Inlägg publicerade under kategorin FFF 2013

Av Ulf - 28 september 2013 10:42

 


FFF 2013 dag 2: Sci-fi deluxe och lite jävelskap

 

Efter en förhållandevis lugn arbetsdag på mitt avlönade arbete var jag taggad för kväll nummer två. Jag måste säga att trots att jag planerat de här tio dagarna in i minsta detalj så börjar jag redan bli lite trött. Det kommer förhoppningsvis dag 4 och 5 råda bot på, där mitt schema är mycket lugnare. Jag borde nog inte skakat hand med den ack så söta men ack så förkylda volontären heller. Nåja, kvällen började i alla fall med två fantastiska science fiction-rullar: The Machine (2013) och OXV: The Manual (2013).

 

 

The Machine utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid där det råder ett kallt krig mellan västvärlden och Kina. Den här gången rör sig kapprustningen inte om kärnvapen utan om intelligenta maskiner. Två ledande programmerare på västsidan lyckas skapa den första sanna artificiella intelligensen och blir samtidigt kära i varandra. När den kvinnliga programmeraren mördas används hennes kroppsliga mall till den första praktiska applikationen av de vetenskapliga framstegen. Men allt är inte som det verkar...

 

The Machine är vad en prolog till Terminator-franchisen borde ha varit. Det är en smart, snygg och spännande actionrulle som samtidigt har hjärta i sina frågor om vad det egentligen innebär att vara en människa. Filmen har även jämförts med Blade Runner (1982) och visst finns här likheter - inte minst i det fantastiska Vangelis-doftande soundtracket! Caity Lotz gör en mycket bra roll som forskaren, sedermera roboten, Ava. Det enda lilla jag har att invända mot filmen är att tempot dras ner runt mitten av speltiden och att den ibland har svårt att balansera mellan de filosofiska aspekterna och de mer action/thriller-mässiga. Om du gillar science fiction är det dock en högtidsstund du har framför dig! 4+ we are the robots av 5 möjliga

 

 

Kvällens andra film föll också in under science fiction-genren, men drog de filosofiska parallellerna ett steg längre. OXV: The Manual utspelar sig i en värld där alla människor har en frekvens. Denna frekvens bestämmer i mångt om mycket deras vardagliga tur. Om du har en hög frekvens är du oftast lyckosam men dessvärre också känslokall. Om du har en låg frekvens har du fruktansvärd otur, men kan också empatisera med andra människor. När två människor av extrema frekvenser möts kan det uppstå oväntade och farliga situationer. Men vad skulle hända om man kunde ändra sin frekvens... eller andras?

 

Att beskriva OXV utan att dra hela handlingen är en utmaning i sig. Tematiskt rör sig filmen mycket i vatten av determinism kontra fri vilja. Samtidigt är det en väldigt fin kärlekshistoria mellan två personer på motsatta sidan den beskrivna frekvensskalan. Förvirrad än? OXV är en film som måste ses. Enligt filmskaparna är det en filosofisk-vetenskaplig kärlekshistoria. Om du har något som helst intresse av filosofi, religion, lingvistik eller vetenskap rent allmänt måste du se OXV. Det är en tripp utan dess like. 5 fejkade leenden av 5 möjliga.

 

 

 

Kvällen avslutades med med den mer lättsamma, men underhållande, Hell Baby(2013). Ett par på väg att bli föräldrar till tvillingar flyttar in i ett renoveringsobjekt i New Orleans slumkvarter. Vad mäklaren har glömt berätta för dem är att huset har diverse trevliga öknamn, exempelvis House of Blood. Mycket riktigt börjar snart också märkliga saker att hända.

 

Hell Baby är en skräckkomedi som i sina bästa stunder är en klar fyra, men som halkar ner till en stark trea på grund av inkonsekvens i manuset och att vissa scener och skämt är på tok för långdragna. Det som gör att den ändå fungerar bättre än många andra skräckkomedier är skådespelarna, i synnerhet Leslie Bibb som modern i vardande och Keegan Michael Kay som F'resnel, den väldigt laid back "grannen" under golvbrädorna. Om du gillar skräckkomedier gillar du Hell Baby. Det är inte en av de bästa jag sett i genren, men bra mycket bättre än genomsnittet. 3+ obekväma nakenscener av 5 möjliga.


