Inlägg publicerade under kategorin Kitschhimmeln

Av Ulf - 9 juli 2013 15:15



Regi: Frank Henenlotter

Manus: Frank Henenlotter

Medverkande: Kevin Van Hentenryck, Terri Susan Smith, Beverly Bonner mfl.

Produktionsbolag: Basket Case Productions

År: 1982

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0083624/

 

Duane Bradley besöker New York för första gången. Han är dock inte där för att se Frihetsgudinnan eller andra sevärdheter utan har ett uppdrag. Som vilken annan normal ung man som helst tar han med sig sin korg vart han än går. Korgen är hem till hans bror. Ja... ni läste rätt. Korgbrodern är dock inte snäll...


Basket Case har en grundidé som är lika knäpp som det färdiga resultatet. Listad som komedi/skräck på de flesta ställen lyckas filmen med konststycket att få tittaren att ifrågasätta om det är medveten eller omedveten komedi som åsyftas. Det är också den distinktionen som gör en kitschig rulle underhållande eller inte. Om man helt klart kan se att det är en parodi eller stilstudie man tittar på går mycket av charmen förlorad. Basket Case är så överdriven i alla aspekter att när man efteråt tänker på den inte kan undgå att se den som en renodlad skräckkomedi, men under tiden man ser den väcks tvivlet om huruvida det är meningen eller inte. Därför är den också väldigt underhållande.

 

Allt i Basket Case är uselt. Skådespelarna spelar över på gränsen till din lokala teaterförening, den minimalistiska musiken är mest ett irritationsmoment och manuset är skrattretande dåligt. Men det som tar priset med råge är brorsan i korgen själv. Ett fulare filmmonster har nog inte skapats! När det dessutom rör sig med hjälp av hälften plastiga dockor och hälften leranimation blir varje scen med cellklumpen en högtidsstund.

 

Kontrasten mellan den löjliga handlingen och de mycket våldsamma skräckscenerna gör Basket Case till en smärre klassiker i kitschfilmshistorien. Jag hade lika kul åt den nu som jag hade när jag var 14.

 

Betyg: 4 do you have the time, to listen to me whine av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 18 juni 2013 22:15

 

 

Regi: John Carpenter

Manus: John Carpenter & Nick Castle

Medverkande: Kurt Russell, Lee Van Cleef, Isaac Hayes mfl.

Produktionsbolag: AVCO Embassy Pictures/International Film Investors/Goldcrest Films International

År: 1981

Längd: 99 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0082340/

 

 

Det finns ett gammalt spel Nintendos gamla grå trotjänare som heter Bad Dudes. Detinnehåller följande fantastiska bakgrundshistoria: "The president has been kidnapped by ninjas. Are you a bad enough dude to rescue the president?". Det är allt. Om vi bortser från avsaknaden av ninjas är det också en bra beskrivning på John Carpenters kultklassiker Escape From New York.

 

I "framtiden" (det onda och mörka 1997) har brottsligheten i USA ökat till den milda grad att man gjort om Manhattan till en fängelseö. När Airforce One blir kapat av terrorister och kraschar på ön är det upp till den legendariske krigshjälten (seriöst, alla känner till den här killen i filmen även om vi inte får veta exakt varför) Snake Plissken att frita presidenten från det fängelsegäng som kidnappat honom. Det måste dock göras inom 24 timmar, annars kommer fredsförhandlingarna med Kina och Sovjet (hoppsan!) misslyckas. Plissken har också en annan motivation - om han misslyckas kommer två ampuller injicerade i hans hals att explodera...

 

John Carpenter hade några riktigt bra år från mitten av 1970-talet tills mitten på 1980-talet. Han revolutionerade skräckfilmsgenren med Halloween (1978), gjort en av de bästa skräckfilmsremakes någonsin med The Thing (1982) och satt sin prägel på hur filmmusik kunde låta med sina kompositioner. Escape From New York är på ytan en väldigt typisk actionfilm, men det är hur den är gjord som gör hela skillnaden. Produktionsdesignen, musiken och de hårdkokta replikerna är fantastiska! Den lilla science fiction-nicken till ett tredje världskrig och uppfinningen av kall fusion gör att historien, hur simpel den än må vara, känns som den är satt i en större kontext och det väger upp manusets brister i originalitet.

