Regi: Steven C. Miller

Manus: Ben Powell

Medverkande: Ryan Hartwig, Dana Ashbrook, Fabianne Therese mfl.

Produktionsbolag: Epic Pictures Group/Film Harvest/Site B mfl.

År: 2012

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1816597/

Maffiabossen Bellavance har 48 timmar i frihet innan han måste inställa sig i häktet igen. Bellavance planerar inte att hamna bakom lås och bom igen utan vill fly landet. Det finns bara ett problem: en stor summa pengar har försvunnit; pengar som Bellavance behöver för att fly. I ett desperat försök att hitta pengarna i tid skickar Bellavance ut en patrull med yrkesmördare för att ha ihjäl alla som kan tänkas ha stulit från honom. Men yrkesmördarna har inte räknat med Owen Rutledge, en tyst och försynt tonårig pojke som bär på en hemlighet...

Har du någon gång undrat vad som skulle hänt om Home Alone (1990) hade skildrat hur skadorna som måste ske vid de många fällorna verkligen skulle te sig? Inte? Det har Steven C. Miller och Ben Powell funderat ganska mycket på. Det här är så nära vi kommer komma Home Alone: The 666 Version och jag måste säga att jag gillar vad jag såg. 

Som fanatiskt fan av Twin Peaks  (1990 - 1991) är det alltid en höjdare att se gamla skådespelare från serien i fråga arbeta tillsammans igen. Här har både Ray Wise och Dana Ashbrook stora roller. Ray Wise har varit med i en del sedan Twin Peaks men Ashbrooks karriär tog aldrig riktigt fart. Jag förstår ärligt talat inte varför. Han är bra i det mesta jag sett honom i, så även här. Wise och Ashbrook i all ära men det här är Ryan Hartwigs film. Hartwig lyckas spela sin roll som diaboliskt tonårigt överlevnadsgeni utan en enda replik i hela filmen. Det är minst sagt imponerande av en så pass ung skådespelare.

Millers regi är okej, men det han verkligen har lyckats med är klippningen. Miller ansvarade även för denna och det är en riktigt snyggt klippt film med rappa actionscener som aldrig saktar ner. Samtidigt är det så pass avvägt att det inte känns ryckigt och jobbigt att titta på. Flertalet klippare i Hollywood borde anteckna. Filmens svaga punkt är tyvärr manuset. Det känns feldisponerat på något vis och skulle behövt vara en kvart längre för att riktigt funka. Vad jag vill ha är egentligen mer av allt. Om Powell hade tagit ut svängarna med sitt manus och Miller lagt lika mycket energi på regin som klippningen vore det här en höjdare. Nu är det "bara" en riktigt bra actionrulle. 

The Aggression Scale visas på Kino, Lund, onsdag 26/9 klockan 17:00

Betyg: 4- keep the change, you filthy animal! av 5 möjliga

Är du laddad? Jag är laddad. Jag offrade stora delar av min helg för att bli klar med samtliga lektionsplaneringar för några veckor framåt. Nu är jag redo att sätta tänderna i FFF. Mitt schema fullkomligen översvämmas av filmvisningar och någonstans där ligger också problemet - hur göra? Jag kan helt enkelt inte se allt av den enkla anledningen att Skitfinkultur är ett enmansprojekt. Således kan jag bara vara på ett ställe åt gången och när jag dessutom har ett för tillfället rätt krävande arbete blir det lite kaos i prioriteringskretsarna i min positroniska hjärna. Hur göra?

Med tanke på att jag knappast kommer kunna se allt jag har på min lista på grund av platsbrist i salongerna går jag ut hårt. På listan står 31 filmer på lite mer än en vecka. Klarar jag av det? Det är en lika spännande frågeställning som filmerna i sig. Blir det Videodrome (1983) av det hela? Festivalperioden är minutiöst planerad mellan jobb, sömn och film. Någonstans där behöver jag också tid för att plita ner tankar och omdömen om vad jag ser. Dessa inlägg kommer inte komma varje dag. Vissa dagar ser jag för mycket på festivalen för att hinna skriva något. Recensionerna blir också kortare och mer kärnfulla september ut.

Vilket leder mig till det här inläggets egentliga syfte - jag vill rekrytera. Kan du skriva, hålla dig till recensionsmallen och har ett gott språk? Kan du skriva åtminstone tre artiklar/recensioner i veckan? Delad galenskap? Skitfinkultur är min zombiebebis och innan du svarar ja så bör du vara medveten om att jag ställer höga krav på deadlines, punktlighet och pålitlighet. Intresserad? Svara på inlägget så hör jag av mig.

Regi: Ryan Andrews

Manus: Ryan Andrews & Riyad Barmania

Medverkande: Ray Winstone, Rupert Evans, Kimberly Nixon

Produktionsbolag: Size 9 Productions/Black & Blue Films/Tweed Films

År: 2012

Längd: 89 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1470022/

Tonåriga Elfie Hopkins har riktigt tråkigt på den brittiska landsbygden. Tillsammans med sin vän Dylan driver hon mest runt och blir hög på vad hon kan hitta och drömmer om att bli privatdetektiv. Men när en mystisk ny familj flyttar in i grannskapet väcks Elfies intresse. Tillsammans med Dylan bestämmer hon sig för att undersöka familjen.

Ja... var börjar jag? Det här är skit. Snygg skit, men luktar fortfarande som skit. Elfie Hopkins verkar vara ett försök att uppdatera Kittyböckerna eller dylikt, men maken till film att falla platt har jag sällan skådat. Efter en ganska mysig upptakt som känns som en bra ungdomsdeckare/skräckrulle tar filmen syra ungefär 50 minuter in. Helt plötsligt exploderar filmen i en blod- och våldskavalkad som är ett sådant totalt brott mot filmens tidigare stil att det verkar som två filmer som tryckts ihop till en. Mysrysare för ungdomar? Funkar. Gorefest? Funkar. Båda tillsammans? Är du helt dum i huvudet?

Okej, okej, jag hade kunnat sträcka mig till ett godkänt betyg, (gorefest gillas av undertecknad) men när Jaime Winstone (Elfie) är så genomusel i huvudrollen att jag mest vill hoppa upp och klappa till henne kan jag inte ens göra det. Winstone står för ett konstant överspel som jag antar ska tolkas som charmigt, men som jag personligen inte står ut med. Om det inte vore nog att Winstone spelar sin karaktär uselt så är karaktären i sig riktigt irriterande skriven.

Ett snyggt foto hjälper inte. Håll dig borta från Elfie Hopkins.

Elfie Hopkins visas på Kino, Lund, tisdag 25/9 klockan 19:30

Betyg: 1+ tröttsam tonårsångest av 5 möjliga

Regi: Alexandre Courtès

Manus: S. Craig Zahler & Jérôme Fansten

Medverkande: Rupert Evans, Kenny Doughty, Dave Legeno

Produktionsbolag: Artémis Productions/Vertigo Entertainment/Wy Productions mfl.

År: 2011

Längd: 85 min

Land: USA/Frankrike/Belgien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1027820/

George och hans kompisar försöker slå igenom med sitt band. För att kunna betala mat och hyra arbetar de tillsvidare i köket på ett mentalsjukhus. En natt drabbas staden av strömavbrott... och de intagna har skippat medicinerna.

Det går tio på dussinet av filmer med mentalsjukhus och hemskheter som händer på dessa som tema. Det är inte så konstigt eftersom det i USA (och Sverige) finns många övergivna inrättningar för mental hälsa som är billiga att hyra för filminspelning. Dessutom är det ett tacksamt ämne att göra film om. Eller som en karaktär i The Incident påpekar: De intagna behöver inga skäl till att agera som de gör, det är därför de är intagna.

