens ryggar. Polisen Göran Lidman får i uppdrag att leda utredningsgruppen som tillsätts. Bevisen pekar mot en ockult grupp som verkar i staden. Samtidigt försöker den före detta prästen Gabriella komma underfund med vad som egentligen hände när hennes far försvann på 70-talet. Snart korsas Lidmans och Gabriellas vägar, men frågan är om det är för sent?

 

Alltså, jag är ledsen, men jag kan inte ta det här på allvar. Vilsen innehåller i princip alla klyschor du kan tänka dig i filmer av det här slaget. Exempelvis är Lidman givetvis en frånskild far som låtit jobbet komma i första hand. Vidare har han ett komplicerat förhållande till sin son och hans team består av medelålders män som "alltid gjort saker på sitt sätt" kombinerat med ambitiösa yngre poliser som kommer med "nydanande" idéer som gärningsmannaprofilering. Snark. Det enda som saknas är att en av poliserna tar sig en sup, lutar sig tillbaka och säger "fan, vilket jobb man har alltså".

 

Klyschor är klyschor av en anledning. Om man använder dem på ett bra sätt och är medveten om vad man gör kan de fortfarande fungera. Det kräver dock bra karaktärer och ett tajt manus. Karaktärerna i Vilsen är, som ovan beskrivet, tyvärr papperstunna och manuset läcker som ett såll. Framförallt är det feldisponerat. Det är Gabriellas historia som man hade kunnat göra något med, inte Lidmans fattigmans-Beck. Dessutom skulle dialogen behöva ett antal revideringar. Jag dog lite inombords redan vid repliken: "Guds hand finns i Göteborg". Det som fick mig att skratta högt var dock när en karaktär, för att understryka hur ond hen är, slår ihop tänderna framför Lidman. I shit you not. Om Bieffekterna var ett steg framåt är Vilsen två steg tillbaka. 1 vilsen själ i pannkakan av 5 möjliga.

 

 

 


Jag hade planerat att spendera lördagkvällen i soffan med screeners av de två övriga filmer som visades, Don't Knock Twice (2016) och Egomaniac (2016). Wilmer X ljög dock för mig - jag kunde inte lita på teknikens under. Istället tog jag mig till Filmstaden (och inte Kino som jag skrev igår) för att tvätta bort den beska smaken av Vilsen. Det visade sig vara ett lyckodrag.

 

Don't Knock Twice handlar om hur en konstnär, Jess, försöker återankyta med sin dotter efter att hon lämnat henne hos socialen nio år tidigare. Dottern, Chloe, är inte alltför tänd på idén, men när en gammal vandringssägen som hon själv har en del i visar sig kanske vara sann följer hon med sin mor hem trots allt. Men Chloe har inte bara kläder med sig i bagaget...

 

DTK är kul. Det finns inget bättre ord att beskriva den med. Istället för att försöka ge en djuplodande psykologisk undersökning av sina karaktärer eller dylikt trycker den plattan i mattan och släpper inte på gasen tills eftertexterna rullar. Caradog W. James står för regin och håller den lika tajt som jag hoppades på i och med att jag verkligen gillade hans insatser i registolen med hans förra film, The Machine (2013). Här verkar James ha fått en säck med beprövade skräckteman och troper och istället för att välja och vraka tömmer han ut hela innehållet på en gång. Detta tillvägagångssätt ger förvisso en ganska splittrad film där logiken inte alltid fungerar, men jag kan ha överseende med det den här gången. DTK vill skrämma dig och gör det med beprövade knep som funkar mycket bättre i biosalongen än hemma (läs: jump scares). Dessutom, med Katee Sackhoff i huvudrollen är det svårt att gå fel. Om du gillar spökerier och är redo att sätta hjärnan på standby ett tag är DTK något att kolla in! 3+ knackningar av 5 möjliga.

 

 

 

Innan kvällens avslutande film, Egomaniac, visades den mycket ambitiösa svenska kortfilmen Legend Of Dark Rider (2016). Det är början till en längre film på samma tema som kretsar kring vikingalegender och är den enda kortfilm som visas utanför specifika kortfilmspaket på FFF i år. Handlingen kretsar kring en grupp soldater som skickas norrut för att ta reda på sanningshalten bakom ryktena om ett monster som härjar på de snöiga vidderna. När de söker skydd på ett värdshus inser de snart att jägaren lätt kan bli byte själv. Jag ser verkligen fram emot och hoppas att detta blir den långfilm som planeras. Produktionsvärdena är genom taket för en kortfilm och fick mig att tänka på en mix mellan valfri Conan-film och någon av de senare årens fantasyserier. Mycket väl värd att hålla ögonen på!


