Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - 29 april 2018 10:45

 


Regi: Anthony & Joe Russo

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely

Medverkande: Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Chris Evans mfl.

Produktionsbolag:  Marvel Studios

År: 2018

Längd: 149 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4154756/


Med hjältegruppen fortfarande splittrad måste teamet samla sig för att möta det största hotet både planeten och resten av universum stått inför - Thanos. Trött på att verka i skuggorna börjar Thanos och hans allierade attackera allt och alla som kan tänkas ha en evighetssten... och på jorden finns det två.


Det har tagit ganska exakt tio år att gå från Iron Man (2008) till Infinity War. Under decenniet mellan de båda titlarna har Marvel blivit en maktfaktor att räkna med inom filmindustrin. Vid en snabb titt på listan över de mest inkomstbringande filmerna genom tiderna (ej justerat för inflation) hittar vi tre av Marvels filmer från de senaste tio åren. Infinity War har mycket goda chanser att bli Marvels fjärde placering på nämnda lista. Den är kulmen på allt som kommit tidigare och den första film i Marvels filmuniversum (MCU) som på riktigt känns som ett event i samma episka proportioner som vissa av serieförlagorna.


Det har varit både en för- och nackdel att ha gått in i MCU med en betydande förkunskap om vad som hänt i serieförlagorna. Fördelarna har alltid övervägt nackdelarna, men det som verkligen har stört mig är hur fjuttiga vissa händelserna har verkat i förhållande till sina förlagor. Å andra sidan förstår jag att Marvel inte kunde berätta historier som i originaltexterna löpte över dussintals olika titlar. Frågan är var de går från Infinity War? Nu har man nämligen, som första filmstudio, lyckats skapa en värld av superhjältar som känns lika stor och diversifierad som i serierna. Jag är fruktansvärt imponerad!


Filmerna som föregått Infinity War har inte bara fungerat som kassakor utan även eliminerat mycket av behovet för karaktärspresentationer till den här installationen i sagan. Det gör att Infinity War absolut inte fungerar som enskild film. Om du inte har sett de tidigare ensemblefilmerna kommer du inte förstå ett barr. Äntligen! är allt jag har att säga om det. Infinity War är en superhjältefilm som kräver förkunskap och det är det som alltid varit en av seriernas styrkor (och svagheter rent ekonomiskt) - de kräver av läsaren att man hänger med och har engagerat sig tidigare. Superhjältefilmerna som föregått Infinity War har nästan samtliga spenderat en betydande del på presentation. Inte så här. Infinity War förutsätter att du känner till alla vändningar i historien än så länge och trycker plattan i mattan från första sekund.


Det är en illa dold hemlighet att det här är del 1 av 2. Marvel valde att plocka bort "part 1" ur titeln relativt sent, vilket gör att många av händelserna i den här filmen inte känns definitiva. Mycket av förhandssnacket har handlat om vilka hjältar som kommer dö och vilka som kommer klara sig. Som filmen utvecklar sig är det troligt att många av dödsfallen är icke-permanenta. Om Marvel bara hade struntat i att annonsera filmen som "del 1" till att börja med skulle den sista akten blivit som ett slag i magen - på ett bra sätt. Nu blev frågan om dödsfallen lite av ett antiklimax. Det är klart, vissa hjältars (och skurkars!) död kommer bli svårare att bortförklara än andras och vi kan med ganska god säkerthet vinka hej då till åtminstone en handfull karaktärer redan nu.


Min stora oro inför den här filmen var att Thanos, den lila snubben med erövrarkomplex, skulle visa sig vara en skurk i avsaknad av personlighet. Vi har i princip bara sett honom kanske tio minuter sammanlagt under tio års filmer och detta lilla smakrpov har varit sisådär. Min oro kom dock på skam när Thanos, hör och häpna, är bland de bästa skurkarna i MCU. Manusförfattarna lyckas förmänskliga honom till den milda grad att, som jag sa till mitt sällskap efter filmen, han i viss mån har rätt i sina ambitioner. I ett känslolöst universum skulle Thanos hyllats som Den Store Ledaren eller något. Denna moraliska komplexitet var inget jag förväntade mig från filmversionen och jag blev mycket positivt överraskad.