Kvällens kortfilmer var något av en besvikelse. Den tjeckiska M.O (2012) var en ganska söt historia om en äldre kvinna som skaffar sig en ny make att sätta ihop enligt IKEA-stuk. Den spanska White Darkness (2012) hade en väldigt kul idé (Jesus återvänder som zombie... eller zombie återvänder som Jesus - take your pick) men den taffliga produktionen låg verkligen idén i fatet. Slutligen visades en kortfilm från dagens kortfilmspaket (som festivalens vana trogen hade krånglat). Peel var en kortare animation som handlade om... något? Rent tekniskt snyggt men jag vet inte riktigt om jag skulle rekommendera den.

 

I eftermiddag ser jag Zero Charisma på Stadshallen, screenar Sweet Vengenace i min soffa och laddar inför ett fullt kvällspass.

Av Ulf - 27 september 2013 15:00


FFF 2013 dag 1: Den vackra staden där alla är från Düsseldorf



Lund är en förbaskat vacker stad, tänker jag när jag står i det lätta duggregnet på Filmstadens innergård. Givetvis finns här de månghundraåriga byggnaderna, parkerna och torgen, men vad jag främst tänker på den här septemberkvällen är människorna. Runt mig skrider allsköns vackra kvinnor och män omkring och jag fylls av en varm känsla av samhörighet. Inte nödvändigtvis med det bildmässigt vackra folket utan det bildmässigt vackra folkets bildning när jag hör vad de pratar om. I biosalongen några minuter senare hör jag hur sällskapet till vänster om mig diskuterar Magic The Gatherings senaste expansion och de till höger om mig försöker med en kombination av tyska och engelska förklara för en tredje att de är här från Düsseldorf. Düsseldorf  verkar för övrigt ha smyginvaderat Lund den här veckan. Jag mötte inte mindre än tre (!) personer från den tyska staden igår - oberoende av varandra. Düsseldorf über alles? På FFF skulle det inte förvåna mig. Jag är tillbaka på Fantastisk Filmfestival. Jag är hemma.


   Att ta bilder på en folkmassa i rörelse med en mobilkamera är ingen hit


Dagen började annars på typiskt festivalmanér. Pressackrediteringen skulle hämtas ut, men tekniska svårigheter med skrivaren gjorde att jag troligen har festivalens enda ”muppkort” signerat av herr Barrander själv. Efter en välbehövlig eftermiddagslur var det sen dags för första filmen, The World’s End  (2013) – en film som festivalledningen kämpat för att få till festivalen i sju månader. Jag kan meddela att de sju månaderna var värt ansträngningen. The World’s End inleder nämligen festivalen med en sopren femma.


 

Som så många redan har misstänkt visade jag mig vara en mupp


 

Edgar Wrights avslutande del i den löst sammansatta Cornetto-trilogin är något av det roligaste jag sett i år. Simon Pegg och Nick Frost innehar givetvis huvudrollerna även i denna film och speciellt Pegg gör en av sina bästa roller i karriären. Handlingen tar sin början med hur Gary King (Pegg) minns tillbaka till dagen han och hans polare tog studenten och försökte sig på en legendarisk pubrunda med tolv stopp och lika många pints. Drygt 20 år senare försöker Gary samla ihop gänget igen för att klara av rundan, men vad ingen har räknat med är att den sömniga lilla småstad de återvänder till står i centrum för en av de största händelserna i världshistorien…



 

