Under mina sena tonår och några år till spenderade jag stora delar av min lediga tid i diverse replokaler. Efter ett snabbt överslag tror jag att jag har spelat i nio olika band i mitt liv. De flesta, som det jag ska berätta om idag, hade bara en handfull spelningar. Det var aldrig riktigt poängen heller - vi lirade för att det var kul och, det ska inte stickas under stol med, det var ett perfekt sätt att träffa tjejer. Tyvärr för min vän Joel var det också det som hände...

Joel var trummis i ett av mina kortlivade band. Vi hade inget riktigt namn när vi skulle gå på scen första gången och diskuterade saken backstage. Killen som höll i spelningen sa att vi såg ut som Ugly Kid Joe och att han fick nostalgitripp tillbaka till början av 90-talet. En googling senare hittade vi ett bandfoto på grabbarna som jag bara kom ihåg från deras hit Everything About You. Likheten var slående. Vi såg verkligen ut som Ugly Kid Joe... fast lite fulare. Därför kom vi att heta Fulare än Joel (Joe, Joel, same same but different).

På vår första spelning träffade Joel en tjej. Dessvärre föll hon under kategorin psykobitch. Efter några veckor försökte Joel allt han kunde för att bli av med henne. Ingenting funkade. Gick han utanför dörren mer än fem minuter var hon plötsligt bara där. Hon ringde alla timmar på dygnet. Till sist sa Joel, snäll kille som han är, att det helt enkelt inte funkade och att de skulle ta några veckor ifrån varandra. Lyssnade hon? Givetvis inte.

Vår andra (och näst sista) spelning närmade sig och vi var en låt kort. På skoj föreslog jag Everything About You. Eftersom ingen annan hade något förslag blev det så, inte minst för att den var enkel att repa in. Efter 20 minuter på Folkets hus i Eslöv började jag lira introt. Då springer Joel fram till micken och skriker: "Den här är till dig!" och pekar på den närvarande psykobitchen i publiken. Vi andra kom av oss helt och fick börja om. Fem minuter senare hade psykobitchen lämnat byggnaden och vi såg henne aldrig igen. Way to go, Joel! Och nej, jag har varken förr eller senare rappat på scen och så kommer det förbli!

Artist: Ugly Kid Joe

Låt: Everything About You

Album: America's Least Wanted

År: 1992

Förr eller senare kommer vi till en punkt i våra liv då det blir svårare och svårare att ta till sig ny musik. Det finns en rad olika psykologiska förklaringar till detta som jag inte ska tråka ut er med, men faktum är att för oss flesta kommer den musik vi lyssnar på mellan 15 - 25 års ålder vara den som följer oss genom livet. När jag passerade denna "magiska" gräns för fem år sedan började jag snart också märka att jag blivit väldigt bekväm i min musiksmak. Jag hade min lista på band som var per definition bra och ny musik intresserade mig inte längre på samma sätt den gjort tidigare. Det tog några år innan jag hittade ovan nämnda teorier om kognition som förklarar varför detta händer för de flesta av oss.

På något sätt blev skivan Black Holes & Revelations (2006) en musikalisk milstolpe för mig. Den markerade både den senaste skiva jag köpte fysiskt (sett till utgivningsår) och skivan med den sista riktigt bra video jag såg på MTV och inte på YouTube. Knights Of Cydonia har lyckats få med en jäkla massa av vad jag älskar inom populärkultur, inte minst spaghettivästerns och robotar! Det är också en klassisk historia om gott och ont, så enkelt det kan bli. Hur kan man inte älska den här videon?

Artist: Muse

Låt: Knights Of Cydonia

Album: Black Holes & Revelations

År: 2006

Det finns vissa skivor som aldrig blir gamla för mig. Pulps mästerverk Different Class (1995) är en av dessa. Som svår 14-åring fångade Jarvis Cockers texter om utanförskap mig och höll mig fast i ett kajalpennegrepp. Idag, 16 år senare, är Different Class fortfarande en av mina flitigaste spelade skivor - nu främst på Spotify. Nuförtiden är det en blandning av nostalgi och en annan aspekt av Cockers texter - klasskampen - som håller mig fast. Cocker framstår som en arbetarklasshjälte som gör vad han kan för att tjäna en hacka samtidigt som han ger kängor till de priviligerade. Samtidigt finns där lycka, om än flyktig, att finna både för de arbetande massorna som de bemedlade.

Sån är också historien i Disco 2000 - historien om en olyckligt kär ung man som fastnat i vänträsket med tjejen han är hopplöst förälskad i. Videon, med all sin klyschiga "fredag-måste-ut-och-dricka-och-dansa-för-jobbet-håller-på-att-döda-mig-estetik" satt i bländande technicolor, uttrycker även den samma längtan om att bli sedd, om så bara för en kväll. Och ja, det var även situationen för mig och många andra tonåringar; fast i vänträsket, längtan att bli sedd och Jarvis Cocker satte ord på just det. Framförallt var det ord som för mig var ytterst relevanta och det är alltid gott att påminna sig själv om vem man var när man var tonåring då och då.

Artist: Pulp

Låt: Disco 2000

Album: Different Class

År: 1995

Även om jag inte är alltför förtjust i vad Radiohead gjort efter millennieskiftet går det inte att förneka att de hade ett magiskt 1990-tal. Deras tre första fullängdare, Pablo Honey (1993), The Bends (1995) och OK Computer var soundtrack till en betydande del av min tidiga tonårstid. Vissa av låtarna på nämnda skivor har jag i princip förstört för mig själv genom så fruktansvärt många genomlyssningar att jag knappt ids lyssna på dem igen. Sen finns det vissa låtar som bara växer och är minst lika bra som dagen jag först hörde dem. Just är en av dessa låtar.

