Damn fine cup of coffee del 8: Franska cowboys och produktioner i sank

Efter att Lynch var tillbaka på banan i och med framgångarna med Blue Velvet (1986) tog han en välbehövlig semester i Frankrike. En dag fick han en idé pitchad till sig av en fransk tv-producent som ville att David och flertalet andra filmregissörer skulle göra varsitt avsnitt till en tv-serie. Serien skulle handla om hur omvärlden såg på Frankrike och fransmännen. Lynch tackade vänligt men bestämt nej, men på väg tillbaka till hotellet föddes en idé - han ville berätta en historia om en stereotypisk fransos i USA där han stöter på stereotypa amerikaner. Resultatet blev kortfilmen The Cowboy And The Frenchman (1988) som visades som andra avsnittet av tv-serien Les Français vus par.

Kortfilmen handlar om hur en fransman rumlar nerför ett berg någonstans i den amerikanska södern. Förmannen Slim, så gott som döv efter att ha fått ett par skott avfyrade för nära hans öron, beordrar sina arbetare att ta reda på vad det är för någon typ som kommer ner från berget, iklädd kostym och basker och allt. Kommunikationsproblem uppstår genast då fransmannen inte talar ett ord engelska och Slim och hans vänner inte talar franska. Saken blir inte bättre av att fransmannen känner sig jagad av en indian, Broken Feather, som han är livrädd för.

The Cowboy And The Frenchman är precis lika skruvad som den låter. Det är troligen det närmsta renodlad komedi som David Lynch har gjort i sin karriär och är väl värd en titt. Intressant är också att han fått med både gamla trotjänare i rollistan i form av Jack Nance och Harry Dean Stanton och kompletterar dessa bekanta ansikten med bland annat Michael Horse (sedermera i Twin Peaks).

Du är annorlunda klädd! Då måste du vara farlig!

Efter sin sejour i Frankrike började Lynch arbeta på en film tillsammans med Mark Frost. Frost var vid tillfället ett hett namn i den amerikanska tv-världen, inte minst som en av huvudförfattarna till den populära polisserien Hill Street Blues (1981 - 1987). Lynch och Frost kontrakterades av Warner Bros. för att skriva ett manus baserat på boken Goddess - en bästsäljande biografi om Marilyn Monroes liv. Projektet drog dock ut på tiden och när Hollywoods manusförfattare gick ut i strejk 1988 valde Warner att lägga ner produktionen. Frost och Lynch trivdes med att arbeta tillsammans och fortsatte med sitt manus One Saliva Bubble - en komedi som skulle haft Steve Martin i huvudrollen om den hade blivit gjord. 

Med två manus som fallit igenom ville Lynchs agent, Tony Krantz, att hans klient och Frost skulle skriva ett tv-manus baserat på Lynchs vision om småstädernas mörka undre som han redan börjat utforska i Blue Velvet. Lynch och Frost var inte jätteintresserade av idén, men just idén om en kvinna i fara hade inte lämnat Lynch från arbetet med Goddess. De båda pitchade idén till tv-bolaget ABC, bara med Lynchs resumé och bilden av en kvinnokropp som sköljs upp på en strand som försäljningsargument. Mot all förmodan nappade ABC på idén och ville att Lynch och Frost skulle filma ett pilotavsnitt. Bollen var satt i rullning för vad som skulle bli ett tv-fenomen...

Damn fine cup of coffee del 7: Den amerikanska mardrömmen

"The world is a strange and mysterious place"  

Den som läser eller ser intervjuer med David Lynch vet att han jobbar mycket utifrån idéer som kan bestå av enskilda inre bilder, en känsla eller ett musikstycke. Enligt en intervju med tidningen Cineaste började Blue Velvet som idé redan 1973. Det var en känsla och en titel, berättar Lynch. Senare kom även bilden av ett avhugget öra som ligger på en äng. Det skulle dock dröja 13 år och misslyckandet med Dune (1984) innan Lynch på allvar tog tag i dessa idéer och skrev ett manus omkring dem.

Fortfarande under kontrakt med producenten Dino de Laurentiis försökte Lynch sälja in ett antal manus, men blev gång på gång nekad finansiering. Blue Velvet var hans sista chans. Manuset föll i relativt god jord och Lynch fick en mindre budget att förverkliga projektet med. De sex miljoner dollar som Blue Velvet skulle få kosta var en ekonomisk tillbakagång från de tidigare två mastodontprojekten, Dune och The Elephant Man (1980). Vad Lynch tappade i finansiering tjänade han dock gällande kreativ frihet. De Laurentiis lovade honom full kreativ frihet om han levererade en film runt två timmar lång som han kunde marknadsföra.

Sin vana trogen filmade Lynch enorma mängder material och den första versionen av Blue Velvet var närmre fyra timmar lång. Efter flera omklippningar, både för att blidka de Laurentiis och den amerikanska censuren, landade filmen på exakt två timmar. För den som är intresserad släpptes en mycket prisvärd specialutgåva med 45 minuter restaurerat material för två år sedan. Hur som helst var Lynch nu redo att presentera sin egen version av den amerikanska drömmen för allmänheten och ingenting i hans liv skulle någonsin bli det samma.

