“When had men not been mystified by women? They were the magic that men dreamed of, and sometimes their dreams were nightmares.”

Författare: Stephen King & Owen King

År: 2017 (svensk utgåva 2019)

Sidor: 718

Förlag: Hodder & Stoughton (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-1-47366519-4

I den lilla bergsstaden Dooling får sheriff Lila Norcross arrestera en ung kvinna, Evie, som till synes har slagit ihjäl en knarklangares husvagn och alla i den. Norcross inser snart att det här inte är någon vanlig människa och saker blir ännu märkligare när alla världens kvinnor inte tycks kunna vakna upp när de väl somnat. Istället täcks de av märkliga kokonger och Gud nåde den som skulle råka störa dem i deras sömn...

Owen King har lite fått the short end of the stick när det kommer till skrivarhantverket i familjen King. Hans far behöver ingen närmre presentation direkt och hans äldre bror Joseph börjar själv prenumerera på placeringar på försäljningslistorna under sin pseudonym, Joe Hill. Därför är det också väldigt kul att Sleeping Beauties är det främsta som nästa generations King-berättare har skrivit, om än med mycket hjälp av farsgubben.

Karaktärer och koncept har alltid varit paradgrenarna när det gäller Stephen King och dessa återfinns även här. Vi har levande karaktärer som inte på något sätt är perfekta, varken män eller kvinnor, och deras förhållanden till varandra är mycket av bokens väletablerade grund. Framförallt välskriven är karaktärerna Frank och Clint, två män som inte kunde vara mer olika men ställs inför samma familjeproblematik när de inte klarar av att kommunicera.

Världen utan kvinnor (så gott som) porträtteras som ett ställe av sorg och förtvivlan, vilket inte är så konstigt. Halva jordens befolkning har försvunnit men ändå inte eftersom de ligger där i sina kokonger, oförklarligt levande men någon helt annanstans i sinnet. Sen drar far och son King en aning för stora växlar på manligt och kvinnligt när de skildrar det ställe som kvinnorna faktiskt befinner sig på som ett begynnande utopia. Jag har tyvärr känt många personer, både män och kvinnor, som varit våldsamma i sin egen rätt och jag tror inte att en seperation mellan könen direkt skulle ändra på den saken.

Då är istället avtoningen mer intressant. Vad skulle hända om alla de här kvinnorna kom tillbaka? Eller inte? Hur skulle världen förändras? Skulle det vara övergående eller skulle riktiga sociala förändringar ske? Här hade Kingarna gärna fått spendera lite mer tid då de beskriver detta skeende på ett mycket mer trovärdigt sätt än det förstnämnda.

Sleeping Beauties är trots min kritik en väldigt bra bok. Den är underhållande och samtidigt tankeställande på ett vis som mycket av pappa Kings saker inte riktigt är. Nu hoppas jag att Owen kommer till sin egen rätt!

Betyg: 4 kokongsängar av 5 möjliga

“Strange, the things you noticed when your day—your life—suddenly went over a cliff you hadn’t even known was there.”

Författare: Stephen King

År: 2018 (svensk utgåva 2018)

Sidor: 475

Förlag: Hodder & Stoughton (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-1-47367635-0

Den populäre läraren och baseballcoachen Terry Maitland grips inför fulla läktare i den lilla staden Flint City, Oklahoma. Maitland står anklagad för ett bestialiskt mord på en ung pojke och polisen tycks ha all bevisning de behöver. Ett stort antal ögonvittnen har sett Maitland under mordkvällen och hans DNA och fingeravtryck finns på mordvapnet. Det är bara det att också Terry har ögonvittnen som han var på konferens med under mordkvällen. Polisen Ralph Anderson står inför ett till synes omöjligt brott att lösa.

De senaste åren har Stephen King skrivit allt fler thrillers. Jag måste säga att jag verkligen gillar denna för honom i viss mån nya genre. Han har tagit sina fina karaktärbeskrivningar och förståelse för deras psykologi till en lite annorlunda berättarstil än sin mer traditionella skräckhistoria. När King är som bäst som thrillerförfattare är när han fokuserar på polisarbetet och gärningsmannapsykologi. Det är därför jag tycker att första boken i Bill Hodges-serien, Mr. Mercedes (2016), funkar så jäkla bra. Det är en rakt berättad historia med en sådan vidrig skurk att det inte behövs en massa lulllull runt det. The Outsider lider dock lite av samma problem som den avslutande delen om Bill Hodges gjorde - King kan inte hålla sig från övernaturligheterna.