Infinity War är uppbyggd kring en rad olika parallellhandlingar vilka har lite olika ingångar i hur de går tillväga. Rent underhållningsmässigt är min favorit den parallellhandling som har Guardians Of The Galaxy som sammanbindande element. Marvel har verkligen hittat något i den konstellationen som funkar på så många olika nivåer. För varje gång jag ser honom i rollen blir dessutom Dave Bautistas porträtt av Drax bara roligare. Om Dave någonsin återvänder till wrestlingen hoppas jag att Marvel kan leasa ut karaktären. Nåja, man kan ju drömma.


Infinity War borde inte fungera. Den borde kollapsa under sin egen tyngd. Den är ett spektakel, men den är det på ett sätt som du aldrig sett tidigare. Marvel har gjort det igen helt enkelt. När filmens eftertexter rullade snyftade tonåringarna (läs: de som inte snappat upp att det här bara var del 1) i salongen. Om man kan få folk att gråta med sitt svulstiga superhjälteepos har man lyckats så mycket bättre än jag någonsin skulle kunna ha gissat. Personligen knöt jag näven och utbrast ett "hell yeah!" mer än en gång under actionscenerna. Jag är, liksom delar av karaktärerna, knockad. Se den här filmen på bio. Det är en order.


Betyg: 5 episka epos av 5 möjliga

Av Ulf - 2 april 2018 20:51

 


Regi: Daniel Lindsay & T.J Martin

Manus: N/A

Medverkande: Henry Alfaro, Danny Bakewell, John D. Barnett mfl.

Produktionsbolag: Lightbox

År: 2017

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6794424/

 

Upploppen i Los Angeles i slutet av april 1992 är fortfarande de värsta i USA:s historia, både sett till människoliv och materiella skador. Från att ha tänts av frikännandet av de fyra poliser som stod åtalade för att ha brukat övervåld när de grep Rodney King utvecklades konflikten i en rad olika förgreningar. Daniel Lindsay och T.J Martins dokumentärfilm visar hur det inte enbart var en fråga om rasmotsättningar utan också djupgående social problematik.

 

Äntligen. Jag har väntat på att få se något riktigt bra, informativt och rättvist skildrat om upploppen i L.A så länge jag kan minnas. Alla andra försök jag sett ha oftast bara skrapat på ytan och "glömt bort" viktiga delar av problematiken för att passa ett narrativ. Det har också blivit den allrådande bilden att upploppen enkelt kan förklaras med två sidor. Lindsay och Martin visar att även om Rodney King-fallet var droppen som fick bägaren att spilla över fanns det många andra saker att ta med i beaktande.

 

Det är första gången jag i en dokumentär om de här händelserna ser en rättvis bild av samtliga sidor. Vad de inblandade vita gjorde var avskyvärt. Vad några av de afroamerikanska inblandade gjorde var inte bättre. Och i mitten stod den koreanska minoriteten som i form av ett speciellt brottsfall också attackerades efter många års motsättningar. Men i Lindsay och Martins regi är det, om uttrycket ursäktas, inte svartvitt. Många av scenerna filmade från plundringar av affärer involverar vita, latinos och alla möjliga andra grupperingar.

 

Filmens huvudtes, som filmskaparna inte känner sig nödgade att uttrycka i ord utan låter bilderna framföra, är att den sociala klyfta som finns mellan grupper i USA kommer göra att upplopp som dessa kommer återkomma med jämna mellanrum. Man visar på detta genom att göra en jämförelse med Watts-upploppen 1965 och hur de i mångt om mycket speglade de som inträffade 1992. Rasism och social utsatthet var i båda fallen den utlösande faktorn, men vad som också visas är att den sociala utsattheten som upplevs av många, oavsett etnicitet, är det som underblåser konflikterna.

 

Lindsay och Martins porträtt av vad som hände 29 april - 4 maj 1992 är en drabbande och närgången skildring av ett samhälle där orättvisan till sist tände en krutdurk. Det gick 27 år mellan Watts och upploppen 1992. Nästa år har det gått 27 år till.

 

Betyg: 5 brutala verkligheter av 5 möjliga

Av Ulf - 7 mars 2018 21:45



“The lessons which I remember the longest are always the ones that are self-taught””


Författare: Stephen King

År: 1991 (svensk utgåva 2006)

Sidor: 512

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017086-8



Rolands grupp har färdats västerut under fem veckors tid när vi plockar upp historien igen. Hans följeslagare, Eddie och Susannah, börjar misstänka att något är allvarligt fel med deras ledare. Det visar sig att Roland orsakade en tidsparadox när han räddade Jake Chambers i förra boken. Hans sinne försöker hitta en balans mellan de två verkligheterna, den där Jake lever och den där han dog, och driver Roland sakta men säkert till galenskap. Vad de inte vet är att Jake Chambers upplever samma sak i 1977 års New York...