Även technicolorrosor växer i skit

Blue Velvet utspelar sig i den fiktiva småstaden Lumberton, en plats där tiden tycks ha stått still och 1950-talets estetik blandas med 80-talets. Collegestudenten Jeffrey Beumont (Kyle MacLachlan) återvänder hem för att hjälpa till med familjeföretaget då hans far drabbats av en stroke. På väg hem från sjukhuset en dag hittar han ett avhugget öra på en äng. Upptäckten leder honom till nattklubbsångerskan Dorothy Valens (Isabella Rossellini). Fascinerad av henne tar Jeffrey hjälp av sin nyvunna vän och tillika polischefens dotter, Sandy, för att undersöka Valens och ta reda på vad hon kan vara inblandad i.

Kombinationen mellan en polerad yta och en farlig, mörk undersida skulle i och med Blue Velvet komma att bli Lynchs kännetecken. Dualismen som uppstår mellan dessa två extremer blev källan för Davids berättelser. I Blue Velvet är det framförallt sexualitet som står i centrum. Jeffreys slitning mellan å ena sidan den väldigt sexuellt aggressiva, men samtidigt sköra, Dorothy och den oskuldsfulla Sandy utgör protagonistens underliggande inre kamp. I det förstnämnda förhållandet är Jeffrey helt klart, trots hans roll i det sexuella samspelet, den undergivne, medan han i Sandy hittar mer av en jämlike på alla plan. Jeffreys karaktär är tudelad å det grövsta. I en bortklippt scen stoppar Jeffrey en överfallsvåldtäkt på en collegefest och gör allt rätt – tröstar den utsatta tjejen, uppmanar henne att anmäla brottet och tar en klar ställning mot vad han anser vara ett avskyvärt brott. I fråga om hans förhållande till Dorothy faller hans moraliska skrupler däremot väldigt fort. Förvisso driver Dorothy på honom, hon vet vad hon vill ha av honom, men när han inte kan inta en dominant hållning framstår han också som mycket yngre än vad han egentligen är.  I relation till Sandy kan Jeffrey återigen inta en dominant position. Sandy är några år yngre än honom och även om hon har skinn på näsan lever hon ett mycket skyddat liv. De två världarna, Lumbertons glättiga vardag och Dorothys neonfärgade nattklubbsliv, börjar blöda in i varandra i och med att Jeffrey rör sig mellan de båda. I centrum av allt detta står antagonisten Frank Booth.

Sinnesbilden av "obekväm tystnad"

Frank är en av Lynchs mest skrämmande och minnesvärda karaktärer. Totalt bindgalen, pendlande mellan infantilism och machoideal och ständigt sniffande lustgas är Dennis Hoppers porträtt av honom i min mening höjdpunkten Hoppers ojämna karriär. Det ansåg även Hopper själv som efter att ha läst manuset ringde upp Lynch och krävde att han skulle få rollen eftersom han var Frank. Jag vet inte om jag vill veta mer än så om Hoppers liv…

Filmen slog ned som en bomb och delade kritikerna i två läger. Många kritiker hade problem med filmens sadomasochistiska sexscener, medan andra menade på att det just var filmens vilja att gå utanför den sexuella normen som var en del av dess storhet. Likaså menade många att tematiken med våld mot kvinnor var förkastlig, samtidigt som andra, däribland många feministiska filmanalytiker, menade att den komplexa förhållandestrukturen mellan Dorothy, Jeffrey och Frank var filmens höjdpunkt – våldet inkluderat. Isabella Rossellini fick mycket goda recensioner för sin tolkning av Dorothy Valens. Rossellini, dotter till filmlegendarerna Roberto Rossellini och Ingrid Bergman, var vid tillfället för Blue Velvet främst känd som modell. Blue Velvet blev hennes genombrott som skådespelerska. Lynch hade fått upp ögonen för henne både som skådespelerska och privat och de båda gifte sig också efter Blue Velvet spelats in.

Är det där en lustgastub du har i fickan, eller är du bara glad att se mig?

Blue Velvet cementerade också Kyle MacLachlan som David Lynchs leading man. Lynch uppger att han hos MacLachlan hittade en oskuldsfullhet som gjorde att man som tittare ville följa med honom in i de mörka mysterier han vandrade in i. Men Blue Velvet var inte bara det stora genombrottet för MacLachlan och Rossellini. Dennis Hopper, vars karriär hade varit rejält på dekis, fick en nytändning. Det fick även en av rockmusikens stora pionjärer – Roy Orbison.

Orbison hade fört en tynande tillvaro sedan mitten på 70-talet. Personliga problem och svikande försäljningssiffror hade fått honom att överväga att sluta med musiken och börja arbeta som byggnadsarbetare. När han fick reda på att David Lynch ville använda hans låt In Dreams till en surrealistisk bordellscen blev han förfärad och vägrade Lynch användandet av låten. David stod dock på sig och filmade scenen med nämnda låt. När han visade filmen för Orbison höll musikern med om att den passade ypperligt till scenen och lät honom använda den. Det skulle visa sig bli startskottet för en revival utan dess like för Orbison – en comeback som han åtnjöt frukterna av fram till sin alldeles för tidiga död tre år senare.

Orbisons karriär tog fart igen mycket på grund av Dean Stockwell i makeup. The world truly is mysterious

Utöver Orbisons låt innehöll soundtracket till Blue Velvet naturligtvis låten med samma namn av 50-talssångaren Bobby Vinton. Merparten av musiken skrevs dock av kompositören Angelo Badalamenti. Badalamenti plockades in som sångcoach åt Rossellini, men Lynch blev snart imponerad av hans drömska, jazziga pianospel och kontrakterade honom att skriva originalmusik till filmen. Deras samarbete skulle leda till en rad soundtrack genom åren, däribland det mest sålda soundtracket till en tv-serie någonsin – Twin Peaks (1990 - 1991). Det är svårt att beskriva Badalamentis filmmusik. Enligt honom själv så vill han beskriva sin stil som ”tragiskt vacker” och det är en beskrivning god som någon annan. Blue Velvet var också Badalamentis första samarbete med sångerskan Julee Cruise i och med låten Mysteries of love.

Angelo Badalamenti gör sin bästa maffiosoimitation

Blue Velvet är i mina ögon en så gott som perfekt film. Den har sina humoristiska stunder, en spännande deckarhistoria, välutvecklad karaktärspsykologi, bra skådespelare, fantastisk musik, regi att dö för och ett vackert foto. Trots kritikernas splittrade uppfattning blev Blue Velvet också Lynchs riktiga comeback efter debaclet med Dune. Han kunde inkassera en ny Oscarsnominering för bästa regissör, hade träffat en ny livspartner i Isabella Rossellini och hans karriär pekade spikrakt uppåt. Oavsett hur bra det gick för honom hade inget kunnat förbereda honom för vad som skulle komma därnäst. Ytterligare en idé hade fötts och vägrade lämna honom. Efter en livlig dröm försökte han beskriva vad han sett i sitt anteckningsblock. Det handlade om rum med röda draperier, dansande dvärgar och frågan framför alla andra: Vem dödade Laura Palmer?  

Damn fine cup of coffee del 6: Kryddig men äcklig soppa

David Lynch var på sin ditintills högsta topp i karriären efter framgångarna med The Elephant Man (1980). Alla slet i den nye regissörsstjärnan och det skulle visa sig att den legendariske producenten Dino De Laurentiis drog längsta strået. På vägen hade Lynch till och med nobbat George Lucas erbjudande om att regissera Star Wars Episode VI: Return Of The Jedi (1983) för att ägna sig åt De Laurentiis stora skrytprojekt - filmatiseringen av Frank Herberts science fiction-klassiker Dune (1965). Dune var ökänd för att vara "omöjlig" att filmatisera. Det hade gjorts flertalet försök under 70-talet, men inget seriöst försök kom längre än till förproduktionsstadiet. Nu hade dock De Laurentiis gett sig fan på att göra en film av boken och den som känner till De Laurentiis karriär vet att han inte var en man som gav sig. Kanske vore det bäst om han gjort det den här gången...

Dune brukar ofta komma på tal när man pratar om de främsta science fiction-böckerna genom tiderna. Jag antar jag får svära i kyrkan och säga att jag tyckte den var helt okej, men knappast på min topplista i genren. Boken utspelar sig mer än 20 000 år in i framtiden (i filmen cirka halva den tidsperioden) och skildrar de politiska intrigerna mellan tre mäktiga familjer om planeten Arrakis, även kallad "Dune" för sitt ökenklimat och oändliga sanddyner. Dune är den enda planet i det kända universum där man kan utvinna "spice", eller Melange, som substansens officiella namn är. Melange används för att skärpa det mänkliga sinnet, förlänga livet och i viss mån ge prekognitiva förmågor. Melange är också nödvändig för rymdresor, vilket gör det den mest eftersökta varan i hela universum.

Just det, de här sötnosarna bor också på Arrakis

Jag ska inte ge mig in i att försöka förklara alla karaktärers förhållande till varandra och de andra familjerna - inte minst eftersom jag fortfarande glömmer bort hälften av dem. Poängen är att boken fungerar som en slags släktkrönika och har flertalet underhandlingar som fungerar bra rent litterärt, men som jag tycker man borde tänkt på en extra gång innan man beslutade sig för att göra Dune till en enskild film. Lynch hade vid kontraktsskrivningen blivit lovad att få göra en triologi av boken där han kunde utveckla de olika familjeförhållandena och även hämta detaljer och idéer från Herberts andra böcker i serien. Så blev inte fallet. Istället fick vi en förvirrad soppa som mest känns som en halvfärdig film. Eller som Lynch sa 2006, fortfarande bitter över slutresultatet:

"Dune I didn't have final cut on. It's the only film I've made where I didn't have, I didn't technically have final cut on The Elephant Man but Mel Brooks gave it to me, and on Dune the film, I started selling out even in the script phase knowing I didn't have final cut, and I sold out, so it was a slow dying- the-death and a terrible terrible experience. I don't know how it happened, I trusted that it would work out but it was very naive and, the wrong move. In those days the maximum length they figured I could have is two hours and seventeen minutes, and that's what the film is, so they wouldn't lose a screening a day, so once again it's money talking and not for the film at all and so it was like compacted and it hurt it, it hurt it. There is no other version. There's more stuff, but even that is putrefied."

Just längden på filmen blev en sak som Lynch grälade länge och väl med De Laurentiis och filmbolaget om. När Lynch fick beskedet att det inte skulle bli tre filmer utan en hade han redan satt igång med manuset. Han säger själv att han tappade gnistan vid det beskedet och borde lämnat projektet, men eftersom han var under kontrakt kunde han inget göra. Versionen som gick upp på biograferna var 137 minuter lång. Det var en "magisk" längd eftersom det gjorde filmen enkel att placera in i biografschemat. (137 minuters speltid + 13 minuters reklam = 2h 30 min). Det finns ett flertal versioner av filmen varav den längsta är 190 minuter lång. Lynch har dock plockat bort sitt namn från de förlängda versionerna eftersom han i intervjuer sagt att filmen må vara dålig, men den blir inte bättre för att man gör den längre. Istället för David Lynch står det att filmen är regisserad av Judas Booth - Lynchs alias. Namnet kommer från Judas Iskariot och John Wilkes Booth. Det är därav också en känga till studion som Lynch ansåg ha förrått honom (Judas) och mördat (Booth) hans film.

Det mest sorgliga med Dune är slöseriet av den episka skalan, de fina produktionsvärdena och en lättförglömelig filmdebut av skådespelaren som kanske främst sammankopplas med Lynch - Kyle MacLachlan. Men för alla framtida Agent Coopers och Patrick Stewarts i biroller har vi Sting i futuristisk lädertanga, ett narrativ som får ha konstgjord andning efter första tredjedelen och musik av Toto. Hur stort fan av Lynch jag än är kan jag inte rekommendera Dune. Det slog mig nu när jag såg om den för tredje eller fjärde gången (vilket är extremt lite för mig och Lynch!) att det här är som sagt en halvfärdig film. Alla pusselbitar finns här, men med en desillusionerad regissör och ett filmbolag som drar åt olika håll förstår jag att Lynch vägrar tala om Dune några längre stunder knappt 30 år efter den kom ut.

Dressman famlar efter halmstrån i vår. 

Dune blev inte bara en konstnärlig besvikelse för Lynch utan även en enkelbiljett ut i Hollywood-kylan. Filmen hade kostat enorma summor att producera och förlorade omkring en fjärdedel av dessa pengar. Förhållandet till producenten Dino De Laurentiis skulle dock komma att repareras i och med Lynchs nästa film - en comeback som skulle ge Lynch en ny Oscarsnominering och bli vägen in till Lynchs favorittema: det ruttna under det vita staketet, den amerikanska småstadslögnen och kvinnor i fara.

"'Tis true my form is something odd,
But blaming me is blaming God;
Could I create myself anew
I would not fail in pleasing you.

If I could reach from pole to pole
Or grasp the ocean with a span,
I would be measured by the soul;
The mind's the standard of the man."

 - från False Greatness av Isaac Watts, använd som post scriptum av Joseph Merrick i sina brev

Joseph Merricks liv var ett exempel på hur det i samma tid, på samma plats, finns potential för både djup humanism och tragisk dehumanisering. Eftersom ingen med säkerhet kunde säga vad Merrick led av för sjukdom antog de flesta Londonbor på 1880-talet den fiktiva historien om att hans mor skulle ha blivit attackerad av en vild elefant under graviditeten. Skadorna hon ådrog sig i anfallet skulle ha varit anledningen till Merricks skador.

I slutet av 1970- och början av 1980-talet blev John Merricks historia bakgrund till både en framgångsrik pjäs och sedermera filmatiseringen, kort och gott betitlad The Elephant Man (1980). Mel Brooks, mest känd för sina satir- och parodifilmer, hade lyckats få rättigheterna att producera filmen och ville ge regissörsstolen till David Lynch. Lynch, trots sina framgångar med Eraserhead (1977), hade det riktigt kärvt ekonomiskt i början av 80-talet. Han arbetade deltid som takläggare när Brooks ringde honom och gav honom erbjudandet att göra sin första film inom studiosystemet. Lynch hade inget val än att tacka ja. Det skulle visa sig bli en riktig lyckoträff.

Verklighetens Joseph Merrick, foto 1889  

Dramatiseringen av Joseph Merricks liv (i filmen och många biografer kallad för "John") följer den historiske personens liv relativt väl. Dr. Frederick Treves, föreståndare på London Hospital, ser Merrick på en cirkusföreställning för "missfoster" och blir fascinerad av honom. Till en början är John bara en kuriositet även för Dr. Treves, men när Merrick behöver läggas in på sjukhus börjar Treves inse att det finns mer med Merrick än bara den groteska ytan. Efter många år av misshandel och dehumanisering börjar John tala igen och uppvisar en intellektuell nyfikenhet och en oväntad godhet från någon som blivit behandlad så illa. Men trots att John blir det stora samtalsämnet i Londons societet är världen utanför sjukhusets väggar i regel inte särskilt välkomnande och förstående.

Det här är en av mina favoritfilmer. Jag har sett den åtskilliga gånger, men bölar lik förbannat som ett barn åtminstone en kvart av speltiden. John Hurt gör sitt livs roll som John Merrick och Anthony Hopkins (med hår!) är inte långt efter. Framförallt är det kontrasten mellan Dr. Treves djupa humanism och samhällets lika djupa dehumanisering som knäcker mig varje gång. Merricks död, både i verkligheten och filmen, är ett bevis för detta. På grund av hans sjukdom kunde han inte sova liggandes. En kväll plockade John bort alla kuddarna från sin säng (vilka han sov sittande mot) och lade sig ner. Han kvävdes och/eller bröt nacken - för att han, enligt Treves uttalande, bara ville sova som alla andra. Det mest tragiska är vad som hände med Merrick efter hans död. Alla fina ord till trots och Treves kamp för att få John accepterad slutade han sina dagar som ett medicinskt kuriosaobjekt i en anatomisamling.

Merrick sågs ofta i en huva av det här slaget. Det var ett sätt att hålla nyfikna borta då den associerades med pest.  