De första 150 sidorna av The Outsider är helt jäkla briljanta. King visar återigen att han behärskar skuggspelet bakom förortsfasaden och karaktärsbeskrivningarna är grymma i ordets verkliga betydelse. Man känner verkligen för Maitland och hans familj. Sen händer en ytterst oväntad sak. Ni som kan er Raymond Chandler kan säkert räkna ut det så fort jag nämner Chandlers namn, men resultatet är inte lika bra som för deckarmästaren. Boken tappar rejält i trovärdighet och det är det som är thrillers A och O - kan jag inte tro på händelseförloppet faller berättelsen också samman.

Nu är det inte så illa i Kings fall. Bokens andra halva tar en mycket mer traditionell skräckkaraktär, men tjänar många poäng på att lyfta in min favoritkaraktär från Bill Hodges-böckerna, den alltid lika älskvärda Holly Gibson. Med en blinka-och-du-missar-det-koppling till The Dark Tower också blir The Outsider till syvende och sist en helt okej King-thriller. Det är inte hans bästa och skulle behövt en annan twist, men funkar som sommarläsning.

Betyg: 3 dubbelmördarmördarmördare? av 5 möjliga

Saxat från 6/1 - 2014

Regi: Kimberly Peirce

Manus: Lawrence D. Cohen & Roberto Aguirre-Sacasa (baserat på Stephen Kings roman)

Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Julianne Moore, Gabriella Wilde mfl.

Produktionsbolag: Misher Films

År: 2013

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1939659/

Carrie White är skolans mest utstötta elev, mycket tack vare hennes blyghet och de idéer hennes strängt religiösa mor tutat i henne. När Carrie får sin första menstruation tror hon att hon håller på att förblöda. När de andra flickorna i skolan retar henne för detta väcks något djupt inom Carrie - något som kommer färga skolbalen röd...

Carrie är först ut i den våg av remakes av filmatiseringar baserade på Stephen Kings böcker vi har att vänta oss. Om vi ska vara ärliga så håller många filmversioner av klassiska King-romaner mycket låg klass. Problemet är bara att detta inte gäller Carrie. Brian De Palmas version av historien från 1976 tillhör fortfarande en av de bästa King-filmatiseringarna och när vi redan hade en "remake" i The Rage: Carrie 2 (1999) och en tv-film från 2002 undrar jag om en version till var en så bra idé? 

Det hade kunnat bli något annorlunda. Nämnda tv-film gör en ansats till att följa romanens struktur på ett mer troget sätt och jag skulle helst sett att Lawrence D. Cohen & Roberto Aguirre-Sacasa fortsatte detta i sin version av romanen. Men, ja, i grund och botten är det här samma historia och om man bortser från tidigare versioner funkar den ändå rätt okej.

Det jag var mest spänd på var hur Chloë Grace Moretz, mest känd som den stentuffa Hit-Girl i Kick-Ass (2010) med efterföljare, skulle tackla rollen som Carrie. Rollen ligger väldigt långt ifrån vad jag sett henne i innan och hon gör den helt okej. Hon är ingen Sissy Spacek (1976 års version), men hon gör absolut inte bort sig på något vis. Framförallt är det första gången som Carrie faktiskt spelas av en tonåring och inte en skådespelerska med ålder 20+. Problemet med Mortez tolkning är att hon inte riktigt har samma kemi med Julianne Moore (Carries bindgalna mor) som Spacek hade med den fantastiska Piper Laurie.

Som ni märker är det nästan omöjligt att bortse från tidigare versioner trots allt. Även om jag kan se filmen som en egen helhet blir det oundvikligen jämförelser när man kommer ner på detaljnivå. Det som verkligen skiljer originalversionen med denna är dock regin. De Palma har ett öga för framförallt stämningsskapande som Kimberly Peirce inte bemästrat än. Det enda som Carrie år 2013 gör bättre än versionen från 1976 blir logiskt nog effekterna. Se De Palmas version istället.

Betyg: 2+ och Tommys öde är fortfarande löjligt av 5 möjliga

Boken eller filmen?: Boken

Sammanfattning, Carrie:

1. Carrie (1976) - 4+/5

2. Carrie (1974, bok) - 4/5

3. Carrie (2013) - 2+/5

4. Carrie (2002) - 2+/5

Tiebreaker: Produktionsvärdena i 2013 års version är bättre än de i 2002 års dito.

Poängen går till: Filmen - Boken: 1-0

“Some people have remarkably sturdy illusions.”

Författare: Stephen King

År: 2015 (svensk utgåva 2016)

Sidor: 483

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-1-47369888-8

I Stephen Kings till dags dato senaste novellsamling möts vi av en brokig skara berättelser, inte så olikt den i titeln omtalade basaren. Berättelserna spänner från 2009 års Ur till de tre nyskrivna novellerna för samlingens räkning. Och som vanligt när det gäller novellsamlingar är kvaliteten varierande.

King har valt en genomgående röd tråd i sina berättelser i och med att han tillägnar dem till litterära inspirationskällor. Detta går igen i Kings språk som ofta i viss mån försöker efterlikna vem han nu tillägnar en specifik novell till. Det fungerar okej för det mesta, riktigt bra i några fall och faller pladask en eller två gånger. De tre noveller som verkligen sticker ut som samlingens främsta är den inledande Mile 81 (2011), tidigare nämnda Ur och den nyskrivna Obits (2015).

Den förstnämnda är ett klassiskt King-upplägg med barn som undersöker saker och platser de egentligen borde hålla sig ifrån och, som alltid höll jag på att säga, en ond bil. Hela historien nästan skriker av King-nostalgi och för ett fan är det svårt att värja sig. Av de tre nämnda novellerna är det troligen den svagaste om man inte är ett fan sedan tidigare dock.

Ur är en mycket intressant science fiction-berättelse som började som ett slags beställningsjobb för Amazon Kindle. Kindle ville ha en King-historia som var exklusiv för deras produkt. Berättelsen kretsar föga förvånande kring en Kindle som förutom att kunna fungera som e-läsare också har tillgång till nyheter från alla möjliga alternativa verkligheter och tidsepoker - däribland vår egen - men kan man verkligen ändra något eller är allt redan ödesbestämt?

Slutligen är Obits en lika härligt ondskefull som tankeväckande historia. En man som skriver dödsrunor för en komedisajt upptäcker att hans dödsrunor blir verklighet. Med potential att kunna ha ihjäl vem som helst utan att åka fast, skulle du då göra det?

Om jag skulle plocka fram en historia som inte riktigt håller måttet är det Blockade Billy (2010) där King verkligen breder på brett om sin kärlek till baseball och en legendarisk spelare som ingen kunde stjäla en bas från. Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen i långsam brännboll, men det som verkligen stör mig är att King ändå bygger upp stämningen väldigt väl för att sedan inte ge någon riktig utdelning av bygget.

The Bazaar Of Bad Dreams är en svår samling att göra rättvisa i en recension - än mer så än Kings tidigare diton. Några riktigt briljanta noveller kantas av ett fåtal besvikelser, men framförallt tämligen lättglömda berättelser vars innehåll redan har börjat försvinna då jag läste boken under ett längre tidsspann än vad jag brukar. Det är inget gott tecken i sig, men betyget blir ändå okej. Inget att skriva hem om kanske, men duger för det mesta gott och väl.

Betyg: 3- brokiga samlingar av 5 möjliga

Regi: David Carson

Manus: Bryan Fuller (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Angela Bettis, Patricia Clarkson, Kandyse McClure mfl.

Produktionsbolag: MGM Television & Trilogy Entertainment Group

År: 2002

Längd: 132 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0319970/

I princip på dagen 26 år efter att Brian De Palmas version av Carrie (1976)  haft premiär visade MGM sin nytolkning för första gången. Storyn är den samma, så den tänker jag inte dra igen. Det finns dock en rad skillnader som gör detta till en om inte seriös konkurrent till De Palmas klassiker så i alla fall en intressant version.

Bryan Fuller har suttit bakom ordbehandlaren och har i mångt om mycket valt att tolka Kings text mer bokstavligt. En nyckelscen i boken från Carries barndom har filmatiserats i samtliga versioner, men det är bara i den här tv-filmen man beslutade sig för att ha den kvar. Jag ska inte gå in exakt i detalj på vad den visar, men kontentan är att den ger karaktären Carrie White en mer solid bakgrund.

De största skillnaderna ligger dock i hur skådespelarna valt att tackla sina roller. Angela Bettis har stora skor att fylla i huvudrollen och tyvärr klarar hon inte riktigt av det. Där Spacek utstrålade en sårbarhet och rädsla underspelar Bettis i många scener, inte allra minst under filmens klimax. Å ena sidan är Carries karaktär skriven något mer åt dead pan-hållet, men Bettis verkar inte ens vilja vara där. Enligt intervjuer ville hon inte det heller. Bettis hatade filmen och sa i en uppmärksammad intervju (publicerad av Ain't It Cool året efter filmen gått på TV) att ingen borde se den.

Nåväl, riktigt så illa är det inte. Om Bettis hade mycket att leva upp till hade Patricia Clarkson det än svårare i rollen som Mrs. White. Hur toppar man Piper Lauries makalösa skådespel i De Palmas original? Clarkson tar en smart utväg och spelar rollen mycket mer återhållsamt, utan Lauries extrema känslospel. Det funkar så bra som det kan funka, men hon kan givetvis inte slå Laurie på fingrarna.

Det som är bättre är många av birollerna. Tjejgänget som plågar Carrie består av idel skådespelerskor som några år senare skulle få roller i större och mer välkända produktioner. Exempelvis ser vi Emelie de Ravin (Lost) i rollen som Carries plågoande Chris och Kandyse McClure (Battlestar Galactica) som Sue. En karaktär vars betydelse faller nästan bort helt i jämförelse med De Palmas version är Chris pojkvän Billy. Det gör att vissa scener mot slutet blir ganska klumpigt skrivna ur en karaktärssynpunkt. 

Just slutet är det som verkligen skiljer den här versionen från resten. Vi får se mycket mer av efterspelet efter balen och vad som händer runt om i staden. Tyvärr klarar inte riktigt 2002 års CG på en tv-budget av det här så bra. Efter att främst ha haft praktiska effekter filmen igenom står slutets CG-fest ut rejält och är rent ut sagt förbaskat ful! Jag ska inte avslöja det för filmen unika slutet, men jag kan bara säga att jag inte gillade det nämnvärt.

Carrie anno 2002 är en film mest för de inbitna. Jag kan uppskatta vissa val som Fuller gör med manuset, men till syvende och sist är både boken och De Palmas version överlägsna.

Betyg: 2+ telekinetiska tonåringar av 5 möjliga

Boken eller filmen?: Boken

Regi: Brian De Palma

Manus: Lawrence D. Cohen (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Sissy Spacek, Piper Laurie, Amy Irving mfl.

Produktionsbolag: Red Bank Films

År: 1976

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0074285/

Den första film- eller tv-adaptionen av Stephen Kings verk kom passande nog också via hans debutroman. Recensionen av källmaterialet hittar ni här. Precis som boken handlar Brian De Palmas version om den mobbade och utstötta Carrie White som efter att ha blivit offer för särdeles grym behandling av skolans andra tjejer går från att vara mobbad till direkt hatad. När en av tjejerna, Sue, har dåligt samvete för hur hon och de andra plågade Carrie ber hon sin pojkvän (och Carries hemliga förälskelse), Tommy, fråga Carrie om en dejt till skolbalen. Vad som skulle blivit, och nästan blev, en magisk kväll blir istället något helt annat...

Brian De Palma var redan en etablerad regissör, men hade inte fått sitt stora kommersiella genombrott innan Carrie. Många av hans kännetecken som regissör, såsom användandet av split screen och långa tagningar med rörlig kamera, sågs av en stor publik för första gången och både filmen och Kings författarskap rönte stora framgångar som resultat.

I min recension av boken skrev jag att King inte riktigt hade hittat sin röst än, men att det fortfarande är en intressant bok som står för berättarglädje och starka karaktärer. De Palma följer i mångt om mycket samma väg. Carrie är en film som i de allra flesta avseenden fortfarande fungerar väldigt väl, men vissa scener och delar står ut från helheten på ett mindre önskvärt vis. Tydligast i De Palmas version blir det i antagonisterna Chris och Billy (för övrigt spelad av en ung John Travolta) där deras förhållande är mycket mer utvecklat och trovärdigt hos King. Hos De Palma blir det tämligen obehagligt med Billys mer eller mindre misshandel av Chris om hon säger "fel saker". 

Däremot kan man inte önska sig bättre huvudrollsinnehavare än Sissy Spacek som Carrie och framförallt Piper Laurie som hennes bindgalet religiösa mor Margaret. Båda blev rättvist Oscarsnominerade för sina insatser och har en fantastisk kemi mellan sig. Scenerna med Carrie och hennes mor är tillsammans med slutet filmens höjdpunkter.

De Palma står för en utsökt regi som är som tydligast i filmens avslutande scener. Hans beundran för Hitchcock är uppenbar och han väver in många av thrillermästarens olika särdrag, inte minst när det gäller musik och klippning. Jag kan bara applådera 1976 års version av Carrie. Den håller fortfarande skyhög klass och jag håller med King själv när han sa att den är bättre än hans egen bok. Ett frivarv direkt för adaptionerna helt enkelt.

Betyg: 4+ they're all gonna laugh at you! av 5 möjliga

Boken eller filmen?: Filmen

King Of Kings: Projektstart

Få som läser Skitfinkultur har kunnat undgå mitt fanboyande över Stephen King. Från tidigare än vad jag egentligen skulle ha varit en av Kings "constant readers" har hans böcker varit en konstant i mitt liv. För några år sedan föddes idén att samla ihop och recensera allt han har skrivit. Jag börjar se vägs ände av det projektet. Meningen var dock alltid att jag även skulle recensera samtliga film- och tv-adaptioner av hans verk och avgöra vilken av versionerna som var den bästa. Med ett ständigt sjunkande antal böcker av King att samla på mig har det blivit dags för just det momentet. Som de flesta av mina projekt vet jag inte när/om det här kommer bli klart. Det kommer när det kommer helt enkelt.

För att hålla en genomgående röd tråd i mina filmrecensioner och jämförelser måste jag komma fram till en kronologi. Jag kan gå antingen efter textens eller filmens upphovsår. Efter lite funderande beslutade jag mig för det förstnämnda. Första delen blir alltså adaptioner av Carrie (1974). För att göra projektet överskådligt har jag också tänkt dela upp det i decennier. Efter varje genomgånget decennium gör jag ett samlande inlägg så att både jag och ni enklare kan följa processen. Vi börjar som sagt med 1970-talets böcker vilket innebär följande filmer och serier:

Carrie (1976)

Carrie (re-make, 2013)

Salem's Lot (1979)

Salem's Lot (re-make, 2004)

Children Of The Corn (1984)

Cat's Eye (1985)

Maximum Overdrive (1986)

Graveyard Shift (1990)

The Lawnmower Man (1992)

The Mangler (1995)

Sometimes They Come Back (1991)

Trucks (1997)

Battleground (2006)

The Stand (1990)

The Dead Zone (1983)

The Dead Zone (TV, 2002 - 2007)

Jag är fullt medveten om att det finns en hel hord uppföljare till vissa av dessa filmer, men för att inte göra projektet helt oöverskådligt har jag begränsat det till filmer som är direkt baserade på böcker och/eller noveller av King. Under tiden som jag skriver mina texter kommer det med största sannolikhet komma ut nya adaptioner. Dessa införlivas i slutet av varje "decennium".

Det här blir kul. Jag lovar.

There Are Other Worlds Than This: En guide till The Dark Tower

Jag läste merparten av Stephen Kings bibliografi innan jag gav mig i kast med The Dark Tower. Anledningen var att jag från diverse håll hade fått höra hur svårt det skulle vara att hänga med i böckerna om jag inte hade ordentligt med förkunskap. Därför förlade jag serien mot slutet av mitt Stephen King-läsande. Det visade sig att det var ganska onödigt. Det finns tonvis med referenser och detaljer ifrån en mängd olika verk av Stephen King, men när det gäller böcker som du bör läsa innan du ger dig i kast med Kings epos kan man gallra bort många, många av rekommendationerna. Härmed följer en lista på de tio böcker och/eller noveller jag tror du skulle ha nytta av innan du börjar på The Dark Tower. Det är dock de tre högsta på listan som jag skulle klassas som obligatorisk läsning.

10. Desperation/The Regulators

Ja, jag fuskar lite redan från start, men Desperation och The Regulators är så kallade "companion novels" - de är alltså tänkta att läsas efter varandra utan att för den sakens skull dela så många karaktärer och dylikt. Jag väljer att ta med böckerna på listan eftersom de beskriver tematik och karaktärer som är av övergripande betydelse för The Dark Tower. Om ni ska välja en av dem, välj den förra.

9. The Eyes Of The Dragon

Jag förstod inte hur King fick ihop hans sejour i Delain (en ofta omtalad plats i serien) i The Eyes Of The Dragon innan jag hade läst slut den avslutande delen av Tower-sviten. När jag insåg hur det hängde ihop blev det en liten aha-upplevelse. Om inget annat kan boken ses som en prolog till serien. 

8.  Revival

Egentligen har Revival inte några uttalade kopplingar till The Dark Tower annat än en replik här och där. Istället är det framförallt slutet som man kan tolka in i serien - något som jag väljer att göra. Det är den mest skräckinjagande beskrivning av todash darkness jag läst och om du redan vet vad det begreppet innebär, håll tajt i kudden.

7. Everything's Eventual (The Little Sisters Of Eluria)

Det är en av novellerna i samlingen Everything's Eventual som anknyter till Kings saga, men även denna kan ses som en prolog till händelserna i seriens första del. Händelserna i novellen, The Little Sisters Of Eluria, har egentligen inte så stor bäring på handlingen, men eftersom det är en novell i samma värld som huvudvärlden i Tower-sagan och har Roland som huvudkaraktär måste den vara med på en sådan här lista. Ärligt talat är den dock inte särskilt bra...

6. IT

Många, många koncept som får vidare betydelse i The Dark Tower presenteras i sista tredjedelen av Kings bok om Pennywise. Det var här jag på allvar började längta efter att få sätta tänderna i The Dark Tower. Två karaktärer från boken återkommer också i mindre biroller i serien. Och ja, vill ni förstå vart Pennywise egentligen kommer från och är bör ni läsa den här boken. Det lär inte filmatiseras (jag vet inte hur det skulle kunna filmatiseras) då det är väldigt esoteriskt beskrivet. Mycket intressant dock och kopplar IT med all tydlighet till Tornet.

5. Black House

Den enda bok på listan jag inte recenserat på bloggen än. Som uppföljare till The Talisman är Black House mycket starkare kopplad till The Dark Tower. Framförallt handlar det om koncept och begrepp, men huvudhandlingen har också en stark koppling till händelser i framförallt de senare tornböckerna. Dessutom gästspelar viktiga karaktärer. Något obskyr roman som inte sålde bra i Sverige. Hittas med fördel på antikvariat.

4. Hearts In Atlantis

Den första kortromanen i nämnda bok handlar till stor del om en karaktär som återkommer i de senare delarna av The Dark Tower och där spelar en betydande roll. Den presenterar även begrepp som low men och hur dessa jagar. Framförallt är Low Men In Yellow Coats dessutom förbaskat bra!

3. The Stand

En karaktärsstudie av huvudantagonisten i The Dark Tower som verkligen målar upp honom som det hot han är. The Dark Tower gör mycket bra, men underbygger sin huvudskurk lite sisådär. Om du vill ha en mycket bättre presentation är The Stand boken för dig. Dessutom utspelar sig delar av The Dark Tower i en bit av världen i The Stand och de mindre referenserna hade kunnat fylla en egen bok.

2. Insomnia

En bok som de flesta King-fans verkar hata, men som har något speciellt enligt mig. Tar upp många koncept och viktiga detaljer, men presenterar framförallt en för serien mycket viktig karaktär. Dessutom gästspel av en viss onding. En verklig mardrömskänsla som bara den som lidit av insomnia kanske förstår.

1. Salem's Lot

Okej, nu ska vi se: en huvudkaraktär, en grupp karaktärer som förklaras mer utförligt, troligen namngivning av samtliga bikaraktärer i boken och så vidare. Salem's Lot är utan tvekan den viktigaste boken att läsa inför The Dark Tower. Sen att den är i min mening ganska träig är en annan femma. Det är värt träigheten för den payoff den ger i The Dark Tower.