Huvudanledningen till att jag inte läst längre än bok två i The Dark Tower innan är att jag ville ha alla andra relevanta King-böcker ur vägen först så att jag skulle kunna plocka upp de referenser King lagt in i sitt epos. En annan anledning är att jag fann de första två volymerna tämligen splittrade i sin berättarstruktur och även om del 2 var överlägsen del 1 på alla sätt var jag ändå frågande till var den riktiga storheten i verket låg. Med del 3, The Waste Lands, har jag nu nått fram till den punkt där jag kan säga att ja, The Dark Tower är helt jäkla fantastisk!


The Waste Lands är en mycket bättre sammanhållen historia än de två tidigare delarna och bjuder på imponerande karaktärsutveckling och en skildring av främst post-apokalyps som för tankarna till Fallout-spelen. Den del av boken som utspelar sig i staden Lud är en totalt galen och underbar variant av Mad Max och valfri cyberpunkroman. Favoritdetaljen är hur människor kallas till en avrättningsplats av "krigstrummor" som visar sig vara trumkompet till ZZ Tops Velcro Fly. Jag skulle lagt in en liten spoilervarning där, men gör dig själv tjänsten att dra igång Velcro Fly när boken specificerar att trummorna börjar dåna. Ställ in eq:n så att trummorna överröstar allt annat. Effekten är slående och brutalt suggestiv!


The Waste Lands låter oss utforska det speciella förhållandet mellan Eddie och Susannah på ett väldigt fint sätt. Dessutom har boken en av mina nya favoritkaraktärer, billy-bumblaren Oy. En billy-bumblare ser ut som en mix mellan en tvättbjörn och en katt ungefär och är intelligenta djur som är mycket tillgivna. Trots att Oy i princip bara upprepar vad de olika karaktärerna säger lyckas King ge honom en bedårande personlighet och hans förhållande till "sin" människa, Jake, tillhör bokens höjdpunkter.


Det är klart, här finns vissa mindre händelser där jag verkligen skulle vilja fråga King vad han tänkte när han skrev dem. Dessa är inte så många att de stör helheten, men bör ändå nämnas.


Som vanligt har King lyckats med skurkarna också. Den totalt bindgalne Tick-Tock får dock spö av sin egen hantlangare, den vedervärdige Gasher. Jag vill inte gå in på exakt varför Gasher är en sådan vidrig karaktär, men tro mig, du kommer komma ihåg honom. Med en cliff-hanger som heter duga i bokens slutskede, där gruppen är i fara för ytterligare en märklig antagonist, är The Waste Lands en blandvändare av rang som dessutom blickar mot framtida delar i serien på ett föredömligt vis. Det är en av de bästa King-böcker jag läst på ett bra tag och lovar mycket gott inför resten av serien.


Betyg: 5 oy av 5 möjliga

Av Ulf - 11 februari 2018 11:30

 

 

Regi: Bryan Fogel

Manus: Bryan Fogel/Jon Bertain /Mark Monroe mfl.

Medverkande: Bryan FogelNikita KamaevGrigory Rodchenkov mfl.

Produktionsbolag: Alex Productions/Diamond Docs/Impact Partners mfl.

År: 2017

Längd: 121 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl eller 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6333060/

 

Bryan Fogel, dokumentärfilmare och tävlande i amatörtävlingar för landsvägscykel, börjar undersöka den ljusskygga dopningsbranschen och hur denna kan hjälpa honom till bättre resultat. Han får snart kontakt med Grigory Rodchenkov, chef för Moskvas anti-dopningslabb och mycket högt uppsatt i den ryska hierarkin. När ett avslöjande om systematisk, statssponsrad, dopning i Ryssland offentliggörs tvingas Fogel inse att han hamnat mitt i en internationell konspiration.

 

Grundpremissen bakom Icarus är så knäpp att jag hade skrikit "bullshit" om det inte var en dokumentär. Att bara få kontakt med en så pass högt uppsatt man som Rodchenkov är imponerande, men att få honom att öppet samarbeta på kamera utan några som helst skrupler är bara bisarrt. Ändå hände det och i skrivande stund har Rodchenkovs avslöjanden stängt av Ryssland från de pågående vinterspelen i Sydkorea.