Jag älskade Shaun Of The Dead (2004) och även om jag inte tyckte att Hot Fuzz (2007) höll riktigt samma klass var även den rullen njutbar. The World’s End slår dock en homerun som till och med seglar förbi den förstnämnda. Jag tror det beror mycket på personlig igenkänning. Det är klart, jag har aldrig varit en fuck-up av Gary Kings kaliber, men jag var också killen med Sisters Of Mercy-tröjor i gymnasiet och lever fortfarande i viss mån på jakt efter mina drömmar. Karaktären Gary King är en version av mig själv dragen till sin spets och gångad med tusen. Jag är av övertygelsen att om vi en dag helt plötsligt ändrar våra drömmar eller ambitioner tvärt så var de inte riktiga till att börja med. Det finns visserligen en tid då man måste växa upp, men hur du gör det och vilken person du blir eller förblir är upp till dig. Det är mycket det temat som The World’s End tar upp – vem du var när du var 17 och vem du har blivit när du är 35. Om man är riktigt ärlig är det oftast de saker som gjorde en lycklig då det som gör en lycklig även nu. Jag tror det är det som Edgar Wright menade när han i sin videohälsning innan filmen sa att The World’s End var en personlig film. Det märks verkligen att han lade själ och hjärta i den och när en regissör gör det blir det också oftast en fantastisk film.

 

Usch, vad seriöst och tungt det lät! I allt mitt egenfilosofiska svammel får jag inte glömma att poängtera att The World’s End är en komedi, men det är en komedi med hjärta. För oss som gillar science fiction är det också en högtidsstund. Wright har i de tidigare filmerna i Cornetto-trilogin fått oss att se zombie- och polisfilmer på nya sätt. The World’s End är hans bidrag till science fiction-genren. Jag vill inte avslöja alltför mycket av handlingen eftersom det är en väldig överraskning när filmens vändpunkt inträffar. Vad jag däremot kan och ska göra är att ge The World’s End 5 Cornettos av 5 möjliga


Med en heroisk vänsterlyra fångade den ädle recensenten sin kvällsvard från festivalgeneralens kalla, kalla hand 


Innan The World’s End visades kortfilmen Snails In Space (ursäktar eventuellt fel på titeln). Som diggare av leranimationer sedan Pingu förgyllde min barndoms-tv blev jag mycket glatt överraskad av historien om den lilla snigeln som finner sig på ett rymdskepp med självaste Adolf Hitler som pilot. Hitler, som lurat i rymden i 65 år, använder sniglarna som mat till sin hund. När den gamle führern bestämmer sig för att inleda sitt återtåg mot Jorden bestämmer sig sniglarna för att stoppa missilen han tänker skjuta iväg. Mellan dem och knappen för att avbryta avfyrningen finns dock en mycket hungrig hund.


Snails In Space är en mycket charmig kortfilm som jag hoppas kommer få större spridning än bara i festivalkretsar. Kortfilmerna förra året var överlag väldigt bra, och årets festival vilar inte på hanen för att bräcka detta. Tyvärr utgick kvällens andra kortfilm, den fantastiskt betitlade Angst, Piss & Shit, på grund av en korrupt datafil. Tråkigt, men förhoppningsvis kommer festivalledningen hinna få en hel kopia innan festivalens slut.


Vinjetterna till festivalen har alltid varit intressanta att se och så även i år. Det märks att FFF slår ett slag för kvinnliga genrefilmskapare i år, inte minst med kortfilmspaketet från den amerikanska organisationen och filmfestivalen Viscera. På tisdag visas elva av deras främsta kortfilmer i ett kortfilmspaket på Kino. Den nämnda vinjetten tar till fasta på det kvinnliga temat med en liten historia om prinsessan Leia (ja, den Leia) som ”odlar” fram kvinnliga genreikoner ur krukor på Månen. Skumt? Typiskt FFF? Kul? Jakande svar på alla tre frågor.


Jag kommer missa en hel del av kortfilmerna i år på grund av mitt krävande schema utöver festivalen. Det är synd, för FFF är ett av få outlets för bra kortfilm vi har tillgång till här i landet. Det och internet, såklart, men att se dessa alster på duk är oftast mycket roligare än att se dem på halvdanna klipp från YouTube.


Kvällens andra långfilm var Paul Houghs The Human Race (2013). 80 personer vaknar upp i vad som ser ut som en vanlig småstad. Ingen vet hur de kom dit, men i sina huvuden hör de en rad olika regler som kan sammanfattas med en: ”ni måste tävla, annars dör ni”. Exakt vad tävlingen går ut på, annat än att hålla sig i konstant rörelse, vet varken vi eller deltagarna. En sak står däremot klar – det kan bara finnas en vinnare.