Jag hade ingen koll alls på vad jag gav mig in på med Egomaniac, men den visade sig vara festivalens (nåja, Lundadelen av festivalen) bästa film hittills. Catherine Sweeney är en aspirerande filmskapare som försöker få finansiering för sitt nästa projekt, en romantisk zombiekomedi, samtidigt som hon måste hålla sig flytande med pengar för att betala mat och hyra. Catherine stiftar bekantskap med två mer eller mindre lodisar till producenter, men inser att hon måste börja kompromissa för att få sin film gjord. Men var drar man gränsen? Kan man verkligen ha med en talande hund i en romantisk zombiekomedi?


Egomaniac är verkligen en filmälskares film. Många som är så pass filmintresserade som undertecknad har någon gång försökt göra en film själva. Oftast faller det på teknik och pengar. Mitt eget projekt, en slasher inspelad i världens läskigaste ödehus, föll samman när man helt sonika rev huset. Igenkänningsfaktorn med Catherine är därför stor för min del. Möten utan poäng, kompromisser och åter kompromisser. Catherine måste dessutom kämpa mot synen på kvinnliga genreregissörer (något som jag av förklarliga skäl inte behövde göra) och ändra sin image därefter.

 

Resultatet är en fruktansvärt rolig film för dig som gillar galghumor och kreativa processer. Filmens titel är smått briljant bara den, eftersom den verkligen sätter fingret på vilken typ av person du behöver kunna vara för att få saker och ting gjorda i affärsvärlden. Nic Lamont är perfekt i rollen som Catherine och har en slags surmulen uppsyn som gjorde att jag småskrattade vid varje närbild. Hon har komisk timing och jag både hoppas och tror vi kommer se mer av Lamont i framtiden. Om DTK var kul på ett underhållande sätt, fast utan skratt, är Egomaniac en veritabel skrattfest. Den innehåller scener som fick mig att tjuta av skratt och är ett måste för alla aspirerande filmskapare eller fans av svart komik i allmänhet. Lysande! 5 pratande strumphundar av 5 möjliga.

 

Idag kollar jag in de Méliés-nominerade kortfilmerna i ett paket på Kino klockan 15:00 och stannar kvar för Lilith's Awakening klockan 17:00. Ikväll visas även Shelley och K-Shop 19:00 respektive 21:00 på Kino, men dessa har jag redan hunnit se. Hepp!

ANNONS
Av Ulf - 25 september 2016 17:00


Everything Trek del 15: The Original Series 3.2 - 3.5

 

 

3.2. The Enterprise Incident

 

Sändes: 27/9 1968

Stardate: 5027.3

Manus: D.C Fontana

Regi: John Meredyth Lucas

Platser: The Neutral Zone (demilitariserad gränszon mellan Federationen och det Romulanska imperiet)

Betyg: 5/5

 

Kapten Kirk uppträder märkligt och snarstucket. Mer än vanligt det vill säga. Till råga på detta ger han order som inte bara är ologiska utan direkt farliga. Besättningen, i tron om att Kirk lyder order från Federationen, styr Enterprise genom den neutrala zonen mellan Federationen och det Romulanska imperiet. Så fort de kommer över gränsen till imperiet omringas de av tre romulanska skepp, till synes utrustade med cloakingteknik...

 

Det är nästan en regel att när man blandar in The Neutral Zone i ett avsnitt så kommer det bli spektakulärt och bra. The Enterprise Incident är inget undantag från regeln. Mycket välskrivet av D.C Fontana och med tajt regi av Meredyth Lucas är det här ett avsnitt i bästa matinéstil som skickligt manövererar genom politiska förtecken om kapprustning. Spocks annorlunda roll i avsnittet gör också sitt till samtidigt som det ligger helt i hans natur som karaktär. Med en spännande story, god regi och förhållandevis fint skådespel (okej, inte Shatner) från merparten av de inblandade är The Enterprise Incident ett av mina favoritavsnitt i tredje säsongen. Bör inte missas!

 

 

  Är det där spetsiga romulanska öron eller är du bara glad att se mig?

 

 


3.3 The Paradise Syndrome

 

Sändes: 4/10 1968

Stardate: 4842.6

Manus: Margaret Armen

Regi: Jud Taylor

Platser: Amerind (en planet med mycket jordlika egenskaper, hem för en mix av amerikanska urinnevånare)

Betyg: 2-/5

 

Enterprise besöker planeten Amerind för att avstyra ett potentiellt katastrofalt asteroidnedslag. Väl där förvånas de över hur jordlik planeten är, inte minst att den befolkas av människor med väldigt mycket gemensamt med en rad stammar av amerikanska urfolk. När Kirk undersöker en mystisk obelisk på planeten tappar han minnet och när besättningen inte kan hitta honom tvingas de fokusera på asteroiden. När Kirk vaknar upp ser urinnevånarna honom som en gud...

 

Vissa avsnitt av originalserien har inte åldrats väl och The Paradise Syndrome är ett väldigt tydligt exempel på detta. De amerikanska urinnevånarna porträtteras som "nobla vildar" som inte utvecklats nämnvärt på de hundratals år som de spenderat på Amerind. Kirk å andra sidan, trots tappat minne, visar sig vara ett tekniskt geni som på några månader gör livet mycket drägligare för stammarna. Han är ju vit man... och gud. Ja... ni hör hur sunkigt det här låter. När man inte ens kan hitta riktiga amerikanska urinnevånare att spela alla rollerna så använder man sig dessutom av vad jag bara kan beskriva som "red face". Det är riktigt illa.

 

Avsnittets andra halva, den om asteroiden, räddar avsnittet från ett sämre betyg. Den expanderar på "Space Seed-teorin" och har några intressanta idéer. Det gör dock inte avsnittet särskilt sevärt. Speciellt inte med en Shatner som inte ens försöker längre.

 

 

 

  En av Shatners mer subtila scener

 

 

 

3.4 And The Children Shall Lead

 

Sändes: 11/10 1968

Stardate: 5029.5

Manus: Edward J. Lakso

Regi: Marvin Chomsky

Platser: Epsilon Indi I (huvudplaneten i sitt solsystem, lokaliserad cirka 20 ljusår från Sol. Tidigare hem för en avancerad ras, nu Federationskoloni), Marcos XII (tolfte planeten i Marcos-systemet med en population på flertalet miljoner), Triacus (Tidigare hem för ett legendariskt piratband, nu under Federationskontroll), Starbase 4 (omämnd).

Betyg: 1/5

 

Ett nödanrop för Enterprise till Triacus, där de finner alla vuxna kolonisatörer döda. Märkligt nog tycks barnen varken sörja sina föräldrar eller ens kännas vid att de dött. Efter att plockat ombord dem på skeppet börjar snart konstiga saker hända. Barnen står under kontroll av något, eller någon, som tillåter dem styra folks handlingar genom suggestion...

 

Uj... det här är en riktig soppa. För att tropen med elaka barn ska fungera så måste barnskådespelarna hålla måttet. Det gör de inte. Å andra sidan kanske man inte ska klanka ner på deras insatser när man jämför dem med Shatner. Alltså, det här är nog det avsnitt av originalserien som Shatner kör sina mest imiterade gester - alla efter varandra. Det är en studie i uselt skådespel! Som sådant är det ganska fascinerande, men när manuset spretar åt elva håll samtidigt har regissör Chomsky inte något vidare att arbeta med. And The Children Shall Lead räknas ofta till ett av de sämsta avsnitten i serien. Den här gången håller jag med. Skippa.

 

  Never, ever, ever trust a ginger - you will always regret it

 


 

3.5 Is There In Truth No Beauty?


Sändes: 18/10 1968

Stardate: 5630.7

Manus: Jean Lisette Aroeste

Regi: Ralph Senensky

Platser: Den galaxtiska barriären (starkt energifält som avgränsar Vintergatan), Medusa (omnämnd), Vulcan (omnämnd)

Betyg: 2/5

 

Enterprise ska transportera Medusas ambassadör tillbaka till dess hemvärld. Medusianerna, varelser av ren energi, driver de utan stark mental disciplin galna om de skulle se på dem. När amabassadörens assistent, Dr. Miranda Jones, blir föremål för en oönskad uppvaktning av sin medarbetare gör han misstaget att se på ambassadören...

 

Is There In Truth No Beauty? har en del riktigt intressanta idéer, men lyckas tyvärr inte utveckla dem. Historien om en varelse så annorlunda (besättningen använder ordet "ful", men det är svårt att se hur ett energimönster skulle vara fult) att den driver människor galna låter som något från H.P Lovecraft och borde nog också skrivits så. Istället får vi en ganska långsam betraktelse över skönhetens natur och ett manus som egentligen inte har särskilt mycket att säga. Stort plus blir det dock för Diana Muldaur i rollen som Dr. Jones. Ett proffs ut i fingerspetsarna som kallades in med kort varsel då den ursprungliga skådespelerskan fick förhinder. Att hon stjäl varenda scen hon är med i är därför också imponerande. På det hela taget är Is There No Beauty In Truth? ett dussinavsnitt som varken engagerar eller förargar.

 

  Fast strandmodet på 2200-talet rockar

 


 

ANNONS
Av Ulf - 26 juli 2016 15:30

 


Regi:  Matt & Ross Duffer (skapare)

Manus: Matt & Ross Duffer (skapare)

Medverkande: Winona Ryder, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown mfl.

