Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - 23 februari 2016 00:15

 


Regi:  Tim Miller

Manus: Rhett Reese & Paul Wernick

Medverkande: Ryan ReynoldsEd Skrein, Morena Baccarin mfl.

Produktionsbolag: The Donners' Company/Kinberg Genre/Marvel Enterprises mfl.

År: 2016

Längd: 108 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1431045/

 

Vad gör man när den framtida modern till ens barn blir kidnappad samtidigt som man själv återhämtar sig från att mirakulöst blivit botad från cancer och fått superkrafter på kuppen? Om man kan få tag i en röd läderdräkt snitsig nog sätter man av efter skurkarna, räddar dagen med stil och försöker vinna tillbaka sin flickvän förstås! Det är vad Deadpool gör i alla fall. Med maximum effort.

 

Jag begär inte särskilt mycket av mina Marvel-filmer. Jag hoppas på att de inte fuckar upp källmaterialet alldeles för mycket, har bra actionscener och lite fanboy-ögonblick för oss som inte bara tittar på filmatiseringarna utan har alldeles för många kilo serier i bokhyllorna. Allt som oftast blir jag åtminstone underhållen av Marvels eskapader på vita duken. Sen ibland, ytterst sällan, kommer det en film som är så klockren som adaption att tiden står still och mitt trycksvärteälskande hjärta nästan vill slå ur bröstet. Deadpool är en sådan film.

 

Ryan Reynolds hade inte särskilt bra erfarenheter av superhjältegenren sedan innan i och med den i princip universellt hatade Green Lantern (2011). Visst, han hade spelat Deadpool innan, men det var i den lättförglömeliga X-Men Origins: Wolverine (2009) där han inte direkt var den karaktär seriediggare har kommit att älska. Reynolds kan stryka tidigare besvikelser nu för bättre val till Deadpool kan jag inte tänka mig. Det är exakt så här jag föreställde mig en live action-film med karaktären och det är mycket Reynolds förtjänst. För att göra det extra kul gör Reynolds till och med en referens till den förstnämnda filmen i ett av Deadpools karakteristiska fjärde väggen-skämt: "Please, don't make it [the costume] green! Or animated!"

 

Reynolds är som sagt sin karaktär ut i fingerspetsarna och det är lite av en enmansshow. Den som lämnar mest intryck annars är den undersköna Morena Baccarin i rollen som Meghan, Deadpools kidnappade baby mama. Baccarin har en historia av att landa roller i filmer och tv-serier som har ett kultfölje och Deadpool är ytterligare en skalp att lägga till samlingen. 

 

En Deadpool-film är dock inte starkare än sitt manus. Och ja, det här är ganska formelmässig superhjältefilm till handlingen sett, men Rhett Reese & Paul Wernick har fångat karaktärerna så jäkla bra att det faktiskt inte gör ett enda dugg. Eftersom jag knappast har varit imponerad av herrarnas tidigare filmer måste jag ta av hatten och gratulera. Det här det första riktigt bra jag sett av dem och det bådar mycket gott inför uppföljaren (klart det kommer en uppföljare!) som de båda är kontrakterade att skriva. Med på uppföljartåget kommer även regissören, Tim Miller. Deadpool är Millers långfilmsdebut som regissör och man kan ju lugnt säga att han kunde börjat sämre! Det är hattlyftningar laget runt!

 

Som ni förstår älskar jag den här filmen. Det är ett sällsynt exempel på hur man lyckats göra helt rätt i en serieadaption och med Reynolds fantastiska komiska timing är Deadpool en av årets bästa filmer. Ja, det är bara februari, men jag lovar att den här kommer finnas med på min topplista vid årsslutet. Om ni inte läst serien, gör det. Om ni inte sett filmen, är ni dumma i huvudet? Gå! Nu!

 

Betyg: 5 angels of the morning av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 10 januari 2016 19:15

 


Regi: Adam McKay

Manus: Charles Randolph & Adam McKay (baserat på Michael Lewis bok)

Medverkande: Christian Bale, Steve Carell, Ryan Gosling mfl.

Produktionsbolag: Plan B Entertainment & Regency Enterprises

År: 2015

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1596363/

 

Michael Burry, förvaltare av en större hedge fund, upptäcker en lika fantastisk som oroande sak på sitt kontor år 2005. När han analyserar siffrorna för den amerikanska bostadsmarknaden får han dem inte till att gå ihop. Vad han upptäcker är ett system som är dömt att kollapsa. Problemet är att ingen tror på honom. När han till sist får tag i någon som lyssnar på honom blir det starten för ett moraliskt spel om man ska tjäna pengar på bankernas dumhet eller inte samtidigt som man vet att miljontals världen över snart kommer stå inför ekonomisk kris.

 

Jag lovar, jag är inte så här frikostig med betygen vanligtvis, men hitintills har jag inte sett en enda film som tippas bli nominerad till årets Oscarsgala som varit dålig. Det har nog aldrig hänt förr. Klart att det lär bli några slamkrypare i de tekniska klasserna, men hitintills håller storfilmerna verkligen stilen. Det gäller också för The Big Short.

 

Finanskrisen är ett vanskligt ämne att behandla på film. Det är inte direkt högoktanig action vi pratar om, utan snarare Exceldokument och fruktansvärt många gamla män i kostym. 2011 gjordes en väldigt bra insats till att skildra vad som gick fel i och med Margin Call (2011), men den här filmen är ännu ett strå vassare i sin analys. Charles Randolph & Adam McKay har adapterat Michael Lewis bok så att den känns i maggropen. När jag stängde av filmen efter eftertexterna mådde jag uppriktigt illa. Det här är kapitalismens absoluta avgrundshåla och Randolph & McKay skildrar väldigt skickligt hur giriga män och kvinnor kan göra vad fanken som helst när de ser människor som siffror och inget annat. Randolph & McKay guidar oss som inte pratar Nasdaq till frukost lätt och ledigt genom vad de komplicerade ekonomiska termerna egentligen innebär och visar dem för vad de är - fina ord på pyramidspel.

 

Skådespelarmässigt är The Big Short utsökt med kvartetten Christian Bale, Ryan Gosling, Brad Pitt och Steve Carrell i de största rollerna. Speciellt Bale och Carrell är fantastiskt bra. Bale är bra i allt han är med i, men Carrell går från klarhet till klarhet nu när han verkar ha fokuserat på filmer utanför dumkomedigenren. Först spelade han skjortan av de flesta i Foxcatcher (2014) och här får han göra en komplex roll där han slits mellan vad som är rätt och fel, samtidigt som han hela tiden säger exakt vad han tycker och tänker. Det är en karaktär som är väldigt enkel att tycka om och om det finns någon "hjälte" i den här soppan är det just Carrells roll.

 

Men det är just det, det är svårt att hitta någon hjälte i The Big Short. Slutscenen cementerar detta. Vem skulle tacka nej till en miljard dollar om man vet att det inte finns något man kan göra åt vad som kommer hända ändå? Det är det som gör den här filmen så pass bra - det är en mänsklig studie i moral och girighet samtidigt som det är en mycket viktig nutidshistorisk lektion som alla borde ta del av. För det här kommer hända igen. Och igen. Och igen. Det gäller bara att inte bli fångad med brallorna nere, för som mina husgudar Led Zeppelin sjunger till eftertexterna: "If it keeps on rainin', levee's goin' to break"

 

Betyg: 5 man kan dricka sig stupfull för mindre av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 2 januari 2016 12:45

 


Regi: Tom McCarthy

Manus: Tom McCarthy & Josh Singer

Medverkande: Mark RuffaloMichael Keaton, Rachel McAdams mfl.

Produktionsbolag: Anonymous Content/First Look Media/Participant Media mfl.

År: 2015

Längd: 128 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1895587/

 

Spotlight är den anrika tidningen Boston Globes mest hemlighetsfulla avdelning. Man rapporterar endast direkt till högsta ledningen och lämnas i stort sett fria att undersöka vilka historier man vill under långa tidsperioder. När tidningen 2001 får en ny redaktör insisterar han på att man ska gräva vidare i rykten om att den katolska kyrkan haft någonting med en sexskandal att göra. Vad de skulle upptäcka skulle komma att chocka världen.

 

Jag var lite skeptisk till Spotlight trots alla lovord den fått av kritiker i USA. Ännu en film om pedofiliskandalen, tänkte jag. Hade inte det gjorts till leda? Det skulle visa sig att det här är den slutgiltiga filmen om vad som egentligen hände när journalisterna på Boston Globe arbetade fram sitt avslöjande. Det faktum att filmen först och främst fokuserar på den journalistiska processen och inte på att grotta ner sig i hemska berättelser från offren gör att den får en helt egen ton. När en film dessutom är så pass välresearchad att Vatikanen, trots det känsliga ämnet, tycker att filmen är helt i sin ordning vet man att den är ytterst välskriven.

 

Thomas McCarthy har skrivit och regisserat film sedan 2003 års Station Agent och utöver ett stolpskott med Adam Sandler i The Cobbler (2014) har han bara varit inblandad i saker jag tycker väldigt mycket om. Då McCarthy började sin karriär som skådespelare vet han vad som krävs för att få ut de bästa prestationerna från alla inblandade utan att låta dem ta över filmen. Spotlight är ett perfekt exempel på ensemblespel. Trots stora namn, som förra årets Oscarsvinnare Michael Keaton, är helheten av skådespelare viktigare här än de enskilda prestationerna Därmed inte sagt att skådespelarna inte är bra. De som sköter sig allra bäst är Mark Ruffalo och Rachel McAdams. Trots de fina insatserna är det dock manuset som har huvudrollen.

 

McCarthy och Singer har skrivit ett tätt manus som spelar som en slags journalistisk thriller. Det är ovanligt att se en sådan där en journalist inte försöker få fast en mördare. Spotlight är inte de överdrivna känslornas film utan använder sig av en väldigt fin isbergsteknik både i karaktärernas reaktioner och i dialogen. De vändningar och turer som teamets undersökning tar i snårskogen av byråkrati är fascinerande samtidigt som det underliggande samförståndet att "kyrkan har ju gjort så mycket bra, så vi ser genom fingrarna med detta" är mycket obehagligt. McCarthy och Singer låter dock inte Spotlight bli en onyanserad kritik mot religion utan gör en skillnad mellan personlig andlighet och organiserad religion. Det är en viktig distinktion. Det är inte personlig andlighet som drar i krig i religionens namn (ett sådant hade blivit tämligen kortvarigt...) utan de stora organisationerna.

 

Spotlight lyckas med något mycket få filmer lyckas med - vara underhållande, upplysande och berätta en viktig historia. Den här historien måste berättas för att den inte ska få upprepas. Spotlight är för mig en av 2015 års absolut bästa och viktigaste filmer. Se den.

 

Betyg: 5 stoppade tryckpressar av 5 möjliga

Av Ulf - 23 december 2015 19:45



Regi: Ridley Scott

Manus: Drew Goddard (baserad på Andy Weirs bok)

Medverkande: Matt Damon, Jessica Chastain, Kristen Wiig mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/TSG Entertainment/Scott Free Productions mfl.

År: 2015

Längd: 144 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3659388/

 

När det tredje bemannade uppdraget till Mars hamnar i en kraftig storm tvingas astronauterna överge sitt läger och ge sig av i förtid. En av astronauterna, Mark Watley, försvinner i stormen och antas vara död. När han vaknar upp någon dag senare inser han att han är helt ensam på planeten utan möjlighet att ta sig därifrån eller kommunicera med uppdragsledningen.

 

Det ska sägas att jag inte hade alltför stora förhoppningar på The Martian. Tyvärr tycker jag att Ridley Scott har gått rejäl kräftgång i sin karriär de senaste 15 åren med den ena besvikelsen efter den andra. Tillsammans med manusförfattaren Drew Goddard, mest känd från sina projekt med J.J Abrams, gör Scott dock en fantastisk comeback med The Martian som jag inte hade vågat hoppas på.

 

The Martian är science fiction ut i fingerspetsarna. Låt mig förklara. Som den flitige läsaren vet är jag extremt svag för science fiction och förlåter det mesta bara jag får se rymdskepp. Med det sagt kommer det ganska få renodlade science fiction-filmer på ett år. Den andra delen, fiktion, brukar filmerna klara av utan problem. Det är vetenskapen som ställer till det. Antingen är den på tok för otrolig ens i ett teoretiskt perspektiv eller så saknas den helt. The Martian gav mig tillräckligt mycket vetenskap för att grotta ner mig fullständigt samtidigt som den berättar en modern Robinson Crusoe som engagerar. Det finns egentligen bara en rejäl lucka i vetenskapen som jag hittade och även om den är stor (en storm på Mars fungerar inte som en storm på Jorden...) kan jag förlåta den för resten av äventyret den ger mig.

 

Föga förvånande är det här Matt Damons film. Den allra största delen av speltiden spenderar vi ensam med Damons karaktär, men i motsats till Daniel Defoes karaktär blir det aldrig långdraget. Isolationen på Mars blir snabbt filmens antagonist, men samtidigt har den en fantastisk skönhet som man lyckats fånga perfekt. Filmen är full av namnkunniga skådespelare, men det är egentligen bara Jessica Chastain och Jeff Daniels som har något ordentligt att göra. Chastain är bra (vilket hon alltid är när hon inte jobbar tillsammans med inkompetenta regissörer), men jag kommer aldrig vänja mig vid att se Daniels i seriösa roller efter att främst vuxit upp med honom som ena halvan i Dumb & Dumber (1994). Som sagt är det här dock främst Damons film tillsammans med de fantastiska miljöerna man byggt upp och gott så.

 

Ridley Scott lyckas berätta en tajt historia utifrån Goddards manus som hela tiden pendlar mellan ensamhetens tystnad och det väldigt snabba och pratiga tempot på uppdragsledningen. Kontrasten blir väldigt bra. Jag måste även nämna boken som manuset är baserat på. Tydligen ska Alex Weir skrivit boken som en serie på nätet utan att ta pengar för den. När Amazon ville att han skulle släppa den via deras e-boktjänst släppte han den till det lägsta priset möjligt, 99 cent, för att så många som möjligt skulle kunna ha möjligheten att köpa den. Det är kärlek till litteraturen och sitt arbete!

 

The Martian är ett fantastiskt äventyr för alla som uppskattar science fiction. Det är en revansch för Scott som rest sig ur det mediokra träsk han befunnit sig i under 2000-talet. Den ligger perfekt i tiden i och med att NASA (konsulter till filmen) tillkännagjorde bara någon vecka innan filmen hade preimär att man hittat vatten på Mars. Visa den här filmen för naturvetenskapsintresserade elever och få dem att drömma. Rymden har sällan varit lika vacker som skrämmande som den är i The Martian. Alla filmer som kan få mig att omedvetet göra klyschan att ta dra mig själv lätt i håret och vråla "neeeeeej!" åt skärmen mot filmens peripeti kan inte få annat än högsta betyg.

 

Betyg: 5 röda planeter av 5 möjliga


Av Ulf - 12 december 2015 17:45

 


Regi: Severin Fiala & Veronika Franz

Manus: Severin Fiala & Veronika Franz

Medverkande: Susanne Wuest, Lukas Schwarz, Elias Schwarz mfl.

Produktionsbolag: Ulrich Seidl Film Produktion GmbH

År: 2014

Längd: 99 min

Land: Österrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3086442/

 

Tvillingpojkarna Lukas och Elias spenderar en sorglös sommar tillsammans på familjens lantställe. När deras mor kommer hem från en längre sjukhusvistelse börjar pojkarna dock ifrågasätta om det verkligen är mamma som kommit hem eller om det är en bedragare under bandagen. En plan utformas för att ta reda på sanningen...

 

Ich seh, Ich seh har gjort en bejublad turné runt festivalerna i Europa och vann till sist Méliès d’or-priset för bästa film på kontinentens samlade Fantastiska filmfestivaler. Med ett sådant track record var jag väldigt spänd på den utlovade mörka österrikiska sagan. Och som den levererar!

 

Severin Fiala & Veronika Franz har skrivit och regisserat en historia som i mångt om mycket bygger på suspens och uppbyggnad. Lukas och Elias Schwarz (ja, de har samma förnamn som sina rollkaraktärer) är fantastiskt bra i rollerna som tvillingpojkarna som agerar med barns logik som många inte vill erkänna både kan vara kall och grym. Samtidigt är Susanne Wuest väldigt duktig i rollen som den bandagerade mamman. Att förmedla känslor i sitt skådespel när man egentligen bara har sina ögon att arbeta med är väldigt svårt, men Wuest lyckas mycket bra. Det är mycket Fialas och Franz förtjänst i och med den väldigt tajta regin. Huset som historien utspelar sig i är avskalat och saknar i princip personlighet. Det är det perfekta huset för en "ansiktslös" kvinna. Fiala och Franz har även öga för foto och filmens senare scener med pojkarna och mamman är fruktansvärda i all sin ondskefulla prakt.

 

Det är svårt att skriva särskilt mycket mer om Ich seh, Ich seh utan att förstöra en rad överraskningar. Mitt råd är att du ser den själv, hemma i decembermörkret och låter dig själv bli drabbad. En djupt obehaglig film som andas proto-Haneke. Jag kommer definitivt hålla ögonen öppna för mer från det här paret!

 

Betyg: 5 österrikiska skräcksagor av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 8 december 2015 19:30

 


Originaltitel: The Walking Dead: We Find Ourselves

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2011 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-87877-15-5

 

Situationen i Alexandria börjar bli ohållbar. Carl ligger medvetslös med ett öga och Ricks ledarskap står i allvarlig förtroendekris - en kris som hotar att spräcka den bräckliga fernissa av fred som präglar den lilla staden. Samtidigt börjar förhållanden spira och andra kan komma att spricka när de överlevande till sist har kunnat andas ut under en längre tid.

 

Något av det bästa med Aparts utgivning av The Walking Dead på svenska brukar vara de förord av mer eller mindre kända skribenter som sätter fingret på olika områden i seriens värld. För volym 15 har man lyckats skaffa en riktig tungviktare i Jonas Gardell. Som stort fan av Gardell är det en alltid en högtidsstund att läsa något nytt han skrivit och det här förordet är inget undantag. Jag vet ingen annan nutida svensk författare som kan väva en mening som: "Så obarmhärtigt är livet konstruerat att efteråt är allt för sent." från sin parafrasering av Dagerman till att betyda något ännu större.

 

Det är det som The Walking Dead handlar om i sina bästa stunder - att komma för sent och hur vi hanterar den förödelse det bär med sig. Det kan handla om att komma för sent för att rädda en familjemedlem, så som händer Rick, eller i stor skala på samhällsnivå. Gardell skriver i sitt förord om både den privata och den allmänna apokalypsen. Det handlar både om den rädsla han och andra levde med under tidigt 80-tal för "bögpesten" och om det ständigt övervakande kärnvapenhotet som bara var en knapptryckning ifrån att förgöra oss alla.

 

Volym 15 av The Walking Dead tar det som är seriens absoluta styrka, de "personliga apokalypserna", och sätter dem i kontrast med de större, samhälleliga, frågorna. Det är denna dualism som Kirkman gör så bra. Som läsare har vi följt Rick och hans vänner i 15 volymer nu och en sämre författare än Kirkman hade vid det här laget slagit av på karaktärsutvecklingen och låtit måla sin värld i svartvitt. Det faktum att vi faktiskt känner även för Ricks meningsmotståndare och förstår hur de kommit fram till sina beslut är inte bara stort, det finns ingen annan serie idag som är lika konsekvent välskriven som The Walking Dead.

 

Betyg: 5 personliga apokalypser av 5 möjliga

Av Ulf - 1 november 2015 13:45

 

FFF 2015 Dag 14: Groovy

 

Festivalens sista dag började märkligt. Efter att ha mött upp en vän i centrala Lund visade sig Stortorget (och således och biljettluckan) vara avspärrat av cirka tio piketbussar och kravallstängsel. Statsministerbesök? Kungen ville chilla på torget ett tag? Nej, bara ett gäng förvirrade nazister som skulle demonstrera. Tilltaget ledde till sms-trafik värdig en koffeinstissig tonårsflicka om vart polare skulle hämta sina biljetter. Det löste sig tack och lov, men om det inte vore nog sedan innan fick jag ytterligare en anledning till att avsky brunskjortor. Hur som helst, visningarna för kvällen började sedan för min del med Benjamin R. Moodys Last Girl Standing (2015).

 

 

Last Girl Standing tar avstamp i där de flesta slasherfilmer brukar sluta. En grupp ungdomar har mött sina öden via en bestialisk seriemördare. Den enda överlevande, Camryn, lyckas stoppa mördaren. Fem år senare lever Camryn ett tillbakadraget liv efter tonvis med terapi. Hon plågas fortfarande av hemska mardrömmar, men klarar av sitt arbete på en kemtvätt ganska bra. Hennes sociala ångest blir bättre när hon börjar falla för Nick, den nye killen på jobbet. Men något från Camryns förflutna är inte riktigt klar med henne än...

 

Slashergenren ligger mig varmt om hjärtat och därför välkomnar jag alla försök att förnya och utveckla den. Last Girl Standing tar också nya grepp i och med att vi får följa efterspelet till en typisk händelse i slasherfilmer. Samtidigt vette fanken om jag tycker den är så nyskapande som den vill få sig att framstå. Jag kom omgående att tänka på en yngre version av Jamie Lee Curtis roll i Halloween H20: Twenty Years Later (1998) och det finns fler, mer obskyra, exempel att ta av. Akasha Villalobos är bra i huvudrollen som Camryn, men hon är ingen Jamie Lee. Det är det visserligen få som är.

 

Med det sagt innebär detta inte att Last Girl Standing är en dålig film. Den innehåller förhållandevis smart karaktärspsykologi... fram tills det förutsägbara slutet. Slutet skulle inte kunna vara tydligare om det stod i tio meter höga neonbokstäver. Trots det lyckas filmen underhålla och kan vara något att kolla upp om du gillar genren och vill se något som gör ansatser till originalitet inom den. 3 trauman i tvättstugan av 5 möjliga.

 

 

Efter sedvanligt mingel på Filmstadens innergård (champagne smakar fortfarande bäst i oktober) var det så dags för avslutningsceremoni och efterföljande film. General Barrander tackade sponsorerna och den internationella juryn valde glädjande nog att ge sitt pris till Liza, The Fox Fairy (2015) - en av mina absoluta favoritfilmer under festivalen som helhet. I år var även första året som juryn var rörande överens med publiken om vilken film som var bäst... såvida inte kvällens antologifilm, Tales Of Halloween (2015), skulle fullkomligt hänföra publiken. Det tror jag inte den gjorde.

 

Tales Of Halloween består av elva kortare skräckhistorier av varsin regissör. Det blandas högt med lågt, men ingen kortfilm sticker ut som direkt dålig. Det är svårt att skriva en recension av en antologi med så många olika röster, vilket också är problemet med den här filmen - det är för många berättelser. Enligt mig är Trick 'r Treat (2007) fortfarande det bästa exemplet på halloween-antologi. Där höll man sig till fem berättelser som alla hade starkare kopplingar till varandra än vad berättelserna i Tales Of Halloween har. Det skulle behövas en bättre ramberättelse helt enkelt. Sen är vissa av segmenten riktigt jäkla bra, men det finns lika många som mest är en axelryckning. På det hela taget blev jag dock underhållen och det är gott nog! 3 grannskap i upplösning av 5 möjliga.

 

 

Efter en kortare paus var det så dags för vad jag och många andra hade väntat på som en av festivalens höjdpunkter på förhand - pilotavsnittet av tv-serien Ash vs. Evil Dead (2015). I och med tidsförskjutningen mellan USA och Sverige fick vi på Filmstaden se piloten några timmar innan jänkarna själva. Häftigt värre.

 

Trettio år efter händelserna i Army Of Darkness - Evil Dead III (1992) har Ash lyckligtvis inte stött på någon mer deadite. Istället hänger han på den lokala baren, raggar på allt som rör sig och spenderar sina arbetsdagar i den lokala elektronikaffären. När han hög som ett hus försöker imponera på ett ragg med sina poesikunskaper tar han fram den enda bok han kan tänka på - Necronmicon. Det borde han inte gjort...

 

Sedan jag började intressera mig för skräckfilm i allmänhet har Evil Dead-franchisen tillhört mina absoluta favoriter. Långt innan han drog hem miljarder med sina Marveladaptioner skapade Sam Raimi den unika blandningen av skräck och humor som blivit seriens signum. Jag har dock svårt att se att serien skulle blivit lika älskad som den är utan Bruce Campbell i rollen som Ash. Få skräckskådespelare sedan Bela Lugosis och Boris Karloffs dagar (Robert Englund och Christopher Lee undantagna) har blivit lika synonyma med en roll som Campbell. Hans konstanta överspel borde inte funka, men jäklar vad det gör det!

 

TV-adaptionen av Raimis klassiker har varit i rykteslandet så länge jag kan minnas, men det är inte någon tillfällighet att den kommer nu. Vi lever som bekant i en gyllene ålder för manusdrivna tv-serier och med alternativa medieoutlets kan man också göra sådana här saker. Ash vs. Evil Dead hade aldrig gått att göra för femton år sedan. Den är på tok för våldsam för hur tv-landskapet såg ut då. Nu är den här och jag kunde inte vara gladare!

 

Ash vs. Evil Dead är precis vad jag ville att den skulle vara. Det är grund och botten en fjärde del i Raimis saga (re-maken ej räknad för att... tja... re-make) och allt som gjorde att jag älskade de tre gamla filmerna finns med här. Om ni gillade filmerna kommer ni gilla det här. Jag som älskar filmerna kommer sitta med min skumgummimotorsåg (kul marknadsföring från C More!) och vänta otåligt på nästa avsnitt. Den här serien kommer stå i min hylla som box. Det är en sak jag redan är säker på efter 40 minuters fantastisk underhållning! 5 groovies av 5 möjliga.

 

Festivalen må vara slut för i år, men imorgon kommer festivalkrönikan, samlade betyg, Skitfint pris delas ut för tredje året och de som bör hyllas kommer hyllas.

Av Ulf - 31 oktober 2015 11:30

 

FFF 2015 Dag 13: Beprövade morsor, dödsdejting och ren skär vrede

 

Efter den något avslagna torsdagen hade jag ändå förhoppningar på fredagens begivenheter. Det började också bra med Lyle (2014).

 

 

Leah och June flyttar till New York tillsammans med sin dotter Lyle. Leah, redan gravid med parets andra barn, intar en hemmafruroll medan June försöker få igång sin karriär. Tragedin är dock snart ett faktum. I ett obevakat ögonblick faller Lyle ut genom ett öppet fönster och dör. Leah, utom sig med sorg, försöker förstå vad som egentligen hände. Samtidigt börjar allt märkligare saker hända i byggnaden...

 

Rosemary's Baby (1968) är en av de där klassiska filmerna som jag helt enkelt inte kunnat ta till mig. Det finns något som stör mig med berättandet som gör att jag mest blir uttråkad av den. Lyle fungerar lite som en kondenserad version av nämnda film. Den klockar in på lite mer än en timme (istället för över två timmar) men lyckas ändå bygga upp en stämning och karaktärer jag bryr mig om. För vissa hade det väl varit som att jag svär i kyrkan nu, men jag föredrar den här versionen av historien framför Polanskis.

 

Gaby Hoffman gör en mycket fin roll som Leah och föga förvånande är det också hon som har top billing på postern ovan. Man får dock inte glömma bort de andra fina skådespelarinsatserna i filmen och i synnerhet inte Rebecca Street som den excentriska hyresvärden Karen.

 

Det har varit många filmer i årets program med graviditetstema och/eller lägenheter där saker inte uppträder som saker bör. Lyle är, i all sin minimalism, den jag föredrar av dessa rullar. Den förlitar sig mer på skådespel och personliga relationer än på direkta skrämseltaktiker och som sådan blir den också mer effektiv. Samtidigt skulle jag vilja ha sett filmen i en lite bredare kontext än vad den erbjuder. Tjugo minuter till med bakgrundshistoria och utvecklande av relationer mellan övriga karaktärer i filmen hade inte skadat. Trots det en mycket sevärd film. 3+ prövade mödrar av 5 möjliga.


Även kortfilmen innan Lyle, The Mill At Calder's End (2015) var sevärd med sin gotiska saga om hur Nicholas Grimshaw, arvvinge till Calder's End, tvingas gå i strid med den förbannelse som plågat familjen i generationer. Mycket imponerande rent tekniskt med den snyggaste dockanimation jag sett på länge och en intressant story.

 

Det var dock förfilmen innan Liza The Fox-Fairy (2015) som var kvällens höjdare i det korta programmet. Franska The Black Bear (2015) låter oss följa med en grupp strövare i deras möte med naturen och givetvis en björn. Det visar sig dock inte vara vilken björn som helst utan en... ja, jag vill inte spoila er, men jag kan säga som så här att om du gillar galghumor är The Black Bear en högtidsstund. Av att döma av publikens reaktioner var jag inte den ende som tyckte det. The Black Bear är den klart roligaste kortfilmen jag sett i årets program och rekommenderas varmt.

 

Efter det franska kraftprovet var det inte lätt för kvällens sista kortfilm, tyska Schnee in Rio (2014), att göra ett ordentligt avtryck, men denna James Bond-pastisch med båda fötterna fast förankrade i 60-talet, lyckas ändå segla upp som en av de absolut bästa kortfilmerna jag sett under veckan. Sebastian Schneider får i uppdrag att föra en värdefull tavla till Prag. Vad han inte vet är att ombord på samma tåg finns inte bara en utan tre intressenter för tavlan ifråga... och Ian Fleming till råga på det. Stilsäkert och med många blinkningar till klassiska Bond-rullar (speciellt 1963 års From Russia With Love) är Schnee in Rio en film att kolla upp för alla diggare av klassiska spionfilmer.

 

 

Kvällens andra långfilm, ungerska Liza The Fox-Fairy, var en av festivalens mest välbesökta filmer hitintills. Jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta mig, men föll snart pladask för denna extremt charmiga och galghumoristiska romantiska komedi.

 

Liza ska snart fylla 30 och längtar efter den stora kärleken. Eller... vilken kärlek som helst faktiskt. Hennes stora intresse för japansk kultur, och det faktum att hon bor och arbetar som hemsamarit för en gammal ambassadörshustru med vurm för den japanske schlagerartisten Tomy Tani, gör henne till något av en udda fågel. När den gamla kvinnan dör och efterlämnar sin lägenhet till Liza blir hennes släkt misstänksamma att Liza kanske hade något med dödsfallet att göra. Och folk, i synnerhet män, tycks dö som flugor runt Liza. Kan det vara så att henne låtsasvän, i skepnad av Tomy Tanis spöke, kanske inte alls är ett hjärnspöke?

 

Romantisk komedi är bland de svåraste genrer man kan ge sig på. När man lyckas, vilket är väldigt sällan, kan det bli fantastiska filmer, men allt som oftast faller man in i Meg Ryan-träsket och det hela blir 90 minuters lidande. Károly Ujj Mészáros klarar tack och lov av att undvika de många fallgroparna som genren erbjuder och ger oss en fantastiskt rolig film med en oemotståndelig Mónika Balsai i huvudrollen som den kärlekstörstande Liza. Hennes spel, speciellt tillsammans med David Sakurai i rollen som Tomy Tani, gör att vi direkt sympatiserar med henne och hennes kärleksideal. Kombinationen med japansk kultur och ett soundtrack som är extremt smittsamt fick mig helt att gå upp i den här historien.

 

Liza The Fox-Fairy befolkas av idel excentriska karaktärer, men vi känner något för samtliga av dem. Här finns allt ifrån japanska hjärnspöken i knallgröna kostymer till ungerska polismän som snöat in på finsk westernmusik (!). Det är precis lika knäppt som det låter, men gjort med en sådan fin touch och känsla att jag inte nog kan rekommendera den här filmen. Det är inte vanligt att en ungersk film får distribution i Sverige, men skaffa er den här underbara kärlekshistorien om ni kan. En av festivalens absolut bästa och roligaste filmer. 5 japanska mytologiska varelser av 5 möjliga.

 

 

Efter det ungerska lyckopillret hade The Demolisher (2015) den något otacksamma uppgiften att avsluta kvällen. Även om den inte var tillnärmelsevis lika bra som Liza lyckades den med att förmedla en helt annan känsla - ren jävla vrede.

 

Polisen Samantha lider av sviterna efter ett gängöverfall på jobbet. Hennes make, Bruce, rasande över vad som hänt henne, tar till stadens gator för att straffa de skyldiga. Samtidigt försöker studenten Marie acceptera att hennes idrottskarriär kanske är över efter att ha blivit diagnosticerad med en degenerativ sjukdom. Efter ett missförstånd hamnar Marie på Bruces radar och en dödlig jakt tar sin början.

 

General Barrander liknade The Demolisher vid något som Walter Hill hade kunnat göra och jag kan inte komma på en bättre beskrivning än så. Det är helt klart varifrån Gabriel Carrer hämtat sin inspiration till den här våldsamma vigilante-sagan, men The Demolisher lyckas med mer än att bara bli en hyllning. Tack vare Ry Barrett i rollen som Bruce lyckas den här filmen förmedla vrede på ett sätt som är få filmer förunnat.

 

Missförstå mig inte, vi ser arga människor på film var och varannan dag, men det är en oceans skillnad mellan att vara arg och känna vrede. De få gånger i mitt liv jag känt direkt vrede har den varit allomslutande och totalt destruktiv. Det är en hemsk känsla, men när du är uppe i den kan du inte se hur destruktiv du verkligen är. Ry Barretts totala ilska är som ett slag i magen och förblindar honom från det faktum att han själv håller på att bli vad han försöker stoppa och straffa. Tillsammans med fina rollprestationer från Tianna Nori (Samantha) och Jessica Vano (Marie) blir The Demolisher en våldsam odyssé med ett pumpande 70-tals-soundtrack som rekommenderas. Det enda som stör är att de två parallellhandlingarna kopplas ihop lite väl sent och att klipparen älskar sin slow motion-effekt lite för mycket. Om ni vill se något som glöder av ilska bör ni dock kolla upp The Demolisher. 4- nu är han arg! av 5 möjliga

 

Ikväll avslutar jag festivalen med Last Girl Standing (2015) på Stadshallen 19:00 för att sedan avrunda med Tales Of Halloween (2015), avslutningsceremoni och pilotavsnittet av Ash vs. The Evil Dead (2015) klockan 21:00 respektive 00:00 på Filmstaden. Det blir episkt!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se