 

 

 


The Human Race är lite av en ohelig allians mellan Cube (1997) och Battle Royale (2000). Det finns någon typ av överintelligens som pushar deltagarna, men om denna är mänsklig, gudomlig (vilket en karaktär tror) eller något helt annat lämnas upp till tittaren... åtminstone tills slutet. Det som gör The Human Race intressant är filmens karaktärer. Vår protagonist är en enbent krigsveteran, vilket inte är en man som man skulle satsat pengar på i ett lopp där det handlar om att ta sig fram snabbt. Två andra karaktärer är döva och mycket av filmens dialog sker på teckenspråk, textat på skärmen för oss som inte kan det. Beslutet att göra två av filmens karaktärer döva och göra dem till ordentliga karaktärer och inte bara ”vi behöver en döv kille och tjej” applåderas. I likhet med exempelvis Battle Royale är också The Human Race rejält brutal. Inget för den äckelmagade alltså. Det är en ganska ojämn resa vi bjuds på och jag har svårt att sätta ett rättvist betyg på den här rullen. Å ena sidan gillar jag den skarpt för att den är så pass osentimental som den är och låter de traditionellt osannolika vara hjältar, å andra sidan målar filmen in sig i ett hörn och slutet blir lite väl simpelt. Eftersom jag dock hellre friar än fäller blir det 4- exploderande huvuden av 5 möjliga till The Human Race.

 

 

Ikväll ser jag hela programmet på Kino om jag kan hålla mig vaken. Annars de tre första rullarna. Ny rapport imorgon.


Av Ulf - 20 september 2013 22:22


Med mindre än en vecka kvar till årets festival börjar mina personliga förberedelser falla på plats. Jag har under veckan försökt ta udden av filmgalenskapen som väntar genom att skriva till diverse bolag, fått förhandskopior och/eller recensionsexemplar och lyckats samla fem recensioner i förväg. Om jag får plats på alla filmer jag vill se gäller schemat nedan. Jag kommer inte kunna se riktigt allt (främst på grund av jobb och sömn), men bra nära! Om ni ser en ståtlig ung man (nåja...) med långt hår och troligen koffeinstinna ögon, kom och säg hej! Prata lite film, ge mig en kram eller ett skamligt förslag. Läs om alla filmerna här.


Torsdag 26/9


20:30 - 22:15: The World's End, Filmstaden


23:00 - 00:30: The Human Race, Kino 1



Fredag 27/9


18:00 - 02:00: The Machine, OXV: The Manual, Hell Baby, Tulpa, Kino 1



Lördag 28/9


16:00 - 17:30: Zero Charisma, Stadshallen


18:30 - 00:20: Sweet Vengeance, The Battery, HK: Forbidden Superhero, Kino 1



Söndag 29/9


13:00 - 18:30: Mars et Avril, The Tower, Chastity Bites, Kino 1



Måndag 30/9


18:30 - 20:00: A Field In England, Kino 1



Tisdag 1/10: VILODAG

 

 

Onsdag 2/10

 

20:30 - 00:00: Doomsdays, Fresh Meat, Kino 1



Torsdag 3/10


18:00 - 00:00: Borgman, Dark Touch, Cheap Thrills, Kino 1



Fredag 4/10


18:00 - 00:30: Talaash, Big Bad Wolves, Stalled, Kino 1



Lördag 5/10


13:00 - 16:30: Bushido Man, Chimerès, Kino 1 (eventuellt)


18:00 - 00:40: Much Ado About Nothing, The Congress, We Are What We Are, Filmstaden

 

Av Ulf - 18 september 2013 21:45


Regi: Farren Blackburn

Manus: Matthew Read

Medverkande: Charlie BewleyClive Standen, James Cosmo mfl.

Produktionsbolag: Vertigo Films

År: 2013

Längd: 99 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2193418/

 

I kölvattnet av Vikings börjar vi se en del historisk kitsch om det gamla Nord rida på svallvågorna. Hammer Of The Gods är vanligtvis en film jag skulle väntat med att se ett bra tag, men eftersom den ligger i FFF:s program tänkte jag att den trots allt inte kunde vara så illa. Det är den inte heller, den är bara... halvdan.