Produktionsbolag: 21 Laps Entertainment

År: 2016

Längd: cirka 8 x 50 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4574334/


Mike, Dustin, Lucas och Will tillhör knappast skolans tuffaste gäng. Istället spenderar de merparten av sin tid med att spela rollspel tillsammans. Efter en spelkväll försvinner Will spårlöst. När vännerna är ute och letar efter honom stöter de på den märkliga flickan Eleven. Iklädd sjukhuskläder och med rakad skalle verkar hon vara på flykt från någon. Samtidigt försöker även Wills familj med allt de kan tänka på för att hitta honom. Spåren pekar snart mot en forskningsanläggning som skyddas av militären...


Jag tror alla barn av 80-talet har sett E.T the Extra-Terrestrial (1982) någon gång. Många har prisat olika delar av filmen med allt ifrån manus till den klassiska musiken som utgångspunkter. Det som alltid slog mig när jag såg filmen var dock scenen nästan precis i början när vi kommer in i en spelomgång av Dungeons & Dragons. Nog för att jag gillar rollspel i sig, men det var inte det som fångade mig. Istället var det den känsla och stämning som Spielberg kunde bygga upp i något så vardagligt som ett gäng ungar som sitter runt ett bord och spelar spel. När jag var liten kunde jag aldrig sätta fingret på exakt vad det var och har därför helt enkelt kommit att kalla det för "Spielberg-stämningen" - det vill säga förmågan att hitta en genuin känsla i det enkla. Varför hela den här utläggningen av Spielbergs mer än 30 år gamla rulle? För att Stranger Things ger mig den här känslan mest hela tiden.


Stranger Things utspelar sig under tidigt 80-tal av ett flertal anledningar. Avsaknaden av mobiltelefoner och internet gör att historien känns desto mer trovärdig. Det är många situationer i serien där ett mobiltelefonsamtal eller efterforskningar på nätet skulle kunna lösa problem. Jag tror inte vi är riktigt medvetna om hur stor del av berättartekniken som faktiskt förändrats med framväxten av kommunikationsnäten. Hur du än skriver din historia måste du åtminstone förhålla dig till modern teknik. Eller gör man som The Duffer Brothers - backar bandet och eliminerar tekniken överhuvudtaget.


Nu är det inte främst tekniken som står som huvudanledning till att förlägga serien till 80-tal. Den mest uppenbara anledningen är att det var under denna period som Spielberg regisserade och/eller producerade sina främsta filmer med ovan nämnda stämning. Hela serien är ett kärleksbrev till Spielberg, men det finns även andra tunga influenser. Stephen King har varit väldigt positiv till serien och prisat den i intervjuer och på sociala medier. Det är inte så konstigt. Tematiken känns väldigt kopplad till King och framförallt hans böcker från 80-talet. Det mest talande exemplet är IT (1986) - en historia om en grupp barn som inte är särskilt populära socialt ställs mot obeskrivlig ondska. Det finns även andra, tekniska aspekter, till seriens kronologiska förankring. Musiken består i princip enbart av hits från 80-talet som kanske låg lite utom de mest populära topplistorna och när The Duffer Brothers till och med använder sig av pålagt VHS-brus (i HD-kvalitet, ironiskt nog) och typsnitt som för tankarna till Stephen King är det svårt för en skräckdiggare i min generation att värja sig. Soundtracket som inte är hämtat från diverse artister är skrivet av medlemmarna i gruppen SURVIVE - en grupp som jag upptäckte i och med en annan 80-talsdoftande produktion, The Guest (2014). Tänk en synthmatta signerad Carpenter och du vet vad du har att vänta dig.


All teknisk briljans och referenser åsido vore inte Stranger Things något att skriva hem om såvida den inte hade haft de rollprestationer och manus den bjuder på. Winona Ryder gör en mycket bra roll som Wills desperata mor, Joyce. Det var länge sedan jag såg Ryder i något överhuvudtaget och ännu längre sedan jag såg henne i något bra. I vissa stunder spelar hon över något, men jag tar hellre det än underspel. 


Ryder må vara bra, men Stranger Things är barnskådespelarnas serie. Samtliga är otroligt bra, men de två som verkligen sticker ut är Gaten Matarazzo som Dustin och Millie Bobby Brown i rollen som Eleven. Brown har flertalet känslomässiga scener som hon spelar med en inlevelse långt bortom hennes ringa ålder. Matarazzo fungerar som gängets comic relief, men hans porträtt av en ung kille med ett handikapp (en bensjukdom som gör att hans tänder inte kommit ut som de ska) har samtidigt en svärta under ytan. Stort plus får även Natalia Dyer i rollen som Mikes storasyster Nancy.