 

Fogel har gjort ett fantastiskt arbete med den här dokumentären och även med att ta sitt ansvar när allt börjar gå åt helsike. Vänskapen som uppstår mellan honom och Rodchenkov kommer aldrig i vägen för de tuffa frågorna som han tvingas ställa och rent journalistiskt är Icarus djupt imponerande. Alla påståenden och avslöjanden beläggs med bevis och till sist framstår ryssarna enbart som löjliga i sitt förnekande. Samtidigt tappar Fogel aldrig fokus gällande att detta är avslöjanden som kan få hans vän mördad. 

 

Icarus använder sig också av en mycket passande ramberättelse ungefär halvvägs in. Rodchenkov citerar ofta från sin favoritbok, 1984 av George Orwell, och filmen förgrenar sig i tre distinkta delar: learning, understanding, accepting. Valet att använda Orwell som guide genom byråkratin och tankesättet är mycket effektivt och både visar på och förklarar hur Fogel kunde anlita Rodchenkov från första början.

 

Icarus är i det närmsta en perfekt dokumentär som visar på hur Fogel är villig att gå vart historien än för honom. Dessutom är den i och med de pågående OS-tävlingarna högaktuell just nu. Se den.

 

Betyg: 5 ryssfemmor av 5 möjliga

Av Ulf - 4 februari 2018 20:15

 


Regi:  Lee UnkrichAdrian Molina

Manus: Adrian Molina & Matthew Aldrich

Medverkande: Anthony GonzalezGael García BernalBenjamin Bratt mfl.

Produktionsbolag: Pixar Animation Studios

År: 2017

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2380307/

 

Miguel vill helst av allt bli musiker, men en händelse för flera generationer sedan har gjort att hans familj har förbjudit all musik. När hans familj upptäcker att han trots förbudet lärt sig spela gitarr och tänker uppträda på De dödas dag rymmer Miguel. I kryptan till hans stora musikaliske hjälte, Ernesto de la Cruz, hittar han legendens gitarr som han tänker använda i sitt uppträdande. Vad han aldrig kunnat räkna med är att gitarren istället för honom till dödsriket.

 

För några veckor sedan pratade jag och en vän om hur Pixar verkar abonnera på Oscarn för bästa animerade film. Då och då bryter någon annan studio igenom, men har Pixar en större release ett år kan man lika gärna räkna den som vinnare. Det Pixar gör som ingen annan studio är att berätta historier. Det finns kanske filmer som är snyggare, mer artistiska och försöker hitta nya grepp var de kan, men Pixars genomgående tematik med mänskliga relationer som viktigare än dratta-på-ändan-humor eller tungrodda budskap skiner starkast varje gång. Och de får mig att gråta. Varenda gång en Pixar-film drar på känslorna svämmar mina ögon över. De är själva antitesten av The Boss Baby (2017).

 

Coco är ytterligare en av dessa filmer. Som gitarrist själv sedan drygt 20 år tillbaka är det en fröjd att se en film som tar gitarrmusiken på allvar i en tid då det mesta har några baslådor pålagda. Jag har en viss förkärlek för just den här typen av musik också, så rent musikaliskt passar Coco mig som handen i handsken. Det är dessutom en otroligt vacker vision av Mexico man målat upp i allmänhet och dödsriket i synnerhet. Här finns en känsla för detaljer som är få filmer förunnat och färgerna formligen hoppar fram och attackerar dig. Det är bara att applådera.

 

Men, som sagt, en Pixar-film har alltid det speciella mänskliga anslaget som gör den speciell och så även här. Lite kaxigt trodde jag att jag äntligen klarat av en Pixar-rulle utan att bli tårögd... sen kom den nästsista scenen och då var det kört. Det som är Pixars storhet är dock att det aldrig känns manipulativt. Vi får lära känna karaktärerna genom bra manus och berättande istället för att saker kastas på skärmen som vi kanske eller kanske inte tar till oss.

 

Coco är en lysande familjefilm om uppoffring, vänskap, familjeband och att göra det du älskar. Den öppnar för flertalet frågor att diskutera med barn om dessa och andra (inte minst döden) teman som kanske kan vara lite svåra att ta upp. Rekommenderas till alla.

 

Betyg: 5 mariachis av 5 möjliga

Av Ulf - 21 januari 2018 14:45

 


 

Regi:  Craig Gillespie

Manus: Steven Rogers

Medverkande: Margot Robbie, Sebastian Stan, Allison Janney mfl.