 

Hammer Of The Gods utspelar sig i England år 871. Vikingarna har blivit allt längre tillbakapressade av saxarna och står inför ett avgörande skede om sin kontroll över landet. Kungen och härföraren Bagsecg ligger inför döden efter ett misslyckat anfall på fiendearmén. Samtidigt anländer hans son Steinar till lägret. Bagsecg ger Steinar uppdraget att leta reda på sin bror, Håkan, som blivit bannlyst ett tiotal år tidigare. Ingen har dock sett Håkan sedan hans bannlysning och mellan Steinar och hans bror står den saxiska armén.

 

En vikingavariant på Heart Of Darkness låter inte helt fel i min bok, men Hammer Of The Gods har ett manus som spretar åt alla möjliga håll samtidigt. Karaktärerna är i största mån tämligen ointressanta och följer de strikta stereotyperna man förväntar sig hitta i filmer av det här slaget. Actionscenerna är ganska gedigna, fotot helt okej, men Matthew Read lägger ut så många stickspår i manuset som antingen inte leder någonstans alls eller bara blir svåra att ta på allvar. Det blir inte bättre av att man på soundtracket både hör tunga elgitarrer och, I shit you not, dubstep.

 

Samtidigt är Hammer Of The Gods inte en usel film. Den duger för vad den är, men den lyckas aldrig överraska. Givetvis haglar de historiska felaktigheterna tätt och det mesta är funktionsdugligt om än inte bra. Efter att ha sett första säsongen av Vikings känns det här mest som ett sätt att casha in på en trend. Synd, jag gillar vikingafilmer och det finns på tok för få bra sådana. Hammer Of The Gods blir aldrig mer än en gäspning.

 

Betyg: 2 och var är den förbaskade hammaren? av 5 möjliga

 

Hammer Of The Gods visas på FFF söndag 29/9 klockan 22:30, Kino 1

Av Ulf - 15 september 2013 12:13


 

Regi: Stuart Urban

Manus: Stuart Urban

Medverkande: Kevin Bishop, Jack Doolan, Frances Barber mfl.

Produktionsbolag: Vectis Vision/Cyclops Vision/MIKU

År: 2012

Längd: 87 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2081311/

 

Baz har inte världens roligaste jobb som cyklande polis i London. Droppen som får bägaren att rinna över är när han råkar ut för ett överfall med en huvudskada som följd. När Baz kommer tillbaks till jobbet stöter han snart på killen som attackerade honom. Mannen påstår att han hellre dör än sitter inne en enda dag till. Baz, som den propre britt han är, har bara en fråga till honom: May I kill u?


Vigilantefilmen har fått ett uppsving de senaste åren efter att ha harvat i direkt-till-dvd-lådorna årtiondet innan. Jag vet inte riktigt om jag vill veta vad det säger om oss som samhälle, men faktum är att lite katharsis på film ibland är otroligt skönt. Vi kan knappast gå ut och spöa upp alla drägg ute på gatan så vi låter våra antihjältar gör det för oss. Gott så.

 

May I Kill U? är en komedi svart som en månlös natt. Allt ifrån Baz levnadssituation med sin väldiga elaka mor (briljant spelad av Frances Barber) till sitt missnöje med bristen på respekt han åtnjuter på sitt jobb är nästan på gränsen till plågsamt att se. Baz själv är dock inget menlöst offer som får en knäpp utan ett riktigt as han också. Det är det som gör May I Kill U? tämligen unik i vigilantegenren. I de flesta filmer av det här slaget brukar protagonisten vara en hunsad man som genom otur eller yttre omständigheter bara får skit. I May I Kill U? kunde jag inte hjälpa att känna att det mesta faktiskt är Baz eget fel. Jag är inte säker på om jag gillar det, men det är definitivt annorlunda.

