Inlägg publicerade under kategorin FFF 2016

Av Ulf - 22 oktober 2016 14:00

 

FFF 2016 Dag 5: Äntligen!

 

På grund av klantighet och diverse kommunikationsmissar lyckades jag missa kortfilmskavalkaden It's Alive igår, vilket jag grämer mig för. Trots missen visade det sig bli en mycket lyckad kväll. Jag kan nämligen äntligen säga att jag sett en bra svensk skräck/sci-fi. Efter jag vet inte hur många bedrövelser när det gäller svensk film inom dessa genres lyckas Andreas Climent och André Hedetoft slå ett frivarv med sin första långfilm, Bieffekterna.

 

 

 

Erik, Julia och Rebecca är tre forskarstudenter som sysslar med "biohacking" - att förändra DNA med hjälp av programmerbart organiskt material. Vad som till en början bara är ett teoretiskt forskningsprojekt blir snart allvar då en av Julias lösningar faktiskt visar sig fungera. Glädjen blir dock kortvarig då Erik har fått tillbaka sin livshotande cancer som det inte finns att göra något åt den här gången. Eller finns det? 

 

Jag kan bara applådera Bieffekterna. Filmad i Lund med omnejd för en spottstyver är det här en spännande och gripande historia som tar sitt ämne på allvar. Det är ofta det som har varit problemet med tidigare svenska försök till genrefilm - det har alltid funnits någon slags självironisk glimt som säger att "ja, vi vet, det är ju en sådan här film. Ursäkta om vi störde...". Bieffekterna tar detta tröttsamma förhållningssätt vid hornen och kastar ut det långt i havet utanför Höllviken redan med sin öppningsscen. Det här är en film som inte skäms för vad den är. Med ambitiöst foto och musik som påminner mig om soundtracket till The Guest (2014) är det en film som är här för att leka med de vuxna.

 

Förmågan att ta sig själv på allvar gör också att jag bryr mig om karaktärerna i den här filmen. Alltför ofta ger filmer av det här slaget oss inga anledningar till att bry oss om karaktärerna. Visst, det funkar i mer standardiserade subgenres, såsom slashers, men har man en mer storydriven film måste man ge karaktärerna utrymme att växa och känna. Climent & Hedetoft låter sina skådespelare få tid och framförallt är många av scenerna mellan Julia (Emelia Hansson) och Erik (Rikard Björk) nästan hjärtskärande i sin karaktär.

 

Skådespelet är överlag en annan sak som får Bieffekterna att fungera så bra som den gör. Filmen har i princip bara fyra roller och samtliga är väldigt välspelade. De två som sticker ut är dock tidigare nämnda Hansson och Björk. I synnerhet den sistnämndas otrösteliga dödsångest och sorg över sin sjukdom gör ont att se. Hanssons bestämdhet och spegling som en modern Dr. Frankenstein är också en höjdare. För mig är det lite vad Bieffekterna är - en version av Frankenstein-tematiken. Om man tänker på den romanens kompletta titel, Frankenstein eller den moderne Prometeus, blir det i mina ögon än tydligare. Filmen beskriver en upptäckt lika viktig som elden och med lika stor potential för förödande konsekvenser. It is indeed alive.

 

Allt är dock inte perfekt. Då och då skymtar man att filmen spelades in under rejäl tidspress och ibland fallerar "science-biten" i science fiction. Tyvärr har jag fått bli lite av en expert på immunförsvaret då jag har en autoimmun sjukdom så jag hade väl kanske lite väl mycket förkunskap när jag såg filmen. Framförallt kunde jag gärna ha suttit i biosalongen en halvtimme till. Och jag vill ha en fortsättning nu. Ge mig en fortsättning nu. Jag vill se zombieapokalypsen i Lund! 4 bodyhacks av 5 möjliga.

 

I eftermiddag tar jag mig till Lunds mysigaste biograf, Södran, klockan 15:00 för att titta på mer svensk genrefilm i Vilsen. Kvällen avrundas sedan med Don't Knock Twice och Egomaniac, 22:00 respektive 00:00 på Kino.

ANNONS
Av Ulf - 21 oktober 2016 11:45

 


FFF 2016 Dag 4: Indonesisk migrän

 

Dag 4? Med en invigning borde det väl vara dag 1? Med FFF:s delning mellan Malmö och Lund de senaste två åren blir det trots allt den fjärde dagen på festivalen, men ändå inte. Förvirrad? Äsch, det handlar ändå om bra film. På grund av det nyckfulla oktobervädret skedde gårdagens förmingel i Lunds stadshall istället för på Kinos innergård. Jag måste säga att jag föredrog detta upplägg. Stort rum med bord att luta sig mot eller bänkar att sitta på slår stående utomhus i någon timme. Jag borde redan nu nämna att detta blir första året på ett bra tag som jag missar avslutningsdagen av festivalen. Så går det när ens barndomsvän ska gifta sig. Tycker att de borde konsulterat med mig först! :)

 

Invigningen i sig skedde på Kino där styrelseordförande Afsaneh Larsson och festivalgeneral Johan Barrander hälsade välkomna innan Charlotte Wiberg, filmskribent och medlem av årets Mélièsjury, klippte "bandet" (läs: filmremsan). Årets öppningsfilm i Lund var den indonesiska actionsprakaren Headshot (2016).

 

 

De senaste åren har den traditionellt östasiatiska dominansen när det gäller bra kampsportsfilm rört sig lite söderut med Thailand och Indonesien som främsta föregångsländer. I det sistnämnda fallet är det mycket tack vare Iko Uwais. Tillsammans med Yanyan Ruhian utvecklade Uwais ett eget kampsystem med en rad olika influenser. Framförallt ser det fantastiskt ut på film, vilket inte minst sålde in den otroliga filmen The Raid (2011). Uwais blev efter det killen man anlitade om man ville att ens fightingscener skulle se häftiga och realistiska ut. Bland annat har han synts i en galax, långt, långt borta. I hans senaste rulle, Headshot, spelar Uwais en man utan minne som har någon slags koppling till den ökände gangsterbossen Lee. Vad vill Lee honom och kommer han kunna hålla sin läkare, tillika kärleksintresse, säker från honom och hans anhang?


Tyvärr måste jag säga att jag är lite besviken på Headshot. Det är en bra actionfilm, men där The Raid var fullt ös från bildruta 1 saktar Headshot in lite väl mycket, lite väl ofta. Som kampsportare själv har jag fullständigt dyrkat Uwais tidigare filmer. Skillnaden med Headshot är att här spelar skjutvapen en mycket större roll än ren kamp. Jag vill ha slag, brutna ben och spektakulära sparkar. Och ja, det fick jag också, men tyvärr inte i samma utsträckning som jag ville. När det gäller kampsportsfilm är jag puritan - kampen är allt, resten av actionscenerna ska bara vara något som binder samman den. Tillsammans med en romantisk bihandling som inte engagerar nämnvärt (Uwais kan slåss, men brister lite i de dramatiska scenerna...) blir Headshot en mycket ojämn film. Den har vissa scener som är helt fantastiska, såsom en fight mellan Uwais och Julie Estelle, men med en speltid på närmre två timmar känns det som klippsaxen borde rastats lite flitigare. Tajtare berättande och mer handgemäng eftersöks, men de stunder som Headshot är bra är den också jävligt bra! Ingen ny The Raid, men ändock klart sevärd. 3+ boom! headshot! av 5 möjliga

 

Ikväll blir det svenskt för hela slanten med SFI:s kortfilmssatsning i It's Alive samt den av mig efterlängtade Bieffekterna, Kino, klockan 20:30 respektive 22:30. Var där och stöd svensk genrefilm!

 

ANNONS
Av Ulf - 12 oktober 2016 20:59

 


Regi: Nick Gillespie

Manus: Nick Gillespie

Medverkande: Rupert Evans, Steve Garry, Deirdre Mullins mfl.

Produktionsbolag: Belstone Pictures

År: 2015

Längd: 87 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4475992/

 

En grupp soldater jagas av något genom de brittiska skogarna. Med sig i släptåg har de två fångar. Utan chans att nå säkerhet innan natten tar de skydd i en gammal sliten tank, men när märkliga saker börjar hända såväl innanför som utanför deras nya metallboning får de skäl att undra om det var så klokt att stanna just där...

 

Tank 432 är slöseri. Det är den bästa beskrivningen av den här filmen. En premiss som hade kunnat bli något (klaustrofobisk miljö, okänd fiende, gruppslitningar) blir 87 minuter av tittande på klockan. Nej, nu är jag lite orättvis. Den har snyggt foto och okej skådespelarinsatser, men manuset glömde de ta med till inspelningen. Nick Gillespie har både regisserat och glömt manus och jag har inte alltför mycket positivt att berätta av hans avsaknad av berättarstruktur och teknik. Vad Gillespie verkar ha missat är att det är en stor skillnad mellan att vara mysterisk för att förhöja stämningen och vara mysterisk för sakens skull. En bra manusförfattare vet att det måste komma någon form av vettig pay off för mysterierna. Här får vi mest en halvdan "förklaring" i filmens slutscen som känns mer än lovligt krystad och typisk.

 

Jag önskar att jag hade mer att säga om Tank 432, men det är en väldigt tom film utan något som utmärker den... annat än tristess.

 

Betyg: 1 tankhotell av 5 möjliga

 

Tank 432 visas på FFF 2016, måndag 24/10, klockan 21:00 på Kino 1

Av Ulf - 22 maj 2016 13:33

 


FFF 2016: Dag 3: Green Room

 

Den lilla varianten av FFF på vårkvisten är över för den här gången och jag kunde inte drömt om ett bättre avslut än så här. Igår fick jag nämligen se Jeremy Saulnier ta revansch på sig själv för den historia han slarvade bort i sin förra film, Blue Ruin (2013). Green Room (2015) var allt jag hade önskat mig och lite till. När en film har en scen som till och med en luttrad skräckfilmsräv som undertecknad högt exklamerar "åååååååååhuuuuurrrreeee!" till i biofåtöljen då har man lyckats.

 

 

Filmen låter oss följa ett kämpande punkband som turnerar nordvästra USA med sin fallfärdiga van. Det går inget vidare och när de dessutom blivit snuvade på ordentlig betalning är goda råd dyra. Mot bättre vetande tar bandet en spelning i ett kommunfritt område ökänt för att kontrolleras av en nynazistisk organisation. Spelningen går så bra som den hade kunnat gå tills bandet blir vittnen till ett mord. Frågan är nu om de kommer kunna lämna klubben i ett stycke?

 

Jag har sett fram emot den här filmen sedan jag hörde att Patrick Stewart skulle spela nynazist. Stewart, för evigt ihopkopplad med sina roll som Jean-Luc Picard och Professor X, är en av mina favoritskådespelare och att se honom göra en sådan helomvändning i karaktär var värt att se Green Room för bara det. Jeremy Saulniers manusarbete är också mycket bättre än i tidigare nämnda Blue Ruin. Karaktärerna är mycket mer trovärdiga och framförallt så är tempot uppskruvat till tio.

 

Det skulle dock inte blivit den fantastiska film det är om det inte vore för den totala kompromisslöshet Saulnier visar i sitt bildspråk. Green Room är våldsam. Nej, det räcker inte. Green Room är helt jävla brutal! Den gör riktigt ont att se, vilket inte är vanligt med film nuförtiden. Det närgångna och mycket explicita våldet blandas upp med en riktigt spännande flykthistoria. Som en liten extra bonus fick jag se min egen huvudkampsport, jujutsu, användas korrekt i en film för en gångs skull.

 

Ibland säger jag att en film inte är för alla och sällan har det varit mer befogat att säga så än här. Om du vet med dig att du har svårt att se grovt våld på film, se inte den här filmen. Du kommer bara må dåligt. Om du däremot är luttrad, gillar punk och spännande thrillers med skräckinslag är Green Room en av årets bästa filmer. Och Patrick Stewart är fan så mycket läskigare som nynazist än han någonsin var som borg. 5 bands on the run av 5 möjliga

 

Med det avslutas FFF - Spring Edition. Fortsättning följer i oktober. Då i Lund. Återigen tack till FFF och till Johan Barrander som låter mig se och recensera de här filmerna under pressackreditering.

Av Ulf - 21 maj 2016 12:30

   


FFF 2016: Dag 2: Évolution & The Invitation


Efter första dagens besvikelse med Cell (2016) kunde det i princip bara gå uppåt. Kvällens första begivenhet var den franska Évolution (2015) - prisad på Stockholms filmfestival förra året för sitt foto. Fotot är mycket riktigt ren magi, men det skulle visa sig att det också var det bästa med filmen.

 

 

Èvolution låter oss följa den unge Nicolas på en ödslig ö där han bor med sin mor (eller är hon det?) och flertalet andra pojkar i samma familjekonstellation. En dag är Nicolas säker på att han sett en död pojke i vattnet. När han förbjuds att simma ensam längre gör Nicolas mer eller mindre uppror för att bevisa för alla att vad han sett var sant. Men varför finns det inga män på ön? Och varför måste Nicolas och hans vänner läggas in på sjukhus när de når en viss ålder?

 

Som läsare av bloggen vet är jag allergisk mot fransk film som är överdrivet svävande och esoterisk. Ha gärna ett komplext narrativ man måste tolka (jag är ju überfan av David Lynch till exempel), men förankra detta i dina karaktärer. Varför skulle jag annars bry mig om eller sympatisera med dem? Évolution faller nästan i denna fälla, men klarar sig ändå upp till en klar godkänd nivå. Huvudanledningen är Max Brebant i rollen som Nicolas. Även om han inte har särskilt mycket att jobba med i manusform för sin karaktär är Lucile Hadzihalilovics skådespelarregi så pass god att han ändå kan förmedla något jag känner för. I kombination med tidigare nämnda foto blir Évolution därför en godkänd film i min bok. Med ett tajtare manus hade det dock kunnat bli riktigt bra. 2 mer devolution är evolution av 5 möjliga.

 

 

 


Om kvällens första film var sparsmakad på karaktärsutveckling och känslomässig investering var kvällens andra film, The Invitation (2015), precis det motsatta.


Efter två års tystnad efter deras sons död får Will en middagsinbjudan från sin ex-fru Eden och hennes nye kille, David. Väl där samlas kompisgänget som inte träffats på så länge och utbyter historier och har en trevlig om än lite spänd förfest. Will är däremot misstänksam inte bara mot David utan även mot Eden som uppträder väldigt annorlunda. Är det här verkligen en middag eller något helt annat?

 

The Invitation drog iväg i 180 knyck och saktade aldrig in. Jag kände mig totalt överkörd när jag gick ut från salongen - på ett positivt sätt. Skådespelet är superbt, inte minst från Logan Marshall-Green som den väldigt kluvne Will. I och med att The Invitation till allra största del utspelar sig på en och samma plats krävs det ett välskrivet manus för att saker och ting inte ska kännas långdragna. Phil Hay och Matt Manfredi har knappast imponerat i sina tidigare manusarbeten, men här har man lyckats med en masterclass i kammarspel. 

 

Den riktiga stjärnan i filmen är dock regissören Karyn Kusama. Sällan har jag sett en film med så tryckt stämning och jobbiga relationer som inte slår över i pekoral. Kusama håller tonen rakt igenom och det enda jag har lite att anmärka på är att den andra akten är lite, lite för lång. Det är dock ingen anledning till att inte se The Invitation. Om man som jag är intresserad av ämnet filmen visar sig handla om (inga spoilers här inte) är det ganska lätt att se åt vilket håll filmen ska utveckla sig, men vägen dit är så förbannat skicklig och fylld med så dålig stämning att jag bara kan ge högsta betyg. 5 jobbiga tystnader av 5 möjliga

 


Ikväll avslutas FFF Spring Edition med Green Room (2015) innan jag ska försöka slå hastighetsrekord tillbaka till Lund för annat socialiserande. Ses där!

 

Av Ulf - 20 maj 2016 11:37

 


FFF 2016: Dag 1: Cell

 


En sak är säker - det är bra mycket mer behagligt att cykla hem genom staden under Fantastisk Filmfestivals nyligen införda vårupplaga än det är under den mer traditionella höstditon. Dessvärre bjöd gårdagen på en ganska stor besvikelse. Jag hade hoppats på att filmatiseringen av Stephen Kings George Romero-hyllning, Cell (2016) skulle fungera bättre än boken, som trots sin potential är bland det sämre jag läst av King från 2000-talet. Filmmediet hade kunnat fungera ypperligt för att illustrera många av bokens scener och göra dem rejält obehagliga. Rent visuellt har också Cell sina poänger, men vad hjälper det när man plockar bort det som boken gjorde bra?