 

Det här håller fortfarande riktigt, riktigt bra. Kurt Russell hade, precis som Carpenter, sin bästa period under de här åren och gör en actionhjälte som han på gott och ont aldrig kan komma ifrån. Glöm remakes och uppföljare - detta är Snake Plissken och han sparkar röv!

 

Betyg: 4+ men jag vill ha mer av allt för högsta betyg! av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 7 juni 2013 19:35

 


Regi: Jackie Chan

Manus: Jackie Chan & Edward Tang

Medverkande: Jackie Chan, Yuen Biao, Sammo Hung mfl.

Produktionsbolag: Authority Films/Golden Harvest Company/Paragon Films Ltd.

År: 1983

Längd: 105 min

Land: Hong Kong

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0085127/


Hong Kong, sent 1800-tal. Även om britterna kontrollerar ön har de stora problem med de piratgäng som härjar längs kusterna. När kustbevakningen förlorar sina skepp i ett bombattentat har de dessutom ingen kustbevakning att räkna med. Dragon Ma, en av de nu till poliser omskolade kustbevakarna, tänker inte finna sig i varken detta eller den korruption han anser styr Hong Kong. Det kommer alla snart bli varse om...

 

Jackie Chans riktiga storhetsperiod som actionstjärna var enligt mig mellan 1983 och 1994. A gai wak utmärker startpunkten för denna era då ingen annan skådespelare hoppade högre, slog hårdare eller var lika rolig i sina kampsportsrullar. A gai wak är en sanslöst påkostad film rent tekniskt och det är kul att se en film från en genre som ofta massproducerades med liten till ingen budget få ordentligt med medel att leka med.

 

Kärnan i alla Jackie Chans filmer är givetvis fightingen och jäklar vad det smäller och går fort i A gai wak! Tempot är sådant att man nästan blir trött bara av att titta på det och vissa av stunten är helt galna. Mycket inspiration hämtas från gamla Buster Keaton-filmer, en av Chans stora hjältar, men givetvis med skillnaden att man drar dessa scener ännu ett steg längre.

 

Om fightingen är kärnan är humorn hjärtat i Chans filmer. I likhet med många andra Hong Kong-rullar går skämten inte alltid hem. Ofta är de troligen kulturellt förankrade och blir lite väl märkliga för en västerländsk publik. Därmed inte sagt att här inte finns riktigt roliga scener också.

 

A gai wak markerar en av Chans finaste stunder som den i särklass mest intressante actionhjälte som spelat in film. Du är skyldig dig själv att se den här filmen om du inte gjort det innan. Om du sett den, se om den.

 

Betyg: 5 cykelfighter av 5 möjliga

Av Ulf - 15 maj 2013 10:37

 


Regi: Newt Arnold

Manus: Sheldon Lettich/Christopher Cosby/Mel Friedman

Medverkande: Jean-Claude Van Damme, Donald Gibb, Bolo Yeung mfl.

Produktionsbolag: Cannon International

År: 1988

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0092675/

 

Min odyssé genom det sena 80- och tidiga 90-talets kampsportsrullar går vidare. Det finns något speciellt med filmerna i brytningen mellan de nämnda decennierna. 80-talet har aldrig varit så mycket 80-tal som åren 1988 - 1989, samtidigt som man ändå kan se hur 90-talet försöker hitta sin egen röst. Resultatet är antingen mycket bra filmer eller otroligt kitschiga filmer. Bloodsport tillhör föga förvånande den sistnämnda kategorin.

 

Löst baserad på kampsportaren Frank Dux liv handlar Bloodsport om en hemlig kampsportsturnering (vilka det verkar gå tio på dussinet av i actionfilmsvärlden), Kumite, dit Dux åker för att visa att han är världens främste kampsportare. Ja, det är hela premissen. Merparten av filmen är träningsmontage och brutala fightingscener och för actionfans är det bra underhållning. Bloodsport har dock flera områden som höjer den från träsket av kitschiga kampsportsrullar till riktigt höga höjder. Vi har barnskådespelare som knappt kan få ur sig en replik, Jean-Claude Van Damme i början av sin karriär och ännu sämre på engelska än man brukar höra honom vara, en ung Forest Whitaker i en biroll, sliskig synthpop på soundtracket och sist, men inte minst på något sätt - Bolo Yeung.

 

Bolo Yeung har ett utseende bara en blind mor kan älska. Han spelar alltid skurk och har du sett ett dussin kampsportsfilmer har du också någon gång stött på honom. Yeungs mest kända roller är som en av huvudskurkarna i Bruce Lees sista kompletta film, Enter the Dragon (1973), och som huvudantagonisten i just den här filmen. Yeung har som vanligt bara några få repliker, men det han inte säger med munnen säger han med ansiktsuttryck och kroppsspråk. Ni vet det där gamla talesättet om någon man inte vill möta i en mörk gränd? Bolo Yeung hade varit en mardröm att möta även i en väldigt solig gränd.

 

Sen var det hela historien med sanningshalten i Frank Dux påståenden om sitt liv. När man läser Dux biografi får man sig mer än ett gott skratt. Organisationen som skulle ha anordnat Kumite fanns faktiskt på riktigt... det var bara det att deras företagsadress var den samma som Franks hus. Men Dux kunde visa upp en segerpokal! Det var bara det att man kunde spåra pokalen tillbaka till en lokal affär. Alla som ifrågasätter Franks påståenden är dock med i en konspiration mot honom... bara så ni vet.

 

Med ovanstående i åtanke blir Bloodsport bara än mer underhållande. Det blir som historierna som den "tuffaste" killen i klassen skulle berätta på rasterna. Ni vet, han som kunde karate, kung fu, judo, jiu-jutsu, dödsgreppet, kalsonggreppet och älgboxning men som inte kunde visa det eftersom hans mästare hade förbjudit det. Bra action, löjlig premiss och kalkonmässigt skådespel - Bloodsport är en kitschrulle som håller stilen!

 

Betyg: 4 dansande Bolo-bröstmuskler av 5 möjliga

Av Ulf - 13 maj 2013 19:15

 

Regi: Michael Herz & Lloyd Kaufman

Manus: Joe Ritter

Medverkande: Mitch Cohen, Mark Torgl, Andree Maranda mfl.

Produktionsbolag: Troma Entertainment

År: 1984

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0090190/

 

Troma är det lilla oberoende filmbolaget som under Lloyd Kaufmans ledning och galenskap gjort sig kända för överdrivet våldsamma skräck-, splatter- och satirfilmer. Just The Toxic Avenger blev Tromas kassako nummer ett. Den har hitintills gett upphov till tre uppföljare, en tecknad serie, en serietidning och en serie actionfigurer. Enligt Kaufman planeras även en remake. Så vad tusan handlar då The Toxic Avenger om? Tja, postern beskriver det rätt bra faktiskt.

 

Melvin är en liten och tanig städare på ett gym där han ständigt lyckas hamna i vägen för klubbens innegäng. Efter ett särdeles elakt practical joke faller/hoppar Melvin ut genom ett fönster och hamnar lägligt (?) i en tunna full med radioaktivt avfall. På bästa superhjältemanér får Melvin superkrafter av giftet. Han blir visserligen fruktansvärt deformerad också, men med sin nyvunna styrka bestämmer sig Melvin för att söka hämnd på världens onda människor - gärna så våldsamt som möjligt.

 

Det här är så klassisk Troma som man kan komma. Löjligt? Ja. Dålig smak? Ja. Roligt? Ibland. Det är det som är både Tromas storhet och nackdel. När det funkar så är det precis så kitschroligt som man vill att det ska vara. När det däremot är dåligt är det riktigt jäkla dåligt. Det är klart att The Toxic Avenger är en satir både över träningshets och 80-talet i stort, men vissa scener blir bara plumpa. Det ligger hela tiden mellan roligt och riktigt usel buskis. Det känns ibland som Kaufman och grabbarna prickar av de heliga korna på en lista. Trots att skräck- och splatterfilm ofta har varit föremål för ilskna Hem & Skola-möten har nämnda genre oftast ett fåtal "regler"; barn, djur och äldre hamnar sällan eller aldrig i trubbel. The Toxic Avenger går till extremer för att just se till att det händer. När skämten ändå går hem åtminstone hälften av tiden så måste jag nog ändå säga att rullen är värd din tid. Om du har svårt för blod, äckelskap eller är allmänt lättstött - titta inte på en film från Troma. Så enkelt är det. Vi andra kan ha rätt kul åt The Toxic Avenger även om det finns bättre splatterkomedier, inte minst från Troma själva.