The Incident är inte den bästa skräck/thriller jag sett om ett mentalsjukhus men det är absolut inte den sämsta heller. Skådespelarna är över medel, regin är tät och manuset okej. Det finns dock rum för förbättringar när det gäller det sistnämnda. När man har Richard Brake med i sin film är det en skam att inte använda honom mer. Brake har ett ansikte bara en blind mor kan älska och gör vad han kan med sin roll här. Han är verkligen extremt obehaglig och jag ville att han skulle ha en klart större roll. Det skulle också göra att filmen fick ett mer tydligt mål annat än för George att grabbarna att överleva. Samtidigt är detta både manusförfattarnas och regissörens första långfilm och som förstlingsverk måste jag säga att den håller väldigt bra. Med lite mer rutin och kött på benen (no pun intended) kan det här teamet säkert bli något att räkna med. Framförallt är det alltid lika kul att se att man inte behöver en mastodontbudget för att göra en snygg film. Om du gillar genren kan det här helt klart vara något att kolla upp.

The Incident visas på Kino, Lund, lördag 29/9 klockan 19:15

Betyg: 3+ nya betydelser av "finger foods" av 5 möjliga

Regi: Mary Harron

Manus: Mary Harron (baserad på Rachel Kleins roman med samma namn)

Medverkande: Lily Cole, Sarah Gordon, Sarah Bolger mfl.

Produktionsbolag: Edward R. Pressman Film/Samson Films/Media Max Productions mfl.

År: 2011

Längd: 82 min

Land: Kanada/Irland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1407065/

Rebecca ska börja sista året på en internatskola för flickor där de flesta har haft någon tragedi i sina liv. Genom sin bästa vän Lucie har Rebecca börjat komma över sin fars självmord och allt pekar åt att flickornas sista år på skolan kommer bli riktigt bra. Men när en ny elev, Ernessa, börjar på skolan tycker Rebecca att börjar Lucie spendera mer och mer tid med nykomlingen - något som kanske inte bara är svartsjuka från Rebeccas håll...

The Moth Diaries är en halv film. Fotot är utsökt, skådespelarna (i synnerhet Lily Cole) är bra och manuset har en intressant premiss. Jag har inte läst bokförlagan, men något säger mig att den inte är särskilt bra översatt till filmmanusform. Det är pratigt, ganska segt och har till och med en förbaskad inre monolog. Den som har läst mina recensioner ett tag vet att just inre monologer är något jag verkligen avskyr i nio av tio fall. Det här är ett medium som först och främst är visuellt. Visa det! Var inte så pass lat att du slänger in några få scener med inre monolog när det blir för jobbigt att visa känslor och intryck med rent visuella medel. Observera att jag inte talar om berättarröst nu (filmen har en sådan också) utan scener där en karaktär sitter rakt upp och ner och vi får höra vad de "tänker" på. Det är ett drag som kan funka i komedier om det görs rätt, inte i drama/skräck.

Hur som helst, efter den lilla utsvävningen, så måste jag säga att jag är besviken på Mary Harron. Harron har tidigare, bland annat med den ypperliga American Psycho (2000), visat att hon är en duktig regissör. Harron står både som regissör och manusförfattare för The Moth Diaries och jag vet uppriktigt inte vad som hände här. Bland annat är slutet väldigt abrupt och märkligt konstruerat - både från en regi- och manusståndpunkt. Samtidigt har The Moth Diaries så pass starka tekniska kvalitéer och en så pass god premiss att jag inte kan såga den helt. Här finns saker som är riktigt bra. Det är bara synd att det är så långt emellan dem.

The Moth Diaries visas på Kino, Lund, fredag 21/9 klockan 17:30

Betyg: 2 flygfä som dras mot ljus av 5 möjliga

Regi: George A. Romero

Manus: George A. Romero

Medverkande: John Amplas, Lincoln Maazel, Christine Forrest mfl.