Utöver den smittande stämningen bjuder manuset på en spännande historia om vänskap, övernaturligheter och coming-of-age. På sina ställen är den ganska mörk och skrämmande, så jag vet inte riktigt om jag håller med om att det skulle vara den familjeserie den i mångt om mycket lanserats som. Det här är ett lysande exempel på varför vi i Sverige utöver 11-årsgränsen skulle haft en PG-13. Men framförallt följer Stranger Things i samma tradition som Netflix andra serier - den är i princip omöjlig att sluta titta på! När Netflix dessutom sin vana trogen släpper en hel säsong åt gången är lyckan gjord. Med tajt regi, karaktärsutveckling som heter duga och en berättarglädje jag sällan sett maken till är Stranger Things en serie du inte får missa. Det är det bästa som gått på TV (nåja, nät-tv) i år och om inget fantastiskt händer fram tills nyår lär det förbli så också.


Betyg: 5 konstiga men underbara saker av 5 möjliga

Av Ulf - 18 juni 2016 22:21

 


Regi:  Yorgos Lanthimos

Manus: Yorgos Lanthimos & Efthymis Filippou

Medverkande: Colin Farrell, Rachel Weisz, Léa Seydoux mfl.

Produktionsbolag: Film4/Irish Film Board/Eurimages mfl.

År: 2015

Längd: 119 min

Land: Grekland/Frankrike/Irland/Nederländerna/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3464902/

 

I en nära framtid är det lag på att ha en partner. De som blivit lämnade, är singel eller på något annat sätt ensamma sätts i stora "hotell" där de har 45 dagar på sig att hitta en partner. Om de inte lyckas måste de genomgå en transformation till ett valfritt djur. David har lämnat ett tolvårigt förhållande bakom sig och sätts omgående på ett av hotellen. Nu måste han hitta en partner, eller förvandlas till ett djur - i Davids fall en hummer.

 

Omkring det att jag fyllde 30 insåg jag att jag kunde fortsätta att göra samma misstag som jag gjort i traditionella tvåsamhetsförhållanden sedan jag var 14 eller verkligen ta mig tid att tänka och fundera över hur saker och ting faktiskt hängde ihop. Det grundade sig i en trötthet. En trötthet av förväntningar på mig själv, på andra och från min omgivning. Jag har väl knappast kommit fram till något svar, men lärt mig desto mer om mig själv och andra på vägen. Yorgos Lanthimos The Lobster tar upp samma tankar om än på samma absurda och surrealistiska sätt som vi kommit att vänta oss av den grekiske regissören.

 

Dystopin som Lanthimos bygger upp är genial i och med att den är tudelad. Inte nog med att det övergripande samhällsystemet är förtryckande i sin påtvingade tvåsamhet och artificiella passion, komplett med smäktande 60-talsballader. Nej, även "motståndsrörelsen", de så kallade "loners", är i lika stor mån förtryckare i närmast fanatiska strävan efter individualism även om det paradoxalt nog innebär begränsande av den samma. Lanthimos samhälle blir fyllt med svart komik med lösningar såsom att ge bråkande par ett barn att ta hand om. Det brukar lugna ner saker och ting, menar hotellförestånderskan. I kontrast till detta ställs undvikandet av konflikter hos "the loners". Utan personliga relationer, känslomässiga som sexuella, så uppstår inte konflikter, menar gruppens ledare. Lanthimos väcker både många frågor runt mänskligt beteende som påtvingade samhällsnormer. Det är djupt fascinerande att se.

 

Även skådespelarmässigt är The Lobster en riktigt höjdare. Colin Farrell gör sin bästa roll hitintills i karriären och med den alltid lika undersköna Rachel Weisz i den kvinnliga huvudrollen kan man inte gå fel. Samtliga skådespelare anammar en säregen skådespelarteknik där de helst av allt inte visar äkta känslor när de lotsas runt i hotellet eller i skogarna där "the loners" bor. De äkta känslorna är förbehållna scenerna där skådespelarna är själva eller de fåtal tillfällen där de är på tu man hand med någon annan utan en riktig agenda.

 

The Lobster är inte en film för alla. Har du inte genomgått ett antal förhållanden eller har viss livserfarenhet skulle jag gissa på att du ser det här som rent skräp. För oss som gått på pumpen några gånger och varit tvungna att omvärdera oss själva är det dock en film där det finns otroligt mycket att hämta. En absurd studie i mänskliga relationer som inte skriver tittaren på näsan. Imponerande.

 

Betyg: 5 påtvingade passionsförhållanden av 5 möjliga

Av Ulf - 22 maj 2016 13:33

 


FFF 2016: Dag 3: Green Room

 

Den lilla varianten av FFF på vårkvisten är över för den här gången och jag kunde inte drömt om ett bättre avslut än så här. Igår fick jag nämligen se Jeremy Saulnier ta revansch på sig själv för den historia han slarvade bort i sin förra film, Blue Ruin (2013). Green Room (2015) var allt jag hade önskat mig och lite till. När en film har en scen som till och med en luttrad skräckfilmsräv som undertecknad högt exklamerar "åååååååååhuuuuurrrreeee!" till i biofåtöljen då har man lyckats.

 

 

Filmen låter oss följa ett kämpande punkband som turnerar nordvästra USA med sin fallfärdiga van. Det går inget vidare och när de dessutom blivit snuvade på ordentlig betalning är goda råd dyra. Mot bättre vetande tar bandet en spelning i ett kommunfritt område ökänt för att kontrolleras av en nynazistisk organisation. Spelningen går så bra som den hade kunnat gå tills bandet blir vittnen till ett mord. Frågan är nu om de kommer kunna lämna klubben i ett stycke?

 

Jag har sett fram emot den här filmen sedan jag hörde att Patrick Stewart skulle spela nynazist. Stewart, för evigt ihopkopplad med sina roll som Jean-Luc Picard och Professor X, är en av mina favoritskådespelare och att se honom göra en sådan helomvändning i karaktär var värt att se Green Room för bara det. Jeremy Saulniers manusarbete är också mycket bättre än i tidigare nämnda Blue Ruin. Karaktärerna är mycket mer trovärdiga och framförallt så är tempot uppskruvat till tio.

 

Det skulle dock inte blivit den fantastiska film det är om det inte vore för den totala kompromisslöshet Saulnier visar i sitt bildspråk. Green Room är våldsam. Nej, det räcker inte. Green Room är helt jävla brutal! Den gör riktigt ont att se, vilket inte är vanligt med film nuförtiden. Det närgångna och mycket explicita våldet blandas upp med en riktigt spännande flykthistoria. Som en liten extra bonus fick jag se min egen huvudkampsport, jujutsu, användas korrekt i en film för en gångs skull.

 

Ibland säger jag att en film inte är för alla och sällan har det varit mer befogat att säga så än här. Om du vet med dig att du har svårt att se grovt våld på film, se inte den här filmen. Du kommer bara må dåligt. Om du däremot är luttrad, gillar punk och spännande thrillers med skräckinslag är Green Room en av årets bästa filmer. Och Patrick Stewart är fan så mycket läskigare som nynazist än han någonsin var som borg. 5 bands on the run av 5 möjliga

 

Med det avslutas FFF - Spring Edition. Fortsättning följer i oktober. Då i Lund. Återigen tack till FFF och till Johan Barrander som låter mig se och recensera de här filmerna under pressackreditering.

Av Ulf - 21 maj 2016 12:30

   


FFF 2016: Dag 2: Évolution & The Invitation


Efter första dagens besvikelse med Cell (2016) kunde det i princip bara gå uppåt. Kvällens första begivenhet var den franska Évolution (2015) - prisad på Stockholms filmfestival förra året för sitt foto. Fotot är mycket riktigt ren magi, men det skulle visa sig att det också var det bästa med filmen.

 

 

Èvolution låter oss följa den unge Nicolas på en ödslig ö där han bor med sin mor (eller är hon det?) och flertalet andra pojkar i samma familjekonstellation. En dag är Nicolas säker på att han sett en död pojke i vattnet. När han förbjuds att simma ensam längre gör Nicolas mer eller mindre uppror för att bevisa för alla att vad han sett var sant. Men varför finns det inga män på ön? Och varför måste Nicolas och hans vänner läggas in på sjukhus när de når en viss ålder?

 

Som läsare av bloggen vet är jag allergisk mot fransk film som är överdrivet svävande och esoterisk. Ha gärna ett komplext narrativ man måste tolka (jag är ju überfan av David Lynch till exempel), men förankra detta i dina karaktärer. Varför skulle jag annars bry mig om eller sympatisera med dem? Évolution faller nästan i denna fälla, men klarar sig ändå upp till en klar godkänd nivå. Huvudanledningen är Max Brebant i rollen som Nicolas. Även om han inte har särskilt mycket att jobba med i manusform för sin karaktär är Lucile Hadzihalilovics skådespelarregi så pass god att han ändå kan förmedla något jag känner för. I kombination med tidigare nämnda foto blir Évolution därför en godkänd film i min bok. Med ett tajtare manus hade det dock kunnat bli riktigt bra. 2 mer devolution är evolution av 5 möjliga.

 

 

 


Om kvällens första film var sparsmakad på karaktärsutveckling och känslomässig investering var kvällens andra film, The Invitation (2015), precis det motsatta.


Efter två års tystnad efter deras sons död får Will en middagsinbjudan från sin ex-fru Eden och hennes nye kille, David. Väl där samlas kompisgänget som inte träffats på så länge och utbyter historier och har en trevlig om än lite spänd förfest. Will är däremot misstänksam inte bara mot David utan även mot Eden som uppträder väldigt annorlunda. Är det här verkligen en middag eller något helt annat?

 

The Invitation drog iväg i 180 knyck och saktade aldrig in. Jag kände mig totalt överkörd när jag gick ut från salongen - på ett positivt sätt. Skådespelet är superbt, inte minst från Logan Marshall-Green som den väldigt kluvne Will. I och med att The Invitation till allra största del utspelar sig på en och samma plats krävs det ett välskrivet manus för att saker och ting inte ska kännas långdragna. Phil Hay och Matt Manfredi har knappast imponerat i sina tidigare manusarbeten, men här har man lyckats med en masterclass i kammarspel. 

 

Den riktiga stjärnan i filmen är dock regissören Karyn Kusama. Sällan har jag sett en film med så tryckt stämning och jobbiga relationer som inte slår över i pekoral. Kusama håller tonen rakt igenom och det enda jag har lite att anmärka på är att den andra akten är lite, lite för lång. Det är dock ingen anledning till att inte se The Invitation. Om man som jag är intresserad av ämnet filmen visar sig handla om (inga spoilers här inte) är det ganska lätt att se åt vilket håll filmen ska utveckla sig, men vägen dit är så förbannat skicklig och fylld med så dålig stämning att jag bara kan ge högsta betyg. 5 jobbiga tystnader av 5 möjliga

 


Ikväll avslutas FFF Spring Edition med Green Room (2015) innan jag ska försöka slå hastighetsrekord tillbaka till Lund för annat socialiserande. Ses där!

 

Av Ulf - 2 maj 2016 19:15

 



Regi:  Anthony & Joe Russo

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely

Medverkande: Chris Evans, Robert Downey Jr., Sebastian Stan mfl.

Produktionsbolag: Marvel Entertainment/Marvel Studios/Studio Babelsberg

År: 2016

Längd: 147 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3498820/

 

Efter ett misslyckat uppdrag i Nigeria tvingas The Avengers till ett val - skriv under ett kontrakt som gör gruppen ställd under FN-mandat eller sluta som grupp överhuvudtaget. Förslaget splittrar gruppen i två där Steve Rogers (Captain America) står på ena sidan och Tony Stark (Iron Man) står på den andra. När fördraget ska undertecknas inträffar dock en terroristattack som kan kopplas tillbaka till Captain Americas gamle vän, Bucky. Med Buckys liv i vågskålen väljer Captain America att lämna gruppen och scenen är satt för en konflikt mellan tidigare vänner.

 

Civil War kan vara den Marvel-story jag är mest bekant med av dem alla. Fattas bara annat eftersom den låg till grund för min mastersuppsats i litteraturvetenskap. Att säga att det här är en filmatisering av storyn som den presenterades i serietidningarna är helt enkelt inte sant. Förutom grundkonflikten mellan Captain America och Iron Man är det ytterst lite som är kvar från källmaterialet. Än idag, när vi är vana vid stora team-ups även på film, skulle jag dock bedöma källmaterialet som ofilmbart. Det är så pass komplext och innehåller så pass många karaktärer och bihistorier att det skulle behövas världens mest påkostade tv-serie för att ens göra storyn rättvisa. Christopher Markus & Stephen McFeely har lyckats ta nämnda grundkonflikt och låta den spelas ut i mindre skala på ett mycket imponerande sätt.

 

Franchisens två bästa skådespelare, Chris Evans och Robert Downey Jr., får av naturliga skäl mycket tid tillsammans och det lyfter filmen rejält. Resterande ensemble är bra, tro inget annat, men kemin mellan Evans och Downey Jr. är i grund och botten det som gör de många (och långa!) dialogpartierna i princip lika intensiva som actionscenerna. Ett stort plus i katen blir det också för Daniel Brühl som den mystiske Zemo. Det är kul att Brühl får allt fler roller i stora filmer då han verkligen gjort sig förtjänt av det.

 

Internet exploderade i princip när trailern som visade att Spider-Man var med i filmen hade premiär. Tom Holland är den tredje nätsvingaren vi fått se på vita duken sedan 2000-talets början och även om han inte har en särskilt stor roll i Civil War använder han sin tid bra. Det är lite för tidigt att uttala sig om hans tolkning av Peter Parker, men det känns som att man äntligen fått rätt på Spider-Man i actionscenerna. Det är så här Spidde ska vara! Lite nördig, torr humor och ett evigt tjattrande medan han slåss.

 

På tal om actionscenerna är Civil War ännu ett exempel på en av de saker som gör Marvels filmatiseringar vida överlägsna andra superhjälterullar - de ser ut att göra ont. Istället för att kasta byggnader på varandra, som exempelvis DC i princip låter Superman göra, känns Marvels slagsmål på film mer grundade och som om de skulle ha vissa begränsningar. Begränsningarna är det som gör actionscener intressanta. Vi vill inte se en flipperkula som inte kan skada sig kuta runt i ett CG-landskap och låta alla explosioner någonsin kanta hans väg. Det går inte att relatera till. När Spider-Man snubblar till lite i landningen eller Iron Mans kraftkälla (och tillika hjärtstartare) krånglar känns Marvels hjältar som imperfekta även på film. Jag är full av beundran för hur man löst detta. En superhjälte utan begränsningar är ingen intressant superhjälte. Basta.

 

2016 är året då Marvel befäster sin position som det seriebolag som går vinnande ur striden mellan dem och konkurrenten DC. Eller, fråga värt om det var en strid till att börja med? Se Civil War. Börja sen tagga inför nästa installation i Avengers-franchisen. Själv är jag absolut med på banan igen efter att Phase 2 i viss mån var en besvikelse när det gällde hjältegruppen. Avengers Assemble!

 

Betyg: 5 i princip perfekta superhjältefilmer av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 25 februari 2016 17:07

 


Regi:  Joshua Oppenheimer

Manus: N/A

Medverkande: Adi RukunM.Y Basrun, Amir Hasan mfl.

Produktionsbolag: Final Cut for Real/Anonymous/Piraya Film A/S mfl.

År: 2014

Längd: 103 min

Land: Danmark/Indonesien/Storbitannien/USA mfl.

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3521134/

 

Joshua Oppenheimer återvänder till Indonesien för att gräva vidare i historien om ett folkmord som det inte talas särskilt mycket om. Som Oppenheimer visade i sin The Act Of Killing (2012) är männen som utförde mellan 500 000 - 2 500 000 avrättningar på kommunister eller misstänkta sympatisörer under 1965 - 1966 fortfarande vid makten. I The Look Of Silence får vi följa Adi, bror till en av de mördade, i hans jakt på sanningen.

 

The Act Of Killing kan vara en av de bästa dokumentärer jag sett. Att återvända till Indonesien för ytterligare en omgång av totalt mänskligt mörker är en bedrift bara i sig. När Oppenheimer följer Adi, under täckmantel som optiker, för att träffa många av de forna kommendörerna för dödspatrullerna sitter man med hjärtat i halsgropen. Det här är mycket, mycket farliga män med på tok för stor makt. Adi pressar dock flera av de gamla bödlarna hårt och lyckas provocera dem till den milda grad att han blir hotad om reprissalier för sina frågor.

 

Oppenheimer visar med all önskvärd tydlighet ännu en gång hur genomkorrumperat Indonesien är och hur många än idag lever i skräck för männen som ledde dödspatrullerna på 60-talet, och fattas bara annat. Deras historier är lika vidriga som de var i The Act Of Killing, men med ytterligare en twist på det hela. Inte nog med dödandet och tortyren som de berättar om som det vore vad för något som helst, nej, i The Look Of Silence framkommer det även att det rådde utbredd kannibalism hos dödstrupperna. Om de inte drack sina offers blod ansåg de att de skulle bli galna. Det låter som en plot point ur en dålig skräckfilm, men flertalet kommendörer bekräftar vad de gjorde med en axelryckning.

 

För några veckor sedan läste jag en bok av Ann Heberlein om ondska. Hon menar på att för att en person ska kunna betraktas som ondskefull (och inte "bara" någon som gör onda handlingar) så måste det finnas en njutning av det onda med i spelet. De gamla soldaterna säger att de bara gjorde vad som var nödvändigt, men den lust med vilken de berättar om sina illgärningar talar sitt tydliga språk - det här är så nära ondska man kan komma. Ett land rensat på oliktänkande av män utan skrupler (och med USA:s goda minne) som fortfarande är under kontroll av våldsverkarna själva. Det är svindlande att tänka och flertalet gånger under filmen mådde jag riktigt dåligt.

 

Denna, och andra historier om folkmord, är historier som behöver berättas. Oppenheimer gör det med ett vant öga och ryggar inte från några av hemskheterna. Det här är vad som hände. Nu får vi se till att det inte händer igen.

 

Betyg: 5 onda män av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se