 

Som bok försökte Cell åtminstone ta ställning till en "leva-och-låt-leva-vinkel" som sällan syns i apokalyptisk litteratur av det här slaget. Det fungerade inte fullt ut, inte minst med tanke på bokens korta längd, men försöket fanns där. I filmatiseringen har man ersatt mycket av detta med hjärndöd "zombieslakt". Inget ont om zombieslakt, men Cell utmärkte sig i källmaterialet genom att försöka göra de drabbade mer av egna varelser och inte bara en metafor för konsumtionssamhälle och gamkultur. Filmatiseringen berör detta på bara den mest ytliga av nivåer - kritiken mot överanvändande av teknik i allmänhet och mobiltelefoner i synnerhet. Inte heller den mest intressanta karaktären i boken, ledarna för "mobilarna", får spelutrymme här. Han presenteras i filmens sista fjärdedel och vi får ingen motivation till varför han är ute efter just huvudkaraktären Clayton.

 

Enligt uppgift har Cell varit klar sedan 2013 och sedan letat efter distributör. Det förvånar mig inte. Jag är, som bekant, ett mycket stort fan av Stephen King, och även om jag villigt medger att många av filmatiseringarna av hans historier minst sagt är bristfälliga kan jag ändå underhållas av dem. Det beror mycket på fan service och in-jokes blandat med kitsch. Sen kommer det en riktigt bra filmatisering då och då. Cell tillhör inte dessa. Jag har en känsla av att både John Cusack och Samuel L. Jackson helst vill glömma att de är med i den här rullen. Fast vad kan man vänta sig av regissören till Paranormal Activity 2 (2010)?

 

Betyg: 1 anti-Apple-rulle av 5 möjliga

 

Ikväll försöker jag komma iväg till ett samtal om kvinnor och genrefilm... med öl. Om jag inte hinner med det blir det franska skumheter i Èvolution (2015) och tät thriller i The Invitation (2015). 19:00 respektive 21:00 på Spegeln, Malmö. Kom igen nu! Lite bättre publiktryck, tack!

Av Ulf - 18 maj 2016 15:15


FFF 2016: It starts! (Va? Redan? Jorå!)  


Det står maj i kalendern och ändå ska jag på Fantastisk Filmfestival imorgon. Vad händer?! Har vi till sist slitit hål i tidsrymden och skapat en temporalparadox som slukat sommarmånaderna? Nej, det är bara lite förnyelse och bra film på bio i dagarna tre. Inte illa alls.

 

Minifestivalen går av stapeln på Spegeln i Malmö och består av följande program:

 

Torsdag 19/5:

 

19:00: Quiz och invigningsmingel

 

21:30: Cell (2016): Filmatisering av Stephen King-romanen med samma namn. Även om boken var lite sisådär har jag en känsla av att den här historien passar mycket bättre på duk än på papper. Förvänta er zombies som inte riktigt är zombies och kritik mot överanvändande av teknologi.

 

 

Fredag 20/5:

 

17:00: Workshop på temat Kvinnor och genrefilm.

 

19:00: Èvolution (2015): Fransk film jag sett fram emot om en mystisk ö där enbart kvinnor och pojkar bor. Jag förväntar mig existensiell ångest, snyggt foto och något väldigt franskt - på det bra sättet.

 

21:00: The Invitation (2015): Thriller på temat föredetta partners, försoning och middagsinbjudningar du kanske inte vill ha. Jag planerar att äta innan den här filmen. Förhoppningsvis ångrar jag inte min plan.

 

 

Lördag 21/5:

 

19:00: Green Room (2015): Om det är någon genrefilm jag sett fram emot i år är det Green Room. Varför? Patrick Stewart. Jag avgudar Patrick Stewart. Nuff said.

 


Kom igen nu, alla malmöiter, lundensare och annat löst folk! Nu fyller vi Spegeln!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se