Inlägg publicerade under kategorin Odödliga scener

Av Ulf - 9 november 2011 20:21



Jag tror jag och min vän Niklas tillsammans lyckades hålla den lokala videobutiken i Hörby öppen några år på egen hand. En av favoriterna bland alla kitschiga mästerverk från 80-talet blev snabbt Jackie Chan och hans filmer. Hyrd på vinst och förlust mest på grund av den löjliga titeln blev Kuai Can Che (Wheels On Meals, 1984) vår första kontakt med den snabbsparkande kampsportsmästaren. En fullständigt speedad film, ibland så dålig att den är bra men alltid med ett jäkla tempo. De tre stora kung fu-stjärnorna under tidigt 80-tal - Jackie Chan, Yuen Biao och Sammo Hung - är alla i toppform, men det var framförallt en scen som bet sig fast, komplett med engelsk dubb:


Scen: "Another round!"


Slutstriden i filmen står mellan Jackie Chan och Benny "The Jet" Urquidez. För den som inte känner igen Urquidez är han troligen en av de främsta, kanske till och med den främste, tävlingskampsportaren genom alla tider. Urquidez har enligt somliga källor aldrig förlorat en match men hans officiella statistik listar en enda förlust på hans 51 professionella kickboxnings- och Muay Thai-matcher. Urquidez varvade sin karriär i ringen med diverse filmroller. Scenen nedan räknas generellt inte bara som en av bästa scener Urquidez filmat utan en av de bästa kung fu-scenerna genom alla tider. Jag kan bara respektfullt hålla med.


Av någon anledning funkar inte den vanliga Youtube-länken idag. Följ den här länken istället.



ANNONS
Av Ulf - 8 november 2011 22:54



När Mulholland Drive (2001) gick upp på biografer världen valde SF att ignorera det faktum att det var ett verk av en Oscarsnominerad regissör, David Lynch, och att filmen rönt stor uppmärksamhet internationellt. Det var också vid den här tiden svårt för vanliga dödliga att få tag på import-dvd:s på ett enkelt och billigt sätt. En misslyckad resa till Danmark satte stopp för mina planer att kunna se filmen i Köpenhamn, så jag trodde att jag snällt fick vänta på en engelsk dvd-utgåva innan jag kunde grotta ner mig i min favoritregissörs senaste verk.


Det året bodde min dåvarande flickvän i Zürich, Schweiz, och under sommaren åkte jag ner för att hälsa på henne. Under en solig eftermiddag, strosande i Zürichs alltför dyra kvarter, såg jag en poster för Mulholland Drive! Den visades på en liten, inrökt biograf - en minst sagt perfekt miljö för filmen ifråga. Den kvällen fick jag äntligen se den efterlängtade filmen, den första av Lynch jag såg på stor duk, och förnyade min kärleksrelation till i mitt tycke den främste filmberättaren i vår tid. Filmen i sig var fullkomligt magisk, med en publik i salongen som inte sa ett knyst utan lät filmen tala för sig själv. När nedanstående scener rullades upp på vita duken stod håren på mina armar rakt upp. De gör sig inte särskilt bra i sämre Youtube-kvalitet, så om ni någonsin får chansen att se Mulholland Drive på duk - ta den!


Scen: "No hay banda!"


Efter en dröm drivs filmens två protagonister till klubben Silencio där följande uppträdande äger rum. Det är ytterst svårt att förklara utan att hoppa in i en filmanalys, så njut helt enkelt av ljud, ljus och bild. Den andra länkade scenen följer direkt efter den första. Kunde inte hitta ett bra klipp där de satt ihop.




ANNONS
Av Ulf - 14 oktober 2011 23:09



Efter besvikelsen som var Star Trek: The Motion Picture (1979) tog det några år tills uppföljaren, Star Trek II: The Wrath Of Khan (1982) ställde allt till rätta med en fantastisk, Shakespeare-doftande, hämndhistoria. Det är fortfarande en av de allra bästa i serien och har en scen som jag fortfarande, snart 30 år gammal, gråter som ett barn till. Om ni inte sett filmen, gör det innan du läser vidare eftersom det här är slutscenen. 


Scen: "The most human"


Efter en vild strid lyckas besättningen på Enterprise till slut besegra Khan, men priset är mycket högt. Spock, i ett ögonblick av typisk vulcansk filosofi, offrar sig själv för hela besättningen. Filmen avslutas med Spocks begravning och ett svagt löfte om att allt kanske inte är förlorat...


Av Ulf - 12 oktober 2011 19:43



Första filmen i Sam Raimis skräckkomeditriologi, Evil Dead (1981), lyckades skrämma skiten ur mig när jag som alltför ung lyckades få tag i en begagnad kopia vid en videobutiksutrensning. Några år senare blev den en av mina favoritfilmer och är än idag ett praktexempel på vad man kan göra med en liten budget. Sex år senare skulle Sam Raimi återigen ta oss med ut i skogen, men istället för 1981 års budget på 375 000 dollar hade han nu 3,6 miljoner - ingen mastodontbudget precis, men gott och väl för att Raimi skulle kunna återvända till sin story, putsa på den och få oss att... skratta? 


Även om trilogins första del hade sina roliga ögonblick, de flesta omedvetna, var det ingenting som gick upp mot nummer två där slapstick och skräck blandas i en salig röra. Bruce Campbell spelar filmernas protagonist, Ash, med lika delar överspel som briljans. Precis innan följande scen har Ash varit tvungen att såga av sin ena hand då den, givetvis, blivit besatt av demoner. Handen "rymmer" och Ash lyckas till sist skjuta den (jisses vilken mening!). Sen... tja... titta själva:


Scen: Something funny happened on the way to... INSANITY!


Av Ulf - 23 september 2011 20:00



Från att jag såg den på Fantastisk Film Festival någon gång under det tidiga 00-talet har Donnie Darko (2001) varit en av mina favoritfilmer. Den magiska kombinationen med mysterium, coming-of-age, metafysik och kärlekshistoria är fortfarande bland det bästa jag sett.


Scen: "The Killing Moon will come too soon"


Filmens första scen och vilket sätt att börja! Musiken går rakt in i mitt postpunk/tidig goth-hjärta och fotot sätter tonen för hela historien som följer. Kärlek vid första ögonkastet!



Av Ulf - 20 september 2011 20:27



Det finns vissa filmer jag aldrig kan släppa. David Lynchs Wild At Heart (1990) är en av dessa. Förutom att vinna Guldpalmen i Cannes innebar filmen också ännu en Oscarsnominering för en av Lynchs filmer (Best Supporting Actress - Diane Ladd). För mig personligen var Wild At Heart mitt första möte med David Lynchs långfilmer. Lynchs fantastiska, våldsamma och vackra värld innebar kärlek vid första ögonkastet. I ett återkommande inslag här på bloggen ska jag visa upp några valda scener från diverse filmer som på något sätt påverkat mig som filmdåre, positivt eller negativt. Vi börjar alltså med Wild At Heart.


Scen: "You fellows have a lot of the same power E had"


Kontext: Sailor och Lula är ute på sin första utekväll efter Sailors långa fängelsestraff. En något överförfriskad kille försöker stöta på Lula... det skulle han inte gjort. Men det är inte poängen. Poängen är bandet Powermads tolkning av Elvis Prestleys Love Me. Foto, ljudproduktion, musik, det överteatraliska skådespelet - allt är friggin perfekt!


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19 20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se