 

May I Kill U? är en ganska ojämn film som i sina bästa ögonblick nästan ligger på en femma och i sina sämsta halkar ner till en tvåa. Det gör den ytterst svårbedömd. Jag gillar regin och på sättet manuset använder sig av sociala medier som ett berättarverktyg. Samtidigt är jag inte särskilt förtjust i det tämligen amatörmässiga fotot som försöker vägas upp av en alldeles för sönderklippt slutprodukt. Till syvende och sist skulle jag ändå rekommendera May I Kill U? till fans av genren eller för fans av svart komedi. Den är inte allas kopp te, men jag hade ändå, stundtals, väldigt roligt.

 

Betyg: 3+ opassande badrutiner av 5 möjliga

 

May I Kill U? visas på FFF onsdag 2/10 klockan 18:00, Kino 1

 

 

Av Ulf - 14 september 2013 12:20


Regi: Keishi Ohtomo

Manus: Kiyomi Fujii & Keishi Ohtomo (efter Nobuhiro Watsukis manga med samma namn)

Medverkande: Takeru Satou, Teruyuki Kagawa, Yu Aoi mfl.

Produktionsbolag: C&I Entertainment/IMJ Entertainment/RoC Works Co. mfl.

År: 2012

Längd: 134 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1979319/

 

För den som är det minsta intresserad av animation från öst är Rurouni Kenshin redan ett välbekant namn. I andra halvan av 90-talet publicerades Watsukis samurajepos i 28 volymer manga och animerades i 95 episoder för tv. Det är ett arv som förpliktigar. Kenshin har aldrig riktigt tillhört mina personliga favoriter på grund av att jag alltid ansett den som på tok för utdragen. Kombinera det med att live action-versioner av manga/anime sällan blir särskilt bra och ni kan förstå min skepsis innan jag började kolla på den här rullen. Jag blev dock mycket positivt överraskad!

 

Rurouni Kenshin tar sin början under Boshinkrigets sista dagar där samurajen Kenshin Himura har gjort sig ett rykte som batousai (dräpare, lönnmördare). Tio år efter krigsslutet ångrar Himura fortfarande sina handlingar djupt och drar omkring på den japanska landsbygden och hjälper folk i nöd. På så vis hoppas han kunna sona för sina synder. När en annan batousai dyker upp dras dock Kenshin in i ett farligt och vålsamt spel om kontrollen över opium i landet.

 

Det jag har emot många manga- och animeadaptioner är två saker: vanligtvis förväntar sig manusförfattaren att tittaren redan har en encykolpedisk kunskap om serien och gör den extremt svårtillgänglig. Dessutom brukar actionscenerna sticka ut som en ond tumme. Missförstå mig inte, många adaptioner är väldigt flashiga att se på, men de saknar tyngd. Man kan helt enkelt känna att både linor och CGI används i alldeles för hög utsträckning. Visst används de här sakerna även i Kenshin, men det går aldrig till överdrift (nåja, en gång). Fightingen är snygg, snabb och verkar realistisk. Kenshin har också ett mycket välavvägt manus. Det är inte en svår film att ta till sig, men här finns ändå ett djup som de flesta actionfilmer saknar.

 

Skådespelarna är i de allra flesta fall riktigt bra. Takeru Satou är som klippt och skuren för huvudrollen och man har även lyckats hitta en riktigt slemmig skurk i Teruyuki Kagawa. Kagawa spelar sin skurkroll perfekt som en balans mellan det gamla Japans seder och bruk kombinerat med den girighet som den nya tidens politik kunde ge upphov till på ett allt enklare sätt. Han ligger ganska ofta på linjen till att bli lite för teatralisk, men lyckas oftast hålla balansen.

 

Jag är full av beundran för Rurouni Kenshin. Utöver bra skådespelare och manus har filmen också riktigt fint foto och regi. Det är nästan den perfekta samurajfilmen. Det som gör att Kenshin missar högsta betyg med en hårsmån är att den borde ha klippts ner cirka 20 minuter då tempot blir lite lidande ibland. Sen är jag inte riktigt vän med de nästan övernaturliga krafter som en av antagonisterna har. Det här är dock inga anledningar till att missa Kenshin. Det var en överraskande pärla som är väl värd att se på festivalen.