Lynch understryker dualismen mellan humanism och dehumanisering genom att visa på industrialismens avigsidor. Filmen är full av smutsiga och farliga maskiner, människor som sliter i koldamm och folk som bränts av ånga och explosioner i sjukhussalarna. Treves uttrycker det väl: "Abominable things these machines - you can't reason with them." Han hade lika gärna kunnat tala om en av vår fulaste sida som varelser - mobbmentalitet och en förmåga att glömma vår empati i grupp. Givetvis kan man också dra parallellen till att det är normen som är det djuriska eftersom normen i viss mån kan främja våra mest basala drifter. Det syns inte minst i scenerna när en sjukhusanställd tar betalt för att folk ska få se Merrick i sitt sjukhusrum. Besöken används inte minst för att skrämma kvinnorna som männen drar dit. Det är i princip vad vi gör idag med skräckfilm på bio. Mobbmentaliteten visas även den upp i all sin avskyvärdhet. Det är inte förrän John vrålar ut filmens mest kända replik som folkmassan börjar backa: "I am not an elephant! I am not an animal! I am a human being! I am a man!"Vi borde alla tänka på de orden då och då. Eller ja, det behöver inte specifikt vara "elefant". 

Förspel i viktorianska England  

The Elephant Man blev en stor framgång för Lynch. Filmen nominerades till åtta Oscars varav Lynch själv nominerades både för manus och regi. Även om filmen inte vann några statyetter hade den ändå en varaktig inverkan på galan. Många i filmbranschen ville att Akademin skulle ge filmens make-up en special-Oscar. Akademin vägrade, men redan nästa år infördes kategorin "Best make-up" - något som de flesta är övertygade om i mångt om mycket var The Elephant Mans förtjänst. Karriären pekade spikrakt uppåt för Lynch, men ett illa övervägt beslut höll på att kosta honom dyrt.

Damn fine cup of coffee del 4: Kärlek i postapokalypsens tid

Fem år, en skilsmässa och stort finansiellt risktagande - det var vad Eraserhead (1977) kostade David Lynch. Efter att Lynch hade rönt framgångar med sina kortfilmer erbjöd AFI honom ett stipendium för att studera film vid deras skola i Los Angeles. David ansåg dock att skolan var för begränsande och skulle hoppa av när han fick klartecken att han fick göra en film helt enligt egen design och huvud om han stannade kvar. Lynch presenterade då ett manus till en 45 minuter lång film vid namn Gardenback. AFI ansåg att Gardenback (en film som tog upp otrohet och äktenskapsbrott på ett typiskt surrealistiskt Lynch-vis) var för lång för en film utan ordentligt narrativ. Eraserhead blev Lynchs nästa försök att pitcha en idé. Efter att med nöd och näppe fått sitt manus godkänt kunde produktionen kunde börja.

Vad handlar då egentligen Eraserhead om? Den surrealistiska berättarformen till trots är grundstoryn ganska enkel att definiera: Den unge Henry kontaktas av sin flickvän, Mary, efter att hon mystiskt försvunnit för en tid. Hon vill att Henry ska träffa hennes föräldrar och äta middag hos dem. Väl där släpper Mary bomben - Henry har blivit far. Eller, som Mary säger, så är läkarna inte säkra på att avkomman ens är ett barn. Paret gifter sig och flyttar hem till Henry med sin minst sagt bisarra son/dotter (förklaras aldrig vilket) och försöker leva ett så vanligt familjeliv som möjligt - något som inte är så enkelt som det låter.

Suddgummihuvudet själv

Den subtila tematiken är det som gör Lynchs långfilmsdebut till en oförglömlig upplevelse. Det görs ständiga referenser till att historien utspelar sig i en amerikansk stad efter ett kärnvapenkrig. Rädslan för bomben, som i allra högsta grad var levande på 70-talet, genomsyrar hela filmen men det som gör Eraserhead speciell är att kriget aldrig blir ett huvudtema - det är redan historia när filmen börjar. Istället handlar filmen om livet efter kriget och de fasor som det fört med sig. Mutationer, strålskador och i princip total avsaknad av växtlighet är vardagsmat i den här världen. Strålningen kan dessutom förklara varför Henry och Marys barn ser ut som det gör. Märk väl att detta bara är min tolkning av filmen. Som med allt annat av Lynch finns det lika många tolkningar som det finns tittare.

Henry upplever hallucinationer under berättelsens gång. En ständigt återkommande syn är den av The Lady In The Radiator som är precis vad namnet antyder - en kvinna som Henry tror bor i skrymslena i hans element. Dessa hallucinationer, och speciellt då kvinnan i elementet (komplett med vad jag tror är ansiktstumörer), ger en total känsla av hopplöshet. Det finns inget kvar av den gamla världen att förundras över efter kriget. Det märks inte minst i den sång som elementkvinnan sjunger där hon berättar att i himmeln är minsann allt bra och där händer goda saker.

In heaven everything is fine.. AH! What's that on your face?!  

I och med att Henrys och Marys förhållande knakar alltmer i fogarna försöker Henry till sist finna tröst hos den åtråvärda damen på andra sidan hallen. När han får reda på att han knappast är speciell för henne utan bara en i raden av älskare tar filmen också sin sista, plågsamt mörka, vändning. Men slutar det inte på en ljus not? Det sista vi ser är hur Henry omfamnar The Lady In The Radiator i ett vitt sken. Han hittade vägen ut från hopplösheten till slut...

Barnet som Henry och Mary får är en karaktär som man aldrig glömmer. Exakt hur Lynch gjorde så att hans skapelse rörde på sig har aldrig avslöjats. Han fick till och med folk som arbetade med filmen att blunda när han förberedde scenerna med barnet. Det första som slår en är att barnet, som aldrig får ett namn, mest av allt liknar en mycket stor spermie - något som aldrig blev eller skulle ha blivit. I motsats till vanliga barn har det inget som talar för det. Det är knappast sött, skriker hjärtskärande mest hela tiden och vägrar äta. Henry, som efter ungefär halva filmen lämnas ensam med barnet, tycker till och med att det skrattar åt honom och hans misslyckande.

Eraserhead har ofta felaktigt tolkats som Lynchs rädsla inför faderskapet (hans förstfödda dotter var tre år gammal när inspelningen började), men det finns ändå en ledtråd i Lynchs privatliv som kan sätta barnet i ett nytt ljus. Davids dotter Jennifer föddes med två stora klumpfötter och fick under sina första levnadsår genomgå en rad smärtsamma operationer. Kanske handlar filmen inte så mycket om Davids rädsla för faderskapet så mycket som sin rädsla för att misslyckas som far? Utan att helt avslöja slutet tror jag att det är en rimlig tolkning med tanke på vad som händer innan Henry träffar The Lady In The Radiator i ljusskenet.

Eraserhead är i mina ögon en fantastisk film som med stämning, ljudspel, kameraarbete och specialeffekter lyckas fånga hopplöshet och rädsla på ett lysande sätt. En av filmens officiella taglines beskrev det väldigt bra: Where your nightmares end. Filmvärlden blev också tagen av Lynchs första långfilmsdebut. Inte minst fick han lovord från ett något oväntat håll i form av Mel Brooks. Brooks skulle bara några år senare ge Lynch chansen att regissera en film som skulle få en hel hop Oscarsnomineringar och bli Davids biljett in till filmens absoluta finrum. 

Damn fine cup of coffee: Mardrömsvisioner

Rättelse angående förra delen: Man lär sig något nytt varje dag. Jag har i många år trott att David Lynchs första film, Six Figures Getting Sick (1966), kom ut 1968. När jag researchade den här delen av Damn fine cup of coffee märkte jag att så inte var fallet. Rätt ska vara rätt. Alla kortfilmer som nämns i den här artikeln finns i sin helhet på YouTube för den som är intresserad. Merparten av informationen i artikeln kommer från den ypperliga dvd-samlingen The Short Films Of David Lynch (2002).

Vid mitten av 1960-talet var David Lynch en av många kämpande konstnärer på Philadelphias experimentella undergroundscen. Idén till vad som skulle bli Lynchs första film, Six Figures Getting Sick, kom när han målade en tavla i skolans ataljé. En vindpust fick materialet på duken att rinna och Lynch har enligt egen utsago sagt att det var ögonblicket då han fick en obeskrivlig lust att se sin tavla röra sig. Skolan hade en årlig konsttävling där David ställde ut sitt drygt fyra minuter långa verk. Kortfilmen består av en loopad sekvens där sex animerade figurer (i vissa intervjuer benämner Lynch filmen som som Six Men Getting Six och inte Figures) spyr i färglada kaskader. Ljudspåret är även det en loop med en genomträngande siren.

"Killar, nästa gång skiter vi i tacokvällen."

Six Figures vann tävlingen, men eftersom den kostat 200 dollar att göra tänkte Lynch inte göra fler filmer. Det var helt enkelt för dyrt för hans och hustrun Peggys skrala budget. En konstsamlare, H. Barton Wasserman, blev dock så fascinerad av Six Figures att han ville att David skulle skapa något liknande till hans privata samling. Wasserman gav Lynch 1 000 dollar i budget och David insåg att med den typen av pengar och obegränsat med tid så kunde han göra något bättre än sitt förstlingsverk.

Till en början skulle filmen vara i Six Figures stil med en rörlig duk på åtta gånger tio meter. När Lynch hade filmat de animerade sekvenserna och skulle framkalla filmen fick han en chock - allt var suddigt. Där hade Lynchs karriär kunnat sluta innan den ens börjat, men Wasserman gav Lynch tillåtelse att använda resterande budget till att göra vad han ville med. Så föddes The Alphabet (1968).

David hade redan tidigare arbetat med sin fru i den inofficiella Lynch-kortfilmen Absurd Encounter With Fear (1967), men av okänd anledning plockade Lynch bort sitt namn från filmen. Den två minuter långa märkliga... saken skildrar en ung man som kommer gående över en äng, mot en kvinna som uppenbart är livrädd. Mannen stannar bakom henne och börjar dra fram blommor ur sitt skrev (den du, Anders Glenmark!). I och med att Lynch har plockat bort sitt namn från filmen räknas den oftast inte in i den officiella filmografin. Arbetet tillsammans med sin hustru skulle dock bli återkommande genom Lynchs tidiga karriär och inte minst i nämnda The Alphabet.

The Attack Of The M&M:s

The Alphabet baserades på en mardröm som Peggy Lynchs brorsdotter hade haft, där hon tvingades repetera alfabetet om och om igen. Medan Six Figures främst var en konstinstallation kan man här skönja början till Lynchs stil. The Alphabet är verkligen en mardröm i all sin groteska skönhet. Den fyra minuter långa filmen blandar animation och live action för att skapa en väldigt speciell stämning. Jag rekommenderar den inte till folk med insomnia.  

Efter The Alphabet insåg Lynch att han inte kunde betala allt ur egen ficka om han ville göra längre produktioner. Han fick höra talas om det då relativt nystartade American Film Institute (AFI) och ansökte om pengar till sin nästa produktion på vinst och förlust. Till sin förvåning fick han ett stipendium och kunde göra sin mest ambitiösa film dittills, The Grandmother (1970).

"Are you my grandmother?" "YES!"