 

Betyg: 3- fingrar i fritösen av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 9 maj 2013 22:46

 

 

Regi: Norman Jewison

Manus: William Harrison

Medverkande: James Caan, Maud Adams, John Houseman mfl.

Produktionsbolag: Algonquin

År: 1975

Längd: 125 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0073631/


I en inte alltför avlägsen framtid har världens nationalstater rasat samman och storföretagen har tagit deras plats. Varje större stad tillhör ett av fem departement som samtliga kontrolleras av nämnda företag. Varje storstad har också ett lag i den våldsamma och populära sporten Rollerball. Sportens absoluta stjärna är Houstons Jonathan E, en veteran med sina tio säsonger som lever för spelet. När lagets ägare vill att Jonathan ska gå i pension sätter han sig på tvären - något som kommer få ödesdigra konsekvenser.

 

Rollerball tillhör den typen av film som helt enkelt inte görs längre. Det är överdrivet och våldsamt, ja, men vågar samtidigt ta sig själv på allvar nog att faktiskt berätta något. Om remaken av Rollerball (2002) visade något var att man inte kan göra en film av det här slaget på 2000-talet utan att försöka slänga in ironi eller överspel. Det är en av de sämsta remakes jag sett om jag ska vara ärlig. Hur som helst är originalet stöpt i en dystopisk mall som tyvärr känns än mer aktuell idag än när det begav sig. Eller vad vet jag? Jag var inte född 1975, men en god gissning är att storföretagen har ett ännu tajtare grepp om världen nu än för knappt 40 år sedan. I alla fall märks det inte minst gällande företagskult.

 

Rollerball visar upp ett kapitalistiskt fascistsamhälle där vinst och lydnad är allt. Det är säkerligen inte tillfällighet att matcherna ses av de allvarsamma ägarna i en privat loge, inte helt olikt den man ser gamla sovjetiska ledare bevista i andra filmer från kalla krigs-eran. James Caan gör en bra huvudroll som Jonathan E och Maud Adams är lika underskön som hon alltid var under 70-talet.

 

Valet av musik är också det intressant. Först och främst har Norman Jewison valt klassiska stycken, inte minst av Bach, och det ger filmen en mycket speciell känsla. Hur det än må vara med musik, skådespel och samhällskritik är dock de riktiga höjdpunkterna i Rollerball givetvis actionscenerna. Det går fort, är brutalt och innehåller stunts som är helt fantastiska. Faktum är att Rollerball var den första större film som gav stuntmännen individuell credit i sluttexterna. De förtjänade det.

 

Så varför inte högsta betyg? Tja, ibland blir filmen en smula seg och de konstnärliga ambitionerna dras lite väl långt. Det är ganska typiskt för 70-talets rullar, även de mer actionbetonade, men för dem som vill se en bra actionrulle med lite mer hjärna än vanligt och schyssta stunts är Rollerball ett givet val.

 

Betyg: 4 dropkicks på rullskridskor av möjliga

 

Av Ulf - 1 maj 2013 22:28

 

 

Regi: Bob Rafelson

Manus: Bob Rafelson & Charles Gaines (baserat på Gaines roman med samma namn)

Medverkande: Jeff Bridges, Sally Field, Arnold Schwarzenegger mfl.

Produktionsbolag: Outov Productions

År: 1976

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0075268/

 

Två Oscarsvinnare, Freddy Krueger och Arnold Schwarzenegger kommer in på ett gym. Stop me if you've heard it. Stay Hungry är historien om hur en grupp rika män vill köpa upp ett gym för att kunna bygga en skyskrapa på marken istället. De skickar ut den unge Craig Blake (Jeff Bridges) för att nästla sig in i verksamheten. Vad de inte räknat med är att Craig snart finner vänskap och mycket behövd riktning på gymmet.

 

Det här är en av de konstigaste filmer jag sett. I drygt 100 minuter får vi en riktigt seg historia om bodybuilding, att hitta sig själv och om hur träning kan förändra hela ditt liv... eller nåt. Stay Hungry maler på och på och det mesta är riktigt tråkigt. Precis när uttråkan börjar bli total kommer det dock scener som är så totalt utflippade att man vaknar till och undrar om man fått i sig syra. Vi har bland annat Arnold som lyfter skrot iklädd cape och mask för ansiktet. Varför? Tja, för karaktären tycker det är kul. Okej... Vidare har vi en scen där ett femtiotal bodybuilders endast iklädda tangas springer omkring på stan och börjar posera. Varför? Fuck if I know.

 

För att spä på de riktigt konstiga scenerna har vi alltså, utöver Arnold, Oscarsvinnarna Jeff Bridges och Sally Field i huvudrollerna samt Robert "Freddy Krueger" Englund och Scatman Crothers i birollslistan. Världen är ett riktigt konstigt ställe. Den blir inte mer logisk när man betänker att Arnold vann en Golden Globe för den här rollen. Jag upprepar: Arnold Schwarzenegger vann det nästa finaste skådespelarpriset den amerikanska filmindustrin kan ge för en roll där han pumpar järn i superhjältedräkt.

 

Stay Hungry är ingen bra film, den är inte ens kitschbra, men ni måste se den för ovanstående scener och säkert några till jag glömmer bort just nu. 70-talets amerikanska filmproduktion var ofta skum och det blir inte skummare än det här.

 

Bäst: En handfull totalt jävla utflippade scener som borde kulturminnesmärkas

 

Sämst: I princip allt annat

 

Betyg: 2- the dude abides av 5 möjliga

 

Av Ulf - 16 april 2013 21:41


Regi: John Irvin

Manus: Gary DeVore & Norman Wexler

Medverkande: Arnold Schwarzenegger, Kathryn Harrold, Robert Davi mfl.

Produktionsbolag: De Laurentiis Entertainment Group (DEG)/Famous Films/International Film Corporation

År: 1986

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0091828/

 

Hur den här rullen hade kunnat undgå mig är ett mysterium. Jag och min b-filmsfantast till polare har nog sett alla Arnolds filmer tillsammans en gång eller en annan. Raw Deal hade helt gått under vår radar. Trevlig överraskning en sömnig kväll i april alltså!

 

Det här är precis vad Arnold-fansen förväntar sig: Arnold sparkar röv, spränger saker i luften och levererar mer eller mindre logiska one-liners. Hans alter ego i filmen, Mark Kaminsky, är en FBI-agent som fått säga upp sig på grund av ett rättsfall där han omöjligt kunde vinna. Istället lever han ett stilla liv med sin fru i en småstad där han också arbetar som sheriff. När hans gamle chefs son blir dödad av en av Chicagos maffiafamiljer dras dock Mark in i hetluften igen när hans vän vill att han infiltrerar syndikatet.

 

Arnold är lika usel som alltid och saker flyger i luften. Det som inte riktigt funkar är det onödigt komplicerade manuset med två olika maffiafamiljer, den lokala polisen och FBI på en och samma gång. Det visar sig mycket riktigt att det här blir lite för mycket för manusförfattarna att hantera. Filmen börjar i princip med att Arnold fejkar sin död för att kunna infiltrera en av maffiafamiljerna. Det glömde han att berätta för sin deprimerade och alkoholiserade fru. Jaja, hon var väl inte så viktig för honom eller så. Actionsekvenserna är däremot förvånansvärt bra med riktigt brutal fighting på sina ställen. Soundtracket doftar så mycket 80-tal att man nästan kan känna benvärmarna runt anklarna och här finns scener som är rent ofrivilligt komiskt guld. Ett exempel är det enda exemplet jag kan komma på där Arnold spelar full.

 

För diggare av b-filmer, Arnold eller båda - Raw Deal är en högtidsstund.

 

Bäst: One-linerhöjdaren: "You shouldn't drink and bake."

 

Sämst: Det förvirrande manuset

 

Betyg: 4- fulla österrikiska bodybuilders av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se