Produktionsbolag: Laurel Entertainment Inc.

År: 1976

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0077914/

Martin är övertygad om att han är en vampyr. Plågad av ständig blodtörst bosätter han sig hos sin kusin som inte precis hjälper till att kväsa Martins övertygelse. När Martin får ett jobb som budpojke för sin kusins affär ställs han inför situationer där han befinner sig ensam med människor... människor med gott, järnrikt blod.

George A. Romero, mannen vi till stor del har att tacka för den moderna zombiegenren, är hedersgäst på FFF i år och således visas också en del av hans gamla filmer. Martin är en väldigt intressant film och tolkning av vampyrmyten som inte så lite påminner om diverse riktiga kriminalfall. Romeros manus besvarar aldrig frågan om Martin är en vampyr eller inte rakt ut. Istället är det upp till tittaren att avgöra vad huvudkaraktären egentligen är. Martin tror själv att han är en 84 år gammal vampyr även om han på sin höjd ser 18 år gammal ut. Är han det? Har han anemi? Är han galen? Det är minst sagt ett för genren mångbottnat manus som Romero bjuder på.

Filmen är verkligen en produkt av sin tid med 70-talets experimenterande med vinklar, färg och ljud i full effekt. Ibland, exempelvis i scenerna som verkar inspirerade av tyskexpressionismen, fungerar det väldigt bra, men lika ofta faller experimenten rakt på näsan. Det är likadant med skådespelarinsatserna. John Amplas är väldigt bra i huvudrollen och det är kul att se en ung Tom Savini i en biroll. Å andra sidan har vi en konstant överspelande Lincoln Maazel i rollen som Martins kusin. Det verkar vara något symptomatiskt med Martin: lika ofta som vi bjuds på något riktigt bra, lika ofta blir det ett bottennapp. Utöver skådespel och experimentlusta märks även detta i bland annat fotot och soundtracket. Men med ett så pass intressant manus som filmen har rekommenderar jag ändå Martin till alla som vill se en annorlunda vampyrfilm.

Martin visas på Stadsteatern, Lund, fredag 21/9 klockan 19:30

Betyg: 3+ bloddieter av 5 möjliga

Det kom ett brev. Nej, ett "brev" kom inte, men det låter bättre än att säga "det kom ett mejl". Min ansökan om presspass till Fantastisk Filmfestival (FFF) gick igenom. Det var inget jag hade räknat med, men ibland står stjärnorna rätt antar jag. Sen gjorde jag en typisk sak för mig - hur ska jag hinna med? De flesta tidningar, bloggar och liknande skriver inte ens om en bråkdel av filmerna på en filmfestival. Det känns ju rätt löjligt. Om man exempelvis är anställd som filmskribent på en tidning och inte brinner för film - skaffa ett nytt jobb. Jag tar gärna över. Så när jag får en sån här chans, att få vara med och leka med de stora pojkarna, är det klart jag tänker grabba tag för allt jag är värd och se ohälsosamt mycket film och få kramp i fingrarna av allt jag plitar ner.

Men sen är det ju det där med att vara vuxen och ansvarsfull. Jag kan knappast låta min hobby gå ut över mitt jobb och mina elever. Sen slog det mig - jag tjuvstartar. En del av filmerna på festivalen finns redan på dvd i det stora landet i väst och en del har jag redan i den beryktade "högen". Så fram tills festivalen startar kommer jag recensera lite filmer som kommer ge mig tid att andas och jobba med mitt avlönade yrke precis som vanligt under festivalveckan. Vi får se hur många jag hinner med. Vissa filmer som redan finns ute har jag valt att inte recensera eftersom jag verkligen vill se dem på duk. Så med start imorgon kör vi lite "förhandstittar" på vissa festivalfilmer. Sen om knappt två veckor drar vi igång med festivalbloggandet. Kom gärna fram och snacka lite om ni ser en långhårig drasut med Stetsonhatt i publiken. This will be grand.