The Grandmother kan räknas som starten på Lynchs historieberättande. Nu rörde det sig inte bara om konstinstallationer längre utan ett narrativ, om än ett mycket märkligt sådant, kan skönjas. Ett någorlunda konkret manus var en förutsättning för att få finansiering från AFI så Lynch knåpade ihop en historia om en pojkes hemska hemförhållanden. För att kunna hantera sina föräldrars övergrepp bestämmer sig pojken för att skaffa sig en farmor. Hur gör man det? Tja, i Lynchs värld så odlar man fram henne i en säng. En historia som i andra regissörers händer skulle kunna blivit en söt coming-of-age-film blir i Lynchs diton ännu en mardröm - den här gången om familjerelationer. Betydligt längre än Lynchs tidigare filmer klockar The Grandmother in på dryga halvtimmen.

Efter The Grandmother påbörjade Lynch filmen som skulle bli hans stora genombrott - Eraserhead (1977). Det skulle visa sig bli en dyrköpt historia som jag tänker skriva desto mer om i nästa del av Damn fine cup of coffee. Under åren 1970 - 1977 gjorde Lynch bara en kortfilm eftersom alla pengar gick till produktionen av Eraserhead. En vän till Lynch hade fått i uppdrag att utvärdera två olika typer av film för AFI:s räkning. Lynch frågade sin vän om det spelade någon roll vad som filmades med filmen, vilket det inte gjorde. Under loppet av en dag skrev och filmade Lynch då kortfilmen The Amputee (1974).

Ännu ett offer för arbetslinjen

The Amputee visar en dubbelamputerad kvinna som skriver ett brev. Hennes berättarröst läser upp brevet medan hon skriver det. Samtidigt ska en inkompetent läkare byta hennes bandage. Det är allt. Föga förvånande egentligen då filmen gjordes som ett screen test. Det viktigaste för framtida Lynch-produktioner är att Catherine Coulson spelar huvudrollen. Hon skulle senare gestalta en av de mest minnesvärda bikaraktärerna i Twin Peaks (1990 - 1991) som The Log Lady. Idén till just The Log Lady föddes redan här, något man definitivt kan höra i sättet som Coulson levererar sina repliker.

Så är då Lynchs tidiga konstfilmsprojekt något att se? Både ja och nej, skulle jag säga. De rena konstinstallationerna, så som Six Figures och Absurd Encounter With Fear har förvisso ett bildspråk som är intressant, men jag vet inte om jag skulle klassa dem som särskilt bra. Inte heller The Amputee är något att hänga i julgranen, men i och med projektets natur är det inte heller så konstigt. Däremot rekommenderar jag fans av Lynch och/eller konstfilm att ta sig en titt på The Alphabet och The Grandmother. Den förstnämnda visar upp det som tidningar älskar att dubba för "Lynchstämning" i sin renaste form. Den är grymt obehaglig och pekar samtidigt framåt mot Lynchs senare användande av drömtematik. The Grandmother visar för första gången Lynch som en riktig historieberättare. Även om den i sina stunder kan vara relativt seg innehåller även den stildrag som verkligen är typiska för Lynch.

I nästa del ska vi ta oss en titt på filmen som tog sju år av sorger och bedrövelser att göra, men som också blev David Lynchs biljett till Hollywood - Eraserhead. 

Damn fine cup of coffee: Innan filmen

Så vad inspirerar en man som ofta kallas för den märkligaste regissör som slagit på bred front i Hollywood? Var kommer han ifrån? Vad påverkade honom? Det finns olika teorier om hur mycket man ska tillskriva en författares/regissörs/skådespelares etc. uppväxt och miljö när det kommer till dennes arbete. Vissa menar att arbetet ska stå för sig själv, medan andra menar att ovanstående är av yttersta vikt. Personligen lutar jag åt den sistnämnda åsikten. Det är, i alla fall för mig, svårt att göra en djupare analys av något om man inte tänker på vem som gjort ett verk och vad som influerat honom eller henne.

David Keith Lynch föddes 20:e januari 1946 i Missoula, Montana. Hans uppväxtår präglades av flertalet flyttar över hela USA, då hans far, Donald, arbetade för Jordbruksdepartementet. Hans mor, Edwina, hade en relativt traditionell hemmafruroll även om hon även gav privatlektioner i engelska från familjens olika hem. Trots alla byten av skola och umgänge hade David lätt för att skaffa nya vänner och tyckte om att röra sig mellan olika delar av landet. Vad han däremot inte gillade var skolan i sig:

"I found the world completely and totally fantastic as a child. Of course, I had the usual fears, like going to school… For me, back then, school was a crime against young people. It destroyed the seeds of liberty. The teachers didn't encourage knowledge or a positive attitude."

Även om David ofta uttryckt att han hade en lycklig barndom är det två händelser som ständigt återkommer i artiklar och intervjuer. Efter att ha sett filmen Wait Til The Sun Shines, Nellie (1952) som sexåring utvecklade David en allvarlig torgskräck som har följt honom från och till under livet. Det är intressant när man tänker på att Lynchs filmer oftast utspelar sig i små, avgränsade utrymmen så som hus eller lägenheter, eller alternativt stora vidder. Det finns oftast inget mellanting i hans bildspråk, vilket kan vara nyttigt att ha i åtanke när ni läser om bildspråk i de olika filmerna jag tänkte ta upp.

Den andra händelsen är djupt sammankopplad med bilden Lynch ger av småstäder och livet i allmänhet:

"[my youth] was a dream world, those droning airplanes, blue skies, picket fences, green grass, cherry trees. Middle America as it was supposed to be. But then on the cherry tree would be this pitch oozing out, some of it black, some of it yellow, and there were millions and millions of red ants racing all over the sticky pitch, all over the tree. So you see, there's this beautiful world and you just look a little bit closer and it's all red ants."

Även om ni aldrig sett något av David Lynch kommer det här bli väldigt tydligt om ni fortsätter läsa inläggen i det här projektet - det mörka och äckliga under en polerad, drömlik yta. Samma tolkning av verkligheten understöddes något senare i livet när David och hans flickvän, Peggy Reavy, bodde i ett av Philadelphias värsta slumområden medan David försökte slå igenom som konstnär.

"I saw so many things in Philadelphia I couldn't believe ... I saw a grown woman grab her breasts and speak like a baby, complaining her nipples hurt. This kind of thing will set you back"

Davids konstintresse började redan i tidig ålder, inspirerat av målare han bodde i samma områden som när familjen flyttade runt. Trots att Lynch inte trodde att han skulle kunna försörja sig på sitt målande påbörjade han en konstutbildning på School of the Museum of Fine Arts i Boston efter high school. Det tog dock inte många månader innan han hoppade av sin utbildning - inte minst för att hans mentor använde hans rum för att träffa sin älskarinna. Konstdrömmarna fanns fortfarande där och David for till Österrike för att tillsammans med en vän studera under expressionisten Oskar Kokoschka. När de båda kom till Kokoschkas hem fick de reda på att han lämnat staden och inte kunde hittas. Efter en rundresa i Europa åkte Lynch tillbaka till USA och påbörjade en ny utbildning, denna gång på Pennsylvania Academy of the Fine Arts i Philadelphia.

Davids experiment med vad han kallade "rörliga skulpturer" började snart väcka intresse hos diverse filmmakare - inte minst eftersom de såg dessa som alternativa specialeffekter. Sin första kortfilm gjorde Lynch som ett projektarbete just för att visa sina skulpturer. Nu är vi framme vid 1968. I nästa del ska vi titta närmre på just denna kortfilm och den handfull andra som till sist ledde honom fram till hans första långfilm, Eraserhead (1977).

Damn fine cup of coffee: The David Lynch Project

När jag var sju år gammal lärde jag mig en hemsk läxa – mord var något som kunde inträffa runt knuten och inte bara i amerikanska actionserier. Det är inte så konstigt att mordet på Helén Nilsson la sig i det kollektiva minnet. Hörby var och är ett litet samhälle där alla hade någon koppling till alla. Alla kände till det, alla hade på något sätt blivit berörda av det. För en något ängslig sjuåring verkade världen plötsligt så mycket mer skrämmande.

Många år senare såg jag David Lynchs och Mark Frosts tv-serie Twin Peaks (1990 - 1991). Även om serien utspelar sig i nordvästra USA istället för i en liten skånsk by fanns det något mycket tilltalande med en FBI-agent som kunde navigera de mörka vatten som staden formligen drunknade under. Specialagent Dale Cooper var killen jag ville vara, killen som kom till en småstad, vände på alla stenar och såg vad som kravlade ut. Eller som min syster sa om min nyfunna fascination med serien: ”Det är inte så konstigt – du bor ju i Twin Peaks!” Ja, jag bodde verkligen i Twin Peaks. Precis som Lynch & Frosts småstadsidyll hade Hörby sina original. De flesta var ofarliga och charmigt excentriska, men ute i skogarna fanns det något mörkare. Det var områden som socialarbetare och hemtjänst ofta krävde poliseskort för att besöka. Om Dale Cooper hade varit där och lyft på stenarna, vem vet vad som hade krupit fram i dagsljuset?

Jag lade namnet ”David Lynch” på minnet. Efter några veckor (detta var pre-Internet) hittade jag filmen Blue Velvet (1986) på det lokala biblioteket. Sen var jag såld på riktigt. Jag ville se allt av Lynch, träffa mannen och i princip bli honom. Så mycket beundrade jag honom och hans sätt att göra film och berätta på. Även om idoldyrkan på den nivån först och främst verkar hända i tonåren har min kärlek till Lynchs filmer inte minskat sedan dess. Däremot har jag en annan distans till dem än vad jag hade förr och det gör att jag känner att jag kan dra igång det här projektet.

I motsats till Franchise Hell har det här projektet inget reellt syfte annat än att gå igenom David Lynchs filmografi, recensera filmerna, tv-serierna, specialerna, soundtracken och allt runt om dem samt komma med personliga reflektioner om varför just Lynchs filmer gjorde att jag ville arbeta inom film och berättande. Det är nämligen så pass viktig Lynch har varit för mig. Berättande har alltid legat mig varmt om hjärtat, men jag kan peka på en punkt där intresset blev till ett försök till karriärsval, då jag försökte börja skriva på allvar. Den punkten var när jag såg Twin Peaks för första gången. Hur det än går med mina drömmar om författande och manusskrivande vet jag åtminstone vart jag kan vända mig för inspiration, flykt från verkligheten eller för den delen ett nytt sätt att se på verkligheten.

Också i motsats till Franchise Hell har det här projektet ingen satt form eller bestämt antal delar. Jag kommer skriva om Lynch tills jag känner det är färdigt, dock med en satt kronologi. Med det sagt bjuder jag in er under sykamorträden, bakom elementet, igenom det röda draperiet, över det schackrutiga golvet och vidare. Vi kommer ha kul.