 

Betyg: 4+ felvända svärd av 5 möjliga

 

Rurouni Kenshin visas på FFF måndag 20/9 klockan 21:30, Kino 1


Av Ulf - 12 september 2013 22:00

 



Regi: Neil Jordan

Manus: Moira Buffini (efter sin egen pjäs A Vampire Story)

Medverkande: Saoirse Ronan, Gemma Aterton, Sam Riley mfl.

Produktionsbolag: Demarest Films/Lipsync Productions/Number 9 Films mfl.

År: 2012

Längd: 118 min

Land: Storbritannien/USA/Irland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1531901/


Neil Jordan stod för en av de senaste 20 årens absolut bästa vampyrfilmer i sin tolkning av Anne Rices Interview With The Vampire (1994) och det därför inte utan ett viss mått av förväntan som jag satte tänderna i Byzantium - hans återkomst till genren.


Byzantium handlar om de två unga kvinnorna Clara och Eleanor som drar runt i sömniga engelska småstäder för att gömma sanningen om deras vampyriska existens från omvärlden. Eleanor är däremot väldigt trött på att hela tiden behöva flytta och ljuga ihop berättelser om vem de är. Samtidigt som Clara startar upp en affärsverksamhet (nåja, en inte alltför smidigt skött bordell) lämnas Eleanor till sitt tämligen vardagliga skolliv. Men de båda vet att om de har otur kommer deras förföljare ifatt dem - förföljare som inte skonar någon.

 

Neil Jordan har verkligen ett öga för regi. Hans utsökta skådespelarregi och sätt att bryta scenerna i de perfekta ögonblicken är få förunnat. Ändå funkar Byzantium inte fullt ut. Det märks att manuset är adapterat från en scenuppsättning i mån av filmens tempo. Jag har inte sett pjäsen, men vissa saker som jag antar att man kunde visa på ett enklare sätt med teaterspråk (exempelvis monologer) blir ganska utdragna i filmversionen. Regin är alltså oklanderlig, men berättarstrukturen behöver arbetas på.

 

Skådespelarmässigt är det däremot väldigt hög klass i Byzantium. Saoirse Ronan gör en mycket bra roll som den melankoliska Eleanor, men den som äger filmen är Gemma Aterton i rollen som Clara. Aterton ligger hela tiden på gränsen mellan att vara sensuell och rent ut vulgär, men lyckas alltid balansera på rätt sida linjen. Hennes karaktär är också den mest intressant skrivna. Aterton stod redan högt i kurs hos mig och förstärker sin position som en av mina favoritskådisar från England just nu.

 

Byzantium lyfter aldrig riktigt, men det är en äckligt kompetent film. Fotot är fantastiskt, skådespelarna mycket bra och regin även den på hög nivå. Berättarstrukturen gör dock Byzantium en otjänst. För den som är intresserad av genren är filmen ändå väl värd att kolla in. Det är ingen ny Interview With The Vampire, men när marknaden översvämmas av glittrande tonårsvampyrer och annat oknytt är det skönt med något lite mer åt det traditionella hållet.

 

Betyg: 3+ Gemma Aterton, you will be mine, oh yes, you will be mine av 5 möjliga

 

Byzantium visas på FFF söndag 29/9 klockan 20:15, Kino 1


Av Ulf - 1 september 2013 14:15


Precis som förra året kommer Skitfinkultur frottera sig med gräddan av personerna bakom några av de mest intressanta genrefilmer som kommit under de senaste åren. Igår fick jag klartecken om att min ackrediteringsansökan gått igenom och jag kunde inte vara gladare! Jag kommer även i år göra lite smygnedslag i filmkatalogen redan innan festivalen. Det är ett måste för att jag ska hinna med. Förra festivalen kombinerade jag med ett jobb på 80 %. Den här året ställs min planeringsförmåga på prov då jag arbetar med tre jobb under hösten! Hur som helst kommer det bli riktigt kul! I år ska jag dessutom försöka få till några mer personliga intervjuer och inte bara Q&A-sessioner. Vi får se hur det går med den saken. Väl mött i biomörkret om 25 dagar!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards