Regi: Robert Stromberg

Manus: Linda Woolverton

Medverkande: Angelina Jolie, Elle Fanning, Sharlto Copley mfl.

Produktionsbolag: Roth Films & Walt Disney Pictures

År: 2014

Längd: 97 min

Land: USA & Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1587310/

För några år sedan kom en hel drös olika tolkningar av Snövit. Vissa var okej, andra var ett totalt slöseri med tid, vissa var totalt vedervärdiga. Mig veterligen är Maleficent den första filmen i en planerad rad ombearbetningar av Törnrosa - en historia som jag måste säga att jag föredrar framför Snövit. 

Jag förutsätter att alla känner till den klassiska sagan. Om ni inte gör det, seriöst, gå till ett bibliotek. Den här varianten fokuserar dock inte på Törnrosa utan först och främst på titelfiguren Maleficent, den onda fén i tidigare varianter av sagan. I Linda Wolvertoons tappning är Maleficent inte så mycket en ond fé som hon är en fé som blivit brutalt behandlad och sviken av människovärlden. Det ger henne en reell anledning till att kasta den berömda förbannelsen över kungens dotter. Överhuvudtaget är det det här som Maleficent gör bäst - ger motivation och täpper till logiska luckor i sagan... i alla fall ibland.

Det finns en stor anledning att se den här filmen och det är Angelina Jolie. Om någon passat till rollen som Maleficent är det hon. Utseende- och uttrycksmässigt är det verkligen att se en gammal Disneyfigur komma till liv. Jolie har inte gjort särskilt mycket bra de senaste åren och även om Maleficent inte är en fantastisk film spelar hon skjortan av resten av ensemblen här och visar vart skåpet ska stå. Förutom Jolie och i viss mån Sam Riley är det Maleficent dessvärre inte en särskilt välspelad film. Alla birollerna spelar över å det grövsta, inte minst en ständigt fånleende Elle Fanning som prinsessan Aurora.

Även produktionen är en blandning av högt och lågt. Fantastiska miljöer blandas med CG-effekter som får mig att vilja klösa ur ögonen. Framförallt är det väldigt inkonsekvent. Karaktärer ser extremt "glansiga" och lättviktiga ut medans miljöerna verkligen är sagolika.

Maleficent är trots mina reservationer en helt okej film. Den är bra mycket bättre än tidigare nämnda Snövit-adaptioner. Utan Angelina Jolie skulle det här dock vara riktigt tomt, vissa smarta manusknep till trots.

Betyg: 3- töntar till prinsar av 5 möjliga

Regi: Anthony & Joe Russo

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely (baserat på Joe Simon och Jack Kirbys serieförlaga)

Medverkande: Chris Evans, Scarlett Johansson, Sebastian Stan mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios/Perception/Sony Pictures Imageworks

År: 2014

Längd: 136 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1843866/

Steve Rogers försöker anpassa sig till livet i nutid samtidigt som han fortsätter sitt arbete för SHIELD. De inre slitningarna i organisationen visar sig dock vara mycket mer än bara kontorspolitik. När Nick Fury skjuts ihjäl av en mystisk agent endast känd som "The Winter Soldier" blir det upptakten till att Rogers blir högsta villebråd för sina förra kollegor. Med en sista kraftansträngning lyckas dock Fury lämna över ett datorminne till Rogers och informerar honom om att SHIELD blivit infiltrerat av fiendestyrkor...

Captain America: The First Avenger (2011) var en av de allra bästa filmerna i Marvels uppbyggnad till The Avengers (2012). Med sin mix av äventyrsfilm av den gamla skolan blandad med superhjältefilm var den kul, fartfylld och helt enkelt riktigt bra. Dessvärre är inte uppföljaren inte i samma klass.

Chris Evans är fortfarande bra i huvudrollen och actionscenerna känns i maggropen. Där föregående film lyckades berätta en historia genom sina actionscener klarar The Winter Soldier inte av att föra handlingen vidare något nämnvärt i nämnda scener. Istället känns det här som två olika filmer. Dialogpartierna drar ner tempot istället för att bygga suspens. Actionscenerna är riktigt spektakulära och dessa räddar också The Winter Soldier. Annat än Evans finns här inte så mycket att hurra för när det gäller skådespelarprestationerna heller. Samuel L. Jackson gör sin vanliga "angry black man", Scarlett Johansson får i princip ingenting att arbeta med och kan därför heller inte göra en särskilt bra roll och Robert Redford är... Robert Redford. Det känns mest som de flög in honom, satte på honom en kostym och fick honom att läsa repliker.

Det stora problemet med The Winter Soldier ligger på manusfronten. Ja, superhjältegenren är inte direkt nedlusad av filmer som genuint överraskar i sitt berättande, men en smart manusförfattare slänger in subtila skillnader och ändringar från källmaterialet. The Winter Soldier är förutsägbar från bildruta 1. Det finns verkligen ingenting som överraskar och det gör filmen till en seg historia bortsett från actionscenerna. Jag nämner dessa ofta, men det är för de är värda att nämnas. När det kommer till regelrätta fightingsekvenser slår The Winter Soldier de flesta av tidigare produktioner från Marvel på fingrarna. Det är hårt, brutalt och innovativt. Det är också därför som jag är så fruktansvärt kluven till den här filmen. Med en rejäl redigering av manuset hade det här kunnat komma upp i samma klass som första filmen. Nu blir det mest en Marvel-film i mittfåran. Inte så väldigt bra, inte så dålig.

Betyg: 3 jo, Nick Fury är död, vi loooovar av 5 möjliga

Regi: Matt Reeves

Manus: Mark Bomback/Rick Jaffa/Amanda Silver

Medverkande: Andy Serkis, Jason Clarke, Keri Russell mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment/Ingenious Media/TSG Entertainment

År: 2014

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2103281/

Tio år efter händelserna i Rise Of The Planet Of The Apes (2011) har de genetiskt modifierade aporna som flydde San Francisco utvecklat en blomstrande civilisation i de kaliforniska skogarna. Samtidigt har mänskligheten decimerats av den så kallade simian-influensan och all form av tidigare regering och styre har kollapsat. Det är i alla fall vad aporna tror. När de stöter på människor för första gången på flera år hotar våldsamheter att bryta ut, men en bräcklig fred förhandlas fram arterna emellan. Dock finns det krafter på båda sidor som hellre hade sett ett fullskaligt krig...

Rise Of The Planet Of The Apes var en fullständig överraskning för mig när den kom för några år sedan. Jag hade förväntat mig ännu en kitschig remake av en klassisk filmserie, men fick istället en ytterst smart och rörande berättelse som inte skyggade för att behandla svåra teman. Därför var min förväntningar riktigt högt ställda på uppföljaren. Även om den inte gav mig samma knockouteffekt är det glädjande nog ännu en riktigt bra film.

Andy Serkis, motion capture-mästaren, återvänder i rollen som ledarapan Caesar och liksom i föregående film är hans prestation helt enastående. Ingen kan som Serkis ta en varelse som egentligen inte finns rent fysiskt och ge den liv. Jag är full av beundran för honom och hävdar fortfarande att han borde få en heders-Oscar. De mest tongivande traditionella rollerna spelas förtjänstfullt av Jason Clarke, Keri Russell, Gary Oldman och Kirk Acevdeo. Clarke är en helt okej "everyman", Acevedo spelar sin sedvanliga roll som as och Oldman gör också en för honom ganska typisk roll som ledaren med dunkla motiv. Jag skulle vilja se Keri Russell i fler roller. Hon är en på tok för lite anlitad skådis för tyngre roller.

Regin är bra, även om jag föredrar Rupert Wyatts stil från föregående installation framför Matt Reeves dito. Det är en smaksak, men jag tycker att Wyatt lyckades förmedla känslor på ett bättre och tydligare sätt än Reeves gör. Reeves är däremot bättre när det gäller actionscenerna. Hugget som stucket kan man tycka. Jag sörjer i alla fall inte att Reeves även kommer göra nästa film i serien.

Det som istället gör den här filmen en smula sämre än förra är manuset. Det är ett bra manus, men har vissa delar och plot holes som irriterar. Det är helt enkelt inte lika tajt och laddat som manuset till Rise Of The Planet Of The Apes. Tematiken har gått från mer abstrakta värden som etik och moral till mer simplistisk action. Inget ont i det, men det ger Dawn Of The Planet Of The Apes en lite mer lättviktig karaktär än sin föregångare. Trots det en mycket bra film och en anledning att se fram emot del tre.

Betyg: 4 bananer av 5 möjliga

Regi: Wes Anderson

Manus: Wes Anderson (inspirerat av Stefan Zweigs skrifter)

Medverkande: Ralph Fiennes, F. Murray Abraham, Tony Revolori mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions/Indian Paintbrush/Studio Babelsberg mfl.

År: 2014

Längd: 100 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2278388/

The Grand Budapest Hotel var en gång ett av Centraleuropas mest exklusiva hotell. Det var definitivt det mest exklusiva i republiken Zubrowska, även om både landet och hotellet sett bättre dagar. Hit åker en ung författare för att hämta inspiration. Snart stöter han på hotellets ägare, Zero. Fascinerad av den gamle mannen lyssnar han när ägaren berättar om hur han började i hotellbranschen under vägledning av den legendariske conciergen M. Gustave.

Ny film av Wes Anderson brukar betyda högtidsstund för mig. Det senaste jag såg av honom var den fantastiska Moonrise Kingdom (2012) vars enda lilla skönhetsfläck (se recensionen) jag förlikat mig med. Det är nu i min mening en av de bästa filmerna hitintills under 10-talet. Det är möjligt att jag kommer tycka samma sak om The Grand Budapest Hotel om ett år eller två, men jag betvivlar det. Missförstå mig inte, det här är en bra och rolig film, men inte riktigt i samma klass som Andersons senaste verk.

Som vanligt har Anderson lyckats samla en hel busslast med talangfulla skådespelare. Rollistan är så fruktansvärt imponerande att man knappt kan introduceras för en ny birollskaraktär utan att det är någon riktigt, riktigt bra som står för tolkningen. Utöver Ralph Fiennes i huvudrollen har vi bland andra F. Murray Abraham, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Jude Law, Bill Murray, Edward Norton, Saoirse Ronan och Tilda Swinton i rollerna. Vet ni vad alla dessa har gemensamt? Antingen har de varit nominerade till och/eller vunnit en Oscar. Rollistan är som sagt helt galen.

Det mesta av handlingen kretsar dock kring Ralph Fiennes och nykomlingen (i sammanhanget) Tony Revoloris karaktärer. Fiennes gör rollen som M. Gustave perfekt och har en grym komisk timing. Revolori, som spelar ägaren Zero som ung, gör också en bra roll, men får stå åt sidan för Fiennes enmansshow ganska ofta. Fiennes är en säker kandidat till ytterligare en Oscarsnominering.

Tekniskt sett är The Grand Budapest Hotel utsökt med mycket vackert foto, Andersons vanliga fingertoppskänsla när det gäller regin samt ett fläckfritt arbete med ljuddesign. Ljuddesign och mixning är oftast något vi främst tänker på när det handlar om action, science fiction eller skräck. Att jag gång på gång slogs av att ljuddesignen var så jäkla bra i den här filmen talar därför sitt tydliga språk.

Med alla dessa lovord, varför inte en femma? Även om Anderson gör väldigt bra ifrån sig i registolen haltar hans manus här och där. Framförallt är avsaknaden av en central konflikt något som drar ner filmen ett snäpp. Här finns gott om konflikter, det är inte det, utan det finns snarare för många konflikter. Huvudhistorien rör förvecklingarna kring ett stort arv och om Anderson hade valt att endast fokusera på detta hade filmen känts mycket tajtare. Som den är nu är den dock bitvis fantastiskt rolig, mycket välspelad och vacker. Det där lilla som knyter ihop hela rasket till en enhet lyser däremot i viss mån med sin frånvaro.

Betyg: 4 lobby boys av 5 möjliga

Regi: Bryan Singer

Manus: Simon Kinberg (baserat på Chris Claremonts och John Byrnes serie)

Medverkande: Hugh Jackman, Patrick Stewart, Ian McKellen mfl.

Produktionsbolag: Marvel Entertainment/TSG Entertainment/Donners' Company mfl.

År: 2014

Längd: 131 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1877832/

I en framtid där mutanter och människor råkat i fullskaligt krig håller X-Men på att förlora. Regeringen har konstruerat robotar vars enda uppgift är att hitta och döda mutanter. En av medlemmarna i X-Men, Kitty Pryde, har dock förmågan att skicka en persons medvetande tillbaka i tiden. Planen är att skicka tillbaka en av X-Men-medlemmarna tillbaka till dennes kropp år 1973 - året då första steget mot planen på robotbygget tas. Valet faller på Wolverine, men förhållandena mellan mutanterna såg så pass annorlunda ut 1973 att frågan är om han alls kan övertyga dem att samarbeta.

Days Of Future Past är filmen jag hoppas att den vedervärdiga X-Men: The Last Stand (2006) skulle ha varit. Det var på tal om att man skulle adaptera Claremonts och Byrnes klassiska historia redan då, men av en eller annan anledning föll planerna i stöpet. Med den här filmen, som måste sägas vara ganska löst baserat på källmaterialet, lyckas man dock öppna för en logisk omskrivning av historien som gör att ovan nämnda skitfilm aldrig hände. Days Of Future Past lyckas dessutom med konststycket att samla i princip alla skådespelare från de gamla filmerna och para ihop dem med sina yngre alter egon från X-Men: First Class (2011). Resultatet blir en galet imponerande rollista. Vi har, bland andra, Patrick Stewart, Ian McKellen, Hugh Jackman, Ellen Page, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence och Peter Dinklage i samma film. Och då nämner jag inte ens cameorollerna... sjukt imponerande.

Historien har ett bra tempo och Bryan Singer kan sina mutanter både utan och innan. Singer måste sitta i stolen när det gäller X-Men, så är det bara. Han har en förståelse för de här karaktärerna som bara ett fan kan ha och det känns verkligen att han älskar att göra de här filmerna. Till sin hjälp har han också ett mycket välskrivet manus som gör att tidslinjehoppen känns logiska. Det jag har att invända mot manuset har framförallt med vilket fokus man valt i vissa delar. Jag undrar exempelvis vad Kitty Pryde har gjort för ont. Hon är en populär karaktär i serierna, men i filmatiseringarna får hon alltid väldigt lite tid på skärmen. Likaså känns det som man inte riktigt lyckats med att få framtidsscenerna att kännas lika tunga som de som utspelas 1973. Det är klart att större delen av historiens viktigare delar utspelar sig just 1973, men jag hade önskat åtminstone en kvart mer speltid för mutanternas framtida versioner.

Days Of Future Past är trots mina invändningar när det gäller manusvalen en mycket bra superhjältefilm. Överlag ligger filmerna i den här franchisen på en mycket hög nivå. Det är bara den tredje filmen som verkligen inte håller måttet. Med smart manusbearbetning kan man som sagt låtsas som att den filmen aldrig ägde rum. Det är en verklig vinst i sig.

Betyg: 4 tidsresenärer av 5 möjliga

Regi: Phil Lord & Christopher Miller

Manus: Phil Lord & Christopher Miller

Medverkande: Chris Pratt, Elizabeth Banks, Will Arnett mfl.

Produktionsbolag: Village Roadshow Pictures/LEGO Systems A/S/Vertigo Entertainment mfl.

År: 2014

Längd: 100 min

Land: USA/Australien/Danmark

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1490017/

Mogulen Lord Business vet vad han vill - allt ska vara perfekt, varken mer eller mindre. Innevånarna i hans Legoland måste följa instruktioner till punkt och pricka för att det dagliga livet ska fungera. När Emmet, en högst oansenlig byggarbetare, stöter på den mystiska Wyldstyle upptäcker han att det finns andra Legoländer där en motståndsgrupp mot Lord Business planer på att göra allt "perfekt" har startats. Emmet hyllas som den som ska fullfölja profetian och vara den avgörande medlemmen i deras kamp. Problemet är bara att Emmet inte har någon aning om hur man gör någonting utan att följa instruktionerna...

Jag såg postern och avfärdade The Lego Movie som skamlös reklam för att enbart sälja mer Lego. Jag ignorerade de ganska goda recensionerna från filmkritiker. Hur kunde en film om en enskild produkt vara bra? Igår såg jag filmen och jag har inte skrattat så mycket på väldigt länge. The Lego Movie är en pil rakt i nostalgihjärtat på rätt sätt.

Ja, temat är lika klyschigt som det är tidlöst, men styrkan i The Lego Movie ligger i tempot och dialogen. Det känns som att manusförfattarna hämtat inspiration ifrån den fantastiska Panique Au Village (2009) när det gäller just tempot. Det saktar aldrig ner utan är fullt ös från första början. På något märkligt sätt fungerar det lika bra som i nämnda franska film. Det borde bli påfrestande, men med en detaljrikedom, lekfullhet och grymt rolig dialog blir man verkligen barn på nytt av The Lego Movie. Eftersom Lego har licenser till allt och alla franchiser som finns kan de också använda sig av en herrans massa olika karaktärer som de slänger in för ett snabbt skratt eller två. Undantaget är Batman som spelar en bärande roll i filmen. Ja, Batman är med i den här filmen. Det är exempelvis också Superman, Dumbledore, Gandalf, Han Solo, Wonder Woman, C3PO och en jäkla massa andra. 

Min absoluta favorit måste ändå vara 1980-something space guy. Hans entusiasm för att bygga rymdskepp påminner mig inte så lite om mig själv. Jag har aldrig slutat bygga rymdskepp. Nu bygger jag dem i formplast istället för med Lego, men principen är den samma - det är kul att bygga. Det är också det som är filmens budskap: när vi skapar något eget, vår egen tolkning av något, det är då som verkligt kreativa och speciella saker kan hända. Du blir ingen "master builder" om du alltid följer instruktionerna helt enkelt.

Om det är en cynisk ploj för att sälja mer av en populär leksak? Tja, mja, den aspekten finns givetvis där, men i motsats till andra filmer som fokuserar kring en produkt lyckas The Lego Movie underhålla och samtidigt ha ett gott budskap. Därför passar den ypperligt som barnfilm och samtidigt som nostalgitripp för oss vuxna. Om du någonsin byggt med Lego har du något att hämta i The Lego Movie. Det är fantasi i galet tempo med både hjärta och hjärna.

Betyg: 5 ja, jag är lika förvånad som ni av 5 möjliga