Produktionsbolag: Clubhouse Picures/LuckyChap Entertainment

År: 2017

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5580036/

 

Några månader innan OS i Lillehammer 1994 kablades bilder på en gråtande Nancy Kerrigan ut över hela världen. Någon hade efter en träning försökt bryta konståkerskans ben med en batong. Misstankarna riktades snart mot hennes rival Tonya Harding och mediecirkusen var igång. I, Tonya tar avstamp i Hardings barndom och visar allt som ledde fram till attacken som gjorde henne ökänd även utanför konståkningsvärlden. Fast vad var det egentligen som hände? Vems fel var det och vem låg bakom planerna?

 

Jag hade höga förhoppningar på Margot Robbies drömprojekt och de infriades med råge! Historien om Harding och Kerrigan är i sig väldigt fascinerande, men I, Tonya nöjer sig inte med denna utan visar upp ett levnadsöde som är lika delar tragiskt som komiskt. Robbie är lysande i huvudrollen som Harding, men det är Allison Janney som stjäl varenda scen hon är med i som Tonyas überbitch till mor, LaVona. Janney är den första skådespelerska jag känt under årets Oscarsrace som verkligen slår en home run och det är skandal om hon inte plockar statyn i mars. Även Paul Walter Hauser måste nämnas som Tonyas "livvakt" Shawn Eckhardt - en man svår hybris. Kolla in intervjuerna med Shawn på YouTube. Det är stor underhållning.

 

Goda skådespelarinsatser är som vi vet dock inte nog för att lyfta en film helt och hållet. Steven Rogers manus sköter den biten. I, Tonya har en slags aura av skröna omkring sig. Å ena sidan återskapar manuset många saker vi vet hände (eftersom de finns på film), men Rogers fyller ut berättelsen när det framförallt gäller karaktärernas relationer till varandra. Här inträffar också något riktigt intressant. Personerna "intervjuas" i en slags mockumentary-stil samtidigt som de berättar olika versioner av vissa nyckelhändelser. Oftast är inte skillnaderna så påtagliga, men ju mer man tänker på dem är det klart att någon av karaktärerna ljuger skallen av sig. Det hade lätt blivit tröttsamt om det hade varit en och samma karaktär som gjort det, men Rogers låter sanning och lögn glida in i varannat oberoende av vem som "intervjuas". Det finns alltså inte en opålitlig berättare i I, Tonya utan minst tre.

 

I, Tonya är en av 2017 års bästa filmer. Den berättar en tragikomisk historia om hur man trots att man följer sina drömmar kanske aldrig lyckas fullt ut. Den har intressanta och välskrivna relationer mellan karaktärerna och Tonya porträtteras inte som ett offer trots allt hon får utstå under sina tidiga år. Hon är inte en hjältinna heller. Hon är Tonya, med ett jävlar anamma som är smittsamt.

 

Betyg: 5 trippelaxlar av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 3 januari 2018 17:27

 

 

Regi: James Franco

Manus: Scott Neustadter & Michael H. Weber (baserat på Greg Sesteros & Tom Bissells bok)

Medverkande: James Franco, Dave Franco, Seth Rogen mfl.

Produktionsbolag: Good Universe/New Line Cinema/RatPac-Dune Entertainment mfl.

År: 2017

Längd: 104 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3521126/

 

Greg Sesteros största dröm är att bli skådespelare, men han har problem att ta sig ur sitt skal till och med under sina skådespelarlektioner. Det problemet har inte en av hans kurskamrater, Tommy Wiseau. De två inleder en vänskap som tar dem till Hollywood där... det inte går så bra. Greg föreslår på skämt att de ska göra sin egen film istället, vilket Tommy tar på fullt allvar. Snart är de igång med inspelningen av vad som skulle komma bli århundradets kalkonfilm och som underhållit människor över hela världen, men kanske inte riktigt på det sätt som de tänkte sig.

 

Oh, hai guys! The Room är min generations stora kultfilm, alla kategorier. Min egen historia med filmen, och den utomjording som är Tommy Wiseau, började med en recension online som Tommy ville stämma recensenten för om han inte tog ner. Det var helt klart en film jag var tvungen att se! Och herrejävlar... The Room är en tripp utan dess like. Det är som någon observerat mänskligt beteende, men inte riktigt lyckats imitera det framför kameran. Det är en av de roligaste filmer jag sett och ett varmt minne är när jag såg Greg Sesteros föreläsning om inspelningen innan en screening på stor duk.