En rocklåt med driv i, det kan man inte komma ifrån, men det som gjorde Just till en sådan fantastisk låt för mig var att jag inte kunde släppa videon till den. Jag rekommenderar att ni ser den och själv funderar över vad mannen kan tänkas säga i slutet. Till dags dato håller Radiohead mannens statement (om det finns något) hemligt. Jag älskar mysterier - speciellt verkliga sådana där man inte kan googla fram svaret.

Artist: Radiohead

Låt: Just

Album: The Bends

År: 1995

Odödliga musikvideos

När jag var 16 var jag helt såld på postpunk, psykadelisk rock, synth och goth från 80-talet. Föga förvånande var också ett av mina favoritband The Cure - bandet med min stilikon Robert Smith som ledstjärna. Jag sprang runt med bandtröjor, tuperade håret, försökte förgäves färga det svart (det blev grönt...) och hela getupen så som anstod en überseriös gothare. Sen... tja, insåg jag att livet inte var så blekt och svart som musiken jag lyssnade på ville måla upp och många band jag tidigare älskat började sakta men säkert falla ur favör i skivspelaren. Vissa band, så som The Cure, stannade kvar bland musiken jag fortfarande lyssnar på, medan andra, exempelvis många synthband från 80-talet försvann helt. Av alla skivor som The Cure har släppt har jag en speciell plats i mitt hjärta för 1985 års The Head On The Door. Den har något magiskt över sig och med inte en enda svag låt på plattan är det en av få skivor jag lyssnat sönder ett exemplar av. Märk väl, jag varken tappade eller repade skivan utan slet helt enkelt sönder den med tillräckligt många omspelningar.

Videon nedan är ett lysande exempel på vad ett band kan göra när man inte är nöjd med sin originalprodukt. The Cure var måttligt förtjusta i sin video till samma låt från 1985 och bestämde sig för att göra en nyversion. Jag kommer förhoppningsvis att nynna med till den här gamla dängan på Roskilde i år. Vi ses där!

Artist: The Cure

Låt: Close To Me

Album: The Head On The Door

År: 1985

Odödliga musikvideos

Vad är ett passionerat intresse för något? När slår det över till besatthet? Jag vet faktiskt inte, men Rymdreglage ligger nog farligt nära. Med sin uppenbara kärlek till allt 8-bitars släppte grabbarna en sanslöst välgjord video för några år sedan. Referenserna rör sig framförallt om klassiska spel och företeelser till C-64:an, en stapelvara i svenska medelklasshem under 80-talet. Rörelseschemat från karaktärerna från det fantastiska spelet IK+ sitter som en smäck och säg det barn av 80-tal som inte slitit sönder sin del TAC-2-joysticks. Enligt videoinformationen har videon tagit 1 500 arbetstimmar att göra. Det är nog besatthet... eller passion. Vad säger ni?

På ett sätt kan jag sakna spelscenen från när jag växte upp, men frågan är om det egentligen inte bara är nostalgiskt skimmer? Men när jag måste ha en dos 8-bitsmagi fort som fanken är det den här videon som gäller.

Artist: Rymdreglage

Låt: 8-bit-trip

Album: 8-bit-trip

År: 2009

Odödliga musikvideos

När jag växte upp var musikvideon en stapelvara och ett måste för varje band som ville slå igenom på bred front. MTV var kanalen som gällde för den nya musiken och jag kan inte ens börja uppskatta hur många timmar jag tittat på treminutershistorier. För den som ville ha något lite smalare eller lokalt (läs: svenskt) förankrade videos fungerade ZTV ypperligt som komplement. Idag, 2012, är musikvideo-tv en sorgligt bortglömd form av underhållning. YouTube har tagit över rollen att fylla musikvideobehoven, men det är inte riktigt samma sak. En musikkanal på TV fungerade som en slags visuell radio. Tjusningen att inte behöva välja hela tiden har gått förlorad med nätet. För mig personligen har musikvideo-tv:ns död betytt att jag har ett sätt mindre att upptäcka ny musik på. Nätet har skapat en uppsjö tjänster för att fylla detta tomrum, men det är först med Spotify som jag upplever att jag kan få samma upptäckarglädje som jag fick genom att slå på tv:n och bara kolla en videos en halvtimme efter skolan.

MTV har tappat musiken och är nu RTV (reality tv), ZTV är saligt insomnad och VH1 har jag helt sonika aldrig varit begåvad med i mitt kabelnät var jag än bott. "Odödliga scener", min lilla biserie här på bloggen, får idag en ny kompis. Det här är mina favoritmusikvideos - videos jag kan köra igång en trist eftermiddag och bara fly världen ett tag. Håll till godo!

Artist: Men At Work

Låt: Down Under

Album: Business As Usual

År: 1981

Men At Work har aldrig varit ett av mina favoritband precis. Precis som med så många band, framförallt från 80-talet verkar det som, har jag en handfull favoriter i deras katalog och sen inte så mycket mer. Down Under är troligen bandets största hit och jag utmanar er att inte nynna på refrängen efter ni lyssnat på den! Videon till låten matchar texten, har några riktigt knäppa scener, ansiktsuttryck och är framförallt väldigt skön. Om jag behöver en snabb pick-me-up är det mycket möjligt att det blir en snabbvisit till YouTube för den här videon. Och ja, jag inser det ironiska med att länka till ett klipp från YouTube med tanke på texten ovan.