Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - 2 maj 2016 19:15

 



Regi:  Anthony & Joe Russo

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely

Medverkande: Chris Evans, Robert Downey Jr., Sebastian Stan mfl.

Produktionsbolag: Marvel Entertainment/Marvel Studios/Studio Babelsberg

År: 2016

Längd: 147 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3498820/

 

Efter ett misslyckat uppdrag i Nigeria tvingas The Avengers till ett val - skriv under ett kontrakt som gör gruppen ställd under FN-mandat eller sluta som grupp överhuvudtaget. Förslaget splittrar gruppen i två där Steve Rogers (Captain America) står på ena sidan och Tony Stark (Iron Man) står på den andra. När fördraget ska undertecknas inträffar dock en terroristattack som kan kopplas tillbaka till Captain Americas gamle vän, Bucky. Med Buckys liv i vågskålen väljer Captain America att lämna gruppen och scenen är satt för en konflikt mellan tidigare vänner.

 

Civil War kan vara den Marvel-story jag är mest bekant med av dem alla. Fattas bara annat eftersom den låg till grund för min mastersuppsats i litteraturvetenskap. Att säga att det här är en filmatisering av storyn som den presenterades i serietidningarna är helt enkelt inte sant. Förutom grundkonflikten mellan Captain America och Iron Man är det ytterst lite som är kvar från källmaterialet. Än idag, när vi är vana vid stora team-ups även på film, skulle jag dock bedöma källmaterialet som ofilmbart. Det är så pass komplext och innehåller så pass många karaktärer och bihistorier att det skulle behövas världens mest påkostade tv-serie för att ens göra storyn rättvisa. Christopher Markus & Stephen McFeely har lyckats ta nämnda grundkonflikt och låta den spelas ut i mindre skala på ett mycket imponerande sätt.

 

Franchisens två bästa skådespelare, Chris Evans och Robert Downey Jr., får av naturliga skäl mycket tid tillsammans och det lyfter filmen rejält. Resterande ensemble är bra, tro inget annat, men kemin mellan Evans och Downey Jr. är i grund och botten det som gör de många (och långa!) dialogpartierna i princip lika intensiva som actionscenerna. Ett stort plus i katen blir det också för Daniel Brühl som den mystiske Zemo. Det är kul att Brühl får allt fler roller i stora filmer då han verkligen gjort sig förtjänt av det.

 

Internet exploderade i princip när trailern som visade att Spider-Man var med i filmen hade premiär. Tom Holland är den tredje nätsvingaren vi fått se på vita duken sedan 2000-talets början och även om han inte har en särskilt stor roll i Civil War använder han sin tid bra. Det är lite för tidigt att uttala sig om hans tolkning av Peter Parker, men det känns som att man äntligen fått rätt på Spider-Man i actionscenerna. Det är så här Spidde ska vara! Lite nördig, torr humor och ett evigt tjattrande medan han slåss.

 

På tal om actionscenerna är Civil War ännu ett exempel på en av de saker som gör Marvels filmatiseringar vida överlägsna andra superhjälterullar - de ser ut att göra ont. Istället för att kasta byggnader på varandra, som exempelvis DC i princip låter Superman göra, känns Marvels slagsmål på film mer grundade och som om de skulle ha vissa begränsningar. Begränsningarna är det som gör actionscener intressanta. Vi vill inte se en flipperkula som inte kan skada sig kuta runt i ett CG-landskap och låta alla explosioner någonsin kanta hans väg. Det går inte att relatera till. När Spider-Man snubblar till lite i landningen eller Iron Mans kraftkälla (och tillika hjärtstartare) krånglar känns Marvels hjältar som imperfekta även på film. Jag är full av beundran för hur man löst detta. En superhjälte utan begränsningar är ingen intressant superhjälte. Basta.

 

2016 är året då Marvel befäster sin position som det seriebolag som går vinnande ur striden mellan dem och konkurrenten DC. Eller, fråga värt om det var en strid till att börja med? Se Civil War. Börja sen tagga inför nästa installation i Avengers-franchisen. Själv är jag absolut med på banan igen efter att Phase 2 i viss mån var en besvikelse när det gällde hjältegruppen. Avengers Assemble!

 

Betyg: 5 i princip perfekta superhjältefilmer av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - 25 februari 2016 17:07

 


Regi:  Joshua Oppenheimer

Manus: N/A

Medverkande: Adi RukunM.Y Basrun, Amir Hasan mfl.

Produktionsbolag: Final Cut for Real/Anonymous/Piraya Film A/S mfl.

År: 2014

Längd: 103 min

Land: Danmark/Indonesien/Storbitannien/USA mfl.

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3521134/

 

Joshua Oppenheimer återvänder till Indonesien för att gräva vidare i historien om ett folkmord som det inte talas särskilt mycket om. Som Oppenheimer visade i sin The Act Of Killing (2012) är männen som utförde mellan 500 000 - 2 500 000 avrättningar på kommunister eller misstänkta sympatisörer under 1965 - 1966 fortfarande vid makten. I The Look Of Silence får vi följa Adi, bror till en av de mördade, i hans jakt på sanningen.

 

The Act Of Killing kan vara en av de bästa dokumentärer jag sett. Att återvända till Indonesien för ytterligare en omgång av totalt mänskligt mörker är en bedrift bara i sig. När Oppenheimer följer Adi, under täckmantel som optiker, för att träffa många av de forna kommendörerna för dödspatrullerna sitter man med hjärtat i halsgropen. Det här är mycket, mycket farliga män med på tok för stor makt. Adi pressar dock flera av de gamla bödlarna hårt och lyckas provocera dem till den milda grad att han blir hotad om reprissalier för sina frågor.

 

Oppenheimer visar med all önskvärd tydlighet ännu en gång hur genomkorrumperat Indonesien är och hur många än idag lever i skräck för männen som ledde dödspatrullerna på 60-talet, och fattas bara annat. Deras historier är lika vidriga som de var i The Act Of Killing, men med ytterligare en twist på det hela. Inte nog med dödandet och tortyren som de berättar om som det vore vad för något som helst, nej, i The Look Of Silence framkommer det även att det rådde utbredd kannibalism hos dödstrupperna. Om de inte drack sina offers blod ansåg de att de skulle bli galna. Det låter som en plot point ur en dålig skräckfilm, men flertalet kommendörer bekräftar vad de gjorde med en axelryckning.

 

För några veckor sedan läste jag en bok av Ann Heberlein om ondska. Hon menar på att för att en person ska kunna betraktas som ondskefull (och inte "bara" någon som gör onda handlingar) så måste det finnas en njutning av det onda med i spelet. De gamla soldaterna säger att de bara gjorde vad som var nödvändigt, men den lust med vilken de berättar om sina illgärningar talar sitt tydliga språk - det här är så nära ondska man kan komma. Ett land rensat på oliktänkande av män utan skrupler (och med USA:s goda minne) som fortfarande är under kontroll av våldsverkarna själva. Det är svindlande att tänka och flertalet gånger under filmen mådde jag riktigt dåligt.

 

Denna, och andra historier om folkmord, är historier som behöver berättas. Oppenheimer gör det med ett vant öga och ryggar inte från några av hemskheterna. Det här är vad som hände. Nu får vi se till att det inte händer igen.

 

Betyg: 5 onda män av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 23 februari 2016 00:15

 


Regi:  Tim Miller

Manus: Rhett Reese & Paul Wernick

Medverkande: Ryan ReynoldsEd Skrein, Morena Baccarin mfl.

Produktionsbolag: The Donners' Company/Kinberg Genre/Marvel Enterprises mfl.

År: 2016

Längd: 108 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1431045/

 

Vad gör man när den framtida modern till ens barn blir kidnappad samtidigt som man själv återhämtar sig från att mirakulöst blivit botad från cancer och fått superkrafter på kuppen? Om man kan få tag i en röd läderdräkt snitsig nog sätter man av efter skurkarna, räddar dagen med stil och försöker vinna tillbaka sin flickvän förstås! Det är vad Deadpool gör i alla fall. Med maximum effort.

 

Jag begär inte särskilt mycket av mina Marvel-filmer. Jag hoppas på att de inte fuckar upp källmaterialet alldeles för mycket, har bra actionscener och lite fanboy-ögonblick för oss som inte bara tittar på filmatiseringarna utan har alldeles för många kilo serier i bokhyllorna. Allt som oftast blir jag åtminstone underhållen av Marvels eskapader på vita duken. Sen ibland, ytterst sällan, kommer det en film som är så klockren som adaption att tiden står still och mitt trycksvärteälskande hjärta nästan vill slå ur bröstet. Deadpool är en sådan film.

 

Ryan Reynolds hade inte särskilt bra erfarenheter av superhjältegenren sedan innan i och med den i princip universellt hatade Green Lantern (2011). Visst, han hade spelat Deadpool innan, men det var i den lättförglömeliga X-Men Origins: Wolverine (2009) där han inte direkt var den karaktär seriediggare har kommit att älska. Reynolds kan stryka tidigare besvikelser nu för bättre val till Deadpool kan jag inte tänka mig. Det är exakt så här jag föreställde mig en live action-film med karaktären och det är mycket Reynolds förtjänst. För att göra det extra kul gör Reynolds till och med en referens till den förstnämnda filmen i ett av Deadpools karakteristiska fjärde väggen-skämt: "Please, don't make it [the costume] green! Or animated!"

 

Reynolds är som sagt sin karaktär ut i fingerspetsarna och det är lite av en enmansshow. Den som lämnar mest intryck annars är den undersköna Morena Baccarin i rollen som Meghan, Deadpools kidnappade baby mama. Baccarin har en historia av att landa roller i filmer och tv-serier som har ett kultfölje och Deadpool är ytterligare en skalp att lägga till samlingen. 

 

En Deadpool-film är dock inte starkare än sitt manus. Och ja, det här är ganska formelmässig superhjältefilm till handlingen sett, men Rhett Reese & Paul Wernick har fångat karaktärerna så jäkla bra att det faktiskt inte gör ett enda dugg. Eftersom jag knappast har varit imponerad av herrarnas tidigare filmer måste jag ta av hatten och gratulera. Det här det första riktigt bra jag sett av dem och det bådar mycket gott inför uppföljaren (klart det kommer en uppföljare!) som de båda är kontrakterade att skriva. Med på uppföljartåget kommer även regissören, Tim Miller. Deadpool är Millers långfilmsdebut som regissör och man kan ju lugnt säga att han kunde börjat sämre! Det är hattlyftningar laget runt!

 

Som ni förstår älskar jag den här filmen. Det är ett sällsynt exempel på hur man lyckats göra helt rätt i en serieadaption och med Reynolds fantastiska komiska timing är Deadpool en av årets bästa filmer. Ja, det är bara februari, men jag lovar att den här kommer finnas med på min topplista vid årsslutet. Om ni inte läst serien, gör det. Om ni inte sett filmen, är ni dumma i huvudet? Gå! Nu!

 

Betyg: 5 angels of the morning av 5 möjliga

Av Ulf - 10 januari 2016 19:15

 


Regi: Adam McKay

Manus: Charles Randolph & Adam McKay (baserat på Michael Lewis bok)

Medverkande: Christian Bale, Steve Carell, Ryan Gosling mfl.

Produktionsbolag: Plan B Entertainment & Regency Enterprises

År: 2015

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1596363/

 

Michael Burry, förvaltare av en större hedge fund, upptäcker en lika fantastisk som oroande sak på sitt kontor år 2005. När han analyserar siffrorna för den amerikanska bostadsmarknaden får han dem inte till att gå ihop. Vad han upptäcker är ett system som är dömt att kollapsa. Problemet är att ingen tror på honom. När han till sist får tag i någon som lyssnar på honom blir det starten för ett moraliskt spel om man ska tjäna pengar på bankernas dumhet eller inte samtidigt som man vet att miljontals världen över snart kommer stå inför ekonomisk kris.

 

Jag lovar, jag är inte så här frikostig med betygen vanligtvis, men hitintills har jag inte sett en enda film som tippas bli nominerad till årets Oscarsgala som varit dålig. Det har nog aldrig hänt förr. Klart att det lär bli några slamkrypare i de tekniska klasserna, men hitintills håller storfilmerna verkligen stilen. Det gäller också för The Big Short.

 

Finanskrisen är ett vanskligt ämne att behandla på film. Det är inte direkt högoktanig action vi pratar om, utan snarare Exceldokument och fruktansvärt många gamla män i kostym. 2011 gjordes en väldigt bra insats till att skildra vad som gick fel i och med Margin Call (2011), men den här filmen är ännu ett strå vassare i sin analys. Charles Randolph & Adam McKay har adapterat Michael Lewis bok så att den känns i maggropen. När jag stängde av filmen efter eftertexterna mådde jag uppriktigt illa. Det här är kapitalismens absoluta avgrundshåla och Randolph & McKay skildrar väldigt skickligt hur giriga män och kvinnor kan göra vad fanken som helst när de ser människor som siffror och inget annat. Randolph & McKay guidar oss som inte pratar Nasdaq till frukost lätt och ledigt genom vad de komplicerade ekonomiska termerna egentligen innebär och visar dem för vad de är - fina ord på pyramidspel.

 

Skådespelarmässigt är The Big Short utsökt med kvartetten Christian Bale, Ryan Gosling, Brad Pitt och Steve Carrell i de största rollerna. Speciellt Bale och Carrell är fantastiskt bra. Bale är bra i allt han är med i, men Carrell går från klarhet till klarhet nu när han verkar ha fokuserat på filmer utanför dumkomedigenren. Först spelade han skjortan av de flesta i Foxcatcher (2014) och här får han göra en komplex roll där han slits mellan vad som är rätt och fel, samtidigt som han hela tiden säger exakt vad han tycker och tänker. Det är en karaktär som är väldigt enkel att tycka om och om det finns någon "hjälte" i den här soppan är det just Carrells roll.

 

Men det är just det, det är svårt att hitta någon hjälte i The Big Short. Slutscenen cementerar detta. Vem skulle tacka nej till en miljard dollar om man vet att det inte finns något man kan göra åt vad som kommer hända ändå? Det är det som gör den här filmen så pass bra - det är en mänsklig studie i moral och girighet samtidigt som det är en mycket viktig nutidshistorisk lektion som alla borde ta del av. För det här kommer hända igen. Och igen. Och igen. Det gäller bara att inte bli fångad med brallorna nere, för som mina husgudar Led Zeppelin sjunger till eftertexterna: "If it keeps on rainin', levee's goin' to break"

 

Betyg: 5 man kan dricka sig stupfull för mindre av 5 möjliga

Av Ulf - 2 januari 2016 12:45

 


Regi: Tom McCarthy

Manus: Tom McCarthy & Josh Singer

Medverkande: Mark RuffaloMichael Keaton, Rachel McAdams mfl.

Produktionsbolag: Anonymous Content/First Look Media/Participant Media mfl.

År: 2015

Längd: 128 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1895587/

 

Spotlight är den anrika tidningen Boston Globes mest hemlighetsfulla avdelning. Man rapporterar endast direkt till högsta ledningen och lämnas i stort sett fria att undersöka vilka historier man vill under långa tidsperioder. När tidningen 2001 får en ny redaktör insisterar han på att man ska gräva vidare i rykten om att den katolska kyrkan haft någonting med en sexskandal att göra. Vad de skulle upptäcka skulle komma att chocka världen.

 

Jag var lite skeptisk till Spotlight trots alla lovord den fått av kritiker i USA. Ännu en film om pedofiliskandalen, tänkte jag. Hade inte det gjorts till leda? Det skulle visa sig att det här är den slutgiltiga filmen om vad som egentligen hände när journalisterna på Boston Globe arbetade fram sitt avslöjande. Det faktum att filmen först och främst fokuserar på den journalistiska processen och inte på att grotta ner sig i hemska berättelser från offren gör att den får en helt egen ton. När en film dessutom är så pass välresearchad att Vatikanen, trots det känsliga ämnet, tycker att filmen är helt i sin ordning vet man att den är ytterst välskriven.

 

Thomas McCarthy har skrivit och regisserat film sedan 2003 års Station Agent och utöver ett stolpskott med Adam Sandler i The Cobbler (2014) har han bara varit inblandad i saker jag tycker väldigt mycket om. Då McCarthy började sin karriär som skådespelare vet han vad som krävs för att få ut de bästa prestationerna från alla inblandade utan att låta dem ta över filmen. Spotlight är ett perfekt exempel på ensemblespel. Trots stora namn, som förra årets Oscarsvinnare Michael Keaton, är helheten av skådespelare viktigare här än de enskilda prestationerna Därmed inte sagt att skådespelarna inte är bra. De som sköter sig allra bäst är Mark Ruffalo och Rachel McAdams. Trots de fina insatserna är det dock manuset som har huvudrollen.

 

McCarthy och Singer har skrivit ett tätt manus som spelar som en slags journalistisk thriller. Det är ovanligt att se en sådan där en journalist inte försöker få fast en mördare. Spotlight är inte de överdrivna känslornas film utan använder sig av en väldigt fin isbergsteknik både i karaktärernas reaktioner och i dialogen. De vändningar och turer som teamets undersökning tar i snårskogen av byråkrati är fascinerande samtidigt som det underliggande samförståndet att "kyrkan har ju gjort så mycket bra, så vi ser genom fingrarna med detta" är mycket obehagligt. McCarthy och Singer låter dock inte Spotlight bli en onyanserad kritik mot religion utan gör en skillnad mellan personlig andlighet och organiserad religion. Det är en viktig distinktion. Det är inte personlig andlighet som drar i krig i religionens namn (ett sådant hade blivit tämligen kortvarigt...) utan de stora organisationerna.

 

Spotlight lyckas med något mycket få filmer lyckas med - vara underhållande, upplysande och berätta en viktig historia. Den här historien måste berättas för att den inte ska få upprepas. Spotlight är för mig en av 2015 års absolut bästa och viktigaste filmer. Se den.

 

Betyg: 5 stoppade tryckpressar av 5 möjliga

Av Ulf - 23 december 2015 19:45



Regi: Ridley Scott

Manus: Drew Goddard (baserad på Andy Weirs bok)

Medverkande: Matt Damon, Jessica Chastain, Kristen Wiig mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/TSG Entertainment/Scott Free Productions mfl.

År: 2015

Längd: 144 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3659388/

 

När det tredje bemannade uppdraget till Mars hamnar i en kraftig storm tvingas astronauterna överge sitt läger och ge sig av i förtid. En av astronauterna, Mark Watley, försvinner i stormen och antas vara död. När han vaknar upp någon dag senare inser han att han är helt ensam på planeten utan möjlighet att ta sig därifrån eller kommunicera med uppdragsledningen.

 

Det ska sägas att jag inte hade alltför stora förhoppningar på The Martian. Tyvärr tycker jag att Ridley Scott har gått rejäl kräftgång i sin karriär de senaste 15 åren med den ena besvikelsen efter den andra. Tillsammans med manusförfattaren Drew Goddard, mest känd från sina projekt med J.J Abrams, gör Scott dock en fantastisk comeback med The Martian som jag inte hade vågat hoppas på.

 

The Martian är science fiction ut i fingerspetsarna. Låt mig förklara. Som den flitige läsaren vet är jag extremt svag för science fiction och förlåter det mesta bara jag får se rymdskepp. Med det sagt kommer det ganska få renodlade science fiction-filmer på ett år. Den andra delen, fiktion, brukar filmerna klara av utan problem. Det är vetenskapen som ställer till det. Antingen är den på tok för otrolig ens i ett teoretiskt perspektiv eller så saknas den helt. The Martian gav mig tillräckligt mycket vetenskap för att grotta ner mig fullständigt samtidigt som den berättar en modern Robinson Crusoe som engagerar. Det finns egentligen bara en rejäl lucka i vetenskapen som jag hittade och även om den är stor (en storm på Mars fungerar inte som en storm på Jorden...) kan jag förlåta den för resten av äventyret den ger mig.

 

Föga förvånande är det här Matt Damons film. Den allra största delen av speltiden spenderar vi ensam med Damons karaktär, men i motsats till Daniel Defoes karaktär blir det aldrig långdraget. Isolationen på Mars blir snabbt filmens antagonist, men samtidigt har den en fantastisk skönhet som man lyckats fånga perfekt. Filmen är full av namnkunniga skådespelare, men det är egentligen bara Jessica Chastain och Jeff Daniels som har något ordentligt att göra. Chastain är bra (vilket hon alltid är när hon inte jobbar tillsammans med inkompetenta regissörer), men jag kommer aldrig vänja mig vid att se Daniels i seriösa roller efter att främst vuxit upp med honom som ena halvan i Dumb & Dumber (1994). Som sagt är det här dock främst Damons film tillsammans med de fantastiska miljöerna man byggt upp och gott så.

 

Ridley Scott lyckas berätta en tajt historia utifrån Goddards manus som hela tiden pendlar mellan ensamhetens tystnad och det väldigt snabba och pratiga tempot på uppdragsledningen. Kontrasten blir väldigt bra. Jag måste även nämna boken som manuset är baserat på. Tydligen ska Alex Weir skrivit boken som en serie på nätet utan att ta pengar för den. När Amazon ville att han skulle släppa den via deras e-boktjänst släppte han den till det lägsta priset möjligt, 99 cent, för att så många som möjligt skulle kunna ha möjligheten att köpa den. Det är kärlek till litteraturen och sitt arbete!

 

The Martian är ett fantastiskt äventyr för alla som uppskattar science fiction. Det är en revansch för Scott som rest sig ur det mediokra träsk han befunnit sig i under 2000-talet. Den ligger perfekt i tiden i och med att NASA (konsulter till filmen) tillkännagjorde bara någon vecka innan filmen hade preimär att man hittat vatten på Mars. Visa den här filmen för naturvetenskapsintresserade elever och få dem att drömma. Rymden har sällan varit lika vacker som skrämmande som den är i The Martian. Alla filmer som kan få mig att omedvetet göra klyschan att ta dra mig själv lätt i håret och vråla "neeeeeej!" åt skärmen mot filmens peripeti kan inte få annat än högsta betyg.

 

Betyg: 5 röda planeter av 5 möjliga


Av Ulf - 12 december 2015 17:45

 


Regi: Severin Fiala & Veronika Franz

Manus: Severin Fiala & Veronika Franz

Medverkande: Susanne Wuest, Lukas Schwarz, Elias Schwarz mfl.

Produktionsbolag: Ulrich Seidl Film Produktion GmbH

År: 2014

Längd: 99 min

Land: Österrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3086442/

 

Tvillingpojkarna Lukas och Elias spenderar en sorglös sommar tillsammans på familjens lantställe. När deras mor kommer hem från en längre sjukhusvistelse börjar pojkarna dock ifrågasätta om det verkligen är mamma som kommit hem eller om det är en bedragare under bandagen. En plan utformas för att ta reda på sanningen...

 

Ich seh, Ich seh har gjort en bejublad turné runt festivalerna i Europa och vann till sist Méliès d’or-priset för bästa film på kontinentens samlade Fantastiska filmfestivaler. Med ett sådant track record var jag väldigt spänd på den utlovade mörka österrikiska sagan. Och som den levererar!

 

Severin Fiala & Veronika Franz har skrivit och regisserat en historia som i mångt om mycket bygger på suspens och uppbyggnad. Lukas och Elias Schwarz (ja, de har samma förnamn som sina rollkaraktärer) är fantastiskt bra i rollerna som tvillingpojkarna som agerar med barns logik som många inte vill erkänna både kan vara kall och grym. Samtidigt är Susanne Wuest väldigt duktig i rollen som den bandagerade mamman. Att förmedla känslor i sitt skådespel när man egentligen bara har sina ögon att arbeta med är väldigt svårt, men Wuest lyckas mycket bra. Det är mycket Fialas och Franz förtjänst i och med den väldigt tajta regin. Huset som historien utspelar sig i är avskalat och saknar i princip personlighet. Det är det perfekta huset för en "ansiktslös" kvinna. Fiala och Franz har även öga för foto och filmens senare scener med pojkarna och mamman är fruktansvärda i all sin ondskefulla prakt.

 

Det är svårt att skriva särskilt mycket mer om Ich seh, Ich seh utan att förstöra en rad överraskningar. Mitt råd är att du ser den själv, hemma i decembermörkret och låter dig själv bli drabbad. En djupt obehaglig film som andas proto-Haneke. Jag kommer definitivt hålla ögonen öppna för mer från det här paret!

 

Betyg: 5 österrikiska skräcksagor av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 8 december 2015 19:30

 


Originaltitel: The Walking Dead: We Find Ourselves

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2011 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-87877-15-5

 

Situationen i Alexandria börjar bli ohållbar. Carl ligger medvetslös med ett öga och Ricks ledarskap står i allvarlig förtroendekris - en kris som hotar att spräcka den bräckliga fernissa av fred som präglar den lilla staden. Samtidigt börjar förhållanden spira och andra kan komma att spricka när de överlevande till sist har kunnat andas ut under en längre tid.

 

Något av det bästa med Aparts utgivning av The Walking Dead på svenska brukar vara de förord av mer eller mindre kända skribenter som sätter fingret på olika områden i seriens värld. För volym 15 har man lyckats skaffa en riktig tungviktare i Jonas Gardell. Som stort fan av Gardell är det en alltid en högtidsstund att läsa något nytt han skrivit och det här förordet är inget undantag. Jag vet ingen annan nutida svensk författare som kan väva en mening som: "Så obarmhärtigt är livet konstruerat att efteråt är allt för sent." från sin parafrasering av Dagerman till att betyda något ännu större.

 

Det är det som The Walking Dead handlar om i sina bästa stunder - att komma för sent och hur vi hanterar den förödelse det bär med sig. Det kan handla om att komma för sent för att rädda en familjemedlem, så som händer Rick, eller i stor skala på samhällsnivå. Gardell skriver i sitt förord om både den privata och den allmänna apokalypsen. Det handlar både om den rädsla han och andra levde med under tidigt 80-tal för "bögpesten" och om det ständigt övervakande kärnvapenhotet som bara var en knapptryckning ifrån att förgöra oss alla.

 

Volym 15 av The Walking Dead tar det som är seriens absoluta styrka, de "personliga apokalypserna", och sätter dem i kontrast med de större, samhälleliga, frågorna. Det är denna dualism som Kirkman gör så bra. Som läsare har vi följt Rick och hans vänner i 15 volymer nu och en sämre författare än Kirkman hade vid det här laget slagit av på karaktärsutvecklingen och låtit måla sin värld i svartvitt. Det faktum att vi faktiskt känner även för Ricks meningsmotståndare och förstår hur de kommit fram till sina beslut är inte bara stort, det finns ingen annan serie idag som är lika konsekvent välskriven som The Walking Dead.

 

Betyg: 5 personliga apokalypser av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se