 

När det stod klart att det var James Franco som skulle regissera filmversionen av Greg Sesteros bok suckade jag mest. Franco kan, i sina bästa stunder, vara en kompetent skådespelare, men lika ofta verkar han främst välja "kompisprojekt" som bara blir gjorda för att han trots allt har lite erfarenhet i Hollywood. Sen började buzzen om filmen och ja, jag kan lugnt säga att det här är Francos bästa roll i karriären och ett djupt imponerande och kärleksfullt hantverk. Franco äger varje scen fullkomligt och imponerar även i regirollen. Ett exempel på detta är att man under eftertexterna kör scener från The Room sida vid sida med samma scener från The Disaster Artist. De är i det närmsta identiska. Den tid och det arbete som gått åt för att fånga Wiseaus galenskap är fantastisk.

 

Det är klart att jämförelserna går till Ed Wood (1994), men The Disaster Artist skildrar inte så mycket besvären att lyckas i Hollywood som besvären att göra en film till varje pris, kosta vad det kosta vill. Likheten ligger i den bakomliggande historien där Tommys vänskap med Greg påminner och Ed Woods vänskap med Bela Lugosi. The Disaster Artist är inte bara gag på gag utan har alltså också en djupt tragisk kärna. Tommy är en omöjlig karaktär att tycka om, men samtidigt kan man inte låta bli att tycka synd om honom. Franco skildrar honom perfekt. Han har också bra draghjälp från sin bror, Dave Franco, i rollen som Greg. Dave blir vår guide in i galenskapen och till en dröm som han helst av allt skulle vilja tro på, men blir mer och mer tveksam till.

 

The Disaster Artist är förra årets roligaste film. Jag hade kramp i magen efter hälften av speltiden, men den lysande komiken fråntar inte någonting från storyns andra element. Om du inte sett The Room, gör det. Se sedan den här filmens totala kärleksförklaring till att inga drömmar är för stora även om du helt skulle sakna talang.

 

Betyg: 5 hi Marks av 5 möjliga

Av Ulf - 28 december 2017 22:45

 


Regi: Martin McDonagh

Manus: Martin McDonagh

Medverkande: Frances McDormand, Woody Harrelson, Sam Rockwell mfl.

Produktionsbolag: Blueprint Pictures

År: 2017

Längd: 115 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5027774/

 

Efter att sju månader har gått utan ett spår efter hennes dotters mördare beslutar sig Mildred Hayes för att ta saken i egna händer. Hon hyr helt sonika tre stora annonsplakat där hon ställer frågan varför stadens polis inte har gripit någon i fallet? Mildred håller polischefen William Willoughby som yttersta ansvarig, men vad hon inte räknat med är det lilla samhällets nästa extrema lojalitet mot samme man.

 

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri seglade upp från till synes ingenstans för några månader sedan som en tung kandidat till nästa års prisceremonier. Den tungvrickande titeln till trots var jag också väldigt spänd på historien då Frances McDormand och Woody Harrelson har huvudrollerna. Jag blev inte besviken. Three Billboards är en av årets bästa filmer.

 

Frances McDormand stjäl showen totalt i den kvinnliga huvudrollen och är min favorit hitintills till Oscarn för den katergorin nästa år. McDormand visar upp en sådan djup förståelese för sin karaktär att hon är trovärdig in i minsta detalj. På ett ganska för henne typiskt vis pendlar hon mellan djupaste allvar och komik så svart och off-beat att få andra skådespelerskor skulle klarat av det. Hon har dock två mycket bra parhästar i Woody Harrelson och i synnerhet Sam Rockwell. Rockwells karaktär har verkligen en imponerande utveckling under filmens 115 minuter och han gör rollen mycket bra.

 

Martin McDonagh har inte gjort många filmer sedan sitt genombrott med den Oscarsvinnande kortfilmen Six Shooter (2004), men de filmer han nu gör är alltid sevärda. McDonagh har, liksom McDormand, gjort den svarta komiken till sitt kännetecken och hans manus är både djupt rörande och samtidigt på sina ställen väldigt roligt. Det är hela tiden ett skratt som fastnar lite i halsen när man betänker varför karaktärerna, i synnerhet Mildred, agerar som de gör, men det är också fruktansvärt underhållande.

 

Three Billboards är en total knockout som kommer beröra dig på många olika plan. Sorgearbetet efter ett förlorat barn är så plågsamt närgånget det kan bli och en berättarstruktur som vågar utmana gängse konventioner om hur ett drama ska berättas på film lyfter den till nya höjder. En av 2017 års riktigt höjdare. Se den.

 

Betyg: 5 skrevsparkar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards